EKONOMI
Susan George
Välmenande men naiva förslag till reformer
Karneval | 264s | Isbn 978918573821
Stefan de Vylder
Deras kris, våra lösningar
Susan George är den globala rättviserörelsens grand old lady och har med sin nya
bok skrivit ett slags politiskt testamente. Hur sympatiska hennes mål än ter sig, så
framstår hon som politiskt naiv och vissa avsnitt av boken har redan blivit föråldrade.
Förlaget Karneval, startat av Ordfronts förre redaktör Björn Eklund, har på kort tid
etablerat sig som Sveriges ledande utgivare av politisk kvalitetslitteratur med
vänsterprägel. Bland de senaste årens författare kan nämnas Tony Judt (Illa far landet
och Minneshärbärget), Mikael Nyberg (Det stora tågrånet), Richard Wilkinson och
Kate Picket (Jämlikhetsanden) och Robert Sidelsky med sin förnämliga biografi
Keynes. Mästarens återkomst.
Det var därför med stora förväntningar jag började läsa Susan Georges bok Deras kris,
våra lösningar. Hon har ända sedan 1970-talet, då hennes bok om mat och svält, How
the other half dies, rönte stor internationell uppmärksamhet, spelat en ledande roll som
författare, debattör och den globala rättviserörelsens grand old lady. Trots att hon
närmar sig de åttio är hon fortfarande mycket aktiv, bland annat som hedersordförande
i Attac i Frankrike, där hon sedan länge är bosatt.
Den nya boken kan ses som ett slags politiskt testamente. Stora delar av den behandlar
de frågor som George har sysslat med i flera decennier: växande klassklyftor, kritik av
nyliberalism och Internationella Valutafonden, kritik av den ”gröna revolutionen”, av
genmodifierade grödor och, på senare år, av användandet av majs och vete för
framställning av biobränslen. Ett längre avsnitt ägnas åt vatten och kampen mot den
privatisering av vattenförsörjningen, som enligt författaren utgör ett växande hot mot
fattiga människor.
Jag delar i stora stycken Susan Georges oro inför framtiden. Det är också lätt att
instämma i hennes kritik av världens ekonomiska och politiska makthavare. Jag kan
också, trots att jag är nationalekonom, hysa förståelse för hennes upprepade
användning av ett klassiskt citat av den framstående nationalekonomen Kenneth
Boulding: ”För att tro att ekonomin kan växa i oändlighet på en planet med begränsade
resurser måste man antingen vara galen eller nationalekonom.”
Även om jag sympatiserar med Susan Georges strävanden mot en bättre och mer jämlik
värld har jag svårt att rekommendera denna bok. Det finns förvisso åtskilligt i den som
är bra. Författaren har grävt fram en mängd användbar statistik om saker som
finanskapitalets dominans över den reala ekonomin, växande klassklyftor, kapitalflykt
och skatteparadis. Men när hon behandlar den senaste stora finanskrisen och
finanskapitalets växande makt, lyser hennes brist på ekonomiska kunskaper flagrant
igenom. Hennes framställning av orsakerna till krisen saknar analytisk struktur, och det
finns rena sakfel. Till exempel hänvisar hon till den tyska ”galopperande inflationen på
1930-talet”, men rätt datering är 1920-talet. Vidare är hennes kortfattade beskrivningar
av Asien-krisen, eller av den finska 90-talskrisen, grovt missvisande.
Bokens final är i huvudsak en lång plädering för demokrati och medborgaransvar. Den
viktigaste uppgiften är att erövra makten från det som med viss rätt utpekas som
huvudfienden, ”det hämningslösa finanskapitalet”. I reformförslagen blandas stort som
smått: en reglering av finanssektorn, förbud mot vissa typer av särskilt riskabla
värdepapper, en grön new deal med massiva satsningar på klimat- och miljövänliga
energi- och transportsystem, ekonomisk demokrati i företagen och mycket annat.
Författaren förespråkar också en socialisering – som inte sägs vara detsamma som ett
förstatligande – av bankerna ”så att de blir medborgarstyrda, offentliga institutioner
och krediterna blir till för det gemensamma, eller allmänna, bästa i samhällets tjänst”.
Gammaldags vänsterpolitik, alltså? Nja, inte riktigt. Susan George bejakar
marknadsekonomin, och talar sig varm för byggandet av breda koalitioner med
deltagande av den insiktsfulla delen av näringslivet. För att rädda jordens klimat och
miljö vill hon lansera ett program ”som kan säljas till eliterna eftersom jag inte tror att
de ansluter sig till äkta miljövärden eller någon omställningsprocess om de inte kan
tjäna på det”. Jag undrar hur förtjusta ”eliterna” skulle vara över ett kreditsystem som
baseras på att lån ska vara räntefria, eller högst motsvara inflationen med en liten
serviceavgift för att täcka hanteringskostnaderna, samt i första hand gå till ”företag och
individer som arbetar med ett grönt projekt” eller till ”sociala företag, dvs företag som
drivs på ett demokratiskt sätt”.
Oavsett vad man tycker om reformförslagen måste man konstatera att Susan George
är politiskt naiv. Jag tror till exempel inte att många skulle ge henne rätt i följande
analys: ”Eftersom ett politiskt parti som resolut gör bankerna till offentlig egendom för
allmänna, gröna och sociala ändamål under normala omständigheter skulle bli omvalt
för resten av sitt liv kan man undra vad som hindrar dem.” (Ja, även översättningen har
sina brister.) Naiv finner jag också hennes syn på vad som kan åstadkommas med en
skatt på finansiella transaktioner – det som tidigare brukade kallas Tobin-skatt och som
varit Attac-rörelsens paradfråga. En dylik skatt, som i dag även bejakas av enstaka
högerpolitiker som Nicolas Sarkozy, sägs kunna ”räcka till för att eliminera praktiskt
taget alla problem som världen någonsin skådat: hunger, miljöförstöring,
klimatförändring, den enorma ojämlikheten …tanken svindlar”. Tillåt mina tankar
tvivla snarare än svindla.
Vissa avsnitt av boken, som förefaller ha skrivits i början eller mitten av 2010, har redan
blivit föråldrade. Det gäller inte minst diskussionerna om EU och euron. George är en
stark förespråkare för den på senare tid allt skakigare euron, och hon pläderar för en
ökad beskattning på EU-nivå. Hon ser också gärna att EU ger ut euro-obligationer, som
hon tror ”skulle snappas upp i ett nafs eftersom de skulle innebära liten risk”. Risken
torde ha ökat väsentligt sedan boken skrevs. Och hennes vision om att dessa
obligationer skulle ”finansiera programmet för de Stora Gröna Verksamheter som inget
europeiskt land, inte ens de allra rikaste, skulle klara av på egen hand”, förutsätter ett
annat politiskt ledarskap än det vi har i dag inom EU. Om det blir några euroobligationer kommer nog dessa att användas till att rädda banker snarare än miljön.
I en tid som vår, då det globala politiska etablissemanget är bedövande överens om en
färdriktning som gör att både världsekonomin och klimatet riskerar att kapsejsa, är det
bra med samhällsdebattörer som vågar skissa på alternativ. Kanske är jag alldeles för
grinig mot Susan George. Hennes fråga – ”Vad gör vi nu?” – är bra. Jag hade hoppats
att Susan George hade skrivit en bra bok med riktigt bra svar. Det har hon inte. Men
hon har försökt, och det är lovvärt.
Stefan de Vylder är nationalekonom och författare.
- PUBL. I RESPONS 2/2012
Powered by TCPDF (www.tcpdf.org)
