Vi människor är avancerade varelser. Komplexa och sofistikerade, orörbara och
allvetande. Formade av unika livsbakgrunder vilka inger oss tron att vi är speciella och
utvalda, ämnade åt något stort. Det kanske stämmer. Eller så vill vi tro.
Under senare tid har jag nämligen märkt att min människosyn sakta håller på att
förändras. Jag har börjat avkläda människan hennes påklistrade attribut, det känns som att
jag liksom omedvetet har börjat se henne för vad hon egentligen är: ett luftabsorberande,
upprättgående däggdjur. En varelse som gömmer sig bakom inlärda föreställningar om
rätt och fel, etik och moral, officiella konstruktioner som formar hennes tankar, hennes
beteende. Vi verkar tro att det vi vet är rätt eftersom det som blivit oss efterlämnat av
våra förfäder är inget annat än absoluta sanningar. Eftersom det vi vet inte kan vara fel
ifrågasätter vi inte utan för det vidare, så har det alltid varit och så kommer det alltid att
förbli. Vi är inga mönsterbrytare, snarare mönsterupprepare. Den som vågar sig på en
brytning från rådande förhållanden avviker från normen och riskerar att bli behandlad
annorlunda, kanske till och med utkastad från vårt avancerade sällskap. Och ingen vill väl
stå vid sidan av, när det är så mycket roligare att vara med.
För min egen del hänger allt det här ihop med att jag när jag var yngre likt många
pojkar i min ålder (och likt en del av mina polare idag) trodde att tjejer aldrig gick på toa.
Innan gympan i sjuan hade jag heller aldrig tänkt tanken att tjejer kunde svettas. När det
stod klart för mig att tjejer både gick på toa och besatt förmågan att avsöndra
kroppsvätska rubbades delar av min världsbild. Sen var det där med lärare. Jag såg de
som en överlägsen ras bättre än alla andra, som fanns till för att styra och upplysa.
Allvetande människor som aldrig nånsin gjorde något fel – i min värld var lärare lika med
perfektion. När jag sedan en lördagkväll stötte på en av dessa övermänniskor inne på
Harrys toalett vid pissoaren med en grogg i handen och med general pack rinnande som
en långsam flod nerför hans mungipa, dog också denna illusion. Han höll i sin pekpinne
för att inte tappa balans, sjöng ”jag vill vara din Margareta” och kallade mig Simba. Vi
gick till baren, han bjöd på öl och jag kunde inte annat än skratta.
För bristfälligheten är en viktig del av människans natur. Alla har vi någon gång känt
oss bortgjorda, pinsamma, missplacerade. Och det är just det som förenar. Den underbara
bristfälligheten som eliminerar påklistrade attribut och gör oss till de enkla och
okomplicerade varelser vi egentligen är. Med samma behov. Kärlek, identitet. Att
tillhöra, att få synas. Att veta att vi lever och finns till.
För några år sen drack jag kaffe och åt pannkakor med Islands president Olafur Ragnar
Grimsson. Det var absolut speciellt på alla sätt och vis och jag var nervös. För att göra det
lättare för mig själv avklädde jag honom hans presidentiella attribut. Det hjälpte, det blev
genast lättare att prata med honom, att sitta vid samma bord. Vi människor är inte så olika
varandra som vi gillar att tro. Visst är vi paketerade på olika sätt men innehållet är alltid
detsamma. Om vi bara kunde förstå detta skulle allting bli så mycket enklare.
Zulmir Bečević
