TEMA
Brodera
med färg
För den som möter konsten lite senare i livet
blir den snabbt till en livsnödvändighet. Roger
Metto har ingen tid att fika. Han måste skapa.
10 konstperspektiv
konstperspektiv 11
E
n natt sitter den 11-årige Roger
Metto uppflugen på taket till familjens hus i Kiruna. Det är sommar, och midnattssolen dränker
hela staden i ett hav av guld. Ett
drömmotiv för en konstnär, men inget som någon skulle
våga sig på att måla. Hötorgsvarningen är för stark. Men
synintrycket satte outplånliga spår i den unge blivande
konstnären.
– Landskapet i fjällvärlden kan se helt overkligt ut.
Har man, som jag, vuxit upp med det tappar man tidigt
respekten för hur något »måste« se ut eller »får«se ut.
När Roger som vuxen fick möjlighet att besöka kulissstäderna i Texas, scen för ett otal klassiska västernfilmer, kände han igen sin barndoms landskap.
– Som alla grabbar fascinerades jag av de svartvita
västernfilmerna, och det lappländska landskapet som
vi lekte i var ganska likt det vi sett i filmerna. Men när
jag på ort och ställe i usa fick se »originalen«, då kändes allt lika overkligt som det kan göra högt uppe i norr.
Landskapet är centralt i Roger Mettos bilder, lika framträdande som i västernfilmerna. Ibland kan man verkligen fråga sig vem som egentligen spelar huvudrollen:
12 konstperspektiv
landskapet eller de små figurer som här och var uppträder i målningarna.
– Jag gillar att befinna mig i ett landskap där man tydligt kan märka sin egen litenhet, och på samma sätt är
det med en målning. Man behöver inte se allt på en
gång, går närmare finns möjligheten att upptäcka mer.
under en period målade han nästan bara långsträckta, liggande bilder med bergskedjor som breder ut
sig i bakgrunden. Delvis var det ett sätt att återuppväcka upplevelserna från barndomen, men lika mycket
lösningen på ett praktiskt problem av det slag som
konstnärer alltid tvingas kämpa med.
– I och för sig har mycket av det jag målar något att göra
med upplevelsen av naturen på den plats jag kommer
från, men i det här fallet berodde målningarnas format
på att jag på den tiden jobbade i ett litet garage med en
mycket smal ingångsdörr. Eftersom jag ville måla stora
bilder var det enda alternativet att göra dem liggande,
annars hade jag inte kunnat få ut dem ur ateljén.
För Kirunasonen Metto var det ingen självklarhet att
välja konstnärsyrket. Som många andra jobbade hans
far i gruvan, och när det blev dags för Roger att flytta
konstperspektiv 13
tigt vad han tänkt sig. Mycket av tiden gick åt att fika
tillsammans och diskutera konst. Inte dumt för den
som är brinner av vilja att lära sig så mycket som möjligt
på kortast tänkbara tid. Men otillräckligt i längden.
– Jag kände att jag inte hade tid att sitta och prata, jag
ville få saker gjorda eftersom jag startat med konsten så
sent.
1991 kom Roger in på Nordiska Konstskolan i Kokkola/Karleby i Finland. De två åren där skulle bli avgörande för hans karriär.
– På den tiden var Håkan Carlsson huvudlärare i måleri och teckning. Det var han som fick mig att begripa
allvaret i att jobba med konst. I Kokkola fikade man inte,
där ägnade man sig helt och hållet åt konsten. Hade
man inte skrivit sitt namn på närvarolistan inom 5 minuter efter att lektionen börjat registrerades man som
frånvarande. Att Kokkola inte är världens mittpunkt
hade också sin betydelse. Det fanns helt enkelt inte så
mycket som kunde distrahera en från att syssla med
konsten.
hem­ifrån hamnade han ännu längre norrut, på Björklidens fjällanläggning som liftskötare, skiduthyrare och
alltiallo. En framtid som konstnär definitivt inte i hans
planer.
– Både pappa och farfar var ganska vassa på att teckna, men sådant var en hobby, inget man förväntades
välja som yrke.
Efter fyra år på Björkliden, en del resande och ströjobb
kom Roger till Umeå för att läsa konstvetenskap. En helt
ny värld öppnade sig.
– Vi gjorde en utflykt med klassen till Stockholm, och
jag besökte Nationalmuseum för första gången i mitt
liv. Jag hade sett så lite måleri tidigare att intrycket blev
överväldigande. Jag kände att jag bara var tvungen att
prova på det. Jag skrev in mig på förberedande konstskola, men det tog flera år innan jag fattade att det fanns
något sådant som konsthögskolor, att man kunde utbilda sig för att arbeta med konst.
Men att gå på förberedande konstskola var inte rik14 konstperspektiv
gradvis började rogers kunskapsluckor att fyllas
i, men behovet var omättligt. Lärare som Håkan Carlsson, Carolus Enckell och Petter Zennström gjorde sitt
bästa för att bidra.
– Jag var som en svamp som hela tiden sög i mig information. Men det viktigaste med tiden i Kokkola var att
jag lärde mig att se på riktigt. Håkan kunde låta oss leta
upp olika vita föremål, bara för att i nästa andetag avslöja att de inte alls var vita utan alltid innehöll någon
annan färg. Vi tvingades hela tiden att söka oss bakom
det uppenbara, att inte bara tillämpa kunskaper vi fått
slaviskt utan verkligen göra något eget av dem.
Efter två fruktbara år i Finland kom Roger in på Kungl.
Konsthögskolan (Mejan) i Stockholm.
– På sätt och vis fortsatte jag som i Kokkola, jag samlade
information och drog in så många av professorerna jag
kunde i ateljén. Till och med rektor Olle Kåks dök upp.
Men på Mejan var allt upp till eleverna själva. Professorerna delade med sig av sina åsikter, men hade sällan tid
att följa upp något.
Under de fem åren på Kungl. Konsthögskolan kom
Rogers måleri att utvecklas i en alltmer abstrakt riktning.
Han upptäckte njutningen som finns i att kunna stå inför en stor målning och på avstånd kunna omfatta hela
bilden med alla sinnen. Men abstraktionens väg kan
vara kort, och efter fem år hade Roger fått nog. Den
hade förvandlats till en återvändsgränd.
– Jag kom till slutsatsen att jag inte kunde fortsätta att
enbart måla abstrakt. Fram tills dess att jag slutade på
Mejan hade jag liksom släpat med mig ett långt drag
»Vi gjorde en utflykt med klassen till Stockholm, och jag
besökte Nationalmuseum för första gången i mitt liv. Jag hade
sett så lite måleri tidigare att intrycket blev överväldigande.
Jag kände att jag bara var tvungen att prova på det.«
med många krokar där en massa olika saker fastnat. Nu
hade det blivit dags att hala upp dem och se efter om de
kunde användas.
Det måleri han arbetade vidare med efter Mejan inne­
bar till stor del ett återvändande till vad han gjorde i
Kokkola, bilder där abstrakta element och landskapskonturer blandades med små figurer i olika situationer.
Återigen var det västernfilmerna som stod för inspirationen.
– Konturerna av bergskedjor innebar att jag återknöt
till naturupplevelserna från min barndom, men figurerna är allesamman tunga arketyper som är tacksamma
att använda för att de är så igenkännbara.
många andra samtida målare tar hjälp av populärkulturella arketyper för att skapa rörlighet och progression i det måleriska bildrummet. Men till skillnad
från dessa konstnärer är Roger Metto inte först och främst
intresserad av att berätta en historia.
– Nej, i mitt fall handlar det mer om teckning, att jag
ville teckna igen men i färg. Kanske rör jag mig mer och
mer i riktning mot ett berättande, men det skulle förmodligen inte medge samma frihet som jag har nu. Det
är ingen rebus jag gör, det kan vara en öppen fråga hur
man uppfattar målningarna. Berättarstrukturer har alltid haft nackdelen att låsa fast betraktaren. Figurerna i
mina bilder skall kunna fungera på en så enkel nivå som
att definiera en skala i bildrummet. Den berättelse som
kanske ändå finns där blir snarare starkare därför att
den är dold.
I det måleri Roger arbetat fram under de senaste åren
kan vi känna igen en hel del av hans tidigare bildvärld:
de starka färgerna, det abstrakta linjespelet och figurerna.
Men denna gång är målningarnas egenskap av »bilder«
inte lika framträdande som tidigare. Deras fysiska karaktär, förnimmelsen av textur, har accentuerats.
– Man kan säga att jag börjat brodera med färg. Jag
lägger lappar och mönster på varandra på ett sätt som
påminner om hur man arbetar med textil. Metoden är
mycket arbetskrävande, och hjälper mig att fokusera. I
vissa avseende är de här verken mindre måleriska, men
också en fortsättning på vad jag gjorde i Kokkola och
därmed ett sätt att visa på en ny sida av måleriet.
Få konstnärer är födda till ett visst uttryck, men för
Roger är och förblir måleriet det nav kring vilket hela
hans konstnärliga värld rör sig. Några begränsningar i
mediet har han ännu inte hittat.
– Nej, absolut inte. Det mesta är visserligen redan gjort,
åtminstone om man ser till ytan. Men det finns alltid
ett djup, och när jag tittar ner i det känner jag mig fortfarande som en nybörjare. Har man gjort det finns det
inget behov av att prova en massa andra uttryck bara
för att »bevisa« för sig själv att det är måleri man skall
syssla med.
anders olofsson
I början av december deltar Roger Metto i Bridge
Art Fair i Miami (med Galleri Thomassen), och i
december 2009 ställer han ut separat hos Galleri
Leger i Malmö. Just nu arbetar han med en offentlig
utsmyckning på Sundbyskolan i Spånga.
konstperspektiv 15
