Vadmal och kläde under medeltiden
I medeltidssammanhang kommer ofta två sorters ylletyger på tal, vadmal och kläde. Med
denna artikel vill jag bena ut begreppen.
Vadmal betecknade under medeltiden ett lokalt producerat ylletyg, det vill säga ett tyg vävt
ute på gårdarna eller i städerna i norden. Vadmalen kunde vara utav skiftande kvalitéer och
tjocklekar. Ofta valkades tyget efter vävning vilket innebar att med hjälp av mekaniskt tryck
och vatten filtade ihop tyget så det blev tjockare, tätare och grövre. Det är vanligen denna
valkade kvalité som idag betecknas som vadmal, men under medeltiden var det mer ett
samlingsnamn på lokala yllekvalitéer. Vadmalen användes även som handelsvara och
exporterades som ett billigt tyg ut i Europa.
Kläde var ett ylletyg som producerades under närmast industriliknande förhållanden där flera
olika organiserade hantverksskrån var inblandade såsom vävarskrået, färgarskrået och
överskärarskrået. Det var huvudsakligen i England, Flandern och i de tyska städerna som
klädet framställdes. Klädet fick ofta namn efter den ort som det kom ifrån såsom Lübeck,
Brygge, Nivelles och Mark.
Klädet var ett valkat tyg som var överskuret. Det innebar att överskäraren ruggade upp
tygytan och sedan skar ner de uppstickande fibrerna med en stor överskärarsax. Proceduren
upprepades tills tyget fick en vacker glans och en fin lugg. Kvalitén på klädet på reglerades
hårt genom skråordningarna, att fuska, blanda i gethår eller väva utan att vara skråansluten
kunde innebära böter och spöstraff.
Ullen i klädet var av finare kvalité än den nordiska ullen och först under 1500-talet började
man i Sverige importera engelska får så man även i Sverige kunde börja producera kläde.
Tyg och priser i medeltidens Sverige
Tyg under medeltiden var dyrbart och förekommer ofta i köpehandlingar och testamenten.
Det var också under medeltiden relativt ovanligt med reda kontanter varför byteshandel gärna
idkades. Inte bara testamenterades tyg utan väldigt ofta kläder, ibland nygjorda men vanligast
rör det sig om begagnade kläder. Landskapslagarna ger många upplysningar om tyg,
exempelvis förordar dalalagen att böter ska betalas i linnetyg och Gutalagen anser att en
lämplig ersättning till arvlösa oäkta söner var att fadern skulle ge dem 15 alnar kläde, ett
täcke, yllelakan och ett vapen. I kung Magnus Erikssons prisstadga från 1347 finns en del
priser:
Kläde från Kortrijk 4 öre/alnen
Kläde från Poperinge 3 öre/alnen
Utländskt ovalkat ylletyg två öre/aln
Kläde från Mark 1 öre/aln
Ylle från Toruń sju örtugar
Vadmal av god kvalité 2 örtugar/aln
Vadmal av andra handskvalité 1 örtug/aln
Bred linnelärft 1 halv öre/aln
Svensk eller småländsk linnelärft 10 penningar/aln*
Här syns tydligt prisskillnaderna mellan tygerna och märk väl att det går att köpa nästan 10
alnar svenskt linne (eller småländskt?) istället för en aln fint kläde från Kortrijk. Värt att
notera är att de industriellt vävda tygerna kunde ha en bredd på upp till två meter medan de
inhemska hemvävda tygerna hade en bredd på runt 60-90 cm. Priserna kan ställas i relation
till att ett ungefärligt dagsverke för en dräng på 1300-talet betalade 2 penningar, en ko kunde
kosta 11/2 mark.
Faktaruta:
1 aln =ca 0,5m
1 mark = 8 öre = 24 örtugar : 192 penningar
1/8 mark = 1 öre = 3 örtugar : 24 penningar
1/24 mark = 1/3 öre = 1 örtug : 8 penningar
*Författarens översättning. Vill du läsa de medeltida handlingarna i original kan du gå in på
Huvudkartotek över medeltidsbreven på statens arkiv www.statensarkiv.se, brevnr.
9315,
