Hildegard av Bingen

Visioner om Gud, kosmos och människan
Musikaliskt kammarspel med text och musik av
Hildegard av Bingen
Ärade publik!
Visioner om Gud, kosmos
och människan
Välkommen att med oss i Piteå
Kyrkoopera stifta bekantskap med
en märklig och stark kvinna vars
tankar är utmanande och egendomligt nära vår egen tid!
Musikaliskt kammarspel med text och musik av
Hildegard av Bingen var en mycket fascinerande person.
Hon var en framstående naturvetare, hon var humanist, författare
och teolog, och hon var tonsättare. Hon hade mod att tillrättavisa
makthavare på ett för sin tid nästan livsfarligt sätt.
Hennes visioner är färgstarka och
omtumlande. Som tonsättare var
hon banbrytande.
Hildegard av Bingen
LIBRETTO Klaus Röhring
ÖVERSÄTTNING Lasse Zilliacus
MUSIK Hans-Ola Ericsson
SÅNGARE
Anna Zander
Kjell Peder Johanson,
Sara Nygren, Åsa Simma
SKÅDESPELARE
ORGEL
Hans-Ola Ericsson
REGI Christoph Nix
SCENOGRAFI Claudia Phillip
DRAMATURG Klaus Röhring
LJUSDESIGN Bo Thomasson
MASK Lisa Liljedahl
KLANGREGI Anders Hannus
SCENMÄSTARE Anders Eklund
MARKNADSFÖRING Rigmor Flodmark
PRODUCENT Eva Plumppu
KONSTNÄRLIG LEDARE
Hans-Ola Ericsson
PROGRAMBOK
SAMMANSTÄLLNING OCH ÖVERSÄTTNING
Hans-Ola Ericsson, konstnärlig ledare
Lena Weman Ericsson
FOTO Anders Alm
GRAFISK FORMGIVNING Hans Nordlund ADCD
Hildegard av Bingen
Hildegard av Bingen, en av medeltidens
största kvinnor, en av de mest betydelsefulla kvinnorna inom kyrkan fram till våra
dagar, föddes 1098 som tionde barn till
Hildebert, godsherren av Bermersheim, i
trakterna av Alzay i Rheinhessen. Redan
som åttaåring anförtroddes hennes andliga uppfostran till eremiten Jutta av
Spanheim. 1112 ”stängdes hon in” som
novis i benediktinerklostret i Disibodenberg. Där invigdes hon i ”Regula
Benedicti” (Benediktus regler), i liturgi och
i de fria konsterna. Kring 1117 tog hon ur
biskop Ottos av Bamberg hand emot
nunnedoket och vigde därmed hela sitt
liv till Gud. Efter Jutta av Spanheims död
1136 valdes Hildegard till ledare, eller
magistra, för nunnekommuniteten. År
1138 invigde biskop Sigward av Uppsala
tre sidoaltaren och ett huvudaltare i
klosterkyrkan. Han hade författat ett
herbarium och ett lapidarium och
genom honom fick Hildegard lära sig
mycket om växter och stenar, en kunskap som hon arbetade in i sitt stora verk
Physica som hon skrev mellan åren 1150
och 1158. Sin första vision, om världens
skapelse och frälsning, skrev Hildegard
ner 1141. Detta skedde under inflytande
3
Kjell Peder Johanson
av visionära upplevelser och med hjälp av munken Volmar och
nunnan Richardis.
Dessa visioner prövades av påven Eugen III och dess visionära karaktär fastslogs. Under denna tid uppstod också de
första sångerna och det andliga sångspelet Ordo virtutum.
Hildegards kompositioner, en samling på över sjuttio sånger
vilket är den största samlingen som en enskild människa skapat under medeltiden, offentliggjordes senare under titeln
Symphonia armonie celestium revelationum.
1146/47 inledde Hildegard en omfattande brevväxling med
Bernhard av Clairvaux och flera andra personligheter såsom
kejsar Fredrik I, kung Konrad III, abbotar, abbedissor, påven och
flera teologer. Ungefär 390 av dessa brev finns fortfarande
bevarade. Mellan 1147 och 1152 flyttade Hildegard med 18
nunnor till Rupertsberg och byggde där upp ett kloster (som
förstördes under 30-åriga kriget). Hennes förtrogna och älskade medarbetare Richardis
von Stade valdes till abbedissa i
Bassums stift i närheten av
Bremen. Hildegard försökte
förgäves få detta val annullerat, förlusten var kännbar
för henne. Kort därefter,
1152, dog Richardis.
Mellan åren 1158 och
1163 tillkom Hildegards andra
visionära verk, Liber vitae
meritorium – Boken om livsförtjänsterna. Om man benämner den första boken Scivas
för hennes teologi, är detta
andra verk hennes etik.
Mellan 1160 och 1170 företog
hon flera predikoresor där hon
besökte ett stort antal kloster och städer. Dessa resor
lade grunden till, och befäste, henns rykte som prophetissa teutonica.
Hennes tredje visionära verk, Liber divinorum operum, - Boken om Guds verk – utgjorde hennes kosmologi och antropologi och den tillkom under åren 1163 till
1173.
1165 grundade Hildegard ett andra kloster i Eibingen
utanför Rüdesheim.
Hennes sekreterare, munken Volmar, dog 1173. Som
hans efterföljare kom munken Gottfried från
Disibodenberg. Det första han gjorde vara att nedteckna
en levnadsteckning över Hildegard, en text som fullbordades av munken Theoderich mellan 1180 och 1190, efter
Hildegards död. Efter Gottfrieds död blev Wibert av
Gembloux Hildegards tredje sektreterare.
År 1178 uppkom en djup konflikt med den kyrkliga
myndigheten. Det hela tog sin början då Hildegard tillät
att en exkommunicerad ung adelsman, som på sin dödsbädd biktat sig, tagit emot sakramenten och därmed
tagits upp i kyrkans gemenskap, begravdes på klostrets
kyrkogård. Myndigheterna krävde att kroppen skulle grävas upp och läggas i ovigd jord, något Hildegard vägrade
att efterfölja. Följden blev att ett sk interdikt utfärdades
över klostret Rupertsberg vilket innebar att Hidegard och
hennes systrar inte tilläts fira mässa och inte heller tilläts
sjunga. Detta var ett mycket kännbart straff och först
efter åtta månader fick konflikten en lösning.
Den 17 september 1179 avled Hildegard i sitt kloster i
Rupertsberg. Krönikören berättar i hennes levnadsteckning om en underbar ljusuppenbarelse som visade sig i
form av ett kors över dödsgemaket. En vision av det
levande ljuset som hon under sin levnad åter och åter
fått skåda.
5
Sara Nygren
Om musiken av Hildegard av Bingen
MARIANNE RICHERT-PFAU
Som abbedissa i Benedektinerklostret Rupertsberg och
som författare av talrika teologiska och andra verk har
Hildegard av Bingen (1098-1178) otvivelaktigt påverkat
det nya intresset för 1100-talet. Hennes musiksamling,
som kastar långa skuggor in i vår tid, omfattar mer än
70 andliga sånger som Hildegard benämnde Symphonia
Armonie Celestium Revelationum respektive Ordo Virtutum.
För det första är Symphonia anmärkningsvärd som
den största koralsamlingen tillkommen av en enskild, till
namnet känd, tonsättare från medeltiden. Därmed
intar hon en ovanlig position i en tid då hon blev känd
för ett personligt upphovsmannaskap av andliga diktoch musikverk då den gängse hållningen var att självmant välja anonymiteten för de klosteranslutna konstnärerna.
För det andra är musiksamlingen sammanfogad
med Hildegards religiösa verk. Därmed bildar den en
hörnsten inom Hildegards kosmologi eftersom hon,
sierskan, gav musiken en särställning såsom ett fattbart
tecken på Guds nåd. Efter Hildegard är den mänskliga
själens musik tillkommen genom direkt och påtaglig
inspiration av den helige Ande och därmed erinrar musiken om människanss ställning före fallet som oskuldsfull. Att symboliskt återställa denna ursprungsstatus av
oskuld på jorden är en av uppgifterna för klosterlivet.
Den jordiska musiken, inspirerad av den helige Ande,
erfor Hildegard som beröringspunkt mellan det gudomliga och det mänskliga. Musiken är en avbild, återspegling, av den himmelska harmonin. Efter neoplatonsk
Anna Zander
modell är den himmelska harmonin förborgad i varje
människas själ. Hildegard går emellertid ett steg längre,
när hon ur detta drog slutsatsen att den mänskliga själen till sin essens är symfonisk. Hildegards musik kan
med denna bakgrund å ena sidan ses som ett uttryck för
hennes synska förbundenhet med det gudomliga och
tjänar å andra sidan som musikaliskt transportmedel för
att förmedla denna gudsbundenhet via hennes trossamfund. Beskrivningen av hennes sånger som Den
himmelska uppenbarelsens harmoniska symfoni kommer sig av denna musikens teologi.
Hildegards sånger berikade liturgin i Rupertsberg och
vid andra kloster som hon var ledare för. Att hennes
sånger upplevdes som nymodiga är förståeligt med
tanke på den stora religiösa reformrörelsen under 1100talet. På ena sidan av denna rörelse återfanns upprop
om inre förnyelse genom strikt besinning och återgång
till de enklaste liturgiska formerna, i koralerna, i kyrkoarkitektur och i de strängaste livsformerna i klostren.
Bernhard av Clairvaux – grundare av cistercienserorden
och en av Hildegards viktigaste tidiga förespråkare – förkroppsligade denna asketiska extrem av reformen. På
den andra sidan till detta upprop för radikal förenkling
stod abboten Suger från Sankt Denis, som pläderade för
förnyelse genom praktfull utsmyckning av varje aspekt
av liturgin och av klosterlivet, något som lockade människorna. Som benediktin lutade sig Hildegard tydligt åt
den senare riktningen. I den materiella världen, i alla
fysiska delar av skapelsen, såg hon en brygga, som Gud
erbjudit, till den andliga världen. Ur detta perspektiv
erbjuder såväl naturen som människans musik och
konst en spegel av den gudomliga återglansen.
Följaktligen är det människans uppgift att undersöka
världen i all dess oändliga och underbara mångfald, att
förstå och framför allt att fira. Ur denna aspekt kan
man betrakta Hildegards sånger som firande uttryck för
hennes tro som med hjälp av konsten förskriver det
gudomligas största jubel.
Vare sig text eller musik har Hildegard, enligt henne
själv, hittat på själv, utan de har kommit till henne inom
sina visioner som uttryck för den gudomliga kraften och
dess verkan på jorden. Genom sångernas hierarkiskt
ordnade tematik i Symphonia återger kompositiören
det hierarkiskt ordnade kosmos som uppenbarats för
henne. Därför finner man först sånger för treenighetens
personligheter vars krets utvidgats med Guds mor, vars
elva sånger är placerade före de sånger som hör samman med den helige Ande. Därefter följer sånger för
profeterna, patriarkerna och heliga, till jungfrur, änkor
och oskyldiga barn. De många Mariasångerna och framför allt deras framträdande placering inom den kosmiska hierarkin är ett tyskt bidrag till den Mariakult som
snabbt spred sig från Frankrike under 1100-talet.
Om man bortser från den yttre formella gestaltningen skiljer sig många av Hildegards sånger från den
gregorianska koraltraditionen. Några av hennes musikaliskt gestaltande särdrag - genomförande av texturen
med tydliga melodiska motiv, ovanligt stort tonomfång
såväl som omfattande melismer, den omväxlande
modala gestaltningen med ovanliga kyrkotonarter och
det mycket differentierade förhållandet mellan text och
musik som bygger på alla dessa kompositionsmedel –
gör att dessa sånger framstår som något speciellt och
ovanligt
(Från Musik und Kirche 1998/1)
7
Scenbilden
CLAUDIA PHILLIP
Scenbilden för Visioner om Gud, kosmos
och människan består av tre element: en
stor stenskål, tre stegar och ett smalt
torn vars sidor kan vikas framåt.
På samma sätt som stenformationen i Stonehenge, bildar de enskilda tingen en slags magisk plats, en mystisk
plattform, för Hildegards visioner.
Skålen som en bild av livets fat, som
mognadens plats, utgör centrum för
denna treenighet. Den är grav och födelseplats på samma gång, i den visar sig
livets kretslopp. Runt om denna skål
grupperas de tre stegarna. De påminner
om Golgata, om Jesu död och är på
samma gång stegar till himlen och samtidigt mycket profant ställföreträdande
symboler för jordisk makt och hierarkier.
Tornet i bakgrunden är scenens högsta
punkt. Det vecklas ut till en triptyk, till
projektionspunkter för Hildegards visionära bilder.
Klaus Röhring
Visioner om Gud, kosmos och människan
Teologiska tankar kring librettot. KLAUS RÖHRING
Det skedde år 1141 efter Guds son Jesu Kristi
inkarnation, då jag var 42 år och 7 månader
gammal. Från öppnad himmel for ett eldljus
ner. Det for genom min hjärna och satte såsom
en flamma mitt hjärta och mitt bröst i brand,
inget förtärdes av elden men värmen var som
när solen värmer upp ett föremål med sina
strålar. Och plötsligt erfor jag insikt i
Bibeltolkning, i Psaltaren, i Evangelierna och i de
katolska böckerna i Gamla och Nya testamentet...
Så beskriver Hildegard av Bingen hur hon tog emot
sina första visioner, och som hon skrev ner eftersom
en röst sade till henne Skriv vad du ser och hör. I tre
stora band skrev hon ner alla sina visioner:
• Scivas (Lär känna vägarna) - en teologi
• Liber vitae meritorum (Boken om livsförtjänsterna) - en etik
• Liber divinorum operum (Boken om Guds verk)
- en kosmologi och antropologi
Detta musikaliska kammarspel utgår från de visioner
som skildrar den gudomliga synen på världen där
människan intar en central ställning. Människan
befinner sig mitt i världsbygget, eftersom det är mer
betydande än allt annat skapat som dock ändå förblir avhängig av varje världsstruktur.
9
Eftersom Hildegard ansåg att Gud, kosmos, människan,
naturen (plantor, djur, stenar) stod i förbindelse med
varandra i en stor frälsningsordning utvecklade hon en
typ av ”proportionerlig teologi”. I sina visioner upplevde
hon att allt skapat hör samman på ett underbart och
hemlighetsfullt sätt och dessa förmedlade hon i nedskrivet skick. Därmed vill hon ge sina medmänniskor och
efterkommande generationer insikt i den gudomliga
skapelse- och frälsningsplanen.
Ädelstenar
Till tidegärden som gav dagens tid ordning sammanfogas stenarnas ordning eftersom Hildegard hade sett
skapelsehistorien hos dessa och insett hur de hörde
samman med dagens och nattens olika moment. Deras
teologiska mening och därmed deras dramaturgiska
utsaga bildar spänningsbågen från ärkeängeln Lucifer,
som smyckad med ädelstenar föll, till den himmelska
staden Jerusalem, bestående av ädelstenar. Lucifer tar
av sig stenarna och ger dem till människan som frälsning och smycke som tecken på hennes gudomliga härkomst. Stenarna symboliserar förnuft, kärlek, skönhet.
Därför har de i varje tidpunkt (dagens, livets, den
gudomliga frälsningshistorien) sin vikt och bildar tillsammans med tidegärden kammarspelets dramaturgiska koncept. De är som stenarna på en rosenkrans.
De ger nyckelorden till varje tidpunkt = scen och bestämmer dess atmosfär.
Tidegärden
Tidegärden, böner vid bestämda tidpunkter, som
Hildegard tillsammans med sina systrar i klostret dagligen
praktiserade, är den form som motsvarar denna skapelseordning. I sin dagligen återkommande rytm återspeglas denna gudomliga världsordning. Därför får kammarspelet tidsmässig struktur och form från tidegärden.
Enligt den helige Benedictinus ordensregler inrättade sig klosterlivet efter schemat som indelade tiden
mellan solens upp- och nedgång i tolv lika delar, så även
natten. Längden på delarna skiljde sig därmed åt beroende på årstid så att dagsdelarna under sommaren var
betydligt längre än de nattliga delarna. Tidegärden –
officiet - delades därför upp i dagofficium och nattofficium och bestod av följande tidpunkter: Med Laudes
hälsades soluppgången. Vid morgonbönen, Prim, helgades arbetet åt Gud. Den tredje tidpunkten, Ters, ägnades utgjutelsen av anden. Middagsbönen skedde vid
Sext. Till Non samlades alla kring hågkomsten av Jesu
död. Mot tiden för solnedgången sjöng man Vesper.
Dagen avslutades med Kompletorium. Nattofficiet sammanställdes av nocturner med den självklara höjdpunkten midnattsmässan, Matutin, som samtidigt förkunnade den nya dagens ankomst.
Safir
TERS
Beryll
Onyx
Hyacint
Topas
SEXT
NON
Sard
Krysolit
Jaspis
Prasem
Kalcedon
Agat
PRIM
Smaragd
LAUDES
Ametist
Karbunkel
MATUTIN
10
Sardonyx
VESPER
Krysopras
KOMPLETORIUM
tid, står hon högt upphöjd, som härskare över världen.
Hon är vishetens inkarnation. I motsats till denna storhet finns det emellertid en mänsklig skräck eftersom
den tidpunkt då hon är som störst också är den tidpunkt
då hon är i störst fara. Detta visar scenerna: nr 10
"Sidendräkter" och nr 12 där kommunikationen mellan
människor störts av makten men där kärleken och sanning räddas genom ett hemligspråk. För att människorna inte skall gå under, förs de himmelska visionerna in
mot dessa faror, men också för att tydliggöra den oändliga kvalitativa skillnaden mellan Gud och människa men
även ett för alla tider giltigt förbehåll: det finns inget
teokratiskt härskarskap hos människorna, utan endast
den slutgiltiga förlossningen genom Gud i en med jordiska mått mätt ofattbar värld.
Viriditas
Stenarna förmedlar också ett nyckelord som för
Hildegard var centralt, viriditas, grönska. För henne
betyder denna ”grönska” en gudomlighet kraft. Det
finns en evighetens kraft – och denna kraft är grön –
som genomsyrar alla livsformer, som återfinns i djur, fiskar och fåglar, i alla växter, blommor och träd, som även
framstår som släktskapskraft och som förlösande livsprincip. Hildegards ”grönska” är den garanti som blir
synlig för att livs- och årsrytmen upprepar sig och förnyar skapelsens mångfald. Viriditas – grönska – den livgivande urkraften.
Stenarna, som står symmetriskt mittemot varandra, smaragden (Laudes) och krysopras (Kompletorium)
är gröna stenar. Den ljusgröna smaragden tar till sig livgivande urkraft från luften i sig och den symboliserar
därmed den kommande dagen, den livsstarka urkraften.
Den grumliga krysopras symboliserar den nattliga livgivande urkraften, med vilken viriditas omsluter dygnets
livskraft.
Librettot berättar ingen Hildegard-historia, inte heller en berättelse om hennes liv. Det är desto mer ett
försök inscenera det väsentliga i Hildegards teologi och
därmed livets innersta kärna och kraft. Därför växlar
librettot mellan berättande, visionära och meditativa
delar.
Kammarspelets innehåll utgörs av människans
historia, hennes skapelse och mål, hennes härskarställning, hennes nederlag och förlossning. Det handlar om
(den sanna) människobilden.
Efter ärkeängeln Lucifers fall, skildrar scen 2-7 människans skapelse som motbild till Lucifer. Denna människa, begåvad med skönhet, vishet och kärlek, blir världens medelpunkt. Vid middag (Sext) dvs mitt i rum och
Symmetrisk indelning av scenerna:
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
Ängelns fall
En vision av den alstringsrika urkraftens
En vision av solen
Meditation: Bön om insikt och kärlek
Människan och kärlekens makt
Meditation: Den flygande kärleken
Världens centrum
8. Skräckmeditation: Kyrie
9.
10.
11.
12.
13.
14.
15.
11
Sorgemeditation
Sidendräkter
Meditation: De fem sinnena
Meditation: Makt eller kärlek - interdiktet
Mediations: Klagosången
En vision av den himmelska staden
En vision av den himmelska lyckan
mer två väninnor för att bo i världen, för att göra den
beboelig: Insikt och kärlek. De vill bo hos varje människa
och klappar därför på hjärtats port.
Scen 1 Matutin: Ängelns fall Karbunkel
Ängelns fall skildrar på ett mytologiskt sätt
ett himmelskt drama som skulle kunna
återupprepas på jorden. Som symbol
för detta fall finns stenens glans och
dess förlust. Lucifers hybris (similis ero
altissimo, jag är lik den högste), som fällde maktens teokratiska frestelse, blir människans problem - den av Gud skapade människan, upphöjd till världens mitt - som också kunde fällas av samma frestelse.
Stenen, av gudomligt ursprung, är som en ständig
påminnelse om denna ursprungshistoria, som en fråga
till människan och hennes självförståelse.
Scen 4 Meditation: Bön om
insikt och kärlek Agat
Denna korta meditation är som en
bön om att ta till sig de båda
väninnorna, insikten och kärleken,
men även en bön om viriditas, den
livgivande urkraften, som människorna
dagligen bör återupprätta.
Scen 5 Ters: Människan och kärlekens
makt Onyx
Scen 2 Laudes: En vision av den
alstringsrika urkraften Smaragd
I takt med att dagen blir ljusare, blir också människans
gestalt tydligare: Hon står mitt i världen och blickar mot
öster – ljuset. Hon står med utsträckta armar som
pekar mot söder – salighet – och mot norr – solförmörkelse och fördärvelse. Människan befinner sig mitt emellan det onda och det goda, mitt emellan sin förutbestämmelse och sitt teokratiska risktagande.
Hon erfar och gestaltar världen
genom de fem sinnena, uttryck för
den kärlek som givits henne. Dock,
denna kärlek är hotad, även av
Hildegard, som inte är fri från
avund. Hon vill inte släppa sin älsklingssyster, som valdes till abbedissa i
ett annat kloster. Hon upplever förlust
av kärlek, också genom döden.
I nattens dunkel, i den begynnande morgonens gryning,
har Hildegard en vision om livets början, om
dess livgivande urkraft, växtkraft, född
av ljuset. Denna består av tre krafter
som alla återfinns, symboliskt, i stenen: savens livgivande urkraft,
handgriplig fasthet, glänsande eld.
Scen 3 Prim: En vision av solen Hyacinten
I denna solvision ser Hildegard det himmelska i det jordiska. Skapelsen är en uppenbarelse av
Guds härlighet. I sången ”De Sancta
Maria” förverkligas denna när Maria likställs med en ädelsten. I henne har jorden knutits samman med himlen:
”o splendissima gemma” (o strålande
ädelsten). Ur denna ”gudsgestalt” kom-
12
Scen 10 Non: Sidendräkter Topas
Scen 6 Meditation:
Den flygande kärleken Beryll
Denna scen handlar om skönhetens äventyr som ett
jordiskt tecken på Guds härlighet och därmed också om
människans värdighet och storhet.
Hildegard försvarar denna mot
Tengswisch, abbedissan av Andernach,
som i stenarnas glans, i klädnaders och
smyckens skönhet endast ser skryt och
prål, och inte förmår se återskenet av
det gudomliga.
En kort meditation över den ”luftiga”,
flyktiga kärleken med hjälp av Berthold
Brechts dikt: De älskande.
Scen 7 Sext: Världens centrum Safir
En vision om människan när solen står som högst. Nu är
hon högt upphöjd i världen. Hon är ”som”
Gud. Nu står hon på den plats som Gud
hade avsett för Lucifer. Därmed är
denna scen en fortsättning på scen nr 5
och dess stegring: Mitt i världsbygget
står därför människan. Hon är i
centrum av den gudomliga ordningen,
den ordning som är en kärlekens ordning.
Scen 11 Meditation: De fem sinnena
Sardonyx
I skenet av solens sakta nedåtgående finns det
en meditativ hågkomst av de fem sinnena,
som resignerat blickar tillbaka men ändå ser
fram mot det kommande med förhoppning,
koncentrerat i stenen Sardonyx, de fem sinnenas sten.
Scen 8 Meditation: Skräckmeditation
över den mäktiga människan Ametist
Denna scen är kammarspelets mitt. Människans härskarställning medför en panisk skräck över
henne. Varhelst kärlekens ordning skulle
framträda i sin rena mänskliga gestalt,
gör i stället hennes växande jordiska
makt sig gällande. Därmed återstår
endast att sjunga ett Kyrie som skall följas
av en stor tystnad.
Scen 12 Vesper: Makt eller kärlek Interdiktet Jaspis och Prasem
Denna scen skildrar konflikten mellan
Hildegard och prästerna från Mainz. Det
rör sig om en fråga: makt eller kärlek.
En ung adelsman, som under sin levnad exkommunicerades och uteslöts ur
kyrkans gemenskap, biktade sig på sin
dödsbädd och återupptogs i gemenskapen av en närvarande präst. Han fick den sista
smörjelsen. Emellertid hävdade prästerna från Mainz att
hans kropp skulle bortföras från den vigda jorden i
klostrets begravningsplats. Hildegard vägrade. Därmed
Scen 9 Meditation: Sorgemeditation Sard
Denna meditation är en kort påminnelse
om tidens skifte. Ljuset drar sig tillbaka
och kvällen närmar sig. Tiden då löven
vissnar tillkännages.
13
uppenbarar sig som den troende själens ädelstenssmyckade stad till dess tröst. Den himmelska staden är
det mänskliga livets mål, den mänskliga historiens mål.
Denna vision är en återblick på livets början och dess viriditas, dess livgivande urkraft, eftersom
Hildegard även talade om en nattlig
viriditas. Det gröna ljuset hos smaragden och hos krysopras korresponderar med varandra.
utfärdades interdiktet över klostret som innebar att
nunnorna vare sig fick fira mässa eller sjunga sina sånger. Hildegard stred framgångsrikt mot detta interdikt.
Hildegards motstånd innebar en förnuftets seger, en
vishetens och kärlekens seger. Kärleken räddade sig i det
icke kommunicerbara språket – lingua ignota – som
Hildegard utvecklade tillsammans med sina systrar som
ett hemligspråk i klostret. Där bevarade de sin sanning
på ett sätt som var oförståeligt för den härskande makten.
Scen 15 Matutin: En vision av den
himmelska lyckan Karbunkel
Scen 13 Meditation: Klagosång Kalcedon
Denna meditation är Hildegards klagosång
över den mänskliga själen, som i det tilltagande avståndstagandet från Gud saknar
sitt ursprung, den gudomliga härligheten.
Den är en Cantus de profundis. En klagosång för den människa som alltmer tappat orienteringen: ”Vart skall jag vända
mig? Vart skall jag fly?”.
Denna vision mynnar i det saliga beskådandet av det outtalat sköna, ett
obeskrivligt ljus och i hörandet av
änglasången som lovsjunger Gud.
Den oro som Lucifer skapat är
helad. Såsom det är i himlen skall
det också vara på jorden. Visionen som
är rummets slut och tidens slut, evighetens vision som
en ny skapelse är en pendang till människans räddning
för att hon inte i evighet skall vara lik Lucifer.
Scen 14 Kompletorium: En vision av den
himmelska staden Krysopras
Svaret på den vilsna mänskliga själens klagan är visionen
av den himmelska staden, det himmelska Jerusalem,
som besjungs i de skönaste toner och bilder, som
14
O viriditas digiti Dei
O frondens virga
Responsorium till den Helige Disibod
O viriditas digiti Dei
in qua Deus constituit plantationem
que in excelso resplendet
ut statuta columna
tu gloriosa in preparatione Dei
O Guds fingers grönskande kraft
varigenom Gud fick den planta
att växa, som nu strålar i det höga
som en reslig pelare:
Full av ära bereder du väg för Gud.
Antifon till den Heliga Jungfrun
O frondens virga
in tua nobilitate
stans sicut aurora procedit.
Nunc gaude et letare
et nos debiles dignare
a mala consuetudine
liberare atque manum tuam
porrige ad erigendum nos.
Du grönskande telning,
med hög och ädel gestalt
träder du fram
likt morgonens rodnad.
Fröjda dig nu och gläd dig,
och i din godhet befria
oss svaga från ondskan, vår vana,
och räck oss din hand
och res oss!
O nobilissima viriditas
Responsorium till Jungfrurna
Tu rubes ut aurora
et ardes ut solis flamma.
Du rodnar som soluppgången
och flammar som solens eld.
O quam mirabilis est
O splendidissima gemma
Antifon till den Heliga Jungfrun
O splendidissima gemma
et serenum de cus solis
qui tibi infusus est
fons saliens de corde Patris
quod est unicum Verbum suum
per quod creavit mundi primam
materiam
O skimrande ädelsten,
solens rena klarhet,
den som strömmade in i dig
är källan som flödar ur Faderns hjärta,
och Hans enda Ord;
genom Ordet skapade Han jordens
ursprungliga materia
Åsa Simma
15
Antifon till Skaparen
O quam mirabilis est
prescientia divini pectoris
que prescivit omnem creaturam.
Nam cum deus inspexit
faciem hominis que formavit
omnia opera sua in eadem
forma hominis integra aspexit.
O quam mirabilis est inspiratio
que hominem sic suscitavit.
O vilken underbar kunskap
i det gudomliga hjärtat,
som kände i förväg allt skapat,
ty när Gud betraktade
människan, som han danat,
såg han i hennes gestalt
alla sina verk tillsammans.
O vilken underbar andning,
som reste människan upp till liv!
Caritas abundant
Antifon till den Helige Ande
Caritas abundant in omnia
de imis excellentissima super sidera,
atque amantissima in omnia
quia summo Regi
osculum pacis dedit.
Från djupet till stjärnornas höjd
omslutes allt av kärleken,
den ges innerligt till alla
eftersom konungen, den högste,
gav dem sin kärlekskyss.
comprehendendo omnia
in una via que habet vitam
tres alas habens
quarum una in altum volat
et altera de terra sudat
et tercia undique volat.
Laus tibi sit sicut te decet
o Sapientia.
O mäktiga Vishet,
som kretsande omkretsat allt
inbegriper och begriper allt
på den enda väg som har liv.
Tre vingpar har du,
det första svävar mot höjden,
det andra fuktas av jorden,
det tredje svävar kring allt.
Lovad vare du, som det är rätt,
o Vishet.
Aer enim volat
Antifon till Jungfrurna
Aer enim volat
et cum omnibus creaturis officia sua
exercet,
et firmamentum eum sustinet,
ac aer in viribus istius pascitur.
Luften färdas omkring
och fullgör sitt värv med var levande
varelse;
himlen vidmakthåller den,
så när sig luften av dennas kraft.
O virtus sapientiae
Antifon till den gudomliga visheten
O virtus Sapientie
que circuiens circuisti
Ave generosa Maria
Hymn till den Heliga Jungfrun
Ave generosa gloriosa et intacta
puella.
Tu pupilla castitatis
tu materia sanctitatis
que Deo placuit.
Nam hec superna
infusio in te fuit
quod supernum Verbum
in te carnemn induit.
Tu candidum lilium
quod Deus ante omnem creaturam
inspexit.
Var hälsad unga fru, ädel, ärorik, oskadad,
16
Du obefläckade ögonsten,
Helighetens moderssköte
som funnit Guds välbehag!
Den högstes kraft
tog boning i dig
för att det eviga ordet
skulle bli kött
Strålande vita lilja,
Gud har varseblivit dig,
framför varje skapelse.
O orchzis Ecclesia
Antifon till den Heliga Kyrkan
O orzchis Ecclesia,
armis divinis praecincta,
et hyacintho ornata,
tu es caldemia
stigmata loifolum
et urbs scinetiarum.
O, o, tu es etiam crizanta
in alto sono et es chorzta gemma.
O, du omätliga kyrka,
omgjordad med gudomliga vapen
och smyckad med hyacinter
du är en balsam
för massornas sårnader
och kunskapens högborg
O, o, även du är krönt
till ljudet av starka klanger,
du gnistrande smycke.
O Jerusalem,
aurea civitas
Sekvens till den Helige Rupert
O Jerusalem
aurea civitas ornata Regis purpura.
O edificatio summe bonitatis
que es lux numquam obscurata.
Tu enim es ornata
in aurora et in calore solis.
O Jerusalem,
Konungens stad av guld och purpur,
O du som är byggd av flödande godhet
och av ljus som aldrig fördunklas:
Du är smyckad av morgonrodnaden
och av solens glöd.
O vos angelis
Antifon till Änglarna
O vos angeli
qui custoditis populos
quorum forma fulget
in facie vestra
et o vos archangeli
O ni änglar,
som vakar över folken,
er skönhet strålar
i era ansikten,
och o ni ärkeänglar
Hans-Ola Ericsson
Hans-Ola Ericsson
organist och tonsättare, studerade
musik i Stockholm och Freiburg och fördjupade sina studier i USA och Venedig.
De lärare som har varit mest betydelsefulla för honom är Torsten Nilsson, Klaus
Huber och Luigi Nono. Hans-Ola Ericsson
har konserterat i hela Europa, Japan,
Kanada och USA. Hans interpretationskonst är dokumenterad vid talrika
inspelningar. 1989 blev han utnämnd till
professor vid Musikhögskolan i Piteå.
Hans-Ola Ericsson har innehaft gästprofessurer vid konservatorierna i Riga,
Köpenhamn, Helsingfors och Amsterdam samt föreläst och konserterat vid
ett stort antal ledande orgelfestivaler
och akademiska symposier över hela
världen, envist försvarande den nya
konstmusikens kvalitet och krav på uppmärksamhet. 1996 blev han utnämnd till
stadigvarande gästprofessor vid Hochschule für Künste i Bremen. Han belönades med Föreningen Svenska Tonsättares interpretpris 1999 och 2000
invaldes han som ledamot av Musikaliska Akademien. Hans-Ola Ericsson är
sedan 2001 ”Principal guest organist” för
orgelfestivalen i Lahtis.
Kammarorkester samt regissör för Piteå
Kammaroperas
uppsättningar
av
Pajazzo och Historien om en soldat. Kjell
Peder Johanson är också välkänd över
hela landet som programledare för
Karlavagnen i Sveriges Radio P4.
Sara Nygren
avslutade sin utbildning vid Teaterhögskolan i Luleå 2003. Under sin utbildningstid har hon medverkat i Staffan
Westerbergs uppsättning av pjäsen Pite
5 5 på Norrbottensteatern, Svarte Petter
i regi av Ingemar Carlehed vid regionteatern i Blekinge/Kronoberg samt slutproduktionen vid Teaterhögskolan Sellout i
regi av Sisela Lindblom. Sara Nygren har
också medverkat i TV4-serien Skilda
Världar samt i filmen Hundtricket i regi
av Christian Eklöw och Christopher Panov
samt Peter Dalles film Skenbart - en film
om tåg. Tillsammans med Gloria Tapia
och Ida Wahlund har hon skrivit pjäsen I
ett nät av kärlekstrådar som spelas
våren 2004 på Angeredsteatern.
Samtidigt spelar hon själv i ungdomspjäsen Den där Jenny på Västerbottensteatern.
Åsa Simma
Kjell Peder Johanson
är underhållare, musiker, skådespelare
och radiojournalist som med sin sköna
värmländska dialekt har förgyllt norrbottens musik- och teaterliv under flera
decennier. Det började med rockgruppen
Aldrig i livet och har sedan fortsatt med
bl a kultgruppen Acne. Under senare år
har han arbetat som skådespelare och
berättare tillsammans med Norrbottens
skådespelarska som stått på scenen
sedan i början av 1980-talet. Hennes
röstinstrument arbetar obehindrat på
de sex språken samiska, svenska, finska,
norska, danska och engelska. Teaterbanan började 1980 i Beaivvas Samiska
Teater och och har sedan fortsatt bland
annat som skådespelare och konstnärlig
ledare för Dalvadis Teater. Hon har arbetat i en lång rad olika teatergrupper/pro-
18
jekt i Sverige, Danmark, Finland, Norge,
Kanada och USA. Åsa Simma är utbildad
både i jojk och klassisk sång samt teater
och modern dans. Hon har medverkat i
flera filmer som till exempel Den 15:e
hövdingen i regi av Richard Hobert, gjort
radioteater och fått utmärkelser som
Skumpriset (1996), Rubus Arcticus (1997)
och tidningen NSD:s kulturpris (2001).
Anna Zander
har studerat vid Musikhögskolan i Piteå
(sångpedagog) och vid Musikhögskolan i
Stockholm där hon specialiserade sig
mot den tidiga musiken. Sedan 2002
sjunger hon i Radiokören och är därutöver flitigt anlitad som solist i de kyrkomusikaliska verken av Bach, Händel,
Vivaldi och Mozart tillsammans med
bland andra Drottningholms Barockensemble, Stockholms Barockorkester,
Umeå Symfoniorkester och Norrbottens
Kammarorkester. Under våren 2001 var
Anna engagerad i Piteå Kyrkoopera uppsättning av Lidandet enligt Matteus - en
dramatiserad version av Bachs Matteuspassion. I ett tidigare samarbete med
Piteå Kammaropera (hösten 1997) sjöng
hon en av huvudrollerna i Jan Ferms
nyskrivna opera Montezumas död.
Sommaren 2002 sjöng Anna rollen som
tredje gossen i Drottningholmsteaterns
uppsättning av Mozarts Trollflöjten. Hon
uppträder regelbundet i mindre kammarmusikaliska konstellationer tillsammans med bl.a. lutenisten Anders
Ericson, barockensemblen The Early
Companye.
Man förbjöd kvinnorna i klostret
att låta klockorna klinga
man förbjöd dem
att ta emot sakramenten
De skulle mumla sina psalmer
med viskande stämmor
De fick inte vara med
i änglarnas lovprisning.
Kyrkan befallde sierskan vid Rhen
som en gång Kreon Antigone
att gräva upp en död
och att lägga honom i ovigd jord
i hemlighet.
Man har aldrig kallat heliga Hildegard
för helig
kanske för att hon tog abbedissans stav i
händerna
och utplånade en grav och gjorde den osynlig.
Hon skyddade de döda.
Priset var högt
Helerskan visste vad det betydde
att vara utan musik
att leva utan att sjunga.
Aldrig talade hon så om musik
som under den tid
då hon törstade efter den.
Hon måste ha gråtit många långa nätter
skild från änglarna
som hon annars hörde sjunga
och utan att ta del av deras lovsång
som hon under åttioett år hade gjort.
Hon kämpade för att inte förbli utesluten
och för att ingen skulle stängas ute
från frid och från sång
När förbudet hävdes
levde hon ytterligare en månad
innan hon lade sig ner
för att sjunga någon annanstans.
Musik var för henne ingen egendom
inte opus med nummer
och inte där bara för oss
hon måste se den sköna Guds skapelse
och ha hört grundtonernas grund
i våra toner
med alla änglar
prisar hon varje dag
Guds gröna kraft.
Dorothee Sölle: Das Interdikt 1178
ADCD 2003 / 3000at
ÖRNÄSETS KYRKA
HAPARANDA KYRKA
JOKKMOKKS KYRKA
BURTRÄSK KYRKA
TEGS KYRKA
SOLLEFTEÅ KYRKA
SJÄLEVADS KYRKA
NÄSKOTT KYRKA
ÖSTERSUNDS NYA KYRKA
Off genrep Fre 10 okt 19.00
PREMIÄR Lör 11 okt 18.00
Sön 12 okt 18.00
Tis 14 okt 19.00
Ons 15 okt 19.00
Fre 17 okt 19.00
Lör 18 okt 18.00
Mån 20 okt 19.00
Tis 21 okt 19.00
Box 972, 971 29 Luleå
Tel 0920 23 66 66 • Fax 0920 23 66 67
www.norrbottensmusiken.nu
NORRBOTTENSMUSIKEN ÄR EN DEL AV NORRBOTTENS LÄNS LANDSTING
Pga sjukdomsfall i familjen har den tyske regissören
Christoph Nix tvingats lämna återbud.
Detta besked lämnades två veckor före premiären
och med detta korta varsel har
Jalle Lindblad accepterat att ta över regissörskapet
av Visioner om Gud, kosmos och människan.