Visioner om Gud, kosmos och människan Musikaliskt kammarspel med text och musik av Hildegard av Bingen Ärade publik! Visioner om Gud, kosmos och människan Välkommen att med oss i Piteå Kyrkoopera stifta bekantskap med en märklig och stark kvinna vars tankar är utmanande och egendomligt nära vår egen tid! Musikaliskt kammarspel med text och musik av Hildegard av Bingen var en mycket fascinerande person. Hon var en framstående naturvetare, hon var humanist, författare och teolog, och hon var tonsättare. Hon hade mod att tillrättavisa makthavare på ett för sin tid nästan livsfarligt sätt. Hennes visioner är färgstarka och omtumlande. Som tonsättare var hon banbrytande. Hildegard av Bingen LIBRETTO Klaus Röhring ÖVERSÄTTNING Lasse Zilliacus MUSIK Hans-Ola Ericsson SÅNGARE Anna Zander Kjell Peder Johanson, Sara Nygren, Åsa Simma SKÅDESPELARE ORGEL Hans-Ola Ericsson REGI Christoph Nix SCENOGRAFI Claudia Phillip DRAMATURG Klaus Röhring LJUSDESIGN Bo Thomasson MASK Lisa Liljedahl KLANGREGI Anders Hannus SCENMÄSTARE Anders Eklund MARKNADSFÖRING Rigmor Flodmark PRODUCENT Eva Plumppu KONSTNÄRLIG LEDARE Hans-Ola Ericsson PROGRAMBOK SAMMANSTÄLLNING OCH ÖVERSÄTTNING Hans-Ola Ericsson, konstnärlig ledare Lena Weman Ericsson FOTO Anders Alm GRAFISK FORMGIVNING Hans Nordlund ADCD Hildegard av Bingen Hildegard av Bingen, en av medeltidens största kvinnor, en av de mest betydelsefulla kvinnorna inom kyrkan fram till våra dagar, föddes 1098 som tionde barn till Hildebert, godsherren av Bermersheim, i trakterna av Alzay i Rheinhessen. Redan som åttaåring anförtroddes hennes andliga uppfostran till eremiten Jutta av Spanheim. 1112 ”stängdes hon in” som novis i benediktinerklostret i Disibodenberg. Där invigdes hon i ”Regula Benedicti” (Benediktus regler), i liturgi och i de fria konsterna. Kring 1117 tog hon ur biskop Ottos av Bamberg hand emot nunnedoket och vigde därmed hela sitt liv till Gud. Efter Jutta av Spanheims död 1136 valdes Hildegard till ledare, eller magistra, för nunnekommuniteten. År 1138 invigde biskop Sigward av Uppsala tre sidoaltaren och ett huvudaltare i klosterkyrkan. Han hade författat ett herbarium och ett lapidarium och genom honom fick Hildegard lära sig mycket om växter och stenar, en kunskap som hon arbetade in i sitt stora verk Physica som hon skrev mellan åren 1150 och 1158. Sin första vision, om världens skapelse och frälsning, skrev Hildegard ner 1141. Detta skedde under inflytande 3 Kjell Peder Johanson av visionära upplevelser och med hjälp av munken Volmar och nunnan Richardis. Dessa visioner prövades av påven Eugen III och dess visionära karaktär fastslogs. Under denna tid uppstod också de första sångerna och det andliga sångspelet Ordo virtutum. Hildegards kompositioner, en samling på över sjuttio sånger vilket är den största samlingen som en enskild människa skapat under medeltiden, offentliggjordes senare under titeln Symphonia armonie celestium revelationum. 1146/47 inledde Hildegard en omfattande brevväxling med Bernhard av Clairvaux och flera andra personligheter såsom kejsar Fredrik I, kung Konrad III, abbotar, abbedissor, påven och flera teologer. Ungefär 390 av dessa brev finns fortfarande bevarade. Mellan 1147 och 1152 flyttade Hildegard med 18 nunnor till Rupertsberg och byggde där upp ett kloster (som förstördes under 30-åriga kriget). Hennes förtrogna och älskade medarbetare Richardis von Stade valdes till abbedissa i Bassums stift i närheten av Bremen. Hildegard försökte förgäves få detta val annullerat, förlusten var kännbar för henne. Kort därefter, 1152, dog Richardis. Mellan åren 1158 och 1163 tillkom Hildegards andra visionära verk, Liber vitae meritorium – Boken om livsförtjänsterna. Om man benämner den första boken Scivas för hennes teologi, är detta andra verk hennes etik. Mellan 1160 och 1170 företog hon flera predikoresor där hon besökte ett stort antal kloster och städer. Dessa resor lade grunden till, och befäste, henns rykte som prophetissa teutonica. Hennes tredje visionära verk, Liber divinorum operum, - Boken om Guds verk – utgjorde hennes kosmologi och antropologi och den tillkom under åren 1163 till 1173. 1165 grundade Hildegard ett andra kloster i Eibingen utanför Rüdesheim. Hennes sekreterare, munken Volmar, dog 1173. Som hans efterföljare kom munken Gottfried från Disibodenberg. Det första han gjorde vara att nedteckna en levnadsteckning över Hildegard, en text som fullbordades av munken Theoderich mellan 1180 och 1190, efter Hildegards död. Efter Gottfrieds död blev Wibert av Gembloux Hildegards tredje sektreterare. År 1178 uppkom en djup konflikt med den kyrkliga myndigheten. Det hela tog sin början då Hildegard tillät att en exkommunicerad ung adelsman, som på sin dödsbädd biktat sig, tagit emot sakramenten och därmed tagits upp i kyrkans gemenskap, begravdes på klostrets kyrkogård. Myndigheterna krävde att kroppen skulle grävas upp och läggas i ovigd jord, något Hildegard vägrade att efterfölja. Följden blev att ett sk interdikt utfärdades över klostret Rupertsberg vilket innebar att Hidegard och hennes systrar inte tilläts fira mässa och inte heller tilläts sjunga. Detta var ett mycket kännbart straff och först efter åtta månader fick konflikten en lösning. Den 17 september 1179 avled Hildegard i sitt kloster i Rupertsberg. Krönikören berättar i hennes levnadsteckning om en underbar ljusuppenbarelse som visade sig i form av ett kors över dödsgemaket. En vision av det levande ljuset som hon under sin levnad åter och åter fått skåda. 5 Sara Nygren Om musiken av Hildegard av Bingen MARIANNE RICHERT-PFAU Som abbedissa i Benedektinerklostret Rupertsberg och som författare av talrika teologiska och andra verk har Hildegard av Bingen (1098-1178) otvivelaktigt påverkat det nya intresset för 1100-talet. Hennes musiksamling, som kastar långa skuggor in i vår tid, omfattar mer än 70 andliga sånger som Hildegard benämnde Symphonia Armonie Celestium Revelationum respektive Ordo Virtutum. För det första är Symphonia anmärkningsvärd som den största koralsamlingen tillkommen av en enskild, till namnet känd, tonsättare från medeltiden. Därmed intar hon en ovanlig position i en tid då hon blev känd för ett personligt upphovsmannaskap av andliga diktoch musikverk då den gängse hållningen var att självmant välja anonymiteten för de klosteranslutna konstnärerna. För det andra är musiksamlingen sammanfogad med Hildegards religiösa verk. Därmed bildar den en hörnsten inom Hildegards kosmologi eftersom hon, sierskan, gav musiken en särställning såsom ett fattbart tecken på Guds nåd. Efter Hildegard är den mänskliga själens musik tillkommen genom direkt och påtaglig inspiration av den helige Ande och därmed erinrar musiken om människanss ställning före fallet som oskuldsfull. Att symboliskt återställa denna ursprungsstatus av oskuld på jorden är en av uppgifterna för klosterlivet. Den jordiska musiken, inspirerad av den helige Ande, erfor Hildegard som beröringspunkt mellan det gudomliga och det mänskliga. Musiken är en avbild, återspegling, av den himmelska harmonin. Efter neoplatonsk Anna Zander modell är den himmelska harmonin förborgad i varje människas själ. Hildegard går emellertid ett steg längre, när hon ur detta drog slutsatsen att den mänskliga själen till sin essens är symfonisk. Hildegards musik kan med denna bakgrund å ena sidan ses som ett uttryck för hennes synska förbundenhet med det gudomliga och tjänar å andra sidan som musikaliskt transportmedel för att förmedla denna gudsbundenhet via hennes trossamfund. Beskrivningen av hennes sånger som Den himmelska uppenbarelsens harmoniska symfoni kommer sig av denna musikens teologi. Hildegards sånger berikade liturgin i Rupertsberg och vid andra kloster som hon var ledare för. Att hennes sånger upplevdes som nymodiga är förståeligt med tanke på den stora religiösa reformrörelsen under 1100talet. På ena sidan av denna rörelse återfanns upprop om inre förnyelse genom strikt besinning och återgång till de enklaste liturgiska formerna, i koralerna, i kyrkoarkitektur och i de strängaste livsformerna i klostren. Bernhard av Clairvaux – grundare av cistercienserorden och en av Hildegards viktigaste tidiga förespråkare – förkroppsligade denna asketiska extrem av reformen. På den andra sidan till detta upprop för radikal förenkling stod abboten Suger från Sankt Denis, som pläderade för förnyelse genom praktfull utsmyckning av varje aspekt av liturgin och av klosterlivet, något som lockade människorna. Som benediktin lutade sig Hildegard tydligt åt den senare riktningen. I den materiella världen, i alla fysiska delar av skapelsen, såg hon en brygga, som Gud erbjudit, till den andliga världen. Ur detta perspektiv erbjuder såväl naturen som människans musik och konst en spegel av den gudomliga återglansen. Följaktligen är det människans uppgift att undersöka världen i all dess oändliga och underbara mångfald, att förstå och framför allt att fira. Ur denna aspekt kan man betrakta Hildegards sånger som firande uttryck för hennes tro som med hjälp av konsten förskriver det gudomligas största jubel. Vare sig text eller musik har Hildegard, enligt henne själv, hittat på själv, utan de har kommit till henne inom sina visioner som uttryck för den gudomliga kraften och dess verkan på jorden. Genom sångernas hierarkiskt ordnade tematik i Symphonia återger kompositiören det hierarkiskt ordnade kosmos som uppenbarats för henne. Därför finner man först sånger för treenighetens personligheter vars krets utvidgats med Guds mor, vars elva sånger är placerade före de sånger som hör samman med den helige Ande. Därefter följer sånger för profeterna, patriarkerna och heliga, till jungfrur, änkor och oskyldiga barn. De många Mariasångerna och framför allt deras framträdande placering inom den kosmiska hierarkin är ett tyskt bidrag till den Mariakult som snabbt spred sig från Frankrike under 1100-talet. Om man bortser från den yttre formella gestaltningen skiljer sig många av Hildegards sånger från den gregorianska koraltraditionen. Några av hennes musikaliskt gestaltande särdrag - genomförande av texturen med tydliga melodiska motiv, ovanligt stort tonomfång såväl som omfattande melismer, den omväxlande modala gestaltningen med ovanliga kyrkotonarter och det mycket differentierade förhållandet mellan text och musik som bygger på alla dessa kompositionsmedel – gör att dessa sånger framstår som något speciellt och ovanligt (Från Musik und Kirche 1998/1) 7 Scenbilden CLAUDIA PHILLIP Scenbilden för Visioner om Gud, kosmos och människan består av tre element: en stor stenskål, tre stegar och ett smalt torn vars sidor kan vikas framåt. På samma sätt som stenformationen i Stonehenge, bildar de enskilda tingen en slags magisk plats, en mystisk plattform, för Hildegards visioner. Skålen som en bild av livets fat, som mognadens plats, utgör centrum för denna treenighet. Den är grav och födelseplats på samma gång, i den visar sig livets kretslopp. Runt om denna skål grupperas de tre stegarna. De påminner om Golgata, om Jesu död och är på samma gång stegar till himlen och samtidigt mycket profant ställföreträdande symboler för jordisk makt och hierarkier. Tornet i bakgrunden är scenens högsta punkt. Det vecklas ut till en triptyk, till projektionspunkter för Hildegards visionära bilder. Klaus Röhring Visioner om Gud, kosmos och människan Teologiska tankar kring librettot. KLAUS RÖHRING Det skedde år 1141 efter Guds son Jesu Kristi inkarnation, då jag var 42 år och 7 månader gammal. Från öppnad himmel for ett eldljus ner. Det for genom min hjärna och satte såsom en flamma mitt hjärta och mitt bröst i brand, inget förtärdes av elden men värmen var som när solen värmer upp ett föremål med sina strålar. Och plötsligt erfor jag insikt i Bibeltolkning, i Psaltaren, i Evangelierna och i de katolska böckerna i Gamla och Nya testamentet... Så beskriver Hildegard av Bingen hur hon tog emot sina första visioner, och som hon skrev ner eftersom en röst sade till henne Skriv vad du ser och hör. I tre stora band skrev hon ner alla sina visioner: • Scivas (Lär känna vägarna) - en teologi • Liber vitae meritorum (Boken om livsförtjänsterna) - en etik • Liber divinorum operum (Boken om Guds verk) - en kosmologi och antropologi Detta musikaliska kammarspel utgår från de visioner som skildrar den gudomliga synen på världen där människan intar en central ställning. Människan befinner sig mitt i världsbygget, eftersom det är mer betydande än allt annat skapat som dock ändå förblir avhängig av varje världsstruktur. 9 Eftersom Hildegard ansåg att Gud, kosmos, människan, naturen (plantor, djur, stenar) stod i förbindelse med varandra i en stor frälsningsordning utvecklade hon en typ av ”proportionerlig teologi”. I sina visioner upplevde hon att allt skapat hör samman på ett underbart och hemlighetsfullt sätt och dessa förmedlade hon i nedskrivet skick. Därmed vill hon ge sina medmänniskor och efterkommande generationer insikt i den gudomliga skapelse- och frälsningsplanen. Ädelstenar Till tidegärden som gav dagens tid ordning sammanfogas stenarnas ordning eftersom Hildegard hade sett skapelsehistorien hos dessa och insett hur de hörde samman med dagens och nattens olika moment. Deras teologiska mening och därmed deras dramaturgiska utsaga bildar spänningsbågen från ärkeängeln Lucifer, som smyckad med ädelstenar föll, till den himmelska staden Jerusalem, bestående av ädelstenar. Lucifer tar av sig stenarna och ger dem till människan som frälsning och smycke som tecken på hennes gudomliga härkomst. Stenarna symboliserar förnuft, kärlek, skönhet. Därför har de i varje tidpunkt (dagens, livets, den gudomliga frälsningshistorien) sin vikt och bildar tillsammans med tidegärden kammarspelets dramaturgiska koncept. De är som stenarna på en rosenkrans. De ger nyckelorden till varje tidpunkt = scen och bestämmer dess atmosfär. Tidegärden Tidegärden, böner vid bestämda tidpunkter, som Hildegard tillsammans med sina systrar i klostret dagligen praktiserade, är den form som motsvarar denna skapelseordning. I sin dagligen återkommande rytm återspeglas denna gudomliga världsordning. Därför får kammarspelet tidsmässig struktur och form från tidegärden. Enligt den helige Benedictinus ordensregler inrättade sig klosterlivet efter schemat som indelade tiden mellan solens upp- och nedgång i tolv lika delar, så även natten. Längden på delarna skiljde sig därmed åt beroende på årstid så att dagsdelarna under sommaren var betydligt längre än de nattliga delarna. Tidegärden – officiet - delades därför upp i dagofficium och nattofficium och bestod av följande tidpunkter: Med Laudes hälsades soluppgången. Vid morgonbönen, Prim, helgades arbetet åt Gud. Den tredje tidpunkten, Ters, ägnades utgjutelsen av anden. Middagsbönen skedde vid Sext. Till Non samlades alla kring hågkomsten av Jesu död. Mot tiden för solnedgången sjöng man Vesper. Dagen avslutades med Kompletorium. Nattofficiet sammanställdes av nocturner med den självklara höjdpunkten midnattsmässan, Matutin, som samtidigt förkunnade den nya dagens ankomst. Safir TERS Beryll Onyx Hyacint Topas SEXT NON Sard Krysolit Jaspis Prasem Kalcedon Agat PRIM Smaragd LAUDES Ametist Karbunkel MATUTIN 10 Sardonyx VESPER Krysopras KOMPLETORIUM tid, står hon högt upphöjd, som härskare över världen. Hon är vishetens inkarnation. I motsats till denna storhet finns det emellertid en mänsklig skräck eftersom den tidpunkt då hon är som störst också är den tidpunkt då hon är i störst fara. Detta visar scenerna: nr 10 "Sidendräkter" och nr 12 där kommunikationen mellan människor störts av makten men där kärleken och sanning räddas genom ett hemligspråk. För att människorna inte skall gå under, förs de himmelska visionerna in mot dessa faror, men också för att tydliggöra den oändliga kvalitativa skillnaden mellan Gud och människa men även ett för alla tider giltigt förbehåll: det finns inget teokratiskt härskarskap hos människorna, utan endast den slutgiltiga förlossningen genom Gud i en med jordiska mått mätt ofattbar värld. Viriditas Stenarna förmedlar också ett nyckelord som för Hildegard var centralt, viriditas, grönska. För henne betyder denna ”grönska” en gudomlighet kraft. Det finns en evighetens kraft – och denna kraft är grön – som genomsyrar alla livsformer, som återfinns i djur, fiskar och fåglar, i alla växter, blommor och träd, som även framstår som släktskapskraft och som förlösande livsprincip. Hildegards ”grönska” är den garanti som blir synlig för att livs- och årsrytmen upprepar sig och förnyar skapelsens mångfald. Viriditas – grönska – den livgivande urkraften. Stenarna, som står symmetriskt mittemot varandra, smaragden (Laudes) och krysopras (Kompletorium) är gröna stenar. Den ljusgröna smaragden tar till sig livgivande urkraft från luften i sig och den symboliserar därmed den kommande dagen, den livsstarka urkraften. Den grumliga krysopras symboliserar den nattliga livgivande urkraften, med vilken viriditas omsluter dygnets livskraft. Librettot berättar ingen Hildegard-historia, inte heller en berättelse om hennes liv. Det är desto mer ett försök inscenera det väsentliga i Hildegards teologi och därmed livets innersta kärna och kraft. Därför växlar librettot mellan berättande, visionära och meditativa delar. Kammarspelets innehåll utgörs av människans historia, hennes skapelse och mål, hennes härskarställning, hennes nederlag och förlossning. Det handlar om (den sanna) människobilden. Efter ärkeängeln Lucifers fall, skildrar scen 2-7 människans skapelse som motbild till Lucifer. Denna människa, begåvad med skönhet, vishet och kärlek, blir världens medelpunkt. Vid middag (Sext) dvs mitt i rum och Symmetrisk indelning av scenerna: 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. Ängelns fall En vision av den alstringsrika urkraftens En vision av solen Meditation: Bön om insikt och kärlek Människan och kärlekens makt Meditation: Den flygande kärleken Världens centrum 8. Skräckmeditation: Kyrie 9. 10. 11. 12. 13. 14. 15. 11 Sorgemeditation Sidendräkter Meditation: De fem sinnena Meditation: Makt eller kärlek - interdiktet Mediations: Klagosången En vision av den himmelska staden En vision av den himmelska lyckan mer två väninnor för att bo i världen, för att göra den beboelig: Insikt och kärlek. De vill bo hos varje människa och klappar därför på hjärtats port. Scen 1 Matutin: Ängelns fall Karbunkel Ängelns fall skildrar på ett mytologiskt sätt ett himmelskt drama som skulle kunna återupprepas på jorden. Som symbol för detta fall finns stenens glans och dess förlust. Lucifers hybris (similis ero altissimo, jag är lik den högste), som fällde maktens teokratiska frestelse, blir människans problem - den av Gud skapade människan, upphöjd till världens mitt - som också kunde fällas av samma frestelse. Stenen, av gudomligt ursprung, är som en ständig påminnelse om denna ursprungshistoria, som en fråga till människan och hennes självförståelse. Scen 4 Meditation: Bön om insikt och kärlek Agat Denna korta meditation är som en bön om att ta till sig de båda väninnorna, insikten och kärleken, men även en bön om viriditas, den livgivande urkraften, som människorna dagligen bör återupprätta. Scen 5 Ters: Människan och kärlekens makt Onyx Scen 2 Laudes: En vision av den alstringsrika urkraften Smaragd I takt med att dagen blir ljusare, blir också människans gestalt tydligare: Hon står mitt i världen och blickar mot öster – ljuset. Hon står med utsträckta armar som pekar mot söder – salighet – och mot norr – solförmörkelse och fördärvelse. Människan befinner sig mitt emellan det onda och det goda, mitt emellan sin förutbestämmelse och sitt teokratiska risktagande. Hon erfar och gestaltar världen genom de fem sinnena, uttryck för den kärlek som givits henne. Dock, denna kärlek är hotad, även av Hildegard, som inte är fri från avund. Hon vill inte släppa sin älsklingssyster, som valdes till abbedissa i ett annat kloster. Hon upplever förlust av kärlek, också genom döden. I nattens dunkel, i den begynnande morgonens gryning, har Hildegard en vision om livets början, om dess livgivande urkraft, växtkraft, född av ljuset. Denna består av tre krafter som alla återfinns, symboliskt, i stenen: savens livgivande urkraft, handgriplig fasthet, glänsande eld. Scen 3 Prim: En vision av solen Hyacinten I denna solvision ser Hildegard det himmelska i det jordiska. Skapelsen är en uppenbarelse av Guds härlighet. I sången ”De Sancta Maria” förverkligas denna när Maria likställs med en ädelsten. I henne har jorden knutits samman med himlen: ”o splendissima gemma” (o strålande ädelsten). Ur denna ”gudsgestalt” kom- 12 Scen 10 Non: Sidendräkter Topas Scen 6 Meditation: Den flygande kärleken Beryll Denna scen handlar om skönhetens äventyr som ett jordiskt tecken på Guds härlighet och därmed också om människans värdighet och storhet. Hildegard försvarar denna mot Tengswisch, abbedissan av Andernach, som i stenarnas glans, i klädnaders och smyckens skönhet endast ser skryt och prål, och inte förmår se återskenet av det gudomliga. En kort meditation över den ”luftiga”, flyktiga kärleken med hjälp av Berthold Brechts dikt: De älskande. Scen 7 Sext: Världens centrum Safir En vision om människan när solen står som högst. Nu är hon högt upphöjd i världen. Hon är ”som” Gud. Nu står hon på den plats som Gud hade avsett för Lucifer. Därmed är denna scen en fortsättning på scen nr 5 och dess stegring: Mitt i världsbygget står därför människan. Hon är i centrum av den gudomliga ordningen, den ordning som är en kärlekens ordning. Scen 11 Meditation: De fem sinnena Sardonyx I skenet av solens sakta nedåtgående finns det en meditativ hågkomst av de fem sinnena, som resignerat blickar tillbaka men ändå ser fram mot det kommande med förhoppning, koncentrerat i stenen Sardonyx, de fem sinnenas sten. Scen 8 Meditation: Skräckmeditation över den mäktiga människan Ametist Denna scen är kammarspelets mitt. Människans härskarställning medför en panisk skräck över henne. Varhelst kärlekens ordning skulle framträda i sin rena mänskliga gestalt, gör i stället hennes växande jordiska makt sig gällande. Därmed återstår endast att sjunga ett Kyrie som skall följas av en stor tystnad. Scen 12 Vesper: Makt eller kärlek Interdiktet Jaspis och Prasem Denna scen skildrar konflikten mellan Hildegard och prästerna från Mainz. Det rör sig om en fråga: makt eller kärlek. En ung adelsman, som under sin levnad exkommunicerades och uteslöts ur kyrkans gemenskap, biktade sig på sin dödsbädd och återupptogs i gemenskapen av en närvarande präst. Han fick den sista smörjelsen. Emellertid hävdade prästerna från Mainz att hans kropp skulle bortföras från den vigda jorden i klostrets begravningsplats. Hildegard vägrade. Därmed Scen 9 Meditation: Sorgemeditation Sard Denna meditation är en kort påminnelse om tidens skifte. Ljuset drar sig tillbaka och kvällen närmar sig. Tiden då löven vissnar tillkännages. 13 uppenbarar sig som den troende själens ädelstenssmyckade stad till dess tröst. Den himmelska staden är det mänskliga livets mål, den mänskliga historiens mål. Denna vision är en återblick på livets början och dess viriditas, dess livgivande urkraft, eftersom Hildegard även talade om en nattlig viriditas. Det gröna ljuset hos smaragden och hos krysopras korresponderar med varandra. utfärdades interdiktet över klostret som innebar att nunnorna vare sig fick fira mässa eller sjunga sina sånger. Hildegard stred framgångsrikt mot detta interdikt. Hildegards motstånd innebar en förnuftets seger, en vishetens och kärlekens seger. Kärleken räddade sig i det icke kommunicerbara språket – lingua ignota – som Hildegard utvecklade tillsammans med sina systrar som ett hemligspråk i klostret. Där bevarade de sin sanning på ett sätt som var oförståeligt för den härskande makten. Scen 15 Matutin: En vision av den himmelska lyckan Karbunkel Scen 13 Meditation: Klagosång Kalcedon Denna meditation är Hildegards klagosång över den mänskliga själen, som i det tilltagande avståndstagandet från Gud saknar sitt ursprung, den gudomliga härligheten. Den är en Cantus de profundis. En klagosång för den människa som alltmer tappat orienteringen: ”Vart skall jag vända mig? Vart skall jag fly?”. Denna vision mynnar i det saliga beskådandet av det outtalat sköna, ett obeskrivligt ljus och i hörandet av änglasången som lovsjunger Gud. Den oro som Lucifer skapat är helad. Såsom det är i himlen skall det också vara på jorden. Visionen som är rummets slut och tidens slut, evighetens vision som en ny skapelse är en pendang till människans räddning för att hon inte i evighet skall vara lik Lucifer. Scen 14 Kompletorium: En vision av den himmelska staden Krysopras Svaret på den vilsna mänskliga själens klagan är visionen av den himmelska staden, det himmelska Jerusalem, som besjungs i de skönaste toner och bilder, som 14 O viriditas digiti Dei O frondens virga Responsorium till den Helige Disibod O viriditas digiti Dei in qua Deus constituit plantationem que in excelso resplendet ut statuta columna tu gloriosa in preparatione Dei O Guds fingers grönskande kraft varigenom Gud fick den planta att växa, som nu strålar i det höga som en reslig pelare: Full av ära bereder du väg för Gud. Antifon till den Heliga Jungfrun O frondens virga in tua nobilitate stans sicut aurora procedit. Nunc gaude et letare et nos debiles dignare a mala consuetudine liberare atque manum tuam porrige ad erigendum nos. Du grönskande telning, med hög och ädel gestalt träder du fram likt morgonens rodnad. Fröjda dig nu och gläd dig, och i din godhet befria oss svaga från ondskan, vår vana, och räck oss din hand och res oss! O nobilissima viriditas Responsorium till Jungfrurna Tu rubes ut aurora et ardes ut solis flamma. Du rodnar som soluppgången och flammar som solens eld. O quam mirabilis est O splendidissima gemma Antifon till den Heliga Jungfrun O splendidissima gemma et serenum de cus solis qui tibi infusus est fons saliens de corde Patris quod est unicum Verbum suum per quod creavit mundi primam materiam O skimrande ädelsten, solens rena klarhet, den som strömmade in i dig är källan som flödar ur Faderns hjärta, och Hans enda Ord; genom Ordet skapade Han jordens ursprungliga materia Åsa Simma 15 Antifon till Skaparen O quam mirabilis est prescientia divini pectoris que prescivit omnem creaturam. Nam cum deus inspexit faciem hominis que formavit omnia opera sua in eadem forma hominis integra aspexit. O quam mirabilis est inspiratio que hominem sic suscitavit. O vilken underbar kunskap i det gudomliga hjärtat, som kände i förväg allt skapat, ty när Gud betraktade människan, som han danat, såg han i hennes gestalt alla sina verk tillsammans. O vilken underbar andning, som reste människan upp till liv! Caritas abundant Antifon till den Helige Ande Caritas abundant in omnia de imis excellentissima super sidera, atque amantissima in omnia quia summo Regi osculum pacis dedit. Från djupet till stjärnornas höjd omslutes allt av kärleken, den ges innerligt till alla eftersom konungen, den högste, gav dem sin kärlekskyss. comprehendendo omnia in una via que habet vitam tres alas habens quarum una in altum volat et altera de terra sudat et tercia undique volat. Laus tibi sit sicut te decet o Sapientia. O mäktiga Vishet, som kretsande omkretsat allt inbegriper och begriper allt på den enda väg som har liv. Tre vingpar har du, det första svävar mot höjden, det andra fuktas av jorden, det tredje svävar kring allt. Lovad vare du, som det är rätt, o Vishet. Aer enim volat Antifon till Jungfrurna Aer enim volat et cum omnibus creaturis officia sua exercet, et firmamentum eum sustinet, ac aer in viribus istius pascitur. Luften färdas omkring och fullgör sitt värv med var levande varelse; himlen vidmakthåller den, så när sig luften av dennas kraft. O virtus sapientiae Antifon till den gudomliga visheten O virtus Sapientie que circuiens circuisti Ave generosa Maria Hymn till den Heliga Jungfrun Ave generosa gloriosa et intacta puella. Tu pupilla castitatis tu materia sanctitatis que Deo placuit. Nam hec superna infusio in te fuit quod supernum Verbum in te carnemn induit. Tu candidum lilium quod Deus ante omnem creaturam inspexit. Var hälsad unga fru, ädel, ärorik, oskadad, 16 Du obefläckade ögonsten, Helighetens moderssköte som funnit Guds välbehag! Den högstes kraft tog boning i dig för att det eviga ordet skulle bli kött Strålande vita lilja, Gud har varseblivit dig, framför varje skapelse. O orchzis Ecclesia Antifon till den Heliga Kyrkan O orzchis Ecclesia, armis divinis praecincta, et hyacintho ornata, tu es caldemia stigmata loifolum et urbs scinetiarum. O, o, tu es etiam crizanta in alto sono et es chorzta gemma. O, du omätliga kyrka, omgjordad med gudomliga vapen och smyckad med hyacinter du är en balsam för massornas sårnader och kunskapens högborg O, o, även du är krönt till ljudet av starka klanger, du gnistrande smycke. O Jerusalem, aurea civitas Sekvens till den Helige Rupert O Jerusalem aurea civitas ornata Regis purpura. O edificatio summe bonitatis que es lux numquam obscurata. Tu enim es ornata in aurora et in calore solis. O Jerusalem, Konungens stad av guld och purpur, O du som är byggd av flödande godhet och av ljus som aldrig fördunklas: Du är smyckad av morgonrodnaden och av solens glöd. O vos angelis Antifon till Änglarna O vos angeli qui custoditis populos quorum forma fulget in facie vestra et o vos archangeli O ni änglar, som vakar över folken, er skönhet strålar i era ansikten, och o ni ärkeänglar Hans-Ola Ericsson Hans-Ola Ericsson organist och tonsättare, studerade musik i Stockholm och Freiburg och fördjupade sina studier i USA och Venedig. De lärare som har varit mest betydelsefulla för honom är Torsten Nilsson, Klaus Huber och Luigi Nono. Hans-Ola Ericsson har konserterat i hela Europa, Japan, Kanada och USA. Hans interpretationskonst är dokumenterad vid talrika inspelningar. 1989 blev han utnämnd till professor vid Musikhögskolan i Piteå. Hans-Ola Ericsson har innehaft gästprofessurer vid konservatorierna i Riga, Köpenhamn, Helsingfors och Amsterdam samt föreläst och konserterat vid ett stort antal ledande orgelfestivaler och akademiska symposier över hela världen, envist försvarande den nya konstmusikens kvalitet och krav på uppmärksamhet. 1996 blev han utnämnd till stadigvarande gästprofessor vid Hochschule für Künste i Bremen. Han belönades med Föreningen Svenska Tonsättares interpretpris 1999 och 2000 invaldes han som ledamot av Musikaliska Akademien. Hans-Ola Ericsson är sedan 2001 ”Principal guest organist” för orgelfestivalen i Lahtis. Kammarorkester samt regissör för Piteå Kammaroperas uppsättningar av Pajazzo och Historien om en soldat. Kjell Peder Johanson är också välkänd över hela landet som programledare för Karlavagnen i Sveriges Radio P4. Sara Nygren avslutade sin utbildning vid Teaterhögskolan i Luleå 2003. Under sin utbildningstid har hon medverkat i Staffan Westerbergs uppsättning av pjäsen Pite 5 5 på Norrbottensteatern, Svarte Petter i regi av Ingemar Carlehed vid regionteatern i Blekinge/Kronoberg samt slutproduktionen vid Teaterhögskolan Sellout i regi av Sisela Lindblom. Sara Nygren har också medverkat i TV4-serien Skilda Världar samt i filmen Hundtricket i regi av Christian Eklöw och Christopher Panov samt Peter Dalles film Skenbart - en film om tåg. Tillsammans med Gloria Tapia och Ida Wahlund har hon skrivit pjäsen I ett nät av kärlekstrådar som spelas våren 2004 på Angeredsteatern. Samtidigt spelar hon själv i ungdomspjäsen Den där Jenny på Västerbottensteatern. Åsa Simma Kjell Peder Johanson är underhållare, musiker, skådespelare och radiojournalist som med sin sköna värmländska dialekt har förgyllt norrbottens musik- och teaterliv under flera decennier. Det började med rockgruppen Aldrig i livet och har sedan fortsatt med bl a kultgruppen Acne. Under senare år har han arbetat som skådespelare och berättare tillsammans med Norrbottens skådespelarska som stått på scenen sedan i början av 1980-talet. Hennes röstinstrument arbetar obehindrat på de sex språken samiska, svenska, finska, norska, danska och engelska. Teaterbanan började 1980 i Beaivvas Samiska Teater och och har sedan fortsatt bland annat som skådespelare och konstnärlig ledare för Dalvadis Teater. Hon har arbetat i en lång rad olika teatergrupper/pro- 18 jekt i Sverige, Danmark, Finland, Norge, Kanada och USA. Åsa Simma är utbildad både i jojk och klassisk sång samt teater och modern dans. Hon har medverkat i flera filmer som till exempel Den 15:e hövdingen i regi av Richard Hobert, gjort radioteater och fått utmärkelser som Skumpriset (1996), Rubus Arcticus (1997) och tidningen NSD:s kulturpris (2001). Anna Zander har studerat vid Musikhögskolan i Piteå (sångpedagog) och vid Musikhögskolan i Stockholm där hon specialiserade sig mot den tidiga musiken. Sedan 2002 sjunger hon i Radiokören och är därutöver flitigt anlitad som solist i de kyrkomusikaliska verken av Bach, Händel, Vivaldi och Mozart tillsammans med bland andra Drottningholms Barockensemble, Stockholms Barockorkester, Umeå Symfoniorkester och Norrbottens Kammarorkester. Under våren 2001 var Anna engagerad i Piteå Kyrkoopera uppsättning av Lidandet enligt Matteus - en dramatiserad version av Bachs Matteuspassion. I ett tidigare samarbete med Piteå Kammaropera (hösten 1997) sjöng hon en av huvudrollerna i Jan Ferms nyskrivna opera Montezumas död. Sommaren 2002 sjöng Anna rollen som tredje gossen i Drottningholmsteaterns uppsättning av Mozarts Trollflöjten. Hon uppträder regelbundet i mindre kammarmusikaliska konstellationer tillsammans med bl.a. lutenisten Anders Ericson, barockensemblen The Early Companye. Man förbjöd kvinnorna i klostret att låta klockorna klinga man förbjöd dem att ta emot sakramenten De skulle mumla sina psalmer med viskande stämmor De fick inte vara med i änglarnas lovprisning. Kyrkan befallde sierskan vid Rhen som en gång Kreon Antigone att gräva upp en död och att lägga honom i ovigd jord i hemlighet. Man har aldrig kallat heliga Hildegard för helig kanske för att hon tog abbedissans stav i händerna och utplånade en grav och gjorde den osynlig. Hon skyddade de döda. Priset var högt Helerskan visste vad det betydde att vara utan musik att leva utan att sjunga. Aldrig talade hon så om musik som under den tid då hon törstade efter den. Hon måste ha gråtit många långa nätter skild från änglarna som hon annars hörde sjunga och utan att ta del av deras lovsång som hon under åttioett år hade gjort. Hon kämpade för att inte förbli utesluten och för att ingen skulle stängas ute från frid och från sång När förbudet hävdes levde hon ytterligare en månad innan hon lade sig ner för att sjunga någon annanstans. Musik var för henne ingen egendom inte opus med nummer och inte där bara för oss hon måste se den sköna Guds skapelse och ha hört grundtonernas grund i våra toner med alla änglar prisar hon varje dag Guds gröna kraft. Dorothee Sölle: Das Interdikt 1178 ADCD 2003 / 3000at ÖRNÄSETS KYRKA HAPARANDA KYRKA JOKKMOKKS KYRKA BURTRÄSK KYRKA TEGS KYRKA SOLLEFTEÅ KYRKA SJÄLEVADS KYRKA NÄSKOTT KYRKA ÖSTERSUNDS NYA KYRKA Off genrep Fre 10 okt 19.00 PREMIÄR Lör 11 okt 18.00 Sön 12 okt 18.00 Tis 14 okt 19.00 Ons 15 okt 19.00 Fre 17 okt 19.00 Lör 18 okt 18.00 Mån 20 okt 19.00 Tis 21 okt 19.00 Box 972, 971 29 Luleå Tel 0920 23 66 66 • Fax 0920 23 66 67 www.norrbottensmusiken.nu NORRBOTTENSMUSIKEN ÄR EN DEL AV NORRBOTTENS LÄNS LANDSTING Pga sjukdomsfall i familjen har den tyske regissören Christoph Nix tvingats lämna återbud. Detta besked lämnades två veckor före premiären och med detta korta varsel har Jalle Lindblad accepterat att ta över regissörskapet av Visioner om Gud, kosmos och människan.