Mossor i Hamra nationalpark med utvidgning
Mossinventeringen har riktat fokus på rödlistade arter, signalarter och andra
anmärkningsvärda mossor och koncentrerades till lokaler och delområden som bedömdes vara
potentiellt intressanta ur bryologisk synvinkel. Ett flertal tips på sådana har lämnats av
Magnus Andersson. Tomas Troschke har i fält visat flera botaniskt givande lokaler.
Ett stort antal naturvårdsintressanta mossor har uppmärksammats inom
undersökningsområdet, däribland 6 rödlistade arter (1 EN, 2VU, 3 NT), vilka samtliga hör till
gruppen levermossor. Till de mest exklusiva mossorna i området kan man räkna ett antal arter
knutna till död ved i gamla barrnaturskogar. Bland dessa kan nämnas vedsäckmossa,
vedtrappmossa och barkflikmossa, som samtliga noterades på flera platser i området, den
sistnämnda dock endast i den ursprungliga nationalparken. Anmärkningsvärd är förekomsten
av liten hornfliksmossa i Svartåvallens naturreservat och den sydliga levermossan
stubbtrådmossa som noterats på en barrlåga i den ursprungliga nationalparken.
Några anmärkningsvärda fynd har också gjorts på flera substrattyper utmed vattendrag. Vid
Voxnans strand påträffades de båda sällsynta, krävande levermossorna timmerskapania och
rikkärrsskapania. Den förra växte på en barrlåga, medan rikkärrsskapanian noterades på både
småblock och fuktig jord. Ytterligare intressanta inslag i områdets mossflora är, kanske något
överraskande, arter man vanligen finner i bergbranter, på klippväggar och block, samt i
skuggiga klippskrevor. Dessa var dock starkt koncentrerade till de mer kuperade och
dramatiska områdena i öster. Lapptrattmossa och stor äppelmossa är exempel från sura
klippväggar i skuggigt läge, medan nordlig fjädermossa och platt fjädermossa har hittats på
något rikare underlag, framför allt på block- och klippöverhäng.
Ett oväntat stort antal kalkgynnade våtmarksarter har påträffats under inventeringen, även i
områdets västligaste delar. Typiska rikkärrsmossor såsom piprensarmossa, maskgulmossa,
och flera arter i släktet skorpionmossor har noterats på flera håll i området.
Mest överraskande är dock förekomsten av mossor på kalkhaltiga underlag och på kalksten i
Svartågrenens naturreservat. Speciellt anmärkningsvärda är fynden av tråddvärgmossa, en
sällsynt småväxt bladmossa, samt den nordliga arten fjällfläta.
I skriften ”Mossfloran i Hamra nationalpark” (1943) presenterade Herman Persson resultatet
från sin undersökning av den ursprungliga nationalparken sommaren 1940. Inventeringen var
heltäckande och i artförteckningen redovisade Persson 149 mossarter, varav 56 lever-, 22 vitoch 71 bladmossor. I jämförelse med bl.a. Norra kvills nationalpark bedömde Persson Hamra,
med sina 28 ha, som tämligen artfattigt och anförde som huvudsakligt skäl det begränsade
antalet ståndortstyper som finns representerade inom nationalparkens gränser.
Nedan följer utförligare beskrivningar och exempel på intressanta mossor pressenterade under
viktigare naturtyper och underlag i den befintliga nationalparken och i den planerade
utvidgningen.
Barrnaturskog
Flera av de mest intressanta mossorna som påträffades under inventeringen är knutna till död
ved i äldre barrnaturskog. Av de områden som undersökts, bl.a. flera bestånd i Svartåns
dalgång, Svartåvallens NR, Hamra NP, ägnades mest uppmärksamhet åt den ursprungliga
nationalparken i väster. De tre rödlistade vedväxande levermossorna vedtrappmossa,
vedsäckmossa och stubbtrådmossa, uppmärksammades av Herman Persson 1940 och
återfanns samtliga även vid denna inventering. Av dessa tre är förekomsten av stubbtrådmossa
särskilt anmärkningsvärd med tanke på dess sydliga utbredning. Från Hamra redovisade
Persson också bäckradula, kantvitmossa, gräskvastmossa, myrflikmossa, asphättemossa och
kärrlobmossa, vilka under denna inventering eftersöktes förgäves i den befintliga
nationalparken, de fyra sistnämnda påträffades dock i den planerade utvidgningen. Ett 10-tal
mossor som uppmärksammades sommaren 2008 saknas i Perssons artförteckning. Bland
dessa kan nämnas purpurmylia, en levermossa med västlig utbredning, samt den späda
levermossan barkflikmossa. Den förstnämnda, som noterades på flera platser, på såväl lågor
som block, är tämligen iögonenfallande och bör inte ha förbisetts av Persson, vilket talar för
att arten är relativt sent inkommen i området. Barkflikmossan, som noterades på flera
barrlågor, är en relativt nybeskriven art, som tidigare fördes till snarlika levermossor.
Slutligen bör nämnas förekomsten av den sällsynta, späda levermossan liten hornfliksmossa i
Svartåvallens NR. Arten, som här växer skuggigt på en murken granlåga, upptäcktes redan
hösten 2007 av Magnus Andersson.
Rikkärr och mellankärr
Förekomsten av kalkhaltiga bergarter är starkt begränsat i undersökningsområdet och helt
inskränkt till ett mindre område i Svartågrenens NR. Förekomsten av ett flertal myrområden
med inslag av rikkärrsväxter i området var därför oväntat. Måttligt krävande arter såsom
blodkrokmossa, fetbålmossa, guldspärrmossa och mässingmossa påträffades i flertalet rikkärr,
men återfanns också i flera kärrstråk av intermediär typ, inte minst i Svartåmyran. Utpräglade
rikkärr återfinns i Svartågrenens NR, i Svartåns dalgång och i den ursprungliga Hamra
nationalpark. Typiska rikkärrsmossor, exempelvis gyllenmossa, korvskorpionmossa,
lockvitmossa, myruddmossa och piprensarmossa, har påträffats i flera av dessa kärr.
Ytterligare intressanta, kalkgynnade våtmarksmossor, som dock endast påträffats i enstaka
förekomster är kärrkammossa, maskgulmossa och späd skorpionmossa. I sydvästra delen av
Svartåns dalgång finns kärrstråk av både medelrik och intermediär typ, som påverkas av
diffusa källflöden. Flera av ovan nämnda arter växer här tillsammans med den i länet ovanliga
levermossan myrfliksmossa. Kärrlobmossa, en nordlig levermossa, hittades invid små
källdråg. Ytterligare en nordlig art, bladmossan gräskvastmossa, påträffades här i ett
källpåverkat mineralrikt kärrparti. Samtliga tre arter uppmärksammades av Herman Persson
1940 i den ursprungliga nationalparken.
Stränder vid vattendrag
Viss uppmärksamhet har ägnats åt Svartåns och Voxnans stränder, samt miljöer utefter
områdets många skogs- och myrbäckar. Inventeringen har huvudsakligen genomförts
stickprovsvis på flera platser. Ofta finner man på fuktiga – våta block och jord en särpräglad
mossflora med arter som gynnas av tidvis blötläggning och/eller de fuktiga förhållanden som
ofta råder i dessa miljöer. Till de intressantare arterna i områdets skogsbäckar hör
kärrtrumpetmossa och nordbäckmossa, som båda har en nordlig utbredning i landet. En
förekomst av den ovanliga och nordliga arten blek vitmossa påträffades nära Svartån i
Svartågrenens NR. Till de mest exklusiva arterna i denna kategori hör de sällsynta
levermossorna timmerskapania och rikkärrsskapania, som båda har påträffats i svämzonens
övre del utmed Voxnans stränder, den förstnämnda på en barklös barrlåga och den sistnämnda
på tuvkanter och jordtäckta småblock. Från den ursprungliga nationalparken rapporterade
Herman Persson bäckradula, en ovanlig levermossa som under denna inventering eftersökts
förgäves.
Bergbranter, klippväggar och block
Myrar och skogar i undersökningsområdets mellersta och västra del breder ut sig i ett flackt
landskap med små höjdskillnader. Förekomsten av krävande mossor som trivs på klippväggar
och block i bergbranter är starkt koncentrerad till de brantare delarna i Svartåns dalgång i
öster. Stenulota, som upptäcktes av Persson redan 1940, är den enda representanten i denna
grupp som påträffats i den befintliga nationalparken i väster. Flera noteringar gjordes av
denna nordliga art på block och klippor i Svartåns dalgång. I samma område, på beskuggade
överhäng av block och klippor, gjordes lite oväntat fynden av platt fjädermossa och nordlig
fjädermossa, den sistnämnda noterad på fem platser. Den småväxta tuvbildande och i
regionen ovanliga arten liten knottmossa växte i en klippskreva nära Svartån tillsammans med
den nordliga levermossan bergveckmossa. På beskuggade klippväggar i Svartågrenens
naturreservat har de nordliga arterna stor äppelmossa och lapptrattmossa hittats.
Kalkhaltiga underlag
Inslaget av basiska, kalkhaltiga bergarter är starkt begränsat och huvudsakligen inskränkt till
undersökningsområdets östligaste delar. I Svartågrenens naturreservat finns en mindre
kalkförekomst som ger sig till känna genom enstaka kalkblock och tydligt avvikande
markvegetation. Här finns förekomster av kruskalkmossa och den sällsynta, nordliga arten
tråddvärgmossa på block. Flerstädes, på mark och småblock, växer grov husmossa, en
krävande och ovanlig art som är lätt att förbise vid inventering. Tydlig kalkpåverkan märks
också utmed Voxnans strand, där fuktiga partier tangerar extremrika förhållanden. Arter på
småblock, såsom skör kalkmossa och den sällsynta nordliga arten fjällfläta, samt den
markväxande levermossan kalklungmossa vittnar om rika förhållanden.
Lövträd
Lövträd med rikare bark förekommer tämligen lågfrekvent inom undersökningsområdet.
Undantag utgör mindre områden med viss inblandning av sälg och/eller asp i Svartåns
dalgång och på enstaka holmar i Svartåmyran. Endast en handfull mossepifyter, varav flertalet
allmänna arter, har noterats. Samma erfarenhet gjordes av Herman Persson som beskrev
trädmossfloran i nationalparken som ”torftigt representerad” till följd av det sparsamma
lövträdsinslaget. Persson redovisade dock de två närstående arterna trubbhättemossa och den i
norra Sverige sällsynta asphättemossan. Båda arterna återfanns under denna inventering, den
sistnämnda dock endast på en lokal i den planerade utvidgningen.
Rikkärrsskapania (Scapania brevicaulis) på fuktig, kalkhaltig mark vid Voxnans strand.
