BIOLOGI Anemonen Urticina felina kan med hjälp av specialiserade nässelceller fånga byten som är nästan lika stora som den själv. Födan utgörs ofta av kräftdjur t ex trollhumrar. Anemoner – vackra men förrädiska rovdjur Text och Foto Anders Axelsson Så här års när det är mörkt så snart man slutar jobbet eller skolan blir det ofta mycket nattdyk. Nattdyk är för mig en otrolig upplevelse där man mer än på dagen slås av den enorma färgrikedomen under ytan. Till de mest färgsprakande djuren hör vissa arter av anemoner. De påminner faktiskt mer om bjärt färgade blommor än djur, där de står och lyser upp i vintermörkret. En av våra mest kända svenska biologer Carl von Linné kallade dem också mycket riktigt för "blomdjur". Anemoner är nässeldjur Anemoner är nässeldjur liksom brännmaneter. Närmare bestämt så tillhör anemonerna koralldjuren och det är dessa som Linné kallade för "blomdjur", Anthozoa. Namnet Anthozoa härstammar från grekiskan där anthos betyder blomma och zoa kommer från ordet zoon vilket betyder djur. Visst påminner anemoner om blommor, bland annat så står de oftast stilla på en och samma plats hela sitt vuxna liv utan att flytta på sig. Anemonernas dygnsrytm är dock motsatt växternas. Dagtid är många anemoner ihopdragna likt blomknoppar. Först under nattens mörka timmar öppnar de sig och slår ut i all sin färgprakt likt blommor som slår ut i en rabatt. Anemonerna öppnar sig för att söka föda. Vad som ser ut som vackra och ofarliga blommor är i själva verket rovdjur som ibland kan ta relativt stora byten. Nyttjar sig av nässelceller Anemoner fångar sin föda med hjälp av nässelceller som sitter på de många tentaklerna. Den lilla nässelcellen innehåller ett vapen kallat en nässelkapsel. Nässelkapslar fungerar i stora drag som en harpun. Det finns en avtryckare och en tråd som kan vrängas ut och tränga in i offret likt en pil. Avtryckaren kan utlösas såväl kemiskt som mekaniskt och när detta görs så slungas tråden ut. Då den spetsiga tråden tränger in genom huden injiceras ett gift som förlamar eller dödar bytesdjuret. Nässelcellen Utlöst nässelkapsel Avtryckare Nässelkapslarna används Cellkärna inte bara för att fånga byten Utlöst Outlöst utan de nyttjas också som försvar mot eventuella Illustration: Tobias Herder angripare. Vissa typer av nässelkapslar är specialiserade på fasthållning, så kallade spirocyster. Anemonerna har många och väldigt starka sådana spirocyster vilket är förklaringen till att de kan hålla fast 21 BIOLOGI Vissa arter av anemoner kan föröka sig genom delning. Här ses en individ av havsnejlikan, Metridium senile, som håller på att dela upp sig i två. Färg och form på havsnejlikor varierar enormt. Då anemonen ej fångar föda dras tentaklerna in och anemonen drar ihop sig. riktigt stora byten. En av våra vanligaste anemoner, Urticina felina, kan t ex fånga trollhumrar som är nästan lika stora som den själv. Fångade byten förs ner i munnen som sitter i centrum på anemonen. Denna öppning är inte bara mun utan här åker också matresterna ut liksom anemonens könsprodukter; ägg och spermier. Då havsnejlikor förökar sig genom delning får individerna samma färg. Här syns en grupp orangefärgade individer som troligen kommer från en och samma ursprungsanemon. Havsnejlikan De flesta arter av anemoner saknar svenska namn. En av de få arter som har ett allmänt vedertaget svenskt namn är havsnejlikan, Metridium senile. Havsnejlikan är väldigt vanlig på hårdbottnar längs hela svenska västkusten och tränger även in i Två olika typer av fortplantning Anemoner har två olika sätt att föröka sig, sexuellt och asexuellt. Sexuell fortplantning innebär att det sker en sammansmältning av arvsmassa från två olika individer. Förenklat kan man säga att sexuell fortplantning omfattar förökning med hjälp av ägg och spermier, medan asexuell fortplantning innebär att djuren på något sätt delar upp sig i flera individer. Många arter av anemoner är skildkönade, det vill säga att det finns separata han- och honindivider. I vissa fall förekommer det även att en och samma individ kan bilda såväl ägg som spermier. När spermier och ägg träffas utvecklas dessa så småningom till en liten larv som kallas planula. Planulalarver är så små att det krävs mikroskop för att studera dem. De ser i princip ut som en liten avlång boll täckt med en mängd små hår. Håren är till för att larven ska kunna simma och ta sig fram i vattnet. Under en relativt kort larvfas så lever de flesta anemoner som plankton svävandes runt i vattenmassan. När planulalarven hittar en plats den tycker om så slår den sig ner och utvecklas till en ny liten anemon. 22 Den vackra havsanemonen, Urticina felina, har fått en mängd olika svenska namn t ex vaxros, sjöros och havsros. Havsnejlikor som irriteras försvarar sig genom att skicka ut vita trådar. Trådarna kallas för acontier och är tätt besatta med nässelceller. sydvästra Östersjön. Färgen på dem varierar enormt från vitt till orange. Gula, gröna och bruna individer är också vanligt förekommande. Även om färgen varierar är arten relativt lätt att känna igen på de många smala fångsttentaklerna, vilka normalt är ljusare än övriga kroppen. Med hjälp av fångsttentaklerna fångar havsnejlikan in sin föda som i huvudsak utgörs av små planktonorganismer. Genom att havsnejlikan har så väldigt många olika färgvarianter är det oftast ganska lätt att se om en grupp individer kommit till platsen som larver eller om de förökat sig genom delning. Har individerna inom ett område samma färg kan man oftast dra slutsatsen att de i huvudsak kommer från en och samma ursprungsindivid som delat sig upprepade gånger. Är individerna däremot olikfärgade så kommer de från larver som slagit sig ner och vuxit upp på platsen. Kärt barn har många namn En sammandragen Urticina felina skiljs från Urticina eques genom att den har kraftiga vårtor samt ofta samlar på sig diverse grus och Havsanemonen, Urticina felina, är mycket färgvariabel. Här syns ett rödlila exemplar, men de kan även vara grå- eller grönaktiga samt ha inslag av klarrött och vitt. En av våra vanligaste och absolut vackraste anemoner har fått en mängd olika namn. Namn som havsanemon, vaxros, stor sjöanemon, havsros och sjöros är alla namn på en och samma art, nämligen Urticina felina. Inte ens det vetenskapliga namnet har fått vara det samma, i äldre litteratur benämns arten ofta Telia felina. Numera är detta dock ett felaktigt namn och man bör nyttja släktnamnet Urticina istället för Tealia. Som om det inte redan vore nog med namnförbistring har arten tidigare delats upp i två varianter kallade Tealia felina var. coriacea samt Telia felina var. BIOLOGI Ovan: Anemonen Adamsia palliata lever på skal till den norska eremitkräftan Pagurus prideauxi. Den nedre anemonen har här reagerat på den övre eremiten genom att släppa ut brännande trådar så kallade acontier. Till vänster: Anemonen, Urticina eques, blir större än Urticina felina och är oftast blekare i färgen. Till höger: På neptunsnäckornas skal växer ofta en anemon kallad Hormathia digitata. Till vänster: En sammandragen Urticina eques skiljs lätt från Urticina felina på sin släta kroppsyta utan lofotensis. Dessa två varianter anses numera var skilda arter som skall heta Urticina felina och Urticina eques. skickar ut en mängd rosa trådar, så kallade acontier, om den blir störd. Acontierna är mycket tätt besatta med nässelceller och de utgör därför ett gott skydd för såväl anemonen som eremitkräftan. Man skiljer arterna åt genom att Urticina felina normalt har framträdande vårtor på kroppsytan samt samlar på sig diverse grus och skalfragment till skillnad från Urticina eques som är relativt slät och inte samlar på sig material från omgivningen. Urticina eques blir dessutom större i storlek samt växer djupare och är som regel blekare i färgerna än Urticina felina. Även vår vanliga havsnejlika har acontier, fast de är vita istället för rosa. Prova gärna att trycka relativt hårt på en hopdragen havsnejlika nästa gång du dyker på västkusten. Ur små vårtor på huden kommer det då ut acontier som ser ut som tunna vita trådar. Nyttjar anemoner som skydd Anemonernas förmåga att brännas nyttjas som skydd av många djur som lever tillsammans med dem. Ett exempel är den norska eremitkräftan Pagurus prideauxi som under större delen av sitt liv lever i anemonen Adamsia palliata istället för i ett snäckskal. Skyddet blir ännu effektivare genom att anemonen Neptunsnäckor lever precis som den norska eremitkräftan ofta tillsammans med anemoner. Längst fram på spiran nästan vid snäckans öppning sitter ofta anemonen Hormathia digitata. Färgen på denna anemons tentakler varierar från gråvitt till rödbrunt, munskivan i centrum på anemonen är ofta ljusare än själva tentaklerna. Arten är normalt väldigt hård och fast att ta i och känns lätt igen på sin karaktäristiska växtplats. Det är dock inte alltid som de sitter på neptunsnäckor utan de kan även sitta på andra hårda föremål, gärna av biologiskt ursprung som musselskal och till och med skalen på maskeringskrabbor. Anemoner som växer på ålgräs Anemonen Sagartiogeton viduatus är också mycket specifik vid valet av växtplats. Den växer i huvudsak på BIOLOGI Till vänster: Ålgräsanemonen Sagartiogeton viduatus växer nästan uteslutande på ålgräs. Den känns lätt igen på sin växtplats och den randiga kroppen. Till höger: Ålgräsanemonen utgör den huvudsakliga födan för nakensnäckan Aeolidiella glauca. ålgräs och kallas därför ibland för ålgräsanemon. I vissa grunda vikar är den så vanliga att det sitter en eller flera individer på vart enda ålgräsblad. Nakensnäckan Aeolidiella glauca har specialiserat sig på att äta dessa anemoner och de lever därför främst i ålgräsängar. Snäckan punkterar anemonerna och suger i sig innehållet ur dem. Med födan får nakensnäckan i sig en massa nässelkapslar. Märkligt nog utlöses inte dessa, de spjälkas inte heller sönder i snäckans tarm. Istället tas de upp ur tarmen och förs ut i utskotten på nakensnäckans rygg. I utskotten samlas på så vis massor med nässelkapslar som ligger där outlösta. Skulle något rovdjur komma och bita i nakensnäckan så utlöses nässelkapslarna och en eventuell angripare skräms bort. Vår största anemon Störst bland våra svenska anemoner är Bolocera tuediae, den kan bli över 20 cm i diameter. Denna art är inte bara störst utan den har också de kraftigaste nässelcellerna. De är faktiskt så pass kraftiga att även vi människor kan känna att den bränns lite, framför allt om vi kommer i kontakt med den någonstans där huden är tunn. Minst två olika kräftdjur har lärt sig att dra nytta av dessa anemoner med sina kraftiga nässelceller. Under dessa anemoner finner man ofta ett helt litet hov av små räkor tillhörande släktet Spirontocaris. Dessa lever här för att söka skydd från större rovdjur. Det är väldigt få djur, om några, som skulle kunna komma åt räkorna utan att bränna sig på anemonen. Räkorna observeras ibland även uppe i anemonens tentakler vilket tyder på att de lyckats bygga upp någon form av skydd mot anemonens kraftiga nässelceller. Räkor och diverse andra smådjur utgör annars den normala födan för anemonen. Även trollkrabbor har lärt sig att nyttja anemonen Bolocera för skydd. De backar helt enkelt upp mot anemonen vilket försvårar för andra djur att komma åt trollkrabborna. Gullmarsanemonen I Gullmarsfjorden i anslutning till Lysekil finns det ofantliga mängder av en liten vit anemon Ovan: Vår största anemon, Bolocera tuediae, utgör ofta Till höger: Gullmarsanemonen, Protanthea simplex, är som namnet säger mycket vanlig i Gullmarsfjorden. 24 kallad Gullmarsanemon, Protanthea simplex. Utanför fjorden förekommer denna art endast sporadisk på stora djup, ofta under 50 m. I Gullmarsfjorden hittar vi den däremot redan från 15 m djup. Här finns den i otroliga mängder. De sitter så tätt att det i princip är omöjligt att hitta en enda kvadratmeter bergvägg utan dem. Detta märkliga fenomen är typiskt för många fjordar. Det finns massvis av arter som är vanligt förekommande i en specifik fjord, men som man sällan hittar utanför fjorden. Gullmarsanemonen vill ha relativt stillastående vatten som inte cirkulerar för mycket. Denna miljö erbjuds inne i fjorden, vilket troligen är en del av förklaringen till att den är så vanlig här inne. Det finns betydligt många fler arter av nordiska anemoner än de jag har tagit upp här. Man räknar faktiskt med att vi har ca 35 olika arter bara i Sverige, men dessvärre är flera av dem mycket svåra att skilja åt. De vanligaste arterna som är lätta att känna igen står omnämnda i texten ovan. Nästa gång du ser en anemon så titta därför lite närmare på den. Kanske att du lyckas artbestämma den eller har turen att få se något av de djur som lever tillsammans med den.