Strategiska alternativ efter Tilsit 1807

advertisement
Strategiska alternativ efter Tilsit 1807:
neutralitetspolitikens tillkomst och prövningar fram till EU-inträdet.
Anförande på seminarium i Bernadottebiblioteket 10 november
2014.
I.
Tilsit och Bernadotte
Mötet sommaren 1807 i Tilsit i nuvarande Litauen mellan
kejsarna Napoleon och Alexander I av Ryssland förändrade i ett
slag Sveriges strategiska läge. Frankrike hade besegrat alla sina
fiender på kontinenten och ville nu knäcka England. Om Gustaf IV
Adolf, den kanske mest jämte unionskungen Kristian Tyrann (som i
Danmark ibland heter Kristian den Gode!) svartmålade politiske
ledare detta land någonsin haft, skulle finna sig i de nya
alliansbrödernas krav och börja tillämpa den s.k.
kontinentalblockaden mot England riskerade Sverige att hamna i
krig med sin gamla allierade. Sverige hade faktiskt aldrig varit krig
med Det förenade kungariket, som dessutom var vår viktigaste
handelspartner. Dess flotta skulle kunna bränna ner t.ex.
Karlskrona, då vår viktigaste militärbas, på samma sätt som man
1807 på blotta misstanken, och som en varning mot att Danmark
skulle ansluta sig till Napoleon, brände Köpenhamn och den
danska flottan (detta ledde självfallet just till att Danmark anslöt
sig till Napoleon, kanske med möjligheten för ögonen att ta
tillbaka Skåne och de södra landskapen). Skulle man å andra sidan
i Stockholm avvisa i de båda kejsarnas krav, riskerade man att
Ryssland på nytt skulle falla in i Finland.
Gustaf IV Adolf, som avskydde Napoleon som ett politiskt
vilddjur och legitimitetens fiende, var en principernas man men
kanske inte så galen som man i eftervärlden menat. Han valde att
säga nej till de båda kejsarnas ultimatum. Han hoppades kanske
att Alexander, som var hans svåger, ändå till slut inte skulle gå till
attack – det dröjde faktiskt tre kvarts år efter Tilsitmötet innan det
hände - eller fastna i de finska mossarna och att rikets integritet,
som i s t o r a drag skett efter krigen 1721, 1743 och 1790 skulle
kunna återställas; en god del av östra Finland fick dock ges
förlorat.
Resultatet vet vi: statskupp, förlust av 1/3 av riket och
ekonomisk bankrutt. In på arenan träder, efter ett danskt
mellanspel, Jean Baptiste Bernadotte, Naturligtvis förväntades han
i allians med Frankrike ta tillbaka Finland, vilket f.ö. Napoleon inför
avresan uttryckligen sade honom var svenskarnas enda önskan.
Bernadotte skrev redan innan han kom till Sverige 1810 till
Alexander att inte hade några sådana planer, och upprepade efter
ankomsten till Stockholm detta i brev till kronprinsessan Desirée i
Paris. I det märkliga mötet i Åbo 1812 mellan Alexander och
Bernadotte, då den förre mitt under det nyligen utbrutna kriget
med Frankrike i flera veckor lämnade fronten för att säkra den
svenske kronprinsens vänskap, fick den senare stöd för tanken på
en erövring av Norge, som kompensation för Finland. Som
landmilitär tyckte Karl Johan att Sverige-Norge var en naturligare
konstruktion än det gamla svenska riket på ömse sidor av
Östersjön, vilket faktiskt var både rätt och fel. Sverige och Finland
var en ganska väl fungerande enhet. Problemet var bara att den
expanderande stormakten Ryssland var dess granne.
Riket var nog så utmattat och bländat av den nye kronprinsen
att man fann sig och glömde eller i alla fall förträngde Finland.
Därmed hade Karl Johan lagt grunden till den strategiska
huvudlinje, 1812 års politik, som – i grova drag - skulle vara till EUinträdet 1995: anständiga, men ändå av misstänksamhet präglade,
relationer till Moskva och reträtt från striden om makten i Europa.
Där hade Sverige först varit framgångsrikt, men engagemanget på
kontinenten blev med tiden allt dyrbarare och översteg helt rikets
svaga resursbas. Deltagandet i koalitionens fälttåg mot Napoleon
1813-1814 och den därpå följande Wienkongressen blev Sveriges
politiskt-militära sorti Europa.
Med den nya politiken ökade också möjligheterna att få behålla
tronen. Till sist blev Bernadotte, jämte Soult, egentligen den ende
av Napoleons 26 i många fall lysande marskalkar som till sin död,
oavsett nya politiska förhållanden, kunde fortsätta sin
framgångsrika karriär.
I en skrivelse till de ryska och franska regeringarna 1834 inför
risken för öppen konflikt mellan England och Ryssland formulerade
Karl XIV Johan ”ett formligt förklarande av mitt system av sträng
och oberoende neutralitet” samtidigt som han beskrev landets nya
geopolitiska situation efter förlusten av Finland och föreningen
med Norge. Han betonade att Sverige avsvurit sig alla aspirationer
på de gamla områdena. ”Vi kan inte ha någon annan önskan än att
vara oss själva när vi bestämmer vår politik, oss själva när vi
upprätthåller vårt oberoende, och att klart säga ut vad vi anser,
just därför att vi inte har några baktankar.” Detta skulle lika gärna,
inser vi, ha sagts av 1900-talets ledande svenska statsmän.
II.
Neutralitetspolitiken ifrågasatt: 1855 och 1940-1941
Det är en paradox att Karl Johans strategiska huvudlinje, eller
”grand strategy”, som man brukar säga, och som han enväldigt
pådyvlade sina nya landsmän, med tiden kom att anammas av det
under det senare 1800-talet dominerande och försvarsskeptiska
lantmannapartiet som skyggade inför alla utrikes engagemang; och
mot slutet av århundradet också av liberaler och socialdemokrater,
som också ivrade för den internationella rätten och fredstanken. Än
idag, trots att vi nu ffg sedan 1814 är med i en politisk allians, har
själva begreppet neutralitetspolitik många anhängare.
Det vore givetvis oriktigt påstå att det går en helt rak linje från
Karl Johan till Ingvar Carlsson, som ju var den statsminister som
presiderade över det paradigmskifte som medlemskapet i EU
innebar. Men grundlinjen formulerade kortfattat av utrikesministern
Stierneld 1853 i ett samtal med den danske ministern i Stockholm:
krig med Ryssland så sent som möjligt, med England aldrig. Även
denna grundläggande tanke kunde mycket väl, mutatis mutandis, ha
hysts av 1900-talets svenska statsmän.
Verkliga eller påtänkta avvikelser från 1812 års politik har inte
sällan förekommit, men varit kortvariga eller stannat vid just
diskussioner. Oscar I sände t.ex. 1848, då inspirerad av den då starka
skandinavismen, trupper till Danmarks stöd i det första danskpreussiska kriget. Men om man ser till de värsta kriserna som 1812
års politik fått utstå kan man framför allt peka på 1855 och 19401941. När England, Frankrike och Turkiet 1854 anföll Ryssland
frestades Oscar I efter hand att överge faderns recept och söka, i
samarbete med de allierade flottorna som 1855 bombarderade mål i
Finland och på Åland, återta Finland. Att som en del ansåg inskränka
sig till Åland ansåg han omöjligt; med ryssarna i andra ändan av
skärgården skulle Åland vara svårförsvarat. Men hans rådgivare
tvekade och innan man sas kommit till skott inleddes
fredssonderingarna. I novembertraktaten 1855 garanterades rikets
integritet av Frankrike och England, vilket naturligtvis var tänkt att
övertyga Sverige-Norge om att gripa in i kriget och av St Petersburg
också uppfattades som ett brott mot 1812 års politik.
Första världskriget skulle kanske kunna ha blivit ett svårt prov för
neutraliteten. Landets elit var klart tyskorienterad, men de s.k.
aktivisterna ganska få. Neutralitetspolitiken höll, även om
handelspolitiken på grund av landets utlandsberoende, var
svårhanterad. Vänstern låste, genom sin uppslutning i början av
augusti 1914 kring högerregeringen Hammarskjöld i form av den
inrikespolitiska s.k. borgfreden och accept av ökade försvarsutgifter,
vägen till en svensk anslutning till Centralmakterna, som således ändå
hade mycket svagt stöd. Hjalmar Hammarskjöld själv försvarade
folkrättens regler och neutralitetspolitiken med en principfasthet
som har viss likhet med Gustaf IV Adolfs. Genom sin brist på
kompromissvilja i handelspolitiken och blockadkriget bidrog han till
både tyska och allierade reaktioner och till försörjningsproblem och
livsmedelsbrist.
Medlemskapet i NF 1920, som klubbades igenom av liberaler och
socialdemokrater, under motstånd från höger- och bondepartierna
och yttervänstern, som såg NF mera som en segrarnas allians än ett
folkförbund. Medlemskapet innebar ju teoretiskt att Sverige, enligt
stadgans art 16, efter beslut om möjliga sanktioner mot en
tredskande makt, skulle ställas inför risken att tvingas överge sin
neutralitet. Men vänstern såg NF som utflöde av samma ideal på
vägen mot en ny och fredligare världsordning som den hävdvunna
neutralitetspolitiken, som det redan då hette. Vidare skulle det snart
bli uppenbart att NF skulle bli ganska tandlöst, varför grunderna för
den svenska politiken kunde anses fortsätta gälla.
Om 1855 var ett mycket viktigt test för Karl Johans strategi var
1940-1941 ett andra skede då schackbrädet kunde ha vält. Per Albin
Hansson stod då inför ett dilemma som liknade Gustaf IV Adolfs 1807
i ett läge när Sveriges geopolitiska läge var lika omöjligt som då. När
tyskarna sommaren 1940, efter ockupationen av Danmark och Norge
och segrarna mot Frankrike och Beneluxstaterna, ställde ultimativa
krav på Sverige om passage genom landet av tyska militära
permittenter från och till Norge, valde Per Albin att agera på
diametralt motsatt sätt mot Gustaf IV Adolf. Han gav efter, vilket bl.a.
resulterade i den s.k. transiteringsöverenskommelsen i juli 1940 (som
kom att gälla till augusti 1943) och innebar att tyska trupper enligt en
ekvivalensprincip, d.v.s. balans mellan trupptransporter till och från
Norge och med vapnen i förseglade vagnar, kunde fraktas på svenska
järnvägar. I juni 1941, i samband med det tyska angreppet mot
Sovjet, till vilket krig Finland anslöt sig, medgavs dessutom passage av
den fullt utrustade tyska Engelbrechtdivisionen på väg från Norge till
Finland. Detta var ett klart neutralitetsbrott, men sades uttryckligen
vara en engångseftergift.
Vad Hitler hade gjort, om Per Albin då fått med sig
samlingsregeringen på en nejlinje till olika tyska krav, vet vi inte, bara
att landet i alla riktningar var omgivet av tyska styrkor, som nu också
stärkte sin närvaro i Finland. I mars 1941 hade Tyskland i en
improviserad blixtattack mitt under förberedelserna inför attacken
mot Ryssland, angripit Jugoslavien efter ett västvänligt regimskifte
där. Detta visade vad man var kapabel till. Vår egen militära
beredskap var fortfarande mycket svag. Därtill var vi synnerligen
beroende av Tyskland för vår försörjning, inte minst i vad avser kol
och kemikalier. Sveriges strategiska situation var 1940-1941 verkligen
inte avundsvärd, vilket Per Albins kritiker tycks glömma.
Den s.k. småstatsrealismen behöll greppet och Sverige klarade sig
undan kriget, efter hand med en allt starkare krigsmakt i ryggen.
Debatten om den svenska krigstida politikens moraliska halt
fortsätter alltsedan dess, vilket man senast kan läsa om i en debatt i
tidskriften Respons tidigare i år (2014:1-2). Men i eftervärldens ljus
framstår ännu Gustaf IV Adolf som oduglig och alltför obenägen att
kompromissa och Per Albin nästan som hjälte!
III.
Det kalla kriget: neutralitetspolitik och västsamarbete.
Inträdet i FN 1946 sågs inte vara ur neutralitetssynvinkel
problematiskt. Om de fem permanenta medlemmarna i
säkerhetsrådet var ense, riskerade den neutrala staten att ställas
inför beslut av säkerhetsrådet om sanktioner eller militära aktioner
mot en stat. Men varje land kunde dock besluta om man ville delta i
åtgärderna eller inte, även om ett enhälligt beslut innebar moralisk
press på medlemsländerna. Således deltog Sverige i Koreakriget
genom upprättandet av ett fältsjukhus. Och om stormakterna var
oense, skulle ju inga beslut om sanktioner eller militära operationer
komma till stånd. FN sågs dessutom som ett mera verkligt
folkförbund än NF och därmed förenligt med den svenska
grundlinjen.
Det kalla krigets svenska regeringar har i efterhand ofta kritiserats
för det samarbete med enskilda medlemsstater i NATO, som man
numera har en hygglig kunskap om, och för att detta hemlighölls för
allmänheten. De politiker som dominerade från 1940- till 1970-talen
hade gjort sina lärospår under kriget; att som 1940 påträffas med
byxorna nere ville man inte vara med om en gång till. Därför
upprätthölls ett relativt starkt försvar och sanktionerade samarbetet
västerut, vars natur och omfattning givetvis endast var känt i en
mycket liten krets. I själva verket hade det, kan man hävda, i den
spända internationella situation som rådde fram till 1989 varit
oansvarigt att i n t e förbereda sig för det enda krigsfall som
egentligen kunde väntas, nämligen ett sovjetiskt anfall mot
Västeuropa som troligen, men inte säkert, skulle involvera vårt land.
Men så länge man i Moskva kunde tro att inga a n f a l l s f ö r e t a g
skulle utgå från svenskt territorium, borde det legat i Sovjets intresse
att respektera vår grundlinje.
IV. Paradigmskiftet 1995.
Murens fall 1989 möjliggjorde 1991 en svensk ansökan om
medlemskap i EU, som ledde till inträde 1995. En ansökan om
medlemskap innan det kalla krigets slut, som somliga ansåg borde
prövas, skulle inneburit en mycket betydande geopolitisk förändring i
vår världsdel och dessutom orsakat starka inrikespolitiska spänningar.
Genom medlemskapet i EU hade Sverige ffg sedan 1814, d.v.s. efter
180 år, på nytt inträtt i en politisk allians och ett paradigmskifte ägt
rum. Nu skulle utrikespolitiska beslut kunna fattas i Bryssel av statseller utrikesministrarna som grupp snarare än enbart i Stockholm,
som Karl Johan alltså 1834 hade bestämt. Ett skede i svensk
utrikespolitik var därmed till ända. Om ett eventuellt inträde i NATO
skulle innebära ett nytt paradigmskifte, som vissa menar, eller vara
en logisk följd av det praktiska samarbetet med alliansen och inträdet
i EU tvistar vi ännu om, liksom man gör i Finland. Detta visar, om inte
annat, vilket starkt grepp den politiska grundlinje, som Jean Baptiste
Bernadotte 1812 skisserade och 1834 utvecklade alltfort har, trots att
förutsättningarna är mycket annorlunda.
Mats Bergquist
Download
Random flashcards
Create flashcards