▼
Almaze hukar under sin
tunga börda men männen
som passerar gör inget för att
hjälpa henne.
Forts från föreg sida
binder de samman det i stora
buntar – tyngre än vad fotograf Maria Östlin orkar lyfta.
– Nej, gud vad tungt. Jag
kan inte, säger hon och andas
tungt.
Efteråt har hon djupa avtryck på axlarna efter bärremmarna.
Tjejerna får upp veden på
ryggarna med hjälp av varandra. Ensamma klarar de inte
av det. Deras knän och bålar
viker sig under tyngden.
Under den långa promenaden nerför berget stannar de
ofta och avlastar sig mot vägrenen. När de når staden i
skymningen skyndar de sig till
marknaden och säljer veden.
Förtjänsten – sex kronor per
vedbunt – ger de till sina arbetsgivare.
Samma sak gjorde de i går.
Och dagen före det. Och
samma sak kommer de att
göra i morgon. Som barnslavar får de inte betalt för
sitt jobb.
För många tjejer som bär
ved började slaveriet samma
dag som de klev av bussen på
terminalen i centrala Addis
Abeba, smutsbruna av väg100
ALA1319-098-101-Utblick.indd 100
Föräldrarna
säljer barnen
för 80 kronor
damm med en främling vid sin
sida.
Enligt Internationella organisationen för migration
handlar det om 20 000 barn
som säljs av sina föräldrar
varje år, och hamnar just här
på busstationen.
Almaze var åtta. Eyerus
bara sex. Sedan dess har de
inte haft någon kontakt med
sina familjer.
Frågan väcks: Vad är det för
mammor och pappor som säljer sina barn? Vi gör en resa ut
på den etiopiska landsbygden
för att söka efter ett svar.
Lurar föräldrarna
Många barn som traffickeras
till huvudstaden kommer från
byn Chencha, som ligger 54
mil söderut i en annan delstat.
De sista två milen går genom
en djungelskog som leder upp
till ett höglandskap, där samhället breder ut sig på en högplatå med utsikt över gul savann och tefärgade sjöar.
På den dammiga bygatan
står några killar och spelar
pingis. De hälsar med ett enkelt ”lo, lo”. ”Tja, tja” på
deras språk – ett annat än det
som talas i huvudstaden.
Här i Chencha lever olika
stamfolk som tidigare var krigare. De bor på slätterna runt
byn i bikupeformade hyddor
och odlar äpplen och andra
frukter som de kan sälja.
All mark ägs av staten, arrendet äter upp en stor del av
vinsten och när man går runt
mellan gårdarna säger alla
samma sak: Allt har blivit
dyrt, det är svårt att få det att
gå ihop.
Finanskrisen slog inte lika
hårt i Afrika som i Europa
sett till siffror, men här är
marginalerna mindre. Tio
procents nedgång i Sverige
kan betyda att man inte har
råd att ha kvar bilen. Fem
procents nedgång i Etiopien
kan betyda att man måste
skicka bort sina barn.
Hos familjer som har svårt
att få fram mat på bordet dyker det ibland upp välklädda
män som erbjuder pengar för
barnen.
Kan de köpa äldsta sonen
för en ko? Mellansonen för
markarrendet? Lillflickan för
80 kronor? Det är det normala priset. 80 kronor som
ska betalas till föräldrarna för
varje år som barnet är borta.
Dessutom lovar männen att
de ska få ett bättre liv i huvudstaden. Gratis utbildning och
arbetstillfällen.
Föräldrarna skrapar hoppfullt ihop sina sista slantar – bidrag till bussresan – och säger
hejdå. Efter några veckor, månader börjar de undra: Varför
kommer det inga pengar? Varför hör vi inget om hur det går?
Är aldrig trygg
Vid det laget har sonen eller
dottern upptäckt att ingen
framtid väntade på dem. Pojkarna sätts i mörka vävhus där
de jobbar 16 timmar per dag
under hot om stryk och sover
under vävstolen. Flickornas
öde är mer osäkert. En del
säljs vidare till Saudiarabien
och Förenade Arabemiraten,
där de blir hembiträden och
sexslavar – 1 000 per år enligt
etiopiska departementet för
kvinnofrågor.
I dessa länder är priset för
ett barn 5 000 till 140 000 kronor – mer ju yngre de är. Att
jämföra med Etiopiens BNP
som är 2 100 kronor per invånare.
Andra tvångsprostitueras i
Addis Abeba i stadsdelen
Allas 19/13
2013-04-11 09:18
