SOMMARGRAMMATIK En repetition av gymnasiegrammatiken inför

SOMMARGRAMMATIK
En repetition av
gymnasiegrammatiken
inför universitetsstudier i språk
Morgan Nilsson
Augusti 2015
Varfö r grammatik?
• Bättre förstå och klarare uttrycka sig på sitt modersmål.
• Lättare och bättre lära sig främmande språk.
Det är bra att utforska och förstå det system som råder i språk som man redan
kan. Med hjälp av de mönster som man då upptäcker kan man lättare upptäcka
och lära sig liknande mönster i andra nya språk. Det gäller alltså att öka sin
grammatiska medvetenhet om hur språk fungerar, snarare än att plugga
grammatikregler i en grammatiklärobok, det vill säga förstå snarare än
memorera.
Grammatik – normer, regler eller lagar?
• Man kan uttrycka sig på lite olika sätt, och det fungerar oftast i alla fall.
• Språk, precis som normer, varierar mellan olika tider och platser. Jämför
t.ex. med kläder…
• Det handlar om normer och förväntningar från ens medmänniskor.
• Oftast är det klokt att hålla sig inom de ramar som förväntas av en.
• Uppmärksamheten skall ju ägnas åt vad som sägs, inte hur det sägs.
Grammatiken innehåller instruktioner för hur det vi säger eller skriver skall
utformas för att fungera på bästa sätt. Man skulle kunna jämför grammatiken
med en användarhandbok, en bruksanvisning, med reglerna i ett spel eller rent
av med lagarna i ett land. En skillnad är dock att grammatiken inte är lika statisk
som lagar brukar vara. Snarare utgörs grammatiken av normer och förväntningar
på språket. De formas egentligen gemensamt av de människor som ingår i en
språkgemenskap.
För att kommunikationen skall flyta utan störande moment bör man använda
språket så att de andra som talar samma språk inte stör sig på hur man uttrycker
sig. Visst kan man uttrycka sig på lite olika sätt, både när man talar och skriver,
och det fungerar oftast i alla fall. Men för att inte bli missförstådd när man
kommunicerar bör man vanligtvis hålla sig inom vissa vedertagna och
beprövade ramar. Man vill ju att den man vänder sig till skall ägna all sin
uppmärksamhet åt innehållet i det man säger eller skriver, och inte distraheras
av hur man formulerar sig.
1
Preskriptiv grammatik
• avsedd att styra och reglera språket.
På samma sätt som traditioner och normer varierar mellan olika platser, varierar
även språk och dialekter från plats till plats och från land till land. Men inom
varje språk finns ett behov av ordning och reda för att alla skall förstå varandra
utan problem i hela landet eller språkområdet. Ju starkare ställning ett språk har,
t.ex. som etablerat officiellt språk för ett geografiskt område, desto större är
behovet av att alla använder det på ett likartat sätt, även om absolut enhetlighet
egentligen är en omöjlighet. För att uppnå denna enhetlighet beslutar som regel
någon form av myndighet eller institution om vilka regler som skall anses gälla
för språket i fråga, man författar en normgivande PRESKRIPTIV grammatik och
reglerar på så sätt språkbruket. Den största genomslagskraften får de fastställda
grammatiska reglerna genom skolornas undervisning och massmediernas
språkbruk. På samma sätt författar man normgivande ordböcker över ordförrådet
i språket. Denna noteringsprocess kallas KODIFIERING av språket och utgör
många gånger en del av framväxten av en känsla av gemenskap och nation.
När man studerar ett främmande språk förväntas man normalt lära sig just det
kodifierade språket och följa dess grammatiska regler.
Deskriptiv grammatik
• spegla och beskriva språket, utan pekpinnar
Ur ett vetenskapligt perspektiv är dock inte grammatikens primära syfte att
reglera och styra språket, utan vetenskapligt sett bör grammatiken primärt spegla
och beskriva hur språket faktiskt uppför sig i alla sina former och variationer.
Sedan kan man söka de mera generella mönstren och ta fasta på dessa, medan
väldigt lokala eller individuella uttryckssätt av naturliga skäl inte kan tillmätas
lika stor betydelse. Ett sådant beskrivande och mera vetenskapligt
förhållningssätt till grammatiken skallas för DESKRIPTIVT. Att det är mera
vetenskapligt beror främst på att den normativa preskriptiva grammatiken i stora
stycken bygger på en tradition som utgår ifrån vad som på ett förhållandevis
subjektivt sätt har ansetts eller anses vara korrekt.
2
Språ ket – som ett bygge!
Ett språk har en bestämd struktur. De meningar man producerar följer vissa
bestämda mönster. Man skulle kunna jämföra en mening med t.ex. ett hus. För
att bygga ett hus behövs
•
•
MATERIAL:
ANVISNINGAR:
virke, mursten, taktegel, fönster, dörrar…
ritning, instruktioner…
För att konstruera en mening behöver man på liknande sätt
•
•
MATERIAL:
ANVISNINGAR:
ord
grammatik
Orden motsvarar byggmaterialet, och precis som det finns olika typer av
byggmaterial för olika syften så finns det olika typer av ord för olika syften.
Dessa olika typer av ord kallas för ORDKLASSER, t.ex. substantiv, adjektiv, verb
och pronomen.
En mening – som en scen i en film!
Den betydelse eller det innehåll som beskrivs med hjälp av olika meningar kan
jämförs med olika scener i en film eller en teaterpjäs, t.ex.
•
•
•
•
en situation som råder, t.ex. ett pågående gräl,
en händelse som inträffar, t.ex. det börjar åska,
en person som aktivt agerar, t.ex. någon som börjar skjuta,
en passiv person som blir utsatt för agerandet, t.ex. någon som blir
skjuten,
• rekvisita som används, t.ex. en pistol,
• en miljö där det hela utspelar sig, t.ex. en uteservering,
• en tidpunkt då det hela inträffar, t.ex. på eftermiddagen.
Meningen som speglar denna scen skulle kunna lyda t.ex.
Just som det började åska i eftermiddags urartade ett gräl på en uteservering
och en turist började skjuta med en pistol mot de övriga i sitt sällskap.
3
Mening och sats
Mening är ett ganska vardagligt ord och inom grammatiken talar man ofta hellre
om satser än om meningar. Ett försök till definitioner av dessa båda begrepp
skulle kunna vara
Mening: En följd av ord som inleds med stor bokstav och avslutas med punkt,
utropstecken eller frågetecken.
Sats: En följd av ord som beskriver EN händelse eller situation.
En mening kan innehålla flera satser om man vill sätta olika handlingar i relation
till varandra. Satserna fogas då ihop med varandra till en mening med hjälp av
ett ord som har en sammanfogande funktion.
Följande rad utgör en mening, men den innehåller samtidigt två satser.
Hon somnade mitt i filmen och då åt jag upp hennes tårtbit.
Men hade även kunna skriva samma sak som två meningar, men då blir det inte
lika tydligt att det finns ett visst orsaksförhållande mellan satserna.
Hon somnade mitt i filmen. Då åt jag upp hennes tårtbit.
På de närmast följande sidorna skall vi först ägna oss åt den typ av väldigt enkla
satser som bara beskriver en enda händelse eller situation.
Enkla satser
Grovt sett kan man dela in satser i tre typer beroende på om de uttrycker
• händelser/handlingar (jag ska laga mat)
• tillstånd/situationer (jag låg och sov)
• rådande egenskaper (jag var trött)
4
Enkla satsdelar
• En satsdel representerar en betydelsemässig roll i satsen (jfr. teaterroller).
• Varje satsdel kan bestå av ett eller flera ord.
Subjekt och predikat
De två allra mest grundläggande satsdelarna är
•
•
SUBJEKT
PREDIKAT
Barnen cyklar. Mamma arbetade. Vaktmästaren gräver.
Katten spinner. Jag skrattar. Chefen ropar.
Stenen sjunker. Snön föll. Vattnet rinner. Åskan mullrade.
Stolen ligger. Golvet lutar. Skon klämmer. Såret sved.
Maten stinker. Barnen sover. Befolkningen lider. Vi väntade.
Prestationen imponerade. Priserna varierar. Studenterna förtvivlar.
Svenskan har en bunden ordföljd. En helt neutral påståendesats brukar börja
med subjektet som följs av predikatet. Ordens ordningsföljd ger alltså vissa
indikationer om vilken satsdel de utgör, men viss variation är trots allt möjlig, i
synnerhet i lite längre satser, vilket vi kommer att upptäcka.
Svenskan använder också ordföljden för att bilda ja/nej-frågor. Sådana frågor
börjar med predikatet som sedan följs av subjektet.
Sover du? Väntade ni? Lutar golvet?
Bland språk i världen är detta faktiskt inte särskilt vanligt!
5
Objekt
•
OBJEKT
Objektet är den satsdel som anger den person eller den sak som blir utsatt för
den handling eller situation som beskrivs i satsen.
Vi åt fisk.
Jag köper glass.
Träffade du Olle?
Adverbial
•
ADVERBIAL
Satsdelen adverbial har till uppgift att uttrycka olika typer av omständigheter
kring händelsen eller situationen som beskrivs i satsen. Det handlar ofta om tid,
plats eller det sätt som handlingen utförs på.
Hon somnade nyss. Hon somnade på soffan.
Han somnade snabbt. Han somnade utan problem.
De träffade farmor igår. De träffade farmor på Gotland.
De träffade farmor förra månaden. De träffade farmor av en ren slump.
Som adverbial betraktas även en rad småord som anger i vilken grad satsen är
sann eller inte. Andra sådana småord anger i stället subjektiva värderingar.
Han somnar säkert. Han somnar nog. Han somnar kanske.
Han somnar eventuellt. Han somnar förhoppningsvis. Han somnade inte.
Han somnade äntligen. Han somnade tyvärr.
6
Inget subjekt
Att en sats saknar subjekt anses i svenskan bara korrekt i uppmaningar
• Kom hit!
Men det förekommer också ofta när man vill vara sparsam med orden i t.ex.
anteckningar, dagböcker, sms…
• Ses kl. 7. Hoppas hinna i tid.
Satsdel och ordklass
Det är oerhört viktigt att man är klar över skillnaden mellan ordklasser och
satsdelar.
SATSDELAR utgör beskrivningar av hur orden fungerar i en viss sats:
•
•
•
•
Orden måste ingå i en sats för att man skall kunna ange satsdel.
En satsdel kan bestå av ett eller flera ord.
Satsdelen definieras utifrån sin roll/funktion i satsen.
Samma ord kan fungera som olika satsdelar i olika satser.
Indelningen i ORDKLASSER handlar om en indelning i olika typer av ord där
varje typ har vissa gemensamma inneboende egenskaper.
•
•
•
•
Man för bara enskilda ord till ordklasser.
Ordklasstillhörigheten definieras utifrån böjning.
Ordklasstillhörigheten definieras utifrån betydelse.
Ordklasstillhörigheten definieras utifrån möjlighet att användas som olika
satsdelar.
• Orden behöver (oftast) inte någon kontext för att föras till en ordklass.
• Samma ord tillhör alltid en och samma ordklass.
• Två likalydande ord med olika betydelse kan tillhöra två olika ordklasser,
t.ex. är redskapet såg ett substantiv, medan handlingen såg är ett verb, jfr.
böjningen substantivet en såg, den sågen, två sågar repsketive verbet jag
ser det nu, jag såg det igår, jag hade inte sett det tidigare.
7
När man fördelar orden i språket på olika ordklasser analyserar man alltså bara
ett ord åt gången. Man gör det också utan hänsyn till användningen i något
speciellt sammanhang.
De två viktigaste och största ordklasserna är verb och substantiv.
Verb
Verb fungerar i de flesta fall som predikat.
betydelse: betecknar i synnerhet handlingar, händelser, skeenden, tillstånd
form:
böjs framför allt i olika tidsformer
funktion: används framför allt som predikat i satser
Substantiv
Kan vara subjekt, objekt eller adverbial.
betydelse: betecknar i synnerhet föremål, företeelser, idéer
form:
böjs framför allt i plural, bestämd form, ägandeform
funktion: används framför allt som subjekt, objekt och omständighet i satser
Med verb och substantiv kan man klara sig rätt långt.
Men för att det skall bli mer intressant har vi den tredje största ordklassen:
adjektiv.
Adverb
Förutom substantiv finns vissa andra ord som kan användas som adverbial men
inte som subjekt eller objekt. De uttrycker rena omständigheter såsom t.ex. plats,
tid, sätt, sanningshalt eller subjektivt förhållningssätt. Eftersom de inte kan böjas
i bestämd form eller plural och eftersom de bara kan användas som adverbial är
de inte substantiv. I stället kallas de helt enkelt för adverb.
8
Sådana ord är t.ex. hemma, utomhus, genast, kanske, tyvärr, inte.
betydelse: omständighet
form:
böjs inte
funktion: fungerar som adverbial
Komplexa satsdelar
Två verb kan tillsammans utgöra predikatet. Då kallas ett för hjälpverb och ett
för huvudverb. Hjälpverbet böjs i lämplig tidsform, medan huvudverbet i de
flesta fall står oböjt i verbens grundform, den så kallade infinitiv-formen. Bara
tillsammans med hjälpverben har och hade står verben i en form som kallas
supinum. Den slutar på –t.
Jag har sovit.
Vill du äta något?
• Predikat som består av hjälpverb + huvudverb
Jag vill sova.
Alla har ätit.
Vi skulle träffas hos en kompis i fredags.
Attribut
Substantiv i subjekt, objekt och adverbial kan förses med ”tilläggsinformation”.
Hela Malins familj tänker äta en sen lunch på den nya restaurangen.
Sådan tilläggsinformation kallas ATTRIBUT.
• Ytterligare information om ett substantiv.
• Ingår alltid som en del inuti en annan satsdel.
• Ofta adjektiv, men inte alltid.
9
Den lilla flickan hade en röd luva.
Rödluvans mamma packade vin och kakor i en korg.
Där bor mina vänner.
Den gulliga lilla vita haren snubblade.
Jag läser en spännande bok.
Adjektiv
betydelse: betecknar i synnerhet egenskap eller relation
form:
böjs framför allt i t-genus, plural och jämförelseformer
funktion: används framför allt som preciserande tillägg till substantiv
Rä kneord
Räkneord är en samlingsbeteckning på ord som betecknar antal (siffror).
betydelse: betecknar antal
form:
varierande
funktion: oftast som attribut
Jag tog tre bilder. Jag raderade den tredje bilden.
Ungefär på samma sätt som räkneord kan även många substantiv användas som
attribut som betecknar ett mått, t.ex. substantiv som kopp, flaska, tesked,
deciliter…
Vill du ha en kopp kaffe?
10
Prepositionernas roll
Prepositioner är (oftast) små ord som uttrycker en relation mellan två andra ord,
de utgör alltså ett sammanfogande element mellan två andra ord. Allra vanligast
är prepositioner i början av adverbial. Prepositioner är bl.a.
i, till, av, från, med, på, för, åt, utan, under, bakom, mellan, före, efter
Prepositioner i adverbial
• Adverbial som består väldigt ofta av preposition + substantiv
De träffade farfar på bussen.
Vi såg en hund utanför skolan i förmiddags.
Pronomenen och deras roll
Pronomen är små ersättningsord som inte har någon konkret given betydelse.
Ordens betydelse är relativ och relaterar till sammanhanget i texten. De får alltså
sin betydelse ur kontexten, och samma pronomen kan syfta på olika personer
eller saker beroende på den situation där de används. Typiska pronomen är
jag, du, hon, han, den, det, vi, ni, de, mig dig, sig, henne, honom, oss, er, dem,
min, din, hans, hennes, vår, er, deras, sådan, någon, alla, då, nu, här, där…
De används för att vi ska slippa bli tjatiga. Pröva att undvika att använda
pronomen så får du snabb klart för dig hur svårt livet skulle bli utan dem.
Samordnade satsdelar
• Fogeorden och, eller kan foga samman två likvärdiga ord till en ”dubbel”
satsdel.
11
De röker och dricker jämt.
Sotaren och hennes kompis hämtade bilen och släpvagnen.
Barnen och jag har skrapat och målat hela väggen.
Sara läser eller sover hela dagarna.
Två objekt i samma sats
I många satser finns det två personer eller en person och ett föremål som är
direkt involverade i händelsen som utspelar sig. Man brukar då säga att det
DIREKTA OBJEKTET utsätts för handlingen medan det INDIREKTA OBJEKTET
drar nytta av handlingen.
•
•
•
•
•
Barnen gav kattenindir matdir.
Barnen gav matdir till kattenindir.
Jag har köpt en presentdir till mormorindir.
Jag har gett mormorindir blommordir på födelsedagen.
Ska du inte plocka blommordir till henneindir?
Eftersom man för ofta studerade svensk grammatik för att sedan lära sig tyska
och latin kom tyskans och latinets beteckningar för de båda objekten att få en
stark position i den svenska grammatiktraditionen. Därför talar man ofta om
ACKUSATIVOBJEKT som en synonym till direkt objekt och DATIVOBJEKT som
en synonym till indirekt objektet.
När det indirekta objektet uttrycks med någon av prepositionerna till, för, åt kan
det förstås även betraktas som adverbial. Traditionerna går isär på den punkten.
Typen av adverbial skulle i så fall kunna kallas t.ex. mål, mottagare eller
förmånstagare:
• Barnen gav matdir till katten.
• Jag har köpt en presentdir till mormor.
• Ska du inte plocka blommordir till henne?
12
Prepositioner i objekt ?
Ibland börjar även ett objekt med en preposition. Då är det bara betydelsen som
avgör om det är frågan om ett objekt eller ett adverbial. I följande mening står
prepositionen före ett ord som inte utgör någon omständighet, utan föremålet för
handlingen. Därmed kan vi också betrakta det som objekt. Ett objekt som
innehåller en preposition brukar kallas PREPOSITIONSOBJEKT.
Sara och hennes man tittar på teve.
Jag tänker hela tiden på dig.
Gränsen mellan objekt och adverbial riskerar dock att bli lite diffus och kanske
godtycklig. Därför föredrar vissa grammatikförfattare att helt följa formella
kriterier och de betraktar därför allting som inleds med en preposition som ett
adverbial.
Att tala om prepositionsobjekt kan också ha sina fördelar när man jämför olika
språk. De olika språken kan då sägas ha objekt efter samma verb, t.ex.
Barnen tittar på teve.
Studenten samlar på pennor.
Han väntade på sin mamma.
The children watch TV.
The student collects pens.
Il attendait sa mère.
Verbpartiklar
Efter många verb står något som vid första anblick kan se ut som en preposition.
Problemet är att de hör ihop med det föregående verbet, medan en preposition
alltid hör ihop med ett efterföljande ord, oftast ett substantiv. Jämför:
verbpartikel:
preposition:
Vi knackade på.
Vi knackade på dörren.
Sådana småord som hör ihop med verbet kallas verbpartikel och ingår i
predikatet. Som ordklass får man betrakta dem som adverb eftersom det anger
en omständighet kring den handling som uttrycks av verbet.
En tydlig skillnad är att verbpartiklar uttalas med ett starkt tryck, något som i
grammatiken kallas BETONING. Prepositioner uttalas normalt inte med sådant
tyck, utan betoningen ligger vanligen på det efterföljande substantivet.
13
Han knackade på.
Hon gick in genom den öppna dörren.
Vi hälsade på mormor i går kväll.
Vi hälsade på mormor före alla andra.
Reflexiva verb
Vid en del verb är subjektet och objektet samma person. Sådan verb kallas
reflexiva och följs då alltid helt mekaniskt av ett pronomen som uttrycker
objektet. Antingen ser man detta reflexiva pronomen sig (mig, dig, oss, er) som
en del av predikatet eller så ser man det som ett objekt.
•
•
•
•
•
•
•
•
Hon satte sig en stund under ett träd.
Vargen smög sig fram till dörren.
Under tiden letade sig vargen fram till mormors stuga.
Vargen klädde ut sig i mormors kläder.
Jag kammar mig.
Du tvättar dig.
Vi solar oss.
Ni klär på er.
•
•
•
•
•
•
•
•
Hon satte sig en stund under ett träd.
Vargen smög sig fram till dörren.
Under tiden letade sig vargen fram till mormors stuga.
Vargen klädde ut sig i mormors kläder.
Jag kammar mig.
Du tvättar dig.
Vi solar oss.
Ni klär på er.
Prepositioner i attribut
Ibland händer det att tilläggsinformation till ett substantiv utgörs av en
preposition + ett substantiv.
Rödluvan älskade promenader i skogen.
14
Substantivet promenader är det viktigaste ordet, alltså huvudordet. Bestämning
till substantivet är alltså ett attribut: i skogen. Bestämningar till substantiv kallas
alltså alltid attribut, oavsett hur de ser ut.
Predikativ
Den klurigaste av alla satsdelar är nog predikativ. Det handlar om egenskaper
som kopplas till en person eller en sak via ett predikatsverb.
Förr användes i stället gärna termen PREDIKATSFYLLNAD, och många har fått
lära sig att det är predikatsfyllnad efter verb vara, bli, heta, kallas, men det är
viktigt att påpeka att detta inte bara gäller efter dessa fyra verb, Det finns flera
tiotal andra verb som kan följas av predikatsfyllnad, men de nämnda fyra är
kanske de vanligaste.
Jag är student.
Han kallas Jojjen.
Hon ska bli cirkusartist.
Stolen är nymålad.
Hon heter Ulla.
Predikatsfyllnaden brukar bestå av ett substantiv eller ett adjektiv. Naturligtvis
kan predikatsfyllnaden, precis som andra satsdelar, bestå av flera ord. T.ex. kan
substantivet ha ett attribut.
Jag är en ovan student.
Passiva verb och agent
I svenskan har vi möjlighet att bilda passiva former av verb. Det som då händer
är att den betydelsemässiga utföraren inte längre står i fokus i den passiva
satsen. Rollerna kastas om.
Verbet i en passiv sats kan se ut på två sätt, antingen har verbet ändelsen –s eller
så använder man hjälpverbet blir, blev, har blivit.
15
Satsdelarna kastas om så att den som utför handlingen inte ens behöver finnas
med, och det är lite av vitsen med den passiva satsen. Man kan ”hemlighålla”
vem som utför handlingen, eller åtminstone lyfta bort fokus från utföraren.
I stället hamnar den person eller det föremål som blir utsatt för handlingen i
fokus. Rent grammatisk är det faktiskt det ordet som får äran att vara subjekt,
och därmed hamnar det ordet i rampljuset.
Den person som utför handlingen får mera av en biroll och kan om man så
önskar komma till uttryck i satsen föregången av prepositionen av.
Beteckningen för denna satsdel är traditionellt AGENT. Man kan samtidigt
betrakta agenten som en omständighet till handlingen och eftersom agenten
innehåller en preposition och ett substantiv faller det sig naturligt att betrakta
agenten som ett adverbial.
Aktiv: Bilprovningen godkände bilen.
Passiv: Bilen godkändes av bilprovningen.
Passiv: Bilen blev godkänd av bilprovningen.
Aktiv: Brevbäraren levererade paketet.
Passiv: Paketet levererades av brevbäraren.
Aktiv: Publiken buade ut artisten.
Passiv: Artisten blev utbuad av publiken.
Interjektioner
Interjektion är en ordklass som innehåller ord som används helt självständigt,
utan att behöva ingå i någon stas. De har en förmåga att i ett enda ord uttrycka
ett helt budskap, t.ex. känslor, svordomar, hälsningsfraser, hövlighet, svarsord
etc.
•
•
•
•
•
usch
fan
hej
tack
nej
De skrivs vanligtvis avskilt från omgivande satser med hjälp av ett
kommatecken och de analyseras då inte som satsdelar.
16
Men någon gång ibland kan de utgöra en satsdel och ingå i en sats.
Hon sa tack.
Satsdelar
SUBJEKT
PREDIKAT
OBJEKT
ADVERBIAL
PREDIKATIV
Inuti alla satsdelar utom predikatet kan det dessutom finnas ATTRIBUT.
Ordklasser
VERB
SUBSTANTIV
ADJEKTIV
RÄKENORD
PRONOMEN
ADVERB
PREPOSITIONER
INTERJEKTIONER
KONJUNKTIONER
17
2. Komplexa satser
Flera likvärdiga ord kan bindas samma med en konjunktion til en enda satsdel.
På samma sätt kan två (likvärdiga) enkla satser lätt bindas samman med en
konjunktion, främst och, men, eller.
Sara tittar på teve och hennes man diskar.
Sara tittar på teve men hennes man diskar.
Tittar Sara på teve eller diskar hon?
Huvudsatser och bisatser
• Varje sats, både huvudsatser och bisatser, innehåller normalt ett subjekt
och ett predikat.
• En bisats utgör alltid en satsdel i huvudsatsen.
• Bisatser inleds med ett ord som utgör en bisatsinledare. Dessa inledare är
av lite olika typ i olika bisatser.
• Många bisatsinledare utgör inte själva någon satsdel i bisatsen. De kallas
traditionellt för KONJUNKTIONER (därför att de sammanbinder), men i
nyare grammatikor kallas de i stället ofta för SUBJUNKTIONER (därför att
de inleder en underordnad bisats).
Bisatser som utgö r adverbial
Många bisatser uttrycker omständigheter, ofta tid, orsak eller villkor.
Dessa fungerar därför som adverbial. De inleds av KONJUNKTIONER
(SUBJUNKTIONER).
Sara tittar på teve medan hennes mamma diskar.
medan hennes mamma diskar
Sara tittar på teve eftersom hennes mamma diskar.
eftersom hennes mamma diskar
18
Sara tittar på teve trots att hennes mamma har förbjudet det.
trots att hennes mamma har förbjudit det
Sara tittar på teve om hennes mamma inte är hemma.
om hennes mamma inte var hemma
Sara diskar innan hon tittar på teve.
innan hon tittar på teve
Bisatser som utgö r attribut
Bisatser som fungerar som ATTRIBUT till substantiv kallas ofta för RELATIVA
BISATSER.
Saras mamma, som avskyr teve, diskar gärna.
som avskyr teve
Hon avskyr teve.
Ordet som anses vara ett pronomen (inte en konjunktion) därför att det syftar
tillbaka på ett annat ord, precis så som pronomen brukar uppföra sig.
Satser som utgö r objekt
Bisatser som är OBJEKT börjar oftast med konjunktionen att, men indirekta
ja/nej-frågor börjar med konjunktionen om. Andra indirekta frågor börjar med
olika frågeord som varför, när, hur, vem, vad…
Objektsbisatser som inleds med konjunktion:
Sara sa att hon inte vill diska.
att hon inte vill diska
Sara frågade om hennes kusin inte kunde diska i stället.
om hennes kusin inte kunde diska i stället
Objektsbisatser som inleds med frågeord:
Sara undrade varför hon alltid måste diska.
varför hon alltid måste diska
19
Sara undrade när någon annan tänkte diska.
när någon annan tänkte diska
Underordnade direkta anföringar är ofta OBJEKT
– Jag vill inte diska! sa Sara.
Jag vill inte diska!
Satser som utgö r subjekt
Att Sara hade diskat överraskade hela familjen.
Att Sara hade diskat
20
3. Ordens uppbyggnad
Fonem och morfem
Orden kan delas upp två typer av mindre element.
•
FONEM:
de ljud som används i ett visst språk och gör att man kan skilja ett
ord från ett annat. Ordet sjöar innehåller t.ex. fyra fonem: sj, ö, a, r.
• MORFEM: sådana odelbara delar av ord som bär en betydelse. Ordet sjöar
innehåller två morfem: sjö- och -ar.
Rot, prefix och suffix
Tre olika typer av morfem = minsta betydelsebärande delar av ord
• rot
• suffix = ändelse
• prefix = förstavelse
prefix+rot+suffix:
• o-vänn-er
• för-svar-et
rot+rot:
• bok-buss
• grå-brun
Stam och bö jningsä ndelse
STAM är allting i ett ord utom de grammatiska böjningsändelserna.
Ordbilningsändelser hör alltså till ordets stam.
21
tjugo - åtta - år - ing | ar
STAM
| grammatisk böjningsändelse
Den här stammen består alltså av tre rötter tjugo-åtta-år- och ändelsen -ing.
Anledningen till att denna ändelse hör till stammen är att det är en
ordbildningsändelse som används för att bilda ett substantiv som betecknar en
person.
Allomorfer
Olika varianter av ett morfem. De olika varianterna används vid olika ord, men
de har alla samma funktion.
plural:
–ar,
–er,
–or, –r,
–n
sten–ar, banan–er, skol–or, ko–r, äpple–n
De svenska substantivens former
bil
bil-en
bil-ar
bil-ar-na
bil-en-s
bil-ar-na-s
singular, obestämd form
singular, bestämd form
plural, obestämd form
plural, bestämd form
genitiv el. possessiv, bestämd form, singular
genitiv el. possessiv, bestämd form, plural
De svenska adjektivens former
grön
grön-t
grön-a
N-genus utrum
T-genus neutrum
plural och/eller bestämd form
adverb
grön-are komparativ
grön-ast superlativ
grön-ast-e superlativ + bestämd form
22
De svenska verbens former
köp-a
köp-er
köp-te
köp-t
ha-r köp-t
ha-de köp-t
ska köp-a
skulle köp-a
köp
arbeta
arbeta-r
arbeta-de
arbeta-t
ha-r arbeta-t
ha-de arbeta-t
ska arbeta
skulle arbeta
arbeta
infinitiv
presens
imperfekt / preteritum
supinum
perfekt
pluskvamperfekt
futurum
konditionalis
imperativ
Svenska adverb
bildas i många fall av adjektiv och används som adverbial, t.ex.
Med dem kan jag höra dig bättre.
adjektiv som attribut:
• en snabb bil, ett snabbt tåg
• omedelbar hjälp
• en underbar sångröst
adjektiv som predikativ:
• hon är dålig
adverb på -t som adverbial:
•
•
•
•
bilen går snabbt, tåget går snabbt
ring mig omedelbart
de sjunger underbart
hon mår dåligt
men även många andra ord, som inte är bildade av adjektiv, är adverb eftersom
de i stort sett inte kan användas på något annat sätt än som adverbial.
igår, undertill, baklänges, lagom, inte,
23