7.4 Romeleåsen
Önneslövs fälad är kommunens största sammanhängande fäladsmark
7.4 Romeleåsen
Allmän beskrivning
Romeleåsen är den sydligaste av de skånska urbergshorstarna och sträcker sig i nordväst-sydostlig riktning från trakten av Lund ned mot Ystad. Totalt är
åsen cirka 35 km lång, varav ca 20 km ligger i Lunds
kommun. Åsen är ca 5 kilometer bred och de högsta
topparna ligger på 187 m.ö.h. och drygt 120 m över
kringliggande landskap. Åsens karaktär varierar med
högre partier och mellanliggande dalgångar, brantare
sluttningar och mer flacka områden.
Berggrunden består främst av gnejs med inslag av
kambrisk sandsten i den norra delen. Urberget går i
dagen i flera bergsknallar uppe på åsen samt i de
brantare partierna av sluttningarna.
Det finns skillnader i jordarter mellan norra och södra delen där den norra med mer varierad topografi
domineras av magra, blockrika och sandiga moräner
medan de södra (främst i Skurups och Sjöbo kommuner) har ett tjockare jordtäcke som mer består av
moränleror. Här är också topografin jämnare och
mindre varierad. Längst i norr består jordlagren av
mer näringsrika moräner och stora delar av åsen
mellan Södra Sandby och Lund är uppodlad.
På sluttningarna finns många små bäckar som avvattnar åsen. Kärrmarkerna är få och ligger främst i
anslutning till bäckdalarna. Vissa av bäckarna har
skurit sig ned i markanta raviner där berggrunden
framträder.
Kulturmiljövärden
Romeleåsen har under de senaste 1000 åren främst
nyttjats som utmark till de byar som ligger vid åsens
fot, i övergången mot slättlandskapet. Uppe på åsen
har byarna Dalby, Sjöstorp, Hardeberga och Dörröd
vuxit fram, men i övrigt har bebyggelsen mest bestått
av ensamgårdar. Vid åsens kant ligger däremot en
rad byar, med Ö. Odarslöv längst norrut och därefter, i medsols ordning, S. Sandby, Måryd, Torna Hällestad och Veberöd på Vombsidan, Genarp, Gödelöv,
Bonderup och Önneslöv på västsidan.
Romeleåsens vegetation har förändrats drastiskt under de senaste 400 åren genom människans påverkan. På 1600-talet täcktes fortfarande stora delar av
åsen av lövskog där bok och ek dominerade. I början
av 1700-talet betecknas Romeleåsen i lantmäteriakter som skogsbygd. Under främst 1700-talet skedde
en omfattande avverkning av skogen och de öppna
hedartade betesmarkerna tog över. Här blev ljung och
enbuskar dominerande, med varierande inslag av olika örter beroende på jordmån. I början av 1800-talet
var nästan hela åsen inom Lunds kommuns nuvarande gränser trädlös och fäladsmarkerna täckte över
40% av ytan. Med ökad uppodling efter skiftena minskade fäladsmarkernas utbredning och när skogsplante-ringen tog fart, främst på godsen och på statlig
mark, accelererade minskningen betydligt och 1929
återstod endast ca 7 %. En del områden lämnades
211
7 Beskrivning och analys
Slåtteräng vid Höje å i Häckeberga naturreservat
Romeleåsen består av följande trakter: 4.1 Dörröd, väst, 4.2 Allmänningen, 4.3 Kullaskogen, 4.4 Gödelöv,
4.5 Björnstorp, 4.6 Romeleklint, 4.7 Dörröd - Kvarnbrodda, 4.8 Humlamaden - Skogsmöllebäcken,
4.9 Veberöd, sydväst, 4.10 Ryd - Klintadal - Ugglarp, 4.11 Önneslövs fälad, 4.12 Dalby fälad, 4.13 Skrylle,
4.14 Prästaskogen - Gryteskog, 4.15 Dalby - Hardeberga - Arendala, 4.16 Måryd och 4.17 Fågelsång - Linnebjär Kungsmarken
212
7.4 Romeleåsen
för att växa igen spontant men den största arealen
planterades med granskog. Sedan 1929 har ytterligare arealer fäladsmark planterats med skog men den
negativa utvecklingen har avstannat något. Idag bedöms ca 4 % av åsen ha kvar naturliga betesmarker
och dessa ligger främst i området mellan Skrylle och
Romeleklint.
Uttrycket fäladsmark härrör från de gamla byalagens tid och betecknar den för alla byns invånare gemensamma utmarken där djuren betade. Idag används
benämningen för flertalet kvarvarande betade områden med främst tuvig och stenig mark och där enbuskar och ljung förekommer. Enstaka lövträd var
förr vanligt på fäladerna, men de har successivt huggits bort. Vid minskad eller upphörd hävd får dock
träden möjlighet att återkolonisera fäladen och samtidigt som enbuskarna breder ut sig och konkurrerar
ut gräs och örter. För att vidmakthålla den öppna fäladsmarkens rika flora och insektsfauna är det därför viktigt med en god beteshävd kombinerat med
återkommande röjningar av främst en. På bl.a. Dörröds fälad har hasseln fått möjlighet att återkolonisera
och här finns idag en stor hasselskog med björk och
bok som överståndare. Alen har klarat sig bra längs
bäckravinerna, då den inte är aptitlig för betesdjuren
och dessutom flitigt skjuter stubbskott efter avverkning. På många platser på åsen ses fortfarande spår
i skogen av de gamla fäladsmarkerna, bl.a. i form av
hägnadsvallar, torra enbuskskelett, enstaka vidkroniBetesmarker vid Backahus, norr om Romelestugan
ga lövträd och kvarväxande betesflora i gläntor och
på hägnadsvallar.
Intressant är också förekomsten av ett stort antal
cirkelrunda kollager, som liknar kolmilor, några meter
i diameter, i gammal fäladsmark. Här återfinns kol
av främst ek, vilket tyder på uppkomst i ett skogsrikt
landskap med mycket ek.
Välbevarade bebyggelsstrukturer finns f.f.a kvar i
Sjöstorps och Hardeberga byar.
Biologisk mångfald
Idag dominerar granskog och åker på Romeleåsen
och kvarvarande fäladsmarker, lövskogar och hagmarker ligger som små öar spridda i landskapet. På
flera ställen är fäladsresterna samlade i grupper där
främst insektsfaunan har möjlighet att sprida sig mellan de olika delområdena. Viktiga sådana ansamlingar finns mellan Dalby och Torna Hällestad och kring
Skogsmöllebäcken söder om Veberöd. De gamla fäladerna hyser en mycket artrik flora och fauna tack
vare de varierade miljöerna med både träd, buskar
och olika vegetationstyper i fältskiktet beroende på
fuktighet och markkemi. I lövskogen dominerar boken som också gynnats av skogsbruket. I bäckdalarna finns stråk med gammal alskog som har stora värden för den biologiska mångfalden. På Romeleåsen
har hasseln tidigare haft stor utbredning och fortfarande förekommer stora hassellundar vid Dörröds
fälad, Romeleklint och Dalby söderskog. Eken var
förr betydligt vanligare men har minskat allt sedan
Bilarps fälad har länge varit ohävdad och vuxit igen till
en hassellund. Under 2002 röjdes hasseln bort och
lövträd gallrades och friställdes, vilket missgynnar de
biologiska värdena, t.ex. hasselmusen
213
7 Beskrivning och analys
1700-talet. De viktigaste förekomsterna finns nu i
Dalby Söderskog och vid Stubbarp. Det finns även
noteringar om att boken förekom relativt vanligt på
inägomark, vilket normalt inte anses vara fallet.
Blottlagda hällmarker är sällsynta i södra Skåne och
på Romeleåsen förekommer detta i höjder, bäckraviner och branter. Floran och insektslivet är rikt på hällmarkstorrängarna och i de mer skyddade ravi-nerna
finns en rik moss- och lavflora. Särskilda arter att slå
vakt om är hasselmusen som bara finns kvar på två
platser i Skåne, den ena på Romeleåsen mellan Dörröd och Genarp. Från förra sekeskiftet finns uppgifter om hasselmus från fler platser på åsen, bl.a. Dalby Söderskog. Kronhjorten har viktiga förekomster
på åsen som förbinder de viktiga brunstområdena vid
Häckeberga och Vombs fure.
Friluftsliv
Närheten till storstadsområdet Malmö-Lund gör att
området är mycket flitigt utnyttjat för friluftsliv och
stora delar av åsen är utpekade som riksintresse för
friluftslivet resp. s.k. primärt rekreationsområde
(RÅSK-området). Skrylleskogen är ett av de absolut
mest besökta strövområdena i Skåne, men även
Häckeberga allmänning, Romelestugan, Billebjär,
Dalby Söderskog, Måryd och Prästaskogen har
många besökare. Skåneleden binder ihop de olika
områdena och har ökat tillgängligheten på åsen.
Lägerplatser finns vid Bilarp, Häckeberga naturreserevat, Knivsåsen och Skrylle. I de f.d stentäkterna
vid Knivsås och Billebjär finns goda möjligheter till
bad och fiske.
Topografin är attraktiv med möjlighet till utblickar över
slättlandskapen i öster och väster samt varierade
upplevelser då man rör sig i området.
Referenser:
Campbell, Å. 1928. Skånska bygder under förra hälften
av 1700-talet. Lundequistska Bokhandeln, Uppsala.
Bergström J. 1983. Brott som lönat sig i lundabygden.
Skånes Natur 70:121-132.
Blomberg, P. 2000. Skyddsvärda trädmiljöer i Skåne.
Naturskyddsföreningen i Skåne.
Hedenstierna, A. & Uddenberg, E. 1973. Norra
Romeleåsen, planering för rörligt friluftsliv. Alnarp,
Landskap 7, SLU, Alnarp.
Lunds Botaniska Förening. 1989. Botaniskt särskilt
värdefulla områden i området mellan Lund, Dalby och S.
Sandby. Park- och natutförvaltningen i Lund.
Länsstyrelsen i Malmöhus län. 1988. Krossbergsinventering i Malmöhus län, Romeleåsen. Naturvårdsenheten
medd. nr 1988:2.
Sahlin, S. 1930. Romeleåsen. En studie över dess
fäladsmark och skog. Sv. geogr. årsb. 1930:52-74.
Svensson, Aina. 1988. Romeleåsen – Vegetationsinventering och naturvärdesbedömning. Länsstyrelsen i
Malmöhus län / Lunds kommun.
214
”Hallarna”, sydväst om Dörröd ,är ett topografiskt varierat område med många blottlagda stenhällar, raviner
och stora stenblock. Skogen är vildvuxen och har stora
biologiska värden
Exponerad, lutande klipphäll, söder om vägen mellan
Dörröd och Häckeberga, med intressant lokalklimat
och kryptogamflora
