Nya forskningsresultat visar att effekten av ”travargenen” DMRT3 skiljer
sig mellan kallblod och varmblod
Författare:
Kim Jäderkvist Fegraeus, Gabriella Lindgren, Sveriges Lantbruksuniversitet
Carl-Fredrik Ihler, Eric Strand, Norges miljø- og biovitenskapelige universitet.
Huvudtext:
År 2012 upptäckte forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) och Uppsala
Universitet att en mutation (förändring) i en gen som kallas för DMRT3 förändrar
regleringen i hästarnas ryggmärg och gör det möjligt för hästarna att trava i hög
fart utan att gå över i galopp. Mutationen styr också hästars förmåga att utföra
gångarter utöver de tre vanliga skritt, trav och galopp, till exempel tölt och
passgång. Hästar som har den ursprungliga genvarianten (C) i dubbel
uppsättning (en variant från modern, en från fadern) är vanligast bland raser
som används för traditionell ridning och galopptävlingar, medan travare och så
kallade gångartsraser i större utsträckning är CA eller AA för DMRT3. Tidigare
studier har visat att varmblodstravare i stor utsträckning har AA genotypen, och
varmblod som är CA eller CC presterar signifikant sämre på tävlingsbanorna.
Samma effekt har setts hos Finnhästar där AA genotypen är signifikant bättre än
de andra genotyperna för de flesta prestationsegenskaperna, t ex antal segrar
och placeringar, prissumma och rekordtider. Hos kallbloden däremot verkar
effekten av DMRT3 genen på prestation inte vara lika uppenbar. En tidigare
studie från 2014 visade att AA hästarna hade flest segrar och placeringar samt
tjänade mest pengar som tre-åringar, medan vid äldre ålder var det få skillnader
mellan genotyperna. I studien sågs även skillnader i rörelsemönster mellan
genotyperna. CC hästarna hade i större utsträckning platsproblem och AA
hästarna hade oftare problem med passgång, medan CA hästarna till största
delen var rentravande. I en ny större studie, delvis finansierad av Stiftelsen
Hästforskning, har nu forskare vid SLU studerat 770 slumpmässigt utvalda
svenska och norska kallblodstravare födda mellan 2000 och 2009, för att
undersöka om effekten av DMRT3 skiljer sig från de andra travarraserna. Både
startade och ostartade hästar, representativt för populationen i stort, valdes ut. I
studien undersöktes associationen mellan hästarnas DMRT3 genotyp och 13
olika prestationsegenskaper. Prestationsdatan analyserades för tre olika
åldersintervaller, 3 år, 3-6 år samt 7-10 år, för att ta reda på om effekten av
genotypen skiljer sig mellan åldrar. I studien jämfördes även
genotypfrekvenserna mellan de hästar som startat och de som inte startat.
Låg andel av AA hästarna startar
Resultatet visade att, till skillnad från varmbloden där frekvensen av AA
genotypen är ungefär 97 %, så var största andelen av kallbloden CA (Figur 1).
Frekvensen av AA genotypen var dubbelt så hög (18 %) i den ostartade gruppen
jämfört med gruppen som startat och det var en signifikant skillnad i frekvensen
av AA-genotypen mellan grupperna. Endast 46 % av AA hästarna i studien hade
startat, jämfört med 68 % respektive 63 % av CA och CC hästarna.
Vid tre års ålder var det få skillnader mellan genotyperna, AA hästarna hade
signifikant bättre rekordtid för voltstart än CC hästarna och CC hästarna hade
signifikant fler diskningar än CA. AA hästarna hade högst medianvärde för antal
segrar och placeringar samt prissumma, men skillnaden mellan genotyperna var
inte signifikant.
CA hästarna presterade bättre än CC vid åldrarna 3 till 6 år
För åldersintervallet 3 till 6 år så presterade CA hästarna signifikant bättre än CC
hästarna för alla egenskaperna. AA hästarna hade signifikant fler placeringar och
färre diskningar än CC hästarna. AA tjänade i snitt mindre pengar än CC hästarna,
men de hade ett högre medianvärde än både CA och CC hästarna. Mellan AA och
CA hästarna sågs inga signifikanta skillnader.
AA hästarna startar mindre som äldre
Vid äldre ålder, 7-10 år, hade AA hästarna signifikant lägst antal starter av de tre
genotyperna. De hade också det lägsta antalet placeringar samt lägst prissumma.
CA hästarna hade i snitt snabbaste autostartsrekord. Det var i övrigt få skillnader
mellan genotyperna.
De nya resultaten visar att AA kallblod verkar starta sin karriär framgångsrikt,
vilket de höga mediansiffrorna indikerar. Däremot vid äldre åldrar presterar de
inte lika bra och de startar mindre än CA och CC hästarna. Variationen inom
gruppen är också mindre än hos de andra genotyperna, dvs de flesta hästar
ligger kring medelvärdet när det gäller t ex intjänade pengar, medan CA och CC
hästarna har fler outliers som har tjänat mycket mer pengar än snittet.
Frekvensen av AA genotypen i kallblodspopulationen är låg jämfört med
varmbloden och mindre än 50 % av AA hästarna kommer till start.
Anledningarna till den låga startfrekvensen, samt det låga antalet starter för AA
hästarna, är okända men det skulle kunna påverkas av att AA hästarna har
kapacitet att springa väldigt snabbt tidigt i karriären och drar på sig skador. En
annan anledning kan vara att AA hästar ibland har problem med passgång, viket
kan kräva tung balansering för att komma tillrätta med. Planen är att söka anslag
från Stiftelsen Hästforskning för att bland annat undersöka anledningen till
varför hästar inte startar generellt, och framförallt för att ta reda på orsakerna
till den låga startfrekvensen för AA hästarna. Resultatet från denna studie visar
tydligt att effekten av DMRT3 skiljer sig mellan raser och hos kallbloden är CA
genotypen den som presterar jämnast och har bäst resultat sett över hela
karriären. AA hästarna startar bra som unghästar men presterar sämre som
äldre. CC hästarna däremot startar lite sämre, men presterar bättre som äldre,
vilket indikerar att de med åldern ”lär sig ” behärska travtekniken på ett bra sätt.
För en liten population som kallblodstravaren är den genetiska variationen
viktig att bevara och det är viktigt att ta hänsyn till inavelsgraden vid val av
avelsdjur. Att resultaten pekar på att CA hästar är den bästa genotypen för
kallblodstravare överlag är positivt för populationen då man kan undvika att
endast avla för en genotyp och riskera en minskning av genetisk variation. För
att kunna producera CA hästar behövs både AA och CC hästar i aveln (se Figur 2)
vilket bidrar till att förhindra en ökning av inavelsgraden samtidigt som man
avlar för bättre prestation. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att DMRT3,
trots de tydliga effekter man kan se, endast är en gen av många som påverkar
prestation, och det är flera gener i kombination med miljön som avgör om en
häst blir en stjärna eller inte.
Studien är finansierad av Formas, Vetenskapsrådet och Stiftelsen Hästforskning.
Figur 1. DMRT3 genotypfrekvens för startade respektive ostartade hästar
Startade
Ostartade
9%
18%
AA
40%
AA
40%
CA
51%
Figur 2. Korsningsschema för DMRT3
CC
CA
42%
CC
