16
Daphne
1994
Skelört
RAOUL ISEBORG
S
kelörten är en vanlig växt i våra trakter,
allmän i Mälardalen, spridd i Götaland
och Svealand utom den nordvästra delen,
sparsam på Sydsvenska höglandet. Den finns
ofta längs myrstigar eftersom myrorna gärna
äter det fettrika bihang som sitter på fröna. I
kvävehaltiga miljöer som komposter och
sophögar ser man den allmänt.
"Akta, den är giftig" brukar jag varna folk
vid mina blomstervandringar. Den gula
mjölksaften smakar bittert och verkar retande på hud och slemhinnor. Örten innehåller ett 10-tal alkaloider, en av dem heter efter
växtens latinska namn chelidonin. Ämnet har
en morfinliknande effekt men med
rätt låg giftighetsgrad. Värre är då chelerytrin med mycket kraftig verkan.
Om man äter skelörten får man en brännande känsla i mun och svalg som sväller
upp med blåsor. Man mår illa med huvudvärk, får blodig diarré, blod i urinen, blir
sömnig och småningom medvetslös, livet
ändas med en cirkulationschock. Dödsfall
har inträffat hos barn som fått i sig växtdelar,
dessbättre är inga kända i Sverige. Snabb
behandling krävs med aktivt kol och vätska
plus infusion av dopamin/noradrenalin.
Det vetenskapliga namnet Chelidonium
härstammar från det grekiska ordet för svala,
chelidon. Artnamnet majus betyder
5(1)
Daphne
den större. Det borde då också finnas en
minus (den mindre). Det gjorde det också
förr i tiden, nämligen det som vi idag kallar
svalört (Ranunculus ficaria). Även skelörten
hette (stor) svalört. På danska och norska
heter den fortfarande svaleurt. Det finska
namnet är keltamo, men här är stammen
keltainen = gul. Engelsmännen säger greater
celandine, tyskarna Schöllkraut (tidigare
Schellkraut) och fransmännen chélidoine.
Aristoteles (enl. andra uppgifter Plinius)
ansåg att svalorna hämtar blommorna och
lägger dem på svalungarnas ögon för att göra
synen bättre och för att hindra inflammationer. Det renderade örten namnet ögongräs. Redan Macer Floridus nämnde örten i
sin "De viribus herbarum" på 800-talet.
Skriften bearbetades av den danske läkaren
Herpestreng på 1500 talet och där står på
gammalsvenska: Celidonia thz ar syrgunna
ällir brenne yrth a swensko.
Som vanligt, när man har att göra med
giftiga växter, kommer signaturläran in. Tack
vare den gula saften borde den bota gulsot
och det meddelades dessutom: Extrakt
brukadt under längre tid lärer gagna
förstoppning, tröga vätskor, blekpussighet
och vattensot, liksom the derpå till podager
och sten. Ett av de första kända användningsområdena i Sverige var dock att ta bort
vårtor, men då måste skelörten har vuxit på
en kyrkogård. På 1800-talet meddelade
farmakopeerna att man skulle ta en tesked av
den torkade växten (roten) till en kopp
kokande vatten, 1-2 koppar dagligen. Ansågs
kramplösande på den glatta muskulaturen,
särskilt gallblåsa, mage och tarm, skulle även
stimulera livmodern och vara bra mot astma.
En mängd folkliga namn finns antecknade
genom tiderna; cildonia, kelidon, skela,
ringormsgräs, vårtgräs och "Nisse i var gata".
I Skåne känner man namnen sönner-dönner,
dönnes, tönner och silledön. Det moderna
skelört har nog ingenting med skela att göra,
det kommer från lågtyska Schellkraut som i
sin tur är en ombildning av det
17
Skelört (Chelidonium majus). Teckning Bengt Nicolson.
grekiska ordet chelidon. Det finns dock en
annan förklaring också, Dybeck anser att
namnet har bildats efter växtens användning
att "skilja" ögonlocken och kanske också har
sammanhang
med
användandet mot
skelögdhet. Det är svårt att veta vad som
kom först, namnet skelört som gjorde att folk
trodde att man kunde bota skelögdhet, eller
att konsten att bota skelögdhet gav namnet
på växten.
