ABM informerar
9/09
Fiolbyggare Allan Carlsson
av Stefan Wistrand
Allan Carlsson i sin fiolateljé på Trädgårdsgatan 12 (1957). Fotograf: okänd.
I novembers jubileumsartikel får vi stifta bekantskap med
Eskilstunas förmodligen siste fiolbyggare. Uppgifterna i artikeln
bygger på en intervju som Eskilstuna kommuns musikarkiv
gjorde år 2002 med den då 86-årige Allan Carlsson.
Förutom en inblick i fiolbyggeriet får vi också en tidsbild av
Eskilstunas musikliv från 1930-talet och framåt. Allan var en
man som hade många kontakter inom det lokala musiklivet,
både som fiolbyggare och som utövande musiker.
Violinisten
Allan Carlsson (1916-2003) föddes i Mellösa men växte upp i Eskilstuna i stadsdelarna Valhalla och Nyfors. Fadern Gustav
Carlsson (1883-1937) var fiolspelman. Ett
försök av fadern att lära sonen spela fiol vid
sex års ålder föll inte väl ut. I stället lärde
sig Carlsson spela fiol på egen hand i 14-15
årsåldern och då främst låtar efter fadern.
Senare fick han lektioner under drygt två år
av en skicklig violinist som hette Ivan Andersson och var arbetskamrat till fadern vid
Jernbolaget i Tunafors. Han fick lära sig de
ordentliga grunderna med skalor och etyder. Efter det började han att ta lektioner
under ett par år för Göthe Wahlén, som var
kapellmästare på Frimurarehotellet i Eskilstuna. ”Han var en mycket duktig violinist
och satt också som konsertmästare i Eskilstuna Orkesterförening. /.../ Fordrande
utav sjutton.”
När Carlsson bildade familj fick fiolspelet
komma i andra hand under ett antal år,
men han hann i alla fall vara medlem av
Eskilstuna Orkesterförening under åren
1936-1941. Två konserter på hösten och
två på våren var det vanliga spelschemat
för orkestern på den tiden. Oftast ägde
konserterna rum på Eskilstuna teater, för
kammarmusik användes Läroverkets (S:t
Eskils) eller Fristadsskolans aula. Någon
gång under året kunde det också bli gästspel av Stockholms Konsertförening. ”Ett
helt tågset med musiker och instrument och
allting” anlände från Stockholm. Då ägde
konserterna rum i Klosters kyrka, som var
den största konsertlokalen i Eskilstuna på
den tiden. Viktor Fritzell var orkesterföreningens dirigent under perioden.
Eskilstuna Orkesterförening med dirigent Viktor
Fritzell (ca 1935). Fotograf: okänd.
Fritzell var egentligen kapten i det militära,
stationerad i Strängnäs och regementets
musikdirektör under åren 1914-41. ”Han
var ju lite av publikfriare och allmänt omtyckt.” Han dirigerade alltid utantill. ”När
han kom in /på scenen/ så låg på hans pulpet noterna vi skulle spela. Då, demonstrativt slog han ihop dem.” Fritzell var ofta
om somrarna engagerad på Hasselbackens
värdshus i Stockholm med underhållningsensemblen Sörmlänningarna.
Eftersom det inte fanns det stora medieutbud som finns idag, sysselsatte sig ungdomen på andra sätt. ”Man fick roa sig själv.”
Carlsson minns att man under de här åren
ofta musicerade hemma hos varandra och
på lördagarna gick man på dans i Folkets
park. Ofta var det lokala orkestrar som
spelade, exempelvis Metronomeorkestern,
Per Edvings orkester och andra mindre
dragspelskapell (fiol, dragspel, gitarr och
trumslagare), och ibland kunde det komma
någon känd orkester utifrån.
Carlsson bildade tillsammans med några
vänner en stråkkvartett, som var verksam
under åren 1948-1968 och som framträdde
i olika sammanhang. Det som gav inspiration till att bilda kvartetten var ett gästspel i
Fristadsskolans aula av Lettiska kvartetten.
”Det var något alldeles fenomenalt tyckte
vi då – och det var det ju också!”. Repertoaren kom främst att bestå av Haydns
och Mozarts kvartetter, men även av andra
klassiker i samma anda. Kvartetten bestod
av Evert Melin (violin), som egentligen var
fiolspelman och dansmusiker, Tomas Jansson (violoncell), ibland ersatt av Harry Söderlund (violoncell). Den sistnämnde även
konsertmästare i Orkesterföreningen en
tid. Ivar Karlsson var med som altviolinist
fram till 1960, sedan blev det olika tillfälliga inhoppare på posten. Förutom att man
spelade hemma hos varandra, konserterade
man ibland i olika sammanhang runtom i
kommunen. ”… men stråkkvartett var ju
inte så populärt bland folk.” Så man kunde
få olika kommentarer, som efter en konsert
i Vallby skola, då sade folk till varandra:
”Det var skönt att det var slut.” /…/ ”Men
vi fortsatte att spela i alla fall, mest för att
roa oss själva.”
1948-1958 var han medlem av en underhållningsorkester verksam inom Godtemplarna i Eskilstuna. De repeterade en gång
per vecka och gav konserter då och då.
Orkestern ackompanjerade bl a sångaren
Per Grundén i början av 50-talet. Carlsson
har även vid åtskilliga tillfällen spelat i pianotrio med den kände Eskilstunaprofilen,
cellisten och musikhandlaren Simon Brink.
Carlsson slutade spela fiol 1986. Det blev
dödsfall och sjukdomar i den wienermusikensemble han var med i: ”Då tyckte jag att
det var dags för mig att sluta också.”
Fiolbyggaren
Carlsson kom i kontakt med fiolbyggeriet
via fadern, som anlitade fiolbyggaren John
Eriksson (1870-1950) när det gällde renoveringen av sin egen fiol. Eriksson hade
sin ateljé i Nyfors. ”Man tyckte det var så
hemlighetsfullt. Det luktade lack och det
var spännande på alla möjliga sätt.” 193132 byggde Carlsson sin första fiol. Han
öppnade egen fiolverkstad 1945 och var
verksam fram till 1986. Den första ateljén
var belägen i en källarlokal på Carlavägen,
sedan på en del adresser på Söder i Eskilstuna, men vartefter kundkretsen utökades
krävdes större utrymme och han fick slutligen fatt i en lokal på Köpmangatan 25, där
blev han kvar tills verksamheten upphörde.
Lokalen hade fyra rum och var på sammanlagt ca hundra kvadratmeter.
Carlsson byggde sammanlagt 125 fioler, varav 4 violonceller och 11 altfioler plus 1520 stycken enklare skolfioler. 1951 gjorde
han exempelvis en exakt kopia av en fin italiensk fiol (Guarnieri) från 1700-talet som
Göthe Wahlén var ägare till. Den såldes till
Göthe Wahlén, som i sin tur senare sålde
den vidare, för att slutligen åter hamna i
Carlssons ägo. Ett av de knepigare reparationsarbetena var att byta halsar på fioler, man sågade helt enkelt bort den gamla
och ersatte den med en ny. Det kändes lite
märkligt för Carlsson att såga i en fiol gjord
av en mästare. Han hade svårt att göra sig
av med halsarna och sparade därför på dem
i alla år.
Allan Carlsson visste förstås en hel del om
kollegor inom fiolbyggarkretsen i Eskilstuna. Den äldste han omnämner är Gustav
Karlsson, ”Piskmakar’n” kallad, som var
verksam under sent 1800-tal. Han tillverkade också hästpiskor. Johan (John) Eriksson, som omnämns ovan och var en viktig
inspiratör för Carlsson, hade fiolverkstad
under åren 1917-50 i ett litet rum inne på
en bakgård i Nyfors. Han tillverkade och
sålde fioler mest till spelmän i trakten, men
hade också en och annan konsertmästare
bland sina kunder. Allt som allt tillverkade
Eriksson 340 fioler, 31 altfioler och 32 violonceller. Slutligen fanns så Johan Larsson,
grovsmed från början, som var verksam
från 1935 till ca 1966. Han tillverkade ett
femtiotal fioler.
Några kommentarer från Allan Carlsson
får avsluta artikeln.
Vy från Köpmangatan med Allan Carlssons lilla
fiolbutik i huset i mitten av bilden. Fotograf: okänd.
Mellan åren 1961-1978 hade han så mycket
att göra med reparationer och renoveringar
att han inte hann med att tillverka några
nya fioler. Den sista fiolen gjorde han 1988,
två år efter att han slagit igen butiken. Musikskolans grundare i Eskilstuna – John
Norrman – såg till att Carlsson blev den
som i första hand fick ta hand om skolans
fioler. Han hade också stadens musikaffärer som kunder. Förutom lokalt fick han
så småningom kunder över hela Sverige,
bl a Musikhögskolan i Ingesund. Han hade
även förbindelser med Tyskland, Frankrike
och England, varifrån han ibland köpte in
färdiga fioler, som han reparerade upp i bra
spelbart skick. Från 1970-talet och framåt
byggde han även om gamla fioler till barockfioler åt Drottningholms Barockensemble.
Om fiolbygge:
”För att bli en bra fiolbyggare måste man
kunna spela fiol så bra som möjligt. Så att
man förstår sig på hur en fiol fungerar.
Dessutom måste man kunna en massa rent
hantverksmässigt.”
Om fiolmodeller:
”Man börjar med en modell och så tänker
man att nu ska jag prova en annan modell
och se vad det blir för resultat. Så provar
man en fem-sex olika modeller. Till slut
kommer man fram till den som passar en
själv bäst. Så håller man sig till den.”
Om fiolens klang:
”Man ska akta sig för att köpa en fiol som
är mörk i tonen. Den har ingen bärkraft
utåt, den ’murrar’ bara runt omkring en där
man spelar. Det ska var en ljus stabil ton –
då bär den ut.”
Källa: Intervju med Allan Carlsson 200208-26 för Eskilstuna kommuns musikarkiv
av Roger Pedersen och Stefan Wistrand.
