SAMMANFATTNING • Reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor

SAMMANFATTNING

Reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor är oförenliga med den svenska
kollektivavtalsmodellen.

Reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor genomsyras av en bristande
förutsebarhet.

Reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor riskerar att leda till olikbehandling av leverantörer.

Reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor är otydliga och riskerar att leda
till tillämpningssvårigheter.

Tillämpningen av reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor riskerar att
strida mot de grundläggande upphandlingsrättsliga principerna om likabehandling av leverantörer, proportionalitet och transparens samt mot
förbudet mot diskriminering av leverantörer på grund av nationalitet.

Reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor är oförenliga med några av
syftena med de EU-direktiv som 2017 års upphandlingslagar avser att
genomföra, nämligen att förenkla regelverket och att underlätta för små och
medelstora företag att delta i upphandlingar.

Det förhållandet att det redan finns ett EU-regelverk för att säkra arbetsrättsliga skyldigheter som ska genomföras i svensk rätt bör beaktas vid
bedömningen av behovet att därutöver införa svenska regler om särskilda
arbetsrättsliga villkor, eftersom de svenska reglerna går längre än vad som
krävs enligt EU-rätten.
Advokatfirman Lindahl KB Box 11911, 404 39 Göteborg. Södra Hamngatan 37-41, tel 031 799 10 00, fax 031 799 10 99, www.lindahl.se
PM
Till:
Almega Aktiebolag
Från:
Advokaten Helena Rosén Andersson och biträdande juristen Filip Malm
Datum:
31 augusti 2016
Ang:
Särskilda arbetsrättsliga villkor
1
UPPDRAG OCH DEFINITIONER
Almega har gett Advokatfirman Lindahl i uppdrag att utreda och analysera de rättsliga
och faktiska konsekvenserna av att de svenska lagförslagen om särskilda arbetsrättsliga
villkor i regeringens proposition Nytt regelverk om upphandling (prop. 2015/16:195)
införs i de svenska upphandlingslagarna.
Utredningen omfattar de särskilda arbetsrättsliga villkor som finns i förslagen till:
i)
17 kap. 2-5 §§ i 2017 års lag om offentlig upphandling,
ii)
16 kap. 2-5 §§ i 2017 års lag om upphandling inom försörjningssektorerna, och
iii)
14 kap. 2-5 §§ i 2017 års lag om upphandling av koncessioner.
Begreppen "upphandlande myndighet” och "offentlig upphandling” som används i 2017
års lag om offentlig upphandling används i denna promemoria även om det i förslagen
till lagen om upphandling inom försörjningssektorerna och lagen om upphandling av
koncessioner används delvis andra begrepp. Med begreppet ”avtal” avses såväl
upphandlingskontrakt som ramavtal.
2
SLUTSATSER
2.1
Reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor är oförenliga med den
svenska kollektivavtalsmodellen
Genom lagförslagen vill lagstiftaren att leverantörerna – genom främst obligatoriska krav
i upphandlingslag – ska bli skyldiga att tillämpa arbetsrättsliga villkor i nivå med svenska
kollektivavtal. Syftet är att lagstiftningen ska motverka social dumpning och i stället bidra
till att arbetstagare tillförsäkras skäliga anställningsvillkor och att leverantörer hindras
från att konkurrera med undermåliga anställningsvillkor. Ett effektivt sätt att uppnå detta
syfte, vid tillämpning av upphandlingsreglerna, är förstås att ställa krav på att
leverantörerna ska ha svenska kollektivavtal. Ett sådant krav på kollektivavtalsbundenhet strider emellertid mot EU-rättens grundläggande principer om fri rörlighet av
arbetstagare och varor och om fri etableringsrätt samt mot avtalsfriheten. Av detta skäl
har lagstiftaren valt att i lagförslagen bryta ut och i offentliga upphandlingar ange endast
vissa arbetsrättsliga villkor som, i princip, obligatoriska – närmare bestämt lön, semester
och arbetstid, vilka utgör några av de anställningsvillkor som omfattas av den så kallade
hårda kärnan. Lagförslagen kan därför sägas utgöra en kompromiss mellan ambitionen
2
med regelverket och vad som är lagligen möjligt att kräva. Den kompromissen orsakar
emellertid en rad rättsliga och faktiska problem som alla har sin grund i att de
upphandlingsrättsliga reglerna inte är utformade med hänsyn till den svenska
kollektivavtalsmodellen. Kollektivavtalen är dessutom förhandlade i ett sammanhang där
varje villkor har utformats med hänsyn till andra villkor i avtalet. Det går därför inte att på
något enkelt sätt bryta ut vissa villkor ur detta större kollektivavtalssammanhang för att
tillämpa villkoren i ett visst upphandlat avtal – kollektivavtalet har ju ingåtts i ett helt
annat sammanhang, med en annan motpart och under andra förutsättningar.
Den svenska kollektivavtalsmodellen förutsätter dessutom att arbetsrättsliga villkor
regleras genom kollektivavtal, som har förhandlats fram av arbetsmarknadens parter, i
stället för genom minimilagstiftning eller allmängiltigförklarade kollektivavtal. Lagförslagen om särskilda arbetsrättsliga villkor förutsätter tvärtom att de arbetsrättsliga
villkoren fastställs genom en jämförelse mellan den arbetsrättsliga lagstiftningen och ett
visst för den aktuella upphandlingen särskilt utpekat centralt kollektivavtal. Den
principiella utformningen av de särskilda arbetsrättsliga villkoren kräver därför att avsteg
görs från den svenska kollektivavtalsmodellen. Avsteget sker som utgångspunkt genom
att den upphandlande myndigheten – inom ramen för en viss upphandling och med stöd
av obligatoriska krav på särskilda arbetsrättsliga villkor i upphandlingslag – använder
vissa villkor i ett särskilt utpekat centralt kollektivavtal. Villkoren i det kollektivavtalet
jämförs med motsvarande villkor i tillämplig arbetsrättslig lag. De villkor som är mest
förmånliga för arbetstagarna ska utgöra de särskilda arbetsrättsliga villkoren i
upphandlingen. Konsekvensen av detta är att villkoren i kollektivavtalet, om de är mer
förmånliga än vad som följer av lag, i praktiken blir allmängiltigförklarade för den aktuella
upphandlingen. De föreslagna reglernas utformning innefattar därför en inneboende
grundproblematik eftersom deras tillämpning inte är förenlig med grundvalarna för den
svenska kollektivavtalsmodellen, som i stället bygger på att arbetsmarknadens parter
har förhandlat fram de aktuella anställningsvillkoren. Detta trots att syftet med lagförslagen är att använda upphandlingar som verktyg för att ge svenska kollektivavtalsvillkor fullt genomslag i offentliga avtal.
Lagförslagen medför att upphandlande myndigheter ska tolka de cirka 700 kollektivavtal
som finns på den svenska arbetsmarknaden för att genom dessa fastställa särskilda
arbetsrättsliga villkor. Detta även om kollektivavtalets innehåll är oklart. Inte sällan har
arbetsmarknadens parter skilda uppfattningar om kollektivavtalets innehåll, vilket kan
resultera i en tvist där ytterst Arbetsdomstolen tolkar avtalets innehåll. I den mån en
leverantör skulle överpröva en upphandlande myndighets bedömning av ett
kollektivavtals innehåll blir det i stället en fråga för förvaltningsdomstolarna att pröva
inom ramen för en överprövningsprocess. Det innebär att kollektivavtalets innehåll i den
situationen kan komma att prövas av flera domstolar som dessutom kan komma att göra
olika bedömningar. Lagförslagen innebär en risk för att förvaltningsdomstolen, som
saknar kompetens att handlägga arbetsrättsliga tvistefrågor, kommer till andra slutsatser
än vad Arbetsdomstolen gör, trots att Arbetsdomstolen är högsta instans i arbetsrättsliga
tvister.
De upphandlande myndigheternas och förvaltningsdomstolarnas tolkning och
tillämpning av kollektivavtalsvillkoren riskerar att få en oförutsägbar normerade effekt på
arbetsmarknadens parters kollektivavtalsförhandlingar och därmed på den svenska
kollektivavtalsmodellen. Detsamma kan naturligtvis sägas om Upphandlingsmyndighetens vägledningar.
3
Den i lagsförslagen reglerade rättigheten för upphandlande myndigheter att själva
avgöra vilket kollektivavtal som ska utgöra grunden för de särskilda arbetsrättsliga
villkoren innebär i sig en maktförskjutning från de fackliga arbetstagarorganisationerna
till de upphandlande myndigheterna. Den svenska kollektivavtalsmodellen förutsätter att
det är arbetstagarorganisationerna som avgör vilket kollektivavtal som är tillämpligt för
en viss typ av arbete. Arbetstagarorganisationernas gränsdragningsrätt utgör alltså en
byggsten i den svenska kollektivavtalsmodellen och innebär att ett företag, som tillämpar
ett annat kollektivavtal än det som arbetstagarorganisationerna anvisar, riskerar att
hamna i en arbetsrättslig tvist om felaktiga arbetsvillkor. Eftersom lagförslagen om
särskilda arbetsrättsliga villkor förutsätter att det är de upphandlande myndigheterna
som ska göra denna gränsdragning och att företagen som lämnar anbud därmed kan
tvingas tillämpa de av den upphandlande myndigheten utpekade villkoren, är det inte
längre enbart arbetstagarorganisationerna som avgör vilket kollektivavtal som är
tillämpligt för en viss typ av arbete. Även om den upphandlande myndigheten ska
samråda med arbetsmarknadens parter är det ändå ytterst den upphandlande
myndigheten som beslutar i frågan. Motsvarande förskjutning från arbetstagarorganisationerna till företagen sker genom att företagen enligt lagförslagen har möjlighet
att tillämpa ett annat centralt kollektivavtal för att uppfylla kraven i en upphandling.
Lagförslagen kan därför få till följd att upphandlande myndigheter och företag väljer
mellan olika kollektivavtal på ett sätt som kolliderar med den fackliga gränsdragningen.
Redan mot denna bakgrund hade det varit naturligt för lagstiftaren att ta ett samlat grepp
om regelverket kring arbetsrättsliga villkor och besluta i frågan om den svenska
kollektivavtalsmodellen ska behållas eller om minimilagstiftning eller regler om allmängiltigförklaring av kollektivavtal ska införas. Det har lagstiftaren inte gjort. I stället har
lagstiftaren valt att försöka genomföra en upphandlingslagstiftning som liknar minimilagstiftning eller ett förfarande med allmängiltigförklaring av vissa villkor i ett visst
kollektivavtal inom ramen för en upphandling.
Konflikterna mellan det upphandlingsrättsliga regelverket och den svenska kollektivavtalsmodellen får också såväl upphandlingsrättsliga som arbetsrättsliga konsekvenser,
vilka redovisas nedan.
2.2
Reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor genomsyras av en bristande
förutsebarhet
Upphandlande myndigheter ska enligt lagförslagen påföras olika omfattande
skyldigheter att ställa särskilda arbetsrättsliga villkor beroende av vilka kunskaper
myndigheterna har, eller kan förväntas ha. Det kan få till följd att en större kommun vid
en upphandling av exempelvis färdtjänst ställer krav på särskilda arbetsrättsliga villkor
medan en mindre kommun inte gör det vid en motsvarande upphandling av det skälet
att den sistnämnda kommunen inte har, och inte heller kan förväntas ha, kunskap om
behovet av att ställa sådana villkor. Lagförslagen medför med andra ord att det är svårt
för leverantörer att förutse om och vilka särskilda arbetsrättsliga villkor som kommer att
ställas i enskilda upphandlingar.
En förutsättning för att syftet med lagförslagen ska kunna uppfyllas är att de upphandlande myndigheterna ställer dels relevanta villkor, dels villkor som är så förmånliga
som möjligt för arbetstagarna. Detta förutsätter givetvis att de upphandlande
myndigheterna har tillgång till och därmed kan jämföra villkoren i samtliga kollektivavtal
som reglerar det arbete som ska utföras inom ramen för avtalet. Eftersom samtliga
kollektivavtal inte är offentliga är det emellertid svårt för de upphandlande
myndigheterna att göra en sådan adekvat jämförelse. Lika svårt är det för
4
leverantörerna, som ju inte heller har tillgång till samtliga kollektivavtal, att bedöma sina
förutsättningar att uppfylla kraven i olika typer av upphandlingar. Lagförslagen
tillgodoser därför inte fullt ut vare sig det avsedda skyddsintresset i förhållande till
arbetstagarna eller de grundläggande upphandlingsrättsliga principerna om transparens
och likabehandling. Denna problematik kvarstår under genomförandet av avtalet
eftersom resultatet av omförhandlingar av det utpekade kollektivavtalen inte heller per
automatik blir offentliga.
Av traditionell lagstiftningsteknik följer normalt att sociala rättigheter regleras i lag.
Därigenom blir den sociala rättighetskatalogen förutsebar för beslutande myndigheter,
enskilda och domstolar. Under lagstiftningsarbetet har lagstiftaren dessutom en
möjlighet att göra den nödvändiga konsekvensanalysen och bedöma och hantera de
ekonomiska och andra konsekvenser som en viss social rättighet innebär, innan den
genomförs. Den oförutsebarhet som redovisats ovan visar på problemen med att
lagstiftaren just inom upphandlingsområdet har frånhänt sig detta regleringsansvar och
delegerat det till upphandlande myndigheter. När det sker kan de sociala rättigheterna
se olika ut beroende av hur kraven utformas i en viss upphandling. Lagförslagen om
särskilda arbetsrättsliga villkor är särskilt problematiska eftersom lagstiftaren redan inom
ramen för lagstiftningsarbetet har identifierat och accepterat att kraven kan se olika ut
beroende av myndigheternas skiftande kunskap om behovet av sådana villkor. Det
faktiska innehållet i lagförslagen om särskilda arbetsrättsliga villkor är redan av det
skälet inte överblickbara, varken för leverantörerna eller för de anställda som
lagförslagen ytterst har till syfte att skydda.
Ett tydligt exempel på att lagförslagen kommer att leda till oförutsägbarhet, till följd av att
lagstiftaren har valt att övervältra ansvaret för laglighetsbedömningen till de upphandlande myndigheterna, är förslagen om att upphandlande myndigheter får ställa
särskilda arbetsrättsliga villkor om pensioner och försäkringar. Trots att lagstiftaren själv
har konstaterat att det är oklart om sådana anställningsvillkor ingår i den hårda kärnan –
och om de kan ställas i förhållande till företag med utstationerad arbetskraft – har
lagstiftaren ändå valt att låta upphandlande myndigheter besluta om sådana särskilda
arbetsrättsliga villkor ska få ställas.
Förutom att lagförslagen är oförenliga med grundvalarna för den svenska kollektivavtalsmodellen kommer tillämpningen av dem alltså att genomsyras av en bristande
förutsebarhet.
Även mot denna bakgrund hade det varit naturligt för lagstiftaren att i stället ta ett samlat
grepp om regelverket kring arbetsrättsliga villkor.
2.3
Reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor riskerar att leda till
olikbehandling av leverantörer
Lagförslagen om särskilda arbetsrättsliga villkor riskerar att leda till att leverantörer
behandlas olika beroende av:
i)
om de är kollektivavtalsbundna eller inte,
ii)
vilket kollektivavtal de är bundna av, och
iii)
om de har sitt säte i Sverige eller i ett annat EU-medlemsland.
Att leverantörer behandlas olika riskerar i sig att strida mot en eller flera av de
grundläggande upphandlingsrättsliga principerna om likabehandling av leverantörer,
proportionalitet och transparens samt förbudet mot diskriminering av leverantörer på
grund av nationalitet. Vi redovisar ett antal exempel på detta i p. 2.3.1-2.3.4.
5
2.3.1
Reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor riskerar att gynna kollektivavtalsbundna leverantörer på bekostnad av andra leverantörer
Reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor riskerar att gynna kollektivavtalsbundna
leverantörer på bekostnad av andra leverantörer av det skälet att de leverantörerna inte
behöver vidta några egentliga åtgärder för att uppfylla de särskilda arbetsrättsliga villkor
som ställs i upphandlingen. Det gäller förstås främst de leverantörer som är bundna av
just det kollektivavtal som den upphandlande myndigheten använder för att ställa
särskilda arbetsrättsliga villkor i upphandlingen. En leverantör som – oavsett om denne
är bunden av ett visst alternativt centralt kollektivavtal eller inte – vill åberopa att denne
tillämpar det kollektivavtalet bär själv risken för att den upphandlande myndigheten, eller
en domstol, anser att leverantören inte uppfyller villkor som är likvärdiga med de som
myndigheten ställer. En icke-kollektivavtalsbunden leverantör förutsätts vidare säkerställa att denne tillämpar bestämmelserna i ett centralt kollektivavtal som tillämpas i hela
Sverige – även om leverantören inte har tillgång till något sådant kollektivavtal eller har
tidigare erfarenhet av hur stora förändringar som sker av till exempel lönenivåerna vid
avtalsrörelserna. Dessa oklarheter drabbar framförallt mikroföretagen (0-9 anställda)
och de små företagen (10-49 anställda) eftersom 60 procent av dessa företag saknar
kollektivavtal. Vi anmärker att 99,3 procent av samtliga svenska företag utgörs av
mikroföretag och småföretag. Konsekvensen av lagförslagen är med andra ord att det
för ett stort antal små företag kommer att tillkomma betydande administrativa bördor om
de väljer att delta i offentliga upphandlingar.
Vissa särskilda arbetsrättsliga villkor kan dessutom anses utgöra ett indirekt, och
därmed otillåtet, krav på kollektivavtalsbundenhet. Ett exempel är särskilda arbetsrättsliga villkor om försäkringar inom det så kallade arbetaravtalsområdet där en
leverantör enbart kan få tillgång till vissa försäkringar genom att teckna ett kollektivavtal.
Dessa försäkringar är med andra ord inte möjliga för en icke-kollektivavtalsbunden
leverantör att förvärva. Om en upphandlande myndighet ställer ett sådant villkor utgör
det därför ett indirekt, och otillåtet, krav på kollektivavtalsbundenhet.
Samtliga nu nämnda förhållanden innebär att reglerna om särskilda arbetsrättsliga
villkor riskerar att gynna kollektivavtalsbundna leverantörer på bekostnad av andra
leverantörer.
2.3.2
Reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor riskerar att gynna leverantörer som
tillämpar villkoren i ett alternativt centralt kollektivavtal på bekostnad av andra
leverantörer
Lagförslagen medför att en leverantör som tillämpar ett alternativt centralt kollektivavtal
kan gynnas på bekostnad av en leverantör som är bunden av det särskilt utpekade
kollektivavtalet eller en leverantör som, utan att vara bunden, ändå tillämpar villkoren i
det utpekade avtalet. Lagförslagen utgår nämligen från att det räcker att tillämpa ett
alternativt centralt kollektivavtal trots att villkoren i det kollektivavtalet är mindre fördelaktiga för de anställda än vad som följer av såväl det särskilt utpekade kollektivavtalet som av lag. Det är tveksamt om en sådan olikbehandling av leverantörer
överensstämmer med den grundläggande upphandlingsrättsliga principen om likabehandling av leverantörer. Det kan också ifrågasättas om denna möjlighet i förlängningen urholkar det egentliga skyddsintresset med lagförslagen – arbetstagarnas
skäliga arbetsvillkor.
Om upphandlade myndigheter använder sig av olika kollektivavtal för samma typ av
arbete får det också till följd att leverantörer kan behöva uppfylla flera olika kollektivavtal
6
för samma anställda beroende av vilket upphandlat avtal som de anställda utför vid varje
givet tidpunkt. Det gäller emellertid inte för de leverantörer som tillämpar ett alternativt
centralt kollektivavtal, som alltså även i den situationen gynnas.
Ett exempel på att en leverantör som tillämpar ett alternativt centralt kollektivavtal
gynnas är när en upphandlande myndighet i en städupphandling har fastställt de
särskilda arbetsrättsliga villkoren om semesterlön enligt procentregeln samt minimilön
utifrån kollektivavtalet Serviceentreprenad 2016-2017.
Semesterlön
Minimilön
Villkor enligt Serviceentreprenad 2016-2017
13,5 %
129 kr/h
Semesterlagen
12 %
-
Villkor enligt Hemserviceföretag 2016-2017
13,2 %
119 kr/h
Den upphandlande myndigheten ska ställa de villkor som är förmånligast för de
anställda vid en jämförelse mellan vad som följer av lagstiftningen och Serviceentreprenad 2016-2017. Det innebär att den upphandlande myndigheten i det här fallet
ska kräva att de anställda som utför det upphandlade avtalet har:
(i)
En semesterlön om 13,5 procent av den förfallna lönen under intjänandeåret.
(ii)
En timlön om som lägst 129 kronor.
En leverantör som inte uppfyller dessa särskilda arbetsrättsliga villkor anses emellertid
ändå uppfylla de särskilda arbetsrättsliga villkoren om leverantören, frivilligt eller på
grund av kollektivavtalsbundenhet, tillämpar motsvarande villkor i till exempel det
alternativa centrala kollektivavtalet Hemserviceföretag 2016-2017. Detta innebär att en
sådan leverantör anses uppfylla de särskilda arbetsrättsliga villkoren även om
leverantören tillhandahåller de anställda som utför avtalet:
(i)
En semesterlön om 13,2 procent av den förfallna lönen under intjänandeåret.
(ii)
En timlön om som lägst 119 kronor.
Sammanfattningsvis gynnas de leverantörer som tillämpar Hemserviceföretag 20162017 på bekostnad av de leverantörer som tillämpar Serviceentreprenad 2016-2017.
Även icke-kollektivavtalsbundna leverantörer missgynnas då de tvingas att tillhandahålla
de anställda som utför det upphandlade avtalet bättre villkor än vad som följer av lag i
form av en semesterlön om 13,5 procent samt en timlön om som lägst 129 kronor.
2.3.3
Reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor riskerar att gynna utländska
leverantörer som använder utstationerad arbetskraft på bekostnad av svenska
leverantörer
Lagförslagen om särskilda arbetsrättsliga villkor medför att utländska leverantörer anses
uppfylla särskilda arbetsrättsliga villkor redan genom att tillhandahålla de anställda de
anställningsvillkor som utgör den hårda kärnan, medan svenska leverantörer tvingas
uppfylla de anställningsvillkor som följer av det särskilt utpekade kollektivavtalet, i de fall
de senare villkoren är mer förmånliga för de anställda.
En effekt av att lagförslagen införs kan därför bli att leverantörer väljer att i större
omfattning än vad som är fallet idag, utföra upphandlade avtal med utstationerade
arbetstagare. Då behöver leverantörerna ju inte beakta de särskilda arbetsrättsliga
villkor som är mer förmånliga än vad som följer av den hårda kärnan.
7
2.3.4
Reglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor riskerar att gynna icke-kollektivavtalsbundna leverantörer på bekostnad av andra leverantörer
Eftersom de särskilda arbetsrättsliga villkoren enbart omfattar anställda som utför arbete
under det upphandlade avtalet innebär lagförslagen också en risk för att icke-kollektivavtalsbundna leverantörer utnyttjar denna möjlighet, och kompenserar för de bättre
anställningsvillkoren, genom att tillhandahålla de anställda sämre anställningsvillkor när
de utför arbete utanför det upphandlade avtalet. En sådan kompensationsmöjlighet har
inte kollektivavtalsbundna leverantörer.
Ovanstående kan tydliggöras genom följande exempel. En upphandlande myndighet
ställer i en städupphandling ett särskilt arbetsrättsligt villkor om att de anställda som
utför det upphandlade avtalet ska tillhandahållas en minimitimlön om 129 kronor i
enlighet med kollektivavtalet Serviceentreprenad 2016-2017. Ett icke-kollektivavtalsbundet städföretag ska då utbetala den aktuella minimilönen för de timmar som de
anställda utför sådant arbete som omfattas av det upphandlade avtalet, men kan ”ta
igen” det genom att enbart betala de anställda en timlön om till exempel 30 kronor när
de utför sådant arbete som inte omfattas av det upphandlade avtalet.
2.4
Övriga synpunkter
Oavsett ovanstående direkta konsekvenser ser vi också skäl att påpeka följande.
Av Lagrådets yttrande över lagförslagen framgår bland annat följande övergripande
synpunkter. Reglerna kommer att leda till tillämpningssvårigheter och Lagrådet ifrågasätter om de är godtagbara. Reglerna är otydliga och det finns risk för att de leder till
kostsamma och tidskrävande upphandlingsprocesser och för att små företag kommer att
drabbas av betydande administrativa bördor. Lagrådet anser dessutom att förslagen är
oförenliga med syftet – att upphandlingsreglerna ska bli enklare. Regeringen har
visserligen lagtekniskt hanterat några av Lagrådets synpunkter men Lagrådets ovan
nämnda kritik är fortfarande aktuell. Det innebär att ett genomförande av lagförslagen
fortfarande innehåller den grundläggande problematik och får de negativa konskevenser
som Lagrådet har identifierat.
EU:s lagstiftare har i upphandlingsdirektiven reglerat de situationer där arbetsrättsliga
skyldigheter bör beaktas. Det finns därför redan en föreskriven ordning för att säkerställa
att inte oseriösa leverantörer tilldelas upphandlade avtal och för att förhindra
leverantörer från att konkurrera med undermåliga anställningsvillkor. Den ordningen är
avsedd att genomföras i svensk rätt. Det förhållandet att det redan finns ett EU-regelverk för att säkra arbetsrättsliga skyldigheter som ska genomföras i svensk rätt bör
rimligen beaktas vid bedömningen av behovet att därutöver införa de föreslagna
svenska lagreglerna om särskilda arbetsrättsliga villkor, eftersom de svenska reglerna
går längre än vad som krävs för att de EU-direktiven ska genomföras. Detta särskilt när
dessa svenska regler är svårförenliga med såväl den svenska kollektivavtalsmodellen
som grundläggande upphandlingsrättsliga principer och dessutom kan kritiseras på de
grunder som Lagrådet har gjort.
Vidare erinrar vi om att utstationeringsdirektivet är föremål för översyn och att det därför
finns skäl för lagstiftaren att avvakta med att införa krav på särskilda arbetsrättsliga
villkor till dess att den aktuella översynen har genomförts.
____________________
8