Människans hem
Nu är det natt över jorden
Darrande stjärna, gläns!
Världarna vandra så fjärran.
Mörkret är utan gräns.
Marken och mullen och mörkret
värför älskar jag dem?
- Stjärnorna vandra så fjärran.
Jorden är människans hem.
Erik Blomberg
Var inte rädd
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är.
I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset
med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.
Erik Blomberg
Månljuset
Jag vet ej varför jag vaken sitter,
fast dagen ingen glädje skänkt,
men allt i mitt liv,
som likt solar blänkt,
och allt som i mörker och kval blev sänkt,
det darrar i natt i en flod av glitter.
Verner von Heidenstam
På nyårsdagen 1838
Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig ut på det vida hav;
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! - så är hans ödes bod;
och i djupen bor som uti himlen Gud.
Erik Gustaf Geijer
Natthimlen
Ensam jag skrider fram på min bana,
längre och längre sträcker sig vägen;
ack, uti fjärran döljes mitt mål.
Dagen sig sänker. Nattlig blir rymden.
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.
Men jag ej klagar flyende dagen,
ej mig förfärar stundande natten;
ty av den kärlek, som går genom världen,
föll ock en strimma in i min själ.
Erik Gustaf Geijer
Aftonstjärnan
Vi är alla ett
Du är släkt med stjärnor och nattviol
släkt med havet och vinden
du är släkt med värmen och vårens sol
släkt med lärkan och linden
Du är släkt med björnen och lamm och lo
släkt med myran och ljungen
Du är släkt med dalen och fjäll och mo
släkt med vildfågelungen
Du är släkt med gudar och himlens hus
släkt med alla på jorden
Du är släkt med rymder och fjärran ljus
Se så är Skapelsen vorden.
Birgitta Onsell
Att gå i skog.
Att smyga som på tassar över
marken,
där den är skymningsmjuk.
Att luta sig mot trädens ryggar.
Att spegla sig vid månsken i en tjärn,
att känna hur det tunna vattnet
skälver på ytan,
Att se högt över grenar vita
Aftonstjärnan.
Bo Setterlind
Månen
Månen, trädets eviga blomma
lyser i natt
ensam på yttersta grenen.
Bo Setterlind
Om bland tusen stjärnor
Om bland tusen stjärnor
någon enda ser på dig,
tro på den stjärnans mening,
tro hennes ögas glans.
Du går icke ensam.
Stjärnan har tusen vänner;
alla på dig de skåda,
skåda för hennes skull.
Lycklig är du och säll
Himlen dig har i kväll.
Carl Jonas Love Almqvist
Stjärnorna
När natten kommer
står jag på trappan och lyssnar,
stjärnorna svärma i trädgården
och jag står i mörkret.
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter;
min trädgård är full av stjärnor.
Edith Södergran
Landet som icke är
Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan blir underbart
uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag
verkligen vunnit vägen till landet som icke är.
I landet som icke är
där går min älskade med gnistrande krona.
Vem är min älskade? Natten är mörk
och stjärnorna dallra till svar.
Vem är min älskade? Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa
dimmor
och vet intet svar.
Men ett människobarn är ingenting annat
än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla
himlar.
Och det kommer ett svar: Jag är den du
älskar och alltid skall älska.
Edith Södergran
Vintergatan
Och nu är lampan släckt och nu är natten tyst och klar
och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar
och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå
och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.
De klara stjärnor skåda ned i vinternattens glans
så saligt leende som om ej död på jorden fanns.
Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än
jag har den lärt av stjärnorna och vill du höra den?
Långt på en stjärna bodde han i aftonhimlens prakt;
hon bodde i en annan sol och i en annan trakt.
Och Salami så hette hon och Zulamit var han
och båda älskade så högt och älskade varann.
I tusen år så byggde de med omotståndlig tro
och så blev Vintergatan byggd en ståtlig stjärnebro
som famnar himlens högsta valv och zodiakens ban
och binder samman strand vid strand av rymdens ocean.
Förfäran grep keruberna till Gud steg deras flykt:
»O Herre se vad Salami och Zulamit ha byggt!»
Men Gud allsmäktig log och klart ett sken sig vida spred
»Vad kärlek i min värld har byggt det river jag ej ned.»
Och Salami och Zulamit när bryggan färdig var
de sprungo i varandras famn — och strax en stjärna klar
De bott på jorden båda förr och älskat redan då
den klaraste på himlens valv rann upp i deras spår
men skildes åt av natt och död och sorg och synd också.
som efter tusen år av sorg i blom ett hjärta slår.
Sen växte vita vingar fort på dem i dödens ro
de dömdes långt ifrån varann på skilda stjärnor bo.
Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
och skildes åt av synd och sorg och kval och död och natt
Men på varandra tänkte de i blåa höjdens hem.
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro
Omätlig låg en rymd av glans och solar mellan dem
var viss det skall sin kärlek nå dess längtan skall få ro.
tallösa världar underverk av skaparns visa hand
sig bredde mellan Salami och Zulamit i brand.
Zacharias Topelius
Och då har Zulamit en kväll av längtans makt förtärd
begynt att bygga sig en bro av ljus från värld till värld
och då har Salami som han från randen av sin sol
begynt att bygga också hon en bro från pol till pol.
Huruledes han bjöd hela olympen på kalas
Venus, Minerva,
Mars bland de djärva,
han, som med trummor och döden går på,
Pallas och klio,
muserna nio,
Jupiter, Pluto, Apollo också,
gudar, gudinnor,
hjältar, hjältinnor,
hela olympen, gutår i min vrå!
Juno har snuva —
nattrock och huva
ärna gudinnan att kläda sig i,
jag blev villrådig;
dock var hon nådig,
sade: "jag kommer uti chauve-souris."
Vördnad i hjärta,
bävan och smärta —
Gudar, gudinnor, kom gören parti!
Eder till ära
törs jag begära
av era nåder den lycka och grace,
utan att ljuga,
att i min stuga
hålla till godo ett litet kalas?
Värden är ringa:
skinka och bringa,
pepparot, senap och vin några glas...
Men, jag mig stärker,
fast jag förmärker
att från Olympen är icke en själ.
Sorgen å sido!
Bacchus, Kupido!
När jag har er, jag ej ledsnar ihjäl.
Lappri i skymfen!
Strunt i Olympen!
Tyst — jag nu somnar så roligt... Farväl!
Bacchus han språka
hur han skull åka
uti en vagn med Pan och Sylvan.
Phoebus ej mäktar,
han sig ursäktar,
gubben har durklopp och dras med
kvartan.
Ja, Melpomene
har ont i bene —
fröken dock skicka mig en parmesan.
Carl Michael Bellman
Barn av regnbuen
Text : Pete Seeger/Lillebjørn Nilsen
Melody: Pete Seeger
Sammen skal vi leve
hver søster og hver bror,
En himmel full av stjerner,
små barn av regnbuen
blått hav så langt du ser,
og en frodig jord.
en jord der blomster gror,
kan du ønske mer?
Men si det til alle barna,
og si det til hver far og mor:
Sammen skal vi leve
hver søster og hver bror,
dette er vår siste sjanse
til å dele et håp og en jord.
små barn av regnbuen
og en frodig jord.
En himmel full av stjerner,
blått hav så langt du ser,
Noen tror det ikke nytter,
andre kaster tiden bort med prat,
en jord der blomster gror,
kan du ønske mer?
noen tror visst vi kan leve
av plast og syntetisk mat,
Sammen skal vi leve
hver søster og hver bror,
(og) noen stjeler fra de unge
som blir sendt ut for å slåss,
noen stjeler fra de mange som kommer
etter oss.
En himmel full av stjerner,
blått hav så langt du ser,
en jord der blomster gror,
kan du ønske mer?
små barn av regnbuen
og en frodig jord.
En himmel……
Night. City calmed down.
Night. City calmed down.
Behind the large window
It is quiet and solemnly,
As if a man dies.
But there somebody stands simply sad,
Distracted by failure,
With the open collar,
And looks at the stars.
"Stars, stars,
Tell me the reason for this melancholy!"
And again looks at the stars.
"Stars, stars,
Where this melancholy comes from?"
And stars speak.
Stars tell everything.
Alexander Blok
(översatt från ryska)
Doubt thou, the Starres are fire,
Doubt, that the Sunne doth moue:
Doubt Truth to be a Lier,
But neuer Doubt, I loue.
Sonett XIV
Not from the stars do I my judgement
pluck;
And yet methinks I have Astronomy,
But not to tell of good or evil luck,
William Shakespeare
Of plagues, of dearths, or seasons' quality;
Nor can I fortune to brief minutes tell,
from Hamlet Act 2 scene 2, as it appears in the Pointing to each his thunder, rain and wind,
Or say with princes if it shall go well
1623 First Folio. In modern form:
By oft predict that I in heaven find:
Doubt thou the stars are fire,
But from thine eyes my knowledge I
Doubt that the sun doth move,
derive,
Doubt truth to be a liar,
And, constant stars, in them I read such art
But never doubt I love.
As truth and beauty shall together thrive,
If from thyself, to store thou wouldst
convert;
Or else of thee this I prognosticate:
Thy end is truth's and beauty's doom and
Take [Romeo] and cut him out into little stars, date.
And he will make the face of heaven so fine
William Shakespeare
That all the world will be in love with night
Translation into modern english:
And pay no worship to the garrish sun.
I don't pick my wisdom from the stars,
William Shakespeare
from Romeo and Juliet
but I think I understand astronomy,
although not to predict good or bad luck,
or plagues and famines or what the seasons will be
like.
Nor can I tell fortunes, showing individuals their
own moods and their ups and downs,
nor tell rulers whether things will go well
by frequent predictions from what I see in the
heavens.
But I get my knowledge from your eyes, a
nd as they are constant stars,
I'm able to predict that truth and beauty will thrive
together
if you would turn your attention from yourself to
the reproduction of yourself;
otherwise, this is my prediction for you:
