3. Växtnäring och gödsel
Jeanette Blom
2011
VÄXTNÄRINGSÄMNEN
Alla växter behöver näringsämnen för att för att trivas och glädja odlaren med vacker blomning eller
rik skörd. Av drygt 100 kända grundämnen behöver en växt någonstans mellan 14 och 18 essentiella
(livsnödvändiga) näringsämnen. Antalet varierar beroende på i vilken litteratur man söker
informationen. I det här kompendiet har jag valt att endast beskriva de 14 vanligaste.
Varje näringsämne har sin speciella betydelse för växtens uppbyggnad och funktion. Det är därför
viktigt att näringsämnena finns i jorden i tillräcklig mängd för växterna. Som tillväxtfaktor är alla
ämnena, liksom ljus, vatten och rätt temperatur, lika viktiga. Det som växten har sämst tillgång till är
det som utvecklar bristsymptom hos växten. Värme, kyla mycket regn, torka, växtnäringens kemiska
form, jorden luftinnehåll och pH-värdet påverkar växternas förmåga att ta upp näringen ur jorden.
Växten tar upp näring genom roten med hjälp av vatten som fungerar som ett transportmedel.
Vattenupptagningen sker med hjälp av osmos och bygger på att saltkoncentrationen och halten av
organiska ämnen är högre inne i cellerna än ute i markvätskan. Näringsämnena i marken tas upp i
form av joner. De olika jonerna tas inte upp i proportion till deras koncentration i markvätskan utan
växten kan i viss mån välja ut lämpliga joner. Näringsämnena delas in i tre grupper; byggstenar,
makronäringsämnen och mikronäringsämnen.
Växtens byggstenar
De tre viktigaste beståndsdelarna i en växt är kol (C), syre (O) och väte(H). Kol är den viktigaste
byggstenen och förbrukas i stora mängder.
Kol
Kol förekommer i luften i form av koldioxid som växten tar upp genom bladens klyvöppningar.
Koldioxid räknas som även som gödselmedel vid odling i växthus.
Syre
Syre får växten också från luftens koldioxid, varför tillgången sammanfaller med kolets. För att få
energi till olika processer förbränner växten socker. För detta krävs syre vilket tas upp direkt som
luftsyre. Efter förbränningen lämnar växten ifrån sig syret i form av koldioxid.
Väte
Väte hämtar växten från vattnet. Större delen av det vatten som en växt tar upp passerar bara rakt
igenom växten för att sedan avdunsta. En mindre del vatten sönderdelas i fotosyntesreaktionen till
väte och syre. Vätet används i växten som byggsten medan syret frigörs till atmosfären. Vattnet
fungerar som lösningsmedel, transportmedel och kylmedel och håller uppe vävnadstrycket i växten
så att den inte slokar.
Makronäringsämnen
Makronäringsämnen är de ämnen som behövs i stora mängder. Till makronäringsämnena räknas
kväve (N), fosfor (P), kalium (K), kalcium (Ca), magnesium (Mg) och svavel (S). I viss litteratur räknas
svavlet till mikronäringsämnena. De makronäringsämnen som växterna har störst behov av är kväve,
fosfor och kalium (NPK)
2
Kväve
Kväve stimulerar tillväxt och är viktigt för växtens uppbyggnad av stjälk och bladmassa. Det är främst
små plantor, bladgrönsaker och gröna prydnadsväxter som behöver ordentligt med kväve för att växa
sig stora. Den dominerande kvävekällan är nitratjonen (NO₃ )̄ och ammoniumjonen (NH₄ ⁺). Nitrat är
naturens slutprodukt för allt kväve och är också den jon som växterna i huvudsak tar upp. Normalt är
större delen av jordens kväve bundet i föreningar som växterna inte direkt kan utnyttja. Stora
kvävemängder ligger lagrade i mullsubstansen och förs vid mullens nedbrytning över till växten i en
användbar form, men kväve är ett instabilt ämne och lakas lätt ur marken varför det sällan råder
långvarigt överskott på kväve i en jord. Tydliga tecken på kvävebrist är att de äldsta bladen gulnar i
förtid, medan de yngsta bladen stannar upp i sin tillväxt och förblir små. Rotsystemet däremot växer
kraftigt för att kunna komma åt så mycket kväve som möjligt. En överdosering av kväve leder till att
växten växer för fort och får stora vattniga celler, vilka lätt angrips av svampsjukdomar och sugande
insekter. Plantan brukar då få mörkgröna och stora blad, blomningen försenas och vedartade växter
hinner inte avmogna inför vintern med stora frostskador som följd.
Fosfor
Fofor finns främst i cellkärnor och har en betydande roll vid blom- och fruktsättning samt vid
fröbildning. Fosfor främjar jordens bakterieliv och har en positiv inverkan på rotbildningen hos unga
plantor. Lågt pH, och även för högt, och jordtemperatur under 12° är faktorer som försvårar växtens
upptag av fosfor. Vid brist på fosfor blir bladskaften ovanligt långa och smala, bladens undersida får
en bronsfärgad ton, rotsystemet blir klent, växten får sämre tillväxt och blomning och den blir
känsligare för frost. En överdos av fosfor orsakar mikronäringsbrist eftersom några av dessa ämnen
binds så hårt till kolloiderna att växterna inte längre kan ta upp dessa. I jorden är fosfor ett stabilt
ämne och risken för urlakning är minimal. En del av den fosfor som jorden innehåller är knuten till
diverse kemiska föreningar och står inte till förfogande för växterna.
Kalium
Växterna använder kalium främst till att reglera vätskebalansen och ämnesomsättningen. Största
delen av kaliumet finns löst i cellsaften. Kalium främjar tillväxt, påverkar blom- och fruktsättning
samt förbättrar vinterhärdighet och motståndskraft mot sjukdomar. Växterna behöver mest kalium
när bladmassan är som störst. Kalium ökar också smaken hos frukt och grönsaker och bidrar till ökad
hållbarhet och lagringskvalitet. Brist på kalium leder till sämre smak och sämre hållbarhet. Äldre blad
får torra, bruna bladkanter. Rötterna blir långa och tunna och växten får dålig knoppsättning. För
mycket kalium leder till för höga salthalter i växterna vilket yttrar sig i brännskador på både rötter
och blad som följd. En överdosering kan leda till brist av kalcium och magnesium eftersom dessa
ämnens tillgänglighet försämras. Kalium är ett stabilt ämne och lakas inte så lätt ur jorden. Den
största delen av kaliumet är bundet till kolloiderna och kan lätt tas upp av växterna.
Kalcium
Kalcium finns huvudsakligen i växternas cellväggar och används vid celldelning i alla tillväxtzoner.
Kalcium ingår i pektiner och används för att oskadliggöra giftiga växtsyror. Växterna är beroende av
en jämn kalciumtillförsel under hela odlingssäsongen. I jorden behöver mikroorganismerna kalcium
för sin uppbyggnad. Kalcium har också stor betydelse för de andra näringsämnenas upptagning,
därför ska man hantera kalcium varsamt. Feldosering kan leda till att näringsbalansen rubbas.
Kalciumbrist bidrar till markens försurning och leder till farliga tungmetaller frigörs. Andra
3
nödvändiga näringsämnen binds då fast i marken och kan inte tas upp av växterna. Växtsjukdomar
som ex pistillröta och äpplets pricksjuka beror på att växterna inte kan tillgodogöra sig kalcium. En
överdosering av kalcium är inte direkt giftig för växterna men binder järn, bor och mangan i jorden.
Järn återfinns i klorofyllet och järnbrist gör att bladen förlorar sin gröna färg och fotosyntesen
avstannar så att tillväxten blir svag eller avstannar.
Magnesium
Ungefär hälften av växtens magnesium finns i cellsaften. En liten del ingår i klorofyllet och resten
används till att upprätthålla en rad viktiga funktioner. Behovet av magnesium är störst för växter vars
frukter eller frön skördas och för rotfrukter. Vid magnesiumbrist angrips de stora bladen först.
Bladnerverna förblir gröna medan gula och döda fläckar breder ut sig däremellan. Magnesiumbrist
kan utlösas av för riklig gödsling med kalium. Bristen uppstår oftast på lätta sandjordar. Ett överskott
kan i sin tur leda till kaliumbrist, magnesium och kalium är antagonister, d v s de konkurrerar med
varandra för att komma ini växten eftersom denne inte kan skilja dem åt.
Svavel
Svavel finns dels löst i cellerna, dels knutet till växternas proteiner, smakämnen och klorofyll. Lökoch kålväxter behöver allmänt mer svavel än andra växter. Bristsymptomen liknar de vid kvävebrist.
Mikronäringsämnen
De näringsämnen som växterna inte behöver så stora mängder av kallas för mikronäringsämnen. Till
mikronäringsämnena räknas järn (Fe), mangan (Mn), bor (B), molybden (Mo), kisel (Si), zink (Zn),
kobolt (Co), koppar (Cu) och klor (Cl). Även natrium (Na), aluminium (Al), nickel (Ni).
Järn
Järn återfinns till 80 % i plantans klorofyll och är bundet till äggviteämnena. Behovet är störst hos
bladgrönsaker och prydnadsväxter med stora blad.
Mangan
Den största delen av mangan finns i bladen där den ingår i vitamin C och används till växtens andning
och omsättning av kväve.
Bor
Bor finns övervägande i cellväggarna och hittas även i tillväxtzonerna och i blommorna. För att täcka
borbehovet ska bor vara tillgängligt hela odlingssäsongen. I växten används boret för uppbyggnad av
proteiner och för att underlätta näringstransporter i och genom cellväggarna. Bor har även viss
påverkan på blommornas befruktning.
Molybden
Växterna behöver molybden för att omvandla nitrat till andra kväveformer och den spelar en stor roll
i ärtväxternas kvävefixering. Molybden ingår även i enzymer och i vitamin C. Både ärt- och kålväxter
måste ha god tillgång på molybden.
4
Kisel (Silicum)
Kisel lagras i växternas cellväggar och gör dem starkare. Kisel förbättrar avsevärt växternas
motståndskraft mot svampsjukdomar och hindrar sugande eller bitande insekter att forcera
cellväggarna. Gräs, ormbunkar och åkerfräken är några växter som innehåller mycket kisel.
Zink
Zink ingår i enzymer och tillväxthormoner samt påverkar både klorofyll- och blombildningen. Zink
finns i växtens kärlväggar där den är stillastående.
Kobolt
Kobolt är endast av betydelse för de kvävefixerande bakterierna som lever i symbios med
ärtväxternas rötter. Kobolt finns i vitamin B och i enzymer.
Koppar
Merparten av växtens koppar är bunden till proteiner och klorofyll. Äldre blad innehåller mer koppar
än unga. Koppar är viktig för fotosyntesen och omvandlingen av nitrat i plantan.
Klor
Klor påverkar växtens saltbalans och finns löst i växtsaften. De flesta växter utom mangold, rödbeta,
selleri, spenat och i viss mån kålväxter, skyr klor. Men helt utan klor kan dock ingen växt leva.
Näringsämne
Bristsymptom
N
Nya blad blir små och ljusgröna, gamla blad gulnar och faller av i förtid.
K
Döda kanter på äldre blad, vanligt på sandiga jordar.
P
Nya blad blir mörkgröna eller violetta, gamla blad trillar av i förtid.
S
Liknar kvävebrist
Mg
Gamla blad blir gulaktiga med grönare bladnerver och mellan dess uppträder ofta döda fläckar.
Ca
Unga blad blir deformerade och skottspetsar dör.
Fe
Unga blad blir gulaktiga eller ljusgröna med grönare nerver, vanligt hos t ex rododendron och
hortensior på kalkrika marker.
Symptomen liknar järnbrist och uppträder på unga eller gamla blad beroende på art.
Mn
B
Zn
Cu
Växternas längdtillväxt hämmas. Vid kraftig brist dör tillväxtpunkten i skottspetsarna varvid träd
utvecklar flera toppar.
Dvärgväxt och klorotiska blad i allvarliga fall.
Cl
Bladen blir klorotiska och celldelningsaktiviteten i skottspetsarna störs, vilket kan ge upphov till korta
internoder och krokiga stammar.
Döda bladkanter framförallt i de äldre skottdelarna.
Ni
Gula bladspetsar hos unga blad.
Mo
Deformerade blad med ofta uttalade nekroser längs bladnerverna.
5
GÖDSEL OCH NÄRING
Stallgödsel
Fast och flytande spillning från olika djurslag uppblandad med ströbädd kallas allmänt för stallgödsel.
Både färsk och komposterad häst-, ko-, get- eller får-, fjäderfä- och svingödsel räknas som stallgödsel.
Hur värdefull stallgödseln är beror på djurslag, strömaterial, ålder, lagring och användning.
Stallgödsel som lagrats i upp till ett år kan fortfarande anses vara relativt färsk. Den luktar ännu fränt
och det går att skilja strömedel och gödsel åt. Färsk gödsel kan försämra grönsakers smak och
attrahera skadedjur som kål-, morots- och lökfluga. Den kan också störa tillväxten hos rotgrönsaker.
Lök- och prydnadsväxter klarar dock färsk gödsel bättre än grönsaker.
När det inte längre går att skilja strömedel och gödsel åt säger man att den är välbrunnen. När det
inte längre går att se vilket djurslag gödseln kommer ifrån är den verkligen välbrunnen. Gödseln
liknar då mest en fet mörk jord med en underbar doft av härlig mylla. Under lagringen går tyvärr en
del av kvävet förlorat både upp i luften i form av gaser och ner i marken i flytande form p g a
urlakning. Ju äldre stallgödseln är desto mindre kväve innehåller den. Oavsett om stallgödseln har
lagrats något år eller är endast några månader gammal är både spridningstiden och arbetsmetoden
helt avgörande för vilken nytta den gör. Det är lätt att göra misstag som leder till näringsförluster och
de innebär samtidigt en onödig påfrestning för miljön. Att strö stallgödsel på jorden under hösten
och låta den ligga kvar överst hela vintern är det värsta man kan göra. Detta leder till stora
kväveförluster. Det är vikigt att så snabbt som möjligt ta hand om färsk stallgödsel och gräva ner den
i odlingsbäddarna eller låta den ligga i en hög tills det är dags för höstgrävningen. Om den ska ligga i
hög och lagras över vintern bör den täckas med halm eller löv för att skyddas från regn.
För att nå optimal gödselverkan är det viktigt att dosera färsk stall gödsel rätt. Man brukar räkna med
1,5 till 2 kg gödsel per kvadratmeter vid två tillfällen under odlingssäsongen. Om man gräver ner
stallgödseln på hösten kan man utan vidare strö 3 kg per kvadratmeter. Vilken tid på året som
gödseln ska spridas styrs av jordart och var i Sverige man odlar. I södra Sverige, där risken för
urlakning är stor, ska både färsk och brunnen gödsel brukas ner under vårgrävningen och även
arbetas in i jorden på ett ytligt sätt under sommaren. Detta oberoende av jordart. I Svealand är
jordarten helt avgörande. I sandjordar bör både färsk och brunnen gödsel endast spridas på våren
eller under sommaren. I en lerjord är hösten den bästa tidpunkten för spridning av färsk stallgödsel.
Välbrunnen stallgödsel kan utan begränsning användas hela säsongen från vår till höst. I norra
Sverige är hösten alltid den bästa spridningstiden för färsk stallgödsel oavsett jordart. Detta beror på
att vårsäsongen börjar sent och att risken för näringsförluster under vintern är obefintliga eftersom
marken är frusen och snöbetäckt. Välbrunnen stallgödsel kan däremot utan förbehåll användas
under hela säsongen från vår till höst.
6
Spillning
från
Känns
Gris
Ko
Häst
Får – get
Fjäderfä
Blöt
Fuktig
Torr
Torr
Torr
Torrsubstans i %
Näringsinnehåll i %
av torrsubstans N
P
K
Gödselverkan i %
År 1
År 2
År 3
8-9
12 – 14
20
30
25
Mycket näringsrik
Näringsrik
Näringsrik
Mindre näringsrik
Mycket näringsrik
1
0,5
0,5
0,5
2
6
4,5
2,5
2
2
Långsam
Långsam
Snabb
Snabb
Snabb
30
35
25
20
15
30
20
15
15
10
5
4
3
2,5
7
40
45
60
65
75
Siffrorna i tabellen kan variera och är mest tänkta som riktlinjer för att bättre förstå stallgödselns beskaffenhet och verkan. (Plöninge,
Den goda jorden)
Organiska och mineraliska (oorganiska) gödselmedel
I handeln finns en uppsjö gödselprodukter i form av mjöl, granulat eller flytande extrakt. Några
består av en enda ingrediens, andra är sammansatta av två eller flera komponenter från både växtoch djurriket. Innan man köper dem bör man läsa innehållsdeklarationen noga. Inget av dessa
gödselprodukter höjer jordens mullhalt nämnvärt. Alla har ändå jordförbättrande egenskaper,
eftersom de aktiverar jordens mikroliv och frigör näring över en relativt lång period. För att uppnå
optimal gödselverkan är det viktigt att mylla ner gödseln grunt, eftersom den först måste tas om
hand av jordens mikroliv innan näringsämnena kan komma växterna tillgodo. Att låta gödseln ligga
på jordytan leder alltid till att en del av näringen går förlorad.
Organiska gödselmedel
Organiska gödselmedel kan vara tillverkade av tång, levande eller sedimenterad havsalger eller
spillning från Guanofåglar. De används mest i flytande näring eller extrakt och i sammansatt organisk
gödsel. Från livsmedelsindustrin används organsikt avfall som blod-, horn-, fjäder-, kött- och benmjöl.
Dessa är särskilt rika på ett enda eller ett fåtal näringsämnen och används antingen var för sig eller
som komplement till den ordinarie gödslingen eller för att kurera en näringsbrist. De ingår även i
sammansatt specialgödselmedel för rosor, rhododendron, potatis, tomat, bärbuskar och barrväxter.
Granulerad höns- eller kycklinggödsel är en produkt som är lätt att hantera, sprida och dosera,
eftersom varje granulat har samma näringskoncentration. Komposterad hönsgödsel är i regel mindre
näringsrik och har en kletig konsistens som gör den svår att fördela jämt. Båda kan användas som
grundgödsel till trädgårdens alla växter och som underhållsgödsel på sommaren.
Gödselmedel
Huvudsakligt näringsinnehåll
%
Benmjöl
Fosfor
14
Hornmjöl / hornspån
Kväve
Blodmjöl
Kväve
Tyvärr är fosforn hårt bunden i ganska svårlösliga
kemiska föreningar. Bästa effekt av benmjöl fås på
jordar med något sur reaktion. Myllas ner i jorden
för att få kontakt med mikroorganismer och
marksyror.
Kvävet är bundet i organisk form, myllas ner för
kontakt med mikroorganismer.
Organiskt bundet kväve. Snabbare än hornmjöl.
14
12
(Eskilsson, Växtnäring Gödsling)
Oorganiska gödselmedel
Oorganiska gödselmedel som kan användas vid ekologisk odling är stenmjöl och aska. Stenmjöl är en
restprodukt från borrningar eller stenkross och dess innehåll varierar mycket beroende på vilka
bergarter det består av. Stenmjöl berikar jorden med mineraliska ämnen som tack vare rötternas
aktivitet och kemisk påverkan så småningom frigörs. Även om aska är resultatet av nedbränt
organiskt material så är den en oorganisk produkt. Askan innehåller kalcium, fosfor, kalium och en
7
mängd mikronäringsämnen. Den kan spridas eller blandas i jorden. Aska höjer jordens pH något och
bör därför spridas under växter som behöver mer kalcium.
Icke ekologiska gödselmedel som är oorganiska är i regel salter där en eller båda av saltets joner är
växtnäringsämnen. För att få gödselmedel med annan sammansättning än de rena salterna och med
flera ämnen kan blandningar göras av salterna. Många av dessa gödselmedel är fabrikstillverkade,
men vissa bryts genom gruvdrift ur naturliga saltlager. Näringsinnehållet i oorganiska gödselmedel är
högt jämfört med de flesta organiska gödselmedel, särskilt i förhållande till stallgödsel. Dessa
gödselmedel är också mer lättlösliga och snabbverkande än stallgödsel. Detta ställer större krav på
dosering och spridning för att undvika skadliga överdoseringar.
Sammansatt gödselmedel
Enkla gödselmedel
Fullgödsel
NPK-gödsel
PK-gödsel
Kalksalpeter
Kaliumsulfat
Kaliumklorid
Oorganisk gödsel som innehåller N,P,K + mikronäringsämnen samt ibland Mg.
(Eskilsson, Växtnäring Gödsling)
Kompost
Det finns olika typer av kompostjord beroende på komposteringsteknik och vilken typ av avfall som
har komposterats. All kompostjord skapar dock en frisk och levande jord.
Varmkompostering sker i sluten behållare och fungerar för både trädgårdsavfall och all slags
hushållsavfall. Kompostmaterialet från en varmkompost är mycket näringsrikt och bör eftermogna
några månader i en vanlig trädgårdskompost för att näringsinnehållet ska sjunka till en gynnsam nivå
för växterna. Vid direkt användning måste den spädas med torv, sand eller vanlig jord. För
näringskrävande växter spädes den med 50%, för krukväxter, omskolning av grönsaker och blommor
sädes den 4 – 5 gånger och till såjord med den spädas upp till 10 gånger.
Kompostering av hushållsavfall kan även ske med hjälp av kompostmaskar. Man har dem i en sluten
behållare och matar dem i lagom takt med rester från hushållet. Ett sådant ”genomtuggat material”
innehåller gem gånger mer kväve, sju gånger mer fosfor och elva gånger mer kalium än den
närliggande matjorden. Materialet är därför så värdefullt att det anses som slöseri att lägga det i
trädgårdslandet. Istället kan det användas till kruk- och urnväxter. Eftersom det är så näringsrikt kan
det ge brännskador på unga plantor och sticklingar. Om det ska användas till sådd eller sticklingar
eller omplantering av krukväxter bör det spädas ca 10 gånger med torv, sand eller matjord före
användning.
Trädgårdsavfall kan samlas i en öppen kompost utomhus för att på sikt brytas ner till ett
jordförbättrande material. Trädgårdskompostens näringsinnehåll varierar mycket beroende på
avfallets natur, blandning och ålder. En halvfärdig kompost är näringsrik och kan grävas ner i
trädgårdslandet. En fullmogen kompostjord kan användas som marktäckning i rabatter och
planteringar. Den kan också användas som jordförbättring, det vill säga blandas i matjorden, eller
myllas ner grunt mellan grönsaker och andra växter. Den kan också ingå som 50% i hemgjord
krukväxtjord.
8
Gödselvatten
Genom gödselvattning kan man kontinuerligt tillföra små doser näring som lätt tas upp av växterna.
Hit räknas de flytande gödselmedel som finns på marknaden, både organiska och oorganiska, men
man kan också tillverka sitt eget gödselvatten av till exempel brännässla och vallört.
Nässelvatten
Nässelvatten, som ska vara fermenterat (jäst), är rikt på kväve, kalium och kalcium. Det har dessutom
en rad växtskyddande egenskaper eftersom det neutraliserar sjukdomsalstrare i jorden, främst
svampsjukdomar. För att tillverka nässelvatten går det åt ett kilo nässlor till 9 liter vatten. Om
nässlorna är hackade får man ett snabbare och bättre resultat. Nässlorna kan läggas i en tygpåse.
Täck tunnan med ett lock och rör om varannan dag. Ju lägre temperatur desto längre tid tar
fermenteringen. Vid 30 grader är brygden klar på knappt en vecka medan det krävs upp till två
veckor vid 15 – 20 grader. Fermenteringen är klar när det inte längre bildas bubblor eller skum när
man rör om. Ta bort nässlorna annars påbörjas en förruttnelseprocess som leder till näringsförluster.
Utspätt 20 gånger kan nässelvatten vattnas eller duschas på hela växten för att främja
tillväxten och förbygga växtsjukdomar.
Utspätt 10 gånger kan man vattna jorden med det för att gynna tillväxten under
odlingssäsongen.
Outspätt nässelvatten gynnar nedbrytningen i komposten.
Vallörtsvatten
Tillverkas och används på samma sätt som nässelvatten.
Färsk stallgödsel
Färsk stallgödsel kan också användas för tillverkning av gödselvatten. Proportionerna mellan gödsel
och vatten varierar, men har inte någon större betydelse efter som det är färgen på gödselvattnet
som avslöjar dess styrka. Först framställer man en koncentrerad mörkbrun till svart stamlösning som
sedan späs ut med vatten tills lösningen antar en ljusbrun färg. Ju ljusare gödselvattnet är desto
svagare är det. För att underlätta arbetet kan man fylla en jutesäck fyllas stallgödsel och låta den dra
några dagar, som en tepåse, i en tunna med vatten. Rör om en gång om dagen och täck gärna tunnan
med ett lock som hindrar flugor att lockas av lukten Gödselvatten ska helst inte användas om jorden
är torr. Vattna i så fall något med vanligt vatten först och avsluta med gödselvattnet. Bästa effekten
får man om man gödselvattnar efter ett lätt sommarregn. Växter som sallat, potatis och bönor m fl
vars blad kan fara illa om gödselvattnet ligger kvar på dem ska vattnas vid rothalsen eller i fåran.
Bladgödsling
Bladgödsling innebär att gödselvatten sprutas på hela växten för att näringen ska tränga in i växtens
blad. Denna metod används dels för att akut häva en brist, men också för att gödsla med något som
man vill ska ha en kortvarig och direkt verkan. Bladgödsling är det snabbaste sättet att tillföra ett
växtnäringsämne. Vid ogynnsamma kemiska förhållanden i jorden kan det ibland vara enda sättet att
klara växtens näringsförsörjning. Vid bladgödsling bör man undvika stark sol och vara försiktig med
koncentrationen för att undvika brännskador.
9
Rötslam
Rötslam rekommenderas inte generellt som gödselmedel eftersom det ofta innehåller för höga halter
av tungmetallerna bly, kvicksilver och krom. Jag har ändå valt att ta med det här eftersom det
används i en del kommuner.
Näringsinnehållet i rötslam är jämförbart med djurens gödsel. Det som spolas ner i toaletter går
igenom ett reningsverk där den fasta substansen avskiljs och rötas. Rötning innebär detsamma som
när gödsel brinner. Vid nedbrytning av organiskt material alstrar mikroorganismerna värme, därför
säger man att gödseln brinner. Denna värme ihop med en kraftig kalkning dödar parasiter. Av
hygieniska och etiska skäl anses ändå rötslam som olämpligt vid odling av grönsaker som oftast äts
råa, till exempel morot och sallat.
KÄLLOR
Eriksson, Jan m fl (2005) Wiklanders marklära Lund: Studentlitteratur
Eskilsson, Rolf Växtnäring Gödsling
Plöninge, Philip (2003) Den goda jorden [2 uppl 2006] Stockholm: Prisma
10
