B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Neuroleptika vid bipolär sjukdom hos barn
och ungdomar
Neil Cleland, Mathias Lundberg
Sammanfattning
Bipolär sjukdom är ett livslångt och svårt tillstånd med
allvarlig påverkan på livskvalitet och funktion, i synnerhet om den debuterar före 18 års ålder. Så är fallet för
ungefär hälften av alla patienter med bipolär sjukdom.
Till skillnad från hos vuxna, där evidensläget för läkemedelsbehandling idag är säkert, finns fortfarande
kunskapsluckor för läkemedelsbehandlingen av unga
med bipolär sjukdom. Grunden för läkemedelsbehandlingen är i stora drag lik den som rekommenderas för
vuxna. Tyngdpunkten ligger på användning av stämningsstabiliserare ([ST] litium och antiepileptika) och
neuroleptika. Under de senaste tio åren har neuroleptika
fått en tilltagande användning vid behandling av unga
med bipolär sjukdom. Det finns dock viktiga skillnader
mellan unga och vuxna när det gäller användningen av
neuroleptika vid bipolär sjukdom. Neuroleptika har visats ha god effekt i monoterapi för både unga och vuxna
med akut mani, men hos unga saknas evidens för denna
behandling vid bipolär depression, något som däremot
ses för vuxen population.
Detta bakgrundsdokument sammanfattar aktuell
vetenskap och erfarenhet inför expertmötet den 16–17
november 2015. Författarna ansvarar för innehållet.
Se även behandlingsrekommendation Neuroleptika vid
vissa barnpsykiatriska tillstånd hos barn och ungdomar,
lv.se/neuroleptikatillbarn.
Bakgrund
Bipolär sjukdom karaktäriseras av återkommande episoder
av patologiskt förhöjt stämningsläge och förhöjd aktivitetsnivå, vilket kallas mani eller i lindrigare fall hypomani, som
i de allra flesta fall växlar med episoder av depression. Den
bipolära sjukdomen ser ofta mycket olika ut mellan olika
individer där patienterna vanligen indelas i tre kategorier:
bipolär sjukdom typ 1 (maniska/psykotiska och depressiva
episoder), bipolär sjukdom typ 2 (hypomana och depressiva
episoder), samt bipolär sjukdom typ UNS (utan närmare
specifikation). Den senare typen – som inte helt uppfyller
kriterierna för hypoman/manisk episod – är den mest förekommande hos unga med bipolär sjukdom. Båda polerna
kan innehålla psykotiska symtom. Därutöver finns också
cyklotymi med hypomanier och milda depressiva episoder.
Ofta inträffar de affektiva episoderna utifrån ett neutralt
grundstämningsläge. Många patienter återhämtar sig emellertid inte helt och har såväl symtom som kognitiv påverkan
även mellan episoderna. Patienter med bipolär sjukdom har
oftare samtidiga substansbruksproblem och självmordsrisken är hög, särskilt i depressiv fas.
Ärftligheten är hög och 10–15 % av förstagradssläktingar
till patienter med bipolär sjukdom kan få sjukdomen.
Insjuknande i bipolär sjukdom har beskrivits för alla åldrar
54
•
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T 4 : 2 016
men är vanligast mellan puberteten och tidig medelålder.
Cirka 15 % av bipolär sjukdom typ I debuterar före 15 års
ålder (1). Enligt en svensk uppskattning är förekomsten av
diagnosticerbar bipolär sjukdom 0,3–0,5 % hos unga under
18 år (2). Man har hos unga bipolära sett att med yngre
debutålder följer snabbare stämningssvängningar och mer
psykotiska inslag, förutom den högre samsjukligheten jämfört med hos vuxna, vilket leder till sämre prognos (1).
Hos barn och yngre tonåringar är svängande stämningsläge vanligt vid flera tillstånd, till exempel adhd, ångestsyndrom och begynnande emotionell instabilitet. Man kan
här snarast tala om bristande affektreglering, vilket ger
svårigheter vid avgränsning gentemot bipolär sjukdom. Hos
barn med adhd tycks inte förekomsten av maniforma symtom ge någon ökad risk för bipolärdiagnos under de närmast
följande åren (3).
Bipolärdiagnoser för prepubertala barn ställs oftare i
USA än i Europa och validiteten av diagnos hos barn har
ifrågasatts (4). I syfte att bland annat undvika överdiagnostik
av bipolaritet hos barn har man i DSM-5 (Diagnostic and
Statistical Manual of Mental Disorders, fifth edition) lagt till
diagnosen DMDD (Disruptive Mood Dysphoric Disorder),
som främst omfattar barn som har kronisk, icke episodisk
dysfori med aggressionsutbrott. Dessa barn visar vid uppföljning upp till vuxen ålder bestående sjuklighet med ångest,
depression och normbrytande beteende, men ej bipolaritet (5).
”Bipolär sjukdom är ett
livslångt och svårt tillstånd
med allvarlig påverkan på
livskvalitet och funktion”
Hos unga under 18 år är diagnostiken svår och bör omvärderas regelbundet. Framför allt är differentialdiagnostiken
svår mot adhd med uppförandestörning och utagerande
beteeende före 12 års ålder. Tidiga episodiska tecken som
eufori, stark irritabilitet, minskat sömnbehov samt åldersinadekvat sexuellt beteende har föreslagits indikera bipolär
sjukdom (6).
Behandling
Psykosocial behandling
Behandlingen vid bipolär sjukdom bör vara brett upplagd
och bygga på ett stress- och sårbarhetstänk, inte minst hos
unga som har högre grad av samsjuklighet jämfört med
vuxna. Då familjen är central för den unga personens utveckling måste den vara delaktig i behandlingen, som innehåller såväl psykosociala som farmakologiska insatser. Med
tanke på uppväxtens dynamiska naturalförlopp med många
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
viktiga utvecklingsfaktorer, bör behandlingen omfatta barnets/ungdomens hela psykosociala utveckling med insatser
gentemot skola och övrig social och kognitiv utveckling.
Bipolär sjukdom ger ofta en negativ påverkan på kognitiva
funktioner och det finns omfattande samsjuklighet med
adhd som nämnts ovan. Neurokognitiv testning samt funktionsbedömning har därför en given plats i den utredning
som ligger till grund för behandlingsplaneringen.
Psykosocial behandling vid bipolär sjukdom innefattar att
ge familjer och patienter kunskap om sjukdomens symtom,
tidiga tecken och behandling samt att lära ut metoder för att
hantera symtom. Dessa metoder kan till exempel vara problemlösning, känsloreglering och kommunikationsträning, och
ingår i arbetet för att förhindra återfall i ny sjukdomsepisod.
Återfallsprevention innebär också insatser för att säkerställa
läkemedelsföljsamhet, som visats vara svag hos patienter med
bipolär sjukdom. Det kan också röra sig om kognitiv beteendeterapi (KBT) vid till exempel bipolär depression. I dagsläget finns evidens för familjeinriktade psykopedagogiska
interventioner samt färdighetsträning och KBT. Även dialektisk beteendeterapi (DBT) och interpersonell terapi (IPT)
har prövats i ungdomsgruppen, men bedöms behöva ytterligare studier (7).
Läkemedelsbehandling
För att uppnå goda behandlingsresultat för unga med bipolär
sjukdom krävs en välorganiserad och modern sjukvård,
som innefattar såväl farmakologiska som psykologiska
behandlingsmetoder. Läkemedelsbehandlingen innefattar
huvudsakligen preparatgrupperna ST (litium och antiepileptika), neuroleptika, antidepressiva, lugnande läkemedel samt
sömnläkemedel.
Denna översikt inriktar sig på moderna antipsykotiska
läkemedel (Second Generation Antipsychotics, SGA), där
evidensgrundande data finns vad gäller gruppen unga med
bipolär sjukdom. För äldre antipsykotika (First Generation
Antipsychotics, FGA) finns otillräckligt stöd för adekvata
jämförelser (8). För övriga preparat, såsom ST, är evidensen
svagare än för SGA hos unga, men ej hos vuxna där den är
likvärdig (9). Utöver en rad randomiserade kontrollerade
studier (RCT) finns en del öppna studier samt visst stöd i
resultat från vuxna. Detta har sammantaget resulterat i en
rad behandlingsriktlinjer och rekommendationer i olika länder, däribland USA och Storbritannien (10,11). I Sverige har
Svenska psykiatriska föreningen nyligen tagit fram riktlinjer,
liksom Barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm (2,12).
Denna redogörelse inriktas i huvudsak på effekter gällande symtom och funktion. Vad gäller läkemedlens biverkningar och uppföljningen av dessa, hänvisas till behandlingsrekommendationen, Neuroleptika vid vissa barnpsykiatriska
tillstånd hos barn och ungdomar, lv.se/neuroleptikatillbarn.
Generellt kan sägas att de behandlingsdoser som används för
skolbarn över cirka tio år och ungdomar är snarlika dem för
vuxna, på grund av en aktiv metabolism hos unga. Den interindividuella variationen är dock stor och vid behov kan
läkemedelsanalys i serum med fördel göras.
Behandlingen av bipolär sjukdom innefattar akutbehandling, stabilisering samt återfallsprevention i underhållsfas under
lång tid i syfte att möjliggöra för den unge att återuppta
skolgång och social funktion. Såväl läkemedelsbehandling
som psykosocial behandling behöver vara fasspecifikt och
individuellt upplagd. En god regel är att från start försöka
behandla den bipolära komponenten och sedan, i ett stabilare läge, behandla eventuell samsjuklighet (10).
”Det finns fortfarande
kunskapsluckor för
läkemedelsbehandling av
unga med bipolär sjukdom”
Följande bör övervägas vid val av läkemedel (13):
• Typen av bipolärt syndrom
• Sjukdomsfas
• Evidensstyrka för effektivitet
• Eventuell förekomst av psykotiska symtom
• Biverkningsprofil
• Eventuellt tidigare behandlingssvar
• Behandlingssvar hos eventuell nära släkting med
bipolär sjukdom
• Eventuell samsjuklighet
För att planera behandlingen är det till stor hjälp att dela upp
den bipolära sjukdomen i behandlingsfaser. Den akuta fasen
(depressiv episod, manisk/hypomanisk episod eller blandtillstånd) motsvarar perioden 0–12 veckor. Under denna fas krävs
vanligen polyfarmaci (inklusive sömnmedel och ångestdämpande medel) för att uppnå symtomremission. Efter den akuta
fasen kommer en fas när patienten har hög återfallsrisk under
det första året, och en alltför snabb övergång till monoterapi
(exempelvis litiumbehandling) har visats öka återfallsrisken
(14). Unga som har svarat på litium tycks dock få en god profylaktisk effekt åtminstone i ett halvår vid fortsatt monoterapi
(15). Efter det första året med bibehållen remission inträder en
underhållsfas (profylaxfas) (> 12 månader), vanligtvis med lägre
risk för återinsjuknande, då patienten ofta kan bibehålla sin
remission med monoterapi.
Neuroleptika för behandling av bipolär
sjukdom
Mani
Det finns idag ett relativt stort antal placebokontrollerade
RCT som ger stöd för att neuroleptika har effekt vid behandling av mani/hypomani i monoterapi.
I Sverige är aripiprazol godkänt för behandling av maniska
episoder vid bipolär sjukdom från 13 år, och ziprasidon är
godkänt för behandling av maniska eller blandade episoder
från 10 år. I USA är fyra SGA godkända för behandling av
akut mani hos unga (quetiapin, risperidon, aripiprazol från
10 år samt olanzapin från 13 år) (16). Dessa fem preparat har
alla evidensstöd för manibehandling och bättre effekt än ST
enligt relevanta metaanalyser (8,9). I dessa metaanalyser sågs
en genomsnittlig effektstorlek på cirka 0,65 för såväl symtom
som globalt kliniskt intryck (CGI) i tillgängliga RCT med
uppföljning upp till åtta veckor. En nyligen publicerad placebo-
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T 4 : 2 016
•
55
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
kontrollerad RCT med litium som monoterapi vid mani hos
unga visar en effektstorlek på 0,40 (17).
Relativt få studier har gjorts där preparaten jämförts med
varandra avseende effekt, men studierna indikerar att skillnaderna är små och inte kan vara vägledande för valet av
neuroleptikum (9). Då läkemedlens effekt är relativt likvärdig styrs valet mer av deras biverkningsprofil, både vilken
typ av biverkningar och i vilken grad biverkningarna uppstår
(lugnande, sederande). Aripiprazol och risperidon har vanligen
låg sederingsgrad vilket är bra om patienten är lugn och
sover relativt bra. En betydande nackdel med aripiprazol
och risperidon är att risken för extrapyramidala symtom
(EPS) är relativt hög, i synnerhet vid snabb upptrappning av
dosen. För patienter med stora sömnsvårigheter, svår motorisk
oro, agitation och irritabilitet kan mer sederande läkemedel,
som quetiapin och olanzapin, vara ett bättre val.
Lämplig dosering vid behandling av unga med akut mani
är fortfarande något osäker på grund av bristande studieunderlag. Behandlingen av unga inleds i normalfallet med
en försiktigare upptrappning jämfört med hos vuxna, på
grund av ungas större biverkningskänslighet.
För aripiprazol och ziprasidon anges rekommenderad
dosering i FASS/produktresumé.
”Tyngdpunkten ligger
på användning av
stämningsstabiliserare
och neuroleptika”
I samband med godkännanden i USA av indikationen mani
vid bipolär sjukdom hos barn och ungdom kom rekommendationer för dosintervall med startdoser, måldoser samt högsta dygnsdoser. För aripiprazol angavs startdosen 2 mg och
måldos 10–30 mg, för quetiapin startdosen 25 mg x 2 och
måldos 400–600 mg dagligen, för risperidon startdosen
0,5 mg och måldos 1–6 mg dagligen, samt för olanzapin
startdosen 2,5–5 mg och måldos 10 mg. I Sverige är den
godkända startdosen för ziprasidon 20 mg/dygn och måldosen 40–80 mg för barn som väger under 45 kg och 60–
160 mg för barn över 45 kg. När det gäller intervall för
måldos saknas stöd för att en högre dos ger större effekt än
en lägre mot maniska symtom (18–20). Enligt klinisk erfarenhet uppnås vanligen bäst effekt/biverkningsbalans i
nedre delen av rekommenderat måldosintervall. I ett akut
skede med intensiv agitation hos tonåringar kan dock framför allt quetiapin och olanzapin sättas in med betydligt
högre startdoser än ovan angivna, på grund av deras lägre
benägenhet att orsaka akuta extrapyramidala biverkningar.
För flertalet patienter är monoterapi med antingen ST
eller SGA otillräckligt för att uppnå respons/remission för
mani/hypomani, och kombinationsbehandling blir därför
ofta nödvändig (10). Tillägg av SGA vid utebliven effekt av
litium i akutfas, eller SGA i kombination med valproat/
56
•
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T 4 : 2 016
placebo har i några studier visat signifikant förbättrad respons
för kombinationsbehandling jämfört med monoterapi med ST
(21–23). Kombinationsbehandling med två eller flera SGA bör
undvikas. Vid förekomst av psykotiska symtom rekommenderas att påbörja behandlingen med en ST och ett SGA (10).
Flera SGA finns tillgängliga både i kortverkande injektionsform och som munlösliga smälttabletter, vilket underlättar
akutbehandling. Studier på vuxna indikerar att neuroleptikabehandling under den maniska fasen kan minska risken för
uppkomst av post-manisk depression. Vid situationer med
behandlingsresistent mani, hög suicidrisk, katatona inslag
med mera bör ECT (elektrokonvulsiv terapi) övervägas (10).
Vid bristande behandlingssvar kan kontroll av serumkoncentration övervägas samt förnyad värdering av diagnos göras.
Bipolär depression
Vid bipolär depression rekommenderas i första hand psykoterapeutisk behandling för unga, då studieunderlaget för
läkemedelsbehandling är bristfälligt. Det finns visst underlag för behandling med litium eller lamotrigin baserat på
öppna studier (24,25) samt erfarenhet från vuxna patienter.
För vuxna med bipolär sjukdom finns evidens för att neuroleptika kan användas för behandling av bipolär depression,
något som dock inte gått att säkerställa för unga under 18 år
(26). En placebokontrollerad RCT har visat effekt av ett
kombinationspreparat med olanzapin och fluoxetin vid
bipolär depression hos unga (27). Det har medfört att man
godkänt denna kombination i USA för behandling av unga
från 10 år, med en startdos för olanzapin på 2,5 mg/dygn.
För bipolär depression med psykotiska symtom saknas studier som vägledning, men i praktiken prövas behandling
enligt riktlinjer för vuxna med farmakologisk behandling
och i vissa fall ECT (10).
Återfallsprevention
Med tanke på riskerna förknippade med återfall vid bipolär
sjukdom är det motiverat att fortsätta en påbörjad behandling sedan remission uppnåtts. Stämningsstabiliserare (ST),
framför allt litium, är det klassiska valet för återfallsprevention hos vuxna med bipolär sjukdom och hos unga som
svarat på litium i akutfasen tycks det även fungera som
profylax (15). Hos unga finns dock ännu ej placebokontrollerade studier som evidensstöd för ST (för översikt se
referens 28). En RCT finns till stöd för aripiprazol som
återfallsprofylax hos prepubertala barn och med en dygnsdos på cirka 0,2 mg/kg kroppsvikt och max 15 mg/dygn
(29). En del patienter tycks kräva kombination av SGA med
ST för profylax (23). En nyligen gjord studie på vuxna visade
att patienter i post-manisk remissionsfas hade signifikant
lägre risk att återfalla under ett år om tillägget av neuroleptika behölls under 24 veckor (14). Det finns godkända depottabletter av vissa SGA, vilket kan underlätta långtidsbehandling i vissa fall. För all långtidsbehandling gäller att
särskild hänsyn ska tas till biverkningsprofilens risker, särskilt
för barn och unga.
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
Avslutning/uttrappning av läkemedelsbehandling
Vad gäller hur länge unga patienter ska fortsätta en farmakologisk underhållsbehandling finns inga data från studier till
stöd. Man har kliniskt fått lita till erfarenheter från behandling av vuxna patienter. Amerikanska barnpsykiatriska föreningen har i sina riktlinjer fastslagit att man ska bibehålla
underhållsbehandlingen i minst 12–24 månader efter uppnådd remission efter en första episod av mani (10). Vid
eventuella återfall (eller hos personer med ökad återfallsrisk,
till exempel substansmissbruk eller psykosocial belastning)
bör man i enlighet med praxis inom vuxenpsykiatrin överväga betydligt längre, eventuellt livslång, underhållsbehandling (28). Vid ställningstagande till långtidsbehandling
bör effekten vägas mot biverkningsprofilen, vilken bör tas på
allvar framför allt vid behandling med SGA med metabol
påverkan. Det tycks vara möjligt att efter en tid övergå från
kombinationsbehandling till monoterapi med bibehållen
profylaktisk effekt (14). Efter beslut om utsättning, vilken
bör ske under stabila förhållanden, ska SGA trappas ut
gradvis under minst fyra veckor. Detta gäller även för alla ST
utom litium, där man gärna ser en långsammare uttrappning. Denna rekommendation är tagen från riktlinjer för
vuxna eftersom det inte finns data för unga (11). Förutsättningarna för en fortsatt stabilitet utan medicinering gynnas
av om patienten och hens familj får psykopedagogiska och
psykosociala insatser; se avsnitt Psykosocial behandling ovan.
”10–15 % av förstagradssläktingar till patienter
med bipolär sjukdom kan
få sjukdomen”
Referenser
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
11.
12.
13.
14.
15.
16.
Bedömning av symtomgrad och funktion
För uppföljning av behandlingseffekt över tid är det viktigt
att beakta återhämtningsgrad, såväl vad gäller den unges
symtom som funktion i och utanför skolan. För bedömning
av svårighetsgraden av en patients hela symtombild används
vanligen Clinical Global Impressions–Severity (CGI-S), som
trots sin enkelhet har en acceptabel tillförlitlighet (30).
Children´s Global Assessment Scale (CGAS) är en skala för en
sammanfattande klinisk bedömning avseende symtom och
funktion (31). Resultatet av CGAS-skattningen redovisas som
en heltalssiffra mellan 0 och 100. För bedömning av depressionsgrad används internationellt ett flertal skalor till exempel
Montgomery Åsberg Depression Rating Scale (MADRS)(32)
och Children’s Depression Rating Scale–Revised (CDRS-R)
(33). MADRS är väletablerad inom svensk klinisk praktik och
finns som intervju- och självskattningsversion. För bedömning av grad av mani finns, översatt till svenska, intervjuskalan Young Mania Rating Scale (YMRS)(34).
17.
18.
19.
20.
21.
22.
Baldessarini RJ, et al. Age at onset versus family history and clinical
outcomes in 1,665 international bipolar-I disorder patients. World
Psychiatry. 2012;11:40–46.
SPF. Bipolär sjukdom. Kliniska riktlinjer för utredning och behandling.
Svenska Psykiatriska Föreningen. Upplaga 11, Gothia Förlag, 2014.
Hazell PL, Carr V, Lewin TJ. Manic symptoms in young males with
ADHD predict functioning but not diagnosis after 6 years. J Am Acad
Child Adolesc Psychiatry. 2003;42:552–560.
Youngstrom EA, Birmaher B, Findling RL. Pediatric bipolar disorder:
validity, phenomenology, and recommendations for diagnosis. Bipolar
Disord. 2008; 10: 194-214.
Copeland WE, Shanahan L, Egger H, et al. Adult diagnostic and
functional outcomes of DSM-5 disruptive mood dysregulation disorder. Am J Psychiatry. 2014 Jun;171:668–74.
Luckenbaugh DA, Findling RL, Leverich GS, et al. Earliest symptoms
discriminating juvenile-onset bipolar illness from ADHD. Bipolar
Disord. 2009;11:441–51.
Fristad MA, and MacPherson HA. Evidence-based psychosocial
treatments for child and adolescent bipolar spectrum disorders. J Clin
Child Adolesc Psychol. 2014;43:339–55.
Seida JC, Schouten JR, Boylan K, et al. N. Antipsychotics for children
and young adults: a comparative effectiveness review. Pediatrics.
2012;129:e771–84.
Correll CU, Sheridan EM, DelBello MP. Antipsychotic and mood
stabilizer efficacy and tolerability in pediatric and adult patients with
bipolar I mania: a comparative analysis of acute, randomized, placebocontrolled trials. Bipolar Disord. 2010;12:116–41.
Kowatch R A, Fristad M, Birmaher B, et al. Treatment guidelines for
children and adolescents with bipolar disorder. J Am Acad Child
Adolesc Psychiatry. 2005;44:213–35.
NICE. Bipolar disorder: assessment and management. NICE guidelines [CG185] Published date: September 2014. http://www.nice.
org.uk/guidance/cg185
BUP Stockholm, Riktlinjer till stöd för bedömning och behandling
2015. Accessed Dec 2015. http://www.bup.se/sv/Om-BUP/
Publicerat/Riktlinjer-till-stod-for-bedomning-och-behandling/
Madaan V, and Chang KD. Pharmacotherapeutic strategies for pediatric bipolar disorder. Expert Opin Pharmacother. 2007;8:1801–19.
Yatham LN, Beaulieu S, Schaffer A, et al. Optimal duration of risperidone or olanzapine adjunctive therapy to mood stabilizer following
remission of a manic episode: A CANMAT randomized double-blind
trial. Mol Psychiatry. 2015 Oct 13. doi: 10.1038/mp.2015.158. [Epub
ahead of print]
Findling RL, Kafantaris V, Pavuluri M, et al. Post-acute effectiveness
of Lithium in pediatric bipolar I disorders. J Child Adolesc Psychopharmacol. 2013;23:80–90.
U.S. Food and Drug Administration (FDA). Drugs@FDA, Drug
databases. Accessed Oct. 2015. http://www.accessdata.fda.gov/
scripts/cder/drugsatfda/
Findling RL, Robb A, McNamara NK, et al. Lithium in the acute
treatment of bipolar I disorder: a double-blind, placebo-controlled
study. Pediatrics 2015;136:885–894
Findling RL, Nyilas M, Forbes R A, et al. Acute treatment of pediatric
bipolar I disorder, manic or mixed episode, with aripiprazole: a randomized, double-blind, placebo-controlled study. J Clin Psychiatry.
2009;70:1441–51.
Haas M, Delbello MP, Pandina G, et al. Risperidone for the treatment
of acute mania in children and adolescents with bipolar disorder: a
randomized, double-blind, placebo-controlled study. Bipolar Disord.
2009;11:687–700.
NCT00090311. A 3-week, multicenter, randomized, double-blind,
parallel-group, placebo-controlled study of the efficacy and safety of
quetiapine fumarate immediate release tablets in daily doses of 400
mg and 600 mg compared with placebo in the treatment of children
and adolescents with bipolar I mania. Clinical study report synopsis
2006. www.astrazenecaclinicaltrials.com/drug-products/drugproducts/?itemId=8543609. Accessed March 15, 2011.
Delbello MP, Schwiers ML, Rosenberg HL, et al. A double-blind,
randomized, placebocontrolled study of quetiapine as adjunctive
treatment for adolescent mania. J Am Acad Child Adolesc Psychiatry.
2002;41:1216–23.
Pavuluri MN, Henry DB, Carbray JA, et al. Open-label prospective
trial of risperidone in combination with lithium or divalproex sodium
in pediatric mania. J Affect Disord. 2004;82:103–111.
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T 4 : 2 016
•
57
B A KG R U N D S D O K U M E N TAT I O N
23. Pavuluri MN, Henry DB, Carbray JA, et al. A one-year open-label trial
of risperidone augmentation in lithium non-responder youth with
preschool-onset bipolar disorder. J Child Adolesc Psychopharmacol.
2006;16:336–350.
24. Patel NC, DelBello MP, Bryan HS, et al. Open-label lithium for the
treatment of adolescents with bipolar depression. J Am Acad Child
Adolesc Psychiatry. 2006;45:289–97.
25. Biederman J, Joshi G, Mick E, et al. A prospective open-label trial of
lamotrigine monotherapy in children and adolescents with bipolar
disorder. CNS Neurosci Ther. 2010;16:91–102.
26. DelBello MP, Chang K, Welge JA, et al. A double-blind, placebo-controlled pilot study of quetiapine for depressed adolescents with bipolar
disorder. Bipolar Disord. 2009;11:483–93.
27. Detke HC, DelBello MP, Landry J, et al. Olanzapine/Fluoxetine
combination in children and adolescents with bipolar I depression: a
randomized, double-blind, placebo-controlled trial. J Am Acad Child
Adolesc Psychiatry. 2015;54:217–24.
28. Diaz-Caneja CM, Moreno C, Llorente C, et al. Practitioner review:
Long-term pharmacological treatment of pediatric bipolar disorder.
J Child Psychol Psychiatry. 2014;55:959–80.
29. Findling, RL, Youngstrom EA, McNamara NK, et al. Double-blind,
randomized, placebo-controlled long-term maintenance study of aripiprazole in children with bipolar disorder. J Clin Psychiatry. 2012;73:57–63.
30. Busner J, Targum SD. The clinical global impressions scale. Psychiatry
2007;4:28-37.
31. Shaffer D, et al. Children’s global assessment scale (CGAS). Archives
of General Psychiatry. 1983; 40:1228–1231.
32. Montgomery SA, Åsberg M. A new depression scale designed to be
sensitive to change. British J Psychiatry. 1979;134:382–389.
33. Poznanski EO. Children´s depression rating scale-revised. Psychopharm Bull. 1985;21:979–989.
34. Young RC, et al. A rating scale for mania: reliability, validity and sensitivity. British J Psychiatry. 1978;133:429–435.
Samtliga bakgrundsdokumentationer finns publicerade på www.lakemedelsverket.se
58
•
I N F O R M AT I O N F R Å N L Ä K E M E D E L S V E R K E T 4 : 2 016
