Eskilstuna 2005-03-24
Hur sätter man prislappen på mänsklighet?
Ett dråpslag har utdelats till Hemservice, en ekonomisk förening med inriktning
på hushållsnära tjänster. Ett dråpslag som kommer att ge efterverkningar som
inte går att mäta i ekonomiska termer, de termer som överväger i dagens
samhälle. Inom den sociala ekonomins sfär har lagen om offentlig upphandling
visat sig ha stora brister för kooperativa företag. I konkurrens med de stora
vårdjättarna har få kooperativ möjlighet att ”ta hem” anbud, så har skett med
Hemservice, som är ett blandkooperativ i Eskilstuna. Detta är ett praktexempel
på den utveckling som sker i Sverige! Enligt Lars Lindkvist, professor vid
Kalmars Universitet (Social Ekonomi Nr 2 2003) så borde det vara en boom av
avknoppningar med kooperativ som driftsform. Men det är bara att konstatera att
så inte är fallet, även om omvandlingen av den offentliga sektorn fortsätter i rask
takt. Förklaringen är, menar Lars Lindkvist, att den gigantiska vård- och
omsorgssektorn hör till de snabbast växande tillväxtbranscherna; stabil och
ökande efterfrågan, snabb omvandling, kunskapsintensiv tjänstproduktion,
delvis hög teknisk specialisering och en stor, mycket kvalitetsmedveten
personalstyrka gör att det vattnas i munnen på storföretagen. Dessa har blivit
större. Och färre. Och tar en allt större del av marknaden, speciellt inom
kommunernas äldreomsorg. År 2001 svarade fem företag för mer än hälften av
de privata entreprenaderna avläst i antalet vårdplatser. Vårdföretag av
mellanstorlek har försvunnit och kvar finns ett fåtal större aktörer och ett fåtal
små, som svarar för en eller ibland två entreprenader. Den statliga utredningen
”Vinst för vården” (SOU 2002:31) visar att för varje upphandlingsperiod sker en
ytterligare koncentration till de redan etablerade större företagen.
Det Lars Lindkvist pekar på är alarmerande, var tog visionerna vägen om rätt till
att ha ett val om hur man vill vårdas när man gammal och eventuellt behöver
det? Enligt många svar från kommuner som står inför avknoppningar inom
äldrevården använder man sig av det argumentet, för det kan väl inte vara av
ekonomiska skäl, rentav en tanke om en besparingsåtgärd? I de kooperativa
företagen räknas vinst även i andra former än ”reda” pengar. Konstaterat låga
sjukfrånvarotal, påverkan av sin egen arbetssituation osv., och skulle det bli en
ekonomisk vinst, så går den alltid odelat tillbaka i form av utveckling av
verksamheten – i klarspråk, till den som har nytta av tjänsten. Kooperativen har
inte bara tydliga samhälleliga mål, de styrs också demokratiskt av sina
medlemmar; de anställda, (som i arbetar- eller personalkooperativen) de som
köper varorna (som Coop Konsum eller föräldrakooperativen) eller faktiskt både
av de anställda och användare/konsumenter (Hemservice, blandkooperativ).
För ett par år sedan tillkännagav Göran Persson kursändringen i regeringens och
det socialdemokratiska partiets kamp mot privatisering av utbildning och hälsooch åldringsvård. ”Vård utan vinstintresse” är modellen. Göran förklarade att
”vi bör fundera på om vi i Sverige behöver en företagsform liknande den som
finns i USA och andra delar av världen och som kallas ”icke-vinstdrivande”. Det
är företag som gör vinst, men vinsten blir kvar i företaget och används till att
utvidga och förbättra dess verksamhet”.
Dessa finns redan, och dessutom bättre uppbyggda, om man vågar se dem,
företagen slutar ofta sitt företagsnamn med ekonomisk förening, bara ett tips…
Jag avslutar med att citera Victor Pestoff, professor i statskunskap;
”Här bland kooperativen och de sociala företagen finns de företag, som är
uppbyggda så att de kan möta de stora förväntningar som ställs på företag som
skall förnya offentlig sektor utan att göra vinst på gamla, sjuka och barns
bekostnad – om deras utveckling främjas så att de blir många nog, vill säga”.
//Camilla Anglemark
Verksamhetsledare
Kooperativ Utveckling Södermanland
