Minnesanteckningar från Kärnhusets konferens ”IT och funktionshinder – med
fokus på barn och unga”, Göteborg 18-19 maj 2006
Nationella ”pekpinnar” – från åskådardemokrati till vardagsdramatik
Susanne Berg har varit aktiv inom handikapprörelsen sedan andra hälften av 1980-talet.
Susanne doktorerar för tillfället i disability studies vid Leeds universitet samt frilansar som
föreläsare och skribent.
Susanne berättar hur hon med visst krångel har tagit sig till konferensen med allmänna
kommunikationer. Ännu fungerar det inte smidigt för en person med rörelsehinder att ta sig
från en plats till en annan utan att ha informerat sig noga innan hur kommunikationerna ser ut.
Hon behöver inte bestiga Mount Everest för att få spänning i livet. Det är nog äventyrligt att
försöka åka kommunalt! Men, säger Susanne, det går framåt. På 1970-talet skulle man inte
ens ha tänkt tanken att använda de ”vanliga” kommunikationsmedlen. Då var det alltid
speciallösningar som gällde.
Sedan dess har vi, fr a i Sverige, på allvar anammat det relativa handikappbegreppet. Det
relativa handikappbegreppet, där handikappet sitter i mötet mellan en funktionshindrad och
omgivningen, har sin grund i 1960-talets aktivism och sattes på pränt i den statliga
utredningen "Kultur för alla". Dagens kulturpolitiska målsättningar har sitt ursprung i den och
det statliga uppdrag Statens Kulturråd har inom handikappområdet.
Det tog tid innan fokus flyttades från den individuella människan och fördelningspolitiska
lösningar i Sverige till att mer fokusera på samhället och funktionsnedsättning som en av flera
naturliga variationer hos befolkningen. På 90-talet började Sverige mer påverkas av både EU,
genom standardiseringskrav, och USA:s lagstiftning som påverkar bl a datorprogram. Även
rena styrdokument, allt från FN:s standardregler till den svenska bibliotekslagen, driver på
utvecklingen. Susanne anser att det inte är styrdokumentens skall-satser som är de
intressantaste utan bör-satserna. Skall- kraven är ofta väldigt lågt satta för att de ska vara
ganska lätta att leva upp till. Det gör dem passiva. Bör-satserna däremot aktiverar samhället i
rätt riktning.
Den fördelningspolitiska lösningen objektifierade den funktionshindrade. Susanne anser att t
ex satsningen på att utbilda ledsagare/assistenter till kulturombud var en sådan objektifierande
insats. Den borde ha riktat sig direkt till den funktionshindrade. Ett resultat av att man nu mer
ser till den funktionshindrade som subjekt är att vi även i Sverige har börjat tala om
diskriminering, under påverkan från USA och EU. Den nya synen genomsyrar utredningen
”Från patient till medborgare”. Här fastslås att handikappet skapas genom brister i samhället
och att handikapperspektivet ska genomsyra alla samhällssektorer.
Inom kulturområdet är det fr a viktigt att det skapas verksamheter som passar hela
befolkningen med dess naturliga variationer, sk mainstreaming. Idag sker det genom ett mer
systematiskt arbete än tidigare med Kulturrådet som pådrivare och 2010 som målår. Problem
behöver inventeras, identifieras och metoder utvecklas för att övervinna dem. Nästan alla
huvudbibliotek i landet har med hjälp av en arkitekt inventerat tillgängligheten.
Tillgängligheten gäller naturligtvis även datasystem av olika slag. IT-området påverkas starkt
av EU. Under 2006 kommer det rekommendationer från EU-kommissionen om digitala
bibliotek. Bemötandet bör också utvecklas. Bengt Lindqvists bemötandeutredning gav SISUS
i uppdrag att bevaka och informera om bemötandefrågor. Detta uppdrag har övergått till den
nya myndigheten HANDISAM.
Susanne ser fram emot och hoppas att samhället år 2010 är tillgängligt, men vill samtidigt
påpeka att det enda riktigt tillfredsställande är: Tillgänglighet nu! För den som nu är 14 år och
vill kunna se en syntolkad ungdomsfilm hjälper det inte att den kanske finns tillgänglig när
hon är 20 år. Tillgänglig kultur har ett bestående värde, människoliv är en färskvara!
Susanne tipsade om två intressanta webbplatser:
www.independentliving.org/radio/
www.marschen.se
Vart är vi på väg, vart rör vi oss i IT-världen?
Peter Ljungstrand, forskare och lärare vid programmet för Människan-datorinteraktion, ITuniversitetet i Göteborg.
Peters föredrag handlar främst om datorer som är en del av något annat. Det engelska
begreppet för det är ubiquitous computing – datorer i allt nära oss, allestädes närvarande. Vi
har rört oss ifrån en central dator till att datorer är spridda, inbäddade i annat vi använder
(embedded computers). Vi har kanske börjat vänja oss vid att datorer finns i bilar och
tvättmaskiner. Nu kommer utvecklingen att gå vidare mot datorer i t ex kläder och skyltar.
Peter anser att vi bör gå ifrån synen på datorer som ett verktyg till att mer se dem som ett
material för design, precis som trä eller betong. Dessa gamla, stabila material har vi stor
förståelse för vad vi kan göra med och när de passar att använda. Datorer är kanske mer
jämförbara med plasten på 50-talet. Den var inte lika stabil, man visste inte riktigt vad man
kunde göra med den och den användes ibland i absurda sammanhang. IT-hypen på 90-talet
och plast-hypen på 50-talet har vissa likheter, enligt Peter. Materialet datorer förändras
ständigt och så även vår förståelse för det. Materialet är mycket flexibelt och formen har stora
möjligheter att följa funktionen. Det ger en möglighet till interaktivitet och kan lätt
individanpassas. Många av dessa förmågor gör det särskilt lämpligt utifrån ett
handikapperspektiv.
Datorerna har gått från att från början ha varit en rent militär angelägenhet till att användas
inom företag och sedan i hemmen. När de nu rör sig från verktyg till material kommer de
också att gå från användning till närvaro. Peter tar exemplet tapeter. Om en tapet har en
inbäddad dator som ger den ett särskilt mönster vid ett givet tillfälle är det inget vi direkt
använder oss av men vi påverkas av dess närvaro.
Ordet trådlös anser Peter var rätt trist. Det är en negativ definition som bara säger vad det inte
är, inte vad det skulle kunna vara. Det kan låsa perspektivet på användningen. Ett område där
datorer i tyg kan komma till användning är vården. Istället för sladdar kan övervakning av
olika kroppsfunktioner ske genom datorer i sängkläder.
Peter berättar om olika projekt inom IT-universitetet som har haft barn som målgrupp. Genom
att datorer ingår i andra material kan man uttrycka sig på nya sätt. Familjemedlemmar som
befinner sig långt ifrån varandra kan ringa och, om barnen är tillräckligt stora, skriva e-post.
Men kanske vill man kommunicera en känsla på något annat sätt, t ex genom en kudde som
lyser när någon kramar en likadan 100 mil bort och vars kudde också börjar lysa när den
andra kramar den.
Några forskare tog till sig kritiken att barn sitter vid datorerna och spelar spel istället för att
röra på sig. Varför inte bygga in datorer i lekmaterial på en lekplats och på det viset kunna
utnyttja spelens attraktion för att uppmuntra till rörelse? Forskarna blev ständigt överraskade
av att barnen använde lekredskapen på helt nya sätt. Man har också byggt in musik i skor som
kan spelas genom att man rör fötterna på olika sätt.
Vissa nödvändiga men kanske tråkiga verksamheter kan göras roligare med datorers hjälp. En
balansbräda används mycket vid rehabilitering av olika slag. I ett projekt kopplades den till en
skärm med ett spel där man genom att vicka på brädan skulle få en kula att rulla i en labyrint.
I ett annat fall gjorde man en eltandborste med inbyggd musik där valet av musik styrs av
vilken sorts tandkräm barnet väljer.
IT-universitetet samarbetar med Västra Götaland regionens projekt BUSKUL, kultur för barn
på sjukhus. De har också startat samarbete med Göteborgs stadsmuseum. Utomlands har man
använt turistguider i VR-glasögon. När personen är vid en viss plats kan de t ex få fram bilder
av hur den platsen sett ut tidigare i historien och få fram information som text och ljud.
Radio Frekvens Identifiering, RFID, är en relativt ung teknik som utnyttjar små elektroniska
märkbrickor som kan läsas av på upp till 1,5 meters håll med hjälp av en antenn. Ett enkelt
sätt att förklara funktionen är att jämföra den med streckkoder, som fungerar på ungefär
samma sätt, men använder ljus som bärare av informationen. När man istället använder radio
så behöver inte märkningen vara synlig, den kan t.ex. finnas inlaminerad i ett papper, i en
vätska, under huden på ett djur eller ingjuten i betong. Märkningens (transponderns) kod är
unik och kan inte manipuleras eller ändras på något sätt. Det är möjligt att uppfatta signalen
både auditivt och taktilt i t ex punktskrift.
Real Time Locating System, RTLS, är ett system som använder sig av RFID märkbrickor. Det
går att få de märkta objekten lokaliserade med några centimeters nogrannhet. Inom RTLSteknologin används aktiva brickor som regelbundet sänder ut en unik identifiering. Taggarna
kan programmeras att sända ut information med någon sekunds mellanrum upp till flera
dagar. Allt beror på vilka krav man har på systemet.
I Umeå används tekniken för att synskadade ska kunna leta bland talböcker och det är i
framtiden möjligt att det kommer att användas på varor i affärer. Man har också utvecklat en
objekthittare, Sherlock, som hjälper personer med minnessvårigheter att hitta borttappade
saker.
Detta kan även t ex användas i gatubeläggning och laddas med information som t ex
synskadade kan få till en mottagare för att underlätta navigering.
Hjälpmedelsinstitutet (HI) håller på att utveckla Bildsymboler för alla. I samarbete med ITuniversitetet är det meningen att information ska laddas i varje symbol med RFID-teknik så
att det går att avläsa t ex en skylt med nödutgång. I framtiden kan man tänka sig att denna
information kommer att kunna finnas på ett stort antal språk.
