Europeisk folkmusik

Europeisk folkmusik
Musiken i Europa influerats från alla möjliga håll på grund av sin
position som centrum för så många olika världskulturer. Afrikanska,
asiatiska, och amerikanska musikelement kan hittas i många av
Europas hörn.
Bulgarien
Folkmusik och ritualer
Man beskriver ofta bulgarisk musik som rytmiskt laddad, och det med all rätt.
Ofta används mycket udda taktarter, såsom femton-åttondelstakt eller trettontolftedelstakt, men när man väl lyckats lista ut det har musiken troligtvis
övergått i en annan taktart. I Bulgarien är man mycket för att fira och dansa,
och det finns många mycket intressanta musikaliska ritualer i landet. En av de
mer kända och fruktade är “Nestinarstvo”, där en utsedd stackare försätts i en
sorts trans för att sedan tvingas till att dansa på glödande kol. Nestinarstvo är
populärt som “dare” bland äventyrslystna turister, men de flesta besitter inte den
bulgariska tonen och takten som krävs för att dansa sig ur situationen. Många
hamnar följaktligen på sjukhus efter försöket.
Musikinstrument
Det finns ett antal musikinstrument som är ganska starkt förknippade med
Bulgarien och bulgarisk musik. Den redan nämnda gaidan är en vida använd
säckpipa som oftast ger en bordunton i en sångensemble. Därutöver har vi kaval
– en sorts flöjt som ofta används som soloinstrument. Klangen ligger inte
jättelångt ifrån panflöjtens, men instrumenten ser helt olika ut. Därutöver har vi
stråkinstrumentet gadulka, vars namn betyder ungefär “att surra”. Passande nog
har gadulkan en ovanligt surrande klang. Det knäppta stränginstrumentet
tambura som används mycket i indisk musik förekommer också en hel del i
Bulgarien. Denna används ofta i en instrumentell duet med kaval.
Genrer – Chalga
För att nämna ett antal genrer är det högeligen relevant att börja med chalga.
Här har vi ett typiskt exempel på den rytmisk laddade bulgariska folk-popen.
Chalga är just bulgarisk traditionell musik kombinerat med modern popmusik,
med utomstående influenser från turkisk musik, rumänsk musik, klezmer-musik,
och, tro det eller ej – flamenco. Chalga kan för många låta mer popigt än
traditionellt, men instrument som kaval och tambura förekommer ständigt.
England
Ballader – En ballad betecknar en “lugn visa” som ofta har en
berättelse att förmedla. En ballad en klar struktur som innebär
många upprepningar av verser. Den engelska balladen förknippas
med de spelmän som reste runt landet i det medeltida Europa och
musicerade för levebrödet. Texterna kan ha många olika sorters
budskap, och handlar ofta om kärlek och tragik.
Barnsånger – Några av de mest kända barnsångerna kommer från
England. Många rim och dikter av olika slag tonsattes under 1700och 1800-talet och lever kvar än idag, eftersom de spridits vidare
från föräldrar till barn under århundraden. “Mary Had a Little Lamb”
är en av de mest kända barnsångerna.
Carols - Sångerna som har blivit synonyma med engelsk music –
carols. I synnerhet när det gäller julsånger (christmas carols) så är
dessa oerhört populära internationellt och i synnerhet faktiskt i
Sverige. En carol är en högtidssång som härstammar från en sorts
cirkeldans som funnits i England sedan 1100-talet. Bland de mest
älskade av alla carols återfinns julsångerna “The Holly and the Ivy”
och “God Rest You Merry Gentleman”. Idag är det populärt att
framföra carols i stora körer med mäktiga orgel- och ibland
orkesterarrangemang. Engelska körer och i synnerhet gosskörer
förknippas med denna tradition.
Shanty – Shanties är sånger som traditionellt framförs av sjömän
till havs, och de förknippas både med australisk och engelsk musik.
Många shanties är långsamma men ändå rytmiska, och de framförs
ofta på ett antifoniskt maner – en sjunger ut en fras, och resten
svarar. En världsberömd shanty är “What Shall We Do With the
Drunken Sailor?”
Finland
Kalevala och andra sångformer
Musik i Kalevala-form är den äldre av de två huvudformerna av traditionell finsk
musik. Det är denna som härstammar från traditionella hymner från Karelen, och
begreppet ”kalevala” åsyftar den form eller ”meter” som används i musiken, och
kommer givetvis från Elias Lönnrots Kalevala – Finlands nationalepos. Den mest
vida använda formen inom Kalevala-musik kallas för runonlaulanta.
Här används en särskild meter och bara de fem första tonerna i skalan. Med
hjälp av allitterationer används denna sångform för att berätta om hjältar såsom
(legendarerna) Väinämöinen, Lemminkäinen, och Kullervo. Runonlaulanta skrevs
traditionellt aldrig ner, utan skulle memoreras. Sångerna framförs oftast av en
solist, men ibland förekommer också en kör, som i sådana fall svarar solisten på
antifoniskt maner. Finland är hem åt många körer, och bland de som framför
Kalevala-sånger är troligtvis Vantaa kammarkör den mest namnkunniga.
En annan vanlig sångform i Finland är rekilaulu, vilken var populär redan under
1600-talet. På finska betyder ordet rekilaulu ”slädesång”, och i grunden rör sig
genren om en rimmad och i verser strukturerad sångform.
Nordiska folkdanser
Den finska versionen av nordisk dansmusik kallas för Pelimanni. Efter att ha nått
Finland på 1600-talet dröjde det ca två århundraden innan den på allvar började
utmana musiken från Karelen som den mest populära av finska traditionella
musikformer. Pelimanni tillämpade traditionellt instrument som klarinett och fiol,
men sedermera standardiserades också instrument som harmonium och dragspel
i genren. De danser som inkluderas i Pelimanni är i stor utsträckning de danser
som vi känner igen från den svenska folkmusiken – polska, polka, mazurka, vals
och så vidare. Det märks att Finland länge var en del av Sverige – en hel del
finsk musik är ganska lik svensk musik.
Instrument
De musikinstrument som förekommer inom finsk folkmusik är bland andra
trumpeter, horn, och (tro det eller ej) visselpipa. Gräver man ordentligt bland de
traditionella musikverktygen hittar man kantele, som är en sorts kordofon. För
att framföra finsk musik har musiker också genom åren använt instrument som
jouhikko (en lyra som spelas med stråke) och säkkipilli (finsk säckpipa).
Musiken bland samerna
Den här artikeln skrevs inte för att gå igenom samisk musik, men man kan kort
säga att sånger och vokalmusik spelar centrala roller i samers musicerande.
Leudd-sånger och jojk är de musikformer förknippas troligtvis mest med
samerna.
Frankrike
Chansoner
Under 1700-talet började fransk musik ta form med hjälp av kringresande
chansonniers, som framförde satiriska texter till ackompanjemang i olika klubbar
(caveaux). Vid 1800-talets slut hade denna framfart gett liv åt de första realistchansonerna – sånger om livet, tragedier och drömmar hos vanliga människor.
Dessa började sedermera framföras på kabaréer, exempelvis på Montmartrekabarén Le Chat Noir. De nådde sin absoluta glansperiod i och med Brel och Piaf.
Bretagne – musik i nordväst
En av de äldsta formerna av den musik man hittar i Bretagne är känd som bagad
– en ensemble av bretagniska blåsare. Instrumenten som används är bombarde
(en slags skalmeja), biniou (en sorts mindre säckpipa) och trummor. Genom
tiderna har bagad varit en viktig del av festivalprocessioner, och ibland har också
biniou braz – stora säckpipor används. Dessa är så gott som kopior på den så
välkända skotska säckpipan – The Great Highland Bagpipe. Den bästa platsen för
att uppleva traditionell fransk musik à la Bretagne är en nattfest – en festoù-noz.
Där spelar just två musiker redan nämnda bombarde och biniou unisont,
samtidigt som binioun lägger en borduton.
Musik i centrala Frankrike
Centrala Frankrike är drömplatsen för alla utövare av säckpipa och vevlira. Det
var till och med så att hela befolkningen i en stad i regionen (närmare bestämt
Jenzat i Auvergne) ägnade sig åt att tillverka vevliror en gång i tiden. Bland
berömda musiker finner vi Gilles Chabenat, Valentin Clastrier, och Anne-Lise Foy.
När det gäller säckpipan – känd här som grande bourbonnaise – heter mästarna
Philippe Prieur, Eric Montbel, och Jean Blanchard. I norra delen av den här
regionen spelas denna sortens franska musik ofta i 2/4-takt vilket passar
smäktande virtuosa solon. I södra delen är en snabbare 3/8-takt vanligare, vilket
går mer ihop med rytmiska improvisationer.
Musik i Parisområdet
Bland musiker kallas Paris ibland för världsmusikens huvudstad, med tanke på
hur oerhört många olika folkslag som lever där och praktiserar sin musik, som vi
nu får räkna som fransk musik. Nordafrikansk musik, i synnerhet från Algeriet,
är särskilt dominant. Algeriska musiker med ikonstatus bor nämligen och verkar i
huvudstaden, däribland Rachid Taha, Khaled och Karim Albert Kook. Även
Kabyle-sångaren Idir, som 1973 skrev en av de första riktiga hitsen inom
världsmusik, ”A Vava Inouva”, bor i Paris. Därutöver är klezmer-musiken
ständigt närvarande i den franska huvudstaden, bland annat eftersom kungen av
klezmer-klarinett – Yom – också han bor och verkar i Paris. Sedan måste den
central- och sydafrikanska musikscenen nämnas. Från franska kolonier (och även
andra länders) kommer mängder av musik till Paris. Några av länderna som finns
representerade är Mali, Senegal, Elfenbenskusten och Madagaskar. Även
argentisk musik har blivit fransk, efter intåget av bandoneón-virtuoson Juan José
Masolini. Det är svårt att veta om man ska se Frankrike som en stor ”melting
pot” och räkna dessa otaliga musikstilar som kommit från runtom i världen som
fransk musik. De genrer som är supertypiska för landet, som exempelvis nämnda
chanson réaliste är inte lika framtädande längre, även om det finns
inspirationskrafter kvar, däribland dragspelaren Gérard Blanchard.
Musik i södra Frankrike
I södra Franrike har de olika regionerna lite olika sorters traditioner vad musik
beträffar. I Languedoc-Roussillon spelas traditionell oboe – la graille – och den
lokala säckpipan bodega (ja, säckpipor finns överallt och i tusentals varianter). I
de franska alperna finns istället en stark körtradition med grupper såsom Corou
de Berra, men även här har vevliran varit huvudinstrumentet i århundranden. De
typiska Provencal-ljudet är istället duon fifre och trumma, men även galoubetstambourins-ensembler (träblåsinstrument utrustade med tre hål).
Spanien
Musik i Spanien – Flamenco
För att börja någonstans börjar vi ändå i söder hos flamencon, en av de stora
musikaliska genrerna i Europa, synonym för många med spansk musik.
Flamenco finns framför allt i Andalusien i södra Spanien, där befolkningen sägs
”bära den inom sig”. Det råder heller ingen tvivel om att flamencon är just
spansk musik, för även om den utvecklades och formades med många olika
influenser – däribland marockansk, egyptisk, indisk och pakistansk musik – så
var det i just Andalusien den tog form. Man tror att det gick till på det sättet att
zigenarna förde med sig en musikform till landet under 1400-talet, varpå
influenser kom från arabisk och judisk musik i de andalusiska bergen, och till slut
formades det vi idag känner igen som flamenco. Och även idag är det så att de
främsta flamenco-centren och flamenco-familjerna återfinns på platser såsom
Alcalá, Cadiz och Utrera – platser som under århundraden fått bli hem åt
invandrande zigenare.
Flamenco är inte bara spansk musik, det är en sorts konstform och en sorts
filosofi. En ”flamenco” är inte bara en utövare av konstarten utan alla som är
rent känslomässigt involverade. Estrella Morente observerar: ”Att vara
”flamenco” är att förstå livet på ett annorlunda sätt. Det är att bestämma sig för
att leva livet i ljuset av konstarten, och äta och dricka den konstarten. Flamenco
är ett sätt att leva, att förflytta sig; sin kropp, sina händer, allt.”
För att återgå till musiken och vad som bildar flamenco-musik, kan det sägas att
de involverade musikinstrumenten vanligen är gitarr, cajón, och handklapp. Även
stamp förekommer, särskilt i vild flamencodans. Flamencogitarrens främsta roll
är att markera slagen och organisera rytmen. Rytm är ett essentiellt element i
flamencomusik. Skor utrustas ofta med hårda klackar och sulor för att skapa en
hörbar rytm med dansen. Flamenco-musik utövas i en slags vild trans, och det är
troligtvis på grund av dess styrka och inverkan på människors liv som gör att
den är så starkt associerad med Spanien och bra spansk musik.
Musik i Galicia och Asturias
Nordvästra Spanien kallas också för det keltiska Spanien, och det finns många
fantastiska musikband i regionen. Här vid Biscayabukten ligger Galicien och
Asturien, och områdets musiker har ofta en aktiv roll i pan-Keltiska festivaler
runtom i Europa. I musiken här förekommer mycket säckpipa, trummor och
keltiska flöjter, som kan föra tankarna till Skottland och skotsk musik. Vissa
utövare av denna sorts spanska musik, såsom Carlos Nunez (säckpipa), lyckade
skapa sig ett internationellt rykte, vilket på senare tid lett till att genren har låtit
sig inspireras av både pop-, rock- och annan världsmusik.
Musik i Baskien
Baskien är hem åt en särskilt sorts spansk musik vid namn trikitixa (något trixigt
att komma ihåg). Trikitixa är traditionellt musik för blåsinstrument, men i
Baskien har den arrangerats för dragspel. Ett annat populärt instrument i genren
är pandeireta – en tamburin. Just den kombinationen finns i den internationellt
kända duon Tapia Et Leturia Band, där trikitixa-maestron Josepa Tapia spelar
dragspel och pandeireta-begåvningen Leturia spelar tamburin.
Musik i Katalonien
Katalonien, en region i nordöstra Spanien, delar, tack vare sin geografiska plats,
mycket med Frankrike när det gäller musik. Tillsammans med LanguedocRoussillon i sydfrankrike har de en rad musik- och dansstilar gemensamt såsom
”rumba gitana” (zigenarrumba). Katalonien har en storstjärna just i den genren
av spansk musik – Peret – som öppnade de olympiska spelen när de gick i
Barcelona. ”Rumba gitana” är också känt som flamencorumba, vilket alltså
innebär att populärmusiken i Katalonien ändå ligger hyfsat nära Andalusiens
populärmusik. Instrumenten som används är också ungefär desamma – gitarr,
handklapp med mera.
Österrike
Schrammelmusik
Den överlägset populäraste formen av österrikisk musik är schrammelmusik, en
musikform som ofta spelas med dubbelhalsad gitarr och dragspel. Den
österrikiske musiker som är troligtvis mest känd inom denna genre är långhåriga
och långskäggiga legenden Roland Neuwirth. Schrammelmusik kan beskrivas
som lite av en mix mellan slovenska, ungerska, österrikiska, bayerska och
mähriska musiktraditioner. Dessa kom från ett halvtaskigt lantliv från flera olika
länder och letade efter en nystart i Wien, där schrammelmusik växte fram.
Valser och ländlers mixades med traditioner från Balkan och flera andra
musikstilar från centrala och östra Europa. Namnet “schrammelmusik” kommer
från de kanske mest influerande utövarna inom genren – bröderna Johann och
Josef Schrammel. Bröderna Schrammel bildade under sin livstid en trio
tillsammans med basgitarristen Anton Strohmayer, och lyckades sprida musiken
till både Wiens medelklass och överklass (och till “resten”, kan det läggas till.
När de rekryterade klarinettisten George Dänzer bildade de den legandariska
kvartetten “Schrammel-Quartett”
Ovan nämnda Neuwirth har senare fört traditionen vidare och har blandat in
andra populära genre i schrammelmusiken, däribland blues. Vissa “renläriga”
schrammel-idkare har förstått kritiserat detta.
Joddling i Österrike
En genre som förknippas lite halvt med Österrike och österrikisk musik är
joddling. Som många känner till utvecklades joddling i Alperna, och flera av
bergkedjans toppar ligger i Österrike. Ett alternativt österrikiskt namn för genren
är lättuttalade juchzn.
Alpunk
Alpinsk punk är en sorts punkrock från områdena kring och i Alperna. Alpunk
väver samman de energiska punk-rytmerna med den folkmusik som hör
regionen till (en trevlig genre där dragspelet har en huvudroll).
Inför provet:
E nivå= 5 fakta per land
C nivå= 7 fakta per land
A nivå= 9 fakta per land
Reflektionsdelen:
Välj ut två av dessa länder. Leta reda på 1 folkmusikexempel från
varje land som du jämför utifrån följande begrepp:
Tempo, dynamik, sångteknik, röstkaraktär, taktart, melodi= dur
eller moll och stacatto /legato.
Leta gärna efter musik på: varldsmusik.se