Désirée S. Jansson, Fjäderfäavdelningen, Statens Veterinärmedicinska Anstalt,
Tel: 018-67 40 00, E-post:
[email protected]
SMITTSKYDD OCH
SMITTRISKER I EKOLOGISK
FJÄDERFÄHÅLLNING
Sedan decennier har fjäderfänäringen i Sverige och många andra länder systematiskt arbetat med förebyggande smittskyddsåtgärder (t.ex.
vaccinering och hygienbarriärer), bekämpning av sjukdomar, avel,
foderutveckling och ändrade skötselrutiner. Syftet har varit att öka äggoch fågelköttproduktionen, att förhindra utbrott av fjäderfäsjukdomar
och att minska risken för spridning av framför allt Salmonella- och
Campylobacter-bakterier till livsmedelskonsumenter.
Det förebyggande smittskyddsarbetet ledde tidigt till att kontakten mellan fåglarna och deras avföring minimerades (burhållning av
värphöns och livkyckling) och uppfödning bakom strikta smittskyddsbarriärer (slaktkyckling och slaktkalkon).
Resultatet är en mycket gynnsam situation i Norden i den kommersiella fjäderfänäringen avseende både smittsamma fjäderfäsjukdomar och
livsmedelsburna smittor som kan drabba människor.
Många fjäderfäsjukdomar som tidigare utgjorde stora hälsoproblem (t.ex. hönstyfus, fågeltuberkulos, mykoplasmos, hönsförlamning
och lymfoid leukos) har utrotats eller är mycket ovanliga. Samma sjukdomar förekommer däremot i varierande omfattning i hobbybesättningar.
Under de senaste åren har intresset för ekologisk fjäderfäproduktion ökat. Tyvärr råder stor brist på vetenskapliga studier som
belyser djurhälsoaspekter och smittrisker i ekologisk fjäderfähållning.
Följande text sammanfattar kunskapsläget om smittrisker i ekologisk
ägg- och fågelköttproduktion i jämförelse med konventionell storskalig fjäderfähållning inomhus.
Betydelse och förekomst av smittämnen i ekologisk
produktion – Salmonella och Campylobacter
Tarmbakterierna Salmonella och Campylobacter kan spridas till människor via bl.a. rått och otillräckligt värmebehandlat fågelkött. Vissa Salmonella-bakterier sprids även via ägg. Salmonella och Campylobacter orsakar sällan sjukdom hos fjäderfän men människor insjuknar i symtom
från mag-tarmkanalen samt i enstaka fall i allvarliga följdsjukdomar.
Campylobacter är den vanligaste bakteriella orsaken till diarrésjukdom hos människor i Sverige. Salmonella och Campylobacter kan finnas i miljön. Campylobacter är t.ex. vanligt förekommande i tarmen hos
vilda fåglar och däggdjur och kan ibland påvisas i ytvatten som förorenats med träck från vilda djur (1).
I en internationell jämförelse är antalet Salmonella-infekterade
fjäderfäflockar i Sverige lågt och även läget avseende Campylobacter hos
slaktkyckling är fördelaktigt (2).
93
I Sverige finns en lång tradition av Salmonella-bekämpning hos
livsmedelsproducerande djur. Obligatorisk provtagning sker i alla
fjäderfäflockar före slakt. Det finns även ett frivilligt kontrollprogram
där anslutna besättningar förbundit sig att efterleva särskilda hygienregler. Nuvarande regler för ekologisk fjäderfähållning utesluter anslutning till det frivilliga Salmonellakontrollprogrammet.
Ett nytt övervakningsprogram har i år även startat för
Campylobacter med syfte att ytterligare minska förekomsten hos slaktkyckling.
Eftersom Campylobacter-bakterier kan förekomma i naturen är det
sannolikt att risken för infektion är högre hos ekologiska kycklingar
som vistas utomhus jämfört med konventionellt uppfödda slaktkycklingar. Denna hypotes stöds av en dansk studie där Campylobacter
isolerades från 22 av 22 (100%) ekologiska slaktkycklingflockar medan
29 av 79 (36,7%) konventionellt uppfödda slaktkycklingflockar var infekterade (3).
Fjäderfäsjukdomar
De flesta fjäderfäsjukdomar orsakas av smittämnen i form av virus,
bakterier och parasiter. Infektionssjukdomar orsakar både lidande för
djuren och produktionsförluster. Vissa smittämnen finns spridda i naturen hos t.ex. vilda fåglar och gnagare, medan andra smittämnen är
bundna till fjäderfän och sprids genom direktkontakt mellan fjäderfän
eller indirekt via människor, foder, dricksvatten eller utrustning.
Kunskap om förekomst av sjukdomar och parasiter i ekologiska
flockar i Sverige och andra länder är bristfällig. Under de senaste åren
har ett mindre antal sjukdomsutbrott diagnosticerats i ekologiska
värphönsflockar i Sverige, bland annat infektion med rödsjukebakterier
(Erysipelothrix rhusiopathiae) och fågeltuberkulos.
Infektion med rödsjukebakterier är ovanligt i konventionella
värphönsflockar inomhus och fågeltuberkulos förekommer inte alls.
Bland parasiterna förekommer åtminstone blodsugande kvalster, spolmask och koccidier i svenska ekologiska flockar.
I Danmark visade en undersökning att förekomsten av mag-tarmmask (spolmask, blindtarmsmask, hårmask m.fl. arter) var högre i ekologiska värphönsflockar jämfört med värphöns i bur eller på ströbädd
inomhus (4). Vidare har antikroppar mot infektiöst laryngotrakeitvirus
påvisats hos ekologiska värphöns i Sverige (5) och infektion med
spiroketbakterier är också vanligare hos ekologiska höns än hos konventionella värphöns i Sverige (6).
Från Danmark rapporteras att bakterieinfektioner (E. coli,
Erysipelotrix rhusiopathiae och Pasteurella) vållat hälsoproblem i ekologiska värphönsflockar (7).
Smittrisker i ekologisk fjäderfähållning
Vindburen smitta
Vissa virus, t.ex. Newcastlevirus, influensavirus och infektiöst bronkit-
94
Ekologiskt lantbruk • Konferens • Ultuna • November 2001
virus, kan spridas med vinden korta eller ibland mycket långa sträckor
(upp till flera kilometer) beroende på väder, vind och landskapets utseende. Risken för smittspridning till fjäderfän som vistas utomhus är
sannolikt något högre än för flockar som hålls inomhus.
Smitta från vilda fåglar och gnagare
Vilda fåglar kan bära på en lång rad smittämnen som kan infektera
fjäderfän t.ex. Newcastlevirus, influensavirus, Mykoplasma, Salmonella,
Campylobacter och blodsugande kvalster.
Gnagare kan sprida bakterier som Salmonella och Campylobacter.
På grund av smittrisker utestängs därför vilda fåglar och gnagare från
konventionella fjäderfähus genom bl.a. gnagarsäkrade hus, stängda
dörrar, gnagarbekämpning och genom att hålla området runt huset fritt
från bråte och vegetation.
Fjäderfäflockar som vistas utomhus är mycket svåra att helt skydda
mot kontakt med vilda fåglar och gnagare. Med vissa enkla regler kan
risken dock minskas. Utfodring bör t.ex. aldrig ske utomhus eftersom
vilda djur lätt lockas dit. Nät eller tak över rastgården minskar kontakten med vilda fåglar och skyddar dessutom mot rovfågelangrepp.
Andra risker med utevistelse
Andra risker med utevistelse är smitta från ytvatten, jord, grönska, insekter och daggmask. En smitta som etablerats på betesmark eller i en
rastgård kan lätt överföras till nästa flock. Vissa smittämnen som t.ex.
aviära mykobakterier (fågeltuberkulos), rödsjukebakterier och parasiter som spolmask, histomonas och gapmask kan etableras på beten och
i rastgårdar vilka kan förbli smittade under lång tid.
Smittspridning från andra tamdjur
En viktig och ofta underskattad smittkälla för fjäderfän är andra tamdjur. Gårdar med ekologisk fjäderfäproduktion är sällan lika specialiserade som konventionella storskaliga fjäderfägårdar, och ofta finns flera
djurslag representerade på samma fastighet. En hobbyflock med t.ex.
höns eller fasaner eller en damm med ankor kan utgöra en reservoar
för smittämnen även om fåglarna till synes är helt friska.
Höns och kalkoner bör inte hållas tillsammans och kalkoner bör
inte hållas på mark eller i stall där det tidigare funnits höns. Hönsen
smittar lätt kalkonerna med parasiten Histomonas. Sjukdomen histomoniasis är mycket allvarlig för kalkoner medan höns sällan blir sjuka.
Att blanda olika produktionsformer med samma fjäderfäart, t.ex.
värphöns och slaktkycklingar, på samma gård kan också medföra smittrisker. Även burfåglar kan utgöra en smittrisk.
En annan sällan uppmärksammad smittrisk för fjäderfän är direkt och indirekt kontakt med gris.
95
Överföring av smitta via människor
Människor utgör en betydande smittrisk för fjäderfän genom att vi lätt
för med oss smitta passivt in till fåglarna, det vill säga på skor, kläder
och hår. Stor försiktighet bör tillämpas med att ta emot besökare särskilt om dessa har egna fåglar. Ekologiska fjäderfäbesättningar tenderar att vara mer ”öppna” gentemot omgivningen och antalet besökare
kan vara högre än i konventionella storskaliga besättningar.
Slutsats
Jämfört med konventionella storskaliga fjäderfäflockar inomhus blir
slutsatsen att ekologiska fjäderfän sannolikt löper en ökad risk att exponeras för en rad smittämnen. Smittrisken kan vara förhöjd hos ekologiska fjäderfän både till följd av utevistelsen (vindsmitta, kontakt med
vilda djur etc.) och genom t.ex. ökad kontakt med andra husdjur och
människor. Hur stor smittrisken är varierar med smittämnet och en
rad andra faktorer.
Genom relativt enkla åtgärder kan smittriskerna minskas i ekologisk produktion. Några exempel på sådana åtgärder är:
•
Rådgivning och ökad medvetenhet.
•
Införande av smittbarriärer och hygienregler.
•
Antalet djurslag begränsas på gården (gäller särskilt andra
fjäderfän och gris).
•
Alla besökare utrustas med skyddskläder.
•
Byggnader konstrueras med hänsyn till smittrisker.
•
Fjäderfähus byggs så att de kan saneras från smittämnen mellan
omgångar och efter utbrott av smittsam sjukdom.
Sammanfattningsvis står både djurägare och veterinärer inför en
intressant utmaning att hitta väl fungerande djurhållningsformer och
skötselrutiner som så långt som möjligt säkrar smittskyddet i ekologisk produktion.
Referenser
1) Altekruse SF, Hunt JH, Tollefson LK, Madden JM. Food and animal
sources of human Campylobacter jejuni infection. Journal of the American Veterinary Medical Association 204, 57-61, 1994
2) Trends and sources of zoonotic infections recorded in Sweden during
2000. Report to the Commission, 2001
3) Heuer OE, Pedersen K, Andersen JS, Madsen M. Prevalence and
antimicrobial susceptibility of thermophilic Campylobacter in
organic and conventional broiler flocks. Letters in Applied
Microbiology, 33, 269-274, 2001
4) Permin A, Bisgaard M, Frandsen F, Pearman M, Kold J, Nansen P.
Prevalence of gastrointestinal helminths in different poultry
production systems. British Poultry Science 40, 439-443, 1999
5) Jansson DS. Serologisk undersökning för antikroppar mot infektiös
laryngotrakeitvirus (ILTV) hos svenska värphöns. Slutrapport till
Statens jordbruksverk, 2001
96
Ekologiskt lantbruk • Konferens • Ultuna • November 2001
6) Jansson DS, Fossum O, Satora K, Gunnarsson A & Fellström C. Förekomst av spiroketala infektioner (Brachyspira spp.) hos tamhöns i
Sverige. Svensk Veterinärtidning, 53, 69-74, 2001
7) Frantzen C. Konsulentens dagbog. Dansk Erhvervsfjerkre 5, 161-162,
2001
97
