1
V I Lenin
Vilken klass representerar dagens och ”morgondagens”
Cavaignacar?
”När en verklig Cavaignac kommer, skall vi kämpa i samma led som ni”, skrev Rabotjaja
Gazeta med adress till oss i nr 80, organ för samma mensjevikiska parti, vars medlem,
minister Tsereteli, i sitt sorgligt ryktbara tal gick så långt att han hotade att låta avväpna
arbetarna i Petrograd.
I det citerade uttalandet av Rabotjaja Gazeta framträder särskilt klart grundfelen hos de båda
härskande partierna i Ryssland, mensjevikerna och socialistrevolutionärerna, och de förtjänar
därför att uppmärksammas. Innebörden i ministerorganets resonemang är, att man inte skall
leta efter Cavaignac vid fel tid och på fel plats.
Låt oss erinra oss Cavaignacs klassroll. I februari 1848 störtades monarkin i Frankrike. De
borgerliga republikanerna kom till makten. Liksom våra kadeter önskade de ”ordning” och
med detta menade de att de monarkiska instrumenten för att förtrycka massorna – polisen, den
stående armén och den privilegierade ämbetsmannakåren – skulle återupprättas och stärkas.
Liksom våra kadeter ville de göra slut på revolutionen, därför att de hatade det revolutionära
proletariatet med dess den gången fortfarande mycket oklara ”sociala” (dvs socialistiska)
strävanden. Liksom våra kadeter var de våldsamt fientliga mot politiken att sprida den franska
revolutionen till hela Europa, mot politiken att förvandla den till en proletär världsrevolution.
Liksom våra kadeter utnyttjade de skickligt Louis Blancs småborgerliga ”socialism” genom
att göra honom till minister och på så sätt förvandla honom från ledare för de socialistiska
arbetarna, vilket han ville vara, till bourgeoisins bihang och lakej.
Detta var den härskande klassens klassintressen, position och politik.
Den andra samhälleliga huvudkraften var småbourgeoisin, som vacklade, skrämdes av det
röda spöket och föll för skriken mot ”anarkisterna”. Drömmande och bombastiskt ”socialistisk” i sina strävanden fruktade småbourgeoisin, som gärna kallade sig ”socialistisk demokrati” (även denna term övertar nu socialistrevolutionärerna tillsammans med mensjevikerna!), att förlita sig på det revolutionära proletariatets ledning och förstod inte, att denna
fruktan dömde den att förlita sig på bourgeoisin. Ty det kan inte finnas en ”medel”-linje i ett
samhälle med våldsam klasskamp mellan bourgeoisin och proletariatet, särskilt inte då denna
kamp ofrånkomligen skärps av en revolution. Och hela innebörden i småbourgeoisins klassposition och strävanden är att vilja det omöjliga, att eftersträva det omöjliga, dvs just en sådan
”medellinje”.
Den tredje avgörande klasskraften var proletariatet, som inte strävade efter ”försoning” med
bourgeoisin, utan efter seger över den, efter att oförskräckt driva revolutionen framåt och
därtill i internationell måttstock.
Detta var den objektiva historiska mark, som frambringade Cavaignac. Småbourgeoisins
vacklan ”uteslöt” den från en aktiv roll och den franske kadeten, general Cavaignac utnyttjade
småbourgeoisins fruktan att förlita sig på proletärerna och beslöt att låta avväpna parisarbetarna och skjuta ned dem i massor.
Revolutionen slutade med detta historiska blodbad; småbourgeoisin, som var dominerande till
antalet, hade varit och förblev en politiskt kraftlös svans till bourgeoisin och tre år senare
återupprättades på nytt i Frankrike den cesariska monarkin i en särskilt avskyvärd form.
2
Tseretelis historiska tal den 11 juni, som var klart inspirerat av de kadetiska cavaignacarna
(kanske direkt inspirerat av de borgerliga ministrarna eller kanske indirekt ingivet av den
borgerliga pressen och den borgerliga allmänna opinionen, denna skillnad är inte viktig), är
anmärkningsvärt och historiskt just därför att Tsereteli med oefterhärmlig naivitet yppade hela
småbourgeoisins, både den socialistrevolutionära och den mensjevikiska småbourgeoisins,
”hemliga sjukdom”. Denna ”hemliga sjukdom” består för det första i en fullständig oförmåga
att bedriva en självständig politik, för det andra i fruktan för att förlita sig på det revolutionära
proletariatet och helhjärtat stödja dess självständiga politik och för det tredje i en drift – som
ofrånkomligen följer härav – att underordna sig kadeterna eller bourgeoisin överhuvudtaget
(dvs att underordna sig cavaignacarna).
Detta är sakens kärna. Varken Tsereteli eller Tjernov personligen och inte ens Kerenskij är
kallad att spela Cavaignacs roll. Det kommer andra personer att göra, personer som i ett
lämpligt ögonblick kommer att säga till de ryska blancisterna: ”Ge er iväg!”. Men personer
som Tsereteli och Tjernov är ledare för en sådan småborgerlig politik, som gör cavaignacarnas framträdande möjligt och nödvändigt.
”När en verklig Cavaignac kommer, skall vi vara med er” – det är ett vackert löfte, en storslagen avsikt! Det är bara synd, att detta avslöjar den för den sentimentala eller skräckslagna
småbourgeoisin typiska okunnigheten om klasskampen. Ty Cavaignac är ingen tillfällighet,
hans ”ankomst” är ingen isolerad utveckling. Cavaignac representerar en klass (den kontrarevolutionära bourgeoisin) och genomför dess politik. Och just denna klass, just denna politik
stödjer ni redan nu, herrar socialistrevolutionärer och mensjeviker! Det är denna klass och
dess politik som ni, som för närvarande har den obestridda majoriteten i landet, ger övervikten
i regeringen, dvs en utmärkt grundval för den att arbeta på.
I själva verket dominerades den allryska bondekongressen nästan helt av socialistrevolutionärernas parti. Vid arbetar- och soldatdeputerades allryska kongress hade socialistrevolutionärernas och mensjevikernas block en väldig majoritet. Detsamma var fallet vid valen till
distriktsdumorna i Petrograd. Det är ett faktum, att socialistrevolutionärerna och mensjevikerna nu är det styrande partiet. Och detta parti avstår frivilligt makten (majoriteten i
regeringen) åt cavaignacarnas parti!!
Bara det finns ett moras, kommer det säkerligen att hittas djävlar där. Bara det finns en
osäker, vacklande småbourgeoisi, som fruktar revolutionens utveckling, så kommer inte
cavaignacarnas framträdande att låta vänta på sig.
I Ryssland finns det nu mycket, som skiljer vår revolution från den franska revolutionen 1848:
det imperialistiska kriget, grannskapet till mer avancerade länder (inte till mer efterblivna som
fallet var beträffande Frankrike den gången), den agrara rörelsen och den nationella rörelsen.
Men allt detta kan endast ändra formen för cavaignacarnas framträdande, tidpunkten, de yttre
anledningarna osv. Allt detta kan inte ändra sakens kärna, ty kärnan är relationerna mellan
klasserna.
I ord var det också en himmelsvid skillnad mellan Louis Blanc och Cavaignac. Även Louis
Blanc avgav otaliga löften om att ”kämpa i samma led” som de revolutionära arbetarna mot
de borgerliga kontrarevolutionärerna. Ingen marxistisk historiker, ingen socialist kommer
dock att våga betvivla, att det just var blancisternas svaghet, vacklan och godtrogenhet mot
bourgeoisin som förde fram Cavaignac och gav honom framgång.
De ryska cavaignacarna är ofrånkomliga produkter av den kontrarevolutionära karaktären hos
den ryska bourgeoisin med kadeterna i spetsen, av instabiliteten, ängsligheten och vacklan hos
socialistrevolutionärernas och mensjevikernas småborgerliga partier. Om de ryska cavaigna-
3
carna skall vinna eller förlora, beror uteslutande på hur ståndaktiga, vaksamma och starka
Rysslands revolutionära arbetare är.
Pravda nr 83, den 29 (16) juni 1917
V I Lenin, Samlade skrifter, 5:e ry uppl, b 32, s 343-346
