Ekonomi på lös grund
Peter Dencik (red): Vänstern och den ekonomiska politiken. en studie i
restriktioner och möjligheter för en alternativ ekonomisk politik i
Nordvästeuropa. Arbetarkultur.
Bokanmälan i Tidskriften Tiden 7/81
***
Praktiskt taget samtliga länder i den avancerade kapitalistiska världen
genomlider, som bekant, en djupnande ekonomisk kris. De
keynesianska recepten, som socialdemokrater och socialliberaler så
framgångsrikt hanterat i decennier, fungerar inte längre. De
Thatcherska och Friedmanska recepten är samtidigt av en sort som inte
gärna lockar till efterföljd. Det är därför men med stort intresse kastar
sig över antologin Vänstern och den ekonomiska politiken, i hopp om att
där kanske finna det socialistiska Columbii ägg, som tar oss ur krisen
samtidigt som vägen mot framtidssamhället stakas ut.
Man blir emellertid gruvligt besviken. Bokens uppläggning verkar vid
första påseende riktigt trevlig; efter en inledning av mer principiellt och
teoretiskt slag, som försöker förklara behovet av en konkret
vänsterpolitik mot krisen, följer sju uppsatser; en om labourvänsterns
”alternativa ekonomiska strategi” i England, två artiklar om
Västtyskland, en om Nederländerna (med betoning på den
statsfinansiella krisen), en om Danmark, samt två om Sverige: Thorleif
Herrström skriver om löntagarfonder, och Johan Lönnroth om
problemen med att upprätthålla den nationella autonomin i en allt mer
internationaliserad ekonomi.
Men i ingen av uppsatserna – med ett visst undantag för den danska –
ges egentligen några konkreta eller seriösa förslag om hur vänstern skulle
kunna ta oss ur de rådande samhällsekonomiska balansbristerna –
bytesbalansunderskottet, budgetunderskottet och inflationen – med
bevarande av hög sysselsättning. Den ekonomiska teori, som emellanåt
skiner igenom som grundval för flera av inläggen, är den allra enklaste
och förgrovade formen av keynesianism, som överhuvudtaget inte ens
är konstruerad med tanke på att kunna analysera inflationen eller yttre
balans.
De konkreta ekonomisk-politiska recept, som erbjudes läsaren utifrån
denna grund, är antingen helt okontroversiella – eller smått vansinniga;
något i sin helhet realistiskt program är det inte alls fråga om. Samtidigt
förlorar sig de desto mer flitigt förekommande framtidsvisionerna i ett
utopiskt och svårgenomskådligt töcken av förbivältrande ordmassor.
Detta är väl kanske i och för sig inte mycket mer än vad man kunde
vänta sig. Den revolutionära vänstern har ju alltid slitits mellan å ena
sidan sin vilja att vara renlärig – vilket inneburit isolering – och å andra
sidan önskan att få förankring bland de breda massorna – vilket krävt
en reformistisk strategi.
Resultatet har blivit ett ständigt hoppande mellan dels vapenskrammel
och viftande med revolutionsbanderoller och dels vanliga reformkrav,
som oftast – i den mån det inte varit rena överbudsparoller – lika gärna
skulle kunnat framföras av socialdemokratin. Precis samma kluvenhet
redovisas av denna skrift.
Revolutionära reformer
Peter Dencik visar i sitt förord och i en inledning en medvetenhet om att
problemet existerar – men han tacklar inte alls kärnfrågan; nämligen
varför den revolutionära strategin aldrig lyckats vinna massanslutning i
något utvecklat kapitalistiskt land. Han konstaterar bara att det är
nödvändigt även för marxistiska ekonomer att försöka utarbeta
konkreta, alternativa ekonomisk-politiska program, som kan sättas upp
som realistiska alternativ till den förda ekonomiska politiken. Det
innebär med nödvändighet –om förslagen verkligen skall kunna ses
som realistiska av dem de riktar sig till – att de ”tar fast på kortsiktiga
åtgärder” dvs sådana som ”inte omedelbart” ifrågasätter den rådande
produktionsstrukturen.
Men samtidigt får, menar Dencik, de ekonomiska programmen inte
förfalla till platt reformism. De skall visserligen vara realistiska, men de
skall samtidigt i sin förlängning kunna medföra en socialistisk
omvandling. Efter en stunds avancerad metodonani når han därför
slutsatsen att det är ”revolutionära reformer” som behövs, Med detta
menar Dencik ”reformer i det kapitalistiska samhället som har en
transformativ tendens i den meningen att de rubbar maktförhållandet
mellan de två huvudklasserna till arbetarklassens fördel och
åstadkommer förändringar av det ekonomiska förloppets ramar som är
så genomgripande att den ekonomiska processens inneboende dynamik
får en helt ny karaktär”.
Såvitt jag förstår av denna harang är Dencik helt enkelt ute och far efter
den goda karamell, som den klassiska trotskismen alltid har kallat
”övergångskrav”. VPK-aren Dencik vill emellertid inte ta det
trotskistiska begreppet ”övergångsprogram” i sin mun, utan väljer att i
stället kalla sitt system av ”revolutionära reformer” för en ”socialistisk
strukturpolitik”. Återstoden av Denciks uppsats, liksom de följande sju
artiklarna i boken, ägnas åt att ge detta begrepp ett innehåll.
Det visar sig emellertid, att den ”socialistiska strukturpolitiken” är
precis lika svår att få grepp om som trotskismens ”övergångsprogram”.
De inslag som för mig framstår som genuina exempel på ”revolutionära
reformer” är faktiskt i stor utsträckning sådana som introducerats och
drivits av socialdemokratin – och då vanligen under stort motstånd från
kommunister av olika schatteringar. Typexempel är löntagarfonder och
medbestämmandeavtal, såsom konkreta yttringar av kampen för
ekonomisk demokrati.
I övrigt är de olika inslagen i den ”socialistiska strukturpolitiken”
synnerligen mångskiftande. Antingen rör det sig om rena reformkrav,
som inte är ett dyft revolutionära – från de danska författarna PedersenSkoubys helt rimliga förslag om skärpt villabeskattning till Johan
Lönnroths mer pittoreska krav på att den ”USA-importerade
snabbmatkulturen” borde förbjudas ”via miljölagstiftningen” – eller
också är det fråga om ordströmmar utan egentligt innehåll.
Hur skall man t ex tolka detta: ”För att motsvara den socialistiska
strukturpolitikens krav måste investeringspolitiken utformas så att den
fördjupar samhällets demokratiska dimension. I det här sammanhanget
innebär detta att den måste genomföras under arbetarklassens kontroll
och med dess aktiva deltagande”.
Vad betyder detta konkret? Är det krav på löntagarfonder – eller är det
någon form av proletär diktatur som eftersträvas?
Och vad innebär det att säga att ”de investeringsstyrande åtgärderna
/måste/ kompletteras med en konsumtionspolitik som inte enbart
förlitar sig på marknadsmekanismerna utan också bygger på de sociala
och ekonomiska argument som är betydelsefulla faktorer vid en
styrning av konsumtionen”. Finns det någon i detta land som skulle
säga något annat – att konsumtionen enbart skall styras av marknaden?
Och vad betyder det att den ”socialistiska strukturpolitiken” inte
beslutas av riksdagen, men väl ”ska, eller rent av måste, kodifieras av
parlamentet”?
Platt fall
Just dessa citat är hämtade från Denciks inledning, men de andra
artiklarna är knappast klarare. I en uppsats förkastas hela
marknadsmekanismen med motiveringen att ”det är monopolkapitalets
önskningar och behov som tvingas på folket”, och författaren försäkrar
käckt: ”Nästan varje annan metod för att utröna människors önskningar
och behov måste (!) vara effektivare”. Vi får dock tyvärr aldrig
redovisat någon av alla dessa andra, mera effektiva metoder.
Inte heller i övrigt imponerar författarnas kunskaper om ekonomisk
teori eller empiri. Johan Lönnroth avvisar t ex alla försök till exportledd
tillväxt som medel att häva balansbristerna i ekonomin; en sådan är
omöjlig, hävdar han, eftersom alla i-länder försöker göra detsamma, och
dessutom med ungefär samma varor; vilket föranleder Lönnroth att
utbrista: ”Man kan ju inte leva på att exportera samma typ av produkter
till varandra!”
Nationalekonomidocenten (!) Lönnroth tycks alltså framleva sitt liv i
fullständig okunnighet om att efterkrigstidens enorma
världshandelsundersökning varit uppbyggd just kring handel med
”samma typ av produkter” nämligen verkstadsindustrins (Sverige
köper bilar från Västtyskland, samtidigt som vi säljer bilar dit.
Detsamma gäller kylskåp, dammsugare, elektronisk utrustning och gud
vet vad – och likadant ser handelsutbytet ut med praktiskt taget alla
våra större handelspartners), och att en rad olika ekonomiska teorier
under efterkrigstiden konstruerats för att förklara detta till synes
märkliga faktum.
Överhuvudtaget gäller påfallande ofta, att då författarna skall
underbygga sina argument och förslag med sakskäl – grundade på
ekonomisk teori eller empiri – istället för med ideologiska och politiska
motiveringar, så blir risken för platt fall synnerligen stor. Det hävdas
t ex i en uppsats, att alla försök att lösa den statsfinansiella krisen med
hjälp av restriktiv utgiftspolitik inte bidragit till att stävja inflationen,
”framför allt därför att negativa volymeffekter har ympats in på
negativa volymtrender i ekonomin”.
Vad i herrans namn betyder det? Och varför fungerar inte dessa
”volymeffekter” dämpande på inflationen? Några svar gives inte.
En uppsats skiljer sig dock i detta avseende välgörande från de övriga.
Det är Jørgen Lindgaard Pedersen och Knud Erik Skouby, som i sin
uppsats om den danska krisen sätter fingret rakt på den ömma punkten
i vänsterns ”alternativa” politik; nämligen, att den, om den verkligen
skall vara realistisk och förankringsbar, omöjligen kan fortsätta att
kännetecknas av de önskelistor och överbudskrav, som för närvarande
dominerar densamma. De skriver:
I realiteten finns det en rad synnerligen besvärliga frågor i samband
med dessa krislösningar, frågor som vänstern inte kan ge några
tillfredsställande teoretiska eller praktiska svar på. Ett exempel på
detta är kraven på att den disponibla reallönen inte får sänkas, att
inga nedskärningar får göras inom den offentliga sektorn och att
sysselsättningen omedelbart måste ökas. Problemet är att dessa
delmål knappast kan förverkligas samtidigt och definitivt aldrig
inom ramen för en varaktig och stabil lösning…
Det är inte särskilt troligt att den kommer att förbättra den
kapitalistiska sektorns funktionssätt och det är det som är
förutsättningen för en effektiv krispolitik i ett kapitalistiskt
samhälle…
Det är djupt oansvarigt av de socialistiska krafterna att leda en folklig
rörelse in i en kamp vars utgång nästan ofrånkomligen måste bli en
politisk katastrof (sid 157-58).
I detta har de naturligtvis alldeles rätt. Om grupperna till vänster om
socialdemokratin någonsin skall kunna förankra en fungerande
krispolitik, då får de också lova att acceptera att en sådan måste utgå
ifrån och ta ansvar för dagens problem. Det betyder, framför allt, att den
föreslagna politiken måste kunna fungera i det existerande
produktionssystemet; att den som sin utgångspunkt måste ta som givna
de restriktioner den ekonomiska politiken åläggs av
samhällsekonomiska obalanser – och inte bara önska bort dem. Men det
senare är faktiskt precis vad författarna till denna antologi gör!
I själva verket är därför boken inte alls – med den ovan citerade artikeln
som enda undantag – vad dess undertitel utlovar, nämligen ”en studie i
restriktioner och möjligheter för en alternativ ekonomisk politik i
Nordvästeuropa”. Någon konkret och fungerande ekonomisk politik
för att leda oss ur de rådande samhällsekonomiska balansbristerna
redovisas aldrig; den skisseras inte ens.
I den mån boken behandlar ”revolutionära reformer”, som de facto kan
komma att visa sig vara både realistiska och i grunden
samhällsomdanande, är det överhuvudtaget inte fråga om ekonomisk
politik i snävare mening alls, utan om de av socialdemokratin lanserade
projekten för demokratisering av arbetslivet.
Den ”socialistiska strukturpolitiken” visar sig däremot, bakom de i
förstone imponerande ordslöjorna bestå dels av en rad reformkrav – de
flesta av ren överbudskaraktär – dels av gamla välkända revolutionära
utopier om planekonomi och proletär diktatur. Men hur denna
kombination skall kunna klara dagens bytesbalansproblem,
budgetunderskott och inflation – vilket til syvende og sidst måste vara
det avgörande kriteriet för en fungerande ”alternativ ekonomisk politik”
(alla andra kan vi vara utan) – det får vi aldrig reda på.
Peter Dencik har därför mer rätt än han anar, när han i förordet
konstaterar, att ”bidragen i denna antologi har en tendens (!) att resa
fler problem än de löser”; själv har jag faktiskt inte lyckats se att de
löser ett enda!
