Klas Eklund 00-11-22
Socialdemokraterna på väg bli ett modernt parti?
Krönika till SvD
Partiprogram är underliga ting. Å ena sidan heliga skrifter, som värnas och vårdas av
partiets åldermän och ändras endast med största varsamhet. Å andra sidan knappast
något att luta sig mot för den partiaktivist som sliter i stadsdelsföreningen eller
kommunalnämnden.
Ett skäl till denna dikotomi är att våra partier, med något enstaka undantag, är så
rysligt gamla; deras ideologiska rötte är mer än sekelgamla. Program som vårdar sina
ursprung har därför svårt att få dagens ungdomars kinder att blossa eller att ge
praktisk vägledning för förhandlingarna i den lokala trafiknämnden.
Denna spänning har varit särskilt tydlig i socialdemokratin. Partiprogrammen har haft
stor symbolisk betydelse. Revisionerna har varit få och ömsinta, och kring
programkommittéerna har fylkats de bästa pennorna och de tyngsta namnen.
Men de gamla programmen har kommit i allt skarpare konflikt med verkligheten.
“Produktivkrafterna” har tagit språng och radikalt förändrat förutsättningarna för
politiken. Arbetarklassen har krympt, nationalstatens utrymme likaså, den offentliga
sektorn har slagit i skattetaket, kommunismen har dött och med den behovet att finna
en “tredje väg” mellan plan och marknad. Miljö-, köns- och diskrimineringsproblem
ter sig för många långt viktigare än de gamla klasskampsfrågorna.
I sin praktiska politik har partiet – om än ibland motvilligt – inrättat sig enligt de nya
förutsättningarna. Under trycket av globalisering och ekonomisk kris har den
ekonomiska strategin lagts om på område efter område. 90-talet medförde en
remarkabel u-sväng. Socialiseringar har bytts mot privatiseringar, skattehöjningar har
blivit skattesänkningar. Den svenska socialdemokratin har sålunda förflyttat sig mot
den politiska mitten; i dag är det till gagnet om än ej till namnet ett socialliberalt parti.
Förnyelsen har varit ofrånkomlig, men inte smärtfri. Äldre partimedlemmar klagar
över att de inte “känner igen” sitt parti. Ett skäl är att den praktiska kursändringen inte
åtföljts av något programmatiskt nytänkande. Ett bottensediment av marxism har legat
kvar i partiprogram, högtidstal och som försäkringar till de oroliga att allt nog,
egentligen, kommer att förbli som på Per Albins tid. De flesta försök till ideologiskt
nytänkande har – hittills – studsat på detta djupt kända behov att hålla fast vid
ankartrossen till partiets barndom.
Jag har själv varit involverad i försök att kapa denna tross – och misslyckats. För ett
decennium sedan var jag sekreterare i den så kallade 90-talsgruppen, ett
samarbetsprojekt mellan SAP och LO. Vår uppgift var att formulera icke ett nytt
partiprogram men väl ett handlingsprogram för 90-talet. Resultatet blev blandat,
försiktigt uttryckt. Programgruppen missade helt de kommande ekonomiska
utmaningarna: Bankkriser, depression, globalisering och IT-revolution saknades på
vår karta. Programutkastet blev följaktligen irrelevant under de stökiga år som följde.
Vilket var beklagligt, ity vi ställde ett antal högst relevanta frågor om individens
maktlöshet, förgubbningen av partilivet, behovet av valfrihet i den offentliga sektorn
och ansvarstagande från den enskilde. Men detta föll – i programhänseende – på
hälleberget. 90-talet blev ideologiskt sett ett förlorat decennium för socialdemokratin
– alltmedan den praktiska politiken förnyades, men utan ideologiska motiveringar
eller program.
Desto mer glädjande att det nya programförslag som lades fram för ett par veckor
sedan faktiskt tar ett stort steg framåt. Det är kortare, rakare och drar sig inte för att
stryka bort en drös antikverade bibelspråk. Planekonomin är borta och
marknadsekonomin stadfästs. Visst kunde man ha gått ännu längre, och visst kunde
man ibland varit ännu tydligare: I frågan om relationen mellan marknadsekonomi,
ägande och kapitalism återstår fortfarande ett betydande upprensningsarbete.
Men programutkastet ger ändå vid handen att socialdemokratin – om partiprogrammet
revideras enligt förslaget och helst lite till – kan bli ett modernt socialliberalt parti av
västerländskt snitt både i praktik och ideologi, både i finansplaner och kongresstal.
Om 90-talets praktiska u-sväng var första fasen i moderniseringen och revisionen av
partiprogrammet den andra, ser vi därför nu med spänning fram mot den tredje. Ännu
ett litet steg i rätt riktning skulle vara att byta ut det 1800-talsmässiga namnet
“Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti” till något mindre vilseledande.
Varför inte helt enkelt “Socialdemokraterna”?
