Glappet – om vägen från nostalgi till reformism
Av Jenny Andersson och Peter Gustavsson
Publicerad i Tiden 1/2007
Socialdemokratins problem är inte att den saknar visioner – tvärtom. Problemet är att det
glappar påtagligt mellan dessa visioner och den konkreta politiken. Detta hänger samman med
att partiet aldrig utvärderat sin egen 1980- och 1990-talspolitik och att partiet saknar en analys
av sociala och ekonomiska utvecklingstendenser i kunskapssamhället. Under Göran Perssons
partiledarperiod har folkhemsvisionen fått en retorisk renässans. Under tiden i opposition är
utmaningen att fylla denna vision med innehåll, genom att ta steget från nostalgisk längtan till
det förflutna till en reformism för 2000-talet.
Epoken Göran Persson kan beskrivas som folkhemmets återtåg. Den svenska tredje vägen – som under
ett årtionde satte valfriheten före jämlikheten och kostnadseffektiviteten före den samhällsekonomiska
effektiviteten – var ett kortlivat experiment, en parentes i arbetarrörelsens historia.
Sedan den framgångsrika budgetsaneringen efter 1990-talets ekonomiska kris har socialdemokratin
med allt större självförtroende hävdat att nyliberalismens verklighetsbeskrivning saknar grund och att
den svenska modellen har en central funktion att fylla i ett nytt tidevarv. Internationella jämförelser
har lyft fram vår välfärdsmodell som en förebild. Själva har vi förvissat oss om att det går bra för
Sverige. Under Göran Perssons ledning har socialdemokratin fjärmat sig från 1980- och 1990-talens
nyliberalt färgade tankegods. Partiet har i retoriken tagit tillbaka ett klassiskt idéarv från Per Albin,
Wigforss och Erlander.
Persson-eran har också lagt grunden till två centrala socialdemokratiska framtidsvisioner – det gröna
folkhemmet och iden om ett kunskapssamhälle för alla. Dessa idéer har potential att bli bärande delar
av socialdemokratins framtidspolitik.
Glappet
Det är därmed inte visionerna som är problemet. Problemet är att tankarna om ett inklusivt
kunskapssamhälle och ett hållbart samhälle inte funnit uttryck i praktisk politik. Det finns ett glapp
mellan folkhemsretoriken och de institutionella förändringar som genomförts i den svenska modellen
under 1980- och 1990-talet. De senare sätter upp effektiva hinder för vad som är möjligt att genomföra
med politik. Det är dags att utvärdera effekterna av valfrihetsrevolutionen och budgetsaneringen på det
svenska samhället.
Socialdemokratin talar om en skola för alla, samtidigt som Sverige har ett av världens mest liberala
system för offentlig finansiering av privata skolor. Socialdemokratin talar om en generell välfärd där
endast det bästa är gott nog åt folket, samtidigt som utgiftstak och överskottsmål sätter upp spärrar för
en expansion av den offentliga sektorn. Socialdemokratin talar om full sysselsättning, samtidigt som
en oberoende riksbank håller nere aktiviteten i ekonomin så att banken till och med understiger sitt
eget lågt satta inflationsmål.
Folkhemstankens styrka var att dess värderingar om universalism, solidaritet, jämlikhet och trygghet
låg till grund för hur välfärdsstaten utformades, och att värderingarna också reproducerades genom
dess institutioners funktionssätt i mötet med medborgarna. Idag präglas välfärdsstatens institutioner av
en blandning av folkhemmets universalism och av de värderingar som kom in från den senare delen av
80-talet – ofta under parollen valfrihet. Detta har förändrat välfärdsstatens ansikte mot medborgarna.
Därmed uppstår en förvirrad och kluven socialdemokrati. Det nostalgiskt betonade folkhemsbegrepp
som i dag präglar socialdemokratin stämmer inte överens med vad människor möter i sin vardag, i sitt
arbetsliv, i sin utbildning och i sitt möte med välfärdsstat och offentlig service. Det är långt mellan
folkhemmets idé om det kollektiva fondsparandets betydelse för att styra samhället i önskvärd riktning
och det individuella fondsparandet i det nya pensionssystemet.
Alla ska med – men vart?
Vi menar att socialdemokratins ideologiska vilsenhet bottnar i att socialdemokratin inte utvärderat
idéarvet från 1980- och 1990-talen, men också i en bristande samhällsanalys som på en rad områden
gör att partiet inte verkar veta vilken verklighet det ska beskriva. Partiet saknar en kritisk blick på det
svenska samhällets förändring, men också på sin egen roll i denna förändring. Och utan
samhällsanalysen och den kritiska blicken blev folkhemsbegreppet egendomligt tomt. Det blev en
historisk framtidsvision i vilken en osäker framtid skulle tryckas in. Sådant vinner man inga val på.
När Dagens Nyheters läsare själva fick producera valaffischer blev ett av budskapen ”Alla ska med –
men vart?”. Det är ingen dålig beskrivning av socialdemokratins problem. Socialdemokratins politiska
slogans och metaforer under de senaste årtiondena har varit defensiva och närmast gett bilden av ett
parti som backar in i framtiden. Under 1980-talet skulle man ”slå vakt om” välfärden och under
Persson-eran har det hetat att ”vi är stolta men inte nöjda”. Men det är, som valresultatet visar,
valstrategiskt problematiskt att vara stolt om man inte är mycket tydlig med vad man inte är nöjd med.
Nostalgi innebär en längtan efter det förflutna. Man förlägger den stora bedriften till historien och räds
en framtid som ter sig som osäker. Politikens uppgift blir att slå vakt om det uppnådda. Men
tillbakablickar på den socialdemokratiska glansperioden skulle också kunna hjälpa oss att bygga på
historiska lärdomar för att skapa en bättre framtid. Detta i motsats till dem som menar att
moderniseringen kräver att vi river upp stora delar av efterkrigstidens sociala framsteg, eller att
förändring är bra för förändringens egen skull.
Socialdemokratins utmaning är att ge folkhemsbegreppet ett innehåll som kan förflytta det från
nostalgisk längtan efter det förflutna till en vision om en jämlik framtid. Ska vi lyckas med det krävs
en analys av de ekonomiska, sociala och kulturella tider vi lever i. Men det krävs också en förståelse
av de förändringar som det svenska samhället genomgått under de senaste decennierna.
Efterkristidens samhälle
Friskolorna, pensionsuppgörelsen och den ekonomiska politiken är exempel på frågor där partiet är
splittrat mellan å ena sidan ett arv från Erlander och Palme och å andra sidan en politik präglad av
tredje vägen och kanslihushögern. Det är idag svårt att diskutera 1980- och 1990-talens
idéförändringar i partiet. Ofta bemöts kritik med argumentet att det som skedde var nödvändiga
ekonomiska och pragmatiska förändringar som lade grunden till att det idag ’går bra för Sverige’ men
som inte förändrade arbetarrörelsens värderingar.
Under 1980- och 1990-talen fattades svåra och viktiga beslut som lade grunden för det goda läge som
Sverige i många avseenden befinner sig i idag. Men de medförde också värderingsförskjutningar som
hade konsekvenser för den socialdemokratiska ideologin. De förändrade hur partiet kom att se på
relationen mellan mål och medel och på trygghets- och jämlikhetsbegreppen. Valfrihetsbegreppet fick
sitt genomslag i den socialdemokratiska ideologin, i vad som både var en eftergift till individualisering
och krav på ökade valmöjligheter i service och tjänster och en förändrad syn på politikens ansvar.
Efterkristidens socialdemokrati ser annorlunda ut än efterkrigstidens, och ser också annorlunda på
världen.
Den relevanta frågan är inte om dessa beslut var motiverade eller inte. För att komma vidare bör vi i
stället analysera vilka konsekvenser dessa beslut har haft på det svenska samhället och på
socialdemokratins förmåga att formulera en sammanhållen framtidsvision.
Vi vet i dag att 1990-talet ledde till stora sociala förändringar som till stor del kvarstår i det svenska
samhället. Ensamma mammor, äldre och sjukskrivna drabbades hårt av nedskärningarna i
bidragssystem och service. En växande andel unga har inga utsikter att få ett fast jobb. Många av de
invandrare som anlände till Sverige under 1990-talet fick aldrig en chans att komma in på
arbetsmarknaden. Den offentliga sektorns effektivisering och nedskärning ledde till att stora grupper
hamnade i arbetslöshet och deltidsarbetslöshet. Arbetslösheten blev en del av det svenska samhället
och något som idag kan drabba nästan alla.
Socialdemokratin har under de senaste åren tenderat att förstå problem som utbrändhet,
långtidssjukskrivning och ohälsa som individuella problem. Men dessa förändringar hänger samman
med strukturförändringar som ofta betecknas som en övergång till ett tjänste- eller kunskapssamhälle.
Den industriella massproduktionen har i de avancerade industriländerna alltmer ersatts av flexibel
produktion av varor såväl som tjänster. Socialdemokratins analys av denna förändring har hittills varit
bristfällig. Den har varit klämd mellan en retorik om ett kunskapssamhälle för alla och en
tillväxtpolitik byggd på individuell kompetensutveckling, småföretagande och regionala tillväxtavtal.
Ett kunskapssamhälle för alla?
I samband med 1990-talets stora expansion av utbildningsväsendet talade Göran Persson om kunskap
som en kollektiv nyttighet. Kunskapen växer när den delas av alla. Det är en vacker tanke som väcker
fantasin och appellerar till solidaritet och jämlikhet på ett sätt som skiljer sig från det ekonomistiska
perspektiv som präglar det mesta av diskussionen om kunskapssamhället på andra håll i Europa.
Men det är långt mellan idén om ett kunskapssamhälle för alla och en skolmarknad med enorma
effekter i form av segregation och livslånga ojämlikheter. Den som läser Arbetarrörelsens
Tankesmedjas rapport ”Ojämlikhetens pris” ser tydligt vad det betyder för en individs livschanser att
gå i skolan i den rika eller den fattiga förorten. Partiprogrammets tal om risken för en ny
kunskapsägande klass och ett kunskapsproletariat som står utanför håller på att bli verklighet. Rätten
att välja och utvecklas olika, som jämlikhetsbegreppet formulerades i partiprogrammet, har lett till
klyftor.
Det är också slående, att medan kunskapslyftet och de regionala högskolorna varit en helt central
jämlikhetspolitik för kunskapssamhället så har dessa insatser ändå främst beskrivits som ekonomisk
politik. Kunskapslyftet kom till som ett sätt att snabbt minska antalet arbetslösa i 1990-talskrisen. De
regionala högskolorna var politik för att höja arbetskraftens kompetens och konkurrenskraft. Var fanns
jämlikhetsdebatten?
Dilemmat är att den kunskap som delas av alla också är den kunskap som individer slåss om i
individuella arbets- och utbildningskarriärer. Det finns en spänning mellan kunskap som kollektiv
nyttighet och kunskapens privatisering som konkurrensmedel för individer och grupper. Exemplet
friskolorna visar hur denna spänning tar sig uttryck i en konflikt mellan jämlikhet och olikhet.
1990-talets socialdemokratiska utbildningspolitik har byggt på en idé om självförverkligande
individer; socialismens kanske mest radikala utopi. Men den socialistiska idén om att frigöra
människors inneboende möjligheter har fått en ny innebörd i en tid när kunskap i växande utsträckning
är kapital som omsätts på marknaden. I vår nya produktionsordning är kunskap inte per automatik
något som stöder människors självförverkligandeprocess. Kunskapsekonomin är inte byggd enbart på
kreativitet och mänskligt växande, såsom ofta förutsätts, utan på privatisering, standardisering och
rationalisering. Dessa processer leder till nya former av fabriksarbete, exempelvis i call centers.
Livslångt lärande i kunskapssamhället är något annat än folkbildningsidealet. Snarare är det fråga om
ett teknokratiskt utbildningsideal, där individens kunskaper ses som utbytbara över tid för att skapa
anställningsbarhet. Med begrepp som humankapital i den nya tillväxtteorin blir också kunskap, talang,
och kreativitet till en specifik form av ekonomiskt kapital. Själva kunskapsbegreppet förändras därmed
från idéer om bildning, insikt och förståelse till något betydligt mera krasst. Om kunskap blir enbart en
produktionsfaktor och inte också handlar om förmågan att ifrågasätta samhällsstrukturer eller
produktionens organisering, står vi långt borta från arbetarrörelsens klassiska bildningstanke.
Kunskapssamhällets avigsidor
Livslångt lärande, förstått som medel för individuell frigörelse men också som politik för jämlikhet,
rörlighet och tillväxt, har förstås en enorm potential som radikal socialdemokratisk politik. Sverige har
här också ett tydligt försteg mot omvärlden. Men det måste kopplas ihop med en analys av hur dagens
arbetsliv tycks ha en inneboende och otäck tendens att slå ut allt fler. Allt fler ställs utanför samhälle
och arbetsmarknad.
I ett tal 1978 sade Olof Palme att industrisamhällets baksmälla tycktes vara den utslagning från
produktionslivet som följde i tillväxtens fotspår. Den moderna tillväxten förefaller skapas någonstans
mellan utbrändhet och utanförskap. Däri finns en del av kunskapssamhällets viktigaste problematik.
Omvandlingarna har gått hand i hand med stress och osäkerhet, och med nya former av rovdrift på
arbetskraften.
Den ökade exploateringen av löntagarna – arbetare såväl som tjänstemän – rymmer en paradox. I
kunskapssamhället sätts fokus på människan och hennes förmåga på ett sätt som verkar frigörande på
delar av humankapitalet och förbrännande på andra. Humankapitalet är en i allra högsta grad ändlig
resurs. Det finns gränser för vår förmåga att ständigt lära och lära om.
De höga sjuktalen avspeglar en oro och osäkerhet som följer i svårigheter att överblicka sin situation,
förutse sin framtid, eller orka med det höga tempot i arbetslivet. Produktivitetsnivåerna drivs upp
genom att allt mer ansvar för allt fler arbetsuppgifter koncentreras till den enskilde arbetstagaren.
Arbetsskadorna tar nya former när den gamla ”värken i rörelseapparaten” får sällskap av psykiska
arbetsskador som utmattningsbesvär, oro och sömnlöshet. Också vårt inre kapital – vår fantasi, vår
kunskap och vår nyfikenhet – förslits.
Det finns också något fördömande i kunskapsekonomins ide, som arbetarrörelsen haft svårt att ta till
sig. Kunskapsarbetarens kapital är hans/hennes nyfikenhet, förändringsvilja, talang och kunskap. Vilka
är de som saknar humankapital? De som inte orkar lära och lära om under ett långt liv? De som inte är
initiativrika och inte är goda entreprenörer? De som är kreativa, men tänker tankar som inte kan säljas
på marknaden, skapar verk som aldrig blir kapital på en ny konstmarknad eller i design eller
innovationer?
Livet är ingen kapplöpning
Dessa tendenser i kunskapsekonomin finns skildrade i en växande internationell forskning och debatt.
Men i den internationella socialdemokratin finns idag inte mycket till övergripande analys av det
moderna produktionslivet eller till en modern kritik av kapitalismen.
Idag behöver vi fundera mer över relationerna mellan arbetsmarknads-, social- och utbildningspolitik
och ta fasta på att rättvisa och jämlikhet leder till utveckling och framsteg. Må vara att de snabbt
uppdykande och lika snabbt försvinnande tjänsteföretagen ser de anställda som en slit- och slängvara –
samhällsekonomin har inte råd med ett arbetsliv som bränner ut humankapitalet. Kunskapssamhällets
arbetsliv måste därför vara socialt hållbart för att upprätthålla ekonomins konkurrenskraft. Men för det
krävs en gedigen analys av tendenserna i dagens arbetsliv.
I debatten om konsekvenserna av detta hårdnade arbetsliv har socialdemokratin begått alla fel man kan
tänkas göra. I stället för att plocka fram statistiken om hur arbetsbördan ökat, inte minst för
ensamstående kvinnor i offentlig sektor, har socialdemokratin duckat i debatten om fusk i
sjukförsäkringen. Därmed har rörelsen accepterat att en nyliberal människosyn brett ut sig med aktivt
stöd från stora delar av välfärdsbyråkratin. Socialdemokratins kärnväljare har svarat med passivitet
och röstskolk, medan marginalväljare i storstadsområdena lockats av budskapet att en ny regering kan
få ner räkningen för utanförskapet genom att strama upp regelverket.
Socialdemokratin har stått utan svar på människors problem med att få ihop sina stressade liv.
Samtidigt som den kristna högern höjt tonläget och skärpt argumenten för sina hemmafrubidrag och
den nyliberala högern gjort detsamma med sina pigavdrag har visionen om sex timmars arbetsdag
övergivits. Friåret – en reform som syftade till att förhindra utbrändhet samtidigt som
långtidsarbetslösa erbjuds en väg in på arbetsmarknaden – har aldrig inlemmats i den
socialdemokratiska politiken utan snarare setts som en eftergift till ett tillväxtfientligt miljöparti.
Arbetarrörelsen lever oerhört farligt om den inte inser sprängkraften i debatten om ”livspusslet”.
I stället för att ta tillvara dessa oerhörda möjligheter för nya reformprogram har socialdemokratin
fastnat i ett tondövt upprepande av frasen att ”vi måste arbeta mer”. Men trots tal om att uppmuntra till
en högre pensionsålder har få inventeringar gjorts av vilka förändringar som krävs för att göra det
möjligt för människor att klara av att stanna längre i arbetslivet. I stället för att göra arbetslivet
humanare, har insatserna handlat om att göra det ekonomiskt dyrt att lämna arbetskraften tidigare
genom regelverket i det nya pensionssystemet. Och den offentliga sektorn har själv aktivt bidragit till
att arbetsskadade och långtidssjuka förtidspensionerats i stället för att erbjuda arbetsuppgifter i
enlighet med vad människorna klarar av.
Den globala konkurrensen till trots, finns det ändå viktiga skillnader i maktrelationerna i en
massarbetslöshetsekonomi i jämförelse med en fullsysselsättningsekonomi. När det är brist på jobb
tvingas människorna att anpassa sig till vad ”ekonomin” kräver, de ska bli ”anställningsbara”. När det
råder brist på arbetskraft är det i stället ekonomin som måste anpassa sig till de reellt existerande
människorna. Då är det inget tal om några övermänniskor som är unga men ändå har lång
arbetslivserfarenhet, hög utbildningsnivå, god initiativförmåga och social kompetens och inte har
några planer att skaffa barn. Då är arbetsgivarna tvungna att antingen acceptera människorna som de
är eller satsa på ett inspirerande och kreativt ledarskap och på kompetensutveckling av personalen.
Privat rikedom och offentlig fattigdom
En annan tendens för en socialdemokrati på jakt efter en samhällsanalys att ta tag i handlar om den
privata rikedomen och den offentliga fattigdomen. I kontrast till hur socialdemokratin under 1950- och
1960-talen förde en diskussion om hur tillväxtsamhället krävde en social balans mellan offentlig och
privat konsumtion för att inte leda till ökande klyftor, har dagens socialdemokrati inte förmått ta denna
diskussion. I Långtidsutredningens ”basscenario” ökar den privata konsumtionen med omkring 60
procent mellan åren 2002 och 2020. Samtidigt ökar resurserna till offentlig sektor mycket blygsamt,
och räcker bara till att klara kraven på en ökad kvantitet offentliga tjänster till följd av den ökade
andelen äldre.
Långtidsutredningens slutsatser står i bjärt kontrast med devisen för den generella välfärdspolitiken –
att endast det bästa är gott nog åt folket. Samtidigt som det privata konsumtionsutrymmet stiger
mycket dramatiskt sätts den offentliga sektorn på sparlåga. Det accentuerar en utveckling som pågått
sedan 1980-talet då den offentliga sektorn började släpa efter i förhållande till den privata.
Det är svårt att föreställa sig vad en så stor ökning av den privata konsumtionen skulle innebära i form
av nya produkter som skulle föras in i hushållen. Frågan är också i vilken mån detta verkligen skulle
göra folk så mycket lyckligare än idag. Socialdemokratin bör ställa sig frågan om det inte finns en
avtagande marginalnytta med ökad privat konsumtion – blir vi verkligen gladare av fler lyxbilar och
årgångsvin åt alla?
Utvecklingen mot en privatisering av konsumtionen sker parallellt med en privatisering av sparande
och kapitalbildning. Grunden för det offentliga sparande som kännetecknade den svenska modellen –
en stark kollektiv kapitalbildning för att möta individers behov av bostäder, pensioner och trygghet om
arbetsförmågan skulle svikta – har nedmonterats bit för bit. Den privata kapitalbildning som sker i
dess ställe förutsätter växande förmögenhetsklyftor.
Har vi råd att arbeta?
Dessa centrala samhällsförändringar hänger tätt samman med den klassiska frågan om vi har råd att
arbeta. Den snabba produktivitetsutvecklingen gör att privat konsumtion av varor har en mycket
begränsad sysselsättningseffekt. Den borgerliga regeringens lösning på detta är att subventionera fram
en ökad privat konsumtion av tjänster. Det finns alla skäl att överväga om inte ett socialdemokratiskt
svar på detta skulle kunna vara att tillåta en expansion av den offentliga konsumtionen i samma takt
som den privata. Detta skulle ge utrymme att möta de stora behoven inom utbildning, vård och omsorg
och samtidigt tillskapa tiotusentals nya jobb.
Under efterkrigstiden mötte socialdemokratin ökande sociala behov och industriell omvandling med
en teori om relationen mellan kollektiva och individuella nyttigheter. Rörelsen menade att
utvecklingen skapade en ”de växande förväntningarnas missnöje” då behoven i det moderna samhället
bara kan tillfredsställas i solidaritet och samverkan.
Socialdemokratins teori kring den offentliga sektorns expansion beskrev satsningarna på högkvalitativ
vård och utbildning som investeringar i arbetskraftens produktivitet och i en effektiv samhällsekonomi
med ett starkt näringsliv. Det är tankeväckande, att om någon ekonomisk strukturomvandling
motsvarar en utveckling mot en ökad betydelse av offentliga nyttigheter, så är det kunskapsekonomin.
Kunskapsekonomin kräver välfinansierade, universella, högkvalitativa offentliga tjänster – produktion
för människan – för att kunna bli den tillväxtekonomi i både ekonomiska och mänskliga termer den
borde kunna vara.
Kanske har nyliberalismens 80- och 90-tal lett till ett ”de krympande förväntningarnas missnöje” hos
många medborgare som är spegelbilden av de växande förväntningar som präglade det starka
samhällets epok. När medborgare inte längre litar till samhället för social rättvisa och trygghet, när
osäkerheten breder ut sig och allt mer lämnas över till individens eget val, skapas grunden för
skatterevolter och krav på ökad valfrihet. Det är när samhället slutar leverera ”det bästa”, som folk
som har råd börjar vilja plocka ut sina pengar ur det gemensamma för att i stället gå till privata
särlösningar.
Den nymoderata strategin går ut på att underblåsa dessa stämningar genom att reducera och privatisera
tryggheten. För att kunna föra en trovärdig och konsekvent politik mot detta systemskifte får
socialdemokratin inte blunda för att den själv medverkat till att lägga grunden för dessa krympande
förväntningar.
Från nostalgi till reformism
Socialdemokratin befinner sig nu i opposition mot den borgerliga regeringen. Men det räcker inte för
att vinna kampen om verklighetsbeskrivningen – då måste partiet också gå i opposition mot en
samhällsutveckling som ställer många utanför och som sliter ut ännu fler.
Idéerna för en radikal reformistisk politik för ökad jämlikhet finns redan i partiprogrammet. Vad som
behövs är en analys av effekterna av valfrihetsrevolutionen på jämlikheten, av den offentliga sektorns
roll i den svenska ekonomin, av tendenserna i det moderna arbetslivet och av människors faktiska
möjligheter att utvecklas och förverkliga sig själva i kunskapssamhället.
Tage Erlander sade en gång att inget är så praktiskt som en bra teori. Med hjälp av de klassiska idéerna
om produktiv rättvisa och generell välfärdspolitik, och av en skarpare analys av 2000-talets samhälle,
kan socialdemokratin täta glappet och gå från nostalgi till reformism. Så kan 2010 års val bli början till
en ny progressiv period av sociala reformer.
Jenny Andersson är fil dr i ekonomisk historia vid Uppsala universitet och forskarassistent vid
Samtidshistoriska institutet på Södertörns högskola. Hon disputerade 2003 på avhandlingen Mellan
tillväxt och trygghet - idelinjer i socialdemokratisk socialpolitik under efterkrigstiden. Hon har forskat
om den europeiska sociala modellen vid European university institute i Florens och om svensk och
brittisk socialdemokrati vid Harvard, och skriver just nu på en bok om SAP och New Labour under
1990- och 2000-talet.
Peter Gustavsson är vice ordförande för Kulturnämnden i Uppsala kommun. Han är en flitig debattör
på områden som ideologi, ekonomisk politik och EU-frågor – bland annat på sin blogg
http://socialdemocracy.blogspot.com. Han är ombud vid den socialdemokratiska extrakongressen i
mars 2007.
