Klas Eklund 99-01-27
PARTIPROGRAMMET: BIBELÖVERSÄTTNING ELLER VERKTYG FÖR
HANDLING?
Inlägg till programkommissionen
Publicerat i Tiden 2/2000
Socialdemokraternas partiprogram behöver – liksom partiet – en grundlig
modernisering. Partiets retorik bygger i alltför hög grad på en sedan länge svunnen
verklighet – och när den praktiska politiken kolliderar med denna retorik blir
resultatet ofta besvikelser, frustration och svekdebatter. Vägen ur detta dilemma är att
våga se framåt och anpassa program och retorik till en ny tids krav.
Partiets program och större delen av dess själsliv bygger fortfarande på etatism,
kollektivism och tron på politikens överlägsenhet över marknaden (med alla de
frestelser att tillgripa planering som detta medför). Fortfarande baseras ideologin på
den klassiska motsättningen mellan arbete och kapital, samtidigt som en tredje väg
mellan kapitalism och kommunism hålls fram som ett föredöme. Den svenska
välfärdsstaten ses som en modell för andra att följa. Dessa ideologiska hörnstenar
präglar fortfarande de flesta linjetal och programmatiska skrifter, de hyllas vid
högtidsstunder och de spelar en stor roll som ideologiskt kitt i de partiaktivas
verklighetsbild.
Men verkligheten ser annorlunda ut.
Produktivkrafterna har utvecklats. Ny teknik har ersatt den gamla industriella
teknik som på 1800-talet och under det tidiga 1900-talet skapade stora fabriker,
stordrift och stora arbetarkollektiv där den “kollektivanställde” (vilket uttryck!)
bara var en utbytbar kugge, anställd på samma villkor som alla andra. I dag
domineras ekonomin av tjänsteproduktion och service. Också inom industrin
skräddarsys tillverkningen allt mer och produktionen av varor smälter samman
med tjänsteproduktion och service. Kompetens och flexibilitet är avgörande för
såväl företagets som den enskildes framgång. De gamla kollektiven ersätts av
samverkande individer.
Därmed ändras klasstrukturen – både den objektiva och den upplevda. För två-tre
generationer sedan var arbetarklassen stor, samtidigt som dess medlemmar oftast
såg på den med stolthet. Man accepterade att vara en del av arbetarklassen och såg
det som ett viktigt mål att ge denna sin klass politisk makt. I dag upplever sig den
stora majoriteten av svenskar som medelklass och mycket få anser att det är
viktigt att ge arbetarklassen som klass något avgörande politiskt inflytande.
Konflikten mellan arbete och kapital har ändrat karaktär. “Kapitalet” har blivit
mer ansiktslöst; den gamla typen av enskilda storkapitalister är ganska sällsynt, i
stället dominerar institutionella ägare. Den överväldigande majoriteten av
befolkningen är numera själva aktieägare och samtliga medborgare har ett indirekt
intresse i förvaltandet av förmögenheter i pensionsfonder och försäkringsbolag.
När det gäller “arbetet” spelar inte kroppsarbete alls samma roll som tidigare. I
stället är det kunskap och kompetens i vid mening som styr – det som ekonomerna
kallar humankapitalet. Gränsen mellan arbete och kapital blir suddigare.
2
Det ställer nya krav på fördelningspolitiken. Humankapital kan inte omfördelas
genom att man tar från den som har mycket därav och ger till den som har lite. Det
kan heller inte dras in via arvsskatt eller andra straffskatter. Humankapital kan
bara förmeras genom utbildning och vidareutveckling. Att ge alla möjligheter till
högkvalitativ utbildning är ett mycket viktigare omfördelningsinstrument än att på
marginalen justera årliga inkomster.
Globaliseringen av ekonomin gör det svårare att bedriva en aktiv och ingripande
finjusteringspolitik mot konjunktursvängningar. Den låga inflationen i omvärlden
tvingar även vårt land att sträva efter låg inflation. Försök att stimulera ekonomin
på tvärs mot omvärlden medför kapitalutflöde, svagare valuta och högre räntor, i
olika kombinationer beroende på om man har fast eller rörlig växelkurs.
Även inom landet reagerar fackföreningar, företag, finansiella institutioner och
hushåll allt snabbare och mer systematiskt för att neutralisera politiska ingrepp
som stör deras planer. Ökade offentliga utgifter ger därför inte alltid högre
tillväxt: Om hushåll och företag drar slutsatsen att budgetunderskott betyder
inflation, kommer de att kräva kompenserande löneökningar, vilket ger högre
räntor – och undergräver möjligheterna att skapa nya jobb. Det betyder att
sysselsättning inte kan skapas genom expansionspolitik. Politikerna kan således
inte kommendera fram tillväxt och nya jobb; de måste skapas genom att ekonomin
fungerar väl och genom att konkurrenskraften är god.
Globaliseringen gör också att Sverige inte längre kan avvika kraftigt från
omvärlden vad gäller beskattning. Rörliga skattebaser flyttar ut om skatten blir för
hög jämfört med andra länder. Därför kan man inte beskatta förmögenhetsägare
och höginkomsttagare lika hårt som förut. Det blir svårare för skattesystemet att
vara lika omfördelande som det en gång var. En stor offentlig sektor innebär att
även låg- och medelinkomsttagare måste betala hög skatt – men också de söker i
ökad utsträckning aktivt undkomma höga skatter, på lagliga och olagliga vägar.
Sverige har nått taket för den offentliga sektorns storlek. Den kan inte bli större än
vad ekonomin tål och vad människor är villiga att betala – och dessa gränser sätts
dels av den internationaliserade ekonomin, dels av kvaliteten i den offentliga
verksamheten. Politik är inte längre att sätta igång offentliga verksamheter och
finansiera dessa över skattsedeln. Snarare än att bygga ut den offentliga sektorn
och tillföra mer resurser blir uppgiften att få den att fungera bättre och mer
effektivt. Trycket från omvärlden gör att den offentliga sektorn bör minska sin
andel av ekonomin – inte öka den.
Kommunismen har fallit. Marknadsekonomin har segrat i global måttstock.
Därmed blir själva förutsättningen för den svenska modellen överspelad. Det ter
sig inte särdeles attraktivt att söka en kompromiss mellan två system när det ena
av dessa totalt havererat; socialt, ekonomiskt, politiskt och moraliskt.
Den svenska välfärdsstaten framstår inte heller längre som någon framgångsrik
modell. Sverige har inte högre materiell välfärd eller en starkare arbetsmarknad än
jämförbara länder. I stället har Sverige under det senaste kvartsseklet växt
långsammare än de flesta länder i vår omvärld, vi har skuldsatt oss och gått
3
igenom upprepade kriser. Arbetslösheten är hög. Vi ser en tilltagande utflyttning
av såväl företag som utbildade människor. Det är svårt att argumentera för att den
svenska modellen – så som den ser ut i verkligheten – i alla avseenden skulle vara
ett föredöme för andra länder.
Sammantaget är det en enorm förändring av den ekonomiska, sociala och politiska
verkligheten som skett under de senaste decennierna. Men denna förändring avspeglas
knappast alls i partiprogrammet. Det har kvar samma sorts honnörsord, samma retorik
och i stort sett samma strategi som det hade för två generationer sedan. Eftersom
dagens partiprogram var omodernt redan när det skrevs har det nu hunnit bli helt
obsolet.
Konflikten mellan programmet och retoriken å ena sidan och verklighetens krav å den
andra är synlig varje dag, i nästan alla frågor. Den finns hela tiden under ytan. Då och
då flammar den upp och blir särdeles iögonenfallande. Det gäller ofta under
valrörelser, då reformer utlovas trots att partiledningen anar att man egentligen inte
har råd – och så får man backa efter valet. Det gäller i skattefrågorna, där man höjer
skatter under fördelningspolitiska proklamationer – men när verkligheten sedan
tränger sig på, då backar man och gör undantag för att undvika att de högbeskattade
flyr utomlands. Det gäller synen på finansieringen av den offentliga sektorn, där man
ofta fördömer konkurrens, upphandling och avgiftsfinansiering med ideologiska
argument – men där man när verkligheten gör sig påmind ändå ändrar sig. Det gäller
EU och EMU där man tvekat och tvekar – medan alla vet att vi så småningom ändå
kommer med. Det gäller i säkerhetspolitiken, där samma mummel pågår – medan alla
vet att vi så småningom kommer att gå med i NATO. Och så vidare.
Försöken att överbrygga klyftan mellan programmet och verkligheten resulterar i ett
taktiskt spel med många utspel, kompromisser och reträtter. Ofta tycks partiledningen
bedriva en politik den egentligen beklagar: “Vi skulle egentligen inte vilja göra så här,
men vi är tvungna” – på grund av borgarna, den elaka marknaden eller något annat.
Många partimedlemmar förvirras. De känner inte igen partiet. De tycker att idealen
och programmet sviks. Klyftan växer mellan ledning och gräsrötter. Utanför partiet
betraktar andra eliter partiledningens krumbukter mest som ett spel för gallerierna och
medierna. Så skapas och växer ett politikerförakt – inom arbetarrörelsen såväl som
utanför. Så blir det allt svårare att rekrytera och behålla de framtidsinriktade, de som
har förmågan att tänka långsiktigt.
Den situationen är ohållbar. Vad kan man göra?
Det finns två tydliga alternativ. Det första är att hålla fast vid det gamla. Ändra så lite
som möjligt i programmet. Håll fast vid den gamla retoriken. Fortsätt att driva en
politik man i retoriken beklagar. Fortsätt att – med Göran Johanssons ord – backa med
röven före in i framtiden.
Det andra alternativet är att socialdemokratin bestämmer sig: Verkligheten har
förändrats och detta kräver ett nytt program. Acceptera att Sverige inte längre ser ut
som på Per Albins tid. Skriv om programmet. Anpassa inte bara den praktiska
politiken utan också programmet och retoriken till dagens verklighet. Det är inte bara
hederligare; det ger också en rakare och sannolikt mer verkningsfull politik.
4
Ett modernt partiprogram måste utgå från att Sverige är och förblir en
marknadsekonomi. Socialdemokratin måste erkänna att den inte har något
alternativ till marknaden. Partiet skall därför inte programmatiskt motsätta sig
marknaden, inte ständigt placera ut snubbeltråd eller lägga sig i försåt. Tvärtom
skall socialdemokratin bejaka marknaden och erkänna att den är ett effektivt
verktyg att skapa ekonomisk tillväxt och materiellt välstånd.
För att detta välstånd skall kunna växa och utsträckas till fler måste Sverige vara
en attraktiv plats för produktion i den globala ekonomin. Vi måste ha ett attraktivt
klimat för företagande, konkurrenskraftiga skatter, goda kommunikationer och en
utbildning i världsklass. Partiet måste inse att detta är det materiella välståndets
moder och arbeta för att förbättra attraktionskraften.
Detta är just nu en akut uppgift. Det krävs en kraftansträngning för att vända den
pågående trenden med utflyttning av humankapital och ledande företag. Det krävs
en radikalt ökad attraktionskraft för att Sverige skall vända den gradvisa
utförsåkningen och lyckas höja sin relativa standard.
För att nå en spridd välfärd räcker inte en väl fungerande marknad. Den måste
kompletteras med ett civilt samhälle, som kännetecknas av ett brett medborgerligt
deltagande. Socialdemokratin måste kämpa för att alla skall få samma chanser.
När humankapitalet blir viktigare är det än mer angeläget att alla ges chansen till
en bra utbildning, oavsett social och ekonomisk bakgrund. Utbildning är ett av de
områden där nationalstaten fortfarande kan göra en viktig utjämnande och
fostrande insats, även i den globaliserade ekonomin.
Sverige skall vara ett rättssamhälle med allas lika rätt inför lagen. Sverige skall
vara en demokrati med aktiva medborgare. Det krävs ett socialt engagemang och
ett civilt samhälle, som sätter moraliska och sociala gränser för kommersialismen.
Det ställer stora krav på folkbildning, socialt engagemang, politisk aktivitet, bred
kultur, aktivt arbete för att sprida demokratiska och jämlika värderingar jämställdhet, republik, kamp mot fördomar och diskriminering. Rikstäckande
public service-media av hög kvalitet skall finnas som motvikt och komplement till
kommersiella media.
Partiet måste bestämma sig för vad som är viktigast i de offentliga åtagandena.
Skolan är central. Stora delar av vården och omsorgen kan och bör
konkurrensutsättas. Socialförsäkringssystemen måste bli enklare och mer
försäkringsmässiga. Flera av dem bör slås samman. Det är viktigare att hålla en
god gemensamt finansierad grundnivå än att försvara inkomstbortfallsprincipen
högt upp i inkomstnivåerna.
Siktet måste ställas in på en lägre offentlig utgiftsnivå. Skatterna på de rörliga
skattebaserna måste sänkas. Likaså måste skatten på arbete sänkas, så att
respekten för vitt, beskattat arbete i tjänstesektorn återupprättas. Det skall vara
möjligt för fler att försörja sig på sitt arbete utan att förlita sig på bidrag.
Socialdemokratin måste ta avgörande steg bort från kravlöshet. Medborgarna skall
kräva sin rätt – men också ta sitt ansvar. Det avgörande ansvaret för det egna livet
ligger hos människorna själva, inte hos staten. Staten skall inte ha en uppifrån-
5
inställning till medborgarna som en samling “svaga grupper” som i alla lägen skall
skyddas från allköns hemskheter. Arbetsmarknadspolitiken skall vara inriktad på
omställning och hjälp till nya arbeten, inte på permanent försörjning. “Snällismen”
och den sorts politik som leder till inlärd hjälplöshet måste bekämpas. Skolan
skall ge kunskaper och fostran – inte flum.
Socialdemokratin måste arbeta för att förena miljömedvetenhet och högteknologi.
Vägen till en hållbar ekonomisk utveckling med en god miljö går inte genom
tillbakagång till vedeldning och romantisering av Fattigsverige. Vägen framåt går
via en effektiv ekonomi, som utvecklar ny teknik och gör produktionen mer
produktiv.
Sverige skall vara en nation som tar aktivt internationellt ansvar. Vi skall arbeta
för fred och säkerhet inom de organ som står oss till buds – FN, EU, NATO och
andra. Vi skall gå med i EMU och arbeta för fortsatt ekonomisk integration och en
öppen världsekonomi.
Det finns olika sätt att se arbetet med ett partiprogram. Man kan se det ungefär som en
ny bibelöversättning – där det gäller att med varsam och ömsint hand försiktigt
modernisera en helig text. Eller man kan se det som att skapa ett verktyg för handling
i en ny tid. Tidigare programrevisioner har alltför mycket varit bibelöversättningar.
Det är hög tid att nu forma ett modernt partiprogram som faktiskt förmår vägleda
partiet i framtiden.
Ett sådant modernt partiprogram påminner om vad det Nya Labour i Storbritannien
presenterat. Tony Blair har påbörjat förnyelsen av ett tidigare stelt och dammigt parti,
lika försjunket i sin egen historia som någonsin det svenska partiet. Även om Nya
Labour har långt kvar, är deras kombination av marknadsekonomi, lika rättigheter och
förutsättningar för alla, socialt patos och krav på ansvarstagande för mig en
modernisering som den svenska socialdemokratin kan lära mycket av.
Allra sist: en modernisering av partiprogrammet bör också medföra en dramatisk
förkortning. Dagens program är en kökkenmödding av gamla programskrivningar
som lagts på varandra i alldeles för tjocka lager. Programmet bör vara mindre än
hälften så långt som i dag. Den uppgiften kan klaras lätt om man börjar om från
början…
