Klas Eklund 2003-10-17
Krönika i SvD
Tillväxten ställer (s) inför ett vägval
"Tillväxt" har blivit det nya mantrat för regeringspartiet – efter "vård, skola, omsorg".
Regeringsförklaringen prioriterade tillväxten, och ett rådslagsmaterial om tillväxt har gått ut
inför den socialdemokratiska partikongressen i april. Thomas Östros har lett arbetet med
avsnittet "Tillväxt genom samverkan", och statssekreteraren i finansdepartementet Jens
Henriksson har hanterat ordbehandlaren. Man kan utgå från att deras formuleringar pekar åt
vilket håll partiledningen vill gå.
Skriften är intressant, både för vad som sägs och vad som står mellan raderna. Den antyder
också var stridslinjerna inom socialdemokratin kommer att stå.
Författarna tar engagerat ställning för den ekonomiska tillväxten. De pekar på att den är
grunden för det materiella välståndet liksom för den sociala tryggheten. De understryker att
tillväxt kommer från arbete, investeringar och ökad produktivitet - och att alla tre elementen
måste ingå i en tillväxtstrategi. Konkret betyder det att människor måste arbeta mer, att
företagen måste investera mer, och att effektiviteten på arbetsplatserna måste öka.
Utmärkt. Men det är här, när dessa kloka ord ska kläs i praktiska förslag, som man ser var
svårigheterna kommer att ligga. För om företagen ska investera, måste det löna sig att
investera. Och om småföretag ska anställa fler, måste det bli mindre krångligt att driva
småföretag.
Vidare: Om människor ska arbeta mer, måste rimligen de ekonomiska drivkrafterna för
arbete stärkas. Lönebildning, bidrag och skatter ska alltså göra det betydligt mer lönsamt att
arbeta än att icke arbeta. Om produktiviteten dessutom ska höjas genom ökad kompetens –
något som ligger författarna varmt om hjärtat – krävs nog också att det lönar sig bättre för
den enskilde att utbilda sig.
Allt detta förstår rapportförfattarna. Därmed ställs de också inför ett dilemma. Flera av de
åtgärder som behövs går nämligen på tvärs mot den politik som bedrevs under 70- och 80talen, med kraftigt stegrat skattetryck, krympande utbildningspremie och ökade
bidrag för att stanna hemma från jobbet.
Faktum är att författarna i en öppenhjärtig passage skriver detta mer eller mindre rätt ut. De
säger "I stället för att investera för framtiden och skapa nya resurser handlade för stor del av
diskussionen om att bevara och använda det välstånd som fanns". I klartext: Politiken var för
mycket inriktad på att fördela kakan – inte att baka den.
Att vrida om detta förhållningssätt är svårt. Höga omfördelningsambitioner kan uppenbarligen
komma i konflikt med höga tillväxtambitioner. Och trots att rapportförfattarna delvis visar sig
vara medvetna om den motsättningen vågar de inte riktigt ta i den. Tvärtom understryker
man gång på gång att "tillväxt" och "rättvisa" går hand i hand.
Det gör de kanske. Men inte om man med rättvisa menar den typ av fördelningspolitik som
socialdemokratin drev under 70- och 80-talen och som för många partiaktiva fortfarande står
som ett ideal – ja, t o m ett sviket ideal.
Den socialdemokratiska tillväxtdebatten kommer därför med största sannolikhet att bli en
debatt om fördelning. Just på den fronten är traditionalismen stark. En radikal tillväxtpolitik lär
därför inte kunna komma till stånd utan en hård intern debatt, som måste ifrågasätta många
tidigare ideal.
Därför ska man nog knappast räkna med några revolutionerande tillväxtgrepp på
partikongressen i vår - trots partiledningens insikter.
