Lysekils församling

tungotal
av Hans Wolfbrandt
Lysekils församling
_______________________________________________
_
Vi talar och predikar ofta om den helige Anden och med jämna mellanrum kommer det upp frågor
som rör Andens gåvor. Hur fungerar de? För vilka är gåvorna? Hur kan man ta emot dem
?
Nådegåvorna är som benämningen antyder ingen förtjänst eller belöning, utan just gåvor som ges fritt och för intet.
Eftersom vi skiljer på naturliga gåvor, som har med våra talanger och personliga ”skapelsegivna” förmågor att göra och
Andens gåvor, så blir det lätt lite förvirring. Det man inte har en egen erfarenhet av kan ibland vara svårt att få grepp
om. Inte minst kring tungotalets gåva råder det mycket osäkerhet och ibland rädsla. I detta inspirationsblad vill jag
försöka visa vad tungotal är och hur denna gåva fungerar.
Paulus säger att vi behöver kunskap om nådegåvorna och därför vill jag inspirera dig att söka svaren i Guds ord när det
gäller frågorna om tungotal och dess funktion.
När jag för ganska många år sedan brottades med frågan och sökte gåvan att tala i tungor var det mycket som låste sig
och blev helt fel. Goda vänner i församlingen antydde att om jag inte talade tungor så var jag inte fylld av Anden eller
andedöpt som en del uttryckte det. I vissa traditioner har tungotalet varit det enda avgörande tecknet på andeuppfyllelse
och detta kan få det att låsa sig för vem som helst. Eftersom jag känner igen denna låsning, som drabbade mig, hos
andra tror jag att det finns ett behov i församlingen av en avslappnad och konkret undervisning kring denna nådegåva.
Jag tror inte att någon måste tala i tungor, inte heller att det är ett tecken på andlig mognad eller det enda tecknet på
Andens närvaro i våra liv, utan en gåva som vissa människor tar emot omedelbart och självklart när man blir en kristen,
medan andra aldrig gör det. Däremot tror jag att alla som vill och längtar efter denna nådegåva kan få den!
Alla vi som längtar efter andlig förnyelse i våra egna liv och i församlingen, har mycket att upptäcka och ta emot i
denna gåva. Jag längtar personligen mycket efter att få se denna gåva i funktion i församlingen.
Ingen av Guds gåvor är onödiga eller obetydliga. Därför behöver vi som Guds folk söka Guds gåvor och börja
praktisera dem till uppbyggelse och välsignelse för församlingen. Låt oss därför ta Paulus ord på allvar och ivrigt söka
de andliga gåvorna. (1Kor 14:1)
Den helige Ande
När den helige Anden föll över lärjungarna på pingstdagen innebar det att kraften som Jesus talat
om hade kommit. Denna kraft, som Jesus dog för att kunna ge, var nödvändig för det uppdrag
lärjungarna hade fått. Det var inte en diffus kraft utan en ny närvaro av Fadern och Sonen i och
bland lärjungarna. (Joh 14:18,23)
På pingstdagen fylldes de av Andens kraft och närvaro, vilket bland annat fick som konsekvens att apostlarna började
tala i tungor. De fick ett nytt bönespråk och en ny lovprisning som bröt ner språkbarriären mellan folken. Alla kunde
höra om Guds väldiga gärningar, var och en på sitt språk. (Apg 2). Utgjutandet av Anden är totalt livsförvandlande och
en ny glädje, vilja och frimodighet förlöses bland lärjungarna.
Den helige Anden är Gud till sitt väsen och samtidigt en fristående person med intelligens, känslor och vilja. Han
”utgår av Fadern och Sonen” (Nicenum) och är av evighet. Han är Hjälparen, och den som fullbordar Jesu verk i
människan. När vi tar emot och lär känna personen den helige Anden så visar han på Jesus, stärker vår tro och leder
oss in i det liv som Gud vill ge. Den ortodoxe teologen Ignatius av Latakia har formulerat det så, ”Utan den helige
Anden vore Gud långt borta, Kristus stannar i det förflutna, evangeliet död bokstav, kyrkan bara en organisation,
auktoriteten är dominans, missionen propaganda, liturgin besvärjelse, kristet handlande slavmoral.” Därför söker
kyrkan den Helige Ande, tillber och ärar honom som Gud. Kyrkofäderna försöker beskriva relationerna mellan
personerna i Gud genom deras verk. ”Guds handlande tar alltid sin början hos Fadern, fortsätter genom Sonen och
fullkomnas av den helige Anden” (Basileios av Caesarea)
1
Det finns något friskt och spännande med de bilder som Jesus använder om den helige Anden. Bilder som handlar om
att en personlig gudomlig kraft rör sig i människan, som inte kan tvingas men som vi kan få glädjas över och använda,
samtidigt som både vi själva och andra kan se hans verkningar.
Den första bilden jag tänker på är vinden. Guds Andes vind finns redan i skapelseberättelsen (1Mos 1:2) och som vid ett
tillfälle susar i trädtopparna när David skall gå till anfall mot fienden (2 Sam 5:24) och som får Elia att dölja sitt ansikte
på Guds berg Horeb. (1Kung 19:12f) En gudsvind, en stilla susning som är Guds närvaro. När Jesus talar om Anden med
Nikodemus säger han att den som är född av Anden kan jämföras med vinden. ”Vinden blåser vart den vill, och du hör dess
sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far.” (Joh 3:8) Denna födelse och inblåsande av vind i lärjungarnas liv
inträffade på pingstdagen ”då kom plötsligt från himlen ett dån, som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde huset där de
satt”. (Apg 2:2) Tungor av eld fördelades på var och en av de församlade och den helige Anden ingav dem främmande
språk och ledde deras tillbedjan. (Apg 2:3f)
Den andra bilden är källan eller strömmen av vatten som skall flöda ur den troendes inre när Anden är utgjuten.
( Joh 4:14, 7:37f) Bilden visar på ett flöde, en ström som har sitt ursprung i Gud men rinner fram i människan.
Levande vatten, friskt klart vatten som släcker all törst och ger liv som porlar, bubblar fram, som inspirerar till
och för människans ande in i tillbedjan och glädje i Gud. Utan vatten inget liv och utan Anden inget andligt liv.
Bilderna stoppar inte vid att överleva utan pekar på ett överflödande, översvämmande liv. När Anden får fylla bägaren
(psalt 23), kärlekens eld intar hjärtat, är detta något som går utöver människan. Det leder till hänförelse, extas och eld
som sprider sig. Gud den evige gjuter sin obegränsade närvaro, sin eviga kärlek och sitt oändliga liv in i en liten
människa. Det finns ingen möjlighet att hålla det för sig själv eller tämja det. Detta flöde bär oss och för oss framåt som
på ”en mäktig våg, en mäktig vind”.
Denna kraft och denna erfarenhet är inte elitkristendom eller för de andligt avancerade, utan är själva grunden i det nya
livet. Anden är för alla och är utgjuten över allt kött. (Joel 2:28) Han är en gåva från vår himmelske Fader (Luk 11:13)
som gör det möjligt att bekänna ”Jesus som Herren” . (1Kor 12:3) Andens gåva är också ett tecken, en försmak eller pant på
vårt arv. (Ef 1:13f)
Vad är tungotal?
David Pytches, anglikansk biskop och en av ledarna för den karismatiska förnyelsen i England, definierar tungotal som
”spontant tal, inspirerat av den helige Ande”. Han menar vidare att ”man använder de normala talorganen men
förståndet spelar ingen aktiv roll.”
Det ord som används i grekiskan är glossolalia och används i Nya Testamentet om att tala främmande språk.
Lite olyckligt har översättningen tungotal gett intrycket av att tungan skulle ha en annorlunda funktion vid dessa språk,
men den tolkningen ryms inte i det grekiska ordet. Det är helt enkelt så att det grekiska ordet glossa används om både
tunga och språk.
I NT talas det om en och samma gåva när det gäller tungotal, men det finns olika typer eller funktioner inom denna
gåva. Det finns tungotal som är ett verkligt befintligt språk, som den talande inte kan men som andra förstår och kan
tyda. Så är fallet på pingstdagen, men här kan det också vara så att Gud låter alla folk förstå på sitt språk. (Apg 2:4ff)
Det andra är tungotal av ett icke befintligt språk och som då alltid skall tolkas av någon med uttydningens
gåva ( 1 Kor 14:27)
För det tredje finns det också tungotal i det enskilda bönelivet. Vi talar hellre om bön i anden och
det säger kanske mer om vad det är frågan om. Den Helige Ande samarbetar eller inspirerar människans ande att tala,
sjunga och lovprisa Gud på ett språk som Anden ingivit och som Anden förstår. Paulus skriver; ”Så hjälper också Anden
oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord, och han som utforskar hjärtan vet
vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga så som Gud vill.” (Rom 8:26f)
Vi skall också säga att denna gåva kan på samma sätt användas som sång och kallas då sång i anden. Guds Ande
inspirerar och leder själv den enskildes eller församlingens tillbedjan. (1 Kor 14:15)
Vad är nyttan med tungotal eller bön i anden?
Gud ger inga onödiga gåvor eller gåvor som vi efter eget tycke och smak kan välja och vraka bland. Gud ger gåvor för
att utrusta oss och för att hans liv skall finnas i oss. Alla Andens gåvor har sin funktion i församlingen och i den
kristnes liv.
2
Tungotalet är den enda gåva som Paulus säger ”bygger upp” den som ber. (1Kor 14:4) De andra gåvorna bygger upp
församlingen och så gör även det offentliga tungotalet om det tolkas. När denna gåva brukas i församlingen och
uttydning sker är det ett andligt samarbete som visar att Kristi kropp fungerar genom att de olika delarna kompletterar
varandra. När den helige Ande får ge ett budskap eller en lovprisning som tolkas och prövas, då rör sig den helige
Anden i och mellan lemmarna i kroppen. Det blir till välsignelse för församlingen och vi blir en del av
kommunikationen och kärleksflödet i Gud. Det blir ett tecken som stärker tron och ibland leder till omvändelse och ny
tro. (1 Kor 14:22)
Erfarenheten för många är att tungotalet förlöser andra nådegåvor. Kanske är det så att det finns en viss ordning när
vi lever i och tjänar med nådegåvorna. Tungotalet tycks vara det första som många tar emot när Anden faller över
församlingen. (Apg 2:4, 10:44ff) Det verkar inte heller otroligt att om denna ”lilla gåva” föraktas eller undervärderas så
blir det ett hinder istället för en öppenhet mot Anden. Eftersom Anden är upphovet till tungotalet behövs det och får
inte ringaktas.
När en person eller en församling prisar Herren i tungor tycks det fördjupa tillbedjan och ställa in tillbedjan på ”rätt
våglängd”. Vår främsta kallelse, både enskilt och som Guds folk, är tillbedjan. Däför har Herren gett oss något
oskattbart i denna gåva att tillbe Fadern ”i ande och sanning”. (Joh 4:24) Ibland kan vi säga om det personliga tungotalet
att det är som ett förtroligt kärleksspråk, från hjärta till hjärta. Där Anden utforskar och söker djupen i tillbedjaren och
för henne djupare in i Guds kärlek och person. ( Rom 8:27, 1 Kor 2:10, Ef 3:16ff )
Sedan finns det en effekt av tungotal vilket innebär att där Guds Ande är och får leda människor, där är frid. När en
människa och en församling får föras djupare in i Guds frid förmedlas läkedom och hälsa till kropp, själ och ande.
Larry Christenson har sagt; ”När någon ber i tungor, bygges han upp i den del av sitt liv och sin person, som har det
största andliga behovet.”
I förbönstjänsten kan tungotal användas eftersom vi ofta inte vet ”vad vi bör be om” (Rom 8:26) och genom att stilla be i
anden ökar lyhördheten så att den helige Anden kan leda bönen som han vill. Också när vi är under andligt betryck och
i den andliga striden har bön i anden en särskild effekt. Genom att sådan bön inte hindras av sinnesstämning eller
fientliga attacker på samma sätt som när medvetandet och tankarna leder oss. Paulus uppmanar oss att ständigt be i
anden p.g.a den andliga kampen. (Ef 6:18)Tungotalets karaktär skiftar därför ofta efter den situation den kristne befinner
sig i. Det kan vara bubblande lovprisning, men kan också vara auktoritativt och bestämt i en andlig kampsituation. Om
Guds Ande inspirerar vår ande så är det naturligt att den sinnestämning och den situation som den helige Ande är i
inspirerar och smittar av sig till tillbedjaren.
För vem är tungotalet?
Den nådegåva som rör det personliga tungotalet tror jag att alla som vill kan ta emot. Det verkar i Apostlagärningarna
som om denna gåva visar sig när Anden faller över människor och det står aldrig att vissa inte talar i tungor. Paulus
säger också ”Jag önskar att ni alla skall tala i tungor” (1Kor14:5) och det är en orimlig önskan om det inte kunde ske.
En del andliga ledare menar att vi har en eller några gåvor som vi skall använda och som Gud inte tar tillbaka och som
finns där tillgängliga för oss.
Jag menar däremot, och många med mig, att när Anden är ingjuten i en lärjunge så verkar Anden i lärjungen som den
gjorde i Jesus. Då kan alla få bruk av alla gåvor vid behov. I en församling saknas inte profetian om profeten uteblir,
utan Guds Ande rör sig fritt i Kristi kropp och utför och utrustar de församlade. När en gåva mer frekvent framträder
hos en människa talar vi om tjänst d.v.s. profetisk tjänst, helandetjänst etc. Utifrån detta sätt att se kan alla få profetiska
tilltal eller få se Gud hela människor genom den helige Anden. Paulus säger ”hos var och en uppenbarar sig Anden så att det
blir till nytta.” (1 Kor 12:7)
Om nu tungotalet bygger upp den som ber, undanhåller Gud inte detta för någon som längtar efter det. Inte heller skall
det behöva saknas tungotal och tolkare när församlingen firar gudstjänst. Om vi istället för att säga jag kan inte eller
vill inte, inbjöd den helige Ande och ställde oss till förfogande skulle denna gåva vara en ”övernaturlig” del av våra liv
och vår gudstjänst.
Det offentliga tungotalet
Det finns ett samband mellan att tala i tungor i det privata bönelivet och i församlingen. Det är inte två skilda gåvor
utan en och den samma, men gåvan fungerar under andra villkor när den fungerar offentligt. I det privata kan bedjaren
när som helst be i anden och lita på att Gud vet och förstår, men när gåvan brukas offentligt behövs en särskild kallelse
eller smörjelse.
3
När tungotalet praktiseras vid en gemensam samling skall det ske under ordning, enligt Paulus. Högst två eller tre vid
varje tillfälle och någon måste uttyda det. (1 Kor 14:27) Detta kan i undantagsfall ske av den som talar, men i regel är det
en eller flera andra som får tydningen. Dock uppmanar aposteln var och en som ber i tungor be om gåvan att tyda så att
man förstår vad man ber. (1 Kor 14:13f) Om det inte framträder någon som uttyder budskapet får tungotalaren tiga. Som
när det gäller alla Andens gåvor så kan man inte i förväg veta vad som kommer att hända utan man får lita på Herren.
Ger Gud ett budskap på ett främmande språk, befintligt eller andlig så ger han också tydningen.
Den som Anden kallar att tala i tungor offentligt, känner ofta en inre maning. Denna kan ta sig olika uttryck.
Det kan vara en rent fysisk känsla eller inre känsla. Ibland är det några få ord som kommer till en människa och som
när de sedan uttalas följs av flera. Ibland händer det att man börjar lovprisa Herren stilla i anden under tillbedjan och då
kan plötsligt Anden mana personen att höja rösten och tala ut. Här tror jag att Anden har sin väg att tala och leda var
och en av oss på ett personligt sätt som gör att man vet vad Anden vill. Människofruktan och otro hindrar oss ofta från
att följa Andens maning.
Varje gåva är underställd församlingsledningen och prövas utifrån Guds ord av ledarna och församlingen.
När man talar ut budskapet eller lovprisningen högt skall det vara vid rätt tillfälle. Jag tror inte att det skall avbryta eller
störa någon tjänst som pågår. Ofta ger det sig självt eller så ges tillfällen för detta. Det viktiga är när man sedan talar att
man slutar när ”flödet” sinar, så att man inte lägger till något. Budskapet kan vara kort eller långt och längden avgör
inte äktheten. Det kan talas ut eller det kan ske genom sång.
Det är församlingen, som tillsammans prövar tungotalet och uttydningen. Precis som vid profetiska budskap är det
utifrån Guds ord allt prövas, men också genom nådegåvan att skilja mellan andarna. Det Gud gör och ger präglas av
FRID och övriga Andens frukter. (Gal 5:22f)
Det är uppenbart att när alla är i tillbedjan och prisar Herren i anden vare sig det är sång eller tal så behöver ingen
uttydning ske. Ofta är denna miljö av lovprisning och tillbedjan i den helige Ande en förlösande miljö för nådegåvorna.
Ta emot gåvan och tala!
Det första som måste vara klart är att vi förstår att Gud vill ge denna gåva till oss personligen. Det enda som kan
övertyga oss om det är Guds ord. Jesus säger att vår himmelske Fader skall ge helig Ande åt dem som ber honom.
(Luk 11:13)
Det andra som är nödvändigt är att vi har gått till korset. När ingen synd är oförsonad, finns det inget som hindrar
Guds Ande att ta sin boning i oss och ge sina gåvor. Anden ger gåvorna för att Guds rike skall breda ut sig,
Guds folk bli uppbyggt och kunna leva intimt, nära Fadern i Jesu efterföljd. Gåvorna är aldrig några troféer eller något
att visa upp, utan är till för att ära Gud. När dessa grundläggande principer är för handen kan vi frimodigt be och ta
emot. Ofta är det en stor hjälp att få förbön. Guds gåvor förmedlas genom förbön och i en miljö av tro och öppenhet för
Anden är det enklare att ta emot.
Tungotal är inget gudomligt buktaleri utan något som människan både startar och avslutar. Det är ingen yttre kraft som
tvingar oss eller tar kontroll över talorganen. Det är ett samarbete, där det som pågår i människans inre, där Anden
ropar och ber (Gal 4:6) inspirerar vår ande att be. Detta språk, befintligt eller änglars språk (1 Kor 13:1) förstår inte vi utan
uttydningens gåva, men vår himmelske Fader känner det och vet vad Anden menar. Den som ber startar själv och
avslutar. Det har liknats vid en vattenkran. Har vattnet aldrig tidigare runnit blir det kanske lite hackigt och grumligt i
början, men ju mer det får rinna desto klarare flödar det. Men vi har kontrollen över det. Därför är det stora hindret för
många rädslan och att man inte kommer sig för med att börja. Vi har ingenting att frukta och jag är helt övertygad om
att vår himmelske Fader både vill att vi försöker och har överseende med oss när vi misslyckas.
Gläder inte vi människor oss åt när våra barn gör sina försök? Eftersom Gud vet vad vi behöver redan innan vi ber och
samtidigt vet vad Anden manar, så undrar jag om det kan bli fel. När vi i tro talar ut det som kommer inifrån lägger vi
tydningen och bönen i Guds händer.
En del brukar denna gåva från och med omvändelsen, när man första gången tar emot Jesus, medan för andra sker det
först senare. När en kristen längtar efter gåvan får hon lov att be. ”Be och ni skall få” säger Jesus. (Luk 11:9)
Att vara i en avslappnad och kärleksfull miljö är viktigt. Det kan vara tillsammans med andra eller i ensamhet. När vi
bett så får vi lita på Gud och börja prisa Jesus med de ord Anden inger. För en del människor är kanske duschen eller
skogen den platsen som man är tillräckligt avslappnad på, där ingen ser, ingen hör och man kan känna sig fri att pröva.
För andra är det i lovsången, vid nattvarden eller under förbönen. Min erfarenhet är att människor som hör tungotal
eller får förbön i tungor lättare känner igen Andens bön i hjärtat och på så sätt kan börja tala.
4
När det gäller Andens gåvor har känslorna en underordnad betydelse. Fokus är på Gud. Det är han som ger gåvor och
det är han som skall ha äran för sitt verk. Därför kan tungotalet vara förknippad med himmelsk glädje eller lika gärna
komma trevande, bara som ett enstakat ord eller ett ”joller”. ”Bruket av tungotalet är från människans sida en viljeakt det gäller både att börja och sluta - precis som vanligt tal” skriver David Pytches. För några kommer det som ett färdigt
språk medan för andra växer det fram. När du tagit emot denna gåva så tacka Gud och använd det flitigt.
Bruka gåvan ofta!
I början när man har tagit emot tungotalets gåva kan det vara både glädje och mycket kamp. När den helige Anden får
leda bönen bävar fienden. Det är ofta så att den andliga kampen intensifieras ju mer Herren får göra i våra liv.
Därför är det inte ovanligt att fiendens röst manar dig att sluta upp att be och ta ditt förnuft till fånga. Att attacken
kommer kring förnuftet är ganska naturligt och svarar mot en inre brottning många av oss har. Ofta både låter och
känns tungotalet konstigt i början. Förnuftet är viktigt, men låt Anden upplysa förnuftet och lita på Guds ord!
Ta Paulus till föredöme som sa att han ”gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus”. (2 Kor 10:5) Vi får inte låta oss nedslås
utan använda denna gåva till förnyelse och fördjupning av bönelivet. Därför tror jag att det är viktigt att bruka denna
gåva regelbundet och ofta. Uthållighet och tålamod är viktigt. Många gånger tar det lite tid att nå den frid och
vederkvickelse som denna gåva medför. Tungotalet är inte en genväg eller en gåva för att snabbt nå stillhet. Däremot så
kan den som regelbundet brukar gåvan lära känna den helige Andes stilla skiftningar och ledning på ett nytt sätt.
Det kan vara en hjälp att be och lovprisa tillsammans med andra. Kom bara ihåg att den helige Ande mycket sällan är
de höga ropens eller de våldsamma uttryckens källa. Bibeln lär oss att Anden snarast präglas av stillhet och den lätta
beröringen. När vi blir mer och mer hemmastadda med andens bön kommer Anden att leda och inspirera oss utan att vi
alltid tänker på det. Plötsligt kommer man på sig själv med att be i tungor och får på detta sätt förundras över Andens
närhet.
Något om uttydningens gåva
Paulus uppmanar församlingen och den enskilde att söka gåvan att tyda tungotal, till uppbyggelse
för flera. (1 Kor 14:13)
Att tyda eller tolka tungotal är lika mycket en övernaturlig gåva som att tala i tungor. Det är bara när det är ett befintligt
språk som tydaren använder sitt intellekt. Det är Gud som ger tydningen av de ord som Anden ingett och detta är inget
tillägg eller komplettering, utan motsvarar innebörden i budskapet. Även när det gäller uttydning behövs frimodighet
och tro, kanske i ännu större utsträckning än att tala i tungor. Tydningen kan komma på en mängd olika sätt och det
verkar som om den helige Anden använder vår personlighet och vårt temperament. Med det menar jag att tydningen
kan komma olika beroende på vilka vi är och vilken situation vi befinner oss i.
Det kan vara i form av bilder, sång, ord, dans m.m. Ibland när vi får vara med om sång i anden på en särskild melodi
som Anden inger, kan den följas av en tydning på samma melodi.
Ofta får den som skall tyda inte hela budskapet direkt, utan när personer börjar tala så fyller Anden på. Det behöver inte
heller vara så att budskapets längd sammanfaller med tydningen, utan det kan variera. Det viktiga är att tydaren slutar
när inspirationen upphör. Ibland får flera personer tydningen och på det sättet bekräftar och kompletterar vi varandra i
Kristi kropp. När budskapet framförs så är det samstämmigt när Guds Ande är i farten. Gud talar inte emot sig själv.
När det blir disharmoni i tydningen eller Andens gåva att skilja mellan andarna avslöjar att något inte kommer från
Gud, får vi kärleksfullt men bestämt lämna budskapet.
Några ytterligare bibeltexter om tungotal:
Mark 16:1, Apg 2:4,10:46,19:6, Rom 8:9ff, 1Kor 12-14, Ef 5:19, Jud v.20f
5