2.3 TORSDAGSSERIEN 7 Musikhuset kl. 19.00 John Storgårds, dirigent Golda Schultz, sopran Ernest Pingoud: Storstadens anlete 1. La rue oubliée 2. Fabriques 3. Monuments et fontaines 4. Reclames lumineuses 5. Le cortege des chomeurs 6. Vakande hus 7. Dialog der Strassenlaternen mit der Morgenröte 25 min W. A. Mozart: Konsertaria ”Misera, dove son” K369 7 min W. A. Mozart: Konsertaria ”Vado, ma dove” K 583 4 min W. A. Mozart: Aaria ”Non più di fiori” oopperasta La Clemenza di Tito 9 min PAUS 20 min John Adams: City Noir, Finlandspremiär I The City and Its Double II The Song Is for You III Boulevard Night Paus ca kl. 20.00. Konserten slutar ca kl. 21.00. 1 30 min jer sig över harpans stegande fraser. Fabriken är en intensiv sats där maskinerna dunkar och de löpande banden viner – produktionsmålen måste uppnås! Detta avsnitt är maskinromantik i sin renaste form. Statyer och springbrunnar har ett lugnare tempo. Satsen ger en rent av disig stadsbild med en klingande vibrafon – ett syndigt jazzinstrument! – som ännu på 30-talet var ett synnerligen sällan förekommande slagverk i den finländska orkestermusiken, liksom även saxofonen som hörs en stund senare. Även den korta, raska satsen Ljusreklam beskriver den nya teknologin: reklamens ljus pulserar i xylofonen och i sin intensiva galopp klingar trumpeterna med påträngande grällhet. Tidsbilden kompletteras av den modstulna satsen De arbetslösas parad. Verket kom ju till under 1930-talets ännu rådande stora recession. Vakande hus visar den det urbana livets syndigare sida. Husen hänvisar naturligtvis till bordellerna, där man gungar till takten av en rätt långsam salongsvals. Natten tar slut också i glädjehuset och sviten avslutas med satsen Samtal mellan gatlyktor och morgonrodnad, som återgår till den hemlighetsfulla stämningen i svitens början. I ställer för harpan får nu pianot svara för ett enkelt beledsagande ostinato. Melodierna som spelas över detta ackompanjemang känns först lösryckta men leder icke desto mindre till ett kraftfullt brakande slutackord. Storstadens anlete är till sin natur synnerligen deskriptiv musik; kanske man rent av borde kalla den för filmisk. Den lämpar sig utan vidare som balettmusik. Storstädernas anleten har visserli- ERNEST PINGOUD (1887–1942): STORSTADENS ANLETE Ernest Pingouds produktion kan indelas i tre huvudskeden. Den unge kompositören trädde fram som senromantiker i Richard Strauss anda, men på 1910-talet övergick han till en mera intensiv modernism, som inspirerats av Alexandr Skrjabin och Arnold Schönberg. Från mitten av 20-talet – händelsevis samtidigt som flödet av kompositionskonserter började avta – började hans sena period som blev allt mer förklarad. Därmed avtog också hans stora produktivitet. I det skedet hade Pingoud också axlat ledningen för Fazers konsertbyrå och i anslutning till denna verksamhet grundade han gruppen Suomi Jazz Orkesteri. Han skrev även schlager under pseudonymerna Johnny Loke och Lauri Ilari. Den förra signaturen använde han i Asfalttikukka, som Ture Ara gjorde till en hit i början av 1930-talet. Orkestersviten Storstadens anlete (1937) är förmodligen det mest kända av Pingouds verk. Den föreligger också i en balettversion. Detta är den första inhemska kompositionen som hänför sig till den s.k. maskinromantiken. I finländsk musik hade man inte dessförinnan behandlat urbana ämnen och Pingoud om någon var en urban kompositör ut i fingerspetsarna. Storstadens anlete (La face d'un grande ville) består av sju satser. Den första är den vemodiga Glömd gata, där violinens och blåsarnas sköra melodier bestående av några enstaka toner hö- 2 Metastasio. Dramat utspelar sig i antikens Rom, där både kejsaren och generalen Ezio är förälskade i Fulvia, vars far smider intriger mot kejsaren. I recitativet och arian Misera, dove son sörjer Fulvia sin fars bedräglighet och sin egen sorgliga situation. Från det uttrycksfulla och starkt emotionella recitativets höjdpunkt glider musiken lugnt över i arians början, i vars kulminerande Allegroavsnitt Fulvia hoppas – förgäves – på ett åsknedslag från himlen. Vado, ma dove hör till Mozarts insertarior. Han skrev den för operan Il burbero di buon cuore (Den godhjärtade bitvargen, 1786) av sin spanske medtävlare Vicente Martín y Soler. Lorenzo da Pontes libretto grundar sig på en franskspråkig komedi av Carlo Goldoni. Den handlar om en ilsken gubbstrutt och om människorna omkring honom. En av dem är den slösaktiga Madama Lucilla, för vilken Mozart skrev sina båda insertarior. Fastän det är fråga om en komisk opera, innehåller Vado, ma dove även allvarligare tongångar, speciellt efter att arian övergått från börjans allegro till ett lugnare andante sostenuto i tretakt. Non più di fiori är Vitellas aria ur operan La clemenza di Tito med libretto av Metastasio. Den beställdes för att fira kröningen av kejsar Leopold II i Prag 1791. Med beaktande av tillfället prisar verket lämpligen den romerske kejsaren Titus' enastående ädelmod, då denne i slutet förlåter alla som intrigerat mot honom. Till dem hör även den föregående kejsarens dotter Vitellia, som är besviken då hon inte fick bli Titus gemål. I denna aria som ingår i slutet gen förändrats genom årtiondena men Pingouds musikaliska beskrivning av den urbana stämningen känns fortfarande aktuell. Osmo Tapio Räihälä W. A. MOZART (1756–1791): ARIOR Människorösten var ett instrument som stod Mozart nästan lika nära som pianot och violinen. Vid unga år fick han sånglektioner och uppträdde före målbrottet sporadiskt som sångare, med tunn röst men stor känsla, sades det. Det gav honom personlig erfarenhet som var till stor hjälp i karriären som operatonsättare. I hans operor finns det tiotals soloscener som på ett utomordentligt sätt analyserar karaktärernas själsliv. Dessutom skrev han även s.k. insertarior för andra kompositörers operor, där de fungerade som ersättande eller kompletterande nummer. En tredje grupp utgörs av ett femtiotal arior, som från första början var avsedda för konsertbruk och som Mozart skrev för bekanta sångare. Konsertarian Misera, dove son kom till i mars 1781 i München i stämningarna efter premiären på operan Idomeneo. Då Mozart skrev arian kunde han möjligen i tankarna återvända till sin barndom och till ariaproduktionens rötter. I London hade han i början av 1765 komponerat sin allra första aria, nämligen numret Va, dal furor portata för operan Ezio med text av 1700-talets mest uppskattade librettist Pietro 3 jazztrummisens och kontrabasens walking base-pizzicaton. Musikens intensiva puls avbryts av violinernas sensuella melodi, som dyker upp ur skuggorna i landskapet som en femme fatale. Efter en rytmiskt slående höjdpunkt glider musiken direkt in i andra satsen This Song Is for You. Den börjar i dröjande, hemlighetsfulla stämningar som skapar en bakgrund till de jazzfärgade solona för altsaxofon och trombon. Musiken koncentreras till en dramatisk scen men i slutet sjunker musiken tillbaka till en värld av romantiskt drömmeri. Sista satsen Boulevard Night målar först ett nokturnliknande klanglandskap ur vars mitt ett trumpetsolo hörs som i Adams tankar associeras med en senare film noir i Los Angeles, Roman Polanskis Chinatown. Kärnan i satsen blir en gång på gång allt vildare rytmisk extas, där man stundtals kan skymta ett dimlandskaps hemlighetsfullhet, altsaxofonens solorepliker eller en längtansfullt sjungande stråkcantilena. Hackande rytmer à la Stravinsky accelererar febrilt i det orkestralt praktfulla slutcrescendot som om det var fråga om en klappjakt som kör igenom det mörka stadslandskapet. av operan beslutar Vitellia erkänna för Titus att hon intrigerat. Arian har både sköna cantabilelinjer och dramatisk känslokraft. Kimmo Korhonen JOHN ADAMS (f. 1947): CITY NOIR För den unge John Adams var Los Angeles och hela Kalifornien någonting avlägset och exotiskt. Han var uppväxt i New England och hade fått sin musikaliska utbildning vid Harvard University på östkusten. Men då han i början av 1970-talet fick smaka på västkustens tjusning, stannade han där för gott, dock inte i Los Angeles utan längre norrut i trakten av San Francisco, där han, sjuttio år fyllda, fortfarande är bosatt. I sina tidiga verk från 1970-talet hade Adams musikaliska utgångspunkter som stod minimalismen nära. Men redan då sökte han sig i sina verk mot en tydligare processliknande formbehandling än de rena minimalisterna och i fortsättningen började han föra sitt musikaliska material mot en mera mångfasetterad "postminimalism", ibland mot rikhaltig kromatism, ibland mot senromantisk emotionalitet. Adams har konstaterat att City Noir har formen av en "tresatsig symfoni". Första satsen, The City and Its Double, börjar med ett kort men effektfullt utbrott eller med Adams ord som ett "starkt panorama i cinemascope", varefter blåsarna börjar spinna sina vinglande figurer mot bakgrunden av Kimmo Korhonen JOHN STORGÅRDS John Storgårds är förste gästdirigent för BBC:s filharmoniker och orkestern vid National Arts Centre i Ottawa samt konstnärlig partner för Münchens kammarorkester och konstnärlig led- 4 are för Lapplands kammarorkester. Tidigare var han bl.a. chefsdirigent för Helsingfors stadsorkester och Tampere Filharmonia. Storgårds inledde sin musikkarriär som violinist och var konsertmästare bl.a. i Kammarorkestern Avanti! och Sveriges Radios symfoniorkester. Orkesterdirigering har han studerat vid Sibelius-Akademin där han tog sitt diplom 1997. Förutom inhemska orkestrar har Storgårds dirigerat bl.a. New York Philharmonic och Oslo filharmoniker, NHK-orkestern i Tokyo och symfoniorkestrarna i St. Louis, Toronto, Vancouver och Göteborg. Våren 2017 dirigerar han bl.a. Cincinnatis symfoniorkester, Gewandhaus-orkestern i Leipzig och Kungliga Filharmoniska Orkestern i Stockholm. Storgårds och Lapplands kammarorkesters inspelning av Kalevi Ahos valthorns- och thereminkonsert fick det prestigefulla priset ECHO KLASSIK 2015. Den kompletta inspelningen av Sibelius symfonier med BBC:s filharmoniker kandiderade för Gramophone Award i kategorin för orkesterskivor 2015. Suk-Dvořàk-skivan (Ondine 2016) med Helsingfors stadsorkester och violinisten Christian Tetzlaff har fått ett utmärktt internationellt mottagande, liksom även inspelningen av Per Nørgårds fjärde symfoni med Oslo filharmoniker. John Storgårds fick Statens tonkonstpris 2002, Svenska Kulturfondens Kulturpris 2011 och Pro Finlandiamedaljen 2012. GOLDA SCHULTZ Sopranen Golda Schultz är utbildad vid Juilliard School of Music i New York och Bayerska statsoperans operastudio. Hon har gjort uppmärksammade debuter vid festspelen i Salzburg och vid operan i Zürich. I fjol uppträdde den sydafrikanska sopranen även vid den prestigefulla operafestivalen i Glyndenbourne, där hon fick mycket beröm av kritikerna för sin roll som Grevinnan i Figaros bröllop. Efter arbetet vid Bayerska operastudion har Schultz fått beröm för Sophie i Rosenkavaljeren och Kleopatra i Händels Julius Caesar vid operan i Klagenfurt. Till hennes övriga roller hör Musette i Puccinis La Bohème, Micaëla i Bizets Carmen och Freia i Wagners Rhenguldet, som hon har sjungit vid Bayerska statsoperan i München. Förutom på operascenerna uppträder Golda Schultz ofta som solist med orkestrar. Hon har sjungit bl.a. Mendelssohns En midsommarnattsdröm vid musikfestivalen Rheingau och Beethovens Fidelio på turné i Japan med Tyska kammarorkestern. I början av innevarande säsong sjöng Schultz Susanna i Figaros bröllop vid La Scalaoperan i Milano. Därtill har hon uppträtt i Mozarts La Clemenza di Tito vid operafestspelen i Salzburg, Pamina i Mozarts Trollflöjten i München samt som solist i Mahlers andra symfoni med National Symphony Orchestra i Washington och i Tippetts oratorium A Child of Our Time med Gewandhausorkestern i Leipzig. 5 RADIONS SYMFONIORKESTER RSO har spelat in på skiva musik av bl.a. Mahler, Ligeti, Eötvös, Sibelius, Hakola, Lindberg, Saariaho, Sallinen, Kaipainen och Kokkonen samt premiärinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. Orkesterns skivor har fått pris av bl.a. BBC Music Magazine, Académie Charles Cros och MIDEM Classical. RSO:s skiva med Sibelius Lemminkäinen och Pohjolas dotter valdes till Critics' Choice i tidskriften Gramophone i december 2015. Med den inspelningen fick RSO och Hannu Lintu även det inhemska Emma-priset i kategorin Årets klassiska skiva 2015. Under säsongen 2016–2017 spelar orkestern in musik av bl.a. Sibelius, Prokofjev och Fagerlund. RSO företar regelbundet konsertturnéer på olika håll i världen. Under säsongen 2016–2017 uppträder orkestern under Hannu Lintus ledning även i Suomussalmi, Kajana, S:t Michel och Kuopio. RSO:s radiokanal är Yle Radio 1 som radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds såväl de utländska som de inhemska konserterna direkt. Konserterna kan även avlyssnas på RSO:s webbsidor (yle.fi/rso) och ses live i hög resolution. En stor del av konserterna televiseras också direkt i Yle Teema. Radions symfoniorkester (RSO) är Oy Yleisradio Ab:s orkester och har som uppgift att producera och befrämja finländsk musikkultur. Orkesterns chefsdirigent Hannu Lintu tillträdde sin post hösten 2013. RSO:s hedersdirigenter är Jukka-Pekka Saraste och Sakari Oramo. Den ursprungliga tiomanna Radio­ orkestern grundades år 1927. På 1960-talet utvidgades den till en fulltalig symfoniorkester. RSO:s tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam, JukkaPekka Saraste och Sakari Oramo. Förutom de stora klassisk-romantiska mästerverken omfattar RSO:s repertoar en hel del nutida musik och orkestern uruppför årligen ett flertal verk som beställt av YLE. Till RSO:s uppgifter hör även att förse radions arkiv med friköpta inspelningar av hela den inhemska orkesterrepertoaren. Under säsongen 2016–2017 uruppför orkestern fem verk beställda av Yleisradio och presenterar några av den finländska modernismens pionjärer: Väinö Raitio och Uuno Klami. Därtill omfattar programmet orkesterverk av Stravinskij, symfonier av Mahler och Bruckner, Haydns Årstiderna samt konserter av nutida kompositörer. RSO:s gäster är bl.a. sopranen Karita Mattila och mezzosopranen Michelle DeYoung, dirigenterna Esa-Pekka Salonen, Teo­ dor Currentzis och Gustavo Gimeno samt pianisten Daniil Trifonov. 6