25.10
FREDAGSSERIEN 4
Musikhuset kl. 19.00
Sakari Oramo, dirigent
Ismo Eskelinen, gitarr
C. P. E. Bach: Sinfonia för stråkar och continuo
h-moll Wq 182/5
11 min
I Allegretto
II Larghetto
III Presto
Sebastian Fagerlund: Transit, konsert för gitarr och
orkester, uruppförande (Yles beställning) I Moderato con anima
II Intenso, liberamente
III Espressivo
IV Ritmico
V Brillante
VI Intenso
PAUS 20 min
1
20 min
Edward Elgar: Variationer över ett eget tema
op. 36 för orkester (Enigma) 30 min
I Tema (Andante)
II Variation nr 1 C.A.E. (Elgars hustru Alice) (L’istesso tempo)
III Variation nr 2 H.D.S-P.
(Hew David Steuart-Powell, amatörpianist) (Allegro)
IV Variation nr 3 R.B.T. (Richard Baxter Townshend, författare)
(Allegretto)
V Variation nr 4 W.M.B. (William M. Baker, godsägare)
(Allegro di molto)
VI Variation nr 5 R.P.A. (Richard P. Arnold, musiker)
(Moderato)
VII Variation nr 6 Ysobel (Isabel Fitton, amatörviolast)
(Andantino)
VIII Variation nr 7 Troyte (Troyte Griffith, arkitekt) (Presto)
IX Variation nr 8 W.N. (Winifred Norbury, musikamatör)
(Allegretto)
X Variation nr 9 Nimrod (August Johannes Jaeger, förläggare)
(Adagio)
XI Variation nr 10 Dorabella (Dora Penny) (Intermezzo)
(Allegretto)
XII Variation nr 11 G.R.S. (George Robertson Sinclair, organist)
(Allegro di molto)
XIII Variation nr 12 B.G.N. (Basil G. Nevinson, cellist) (Andante)
XIV Variation nr 13 xxx (Okänd kvinna) (Lady Mary Lygon)
(Romans) (Moderato)
XV Variation nr 14 E.D.U. (Kompositörens smeknamn) (Final)
(Allegro – Presto)
Paus ca kl. 19.45. Orkesterkonserten slutar ca kl. 20.45.
Sänds direkt på Yle Radio 1 (orkesterkonserten) och på webben (yle.fi/klassinen).
KAMMARMUSIK I SENA KVÄLLEN, Boccherinis Fandangokvintett,
börjar i Konsertsalen efter en paus på ca 10 minuter.
Publiken ombeds söka sig till parketten för att lyssna till kammarmusiken.
Platserna är onumrerade.
2
KAMMARMUSIK I SENA KVÄLLEN
Ismo Eskelinen, gitarr
Hannu Vasara, violin
Maria Puusaari, violin
Riitta-Liisa Ristiluoma, viola
Jukka Rautasalo, cello
Luigi Boccherini: Kvintett för gitarr och stråkar
D-dur G. 448 (Fandango)
I Pastorale
II Allegro maestoso
III Grave assai
IV Fandango
3
22 min
var typiskt för Bach. Första satsen är
långsammare än i allmänhet hos Bach
(Allegretto, inte Allegro som i de övriga
stråksinfoniorna), men fastän den har
ovanligt lugnt tempo, präglas satsen
av en andlig bredd, som sträcker sig
från klagande toner i vissa avsnitt till
energisk pondus. Den milt gungande
långsamma satsen är mera balanserad,
men saknar ingalunda inre spänning.
Finalens (Presto) musik är full av flammande intensitet. Mitt i det fartfyllda
tempot framstår tydligast ett några
gånger förekommande harmonisk avsnitt med utdragna toner.
CARL PHILIPP
EMANUEL BACH
(1714–1788): SINFONIA
FÖR STRÅKAR OCH
CONTINUO H-MOLL
WQ 182/5
Tio av CPE Bachs nitton sinfonior komponerades i Hamburg. De sex första
av dem skrevs för stråkar år 1773 och
de övriga fyra för större orkester åren
1775–76. Stråksinfoniorna (Wq 182) beställdes av den kände musikälskaren
baron Gottfried van Swieten, som vid
den tiden var österrikisk ambassadör i
Berlin.
Swieten visste mycket väl att Bach
hade rykte om sig att vara en kompositör som trotsade det traditionella uttrycket, en man som översked sin egen
tids gränser. Då han beställde sinfoniorna, gav han Bach fria händer och
betonade att denne gärna fick komponera utan att känna sig begränsad
av eventuella speltekniska svårigheter.
Innan Bach sände sinfoniorna till Berlin,
spelades de i en salong i Hamburg, där
verkens “originella, vågade uttryck, rika
formbehandling och spännande modulationer togs emot med entusiasm”, såsom en av de närvarande har berättat.
Sinfonia h-moll är den enda av sinfoniorna som går i moll. Bach använder
sig där liksom i sina övriga sinfonior av
den i Nordtyskland populära tresatsiga
formen, som han band samman till en
fast helhet genom att foga satserna till
varandra utan uppehåll. Musiken får
skärpa genom att den är så mångfacetterad med plösliga klipp i dynamiken,
stämningen och texturen, något som
SEBASTIAN
FAGERLUND (f. 1972):
TRANSIT, KONSERT FÖR
GITARR OCH ORKESTER
Den som tar på sig uppdraget att skriva
en gitarrkonsert stöter på två specifika utmaningar. För det första är kompositörer av klassisk musik sällan lika
förtrogna med gitarrens speltekniska
möjligheter som de är med grundinstrumenten: piano, symfoniorkesterns
stråkar och blåsinstrumenten. För det
andra täcks den lågmälda gitarren lätt
av orkestern, vilket ställer speciella krav
på komponerandet.
“Det är inte så ofta man tar sig an
ett instrument vars idiomatiska spelteknik är så pass främmande”, säger
Fagerlund. “Men jag ville inte fastna i
mina egna uppfattningar om vad som
är idiomatiskt för gitarr. Ismo Eskelinen
och jag kom överens om att jag ger
4
parent, nästan pointillistisk klangbild,
men händelserna förtätas ju längre
fram satsen avancerar. Gitarren för tidvis en intensiv dialog med orkestern.
En stämning av förväntan dominerar
andra satsen och gitarristen har beretts möjlighet att improvisera en kort
kadens mot bakgrunden av stråkarnas
utdragna toner. I tredje satsen hörs det
nedåtgående motivet i stråkarna i en
glesare, utvidgad version. Stämningen
i satsen blir tätare och leder orkestern
till ett effektfullt crescendo. Det rytmiska uttrycket är som slagkraftigast
och mest accentuerat i fjärde satsen
där gitarristen också tilldelats perkussiva effekter. Rörelsen fortsätter i femte satsen men är inte lika rytmisk och
målmedveten. I sjätte satsen blir musiken mera meditativ. Och först mot slutet av verket blottas gitarrens verkliga
karaktär, då den nedåtgående linjen
och arpeggiomaterialet smälter samman. Då musiken kristalliseras blir den
allt skörare och tynar bort.
fantasin fria tyglar och sedan får han
avgöra om stämman är spelbar. Jag blev
förvånad över hur många sätt det finns
att spela upp vissa saker på gitarr. Det
var även intressant att konstatera att
gitarren tvingade mig som tonsättare
att leta efter mitt eget uttryck mera på
djupet, jag blev tvungen att dryfta hur
det material jag använder går att anpassa för gitarr.”
“Att se till att solisten får tillräckligt
utrymme är verkligen ett krävande precisionsarbete i en gitarrkonsert. Fastän
uttrycket här är mera lågmält än i mina
verk i allmänhet, så betyder det inte att
musiken för den skull inte skulle kunna vara intensiv. Jag har intresserat mig
för hur gitarren ingår organiskt i helheten; jag ville inte ha någon överdriven konfrontation mellan solisten och
orkestern.”
Namnet Transit har inte någon djupare programmatisk bakgrund. Ordet
betyder “genomfart” och för kompositören handlar det om hur det använda materialet återkommer och förändras under verkets lopp som i en spiral.
Fagerlund utpekar tre typer av material
som är centrala i verket: 1) en nedåtgående linje som tar sig uttryck förutom
i nedåtgående motiv även i komprimerade harmonier, 2) arpeggiomässigt material som är typiskt för gitarr
och som kan förekomma även i andra
instrument samt 3) ett rytmiskt kraftfullt, synkoperat motiv.
Transit har sex satser som fogas samman utan uppehåll. Härmed bildas en
storform som består av en omfattande
båge i flera avsnitt. Den nedåtgående
linjen som strukturerar verket tecknas
genast i första satsens öppningstakter.
Musiken färgas först av en skör, trans-
EDWARD ELGAR
(1857–1934):
VARIATIONER ÖVER
ETT EGET TEMA
OP. 36 (ENIGMA)
Enigmavariationerna fick sin början utgående från Elgars pianoimprovisationer. Han hade redan länge velat skriva
ett omfattande orkesterverk men hade
inte funnit ett lämpligt sätt att nalkas
storformens problematik. Lösningen på
problemet blev en variationssvit som
5
grundar sig på ett tema som dök upp
medan han improviserade på piano.
Elgar fogade ordet “Enigma” till variationstemat och berättade att man
kan föreställa sig att det finns ett annat känt tema i verket som emellertid
inte spelas en enda gång. Man har ihärdigt försökt lösa gåtan med detta hemliga tema men något allmänt accepterat svar har man inte kommit på. Vissa
musikforskare har börjat misstänka att
det i själva verket inte finns något annat tema.
Enigmavariationerna har tillägnats
“vännerna som beskrivs i musiken”.
Verkets fjorton ypperligt orkestrerade,
tematiskt rätt fritt behandlade variationer med varierande stämningar bildar
ett musikaliskt galleri av personer ur
närkretsen kring Elgar. Han antecknade deras initialer i partituret. Den första
variationen (C.A.E.) avser t.ex. kompositörens hustru som troget gav honom
sitt stöd under karriärens svåraste år.
Variationssvitens kärna är den raffinerade nionde variationen (Nimrod), som
ofta även spelas separat. Den beskriver Elgars bäste vän, musikförläggaren Augustus E. Jaeger. Som kontrast
till den sublima skönheten i Nimrod
finns det även humor i verket, t.ex. den
elfte variationen vars första takter beskriver organisten George Robertson
Sinclairs bulldog, som skakar av sig
vattnet efter att ha fallit i floden. I den
sista variationen (E.D.U.) målar Elgar
ett självporträtt. Här förekommer även
hänvisningar till hustruns och Jaegers
variationer, så att säga till tecken för
att är det just dessa som står Elgar allra närmast bland de personer som beskrivs.
LUIGI BOCCHERINI
(1743–1805): KVINTETT
FÖR GITARR OCH
STRÅKAR D-DUR G. 448
Den italienske cellisten och tonsättaren Luigi Boccherini skrev egentligen
överhuvudtaget ingen musik för gitarr.
Därför är det tur att amatörgitarristen
och markisen de Benavent beställde
kammarmusik för gitarr och stråkkvartett av honom för eget bruk.
Boccherini, som tillbringade nästan hela sitt vuxna liv i Madrid, skrev
12 kvintetter för markisen, av vilka sju
har bevarats till våra dagar, men de är
alla arrangemang av tidigare skrivna
kammarmusikaliska verk för varierande
besättning. Den mest kända av dessa
kvintetter är det verk som vi hör ikväll
med sin fartfyllda finalsats (Fandango).
Fandangon är en allmänt känd dans
på den Iberiska halvön och ett väsentligt element utgörs av kastanjetter och
handklappningar som vi känner från
flamencon. I första satsen rör vi oss i
herdestämningar och musiken ger en
stiliserad imitation av herdarnas musik
på säckpipa.
Jukka Rautasalo (sammandrag)
Kimmo Korhonen (sammandrag)
6
SAKARI ORAMO
ISMO ESKELINEN
Sakari Oramo är chefsdirigent för
Kungliga Filharmonikerna i Stockholm
och BBC Symphony Orchestra. Därtill
är han dirigent för Karlebyoperan (West
Coast Kokkola Opera) och konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens
Kammarorkester. Oramo var chefsdirigent för Radions symfoniorkester
2003–2012, varefter han utnämndes till
orkesterns hedersdirigent. Under åren
1998–2008 var han musikchef för City
of Birmingham Symphony Orchestra
(CBSO).
Oramo har dirigerat bl.a. filharmonikerna i Berlin, Wien och New York, samt
symfoniorkestrarna i Boston, Chicago
och San Francisco, Concertgebouworkestern samt Staatkapelle Dresden.
Under säsongen 2012–2013 dirigerade han bl.a. Wiener Philharmoniker,
Chicago Symphony Orchestra och
RSO Frankfurt. Därtill åkte han på
turné till Förenta Staterna med
Stockholmsfilharmonikerna.
Oramo
fick
doktorstiteln
vid
University of Birmingham 2004. Han
beviljades år 2008 den prestigefulla Elgarmedaljen och år 2009 förlänade Order of the British Empire honom titeln OBE för hans meriter inom
Storbritanniens musikliv. I december
2010 beviljade Republikens president
Sakari Oramo Pro Finlandia-medaljen.
Ismo Eskelinens internationella karriär
började vid 17-årsåldern med ett antal tävlingsframgångar och sedermera
har den fört honom till flera berömda
konserthus, bl.a. Philharmonie i Berlin,
Concertgebouw i Amsterdam och Royal
Festival Hall i London. Under spelåret 2013–14 uppträder han som solist
med bl.a. BBC Symphony Orchestra,
Tampere Filharmonia, Lapplands kammarorkester och Kymi Sinfonietta.
Eskelinens repertoar omspänner musik från 1500-talet till våra dagar. Hans
samarbete med samtida kompositörer, bl.a. Einojuhani Rautavaara, Aulis
Sallinen, Jukka Tiensuu, Olli Mustonen,
Sebastian Fagerlund, Kirmo Lintinen,
Leo Brouwer och Helmut Lachenmann,
har lett till ett sort antal uruppföranden
och inspelningar.
Eskelinen varit den förste någonsin
inbjudne gitarristen vid ett flertal festivaler, bl.a. Moritzburg, Charlottesville
och Festival Schaubeck. Vid gitarrfestivaler som GFA i USA är han en uppskattad artist och lärare. Eskelinens
skivinspelningar har haft stor internationell framgång.
Eskelinen har varit konstnärlig ledare för festivalen Sonkajärvi Soi sedan
1992. Han har även planerat konstnärliga helheter för bl.a. kammarorkestern
Avanti!.
7
År 1927, ett år efter Rundradiobolagets
grundande, bildades en tiomanna ensemble som utvidgades till en fulltalig symfoniorkester på 1960-talet.
Orkesterns tidigare chefsdirigenter är
Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt,
Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif
Segerstam, Jukka-Pekka Saraste och
Sakari Oramo. Saraste och Oramo är
RSO:s hedersdirigenter.
Den nya inhemska musiken utgör en
viktig del av RSO:s repertoar. Varje år
uruppför orkestern ett flertal verk som
beställs av Yle. Till RSO:s uppdrag hör
också att göra friköpta inspelningar av
all inhemsk orkestermusik. Under spelåret 2013–2014 uruppför orkestern sex
inhemska verk som Yle beställt.
RSO har spelat in på skiva musik av
bl.a. Eötvös, Nielsen, Hakola, Lindberg,
Saariaho, Sallinen, Kaipainen och
Kokkonen samt premiärskivinspelningen av Armas Launis’ opera Aslak Hetta.
Orkesterns inspelningar har fått betydande pris bl.a. av BBC Music Magazine
och Académie Charles Gros. Skivan med
Lindbergs och Sibelius violinkonserter
(Sony BMG) där solostämman spelas
av Lisa Batiashvili fick MIDEM Classical
Award 2008. Samma år valde New York
Times orkesterns andra Lindbergskiva
till årets skiva.
RSO turnerar regelbundet på olika håll
i världen. Under spelåret 2013–14 åker
orkestern ut på turné i Mellaneuropa
under Hannu Lintus ledning.
RSO:s radiokanal är YLE Radio 1 som
radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och
utländska konserterna direkt. På webbsidan yle.fi/klassinen kan konserterna
avnjutas live med hög upplösning.
RSO:S OCH
SIBELIUS-AKADEMINS
UTBILDNINGSSAMARBETE
Fem unga musiker medverkar vid denna konsert inom ramen för utbildningssamarbetet mellan RSO och SibeliusAkademin. De valdes till utbildningen
på basis av provspelning och arbetar
som bäst på sin kandidatexamen. En
konsertmästare eller en stämledare i
RSO fungerar som deras personliga
handledare.
Violinisterna Sara Mansnerus och
Aleksi Kotila, violasten Oili Tuhkanen,
cellisten Anna Liukkonen och kontrabasisten Iikka Järvi spelar under tre
veckor med i RSO:s led bredvid sin
handledare, som vägleder dem i veckans repertoar. Handledningen fortsätter under konsertveckan och studerandena får också återkoppling på sina
prestationer. Konsertveckorna motsvarar Sibelius-Akademins orkesterperioder och studerandena får studiepoäng
för dem.
Nästan gång får en grupp studeranden tillfälle att spela under ledning av Hannu Lintu (20.12) och Mario
Venzago (12.2).
RADIONS
SYMFONIORKESTER
Radions symfoniorkester (RSO) är Oy
Yleisradio Ab:s orkester med uppgift att
producera och befrämja finländsk musikkultur. Orkesterns nye chefsdirigent
är Hannu Lintu.
8
