Sakari Oramo, dirigent
Robert McLoud, recitation
François Joseph Gossec: Svit ur operan Le Triomphe de la
République
18 min
I Villageois et Villageoises
II Air pour les Polonais
III Anglaise ou Bostonienne
IV Air pour les Suisses-Rans des Vaches
V Grivois
VI Valsque
VII Air pour les Négres
VIII Air pour les Savoisiens
IX Vielle
X Contredansa Finale
Arnold Schönberg:
Ode till Napoleon op. 41
16 min
PAUS 20 min
Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 3 Ess-dur op. 55 ”Eroica”
INFÖR KONSERTEN, kl. 18.00–18.30 i Elissasalen:
Från Franska revolutionen till året 1809. Professor Hannu Salmi, Turun yliopisto.
Paus ca kl. 19.45. Konserten slutar ca kl. 20.45.
Sänds direkt i YLE Radio 1 och på internet (www.yle.fi/rso).
1
50 min
François-Joseph Gossec (1734–1829): Svit ur operan
Le Triomphe de la République
François-Joseph Gossec föddes två år efter
Haydns födelse och dog två år efter Beethovens
död. Tiden där emellan rymmer hela den klassicistiska epoken. Klassicismen var den stadiga
grund som Gossec byggde sin musik på, men
han var även något av en visionär som blickade in i framtiden. Under sin långa karriär hann
Gossec bevittna många politiska och samhälleliga omvälvningar, som även återspeglas i hans
verk.
Gossec föddes i Vergnies i dagens Belgien
men sedan 1751 kom han att utföra sitt livsverk i Paris. År 1770 grundade han orkestern
Concert des amateurs och några år senare övertog han ledningen för den ansedda orkestern
Concert Spirituel, som han även omorganiserade. Han skrev ett stort antal symfonier för bägge orkestrarna. År 1784 blev Gossec direktör
för den nygrundade kungliga sångskolan. Då
skolan ombildades och övergick i det ärevördiga Pariskonservatoriet år 1795, hörde Gossec
till ledningsgruppen.
Den franska revolutionen 1789 innebar en
omvälvning även för musiklivet i landet. För
Gossec var detta en höjdpunkt i karriären och
han tjänade den nya regimen av hela hjärtat.
Han skrev ett flertal verk i revolutionär anda,
inte minst för operascenerna. År 1792 föddes
enaktaren L’Offrande à la Liberte (Offergåvan till
friheten) och följande år Le Triomphe de la République (Republikens seger), som inspirerats av
slaget vid Valmy i september 1792, där den revolutionära franska armén besegrade de preussiska trupperna.
Republikens seger är en opera i en akt och sex
scener som hänför sig till genren divertissement lyrique. Texten skrivs av poeten MarieJoseph Chénier, yngre bror till André Chénier,
som i revolutionens stormar föll offer för giljotinen och senare blev huvudperson i en fin
opera av Umberto Giordano. Verket börjar med
en tredelad uvertyr och består till stor del av
hymnliknande körscener med mellanliggande
recitativ som ackompanjeras av stor orkester.
Gossec låter folkets röst höras i form av ett flertal folkmelodier. Här finns även stoff till stort
spektakel med tillhörande kanonskott. Det hela
slutar med en balettsekvens Entrée des Nations
(Folkens frammarsch), där olika t.o.m. afrikanska folk marscherar in på scenen.
Arnold Schönberg (1874–1951): Ode till Napoleon
op. 41
En dag efter att Napoleon hade abdikerat i april
1814, fattade den engelske mästerpoeten Lord
Byron pennan och skrev ett omfattande, i sin
slutliga form 19 verser långt ode till Napoleon Bonaparte. Någon hyllning är det inte fråga
om utan en mördande kritik av Napoleon som
egenhändigt låtit sig krönas till kejsare. Texten
kan även ses i vidare bemärkelse som kritik av
enväldet.
I den dikten fann Schönberg under andra
världskriget en genklang till hans egna känslor. Efter nationalsocialisternas maktövertagande blev han p.g.a. sin judiska härkomst år
1933 tvungen att lämna sin professur vid Ber-
lins musikhögskola och fly via Frankrike till
Förenta Staterna, där han bodde resten av sitt
liv. Många av Schönbergs släktingar gick döden
till mötes i nationalsocialisternas förintelseläger. Med hjälp av Byrons ode kunde Schönberg
göra sin konst till ett vapen i kampen mot Hitler. Visst fanns det skillnader mellan Napoleon och Hitler, men då verket skrevs mitt under
de svåra krigsåren, rådde nog ingen osäkerhet
emot vem verket var riktat.
Schönberg tonsatte Byrons ode under våren
och sommaren 1942. Den första versionen var
skriven för recitatör, stråkkvartett och piano,
men då odet uruppfördes i november samma
2
år i New York, hade stråkkvartetten bytts ut
till stråkorkester. Verket kan framföras i vardera formen.
Schönberg ville få fram orden med full tydlighet och därför valde han recitatör i stället för
sångare. I Odet till Napoleon har rytmen noterats exakt för recitatören. Däremot är tonhöjderna mera approximativa och deras inbördes
förhållanden har närmast med betoningarna
i texten att göra. Verkets musikaliska materi-
al är dodekafoniskt och följer således 12-tonssystemet som Schönberg utvecklat. Schönberg
har emellertid sammanställt raden så att man
lätt kan avskilja tonala element ur den. Verkets
snabba vändningar och skarpt slipade, kantiga detaljer ser till att beskrivningen av Napoleon och genom honom Hitler inte blir alltför
friserad.
Kimmo Korhonen (sammandrag)
Ludwig van Beethoven (1770–1827): Symfoni nr 3
Ess-dur op. 55 “Eroica”
Det berättas att Ludwig van Beethoven hade för
avsikt att dedicera sin tredje symfoni till Napoleon Bonaparte, men att han rev bort titelbladet med dedikationen efter att hört att denne
låtit utropa sig till kejsare. Av de stora tonsättarna var Beethoven den som tydligast var ett
barn av den franska revolutionen. Hans musik
är framsprungen ur frihetens, jämlikhetens och
broderskapets ideal – något som tog sig uttryck
på många sätt.
För det första utövade Beethoven ett kraftigt
inflytande på hur musikens sociala dimension
utformades. På hans tid minskade de rika och
kulturmedvetna adelshovens betydelse som
musikens viktigaste högborgar och musiken
blev i högre grad ett fritidsintresse för borgerskapet i städerna. Härmed föddes och etablerades den moderna konsertinstitutionen. Det
var visserligen inte Beethoven som fick denna
väldiga omvälvning till stånd, men hans inställning återspeglade epokens tidsanda.
För det andra påverkade idealen själva musiken. Det är ingen tillfällighet, att just Beethoven inom kammarmusiken fulländade den
utveckling som började i och med Mozart och
Haydn, dvs. inbördes demokratiseringen av de
enskilda stämmorna så att alla fick viktiga saker att säga, inte bara ensemblens primasfigur.
För det tredje blev frihet, jämlikhet och broderskap en central del av musikens ”budskap”.
Symfoni nr 3 (1804) hör till Beethovens ”udda
3
symfonier”, dvs. till den radikalare delen i motsats till de mera måttliga ”jämna symfonierna”.
Tredje symfonin är den mest ”udda” bland symfonierna. Oregelbundenheterna i dess dimensioner, formspråk och rytmik samt uttryckets
djuplodande och väldiga (oftast ytterst behärskade) patos slog den samtida publiken och musikerna med fasa. Fastan man idag inte längre behöver rygga tillbaka för dessa egenskaper,
har deras effekt inte avtagit med tiden.
Symfonins underrubrik ”Eroica” hänvisar till
heroismen. I stället för Napoleon dedicerade
Beethoven kompositionen till ”minnet av en
hjälte” och därmed är det möjligt att till en viss
grad ge den heroiska aspekten en ironisk tolkning. Symfonins teman och det sätt på vilket
de behandlas har emellertid en så verklig och
sällsynt markant stolt prägel att lyssnaren inte i första hand kommer att tänka på just denna tolkning. Den symfoniska formens dialektik förutsätter kontrasterande element såsom
våldsamhet och känslighet, seriösa drag och
lekfullhet, disciplin och frihet, privata drag och
allmängiltighet, glädje och sorg. Allt detta och
mycket mera flödar rikligare i Beethovens 3:e
symfoni än i nästan vilket annat verk som helst,
och därför har Eroican alltid haft en specialställning bland de verk som för den symfoniska idéns historiska stafettpinne vidare.
Jouni Kaipainen (sammandrag)
Sakari Oramo
Sakari Oramo inledde sin period som chefsdirigent för Radions symfoniorkester i augusti 2003. Han började sin karriär som violinist
och blev 1991 alternerande konsertmästare vid
RSO. Efter studier i Jorma Panulas dirigentklass tog han sitt dirigentdiplom 1992. I januari 1993 dirigerade Oramo en RSO-konsert
med kort varsel. Det blev en stor framgång och
ledde till att han engagerades som dirigent från
hösten 1994.
Sakari Oramo avslutade sin tioårsperiod som
chefsdirigent för City of Birmingham Symphony Orchestra (CBSO) våren 2008, men fortsätter samarbetet som orkesterns förste gästdirigent. Hösten 2008 tillträder Oramo som chefsdirigent för Kungliga Filharmonikerna i Stockholm. Oramo är även förste gästdirigent för
Mellersta Österbottens kammarorkester och
dirigent för Karlebyoperan.
Sakari Oramo har dirigerat Berliner Philharmoniker, New York Philharmonic, Los Angeles
Philharmonic, Chicago Philharmonic och Oslo
Filharmoniske Orkester, Concertgebouworkestern, Orchestre de Paris, Cleveland Orchestra,
Minnesota Orchestra, NDR:s symfoniorkester
och Frankfurts radiosymfoniorkester, m.fl. Under de närmaste åren gästdirigerar Oramo bl.a.
Berliner Philharmoniker, Staatskapelle Dresden, Wiener Symphoniker och San Francisco
Symphony Orchestra.
Oramo och RSO har gästspelat i Wien och
Prag, Tyskland och Schweiz, samt vid BBC:s
Proms i London, musikfestspelen på Kanarieöarna, Edinburghfestivalen och festspelen i
Bergen. Till Japan har Oramo och RSO gjort
två framgångsrika turnéer i oktober 2005 och
i februari 2007.
Som dirigent för RSO har han spelat in musik av Bartók, Hakola, Lindberg, Kaipainen
och Kokkonen, samt premiärinspelningen av
Armas Launis’ opera Aslak Hetta för Ondine.
Skivinspelningen med musik av Magnus Lindberg, liksom även Bartókskivan som gavs ut av
Warner Classics, har väckt stor internationell
uppmärksamhet. Oramos inspelning av Nordgrens tredje och femte symfoni (Ondine) fick
år 2000 det prestigefyllda franska priset Académie de Charles Cros. År 2006 fick Lindbergskivan Classic FM Gramophone Award och BBC
Music Magazines pris. Senast fick Oramo MIDEM Classical Award 2008 som beviljades för
hans och RSO:s inspelning av Magnus Lindbergs och Sibelius’ violinkonserter med Lisa
Batiashvili som solist.
År 2004 förlänades Sakari Oramo doktorstiteln honoris causa vid University of Central
England, Birmingham. Sommaren 2008 fick
han den prestigefyllda Elgar-medaljen för sina insatser som tolk för Edward Elgars musik.
Robert McLoud
tolo i den omtalade uppsättningen av Figaros
bröllop, titelrollen i Carissimis Jephta och senast fältskärens roll i uruppförandet av Sebastian Fagerlunds opera Döbeln 1809 i juli 2009.
McLoud sjöng Schigolchs roll i Alban Bergs Lulu i West Coast Kokkola Operas och Radions
symfoniorkesters samproduktion i mars 2009.
Vid Finlands Nationalopera har McLoud
sjungit ett flertal roller och under innevarande säsong står Monterones roll i Rigoletto i turen. Till hans solistiska gästspel hör
Robert McLoud fick sin utbildning på avdelning
för sångkonst vid University of Kansas. Efter
att ha avlagt sitt diplom debuterade han som
Gremin (Tjajkovskij: Eugen Onegin) vid Opera Omaha år 1992. Under de följande tio åren
sjöng McLoud olika roller vid ett flertal teatrar
i Förenta Staterna: Santa Fe Opera, St. Louis
Opera, Baltimore Opera och Connecticut Opera.
McLoud har sjungit flera roller vid Karleby
Operasommar under Sakari Oramos ledning sedan grundandet av festivalen. Till dem hör Bar-
4
även bl.a. Beethovens 9:e symfoni på Konserthuset i Stockholm under Oramos led-
ning. Som solist för RSO har McLoud tidigare
hörts i Tireisias roll i Stravinskys Oidipus Rex.
Radions symfoniorkester
Radions symfoniorkester (RSO) är Rundradions orkester. Den firade sitt 80-årsjubileum
hösten 2007. Den nuvarande chefsdirigenten
Sakari Oramo tillträdde hösten 2003.
Radioorkestern grundades år 1927 och bestod då av tio musiker. På 1960-talet utvidgades den till en fulltalig symfoniorkester. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam och Jukka-Pekka
Saraste.
Den nya inhemska musiken utgör en viktig
del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställts av Rundradion. RSO har inalles uruppfört över 500 verk.
Under säsongen 2009–2010 spelar orkestern
sex uruppföranden och därtill ett flertal andra
verk som hörs för första gången i Finland.
RSO har gjort över 100 skivinspelningar. På
nyårsdagen 1939 inspelades en historisk pärla
i Helsingfors Konservatorium (nuvarande Sibelius-Akademin). Som en del av en radiohälsning till amerikanarna dirigerade Jean Sibelius
sitt eget Andante festivo. Detta är det enda do-
5
kument som bevarats av Sibelius som dirigent.
Med Sakari Oramo har RSO spelat in musik av
bl.a. Bartók, Hakola, Lindberg, Kaipainen och
Kokkonen, samt den första skivinspelningen av
Armas Launis’ opera Aslak Hetta. RSO:s inspelningar har fått ett flertal prestigefyllda priser,
bl.a. Gramophone Award och BBC Music Magazine Award. Senast fick RSO MIDEM Classical
Award 2008 för sin inspelning av Magnus Lindbergs och Sibelius’ violinkonserter med Lisa Batiashvili som solist (SONY BMG). RSO spelar
även in skivor för bl.a. Ondine.
RSO:s första utlandsgästspel ägde rum i Leningrad 1963. Sedermera har RSO spelat närmare 300 konserter utomlands. I Japan har orkestern gästspelat fyra gånger. Under säsongen 2009–2010 gästspelar orkestern i S:t Petersburg, Benin och Stockholm.
RSO:s egen radiokanal, YLE Radio 1, radierar
alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. Konserterna kan även avlyssnas världen
runt via RSO:s webbsidor (www.yle.fi/rso).
