Sakari Oramo, dirigent
Jane Irwin, mezzosopran
Philomela, instudering Marjukka Riihimäki
Cantores Minores, instudering Hannu Norjanen
Gustav Mahler: Symfoni nr 3 d-moll för alt, damkör,
gosskör och orkester
100 min
I Kräftig, entschieden
II Tempo di Minuetto (Sehr mässig)
III Comodo (Scherzando, Ohne Hast)
IV Sehr langsam – Misterioso (O Mensch! Gib acht!) (alt, orkester)
V Lustig im Tempo und keck im Ausdruck (Es sungen drei Engel)
(kör, alt, orkester)
VI Langsam – Ruhevoll – Empfunden
Konserten slutar ca kl. 20.45.
Sänds direkt i Yle Radio 1 och på internet (www.yle.fi/rso).
1
Gustav Mahler (1860–1911): Symfoni nr 3 d-moll
(1893–1896)
”Nein, die Symphonie muss sein wie die Welt.
Sie muss alles umfassen!” Detta kännetecknande, polemiska svar fick Sibelius av Mahler på
sin replik, där han i symfonin sade sig beundra framförallt dess stränghet och stil och den
djupa logik som skapar ett inre samband mellan alla motiv. I Mahlers öron måste detta ha låtit förlegat i Brahms’ stil. Vid denna tid stod Sibelius vid porten till sin nya linje och han hade i sitt inre redan tagit avstånd från den tyska
senromantikens megalomani. Mahler var själen
i denna inriktning och hans vision om att symfonin bör omfatta ”allt” var utpräglat pluralistisk. Den innebar att införliva sinsemellan oförenliga element, att tolerera närvaron av konflikter över gränsen till förtvivlan. Detta har inte
mycket med prydlig logik att göra. I detta avseende var Mahler modern: han avstod från den
enda sanningens diktatur och därmed påminde hans tankesätt om 1900-talets naturvetenskaper och filosofi.
Alla Mahlers symfonier är manifestationer av
de översvallande uttryck som var rådande under fin de siècle, alldeles speciellt andra, tredje
och åttonde symfonin. Besättningarna är väldiga och verkens speltid överskrider de himmelska dimensionerna i Schuberts Stora C-dursymfoni. I alla dessa enorma block finns också
sjungen text med och således människoröster.
De är med andra ord arvtagare till Beethovens
nionde symfoni och följer Wagners estetiska
princip, enligt vilken musikens musa verkligen
kan bära frukt först då hon befruktas av poesin.
I motsats till Wagner skrev Mahler inte själv
sina texter. I enlighet med sitt pluralistiska synsätt hämtade han sina texter från mycket varierande källor. Den viktigaste källan var den tyska folkdiktningen. Han inspirerades i hög grad
av Des Knaben Wunderhorn och tonsatte många
av samlingens dikter. Dessa sånger kom sedan
att teckna bakgrunden till hans fyra första symfonier. För tredje symfonin tonsatte han den
kända folkliga koralen Es sungen drei Engel (Där
sjöngo tre änglar), samma som Hindemith i hög
grad utgick ifrån i sin opera och symfoni Mathis
der Maler.
En annan textkälla var sången O Mensch! Gib
acht! (Midnatt) som härstammar ur Friedrich
Nietzsches Also sprach Zarathustra. På Mahlers
tid var Nietzsche en synnerligen inflytelserik
filosof och samtidigt också en av de allra mest
missförstådda. I Mahlers tredje symfoni utgör
Nattsången ur Zarathustra en mörk motvikt till
den ljusa barnsliga karaktären i de omgivande
satserna.
Tredje symfonin kom till under åren 1893–96,
men fick sitt uruppförande 1902, då tonsättaren dirigerade den i Krefeld. Under kompositionsarbetets lopp förändrades symfonins karaktär. Då han tog itu med symfonin förespeglade han sig ett ljust och gladlynt verk som motvikt till den seriösa Andra symfonin. Hans avsikt
var att trean skulle bli någonting ”genomgående humoristiskt”. Det var meningen att glädjen
skulle få sin drivkraft ur de känslor som naturen väcker. Som det så ofta går väckte naturen
i konstnärssjälens sinne en panteistisk stämning, som gärna ser någonting gudomligt överallt och förundrar sig över allt från myggor till
solen med vidöppna ögon och ett saligt smil
på läpparna. Helheten började få andra nyanser som inte längre var så glädjefulla. Till slut
kom verket att bli tudelat: de sex satserna är indelade i två ”avdelningar”. Den första bildas enbart av den väldiga första satsen och den andra
av de fem övriga satserna.
Den första avdelningen skulle bli lättsam
och glad. Den planerade programrubriken lydde Sommaren marscherar in – Bacchus’ procession. Det visade sig vara svårt att förverkliga
idén. Mahler beslutade att skriva den sist och
då han sedan äntligen kunde ta itu med den,
hade hela konceptet förändrats grundligt. Satsen gled in på någonting som Mahler beskrev
med orden ”det vildaste jag någonsin skrivit”.
Han arbetade febrilt och tröttade ut sig, samtidigt som han njöt av mödan och våndan. Först
fick han en vision av Pan, herdediktningens,
2
fruktbarhetens och skogens grekiske gud, som
även har vissa groteska och burleska drag. Rubriken fick formen Pan vaknar. Symfonins inledande, starkt deklamerande motiv för åtta valthorn, som först bara ger en svag kontaktyta, var
i kompositörens sinne en ”revelj”. Då nya motiv och teman dyker upp, kommer de i allmänhet i form av stora helheter, tematiska områden. Associationen till morgon och väntan på
sommaren föds ur musikens dröjande karaktär: allting låter som om någon viktig aktivitet
skulle stå i beråd att starta, men inte ännu…inte riktigt ännu.
Mahler stipulerade en paus på fem minuter
mellan symfonins två avdelningar. Den enda
avsikten med detta var inte att ge för musikerna och publiken andrum utan även att på detta sätt betona skillnaden mellan de två avdelningarna. Andra satsen Vad ängens blommor berättar för mig står i skarp kontrast med den föregående. Den klumpigt intagande Ländler-melodin klämmer i med stämningar från en tid som
gått. Den avbryts ibland av ett mera raskt dansant avsnitt som betonar tablåns rustika natur.
I tredje satsen hänvisar Mahler till en av sina
tidiga Wunderhornsånger, Ablösung im Sommer
(Vaktombyte om sommaren), i vars text näktergalen satts att vikariera göken. Satsens rubrik
lyder Vad djuren berättar för mig, men i satsen
ingår även ett element som hänvisar till människan. Hon representeras av ett posthornsolo,
som är förknippat med en viktig rumseffekt –
ett inte så avlägset eko från Beethovens Fidelio
och operans ursprungliga uvertyrer.
Fjärde satsen, Vad natten berättar för mig, är
ett altsolo som bygger på Nietzsches nattsång
och som på denna plats i symfonin får en framhävd ställning. Mitt bland dessa bilder ur naturen är det lätt att uppfatta den filosofiskt djuplodande, tätt tonsatta och glatt kulminerande
texten som symfonins ideologiska tyngdpunkt.
I femte satsen, Vad morgonklockorna berättar för
mig, ställer Mahler två saker mot varandra: å
ena sidan sången som speglar barnatron och
en enkel känsla av välbefinnande, å andra sidan det ”högkulturellt”, originellt färgsatta orkesterackompanjemanget. Dam- och gosskörens klangfärg har en lättande verkan och även
den naivistiskt sjungna klockimitationen har
sin tjusning.
Jouni Kaipainen (sammandrag)
Sakari Oramo
Sakari Oramo inledde sin period som chefsdirigent för Radions symfoniorkester i augusti 2003.
Han började sin karriär som violinist och
blev 1991 alternerande konsertmästare vid
RSO. Efter studier i Jorma Panulas dirigentklass tog han sitt dirigentdiplom 1992. I januari 1993 dirigerade Oramo en RSO-konsert med
kort varsel. Det blev en stor framgång och ledde till att han engagerades som dirigent från
hösten 1994.
Sakari Oramo avslutade sin tioårsperiod som
chefsdirigent för City of Birmingham SymphonyOrchestra (CBSO) våren 2008, men fortsätter samarbetet som orkesterns förste gästdirigent. Hösten 2008 tillträdde Oramo som chefsdirigent för Kungliga Filharmonikerna i Stock-
3
holm. Oramo är även förste gästdirigent för
Mellersta Österbottens kammarorkester och
dirigent för Karlebyoperan.
Sakari Oramo har dirigerat Berliner Philharmoniker, New York Philharmonic, Los Angeles
Philharmonic, Chicago Philharmonic och Oslo Filharmoniske Orkester, Concertgebouworkestern, Orchestre de Paris, Cleveland Orchestra, Minnesota Orchestra, NDR:s symfoniorkester och Frankfurts radiosymfoniorkester, m.fl. I
en nära framtid gästdirigerar Oramo bl.a. Boston Symphony Orchestra, Göteborgs symfoniker, Staatskapelle Dresden och Orchestre de Paris. I april 2010 gör han en europaturné med
Europeiska kammarorkestern.
Oramo och RSO har gästspelat i Wien och
Prag, Tyskland och Schweiz, samt vid BBC:s
Proms i London, musikfestspelen på Kanarieöarna, Edinburghfestivalen och festspelen i Bergen. Till Japan har Oramo och RSO gjort två
framgångsrika turnéer i oktober 2005 och i februari 2007.
Som dirigent för RSO har han spelat in musik av Bartók, Hakola, Lindberg, Kaipainen
och Kokkonen, samt premiärinspelningen av
Armas Launis’ opera Aslak Hetta för Ondine.
Skivinspelningen med musik av Magnus Lindberg, liksom även Bartókskivan som gavs ut av
Warner Classics, har väckt stor internationell
uppmärksamhet. Oramos inspelning av Nordgrens tredje och femte symfoni (Ondine) fick
år 2000 det prestigefyllda franska priset Aca-
démie de Charles Cros. År 2006 fick Lindbergskivan Classic FM Gramophone Award och BBC
Music Magazines pris. Senast fick Oramo MIDEM Classical Award 2008 som beviljades för
hans och RSO:s inspelning av Magnus Lindbergs och Sibelius’ violinkonserter med Lisa
Batiashvili som solist.
År 2004 förlänades Sakari Oramo doktorstiteln honoris causa vid University of Central
England, Birmingham. Sommaren 2008 fick
han den prestigefyllda Elgar-medaljen för sina insatser som tolk för Edward Elgars musik.
År 2009 beviljade Order of the British Empire
Oramo titeln OBE för hans arbete till förmån
för musiken.
Jane Irwin
Brittiska mezzosopranen Jane Irwin studerade Kindertotenlieder med Hebrides Ensemble och
vid Lancaster University samt Royal Northern drottningen i Purcells opera Dido och Aeneas.
College of Music i Manchester. Hon har vunnit År 2008 omfattade festivalprogrammet Tipett flertal priser, bl.a. Decca Prize inom ramen petts oratorium Child of Our Time med BBC
för Kathleen Ferrier Award 1991 samt första – Scottish Symphony Orchestra samt Anezkas
pris vid Geneva International Music Competi- roll i Smetanas opera Två änkor vid Scottish
tion 1993 (Voice Competition).
Opera. Irwin har även sjungit vid bl.a. English
År 2002 gjorde Irwin sin Carnegie Hall-de- National Opera, där hon gav en bejublad tolkbut med Pittsburgh Symphony Orchestra under ning av Brangäne i Tristan och Isolde. År 2006
Mariss Jansons’ ledning. Hennes tidigare kon- gjorde Irwin sin USA-debut som Brangäne vid
serter med samma orkester vid BBC Proms och San Francisco Opera.
Berlin Festival 1999 var mycket framgångsrika.
Med City of Birmingham Symphony OrÅr 2005 sjöng Irwin Händels Lucrezia med San chestra har Irwin bl.a. sjungit Wagners WeFrancisco Symphony Orchestra och följande år sendonck Lieder under Walter Wellers ledning,
Mozarts Kröningsmässa. I januari 2007 fram- oratorier av Elgar, Bernsteins 1:a symfoni samt
förde hon Chaussons Poème de l’amour et de la Mahlers Das Lied von der Erde och 2:a symfoni
mer i New York med American Symphony Or- under ledning av Sakari Oramo. I sitt hemland
chestra under Leon Botstein.
har Irwin etablerat samarbete med BBC PhilIrwin uppträder regelbundet vid Edinburgh harmonic Orchestra, BBC Symphony OrchestFestival. Vid festivalen 2007 sjöng hon Mahlers ra och London Sinfonietta.
Philomela
Philomela grundades år 1984 och till körens dirigent valdes musiklektorn vid Sibeliusgymnasiet, Marjukka Riihimäki, som fortfarande är
körens dirigent. Philomela är en damkör med
ca 40 medlemmar. Namnet på kören är hämtat ur den grekiska mytologin och hänvisar till
näktergalen.
Kören tolkar både traditionell och modern
4
musik, lätt musik och verk av samtida kompositörer, av vilka många har tillägnat kören sina
verk. Under de senaste åren har kören inriktat
sig starkt på folksång i Kalevalatradition. Tellu
Virkkalas Suden Aika är ett exempel på ett verk
som kören sjungit runt om i världen och som
blivit körens visitkort. Kören är också känd för
sina experiment med koreografi.
Philomela har fått erkännande både i hemlandet och utomlands. År 2001 skrev Philomela historia genom att som första inhemska kör
ta hem Grand Prix vid körmönstringen Tam-
pereen Sävel. I Tampereen Sävels historia har
Grand Prix beviljats bara fyra gånger. Philomela har gjort ett flertal radiobandningar. År
1991 fick kören pris av Rundradion och valdes
till årets damkör.
Marjukka Riihimäki blev färdig med musiklärarstudierna vid Sibelius-Akademin 1972. Utöver Philomela och Sibeliusgymnasiets körer dirigerar hon kammarkören Grex Musicus och
Klemettiinstitutets damkör. År 1993 fick hon
Klemettipriset.
Cantores Minores
Helsingfors Domkyrkas gosskör, Cantores Minores, är Finlands äldsta och mest framgångsrika gosskör. Kören höll sina första övningarna
i december 1952. Grundarna pastor Tarmo Nuotio, kyrkoherde Aapo Santavuori och amerikafinländaren Ruth-Esther Hillilä (som valdes till
kören första dirigent) hade som mål att bygga
vidare på den historiska traditionen med kyrkliga gosskörer i Finland. Kören har dirigerats av
bl.a. Peter Lacovich (1954–62) och Heinz Hofmann (1962–87), vars 25 år långa, dynamiska period fastslog formerna för körens utbildnings- och konsertverksamhet. Den tyske professorn Christian Hauschild ledde kören 1987–
2004 och Cantores Minores-musikinstitutet
som grundades 1990. Sedan 2005 har dirigenten Hannu Norjanen varit körens konstnärliga
ledare och rektor för institutet. Han härstam-
mar från körens egna led. Den internationella klassiska repertoaren har utvidgats, den nya
musikens andel har ökats och kören har även
gått över olika musikaliska skrankor. Den första inspelningen som gjorts under Norjanens
period, Joululauluja (2007), fick utomordentlig kritik.
Inom kören sjunger och studerar över 300
gossar och unga män. Under årens lopp har
kören haft närmare 3000 medlemmar. Cantores Minores har företagit 51 konsertturnéer på olika håll i världen. Kören sjunger årligen
åtminstone två stora verk av J.S. Bach. Republikens president Tarja Halonen är beskyddare för körens verksamhet och turnéer. YLE har
utnämnt Cantores Minores till Årets ungdomskör 2009–10.
Radions symfoniorkester
Radions symfoniorkester (RSO) är Rundradions orkester. Den firade sitt 80-årsjubileum
hösten 2007. Den nuvarande chefsdirigenten
Sakari Oramo tillträdde hösten 2003.
Radioorkestern grundades år 1927 och bestod då av tio musiker. På 1960-talet utvidgades den till en fulltalig symfoniorkester. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Ok-
5
ko Kamu, Leif Segerstam och Jukka-Pekka
Saraste.
Den nya inhemska musiken utgör en viktig
del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställts av Rundradion. RSO har inalles uruppfört över 500 verk.
Under säsongen 2009–2010 spelar orkestern
sex uruppföranden och därtill ett flertal andra
verk som hörs för första gången i Finland.
bergs och Sibelius’ violinkonserter med Lisa Batiashvili som solist (SONY BMG). RSO spelar
även in skivor för bl.a. Ondine.
RSO:s första utlandsgästspel ägde rum i Leningrad 1963. Sedermera har RSO spelat närmare 300 konserter utomlands. I Japan har orkestern gästspelat fyra gånger. Under säsongen 2009–2010 gästspelar orkestern i S:t Petersburg, Benin och Stockholm.
RSO:s egen radiokanal, YLE Radio 1, radierar
alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. Konserterna kan även avlyssnas världen
runt via RSO:s webbsidor (www.yle.fi/rso).
RSO har gjort över 100 skivinspelningar. På
nyårsdagen 1939 inspelades en historisk pärla
i Helsingfors Konservatorium (nuvarande Sibelius-Akademin). Som en del av en radiohälsning till amerikanarna dirigerade Jean Sibelius
sitt eget Andante festivo. Detta är det enda dokument som bevarats av Sibelius som dirigent.
Med Sakari Oramo har RSO spelat in musik av
bl.a. Bartók, Hakola, Lindberg, Kaipainen och
Kokkonen, samt den första skivinspelningen av
Armas Launis’ opera Aslak Hetta. RSO:s inspelningar har fått ett flertal prestigefyllda priser,
bl.a. Gramophone Award och BBC Music Magazine Award. Senast fick RSO MIDEM Classical
Award 2008 för sin inspelning av Magnus Lind-
6
