Roms fontäner

Sakari Oramo, dirigent
Pekka Kuusisto, violin
Ottorino Respighi: Fontane di Roma (Roms fontäner)
18 min
I La fontana di Valle Giulia all’alba (Fontänen vid
Valle Giulia i gryningen) (Andante mosso)
II La fontana del Tritone al mattino (Triton-fontänen
på morgonen) (Vivo)
III La fontana di Trevi al meriggio (Trevi-fontänen
vid middagstid) (Allegro moderato – Allegro vivace –
Largamente)
IV La fontana di Villa Medici al tramonto (Fontänen vid
Villa Medici i skymningen) (Andante)
Samuel Barber: Violinkonsert op. 14
22 min
I Allegro
II Andante
III Presto in moto perpetuo
PAUS 20 min
Joseph Haydn:
Symfoni nr 103 Ess-dur, “Pukvirveln”
I Adagio – Allegro con spirito – Adagio – Tempo 1
II Andante più tosto allegretto
III Menuetto (Menuett) – Trio
IV Final (Allegro con spirito)
Paus ca kl. 19.45. Konserten slutar ca kl. 20.45.
Sänds direkt i YLE Radio 1 och på internet (www.yle.fi/rso).
1
29 min
Ottorino Respighi (1879–1936): Fontane di Roma
(Roms fontäner, 1916)
blick då den bäst smälter samman med det omgivande landskapet eller då dess skönhet gör
det djupaste intrycket på betraktaren”. Dagen gryr invid fontänen vid Valle Giulia, blecket slungar ut vatten i luften vid Berninis Triton-fontän och middagssolen hyllas vid Trevifontänen, där den minnesrika badscenen med
Marcello Mastroianni och Anita Ekberg utspelade sig i Fellinis film La dolce vita. Till slut
klingar aftonklockorna invid Villa Medici.
Respighis verk beskriver inte egentligen nationella monument eller turistsevärdheter utan snarare den italienska livsstilen och landets
kulturhistoria. Musikens oförställdhet har med
den sekler gamla kulturen att göra, ett förbund
mellan konst och världsliga njutningar, italienarnas ohämmade glädje över skönheten i
världen.
Respighi studerade violaspel och komposition
i S:t Petersburg, bl.a. i Rimskij-Korsakovs klass.
Senare tog hans musik även intryck av den
franska impressionismen, som han lånade färger ur för sin virtuosa orkesterbehandling.
Respighi är mest känd för sin Romtrilogi komponerad för orkester. Han härstammade själv från Bologna men hyllar här ”den eviga staden” genom några av dess synliga minnesmärken. Det är de visuella effekterna som
har huvudrollen och om någon finner ett samband med den neorealistiska italienska filmen,
så var Fellinis hovkompositör Nino Rota Respighis elev. Trilogins första del blev Roms fontäner (Fontane di Roma, 1916), den andra Roms
pinjer (Pini di Roma, 1926) och den tredje Romerska fester (Feste Romane, 1928).
Av Roms 280 fontäner valde Respighi ut fyra
som fick representera ”stadens röst”. Enligt tonsättaren betraktas varje fontän ”vid det ögon-
Antti Häyrynen (sammandrag)
Samuel Barber (1910–1981): Violinkonsert op. 14
(1939–1940)
Barbers begåvning som tonsättare märktes redan då han var bara sju år gammal och 14 år
gammal antogs han vid Curtisinstitutet i Philadelphia, där han började studera pianospel,
sång och komposition. Vid institutet inskrevs
även den 12-årige Iso Briselli, en rysk-judisk
blivande violinvirtuos. Barber och Briselli blev
färdiga med studierna 1934.
Briselli bad Barber skriva en violinkonsert
för honom och violinistens förmögne adoptivfar lovade stå för kostnaderna. Barber accepterade uppdraget, reste till byn Sils-Maria
i Schweiz och började komponera sin (första)
konsert sommaren 1939. Där tillkom konsertens två första satser.
Solisten inleder första satsen med huvudtemat, som går likt en röd tråd genom satsen. Melodin dyker upp i alla vändningar i rikt slingrande ornament. Klarinetten introducerar ett mot-
strävigt sidotema men solisten fortsätter med
nya variationer. Små improvisatoriska recitativ ersätter t.o.m. satsens kadens. Först i slutet på satsen lyckas oboen locka med sig solisten i sidotemat. Det är som om satsen slutade
i stilla förväntan.
Andante-satsen inleds med ett oboesolo i en
dubbelvals ljuva gungning. I harmonierna i sitt
senromantiska tonspråk målar Barber variationer mellan ljus och skugga utan att rygga tillbaka för tragiska tongångar. Briselli var överraskad av de två första satsernas lyriska karaktär och de knapphändiga möjligheterna till virtuositet. Barber lovade att finalen skulle uppfylla virtuosens förhoppningar.
I den avslutande satsen tar soloviolinen sats
och ger sig in på egna vägar, där den flyger som
en eldfluga kring orkesterns rytmer. Stråkarna försöker komma åt solisten med unison
2
kraft men de möts först på slutrakan. Briselli bad kompositören skriva om finalen, så att
den skulle innehålla material från de föregående satserna och därmed bättre hänföra sig till
helheten. Det gick Barber inte med på och Briselli drog sig ur projektet och avstod från sin
rätt att uruppföra konserten.
Violinkonserten uruppfördes av Albert Spalding med Philadelphia Orchestra under Euge-
ne Ormandys ledning den 7 februari 1941. År
1948 gjorde Barber förbättringar i finalen. Isaac
Sterns och New York-filharmonikernas inspelning under Leonard Bernsteins ledning gjorde
konserten populär och den blev en av kompositörens mest spelade verk.
Hannele Segerstam (sammandrag)
Joseph Haydn (1732–1809): Symfoni nr 103 Ess-dur,
“Pukvirveln” (1795)
Efter att i decennier ha komponerat för en liten
aristokratisk privatpublik fick Haydn i London
möta den stora publiken med en stor orkester.
Då han nu komponerade för en medelklasspublik, innebar det en utmaning för honom att
omforma sitt symfoniska språk till en populärkonst som går över kulturgränserna och att
komma med en generaliserande syntes av den
klassiska stilen.
Ess-dursymfonin (1795) är Haydns längsta
symfoni och i serien gladlynta verk återintroducerar den vissa hotfulla gester från tidigare
verk. Att inleda symfonin med en pukvirvel –
som senare i 1800-talets operor blev en symbol för onda förebud – var en förbluffande god
idé år 1795, men Haydns spelöppningar har vidare dimensioner.
Den dystert och romantiskt ombytliga inledningen (Adagio) banar vägen för det energiska
huvudtemat (Allegro con spirito), men genomföringens märkliga vändningar och upprepandet av det långsamma avsnittet i slutet av satsen visar att allting inte är som det skall.
Den långsamma satsen (Andante più tosto allegretto) är en variationssvit över två östeuropeiska folkmelodier. De luriga temana, variationernas jämna gång och den nästan naivistiska ornamenteringen för tanken till motsavarande sats i symfonin ”Pukslaget” (”The Surprise”). I menuetten (Allegretto) konfronteras
ståtligt dunder med förtrolig närhet; den senare egenskapen får mera utrymme i den intagande triodelen.
Symfonins final (Allegro con spirito) har bara
ett tema och därmed inriktar sig Haydn på musikalisk kohesion. Valthornsfanfaren som startar Allegrot eller ackorden som ackompanjerar
det egentliga temat fungerar i finalen som aktiva vägvisare och övervakare av temat. Målet
med Haydns musikaliska koncentration är inte
ekonomi utan motivation – tanken på en musik där allting är betydelsefullt.
Antti Häyrynen (sammandrag)
Sakari Oramo
Sakari Oramo inledde sin period som chefsdirigent för Radions symfoniorkester i augusti 2003. Han började sin karriär som violinist
och blev 1991 alternerande konsertmästare vid
RSO. Efter studier i Jorma Panulas dirigentklass tog han sitt dirigentdiplom 1992. I ja-
3
nuari 1993 dirigerade Oramo en RSO-konsert
med kort varsel. Det blev en stor framgång och
ledde till att han engagerades som dirigent från
hösten 1994.
Sakari Oramo avslutade sin tioårsperiod som
chefsdirigent för City of Birmingham Sympho-
ny Orchestra (CBSO) våren 2008, men fortsätter samarbetet som orkesterns förste gästdirigent. Hösten 2008 tillträder Oramo som chefsdirigent för Kungliga Filharmonikerna i Stockholm. Oramo är även förste gästdirigent för
Mellersta Österbottens kammarorkester och
dirigent för Karlebyoperan.
Sakari Oramo har dirigerat Berliner Philharmoniker, New York Philharmonic, Los Angeles
Philharmonic, Chicago Philharmonic och Oslo
Filharmoniske Orkester, Concertgebouworkestern, Orchestre de Paris, Cleveland Orchestra,
Minnesota Orchestra, NDR:s symfoniorkester
och Frankfurts radiosymfoniorkester, m.fl. Under de närmaste åren gästdirigerar Oramo bl.a.
Berliner Philharmoniker, Staatskapelle Dresden, Wiener Symphoniker och San Francisco
Symphony Orchestra.
Oramo och RSO har gästspelat i Wien och
Prag, Tyskland och Schweiz, samt vid BBC:s
Proms i London, musikfestspelen på Kanarieöarna, Edinburghfestivalen och festspelen i
Bergen. Till Japan har Oramo och RSO gjort
två framgångsrika turnéer i oktober 2005 och
i februari 2007.
Som dirigent för RSO har han spelat in musik av Bartók, Hakola, Lindberg, Kaipainen
och Kokkonen, samt premiärinspelningen av
Armas Launis’ opera Aslak Hetta för Ondine.
Skivinspelningen med musik av Magnus Lindberg, liksom även Bartókskivan som gavs ut av
Warner Classics, har väckt stor internationell
uppmärksamhet. Oramos inspelning av Nordgrens tredje och femte symfoni (Ondine) fick
år 2000 det prestigefyllda franska priset Académie de Charles Cros. År 2006 fick Lindbergskivan Classic FM Gramophone Award och BBC
Music Magazines pris. Senast fick Oramo MIDEM Classical Award 2008 som beviljades för
hans och RSO:s inspelning av Magnus Lindbergs och Sibelius’ violinkonserter med Lisa
Batiashvili som solist.
År 2004 förlänades Sakari Oramo doktorstiteln honoris causa vid University of Central
England, Birmingham. Sommaren 2008 fick
han den prestigefyllda Elgar-medaljen för sina insatser som tolk för Edward Elgars musik.
Pekka Kuusisto
ven Isserlis och Ismo Eskelinen. Med ackordeonisten Johanna Juhola bildar Kuusisto den
mycket särpräglade duon KRAFT.
Kuusistos egen ensemble The Luomu Players (Anna-Mari Kähärä, Zarkus Poussa och Sara Puljula) hämtar sin inspiration i den traditionella finländska musiken. Han har även
samarbetat framgångsrikt med bl.a. sånggruppen Rajaton, Trio Töykeät, Don Johnson Big
Band, Rinneradio och Salsa Dura från Förenta Staterna.
Kuusisto spelar in skivor huvudsakligen för
bolaget Ondine, men beroende på vilka hans
samarbetspartners är förekommer han också
på bl.a. Rockadillo, BIS, Texicalli, Warner och
Sony Classical.
Som stadigvarande följeslagare har Pekka
Kuusisto Finska Kulturfondens Giovanni Battista Guadagnini-violin (1754), som ivrigt är
med på noterna i klingande uttryck av alla slag.
Kuusisto har blivit känd som en sällsynt mångsidig och vidsynt musiker, hemmastadd både
som solist i violinkonserter och t.ex. i den elektroniska musikens värld.
I november 1995 vann Kuusisto som första
finländare Jean Sibelius-violintävlingen och
fick specialpriset för bästa framförande av Sibelius’ violinkonsert. Hans kalender fylls för
det mesta av solistuppdrag med olika orkestrar i Finland och på olika håll i världen. Under
sin solistkarriär har han hunnit uppträda i alla
världsdelar förutom Afrika och spela med tiotals betydande orkestrar och dirigenter.
Kuusisto är konstnärlig ledare för kammarmusikfestivalen vid Tusby träsk. Han har spelat
traditionell repertoar för violin och piano tillsammans med bl.a. Raija Kerpo, Heini Kärkkäinen och Olli Mustonen. Till hans övriga regelbundna duopartners hör även Anna-Mari Kähärä, Marzi Nyman och Iiro Rantala samt Ste-
4
Radions symfoniorkester
Radions symfoniorkester (RSO) är Rundradions orkester. Den firade sitt 80-årsjubileum
hösten 2007. Den nuvarande chefsdirigenten
Sakari Oramo tillträdde hösten 2003.
Radioorkestern grundades år 1927 och bestod då av tio musiker. På 1960-talet utvidgades den till en fulltalig symfoniorkester. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam och Jukka-Pekka
Saraste.
Den nya inhemska musiken utgör en viktig
del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställts av Rundradion. RSO har inalles uruppfört över 500 verk.
Under säsongen 2009–2010 spelar orkestern
sex uruppföranden och därtill ett flertal andra
verk som hörs för första gången i Finland.
RSO har gjort över 100 skivinspelningar. På
nyårsdagen 1939 inspelades en historisk pärla
i Helsingfors Konservatorium (nuvarande Sibelius-Akademin). Som en del av en radiohälsning till amerikanarna dirigerade Jean Sibelius
sitt eget Andante festivo. Detta är det enda do-
5
kument som bevarats av Sibelius som dirigent.
Med Sakari Oramo har RSO spelat in musik av
bl.a. Bartók, Hakola, Lindberg, Kaipainen och
Kokkonen, samt den första skivinspelningen av
Armas Launis’ opera Aslak Hetta. RSO:s inspelningar har fått ett flertal prestigefyllda priser,
bl.a. Gramophone Award och BBC Music Magazine Award. Senast fick RSO MIDEM Classical
Award 2008 för sin inspelning av Magnus Lindbergs och Sibelius’ violinkonserter med Lisa Batiashvili som solist (SONY BMG). RSO spelar
även in skivor för bl.a. Ondine.
RSO:s första utlandsgästspel ägde rum i Leningrad 1963. Sedermera har RSO spelat närmare 300 konserter utomlands. I Japan har orkestern gästspelat fyra gånger. Under säsongen 2009–2010 gästspelar orkestern i S:t Petersburg, Benin och Stockholm.
RSO:s egen radiokanal, YLE Radio 1, radierar
alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. Konserterna kan även avlyssnas världen
runt via RSO:s webbsidor (www.yle.fi/rso).