7.3
FREDAGSSERIEN 10
Musikhuset kl. 19.00
Okko Kamu, dirigent
Eero Heinonen, piano
Petri Aarnio, violin
Joel Laakso, cello
Tapani Länsiö: Symfoni (“Skuggor”), uruppförande
(Yles beställning) 26 min
I Symfonisk
II Långsam
III Snabb
PAUS 20 min
Ludwig van Beethoven: Coriolanus, uvertyr op. 62
(Allegro con brio)
8 min
Ludwig van Beethoven: Konsert för piano, violin
36 min
cello och orkester C-dur op. 56
I Allegro
II Largo
III Rondo alla polacca
Paus ca kl. 19.55. Konserten slutar ca kl. 21.00.
Sänds direkt på Yle Radio 1 och internet (yle.fi/klassinen).
1
KAMMARMUSIK I SENA KVÄLLEN
börjar i Konsertsalen efter en
paus på ca 10 minuter. Publiken ombeds sätta sig på parketten för att lyssna till
kammarmusiken. Platserna är onumrerade.
Okko Kamu, violin
Eero Heinonen, piano
Risto Poutanen, cello
Ludwig van Beethoven: Trio för piano, violin och
21 min
cello B-dur op. 11 (Trio Gassenhauer)
I Allegro con brio
II Adagio
III Allegretto con variazioni (Tema med variationer, tema Pria
ch’io l’impegno ur Joseph Weigls opera L’amor marinaro))
2
niscenser i riktning mot satsens avslutande, behärskade, fjärmande klanger.
Andra satsen börjar dovt då den växer fram ur det låga registret. Klangliga
massor etablerar sig som moln som
rör sig om varandra; ibland långsamt,
ibland litet snabbare. Då detta landskap fjärmat sig, avslutas satsen med
lövprassel och sus i cymbalträdet
I finalen alternerar instrumenten och
instrumentgrupperna glatt, gör avstickare i en snabbt avancerande textur som i sina gömmor också har vissa
minnesbilder hämtade utanför denna
symfonis ramar.
Jag funderade på symfonins slut i
månader – nästan. Min respekterade
och omtyckte lärare i orkestrering, den
erfarne symfonikern Einar Englund,
konstaterade att symfonier alltid antingen slutar ”tattadada” eller så tynar
de bort. Jag försökte komma med någonting nytt.
TAPANI LÄNSIÖ
(f. 1953): SYMFONI
(”SKUGGOR”)
Jag kan inte säga vad jag vill ha sagt
med musiken; men då jag lyssnar till
god musik, alltså ljud och tystnad i genomtänkt och väl reflekterad ordning,
känns allting så fräscht och klart. Tänk
om jag kunde komponera sådant…
Symfonin är som begrepp och som
musikaliskt fenomen synnerligen laddat, likaså symfoniker, det symfoniska,
en brottning, Brahms vågade inte och
den bör ju omfatta allt, hela livet.
Då jag började skissera upp symfonin, trängde jag således genom ordets mytologi till dess klassiska rötter,
till Haydn och Beethoven, naturligtvis
Mahler, Webern och Berio (och många
andra) någonstans djupt i mitt medvetande. Men utan att krångla till den
får den bestå av tre satser: först en rätt
omfattande och mångdimensionell
sats, sedan en långsam sats och slutligen en instrumentalt lekfull, snabb final.
Första satsen börjar med en inbjudan
att komma med. Den utmynnar i rytmgruppens puls och tändved, i skuggor
från Ghana som tänder och släcker omfattande ackordstoder. Denna puls falnar till ett disigt klanglandskap, där någonting skymtar fram på sina håll.
Detta töcken och speciellt dess glimtar växer och blir en glädjefull lek.
Sedan följer i enlighet med ett finskt
ordspråk tårar efter den långa glädjen, dvs. skärande ackord och trummor
fortissimo. Därefter en lång tynande
musik, som en lång skugga med remi-
Tapani Länsiö
LUDWIG VAN
BEETHOVEN
(1770–1827): UVERTYR
TILL CORIOLANUS
Coriolanus-uvertyren (1807) hör till
pärlorna av mindre format i Ludwig
van Beethovens orkestermusik. Han
komponerade den till ett sorgespel
med samma namn skrivet av vännen
Heinrich Joseph von Collin (1771–1811).
Pjäsen handlar om den romerske generalen Coriolanus vars stolthet driver ho-
3
nom till bedrägeri, till att förstöra Rom
och slutligen till självmord. I uvertyren
hörs såväl Coriolanus manliga aggressivitet som hans sårbara känslighet. Den
klingar i dramatisk c-moll vilket också
har ansetts hänvisa till första bokstaven i namnet Coriolanus.
Det nervösa huvudtemat startar
med efter hand tilltagande långa toner i stråkarna. Därefter följer hela orkesterns hammarslag och ödesmättade pauser. Man kan se detta som ett
tecken både på Coriolanus stolthet
och på hans ånger: å ena sidan har vi
den grymma krigsmaskineriets framfart, å andra sidan individens psykologiska trauma. Det sångbara sidotemat
går i dur som en djupdykning i gamla
minnen och fornstora dagar. Men durtongångarna är bara ett uppehåll före
stormen. Vi hör variationer över huvudtemat samt aggressiva motiv som
hänvisar till den hemska förstörelse
som Coriolanus trupper åstadkommer
i Rom.
Det sista sidotemat börjar med en
signal för valthorn som påminner om
ett militärt upprop och hänvisar till
den andligt slagne krigaren. Den långsamma och fragmentariska rytmen för
tankarna till ett tomt slagfält svept i
dimma, ruiner av brinnande hus och
likvagnar som glider långsamt framåt.
Coriolanus kan inte längre hindra Roms
förstörelse och han beslutar sig för att
ta sitt eget liv. Till slut hör vi korta med
pukor kryddade accentueringar, som
hänvisar till generalens sista hjärtslag.
Hjälten har inträtt i gravens stillhet.
LUDWIG VAN
BEETHOVEN:
TRIPPELKONSERT FÖR
VIOLIN, CELLO OCH
PIANO
I Beethovens enda konsert för fler än
ett soloinstrument (1804, op. 56, C-dur)
tävlar en violinist, en cellist och en pianist med varandra. Det längsta strået
dras av cellisten på vars lott det bl.a.
faller att introducera de nya temana
medan de övriga soloinstrumenten får
följa efter.
Den soliga C-durkonsertens första
sats, Allegro, börjar med orkesterns
enigmatiskt smygande huvudtema
som cellisten tar sig an och drar de övriga solisterna med sig. Huvudtemat
koncentrerar i hög grad verkets stämning; det börjar vädjande och längtansfullt med rent av tragiska nyanser men
det blir snabbt lättare och salongsfähigt charmerande. Musiken känns
mycket kammarmusikalisk, nästan som
en pianotrio med orkesterackompanjemang.
De tre solisternas virtuosa diskussion
hålls i klassicistisk anda på en skenbart
lätt nivå, fastän det nog också finns
dramatisk och upprivande känsligt material i sidotemana. Den lyriska andra
satsen, Largo, är relativt kort och fungerar egentligen som en introduktion till
tredje satsen, som börjar utan traditionellt uppehåll mellan satserna. Verkets
kanske mest intima stunder återfinns
i en dialog mellan violin och cello som
skapar kalla kårar i andhämtningspausen strax före tredje satsen. Pianistens
Olli Lehtonen (sammandrag)
4
Pauliina Rahiala (sammandrag)
konstnärlig ledare för Sibeliusfestivalen.
Hans karriär som yrkesmusiker började
som primas i Suhonenkvartetten och
violinist i Helsingfors stadsorkester. Sitt
arbete som dirigent inledde Kamu vid
Finlands Nationalopera, där han redan
hade varit konsertmästare.
Kungliga Musikaliska Akademien i
Sverige valde Kamu till ledamot 1994.
År 2010 fick Kamu Finska Kulturfondens
pris och 2011 beviljades han professorstiteln. Musikpresentationerna har gjorts
i samarbete med undervisningen i
musikvetenskap vid Turun yliopisto.
EERO HEINONEN
uppgift blir att uppehålla den avslappnade stämningen med sina lättsamma
ackordrullningar.
Sista satsen, Rondo alla polacca, domineras av en slavisk stämning med
taktfasta punkterade rytmer som är
typiska för en polonäs. Det formligen
stänker av energi i solisternas fräscha
löpningar; inget under att verket är en
ständig favorit vid symfonikonserterna.
Eero Heinonens pianistkarriär började
med första pris i den riksomfattande
Maj Lind-tävlingen 1966. I den internationella Tjajkovskijtävlingen 1974 kom
han till finalen.
Heinonens repertoar omfattar bl.a.
samtliga Mozarts pianokonserter som
han spelat på 1980-talet tillsammans
med Okko Kamu och Helsingfors kammarorkester. På hans repertoar finns
även alla Beethovens konserter och ett
stort antal konserter från 1800- och
1900-talen. Han har uppträtt som solist med ett flertal europeiska orkestrar och i hemlandet spelar han som solist med bl.a. Radions symfoniorkester,
Helsingfors stadsorkester och Lahtis
stadsorkester.
Heinonen har hållit egna solokonserter förutom i Finland också bl.a. i Berwaldhallen i Stockholm, i
Filharmonin i S:t Petersburg, Casals
Hall i Tokyo och Wigmore Hall i London
samt vid internationella festivaler. Som
kammarmusiker och liedpianist har
hans partners varit bl.a. Miriam Fried,
OKKO KAMU
Okko Kamu är känd som en mångsidig musiker. Han har dirigerat nästan alla betydande orkestrar i världen.
Han har varit chefsdirigent för Radions
symfoniorkester, Oslo filharmoniker,
Finlands Nationalopera, Stockholm
Sinfonietta, Helsingborgs symfoniorkester och Helsingfors stadsorkester, samt förste gästdirigent för City
of Birmingham Symphony Orchestra,
Orchestre de chambre de Lausanne,
Singapore Symphony Orchestra och
Köpenhamnsfilharmonikerna. Som ope­
ra­dirigent har Kamu framträtt bl.a. på
Metropolitan i New York, Royal Opera
House i London och Bolsjojteatern i
Moskva. Sedan år 2006 har Kamu varit
konstnärlig ledare för Ruovesi kammarmusikfestival och uppträtt som violinist
i olika besättning.
Hösten 2011 tillträdde Kamu som
chefsdirigent för Sinfonia Lahti och
5
pianisten Naoko Shibayama-Aarnio.
Förutom i hemlandet har han uppträtt
både som kammarmusiker och solist på
olika håll i Europa, i Förenta Staterna,
Sydamerika, Afrika, Kina och Japan.
Sedan 1997 har Aarnio undervisat vid
Sibelius-Akademin samt Helsingfors
och Tammerfors Yrkeshögskolor.
Elisabet Bathiashvili, Liana Isakadze,
Arto Noras, Martti Talvela, Tom Krause
och Peter Schreier.
Sedan 1977 har Heinonen undervisat vid Sibelius-Akademin där han
numera är docent. Han har fått mottaga det danska Sonningstipendiet
1979,
Finlands
kulturministeriums
Finlandspris 1999 och följande år
Sibeliussällskapets (Tavastehus) medalj. År 2010 beviljades Eero Heinonen
professorstiteln.
JOEL LAAKSO
Joel Laakso är känd som en mångsidig
musiker som bl.a. i egenskap av cellist
i Nya Helsingforskvartetten konserterat i de flesta länder i Europa, i USA, i
Asien och Australien, samt vid de mest
kända inhemska festivalerna. Han har
uppträtt som solist med Radions symfoniorkester och Tapiola Sinfonietta
och han spelade de första framförandena i Finland av Olli Mustonens cellosonat år 2006 tillsammans med tonsättaren.
Laakso har studerat vid SibeliusAkademin för Martti Rousi, Erkki
Rautio, Marcel Bergman och Hannu
Kiiski samt vid Edsbergs kammarmusikinstitut i Stockholm i Torleif
Thedéens klass.
Laakso är förste solocellist i Det
Kongelige Kapel i Köpenhamn.
PETRI AARNIO
Petri Aarnio inledde sina studier vid
Östra Helsingfors musikinstitut för
Géza Szilvay, varefter han flyttade till
Sibelius-Akademin där han blev Lajos
Garams elev. Aarnio fortsatte sina studier under ledning av Dorothy DeLay
och Joel Smirnoff vid Juilliard School i
New York, där han tog diplom. Under
sin vistelse i New York hörde Aarnio
till Juilliards orkester. Då fick han samarbeta med New York-filharmonikerna
och Metropolitans orkester bl.a. under ledning av dirigenterna Leonard
Bernstein, Seiji Ozawa, Zubin Mehta
och James Levine.
Efter hemkomsten till Finland blev
Aarnio vikarierande andre konsertmästare vid Nationaloperan. Han har också varit konsertmästare i Avanti och
Finländska kammarorkestern.
Numera är Aarnio förste konsertmästare vid Radions symfoniorkester.
Sedan 1990 har han varit medlem i
Nya Helsingforskvartetten. Aarnio spelar även i pianotrio Ad Libitum tillsammans med cellisten Erkki Lahesmaa och
6
RSO turnerar regelbundet på olika håll
i världen. Under spelåret 2013–14 åker
orkestern ut på turné i Mellaneuropa
under Hannu Lintus ledning.
RSO:s radiokanal är YLE Radio 1 som
radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och
utländska konserterna direkt. På webbsidan yle.fi/klassinen kan konserterna
avnjutas live med hög upplösning.
RADIONS
SYMFONIORKESTER
Radions symfoniorkester (RSO) är Oy
Yleisradio Ab:s orkester med uppgift att
producera och befrämja finländsk musikkultur. Orkesterns nye chefsdirigent
är Hannu Lintu.
År 1927, ett år efter Rundradiobolagets
grundande, bildades en tiomanna ensemble som utvidgades till en fulltalig symfoniorkester på 1960-talet.
Orkesterns tidigare chefsdirigenter är
Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt,
Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif
Segerstam, Jukka-Pekka Saraste och
Sakari Oramo. Saraste och Oramo är
RSO:s hedersdirigenter.
Den nya inhemska musiken utgör en
viktig del av RSO:s repertoar. Varje år
uruppför orkestern ett flertal verk som
beställs av Yle. Till RSO:s uppdrag hör
också att göra friköpta inspelningar av
all inhemsk orkestermusik. Under spelåret 2013–2014 uruppför orkestern sex
inhemska verk som Yle beställt.
RSO har spelat in på skiva musik av
bl.a. Eötvös, Nielsen, Hakola, Lindberg,
Saariaho, Sallinen, Kaipainen och
Kokkonen samt premiärskivinspelningen av Armas Launis’ opera Aslak Hetta.
Orkesterns inspelningar har fått betydande pris bl.a. av BBC Music Magazine
och Académie Charles Gros. Skivan med
Lindbergs och Sibelius violinkonserter
(Sony BMG) där solostämman spelas
av Lisa Batiashvili fick MIDEM Classical
Award 2008. Samma år valde New York
Times orkesterns andra Lindbergskiva
till årets skiva.
7
