Järnhandel och eliter i Arboga, år 1769-1775

UPPSALA UNIVERSITET
Ekonomisk-historiska institutionen
Järnhandel och eliter i Arboga, år 1769-1775
Järnvågen, i Arboga, som användes vid invägning av stångjärn.
Ekonomisk-historia C, uppsats 10
poäng
Författare: Knut-Erland Berglund
Handledare: Erik Lindberg
Datum för ventilering: 2006-10-12
Innehållsförteckning
Innehållsförteckning................................................................................................................... 1
1. Inledning................................................................................................................................. 3
2. Historisk bakgrund och forskningsläge.................................................................................. 6
2.1. Historisk bakgrund............................................................................................................ 6
2.2. Forskningsläge .................................................................................................................. 8
3. Syfte, teoretisering och frågeställningar................................................................................. 9
3.1. Eliter och institutioner ...................................................................................................... 9
3.2. Familjen och nätverk....................................................................................................... 10
3.3. Skrån och reglering ......................................................................................................... 11
3.4. Den rumsliga dimensionen.............................................................................................. 12
3.5. Frågeställningar............................................................................................................... 16
4. Metod, avgränsning och källkritik ....................................................................................... 18
4.1. Avgränsning.................................................................................................................... 18
4.2. Metodisk redogörelse ...................................................................................................... 18
4.3. Källkritik......................................................................................................................... 20
5. Om Arboga och stadens institutioner ................................................................................... 22
5.1. Magistrat och borgerskapets äldste.................................................................................. 22
5.2. Järnvågen och vågmästarämbetet .................................................................................... 24
5.3. Reglering av handel, burskap och marknadsintegration ................................................... 25
6. Definition av eliten............................................................................................................... 27
6.1. Järnhandlande borgare i Arboga stad............................................................................... 27
6.2. Fördelning av de ekonomiska resurserna......................................................................... 30
6.3. Resultatet från taxeringslängderna ................................................................................... 33
6.4. Anställda och köp av tjänster .......................................................................................... 38
6.5. Ekonomisk förändring för borgerskapet?........................................................................ 39
6.6. Slutsatser och kommentarer ............................................................................................ 44
7. Kontakter med bruk, kontakter i Stockholm och ägande av skutor ..................................... 46
7.1. Metallvågsböckerna och nätverksbyggande ..................................................................... 46
7.2. Ägande av skutor ............................................................................................................ 47
7.3. Anders Lithzberg ............................................................................................................ 48
7.3.1. Bruken ..................................................................................................................... 48
7.3.2. Skeppare .................................................................................................................. 49
7.3.3. Kontakter i Stockholm ............................................................................................. 50
7.4. Erik Westén .................................................................................................................... 51
7.4.1. Bruken ..................................................................................................................... 51
7.4.2. Skeppare .................................................................................................................. 52
7.4.3. Kontakter i Stockholm ............................................................................................. 53
7.5. Sven Bornander .............................................................................................................. 54
7.5.1. Bruken ..................................................................................................................... 54
7.5.2. Skeppare .................................................................................................................. 54
7.5.3. Kontakter i Stockholm ............................................................................................. 54
7.6. Anders Tenggren ............................................................................................................ 55
7.6.1. Bruken ..................................................................................................................... 55
7.6.2. Skeppare .................................................................................................................. 55
7.6.3. Kontakter i Stockholm ............................................................................................. 55
7.7. Samuel Moberg och Johan Cleophas............................................................................... 56
1
7.7.1. Bruken ..................................................................................................................... 56
7.7.2. Skeppare .................................................................................................................. 57
7.7.3. Kontakter i Stockholm ............................................................................................. 57
7.8. Resterande borgare ......................................................................................................... 58
7.9. Slutsatser och kommentarer ............................................................................................ 58
8. Spatial stratifiering i staden – kyrkorummet och bostäder................................................... 61
8.1. Differentiering i kyrkorummet ........................................................................................ 61
8.2. Bostadsmönster och schatteringar................................................................................... 62
8.3. De järnhandlande borgarnas residens – schematisk undersökning................................... 64
8.4. Kontextualiserad bostadsundersökning på gatunivå ........................................................ 68
8.4.1. Carl Ahlgren, rådman ............................................................................................... 68
8.4.2. Sven Johan Cleophas, rådman .................................................................................. 71
8.4.3. Erik Westén, rådman................................................................................................ 73
8.4.4. Gustav Borg, vågmästare.......................................................................................... 76
8.4.5. Petter Siöstedt, handelsman...................................................................................... 77
8.5. Slutsatser och kommentarer ............................................................................................ 78
9. Slutsatser och sammanfattande diskussion .......................................................................... 82
10. Käll- och litteraturförteckning............................................................................................ 86
11. Bilagor................................................................................................................................ 91
11.1. Bilaga 1 – De ekonomiska förutsättningarna ................................................................. 91
11.2. Bilaga 2 – Kontakter och nätverksbyggande .................................................................. 96
11.3. Bilaga 3 – Den rumsliga och spatiala undersökningen.................................................. 101
11.4. Bilaga 4 – Kartor över Arboga stad ............................................................................. 103
11.5. Bilaga 5 – Empiriskt material från den kontextualiserade bostadsundersökningen ....... 107
11.5.1. C. P. Anander, rådman ......................................................................................... 107
11.5.2. Sven Bornander, rådman ...................................................................................... 108
11.5.3. Anders Lithzberg, rådskassör................................................................................ 109
11.5.4. Samuel Moberg, rådman....................................................................................... 110
11.5.5. Maria Arborelia Borg............................................................................................ 111
11.5.6. Anders Berglund, handelsman .............................................................................. 111
11.5.7. Erik Lindberg, handelsman................................................................................... 112
11.5.8. Petter Stenberg, handelsman................................................................................. 113
11.5.9. Anders Tenggren, postmästare och handelsman ................................................... 114
11.5.10. Axel Hellman, Öfwerdirectör ............................................................................. 114
11.5.11. Willhelm Neuman, Öfwerdirectör ...................................................................... 115
11.5.12. Petter Oxelberg, Orgelnist .................................................................................. 115
2
1. Inledning
Att marknaden i dag i stor utsträckning är fri, det vill säga att det inte finns några
etableringshinder, att priser bestäms av marknadsprocessen och att staten inte särbehandlar vissa
intressen, var revolutionerande för det samhälle som mottog Riksdagens näringfrihetslagstiftning
år 1846 och 1864. Detta var en frukt av den frihandelsvänliga aura som präglade debatten i
riksdagen vid den tiden. Därmed var denna lagstiftning något revolutionerande då den var ett
brott mot den ekonomiska verklighet som landets aktörer befann sig i; i ett medeltida och
skråväsenbaserat system som reglerades av stat via privilegier till stånden. Erik Lindberg visar i
sin avhandling indikatorer på att privilegierna var intakta då etableringshinder såsom tolv års
lärotid för att erhålla burskap och att skatten till borgerskapet fortfarande erlades. Skatten, den
årliga kontributionen, ”…var den skatt som betalades av borgerskapet just i utbyte mot att den
hade exklusiv rätt att bedriva borgerlig näring. Själva uppbörden av denna skatt administrerades
dessutom av borgerskapet.”1
Förutom resultatet i Lindbergs avhandling talar Gustav III:s grundlagsförsäkring till
borgarståndet för att den svenska ekonomin var reglerad fram till den lagstadgade
näringsfriheten. År 1789 erhöll därmed borgerskapet en försäkran om att deras näringar inte fick
bedrivas utan burskap och att dessa näringar innefattar handel och sjöfart, näringar och rörelser.
Denna försäkran innebar ett grundlagskydd för borgerlig näring. Dock var deras rättigheter
fortsättningsvis oklart definierade då de inte hade någon privilegieurkund sedan gammalt och
därmed blev innehållet i grundlagskyddet under fortsatt tvistemål.2
Bibehållandet av privilegieekonomin och erhållandet av officiella och lagstadgade rättigheter
av borgerskapet tycks visa på att det var inflytelserika delar av befolkningen som var verksamma i
de svenska ekonomiska och politiska sammanhangen. Så inflytelserika att de kunde få till stånd
konkurrenshämmande lagstiftning. Dessa personer bör därmed ha utgjort delar av den svenska
eliten och varit gräddan på moset i de institutionella sammanhang som karaktäriserade det
förmoderna ekonomiska systemet.
Vidare fanns det ett starkt samband mellan handelsmän, hattpartiet och den merkantila
stadsapparaten under Frihetstiden där det fanns ett samförstånd mellan privata ekonomiska
intressen och den nationella ekonomiska politiken. Då dessa borgerliga element såsom
handelskapitalister inom till exempel Ostindiska kompaniet i någon mån aristokratiserades,
1
Lindberg, E., Borgerskap och burskap. Om näringsprivilegier och borgerskapets institutioner i Stockholm
1820-1846, s. 118.
2
Lindberg, E., s. 31.
3
genom ingifte och tillgång till militära och civila ämbeten, utgjorde de dock framskjutna
positioner inom borgerligheten och den nationella eliten.3
Det finns historiker som menar på att den reglerade ekonomin och skråväsendet var under
upplösning före näringfrihetslagstiftningen och att lagen i själva verket var en naturlig följd av att
de svenska aktörerna slutat följa etablerade sedvänjor och lagar som uppbar privilegieekonomin.4
Lite tillspetsat syftar detta på att befästa synen av marknadsekonomins inneboende och renande
urkraft och att denna utövad av rationella aktörer utmanövrerat ett irrationellt system, i detta fall
skråväsendet på ett tidigt stadium. Detta skulle således ha varit en produkt av strikt ekonomiskt
rationaliserande varelser, tagna ur tid och rum det vill säga ur institutionella förhållanden. Endast
de aggregerade handlingarna av dessa rationella aktörer i sann neoklassisk anda hade därmed satt
stopp för en feodalt präglad ekonomi… Dock tyder mina egna studier av stångjärnspriset på att
svenska aktörer kunde i viss mån påverka prisbildningen av järnet vilket i sin tyder på att det var
inflytelserika aktörer som agerade på järnmarknaden.5 Hildebrand framhåller vidare att
smidesbegränsningens mål var bland annat att försöka hålla försäljningspriserna uppe genom att
minska den internationella tillgången på svenskt järn.6 Utan bibehållandet av ett skrå- och
privilegiesystemet hade troligtvis dessa regleringar inte kommit till stånd eftersom de hade
kolliderat med ageranden som hade raserat systemet. Ana; det att systemet var intakt under fram
till näringsfrihetens intåg.
Det premoderna ekonomiska systemet var ytterst tydligt inom en viktig näring som
järntillverkning och järnhandel, som var reglerad av flertalet konkurrenshämmande lagstiftningar
såsom produktplakatet och smidesbegränsningen. Tillkomsten av 1726 års produktplakatet var ett
sätt att monopolisera sjöfarten med vilka järnet utforslades och smidesbegränsningen var ännu ett
led i merkantilismens favoriseringspolitik då denna monopoliserade rätten till att starta nya bruk.7
Att järnhandeln skulle varit ”fri” före lagstiftningen verkar näst intill omöjligt med tanke på
regleringarna.
Som en traditionellt viktig stad inom bruksnäringen var Arboga en av noderna i Bergslagen
från vilket järnet skeppades till Stockholm. Då privilegieekonomin tillsynes var rådande under
hela 1700-talet borde detta även reflektera de institutionella förhållandena i den för tiden
mellanstora staden med anknytning till Mälaren. Därmed är det av intresse att undersöka de
politiska intressena i staden i koppling till de betydande ekonomiska inkomsterna från
3
Magnusson, T., ”En borgarklass i vardande - Göteborgskapitalister 1780 och 1830”, s. 60-62.
Lindberg, E., s. 17ff.
5
Berglund, K-E., Stångjärn och marknadsintegration - En studie av den svenska stångjärnsprisutvecklingen
under 1700-talet, i syfte att kartlägga en eventuell globaliseringstendens.
6
Hildebrand, K-G., Fagerstabrukens historia – Sexton- och sjuttonhundratalen, s. 161ff.
7
Högberg, S., Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, s. 28-30 och 34ff.
4
4
järnhandeln. Även om de lokala järnhandelsmännen inte var burgna och inflytelserika såsom
deras dito i huvudstaden eller Göteborg var de dock agenter i ett system som gagnade deras
inkomster från järnhandel och export. Jag tror därmed att de lokala eliterna för att tillvarata sina
intressen hade lokala politiska uppdrag i magistraten då detta var ett forum som knöt an till den
nationella politiken som fördes i riksdagen.
Denna uppsats försöker därmed utröna vilka borgare som var aktiva inom järnhandeln i
början till mitten av 1770-talets Arboga, om de hade politiska uppdrag, vilken ekonomisk
potential de hade och i vilken mån de var eliter över huvudtaget. Om vi hade en tendens av ett
frimarknadssystem innan lagstiftningen borde vi finna en heterogen ordning av aktörer då
etableringshindret skulle vara minimerat, annars är motsatt resultat att vänta.
5
2. Historisk bakgrund och forskningsläge
2.1. Historisk bakgrund
Den svenska järnhanteringen har rötter i medeltiden men den stora expansionen kom under
1600-tal fram till mitten av 1700-talet då en ökade reglering för att hålla produktionen nere och
priset uppe bromsade expansionen. Sveriges roll som exportör till främst England kom att
bromsas av sin egen reglering samt Rysslands stigande och konkurrerande position på
järnmarknaden.8
Fram till 1600-talet var det vanligt att bergsmännen hade hand om själva produktionen där
stångjärnet sedan forslades på foror bland annat till Västerås, Arboga, Örebro och Köping där
uppstadsborgarna köpte upp järnet. De fraktade sedan järnet på mälarskutor till Stockholm där
stapelstadens borgare köpte i sin tur järnet från bland annat arbogaborgarna.9
Med bildandet av Bergskollegium under 1600-talet kom bruken allt mer under ståndspersoners
ägo som sågs som passande för bästa och effektivaste avkastning och produktion. Under slutet av
denna period hade den tidigare ordningen på järnmarknaden övergått i ett förlagsystem där
bruksägaren överlät sin årsproduktion på en köpman i stapelstaden. Köpmannen i Stockholm
arbetade i sin tur, om denne inte exporterade för egen räkning, på kommission för en utländsk
handelsfirma. På så sätt hade den utländska firman kontroll av den svenske köpmannen som i sin
tur hade kontroll över bruksägaren. Kontrollen innebar att köpmannen eller kommissionären
lånade ut resursmedel till bruksägaren innan järnet hade levererats från hammaren. I sin tur var
köpmannen i skuld till de utländska intressenterna.10
Penetreringen av utländska handelshus och köpmän i Sverige och Stockholmsköpmän i
uppstäderna gjorde att på sikt kom uppstädernas köpmän att successivt utmanövreras av
stapelstädernas borgare. Dock spelade uppstädernas köpmän under 1600-talet en stor roll i
handeln och skeppningen av stångjärn.11
Bruken kom allt mer att ägas av ståndspersoner såsom adel, köpmän och brukspatroner där de
framgångsrika köpmännen och brukspatroner själva ibland kom att adlas. I Lars Magnussons
egna ord: ”De sociala konsekvenserna av denna omvandlingsprocess blev att adel och
8
Magnusson, L., Sveriges ekonomiska historia, s. 131ff.
Magnusson, L., s. 134.
10
Magnusson, L., s. 140, 143.
11
Magnusson, L., s. 144.
9
6
bruksintresse knöts närmare till varandra samt att köpmän, adel och brukspatroner kom att
smälta samman till en allt mäktigare elitgrupp i samhället”.”12
Under 1600-talet fick Arbogaborgarna konkurrens från brukspatroner i försäljningen av järnet.
Dessa ville själva genomskjuta mellanhandeln och sälja direkt till exportörerna i Stockholm. Även
grosshandlare från huvudstaden hade börjat engagera sig i bergslagshandeln. Detta var i strid mot
de konventioner som rått från och med 1614 års förordning. I denna erkänns uppstädernas roll i
det merkantila systemet, där uppstäderna hade rätt till transitohandeln. Därav kom det flertalet
protester från arbogaborgarna i så kallade besvär ställda till kammar och kommerskollegiet. I en
av dessa besvär går det läsa att brukspatroner och handelsmän som inte tillhörde det lokala
borgerskapet hade kommit att: ”suga musten och kiärnan af handeln till sigh”.13 Här dras också
bruket av bulvaner, så kallande ”faktorer” fram. Dessa faktorer bevakade handeln och varornas
omlastning i Arboga och andra bergslagsstäder för Stockholmsborgarnas räkning.14 Även
konkurrensen från nyanlagda städer som Lindesberg och Nora inom Arbogas handelsdistrikt
oroade Arbogaborgarna.15
Slutligen kom villkoren för Arbogaköpmännens dominans i bergslagen att punkteras år 1736
och Kungliga Majestäts upphävande av Arbogas forna rätt till handelsdistrikten i Bergslagen.
Detta skulle enligt Kekke Stadin varit dödsstöten för järnhandeln i Arboga, då den starka
ställningen officiellt hade upphävts.16
Värt att notera är att under slutet av 1600-talet då Arbogaborgarna fortfarande kontrollerade
transitohandeln med järn var toppskiktet av handelsmännen och borgarna aktiva inom
järnhandeln.17 När sedan Arbogas privilegier officiellt hade försvunnit och den ökade
konkurrensen hade tilltagit från Stockholmsköpmän, brukspatroner och nya städer trängdes
många köpmän ut från handeln med järn. De utmanövrerade lokala borgarna ersattes främst av
adel, stockholmsköpmän, eller utländska affärsmän som även investerade i bruken. Dock var det
de lokala eliterna med ansenlig förmögenhet och tillgång till institutionella och ekonomiska
kanaler i huvudstaden som klarade konkurrensen utomordentligt bra, och deras ställning
förstärktes lokalt. En del i den anpassningen till nya förhållanden för Arbogaborgarna var att
själva investera och gå in i bruksnäringen, där de tidigare inte hade visat särskilt intresse. I Stadins
undersökning fanns det två mantalsskrivna brukspatroner i Arboga år 1715. 18
12
Magnusson, L., s. 145.
Stadin, Kekke, Småstäder, småborgare och stora samhällsförändringar: borgarnas sociala struktur i Arboga,
Enköping och Västervik under perioden efter 1680, s. 119.
14
Stadin, K., s. 118.
15
Stadin, K., s. 117.
16
Stadin, K., s. 118.
17
Stadin, K., s. 116.
18
Stadin, K., s. 120.
13
7
2.2. Forskningsläge
I koppling till bruksnäring i det närliggande bergslagsområdet finns det en hel del forskning att
hämta inspiration ifrån såsom Andes Florens ”Genus och producentroll: kvinnoarbete inom
svensk järnhantering, exemplet Jäders bruk 1640-1840”, Karl-Gustav Hildebrands ”Svenskt järn
under sexton och sjuttonhundratal” och ”Gammalt och nytt i det svenska järnets historia”, Eli F.
Heckscher: Svenskt arbete och liv, Carl Fredrik Corins ”Arboga stads historia II” och skrifter ur
Arboga Minne, Thomas Magnussons ”En borgarklass i vardande” är, för att nämna några, viktiga
inspirationskällor.
Gudrun Andersson har studerat Arboga i ett pågående projekt om eliters status- och
maktmanifestation under slutet av sextonhundratalet och sjuttonhundratalet. I detta projekt ingår
bland annat eliters rumsliga manifestation i form av byggnader och gårdar i Arboga centralaste
delar.19 Detta är något som denna undersökning tagit till fasta, att baserat på teorier kring status
och byggande se på rumsliga hierarkier.
Kekke Stadins undersökning av ekonomiska, politiska och sociala omvälvningar under slutet
av sextonhundratalet och i början av sjuttonhundratalet har varit en mycket viktig
inspirationskälla för att hitta tillvägagångssätt med denna undersökning, detta i form av att
undersöka fördelningen av de ekonomiska resurserna. Stadin i sin tur är intresserad av de
omvälvningar i samhället som ett progressivt skikt är med och skapar och detta i den svenska
småstadens kontext. Hon jämför här Arbogas, Enköpings och Västerviks olika villkor för de i
grunden ekonomiska förändringarna. Stadin undersöker städernas yrkessammansättning,
fördelningen av de ekonomiska resurserna, borgarnas roll i produktionen, den politiska makten,
social differentiering, sociala grupperingar och giftemålsförbindelser.20
19
Andersson, G., ”Att bygga sig ett namn: Rumsliga hierarkier och strategier hos eliten i Arboga 1650-1770”, i
Med börd, svärd och pengar – Eliters manifestation, maktutövning och reproduktion 1650-1900.
20
Stadin, K.
8
3. Syfte, teoretisering och frågeställningar
3.1. Eliter och institutioner
”Elit” är ett problematiskt begrepp historiskt sett då innebörden förändras något med att
samhällets institutioner förändras. Med institutioner menas sociala normer, sedvänjor och andra
sociala konstruktioner samt lagar. Visserligen finns det i begreppet elit en betydelse av de
förnämsta, de bästa etcetera men vilka grupper det innefattar i samhället förändras.
För att sätta begreppet i dess historiska kontext tas utgångspunkt i handelsmännens sociala och
affärsmässiga nätverk för att se villkoren för 1700-talets handlande elit i Arboga.
På grund av marknadsekonomiskt svaga institutioner var det hårda villkor för handeln i tidig
modern tid vilket gjorde att aktörernas handlingar för att överbrygga detta marknadshinder var att
söka monopol och privilegier för detta ändamål. Vilket skapade säkrare och förutsägbarare
förutsättningar för handel och skyddade handlare mot de kärvare premisserna för kommers.
Köpmännens framgångar i affärer var att skapa och bibehålla nätverk med användbara kontakter.
Därmed blev handelsmannens handlande primärt motiverat av stabilitet av långsiktiga mål och
inkomster. Nätverket möjliggjordes av ingifte i familjer vilket också var motiverat av dåtidens
sociala normer.21
I denna tidigmoderna tid står samhället och väger mellan ett samhälle som inte ännu har ett
överflöd av resurser och med rötter i en agrarekonomi med lågt marknadsberoende och det är
under sådana förutsättningar borgarna verkade. Utefter dessa tankegångar borde de få personer
som deltog i transitohandeln med järn över Arboga stad till Stockholm varit förmögna och detta
borde visa sig på en rad olika plan, till exempel genom taxering, jordägande och konsumtion.
Det arkivmaterial som varit tillgängligt var taxeringslängd över rikets städers bevillning i Arboga stad
mellan åren 1769-1775. Förmögna borgare som deltog i järnhandeln borde skatta jämförelsevis
högt mot resten av befolkningen, då branschen var lukrativ och få förunnat. Min hypotes är att
det rör sig om eliter i någon mån. Det vill säga personer som sitter på viktiga institutioner som är
basen för deras tillgångar. Att undersöka den burskapsägande befolkningens taxering vilar på att
det var de med burskap som i princip var ansvariga för städernas skatter till kronan och ensam
hade rätt att inneha stadsjord22.
21
Müller, L., The Merchant Houses of Stockholm c. 1640-1800 – A Comparative Study of Early-Modern
Entrepreneurial Behaviour. s. 21ff.
22
Stadin, K., s. 69.
9
3.2. Familjen och nätverk
Familjeföretaget var den vanligaste handelsformen under 1600- och 1700-talen, och den
möjliggjorde lägre transaktionskostnader23 då familjemedlemmar har känt varandra längre och har
en djupare tillit till varandra än utomstående. Då familjen var den naturliga resursen för
arbetskraft, kapital, kredit, färdigheter och kunskap var det vitalt för andra att bredda nätverket
för vidare tillgång till resurserna och det gjordes med hjälp av ingifte och erläggandet av hemgift.
För att detta skulle vara möjligt krävdes det tillit och anseende av människor med liknande social
status och anseende byggdes upp av gåvor och iögonfallande lyxkonsumtion, vilka var viktiga
ingredienser i att skapa nya och bibehålla etablerade familjenätverk.24
Aktörernas handlande kan kategoriseras som social reproduktion där barnafödande, utbildning
och bibehållandet av status i sin egen socialgrupp är centralt. Det var således viktigare att säkra
gruppens och sin egen position i denna på längre sikt än att göra skandalösa klipp på kortare sikt,
då detta kunde underminera familjens anseende. Att således inneha socialt kapital, det vill säga
förstå och handla efter oskrivna normer och seder, var ett sätt att genom ingifte få tillgång till
resurser. Bibehållandet av nätverken var såldes centrala för att erhålla kredit i en tid av osäkra
marknadsekonomiska och finansiella förhållanden.25
För att upprätthålla relationerna krävdes det tillit och anseende vilket möjliggjorde utbyte av
information som kunde gynna familjernas ställning på marknaden och i samhället. Nätverken var
också exklusiva eftersom det fanns en social ribba som var tvungen att passeras för att få tillgång
till nätverken. Anseende och tillit som var viktiga ingredienser för att passera ribban kunde
byggas genom differentierade livsmönster, klusterboende i delar av städerna, annat språk, kläder,
kulturella och vetenskapliga intressen, ädla titlar etcetera. I upprätthållandet av nätverken ligger
samma motivation lik den sociala reproduktionen av familjen, vilket gör dessa nätverk seglivade
och motståndskraftiga. Dessa, över lång tid, sociala nätverken mellan handelsmän formade
grunden för varuutbytet sinsemellan, kunde även omformas och brytas upp. Nyckeln för att
ingen tvingades ta på sig det kostsamma företaget att finna nya kompanjoner var att verka för att
ingen skodde sig på den andra i nätverket. Tilliten var därmed grundbulten för att
familjeföretagandet skulle fungera eftersom det institutionella ramverket för uppehållandet av
affärsmässiga kontrakt var svagt, vilket ställde krav på nära affärsrelationer i stället. Där har
familjen komparativa fördelar gentemot icke-familjära kontakter eftersom den består av personer
23
Transaktionskostnader – Kostnader för att genomföra ett utbyte. Det inkluderar kostnader för att samla ihop
information, utvärdera alternativ, förhandla, göra upp avtala, skriva kontrakt, eventuella skatter med mera.
24
Müller, L., s. 32-34.
25
Müller, L., s. 25.
10
man har frekvent kontakt med. Familjen bestämde därmed en persons sociala rang och dess
medlemmar hade ansvaret för familjens anseende, vilket bland annat tilliten att få nya kontakter
vilade på. Därmed blev kortsiktiga och opportunistiska handlingar skadliga på sikt.26
3.3. Skrån och reglering
Handelsmän organiserade sig i skrån27 för att öka inkomsterna till sina medlemmar och försöka
eliminera konkurrens. Dock behövdes ett samarbete mellan lokala myndigheter för att skråna
skulle kunna utöva monopol på service och varor på den lokala marknaden. För det mesta stödde
lokala myndigheter skråmonopol i utbyte av vinst i form av skatt eller lån. Skråna stödde de
lokala myndigheter genom att bistå med statsinkomster. Därmed blev skråna ett medel för de
lokala myndigheterna att ta ut skatter från konsumenter genom de varor de köpte från skråna.
Myndigheterna tog sedan denna skatt för att övervaka handeln. 28
Konkurrensen inom skråt blev begränsad liksom den på marknaden. Skrån tävlade om att
behålla och utveckla privilegier gentemot deras rivaler.29 Skråna lobbade för starkare tilltag att
förhindra handelsmän från andra förvaltningsområden att få tillträde till deras stadsprivilegier.
Därtill önskade de hårdare restriktioner mot handelsmän och arbetare som inte gick igenom
systemet av lärlingsskap för att få skråmästartiteln. Det tillkom också inskränkningar i
migrationen till städerna. Detta på grund av att de mindre utbildade arbetarna kunde konkurrera i
de enklare sysslorna av skrånarbetet – vilket var ett hot för skråna.30
Kronan ansåg att stötta skråna och utfärda privilegier var viktiga för dess möjlighet att etablera
sunda stadsfinanser. Eftersom kronan kliade på skråets rygg och vice versa kunde kronan för
privilegietjänster taxera skråna. För att exemplifiera gavs städer rättigheter till att ta ut skatter på
varor som infördes och utfördes genom staden. Vidare tilläts den lokala magistraten att sälja
annuitetslån för kungens räkning. Lokala privilegier blev förstärkta i inbringandet av lokala
skatter, så att kronan kunde expandera sina fiskala resurser Genom att använda statsmakten till
att bevaka skrånas privilegier, garanterade kronan skrånas solvens. I utbyte för detta skydd, kunde
kronan beskatta skråna i formen av påtvingade lån. Detta gjorde det möjligt för skråna att låna
från allmänheten för att låna ut till kungen.31
26
Jmf. Müller, L., s. 34ff.
En förening av producenter i samma bransch med syftet att företräda medlemmarnas gemensamma intressen.
28
Root, H., The fountain of privilege: Political foundation of economic markets in Old Regime France and
England. s. 114.
29
Root, H., s. 116-117.
30
Root, H., s. 128-130.
31
Root, H., s. 176.
27
11
Kronan hade mycket att vinna från stärkandet av korporationerna. Det var lättare för kungen
att fråga efter kapital från korporationerna som en grupp än att försöka kontakta och förhandla
med individuella medlemmar av skråna eller separata familjenätverk , som var svårt att inringa
eller helt enkelt oförmögna att betala. Med korporativt ansvar hade skråna att sörja för att skatten
blev betald och det blev deras ansvar, inte kungens, att se till att alla medlemmar betalade.32
Kronan var mån om att skrånas solvens var god eftersom det påverkade deras anseende och
det skulle i sin tur påverka de obligationer som skråna utgav och det skulle indirekt påverka
kronan då deras ekonomiska kapacitet ytterst var knutet till skråna och det skatteuttag de hade att
vänta därifrån.33
Utgivandet av privilegier utökade inte bara den fiskala potentialen för kronan genom att öka
kungadömets finansiella likviditet, utan detta bevarade samtidigt kungens roll som främsta
dirigent av det ekonomiska spelet. 34
För att summera agerade de järnhandlande borgarna i det historiska ramverk som lagts fram
ovan. De var troligtvis sammanbundna kring familjenätverk där goda seder och bruk var
förutsättningen för deras sociala reproduktion och affärsresultat. Det var kring familjen som
affärerna och viktiga relationer var samlade och familjen var även basen för aktörernas status.
Städerna i sig erhöll vissa privilegier från kronan men det var olika kollegiala organisationer såsom
handelsskrån som kom att nyttja och plädera för sina rättigheter på det lokala planet. Det var
genom skrån som familjerna verkade för att stärka sin ställning på det lokala planet och genom
magistratens representanter i riksdagen, också på det nationella planet.
Kravet på burskap (skråtillhörighet) gynnade även den merkantilistiska stadsmakten som kunde
via dessa, bland annat genom lån och taxering, ansamla resurser för framtida krigsföring.
3.4. Den rumsliga dimensionen
För att vidare teoretisera kring hur olika samhällsskikt residerade i den ”förindustriella staden”
går det att vända sig till Gideon Sjobergs idealiserade bild av hur detta kunde se ut.35 Hans modell
utgår ifrån att stadens kärna beboddes av en elitgrupp som bestod av de som kontrollerade de
religiösa, politiska, administrativa och sociala funktionerna i staden. Han menar att
handelsmännen, även de rika, var generellt uteslutna från eliten eftersom de hängav sig åt
Mammons förbjudna frukter, det vill säga de var engagerade i den smutsiga verksamheten med
32
Root, H., s. 173.
Root, H., s. 126.
34
Root, H., s. 163.
35
Knox, P., Urban social geography, s.24.
33
12
långivning och investering med pengar. Detta i kontrast mot elitens religiösa norm med
avhållsamhet ifrån dessa världsliga laster.36 Att handelsmännen i slutet av 1700-talet skulle vara
uteslutna från eliten tål att diskuteras. Sjobergs modell är ur denna hänsyn en modell som inte tar
hänsyn till regionala eller nationella skillnader. Den utgör i stället en generell teori om den
merkantila stadens sociala indelningar, troligtvis med någon allmäneuropeisk bild av hur
borgerskapet förhöll sig till stadens spatiala hierarkier. Den beskrivs som en modell för den
förkapitalistiska eller den förindustriella staden.37 Den reservation som går att lämna är att i
början till mitten av 1770-talets Arboga tillhörde handelsmännen stadens beslutande menighet
och hade genom burskapet och stadens privilegier, som uppstad, bland annat rättigheterna att
handla med järn till Stockholm.38 Detta och med Gustav III:s grundlagsskydd för borgerliga
näringar i åtanke, bör de järnhandlande borgarna ha incitament för att vara en del av eliten.
Visserligen kom grundlagskyddet år 1789 men detta borde ha varit en bekräftelse på
handelsmännens inflytande på ett nationellt plan och denna bekräftelse borde ha varit verkan av
tidigare årtiondens frammanande av handelsborgare på viktiga positioner i samhället. Detta går
även att läsa mellan raderna hos Eli Heckscher där han menar att Frihetstiden och den
Gustavianska tiden bland annat karaktäriseras av städernas ledande borgerskaps och
brukspatronernas som:
”… utgjorde tillsammans en ny delvis adlig men till större delen oadlig överklass och visade sig
icke blott i stånd att förvärva en stark ekonomisk ställning och ägna sig åt ett levnadssätt som bar
en helt annan förfining än föregående tiders, utan visade mångt och mycket förmåga att intaga en
ledande ställning i landets kulturutveckling.”39
Sjoberg hävdar fortsättningsvis att i samklang med de religiösa idealen var ett nära boende till de
institutioner som var grunden för deras makt, viktiga symboler i detta sammanhang. Därför var
ett boende i anknytning med dessa symboler viktigt och dessa var lokaliserade i stadens centrum
och detta kom att lokalisera eliten till stadens kärna. Denna segregation kom att förstärkas med
ingifte inom elitfamiljernas exklusiva skara. Utanför denna kärna kom ett skikt av lägre ”klasser”
att formera sitt boende. Denna del i Sjobergs modellstad hade en social differentiering baserad på
medlemskapet via skrån av hantverkare och andra borgare. Här går att skönja kluster utgjorda av
skråtillhörighet. I de yttre delarna av staden går det enligt Sjoberg att finna samhällets avskrap, de
36
Knox, P., s. 25.
Jmf Knox, P., s. 24-26.
38
Stadin, K., s. 16.
39
Heckscher, E. F., Svenskt arbete och liv. s. 148.
37
13
fattiga och religiösa minoriteter som av förklarliga skäl avviker från den inre kärnans religiösa
norm. Dessa människor fick försörja sig i lågt ersatta tjänster såsom garvning, forsla material,
sopning eller idka försäljning av lösören eller persedlar från gatan.
Sjobergs modell är dock omtvistad och det är därför fruktbart att komplettera den med vad
bland annat James E (Jr.) Vance anser vara det centrala i förståelsen av den sociala spridningen i
den förkapitalistiska staden.40 Han betonar en större betydelse av skrået och de yrkesbaserade
kluster i staden som en utgångspunkt för att förstå den sociala spridningen. Denna förening, det
vill säga skrået i en vidare kontext, är en förening av sociala och ekonomiska intressen vilket
förstärker klustrens koncentration till olika stadsdelar. Alltså för Vance var den förindustriella
staden en stad med flera centra baserade på hantverksskrå. Ur ett helhetsperspektiv utgör
skråkoncentrationerna ett hav av mosaik och utanför detta befinner sig de mindre bemedlade.
Vance fortsätter med vad han anser vara typiskt för ”handelsmännens stad”. Med formeringen av
handelsborgarna och den merkantila politiken kom handelsmännen att få ett större inflytande i
stadens rum. Vance hävdar att handelsmännen förstod vidden av att vara verksam i stadens
centrum med sina ekonomiska aktiviteter och kom med en ökad rikedom att anskaffa centrala
rum för sina ”merkantila” syften. Dessa tomter kom också att bli en fasad och ständig
representant för dessa syften, eftersom det var ett sätt att visa sin rikedom, detta i den mån
tomterna hade en speciell betydelse för befolkningen i stort eller av rent praktfulla skäl. Han
menar vidare att: ”Within the mercantile component of the town, residence was based on the
utility it offered for quick and easy access to the place of employment.”41 Detta beroende av en
närhet till marknadens efterfrågan satte även gränser av närhet till goda kommunikationer och
externa förbindelser till kunderna, vilket var ett invägt skäl till att komma över centralt belägna
tomter.
För att sammanfatta teoretiserandet av en rumslig teori för boende, för de i min undersökning
undersökta populationen – de järnhandlande borgarna i Arboga, går det troligen att hitta dessa
koncentrerade i en högre grad till en av stadens rotar. Kanske är det så att det i likhet med
Gudrun Anderssons undersökning går att finna dem i Västra norr och Wret roten där gamla
Storroten ingår. Då det i dessa områden gick att finna stadens kärna med Stora torget, rådhuset
och järntorget i denna del av staden. Vid järntorget låg också den för deras inkomst viktiga
järnvågen belägen.42 Denna borde utgöra en symbolik för deras ekonomiska potential. Även den
nära anslutningen till ån från järntorget borde vara viktig i sammanhanget då skutorna lastade
40
Vance, J. E Jr., This scene of man: The role and structure of the city in the geography of western civilization.s.
217 samt Knox, P., s. 26-27.
41
Vance, J. E Jr., s. 217.
42
Andersson, G., ”Att bygga sig ett namn: Rumsliga hierarkier och strategier hos eliten i Arboga 1650-1770”, i
Med börd, svärd och pengar – Eliters manifestation, maktutövning och reproduktion 1650-1900,.s. 21.
14
med järn avseglade från lastkajen, ett stenkast från järntorget. Även förekomsten av den politiska
och religiösa maktens boningar i form av Heliga Trefaldighetskyrkan och Rådhuset kan i någon
symbolisk form ge anledning till att bo i området. Betoningen på ”koncentrationer” går att hämta
från Vance och likaså idén om att olika sociala grupper kom att interagera utifrån dessa grupper
kopplat till skrån eller för dessa handelsmäns del; borgerskapet. Vid en närmare anblick går det
säkerligen att hitta spår av ingifte emellan handelsborgare över sociala gränser såsom mellan
hantverkare och rådmän. Det går att finna belägg för detta resonemang, då det i Kekke Stadins
undersökning av småborgare ibland annat Arboga går att skönja sådana tendenser. Borgarna gifte
sig ofta med döttrar till burskapsägande personer och i hög grad sådana som idkade borgerliga
näringar. Därtill skall tilläggas att handelsmännen var mest benägna att gifta sig inom sin egen
yrkeskategori. Endast några få gifte sig med hantverkar- och skeppardöttrar.43
Att hänvisa till skrået som sådant för en rumslig kategorisering tål att kommenteras. Är det så
att skråsystemet var under uppluckring i och med att brukspatroners och handelsmäns agerande
förändrande förutsättningarna för de faktorer som var fundamenten för det merkantila systemet
och därmed kom kanske dessa handlingar att vara dynamiska element i frambringandet av ett
kapitalistiskt system? Därmed kanske samhörigheten i skrået som social bas inte är helt
bestämmande i valet av bostadsplats. Dock kanske också motsatsen går att skönja. I Erik
Lindbergs avhandling ”Borgerskap och burskap” visar han på att de institutionella ramarna för
borgerskapets privilegier hölls intakta till och med näringsfrihetslagstiftningen år 1846 vilket
indikerar på att sociala institutioner såsom skrået och borgarnas sociala tillhörighet i dessa var
intakta44.
I Leos Müllers avhandling om Stockholms handelshus, inriktat på handelsfamiljerna MommaReenstierna och Grill, visar han på att förutsättningarna för handeln under bland annat 1700-talet
var genom familjenätverk, det vill säga relationer som byggts upp under en lång period.
Nätverken stärktes med strategierna med giftemål inom släkten eller genom ”expansiva” giftemål
i andra inflytelserika familjer, allt för att borga för nätverkets långsiktighet. Dessutom fungerade
handelsmännens nätverk som grunden för import och export av varor till och från Sverige, det
vill säga nätverken var sättet för aktörerna, i detta fall handelsmännen, att minimera risker i
utrikeshandeln.45 Dessa aktörer var visserligen bundna till den merkantila politiken genom kravet
på burskap, således var det aktörer inom ett system som, enligt dagens ekonomiska syn,
hämmade konkurrensen.46 Det faktum att handelsmännen agerade genom nätverk och deras
43
Stadin, K., s. 135-141.
Lindberg, E., s. 117-118.
45
Müller, L., s. 276-283.
46
Jmf Mankiw, Gregory N., Principles of Economics, s. 290.
44
15
näring var reglerade genom att införskaffandet av handelsrättigheter var möjliga först efter en
lång utbildning och anskaffandet av burskap, tyder på att skrån eller egentligen den sociala
definitionen av dessa borde ha varit avgörande för var i staden handelsmännen residerade.
Det kan även vara tänkvärt att de järnhandlande borgarna skiljde sig i fråga om boende från den
religiösa eliten och politiska eliten, som Gideon Sjoberg anser utgör den sociala normen i den
förindustriella staden. Kanske, kanske inte. Dock ska det påpekas att flera som handlade med järn
faktiskt också innehade förtroendeuppdrag i, magistraten, stadens styrande organ (se angående
rådmän i avsnittet om järnhandlande borgare i Arboga stad).
Vance framhåller också att handelsmännens uppköp av centrala tomter och boningar bör
också ses ur logistisk-ekonomisk synpunkt, för att vara nära sina platser med ekonomiska
aktiviteter såsom Järntorget och järnvågen eller Stora torget, vilka var stadens mötesplatser. Om
så är fallet kanske detta är ett sätt också att försöka visa sin ekonomiska potential genom att köpa
symboler i form av hus. Som man kan tyda från Heckschers citat ovan var handelsmännen i slutet
av 1700-talet måna om att investera i kulturell förfining, något som Leos Müller också
uppmärksammar47. Med detta i åtanke kan kanske husköpen ses i samma dager som det nyss
anförda
3.5. Frågeställningar
För att kunna åtnjuta de privilegier staden Arboga tilldelats och utgöra eliten i samma stad,
borde borgarna som handlade med järn ha haft kontakter till riksdagen, med Kungl. Maj:t, såväl
som en framstående position i Magistraten och de äldstes råd. Det borde även ingått i nära
relationer med varandra för att upprätthålla sina positioner genom till exempel ingifte,
finansiering av familjemedlemmars utbildning, detta för att kunna upprätthålla sina positioner
som möjliggör åtnjutandet av stadens privilegier. I åtanke att järnpriset hölls effektivt uppe, var
handeln med järn lukrativ. Detta borde synas i den skatt de betalade, vilken egendom de
förvaltade och deras giftermål.
Arbogas järnhandlande borgare tillhörde troligtvis den lokala eliten. De har antagligen
framskjutna positioner i magistraten och därmed också kontakter med riksdagen, de har därmed
kontakt med den yttersta nationella eliten. Detta visar sig i att de kan påverka och nyttja den
nationella politiken för att begränsa den lokala järnhandeln, till deras intresse.
47
se Müller L., s. 73ff. Den Grillska släkten lät till exempel låta sig avbilda sig på tavlor. De införskaffade också
lyxvaror från utlandet, såsom vin, choklad, tobak etc.
16
Jag förutsätter också att deras framskjutna position går att se i deras konsumtion, skatt, ägomål,
tjänstefolk, skutor, ingifte i betydelsefulla familjer och kontakter. Även deras boende är
säkerligen i den mån det centralaste och i största mån luxuös för att manifestera sitt inflytande.
Med tanke på att borgerskapet var skyldiga att upprätthålla 24 lastskutor kan det rimligen
tänkas att det som eventuellt utmärker en borgare som idkade järnhandel, var att denne ägde en
eller flera sådana skutor. Kekke Stadin visar på att allt fler grosshandlare och handelsmän år 1715
ägde sina egna skutor för transitohandeln med ett ökande antal anställda skeppare.48 Därmed
förutsätter jag att de ägde skutor. Följande frågeställningar kan preciseras:
•
Tillhörde de som var verksamma i järnhandeln under åren 1769-1775 Arbogas ekonomiska
elit?
•
Går ovanstående frågeställning att skönja i borgarnas taxering, boende, nätverk, anställda eller
ägandet av skutor?
•
48
Innehade de handlade ett ämbete i Arbogas magistrat?
Stadin, K., s. 58 och 101-102.
17
4. Metod, avgränsning och källkritik
Detta kapitel kommer att inledas med en redogörelse av de avgränsningar som är gjorda inom
denna undersökning. Vidare kommer en metodisk presentation för de tillvägagångssätt som
denna uppsats bygger på, för att avslutningsvis ta upp det källkritiska med studien.
4.1. Avgränsning
Undersökningen baseras på protokoll från Arboga Rådhusrätt och Magistrat under åren 1769
till 1775. De undersökta dokumenten var metallvågsböcker år 1770 till år 1773, taxeringslängd
över rikets städers bevillning Arboga Stad (år 1769, 1771, 1772 och 1775), tullslängder Arboga
Stad för år 1770-1773, och J.E. Brattströms sammanställning av gårdar och gårdsägare i Arboga
från medeltid fram till 1900-tal, ur hembygdsföreningen Arboga Minnes samlingar. Samt Erik
Lindbergs förteckning över svenska bruksägare 1695-1845.
Avgränsningen till 1770-talet bygger dels på att det i arkivet fanns källmaterial att tillgå under
en sammansatt period och dels för att andra undersökningar såsom Kekke Stadins och Gudrun
Andersson undersöker början av 1700-talet. Tanken var att denna undersökning också i viss mån
kunde fylla ut ett litet tomrum, då vilka som handlade med järn i Arboga är ett outforskat
område. Det fanns luckor i Arboga Rådhusrätt och Magistrat-arkiven för exempel
taxeringslängderna för åren 1749, 1751-1756, 1758-1760, 1762 och 1776-1789.
Metallvågsböckerna hade luckor 1761-1763, 1767-1769 och 1778. De faller sig därmed nästan
naturligt att en undersökning under 1700-talet med detta källmaterial placeras kring 1770-talet.
Ur perspektivet att borgarna fick ett förstärkt privilegium 1789 är det intressant att avgränsa
studien till den undersökta perioden, eftersom borgarnas manifestering på lokal såväl som
nationell nivå borde ha varit som intensivast innan privilegiet. Eftersom samhällsförändringar och
inflytande är på lång sikt borde manifesteringen ha visat sig årtiondena innan år 1789.
4.2. Metodisk redogörelse
Det är inte givet att de som var aktiva i järnhandel också var eliter dock finns det indicier på
att den ökande regleringen av järnhandeln utfördes av starka aktörer, se bland annat avsnittet om
reglering av handel, burskap och marknadsintegration. Jag hade därför som hypotes om en
korrelation mellan ämbete och bevillning. För att finna populationen för en reglerad handel valde
jag att titta på metallvågsböckerna eftersom inga andra än de som var verksamma inom handeln
18
skulle vara nedtecknade, eftersom handeln var reglerad. För att visa på att det fanns ett starkt
samband mellan handel och ämbete valde jag därför att undersöka taxeringslängderna, för där
redovisades bevillning men också ämbete. Bevillningen har setts som en spegel av inkomsten. För
att fastställa vilken del av befolkningen, i en social, ekonomisk och politisk, som var aktiva inom
järnhandeln har jag valt att titta på deras boende, nätverk, anställda och ägandet av skutor.
Nätverken har gagnat undersökningen genom att visa på vilka personer som var lierade med
handelsmännen och om de i sig var prominenta. Då de samhälliga institutionerna var svaga var
familjens nätverk av betydelse för personens rang i samhället. Om de järnhandlande hade
anställda och hur och var de bodde är också viktigt för att förstå deras totala ekonomiska
situation och förstå hur detta liv skiljde sig från övriga samhällsinvånare. Att studera huruvida
borgarna hade tillgång till skutor skulle stärka tesen om av ämbete och ekonomisk förmåga var
tätt sammanbundna, då ägandet av skutor var ett av privilegierna som tillföll staden. Ana, att få
tillgång till dessa privilegier var genom formering i stadens politiska institutioner.
Metallvågsböckerna är av intresse för denna studie eftersom där kunde man finna de som var
aktiva i den reglerade järnhandeln. För bearbetningen av Metallvågsböckerna, taxerings- och
tullslängderna krävdes det viss texttolkning bland annat för att få fram vilka som handlade med
järn i Arboga under den undersökta tiden. Källorna finns bevarade på Uppsala Landsarkiv
tillsammans med andra handlingar från Arbogarådhusrätt och magistrat.
Metallvågsböckerna inleds med "Åhr 1770 den 26 April Börjades Wägning och lastning på
fartygen i Arboga Metall Wåg"49 och redovisar de som var aktiva i järnhandeln.
Metallvågsböckerna redovisar således handeln över Arboga då vågen, vid ladstaden, var etablerad
för att borgarna skulle kunna reglera handeln bland annat genom att väga järnet.50 I
metallvågsböckerna redovisas vilket datum järnet skeppades, vem som handlade, från vilket bruk
järnet kom, vem som skeppade järnet (skeppare) och vem som järnet gick till i Stockholm. Från
förteckningen av vilka som handlade med järn kunde ur materialet urskiljas en population, det vill
säga de järnhandlande borgarna, som var föremål för undersökningen. Vidare användes data från
metallvågsböckerna att försöka få visshet i den undersökta populationens kontakter och ägande
av skutor.
Taxeringslängderna redovisar vem som taxerade, vilken titel den taxerande personen hade, hur
många anställda samma person hade, hur mycket som beviljades och i vilket distrikt (rot) som
denne var skriven.
49
50
Metallvågsböcker.
Bergquist, G., ”Ladstaden och Järnvågen i Arboga”, i Hembygdsföreningen Arboga minne, årsbok., s. 8-10.
19
I metallvågsböckerna hittades den population som var aktiv i järnhandeln under den
undersökta perioden. Denna populations ekonomiska profil undersöktes sedan i
taxeringslängden, som redovisar bevillningen i Arboga stad.
Vid bearbetning av taxeringslängderna använde jag ett första urvalskriterium nämligen att
exkludera alla borgare som taxerade under 10 daler silvermynt (d.smt.), eftersom jag eftersöker en
elitgrupp och de kan per definition inte befinna sig i stadens ekonomiska bottenskikt. Då jag med
det tidigare nämnda urvalskriteriet valde att utesluta de som beviljade under 10 daler silvermynt
delade jag in de senare 191 observationerna i nio olika klasser och mätte frekvensen i varje klass.
Klassbredderna bestämdes med hjälp av vedertagna statistiska grepp51 och varje klass blev till
början 10 enheter ( i detta fall daler silvermynt) stora. Eftersom de sista klasserna hade låg
frekvens slog de ihop till en klass och den slutliga frekvenstabellen innehöll 5 klasser, det vill säga
”10 till 20”, ”20 till 30”, ”30 till 40”, ”40 till 50 och över 50”. Det ska tilläggas att de 191
observationerna utgör observationer för alla de undersökta åren och därmed finner man ibland
att borgarna olika år befinner sig i olika skikt.
I bostadsförteckningarna som J.E. Brattström har framställt, söktes de tomter och gårdar
(jordinnehav) som de järnhandlande borgarna ägde. I förteckningar återfinns beskrivningar på
vissa tomter vid bland annat besiktning och så vidare, kartor över kvarter och tomternas
placering och under vilken tid som någon ägde en viss tomt. Genom dessa förteckningar
uppskattades hur de järnhandlande borgarnas ägande såg ut.
4.3. Källkritik
När det gäller närhetskravet inom historisk källkritik är källorna (taxerings och tullslängderna,
och metallsvågsböckerna) från den angivna tiden och denna slutsats baseras på att dokumenten
och handstilen i jämförelse med andra dokument från rådhusrätten liknar varandra i utseende.
Källan anses därmed pålitlig genom att den dokumenterades i de ögonblick till exempel från
metallvågsböckerna då de järnhandlade vägde in järnet i järnvågen på ladstaden.
Via metallsvågsböckerna undersöktes de järnhandlande borgarnas kontakter. Genom dessa
förteckningar går det att se med vilka borgarna i Arboga sålde järnet till i Stockholm via
transitohandeln. Kontakterna existerade tydligen och nätverken fanns, men det är inte möjligt att
säga något om deras egentliga kvalitativa aspekt. Detta eftersom jag inte har tittat på till exempel
affärsmässig korrespondens mellan parterna. Felkällan ligger därmed i att man inte vet hur
inflytelserika Arboga köpmän och deras Stockholms dito förhöll sig till varandra, vilket kunnat till
51
Newbold, P., Carlson, W. L. och Thorne, B., Statistics for Business and Economics s. 14-18.
20
exempel ha undersökts via en textanalys. Den delen baseras därmed på indicium att nätverket
existerade då både de transitohandlande Arbogaborgarna och exporterande
Stockholmsköpmännen båda var förtecknade. Då familjeföretaget och byggandet av sociala
relationer var en vanlig strategi för handelsmän kan man anta att detta även gällde i Arboga.
Vid bearbetningen av data från metallsvågsböckerna studerades tidsperioden från år 1770 till
och med år 1773. Vid tillfället var det initialt intressant att se vilka som var aktiva i handeln och
syftet var att kartlägga de olika borgarna. Därför gjordes först en daglig detaljstudie för år 1770
där den mest frekventa handeln gick att hitta i april och maj månad. För de resterande åren har
jag endast letat efter nykomlingar i magistratens förteckningar för att fånga upp den eftersökta
populationen. Därför är den mest gedigna förteckningen över handelsförbindelser i april och maj
månad år 1770 och de resterande åren är kompletterande. Detta ses inte som något hinder
eftersom en total kartläggning inte är huvudmålet för undersökningen i stort. Avsnittet kommer
då inte att visa alla viktiga kontakter som de järnhandlande hade utan att det fanns viktiga och
inflytelserika sådana.
Kan vi veta att den bevillning som redovisades i taxeringslängderna var den egentliga
taxeringen som borgarna erlade? Nils Herlitz och H. Almqvist menar att det fanns en
underregistrering i vissa register i premodern tid. Denna undersökning har ställt sig kritisk till
detta och har undersökt huruvida detta gäller för Arbogas taxeringslängder. Visserligen har denna
undersökning inte i direkt absoluta tal visa på den exakta bevillningen, utan på skillnader mellan
grupper. Vid kontakt mellan teori och empiri har det visat sig att det fanns grupper som taxerade
mer än 10 ggr så mycket som andra och det finns verkligen en skiktning i ekonomiskt hänseende
i staden. Detta skulle tala för att kritiken inte har så stor bäring på materialet. För mer precisare
kritik och argumentation, tas detta till hänsyn i början av kapitlet 6.2. Fördelning av de ekonomiska
resurserna, eftersom där behandlas uppgifter från taxeringslängderna.
21
5. Om Arboga och stadens institutioner
5.1. Magistrat och borgerskapets äldste
Magistraten var stadens styrelse bestående av borgmästare och rådmän. Denna kropp skulle
fungera som statsmaktens kontrollredskap samtidigt som den skulle tillvarata stadens intressen.
Landshövdingen hade ett överordnat ansvar över landsbygden såväl som staden medan
magistraten hade ansvar för staden. Dock var inte ställningen gentemot borgerskapet reglerad
och ett aktivt borgerskap kunde därför få ett större inflytande över stadsförvaltningen.52
Magistraten fungerade även som domstol, Rådhusrätt, i vilken borgmästaren och rådmännen
fungerade som tjänstemän. Som stadens styrelse var bland annat förvaltningen av städernas
jordinnehav, båtmanshushåll, kronouppbörden, väg- och gatuhållning, brandväsen, polis,
hälsovård, passväsende, fattigvård med mera centrala uppgifter.53
Makten delades också av den borgerliga sammanslutningen ”De 24 äldste” som representerade
borgarståndet.54 Detta var ett organ som tillkommit på grund av rådstugornas, där rådet och
borgmästaren ventilerade frågor med borgarna, tidigare kaotiska möteskaraktär. En formulering
av de äldstes råd gav möjlighet till en större enighet inom borgerskapet samt ett lättare samarbete
mellan krona, stadsstyrelsen och borgerskapet.55 De 24 äldste assisterade i vissa frågor
magistraten till exempel i avsättelsen av rådmän.56
Borgmästaren och rådmännen i Arboga var med tanke på stadens storlek mycket välavlönade
och var bland de högst avlönade i landet. Trots detta idkade rådmännen och borgmästaren någon
borgerlig näring vid sidan av förtroendeuppdraget. Oftast var det den förhållandevis låga
borgmästars- och rådmanslönen som gav en drivkraft att också idka borgerlig näring.
Rådmanslönen låg vanligtvis mellan 20 och 150 daler silvermynt per år i de mindre städerna. De
lägsta lönerna gick att främst hitta i småstäder och städer vid Norrlandskusten. I Arboga däremot
var lönen hela 300 daler silvermynt, vilket var tydligt över snittet. I jämförbara städer som
Enköping och Västervik var lönen måttliga 25 och 100 daler silvermynt.57
52
Lindberg, E., s. 47ff.
Asker, B. Rådhusrätts- och magistratarkiv medeltiden-1970, (Stencil) Landsarkivet i Uppsala.
54
Corin, C.-F., Arboga stads historia: Från 1500-talets mitt till 1718, s. 258.
55
Lindberg, E., s.52–53.
56
Corin, C-F., s. 259.
57
Stadin, K., s. 125.
53
22
Tabell 5.1. Borgmästarlön i daler silvermynt i medelstora svenska städer
Borgmästarlön
Stad
Befolkningsstorlek
850
Borås
1000 -
500 till 600
Uppsala
1000 -
500 till 600
Gävle
1000 -
500 till 600
Karlshamn
1000 -
500
Arboga
600 - 999
300 till 400
Västervik
600 - 999
100 till 150
Skara
-199
100 till 150
Växjö
200 - 399
100 till 150
Sundsvall
200 - 399
100 till 150
Mariestad
200 - 399
100
Enköping
400 - 599
Noteringar: Lönen är redovisad i daler silvermynt. Befolkningsstorleken är baserad på
mantalslängder och omkring år 1710 hade Arboga 750, Västervik 600 och Enköping 500
mantalsskriva personer. Källa: Stadin, K., s. 22, 124-125 och 176.
Städer som Uppsala och Borås var vid tidpunkten större än vad Arboga var och trots det
kunde Arboga erbjuda en motsvarande borgmästarlön. I storleksmässigt jämförbara städer såsom
Västervik och Enköping kunde man inte erbjuda lika hög borgmästarlön och i Enköping erbjöds
enbart 100 daler silvermynt.
I början av 1700-talet var köpmännen starkt representerade i magistraten samt att
burskapsägande brukspatroner gjort insteg i stadens styrelse.58 År 1715 utgjorde flertalet rådmän
tillsammans med borgmästaren, i stort sett, stadens ekonomiska elit.59
Vid rådstugemötena återspeglade sig de inbördes maktrelationerna mellan landshövding,
magistrat och de 24 äldste där förhållandevis triviala dock effektiva metoder såsom varje grupps
plats i möteslokalen visade vem som hade maktövertaget. Borgmästaren skulle därtill tituleras
”Ehrborne och Vällbetrodde” och rådmännen med ”acktade och vällförståndige” vilket visade på
den formella maktens styrka gentemot de 24 äldste.60 Subtilt men lika tydlig var även
stolsarrangemanget: ”Där landshövdingen satt i en länsstol, förfogade kungen över en tron; där
58
Stadin, K., s. 124ff.
Stadin, K., s. 130.
60
Andersson, G., ”Makt och prakt. Rumsliga arrangemang kring Arbogas politiska elit”, i Hembygdsföreningen
Arboga minne, årsbok, s. 40.
59
23
rådmännen satt på enklare stolar satt riksråden på taburetter; såväl de 24 äldste som ständerna
satt på enklare bänkar.”61
5.2. Järnvågen och vågmästarämbetet
När bergshanteringen i Nora och Lindesberg kom i gång under 1200-talet lämpade sig
handelsplatsen vid Arboga som en naturlig utskeppningsplats för järnet. Genom Mälaren var
skeppning via Arbogaån en god förbindelse till Södertälje och sedermera Stockholm. Järnet
lagrades i bodar eller på själva ladstaden, det vill säga lastplatsen som var belägen vid ån. Från
denna plats var det sedan enkelt för fartyg (skutor) att lasta på järnet för den vidare transporten.
På ladstaden fanns även stadens våg, där järnet vägdes innan det skeppades till Stockholm.
Järnskutorna från Arboga seglade till Stockholm där de lossade vid en brygga intill Åkaretorget.
Det fanns redan bestämmelser om detta förfarande redan på 1300-talet i stadslagen att järnet
skulle vägas innan vidare transportering. En särskild ämbetsman med titeln vägare tillsattes i
Arboga enligt ett protokoll av femte december 1450. Denne skulle se till att vågavgifterna skull
komma staden Arboga till godo.62 Gunnar Bergqvist menar att: ”Vägarämbetet var en lukrativ
sysselsättning och innehades vanligen av en ansedd och förmögen borgare”.63
I 1620 års privilegier för Arboga ”förunnades staden järn- och metallvågens inkomster”. Detta
torde ha varit ett bekräftande av uråldriga traditioner. Våginkomsterna, det vill säga vågens
skötsel var tidvis utarrenderad men från 1645 anställdes en avlönad vägare senare kallad
vågmästare.64 Från år 1604 bestämdes att kontrollen skulle endast ske vid järnvågarna och år 1671
infördes en särskild kontrollverksamhet med edsvurna ämbetsmän, de så kallade ”järnvräkarna”.
Till en början kontrollerades järnet genom att slå detta mot någon sten eller dylikt. Senare
inskaffades så kallade provbockar där järnet böjdes för att på så sätt kontrollera kvalitén, vilket i
Arboga sköttes av vågmästaren. Andra personer som var anställda inom kontrollen och
vägningen med järnet var en anförtrodd rådman med ”extra uppsikt” över vågen och
järndragarna som hade det betungande arbetet att se till att järnet blev lastat och lagrat. 65
61
Andersson, G., ”Makt och prakt. Rumsliga arrangemang kring Arbogas politiska elit”, i Hembygdsföreningen
Arboga minne, årsbok, s. 42.
62
Bergqvist, G. 1962, s. 8-10.
63
Bergqvist, G. 1962, s. 10.
64
Bergqvist, G. 1962, s. 10-11.
65
Bergqvist, G. 1962, s. 11-13.
24
5.3. Reglering av handel, burskap och marknadsintegration
Järnet har under en lång period varit en av Sveriges grundläggande ekonomiska stommar.
Vissa sorter såsom Öregrundsjärnet, och dess stämpel, var vida känt för sin hårdhet och
hållfasthet. Det var mycket eftertraktad vara på den engelska marknaden under 1700-talet.66
Enligt beräkningar som Eli Heckscher gjort kom mer än ¾ av Englands järnimport ifrån
Sverige.67 Historikern Hildebrand kunde genom att studera en brevväxling mellan
brukspatronerna Jean Jaques De Geer, Österby bruk, och Georg Swebilius, Leufsta bruk, få fram
att det drevs en gemensam priskartell för att kunna hålla uppe priserna på Öregrundsjärnet. De
ville så långt som möjligt att Öregrundsjärnet skulle säljas enhetligt så att inte märkena Leufsta
och Österby skulle spelas ut prismässigt, mot varandra: ”Detta tycks följa naturligen om
stämplarna delas. Österby- och leufstajärnet böra’ ändock alltid… bliva i en köpares händer, om
desse sorter skola kunna hållas i deras rätta värde”.68
Jag har i det sammanhanget undersökt huruvida det kunde skönjas en marknadsintegration69
av järnmarknader i Sverige och Holland under 1700-talet. Under den undersökta perioden var
resultatet slående; det var inte frågan om att priserna överhuvudtaget närmade sig varandra, det
vill säga det var inte frågan om någon marknadsintegration.70 Med priskartellen i åtanke bör de
som haft intentionerna att hålla ett högt pris på stångjärn befinna sig på producent/försäljarsidan. Således borde dessa vara personer som besatt viktiga institutionella poster och hade ett
betydande kontaktnät för att kunna få sin vilja igenom, det vill säga påverka prismekanismen.
Avsaknaden av marknadsintegration vittnar om att det handlar om en viktig inkomstkälla för
kronan (skattemedel) såväl för de personer som är aktiva inom handeln.
Deltagandet i handel var på det lokala planet reglerat av kravet på burskap då järnhandel var
en borgerlig näring. Burskapet kunde endast utdelas till myndiga män och en stor del av
befolkningen var därmed utestängd från att ens potentiellt kunna bedriva dessa näringar.
Borgareänka hade dock rätt att fortsätta sin mans rörelse. Kravet på lärlingsskap för att kunna
erhålla burskap var en annan exkluderande faktor. För blivande handelsmän var lärotiden
sammanlagt tolv år71. Burskap kunde bara innehas i en stad i taget och man kunde inte inneha
66
Hildebrand, K-G ”Fagerstabrukens historia. Sexton och sjuttonhundratalen och Magnusson, Lars ”Sveriges
ekonomiska historia” s. 131-145.
67
Högberg, S., s. 76-78.
68
Hildebrand, K-G., s. 205.
69
O’Rourke, Kevin och Jeffrey G. Williamson, Globalization and history, s. 29-40 samt O’Rourke, Kevin och
Jeffrey G. Williamson, ”When did globalization begin?” European review of Economic History, s. 24-26.
70
Berglund, K-E., s. 18ff.
71
Ett års prövotid, sju år som ”lärgosse” och sedan fyra år som ”bodsven”.
25
burskap på handel och hantverk samtidigt. Denna reglering vilade på privilegier från kronan som
manifesterades i 1720 års skråordning.72
Med denna reglering blev handeln med järn några få förunnat. Det vill säga: en lukrativ
bransch som ett fåtal har tillgång till. Dessa personer kan tydligen påverka prismekanismen till sin
fördel genom en stark utbudssida och detta genom sin borgerliga exklusivitet och privilegier.
Representationen i riksdagen sköttes av den lokala magistratens rådmän, till exempel var
rådmannen och handelsmannen Lars Ahllöf (bortgången 1737) stadens representant vid
riksdagen73. Därmed kunde de handelsverksamma dryfta sina behov på nationell nivå. Den lokala
magistraten i Arboga bestod av rådstugan som sköttes av valda förtroendemän, det vill säga
rådmännen, samt representanter av alla borgerliga grupper.74
72
Lindberg, E., s. 39-40.
Andersson, Gudrun, ”Att bygga sig ett namn: Rumsliga hierarkier och strategier hos eliten i Arboga 16501770”, i Med börd, svärd och pengar – Eliters manifestation, maktutövning och reproduktion 1650-1900, s. 2425.
74
Stadin, K., s. 28 och Lindberg, E., s. 47-48.
73
26
6. Definition av eliten
6.1. Järnhandlande borgare i Arboga stad
Min hypotes är att de järnhandlande Arbogaborgarna tillhörde stadens elit. De besatt viktiga
platser i stadens myndighetsutövande organisationer och kunde på grund av deras inflytande i
myndighetsutövande också koppla ihop kontakter lokalt såväl som nationellt (marknaden i
Stockholm) för att komma i åtnjutande av den för Sverige betydande järnhandeln.
Vilka borgare var aktiva i Arboga omkring år 1770? Från arkivmaterialet metallvågsböcker
(1770-1773) i Arboga rådhusrätt och magistrat går det att hitta borgare som bedrev transitohandel
för ett bruks, inflytelserika personers eller sin egen räkning. Varje bokfört år börjar med en
liknande emfatisk fras: ”Åhr 1770 den 26 April Börjades Wägning och lastning på fartygen i
Arboga Metall Wåg”.75 Även hur mycket som skeppades och med vilken skeppare76 som järnet
skeppades med går att utläsa.
Järnvågen var ett instrument för myndigheten att kunna kontrollera skatteuttaget från
järnhandeln i Bergslagen och i detta fall Arboga. Den färdiga järnprodukten forslades från bruken
till Arboga där järnet köptes upp av stadsborgarna. Sedan fraktades det till Stockholm och köptes
upp av stadens borgare.77 Den passerade då järnvågen och i den registrerades hur mycket som
köptes upp av olika borgare vem järnet skulle till och med vilken skeppare som fraktade järnet på
sin skuta till Stockholm.78
Vid studiet av metallvågsböckerna har det visat sig att de flesta som var engagerade i handeln
med järn tillhörde magistraten i Arboga. Det vill säga innehade ett ämbete såsom rådman eller
rådskassör. Herr Carl Ahlgren verksam i järnhandeln innehade även ämbete som rådman. Sven
Bornander även han var rådman samt Johan Cleophas, rådman. Anders Lithzberg hade ansvar för
rådets finanser som rådskassör. Samuel Moberg och Erik Westén återfanns bland de handlande och
var även de rådmän. Vid detaljstudium av järnhandeln som gick via Arbogas järnvåg mellan den
26:e april till den 31 maj visar det sig också att dessa herrar, vilka också kan betraktas som en
grupp då de tydligen har liknande försörjningssituation samt att de innehar betydelsefulla
förtroendeposter, är de som mest frekvent handlar med järn och registreras av järnvågen. Studiet
av de tre efterföljande årens metallböcker ger en liknande bild, även om andra personer också är
aktiva i järnhandeln är det företrädesvis Johan Cleophas, Anders Lithzberg och Sven Bornander som vid
75
Metallvågsböcker.
Skeppare var ett borgerligt yrke som krävde burskap.
77
Magnusson, Lars, Sveriges ekonomiska historia, s. 134.
78
Metallvågsböcker.
76
27
flest tillfällen är registrerade vid järnvågen. Därmed går det att dra slutsatsen att under den
undersökta perioden (1770-73) var det män med uppdrag åt lokala myndigheter som
företrädesvis var aktiva i handeln med järn i Arboga stad, som handlade mest med järn.
Även vågmästaren, vilket var ett översynsarbete över järnvågen för kronans räkning, var
tillsynes också aktiv i handeln med järn. Det var Gustav Borgs och Maria Arborelia Borg, som under
den undersökta tiden fortsatte sin mans verksamhet med handel av järn. Vågmästaren var en
lokal myndighetsperson som på det nationella planet var sanktionerad av Kronan. Gustav och
Maria troligtvis en social kontakt med magistratgruppen genom Gustavs ämbete vid vågen och
deltagande i järnhandeln. Såsom framskjuten lokal person bör inte vågmästaren ha varit
konkurrent till magistratgruppen.
En annan urskiljbar grupp i metallvågsböckerna är handelsmännen. För att idka handel
krävdes burskap. Denna grupp utgörs av Anders Berglund, Petter (Pehr) Siöstedt, Erik Lindberg, Petter
Stenberg och handelsmannen och tillika postmästaren Anders Tenggren.
En tredje grupp går också att urskönja, det är män som har sina maktbaser inom
järnhanteringen. Den ene är Wilhelm Neuman, faktor och Öfwerdirectör vid det närbelägna Jäders
bruk79. Faktorerna arbetade främst för förmögna stockholmgrosshandlares räkning, för att
bevaka handel och varornas omlastning i Bergslagen. Detta var ett försök att kringgå
mellanhandeln, det vill säga Arbogaborgarnas privilegierade transitohandel. Han efterträdde
denna post efter sin fars, Jakob Neuman, bortgång år 1746.80 Den andra företrädaren för
bruksgruppen var herr Hellman. Han var ”Öfwerdirectör” för Jäders bruk, vilket är den samma
titel som Wilhelm Neuman hade.
En intressant upptäckt är att kyrkan också var involverad i handeln av järn. Den 5 maj 1770
handlar rådman Erik Westén för ”probsten” (prosten) Wigelius räkning. Data i tullslängderna
styrker tesen om kyrkans inblandning i handeln då också ”probstgården” förekommer som en av
de registrerade. Kanske är det också så att kyrkan var ägare av ett bruk? Även en herr Petter
Oxelberg som var anställd vid Arboga stadskyrka som organist, deltog i handeln.
För att sammanfatta: en grupp av rådmän som även funktionerade som handelsmän utgjorde
den primära gruppen av järnhandlande. Här återfinns rådmännen Carl Ahlgren, Sven Bornander,
Johan Cleophas och Samuel Moberg, rådskassören Anders Lithzberg och rådman Eric Westén.
Vågmästaren Gustav Borgs änka, Maria, bör ses som någon som stod den förra gruppen nära.
Detta med tanke på makens ämbete och involvering i handeln. Även om ämbetet ”vågmästare”
var tillsatt av kronan var det i samklang med näringes rasion d’etre och inget konkurrerande
ämbete. Utan vågmästaren borde från den första gruppens perspektiv vara sedd ur positiv dager,
79
80
Florén, A., Disciplinering och konflikt: den sociala organisationen av arbete: Jäders bruk 1640-1750, s. 33.
Stadin, K., s. 119.
28
då den var till för att upprätthålla handeln över Arboga och kronans möjlighet till att beskatta
handeln.
En andra grupp var handelsmännen: Anders Berglund, Petter (Pehr) Siöstedt, Erik Lindberg, Petter
Stenberg och Anders Tenggren. Dessa män hade inget ämbete i magistraten och var inte heller de
ekonomiskt starkare81 bland eliten i staden, förvisso var Tenggren titulerad postmästare.
Gudrun Anderssons forskning visar att det fanns en viss rivalitet mellan handelsmän och rådmän
gällande erläggandet av gåvor till kyrkan och var i rummet det var mondänt att sitta under
predikan.82 Detta är intressant för våra syften eftersom det visar att eliten hade inre schatteringar
som med varierade medel försökte etablera och stabilisera sin position. Dock ska det påpekas att
konkurrensen i sig inte per se kan ha varit av negativ påverkan för grupperna, då konkurrensen i
sig visade vilka som hade medel att ta upp tävlan med gammal elit. För att tala i klarspråk uteslöt
konkurrensen de som verkligen inte var elit.
En tredje grupp var de personer som var verksamma vid ett bruk, det vill säga
öfwerdirectörerma Willhelm Neuman och Axel Hellman vid Jäders bruk. Med herr Neumans yrke i
åtanke, faktorämbetet som övervakade handel och omlastning med intentionen att komma förbi
transitohandeln (mellanhanden), kan denna grupp anses som konkurrerande till
magistratgruppen. Denna konkurrens var förödande för Arbogas järnhandlande borgare.
Stockholms grosshandlare ville komma åt järnet och försöka kringgå mellanhänderna i
uppstäderna. Transithandeln var däremot lukrativ för Arboga stads borgare. När dessa försök
från grosshandlarnas sida blev påtagliga kom klagomål i form av besvär att yttras. Dessa gällde
försäljningen: ” … som förde stadens våg och handelsmännen förbi, för att säljas direkt till
exportörerna i Stockholm”. Kring 1680- och 1690-talen inträffade allt fler klagomål och i en
skrivelse anklagas brukspatroner och handelsmän som inte tillhörde Arbogas borgerskap för att:
”suga all musten och kiärnan af handeln till sigh”. Klagomål framfördes även om de faktorer som
bevakade handeln och omlastning i Arboga för Stockholmsborgarnas räkning.83
En fjärde grupp kan karaktäriseras som den ”kyrkliga” där både prosten Wigelius och
organisten Petter Oxelberg var delaktiga i handeln. Kanske bedrev också kyrkan bruksnäring?
81
Taxeringslängder.
Andersson, G., ”Att pränta in sitt namn. Arbogaeliten i kyrkorummet 1650–1750”, i Hembygdsföreningen
Arboga minne, årsbok, s. 14ff.
83
Stadin, K., s. 118-119.
82
29
6.2. Fördelning av de ekonomiska resurserna
De få personer som deltog i transitohandeln med järn över Arboga stad till Stockholm var
förmodligen förmögna och detta borde visa sig på en rad olika plan, till exempel genom taxering,
jordägande och konsumtion. Ett hjälpligt arkivmaterial som varit tillgängligt var taxeringslängd över
rikets städers bevillning i Arboga stad mellan åren 1769-1775 (bortfall 1770, 1773 och 1774).
Förmögna borgare som deltog i järnhandeln borde skatta jämförelsevis högt mot resten av
befolkningen, då branschen var lukrativ och få förunnat. Min hypotes är att det rör sig om eliter i
någon mån. Det vill säga personer som sitter på viktiga institutioner som är basen för deras
tillgångar. Att undersöka den burskapsägande befolkningens taxering vilar på att det var de med
burskap som i princip var ansvariga för städernas skatter till kronan och ensam hade rätt att
inneha stadsjord84.
I boken ”Småstäder, småborgare och stora samhällsförändringar har Kekke Stadin använt sig
av skatte- och taxeringslängder från 1680 fram till 1715 för att kartlägga fördelningen av de
ekonomiska resurserna ibland annat Arboga. Hon påpekar att dessa skattelängder kritiserats av
historikerna Nils Herlitz och H. Almqvist för att inte vara heltäckande, det vill säga att alla
tillgångar antagligen inte taxerades. Stadin resonerar om att de för hennes del handlar om att se
fördelningen och ingen total ekonomisk potential. Hon resonerar vidare att om det skulle handla
om en underredovisning var detta för endast de allra rikaste.85 Vidare finner, i en undersökning
om grosshandlarkonkurser, Susanne Paulsson att historikern Karin Widerberg påpekar att: ”en
del medelstora grosshandlare kan möjligtvis ha undgått att betala en högre skatt än vad de
egentligen skulle ha gjort, för att försöka förhindra att 1700-talets handel inte skulle avta på grund
av för hård beskattning”.86
Om det skulle vara så att de rikaste inom befolkningen kan påverka sin taxering i den grad att
de i vår undersökning inte ses som absolut förmögna, och om detta innefattar de järnhandlande
borgarna, kan man inte avgöra deras ekonomiska ställning i absoluta tal. Men efter ha undersökt
taxeringslängderna finns det samhällsmedlemmar som klart taxerar mer än andra och dessa är inte
sällan potentater såsom handelsmän, rådmän och enstaka hantverkare. Om inflytelserika och
förmögna personer justerat sin beviljning till staden och kronan handlar det då om en smärre
justering, då det fortfarande finns personer med hög taxering? Därmed handlar det mer om att
man inte med säkerhet kan veta i absoluta tal hur stor en enskild förmögenhet var, utan ett
84
Stadin, K., s. 69.
Stadin, K., s. 69.
86
Paulsson, S., Ekonomiskt omyndig! – synen på kvinnlig egendom inom äktenskapet speglad av
grosshandlarfruars försvar av sina hemgifter. Grosshandlarkonkurser i Stockholm 1781-1799., s. 12.
85
30
ungefärligt förhållande mellan olika personer och grupper. Det tål att påpekas att de som taxerade
högst taxerade ungefär 10 gånger och mer än de personer som föll under det initiala
urvalskriteriet. Då Arboga under 1700-talet hade en befolkning på ungefär 750 mantalsskrivna
personer87 och det var cirka 50 personer som taxerade över 10 daler silvermynt, och mindre än 10
personer som taxerade över 50 daler silvermynt ser vi att det finns en skiktning inom staden som
skiljer olika grupper i borgerskapet åt. Det är därför otroligt att en skattejustering för ett fåtal
existerar, om den ändock finns verkar denna inte spegla sig i stort i den ekonomiska skiktningen.
Kanske justeringen var ytterst liten om den överhuvudtaget existerade?
Diagram 6.2.1. Uppdelning av Arbogaborgarna i skatteskikt
Uppdelning av Arbogaborgarna i skatteskikt, baserat på
taxeringslängder mellan år 1769 till 1775
i daler silvermynt (d.smt.)
Antal bevillningar inom
skattegrupperna
140
119
120
90,1%
83,2%
100,0% 100%
95,3%
90%
80%
100
70%
62,3%
80
60%
50%
60
40%
40
40
30%
13
20
10
9
0
20%
10%
0%
10 till 20
20 till 30
30 till 40
Frekvens
40 till 50
Över 50
Kumulativ
Källa: Uppsala landsarkiv; Arboga rådhusrätt och magistrat; Taxeringslängd över rikets ständers
bevillning Arboga stad år 1769-1775 (Bortfall år 1770, 1773 och 1774).
Not. Se bilaga 1, tabell 11.1.1.
Maxvärdet för observationerna är 94 daler silvermynt (d.smt.), medelvärdet 21,9 samt
medianen 16. I åtanke bör vi då ha att de borgare som taxerade under 10 d.smt. inte är medtagna
och detta i relation till en median, det vill säga det mittersta värdet i rangordnande data, på 17.
Vilket tyder på att om vi gjort en totalundersökning hade medianen varit ännu mindre och den
vanligaste taxeringen under 16. Därmed kan vi sluta oss till att de som beviljar i skikten 20 till 30
87
Stadin, K., s. 21.
31
och mer är någon form av högre medelskikt till yttersta ekonomiska eliten. Min arbetshypotes är
att den ekonomiska eliten innehade burskap och var en del av Arbogas magistrat och bland de
högst kontribuerande. Logiken i detta resonemang bygger på att de som har de största
inkomsterna taxerade också mest. Dock ska det påpekas det var den burskapsägande delen av
befolkningen som var ansvariga för städernas skatter till kronan. Att inte inneha burskap var
ovanligt bland borgarna88.
De borgare som var nedtecknade i metallvågsböckerna89, det vill säga de som handlade med
järn, matchades mot data i taxeringslängd över rikets ständers bevillning Arboga stad, för att
undersöka deras kontributoriska förpliktelser90.
De borgare som varit föremål för undersökningen har indelats i olika kategorier. I dessa
kategorier återfinns de som tituleras rådmän och är därmed medlemmar av Arbogas magistrat,
vågmästaren vars uppgift var att väga in järn för stadens räkning, handelsmännen,
”Öfwerdirektörerna” för Jäders bruk och företrädare för kyrkan.
Sigvard Montelius använder, i sin skildring av Västerås, ett modernt språkbruk för att i
generella termer förstå hur olika ämbeten och positioner i samhällets, sociala skikt, förhöll sig till
varandra. Detta verkar för våra syften vara en god förenkling av förhållanden som vi i denna
uppsats också sluter oss till. Alltså ”överklassen” bestod av handelsmän och ämbetsmän,
”medelklassen” av hantverksmästare och ”underklassen” av arbetare, drängar, gesäller, soldater,
båtsmän, järndragare, ringare med flera.91
88
Stadin, K., s. 69.
Metallvågsböcker.
90
Taxeringslängd.
91
Montelius, S., s. 10.
89
32
Tabell 6.2.2. Taxering för de järnhandlande borgare under 1770-talet.
Taxering för järnhandlande borgare under följande
årtal i daler silvermynt:
Handlande
Titel
1769
1771
1772
1775
Ahlgren, Carl
Rådman
47 (H)
32,16
27,16
30,21
Anander, C. P.
Rådman
*
*
*
*
Bornander, Sven
Rådman
31
26,16
*
*
Cleophas, Sven Johan
Rådman
36 (H)
26,16
17
*
Lithzberg, Anders
Rådskassör
20,16
17,24
17,24
*
Moberg, Samuel
Rådman
*
43
26
*
Westén, Erik (Ä)
Rådman
94
93
89
*
Borg, Gustav
Vågmästare
25,16
14 (Ä)
14 (Ä)
15,4 (Ä)
Berglund, Anders
Handelsman
38
*
*
*
Lindberg, Erik
Handelsman
*
12,12
11,2
18,3
Siöstedt, Pehr (Petter)
Handelsman
14
11
25
37,11 (R)
Stenberg, Petter
Handelsman
11
11
11
10,26
Tenggren, Anders
Postmästare/handelsman
45
32
25
12 (Ä)
Neuman, Willhelm
Öfwerdirectör Jäders bruk
*
*
*
*
Hellman, Axel
Öfwerdirectör Jäders bruk
*
15
15
*
Oxelberg, Petter
Organist
*
10,19
10,19
14
Arborelia, Maria
fru
*
*
*
*
Notering: * = uppgift saknas, Ä = änka, H = handelsman, R = rådman och P = postmästare.
Källa: Uppsala landsarkiv; Arboga rådhusrätt och magistrat; Taxeringslängd över rikets ständers
bevillning Arboga stad år 1769-1775 (Bortfall år 1770, 1773 och 1774).
6.3. Resultatet från taxeringslängderna
För att börja med rådmännen och Carl Ahlgren, går det att se att han för år 1769 i
taxeringslängderna beviljade 47 daler silvermynt (d.smt.) samt tituleras handelsman. För åren
1771, 1772 och 1775 har han förtroendeuppdraget som rådman och beviljar cirka 30 d.smt.92
Herr Ahlgren placerar sig bland de 10 till 6 procents högst taxerande procenten (grupper ”30 till
40” och ”40-50”). Nästa rådman för rakning är C.P. Anander och han återfinnes ingen uppgift
om. Det är troligtvis att han taxerade under 10 d.smt. och föll utanför undersökningsramen.
Rådman Sven Bornander taxerar för åren 1769 och 1771; 31 samt 26,16 d.smt, vilket gör att han
tillhör de 10 till 20 procent högst taxerande i vår undersökning. Sven Johan Cleophas, rådman, har
92
Taxeringslängd.
33
en neråtgående trend gällande beviljning där han noterar 36, 26,16 samt 17 d.sm.t (bortfall för år
1775). Från att tillhöra de högsta 10 procenten slutligen finner sig i grupp ”10-20”. För år 1769 är
han dock noterad som handelsman. Rådskassören Anders Lithzberg taxerade i grupperna ”10 till
20” och ”20-30”. Samuel Mobergs uppgifter är som övriga rådmäns, av retarderande art. År 1771
taxerar han 43 d.smt. och följande år 26 d.smt. Det motsvarar den högsta gruppen samt grupp
”20 till 30”.
Den högst taxerande personen bland alla taxerande i Arboga inklusive de järnhandlande och
rådmännen är Erik Westèn och hans änka med noteringarna 94, 93 och 89 d.smt. Året 1775
återfinnes ej. En gift kvinna fick inte starta hantverk, eller fabrik under 1700-talet. Ville hon
fortsätta att driva en rörelse som hon bedrivit som ogift krävdes mannens samtycke och
ansvarsförbindelse. Änkorna hade rätt att bedriva sin mans verksamhet. Inom handeln fick
kvinnan fortsätta efter sin avlidna make förutsatt att hon inte gifte om sig.93 Detta var tydligen
något som var fallet för Erik Westéns änka som fortsatte med järnhandeln. Intressant är att det är
fråga om epitetet ”Änka” till herr Westén istället för att vara noterat i hennes (änkans) namn.
Vilket säkerligen visar på kvinnans omyndiga ställning i samhället.
Generellt för rådmännen som handlade med järn är att de befinner sig i stadens högre
ekonomiska skikt, dock med en spridning inom gruppen mellan de olika skikten. Två rådmän
återfanns i den högsta skattegruppen. Alla rådmän har en negativ kontributionsutveckling.
Visar den negativa trenden i kontributionsnedgången en konjunkturell nedgång i handeln för
Arbogas del? En avancerad gissning är att deflationskrisen under åren 1767 och 1768 kan vara en
förklaring till utvecklingen. Eli Heckscher hävdar att Mössornas politik hade ”starka
återverkningar på exportnäringarna”94
Carl Ahlgren och Sven Johan Cleophas har två intressanta utvecklingar gällande taxeringen. De
taxerar båda högt som handelsmän och sedan lägre som rådmän. En hypotes är att som rådman
har man tillgång till socialt kapital som i framtiden kan utvecklas till reellt kapital och därför är
inte handel lika intressant längre. 95 Det vill säga som rådman är framtiden ekonomiskt tryggad.
Vågmästaren och handelsmännen. Vågmästaren var ingen magistrattitel utan den personen
hade ansvaret, för stadens räkning, att väga järn.96 Detta var Gustav Borg som för året 1769 var
registrerad som vågmästare. Då taxerade han 25,16 daler silvermynt och var likväl handlande med
järn. Gustav förpassades till de sälla jaktmarkerna under år 1770 och hans fru, Maria Arborelia
93
Göransson, Anita, ”Kön, släkt och ägande. Borgerliga maktstrategier 1800-1850”, i Historisk tidskrift nr. 4. s.
529.
94
Heckscher E.F., s. 156.
95
Müller, L., s. 33ff.
96
Lindberg, Erik, 2006: korrespondens via e-post.
34
och sedermera änka tog över handel med järn.97 Det är en tynande ekonomisk tillvaro där änkan
taxerar mellan 14 till 15 daler silvermynt de följande åren. Gustav Borg var under sina sista
levnadsdagar tillhörande de cirka 20 procents högsta taxerande skikten. Vågmästaren var ett
betydelsefullt uppdrag som tillföll framstående personer inom befolkningen. Detta dras med
kunskapen om att Lars Ahllöf i den Ahllöfska släkten kom att ta över Gustav Borgs roll som
vågmästare efter dennes bortgång. Det är nämligen så att den Ahllööfska släkten spelade en
betydande roll i sjuttonhundratalets Arboga. Lars kom från en fattig bakgrund men lyckades att
bygga upp en ansenlig förmögenhet genom handel, han var rådman i Arboga och kom att
representera staden vid flera riksdagar. Lars bekostade också sin brorson en utbildning i juridik
vid Uppsala Universitet, där han senare blev assessor.98 Detta tyder förstås på en ansenlig
förmögenhet och en social beskaffenhet att representera Arboga vid riksdagarna. Lars och Olof
är också ihågkomna som stora donatorer till staden Arboga och namnet Ahllöf är förknippat med
välstånd.99 Det ska påpekas att det inte är samme Lars Ahllöf som besitter vågmästarämbetet i
slutet av 1700-talet eftersom den ”store” Ahllöf” gick bort så tidigt som 1737.100 Det är troligtvis
hans son. Då namnet Ahllöf med stor sannolikhet fortfarande öppnade betydelsefulla dörrar
under 1700-talets senare hälft, borde det faktum att vågmästarämbetet tillföll den presumtiva
sonen ett tecken på att ämbetet var betydelsefullt. Härmed borde även Gustav Borg ha varit en
man av åtminstone lokal dignitet.
Anders Berglund, handelsman, var en av de högre beviljande handelsmännen med 38 d.smt. år
1769 vilket innebär att han tillhör grupp ”30 till 40” och de tio högst taxerande procenten utav de
som taxerade över 10 d.smt. Man kan skönja att Anders Berglund var aktiv med handeln
fortsättningsvis genom att han var upptagen i tullslängderna för åren 1770 och 1771.
Handelsmannen Erik Lindberg har en positiv trend i sin bevillning och taxerade år 1771 12,12
d.smt. och år 1775 18,3 d.smt. Pehr Siöstedt , ibland också kallad ”Petter”, taxerar åren 1769 och
1771, 14 respektive 11 d.smt. Han har sedan en positiv tendens då han taxerar 25 d.smt. följande
år och år 1775 blir han medlem av magistraten som rådman och beviljar för år 1775, 37,11 d.smt.
Handelsmannen Petter Stenberg taxerar runt 11 d.smt. för alla undersökta år.
Anders Tenggren är den högst kontribuerande personen i gruppen handelsmän, med 45 d.smt
för år 1769 vilket gör att han tillhör de tre högsta procenten. Metallvågsböckerna visar på att
Tenggren från och med 4:e maj år 1772 också tituleras ”postmästare” som var ett av stadens
97
Metallvågsböcker.
Andersson, Gudrun, ”Att bygga sig ett namn: Rumsliga hierarkier och strategier hos eliten i Arboga 16501770”, i Med börd, svärd och pengar – Eliters manifestation, maktutövning och reproduktion 1650-1900, s.2425.
99
Corin, C-F., Arboga stads historia: Från 1500-talets mitt till 1718, s. 474.
100
Corin, C-F., s. 474.
98
35
förnämare förtroendeuppdrag.101 Handelsman Tenggren taxerade de följande åren 32 och 25
d.smt. Han avled följande år och hans änka tog över affärerna. År 1775 taxerade hon 12 d.smt.
Den minskade kontributionen visar på en avtagande trend för dennes handelsverksamhet.
För att summera handelsmännens ekonomiska situation kan man se att hälften kontribuerar i
de högre skikten medan det är en stor differens till de övriga som befinner sig i de lägre skikten.
Synonymt för de som kontribuerar bland de högsta är att de under de undersökta perioderna
innehar en betydande post inom samhällsorganisationen som vågmästare, postmästare och
rådman. Kausalt sett är det svårt att tyda om det är den initiala goda ekonomin och handeln med
järn som ligger till grund för att träda in i ett förtroendeuppdrag eller om det är
förtroendeuppdraget som initierar till bättre kontakter inom handeln. Detta på grund av att jag
har så få referenser att förhålla mig till. Dock kan jag visa på indicier som pekar mot en viss
riktning. Gustav Borg är till exempel med sin högsta noterade kontribution innehavandes
vågmästarämbetet, vilket skulle tyda på att ämbetet är ett sätt att också vara betydande i handel
och därmed avlägga stor kontribution. Eftersom han går bort och änkan Maria Arborelia tar över
minskar också hennes makes affärer. Om Gustav gick bort av sjukdom eller ålder så kanske detta
reflekterar den kvarvarande partens minskade affärer, det vill säga Maria var kanske vid
övertagandet själv gammal, sjuk och skröplig och orkade inte fullfölja affärsförpliktelserna till
fullo. Eftersom vi har empiri för en gammal mans verksamhet kan vi inte veta om dennes
kontribution var högre innan eller efter vågmästarämbetet.
Tar man Pehr Siöstedt som exempel skulle man kunna argumentera att dennes ökande handel,
vilket antas på grund av den ökande kontributionen, var en dörröppnare för uppdraget som
rådman. Detta då hans kontribution är stadigt ökande strax innan han tituleras rådman.
Handelsman Tenggren är den som kontribuerar högst i gruppen och han noteras först som
postmästare år 1772. Han taxerar i de högsta grupperna åren innan vilket skulle tyda på att det är
hans goda förtjänster i järnhandeln som möjliggör postmästaruppdraget. Att han plötsligt går
bort och änkan tar över affärerna verkar konstigt för en nytillsatt postmästare. Herr Tenggren
kunde drabbats av en sjukdom. I Eli Heckschers ”Svenskt arbete och liv” kan man se att
dödligheten för åren 1772 och 1773 ökade och att Sverige under perioden 1771 till år 1775 hade
en folkminskning på 2,2 i medel per år och per 1000 invånare. Den höga dödligheten var orsakad
av missväxt.102 Missväxten skulle kunna vara den förklarande faktorn till Tenggrens bortgång. Det
man kan sluta sig till är att ämbete och inkomst korrelerar, men det som man kunnat få fram ur
de individuella skildringarna är det omöjligt att veta vad som är ägget och vad som är hönan.
101
102
Metallvågsböcker.
Heckscher, Eli F., s. 150-158.
36
Bland de andra grupper som var aktiva inom järnhandeln under år 1770 till och med år 1773
återfinns två brukspatroner Willhelm Neuman och hans efterträdare Axel Hellman. De var båda
”Öfwerdirectörer” för Jäders bruk. Den sista notering av järhandel för Willhelm Neumans del
kan man finna den 23 juni 1770 och senare noteras Axel Hellman som aktiv i handeln.103 Vad
som är känt om Willhelm Neuman är att han var son till factor Jakob Neuman och blev 1759
adlad ”Mannerstråle” och om vi får tro historikern Corin: ”… i generationer var därefter detta
namn förknippat med brukets ledning.”104 Willhelm Neuman finns inte upptagen i
taxeringslängderna, han bodde med större sannolikhet vid bruket (Jäders) som han också basade
över. Det finns en ”handelsman” Axel Hellman upptagen i längderna och det är osäkert om det
är samma person som öfwerdirektör Axel Hellman. Kan en brukspatron varit boende i Arboga
och samt haft burskap för att driva järnhandel? Tanken är djärv eftersom en borgare var enligt
princip tvungen att äga hus i staden och antagligen som genantborgare var öfwerdirectörerna inte
borgare. Men det ska sägas att principen om husägande inte alltid efterföljdes.105 Denne Hellman
kontribuerade för år 1771 och år 1772, 15 d.smt.
Rådman Erik Westén var en betydande bruksägare samtidigt som han handlade med järn och
innehade rådmansämbetet. Han var registrerad år 1763 som ägare till Björka och Dalkarlhytte i
Linde socken, Ehlholm i Arboga socken och Sörby och Åby i Fellingsbro socken.106
Fascinerande är att prästståndet var delaktiga i handeln, då det står att läsa, i metallvågsböckerna,
att den 5 maj 1770 invägde rådmannen Erik Westén järn för ”probsten” (prosten) Wigelius
räkning. Metallvågsböckerna är uppbyggda på så sätt att datum, vem som handlar, för vilket bruk,
vilka de är som köper och med vilka skeppare som är registrerade. Vanligtvis när till exempel Erik
Westén är noterad som den handlande kommer järnet från ett bruk till exempel Garphytte Bruk
och forslas till Stockholm av en skeppare, i detta fall Erik Wretman och till uppköparna Petterson
och Bedoire.107
I det fall när Wigelius är noterad som den källa där järnet kommer ifrån tyder det på att kyrkan
var aktiv i järnproduktionen. Dock anges inte vilket bruk det rör sig om. Kravet på att vara aktiv i
borgerlig handel var att man erlagt burskap, det vill säga var yrkesutbildad och erlagt burgälden.
Kyrkans män tillhörde ett eget stånd och tillhörde inte den borgerliga menigheten. Det kan ha
varit så att Wigelius fått delaktighet i de borgerliga privilegierna som tillföll Arboga att bedriva
handel och detta emot en viss årlig avgift. 108 Det förekom således så kallade genantborgare även i
103
Metallvågsböcker.
Corin., C-F., s. 412.
105
Stadin, K., s. 27.
106
Erik Lindbergs förteckning över svenska bruksägare 1695-1845.
107
se Metallvågböcker den 26 maj år 1770.
108
Stadin, K., s. 27-28 ”Genantborgare”.
104
37
järnhandeln. I järnhandeln var även organisten Petter Oxelberg aktiv. I Kekke Stadins undersökning
är bland annat organister medräknade i prästeståndet.109 Även om det finns inom ståndsliga
hierarkier görs samma distinktion i denna undersökning att organisterna är av prästståndet. Från
vem Petter Oxelberg köper järnet är oklart eftersom denna uppgift saknas. I tullslängerna är
probstgården en aktiv aktör och det visar att kyrkan var delaktig inom handel av andra varor än
järn.110 Wigelius är inte upptagen i taxeringlängden eller omskriven i den tillgängliga litteraturen
om Arboga, men organisten Oxelberg finns medtagen. År 1771 och 1772 taxerar han 10,19
d.smt. och år 1775, 14 d.smt. Detta är en relativ låg kontribution.
6.4. Anställda och köp av tjänster
Taxeringslängderna är gedigna på information och det går även att se hur många anställda
inom hem och hushåll borgarna hade, vilket är ytterligare ett kriterium på de materiella
tillgångarnas fördelning. Kekke Stadin menar att: ”förekomsten av sådan arbetskraft påvisar ett
välstånd inom vissa grupper i samhället som möjliggör den ”lyxkonsumtion” som köpet av deras
tjänster anses vara.”111
Rådman Carl Ahlgren hade som handelsman inte någon anställd, dock hade han som nyvald
rådman år 1771 tre drängar till förfogande. En dräng år 1772 och för år 1775 hade han en jon
och en bokhållare anställda. Att herr Ahlgren hade en bokhållare tyder på att han hade tillräckligt
goda resurser för att hålla sig med bildade anställda och troligtvis en för tiden dyr tjänst.
Eftersom C.P. Anander inte återfinns i taxeringslängden vet man inget om hans anställda. Sven
Bornander hade ingen anställd under de år som han var redovisad i längden.
Sven Johan Cleophas hade som handelsman ingen anställd men som rådman Carl Ahlgren hade
han vid inträdet som rådman år 1771 tillgång till två drängar och en skrivare och vilket likväl
gäller för år 1772. Skrivare var en bildad tjänst och bör ses som en lyxkonsumtion från Cleophas
sida. Var det stadgat för rådmän att ta sig anställda och var det då lukrativt att bli rådman?
Rådskassören Anders Lithzberg hade inga anställda vad det framgår. Samuel Moberg hade år 1771 en
dräng anställd. Änkan till Erik Westén hade två respektive tre drängar anställda åren 1771 och
1772.
För att summera rådmansgruppens anställda kan man se att det var några fler som hade
anställda än de som inte hade det. Bland de som köpte dessa tjänster hade oftast fler anställda än
en men högst tre anställda. De anställda var anställda som dräng, jon, bokhållare och skrivare.
109
Stadin, K., s. 46.
Tullslängder.
111
Stadin, K., s. 83.
110
38
Köp av tjänster och anställda hos vågmästaren och handelsmännen. Gustav Borgs änka, Maria
Arborelia hade år 1775 en dräng och två pigor anställda. Innan makens bortgång fanns det ej
några anställda noterade i taxeringslängderna. Handelsman Anders Berglund hade inga anställda.
Erik Lindberg hade samtidigt som sin största bevillning också en piga anställd, år 1775. Lindbergs
ekonomiska marginaler hade utökats vilket möjliggjorde inköpet av tjänsten. År 1772 är Pehr
Siöstedt registrerad med två drängar och en skrivare och samma år taxerade han 25 d.smt. Men
som rådman finns det inga anställda i hans tjänst. Det är lite förvånande att handelsman Petter
Stenberg hade möjlighet att år 1775 ha en jon, en dräng och två pigor i sin tjänst, då han taxerade
måttlig 10,26 d.smt. Det i åtanke att det var likställt med lyxkonsumtion att ha anställda i
improduktiv112 tjänst. Postmästaren och handelsmannen Anders Tenggren hade år 1772 en dräng
och en skrivare anställd. Att ha en skrivare till förfogande var troligtvis en dyr utgift och således
ett tecken på välbärgad situation, vilket Tenggren med beviljningar i åtanke hade råd med.
När det gäller köp av improduktiva tjänster hos handelsmännen hade alla utom en handelsman
anställda under den undersökta perioden. I medel hade handelsborgarna cirka 2 anställda med
fyra som mest. I tjänsterna återfanns; drängar, pigor, skrivare, och joner.
De källor som vi har till förfogande säger inget om brukspatronernas anställda så det kan vi
inte veta någonting om. Den handelsman Hellman som är upptagen i taxeringslängden har dock
inga anställda de år han är upptagen. Det finns inte heller några uppgifter om att organisten
Oxelberg skulle ha haft anställda.
6.5. Ekonomisk förändring för borgerskapet?
Vid undersökningen av vad olika borgare, som handlade med järn, erlade i bevillning under de
tillgängliga taxeringsåren kunde man skönja en allmän neråtgående trend gällande denna. Detta
kan i enstaka fall ha varit en följd av att den burskapsägande mannen i fråga gått bort till följd av
sjukdom eller ålder. Änkor hade rätt att driva mannens verksamhet men som visat var änkornas
bevillningar i allmänhet neråtgående.
På det hela taget verkar det ha skett en försämring av inkomstmöjligheterna inom järnhandeln,
vilket är grundat på enskilda borgares försämrade inkomster. Tanken är att bevillningen speglar
inkomstens storlek och förändring.
112
Improduktiv i den bemärkelsen att arbetet inte skapar en direkt vinst för arbetsgivaren.
39
Diagram 6.5.1 Procentuell förändring för borgarna i respektive skatteskikt
Procentuell förändring av skatteskikten under början av 1770-talet
10 till 20
20 till 30
30 till 40
40 till 50
Över 50
100%
90%
80%
70%
60%
50%
40%
30%
20%
10%
0%
År 1769
År 1771
År 1772
År 1775
Över 50
6%
4%
5%
4%
40 till 50
10%
4%
2%
4%
30 till 40
10%
11%
2%
8%
20 till 30
22%
22%
26%
11%
10 till 20
51%
59%
65%
74%
Källa: Uppsala landsarkiv; Arboga rådhusrätt och magistrat; Taxeringslängd över rikets ständers
bevillning Arboga stad år 1769-1775 (Bortfall år 1770, 1773 och 1774). Not. Se tabell 11.1.3.
Anm. För redovisning av förändringen i antal borgare per år se bilaga 1, tabell 11.1.2.
För alla 191 observationerna under strax före och till och med mitten på 1770-talet kan man
se en tydlig tillbakagång för alla skikt utom det lägsta skiktet som har en tydlig ökning. Visserligen
har skiktet ”20 till 30” (d.smt.) en temporär ökning mellan år 1771 och 1772 men år 1775 består
detta skikt bara till 11 procent av de taxerande borgarna. Även om jag inte har data för varje år
från 1769 till 1775 är det ändock frågan om en sjuårsperiod med en generell trend där de högre
skikten får ge vika för de lägre dito. Om vi för en stund tänker oss att vi kunde interpolera, det
vill säga bygga en bro för år 1770 baserat på 1769 och 1770 års värden och så vidare, kan vi
intuitivt föreställa oss att år 1770, 1773 och 1774 skulle visa liknande trend som för den kända
datan. Då allt färre skattar i de högre skattegrupperna borde detta tyda på att den generella
försörjningsförmågan blivit sämre.
En liknande bild går att måla för de järnhandlande borgarna (se diagram 3.3). För år 1769 kan
man se att järnborgarna är jämnt fördelade över hela spektrumet av skikt, med en liten övervikt åt
de mittersta och nedersta. År 1771 kan man se att samtliga skikt utom det lägsta minskar, i likhet
med den övergående trenden i den förra grafen. Då antalet borgare som handlade med järn var få
blir det som för år 1772 och 1775 att vissa skikt inte innehåller några observationer och redovisar
noll procent. Trots detta är den tydliga trenden att det lägsta skiktet ökar till förmån för de andra.
40
Den neråtgående trenden för de järnhandlande borgarna är starkare än för de andra. De hade år
1769 en sånär jämn fördelning över alla skikt medan de resterande åren har de en koncentration
kring det lägsta och mittersta skikten. I den större populationen är det minsta skiktet visserligen
dominerande, men det återfinns fortfarande några borgare i de välborgade skikten.
Diagram 6.5.2. Procentuell förändring för de järnhandlande borgarna i respektive skatteskikt
Procentuell fördelning av skatteskikten för de järnhandlande borgarna
10 till 20
20 till 30
30 till 40
40 till 50
Över 50
100%
90%
80%
70%
60%
50%
40%
30%
20%
10%
0%
År 1769
År 1771
År 1772
År 1775
Över 50
10%
8%
8%
0%
40 till 50
20%
8%
0%
0%
30 till 40
30%
15%
0%
29%
20 till 30
20%
15%
33%
0%
10 till 20
20%
54%
58%
71%
Källa: Uppsala landsarkiv; Arboga rådhusrätt och magistrat; Taxeringslängd över rikets ständers
bevillning Arboga stad år 1769-1775 (Bortfall år 1770, 1773 och 1774). Not. Se tabell 11.1.5.
Anm. För redovisning av förändringen i antal borgare per år se bilaga 1, tabell 11.1.4.
Diagrammet visar det jag farhågade, att de högre ekonomiska skikten får ge vika mot en
mellanskiktsgrupp. En generell trend är att grupp ”10 till 20” växer till förmån för alla de högre
grupperna. Eftersom det är allt färre personer som skattar högt, borde detta vara ett tecken på att
försörjningsförmågan blivit sämre. Detta på grund av att skatten borde vara proportionell med
inkomsterna. Taxeringslängderna skulle enligt de gällande beskattningsprinciperna spegla de
enskilda personernas allmänna ekonomiska situation113. Förvisso var det några järnhandlande
borgare som, det har visat sig, hade trappat ned på sin affärsverksamhet och det i sig borde ge
upphov till en felkälla i statistiken. Dock är det flertalet handelsverksamma som fortsätter med
113
Stadin, K., s. 68.
41
järnhandeln och det borgar för att farhågan om att statistiken är missvisande inte håller och detta
är istället något av en marginell karaktär.
Det som satte punkt för Arbogas dominans i bergslagen var Kungliga Majestäts upphävande
av stadens rätt till handelsdistrikten i Bergslagen, år 1736. Detta ödesmättade beslut avslutade en
epok av Arbogaborgarnas en gång så starka ställning inom den svenska järnhandeln. Redan vid
1600-talets mitt hade Arbogas borgare börjat anföra besvär inför Kungliga Majestät rörande det
intrång och negativa inverkan som man menade skapades från de nyanlagda städernas
konkurrens, det vill säga från Nora och Lindesberg. Dessa städer, hävdade Arbogaborgarna, hade
ett destruktivt inflytande på Arbogas handel. Detta eftersom de två nya städerna låg inom
Arbogas gamla handelsdistrikt. Även besvär angående de kommersiella aktiviteter som
bruksidkare och andra personer bedrev menade borgarna vållade stor skada.114
Då Arbogaborgarna som var aktiva inom handeln hade fått konkurrens från andra grupper
och städer, och om detta sinade strömmen från den ekonomiska källan, till förmån för andra
städer, borde detta visa sig i de redovisade skatteintäkterna. Därför har jag tittat på
”elitgruppernas” samlade taxering för de tillgängliga taxeringsåren. Detta redovisas i Diagram 3.4.
Diagram 3.4. visar tydligt på en försämrad ekonomisk tillvaro för Arbogas järnhandlande borgare
och den ekonomiska eliten.
Då järnet var uteslutande stommen i Arbogas handel och försörjningsförmåga kan nedgången
i gruppen som helhet visa att viktiga inkomstkällförändringar i denna, får spridningseffekter såväl
positiva som negativa för att andra borgares försörjning. För att ge detta resonemang
trovärdighet kan det påstås för Arbogas del, att när skyldigheten att uppväga järn upphörde så
gjorde även vågverksamheten det och så småningom försvann fartygen från centrum, borgarnas
storhetstid var över115.
Alltså en nedgång hos den viktiga järnhandeln och dess aktiva fick negativa ekonomiska
spridningseffekter för gruppen som helhet. Även vid analysen av det totala taxeringsuttaget går
det att skönja en nedgång för Arboga stad och dess borgare:
114
115
Stadin, K. s., 117.
Bergquist, G. 1962, s. 13.
42
Diagram 6.5.3. Förändring av totalt taxeringsuttag för Arboga stad
Förändring av totalt taxeringsuttag
Totalt taxeringsuttag (d.smt.)
2500
2242
2088
2000
1934
1726
1500
1000
500
0
År 1769
År 1770
År 1771
År 1772
Källa: Uppsala landsarkiv; Arboga rådhusrätt och magistrat; Taxeringslängd över rikets ständers
bevillning Arboga stad år 1769-1775 (Bortfall år 1770, 1773 och 1774).
Anm. År 1775 ej tillgängligt. År 1770 är interpolerat. Not. Se tabell 11.1.7.
Kekke Stadin skriver: ”Handeln med järn mellan bruken och exportörerna började i allt större
utsträckning gå direkt utan någon som helst inblandning av uppstadsbor och under 1700-talet
upphörde faktorernas förmedling helt”.116
Historikern Karl-Gustav Hildebrand har räknat på den järnhandel som gick via Västerås och
det visade sig att ungefär 40 procent av järn som fraktades genom staden var av uppstadsborgare
och det resterande stod andra grupper för såsom brukspatroner och stockhomshandlare. Särskilt
snabbt, menar Stadin, gick utvecklingen för Arboga där stadens egna järn blev betydelselöst redan
under 1730-talet.117
De förändrade villkoren för Arbogas handelsborgare resulterade i att fler handelsmän trängdes
ut från handeln med järn. Behovet av deras tjänster hade minskat markant genom den nya
organisationen, utan transitohandel, som börjat växa fram. Kekke Stadin skriver:
”Några handelsmän, de som hade resurser och förmåga att ta upp konkurrensen med
stockholmare och brukspatroner, klarade däremot omställningen mycket bra. Detta avspeglas
främst i den överlägsenhet dessa få handelsmän fick i ekonomiskt hänseende gentemot det övriga
116
117
Stadin, K., s. 119.
Hildebrand, K-G., s. 76f.
43
borgerskapet i staden. Ett fåtal av de förmögna borgarna anpassade sig till de nya förhållandena
genom att själv gå in i bruksnäringen.”118
Detta gäller visserligen för Kekke Stadins undersökningsperiod år 1680 till 1715, och ser ut att
även avse denna undersökning omkring år 1770. Detta på grund av att diagram 3.2. till 3.4.
intygar att den ekonomiska eliten i Arboga stad har en försämrad försörjningsförmåga. Detta
gäller inte minst för handelsmännen Lindberg och Stenberg. Även gruppen av bruksanknutna
borgare är en jämförelsevis stark taxeringsgrupp vilket bevisar att handeln med järn fördelats på
fler än de järnhandlande arbogaborgarna. Betänk också brukspatronen Neumans handel med
järn, men uteblivna taxering för Arboga stad, vilket tyder på att han varken erhållit burskap eller
residerar i staden. Detta är en indikation på att en del av järnhandeln går Arbogaborgarna förbi.119
6.6. Slutsatser och kommentarer
De som var aktiva i 1770-talets järnhandel hade de flesta av dem ett ämbete i staden och en
dominerande grupp var rådmännen. Dessa män hade, som vi sett, ansvaret att tillvarata stadens
intressen men även att verka som tjänstemän inom rättsliga ärenden. Med tanke på den goda
rådmans- och borgmästarlönen var troligtvis stadens styrelse som hade flyttat fram sina
positioner gentemot de 24 äldste och borgarna i stort. De utövande sitt inflytande i magistraten
för att komma åt den historiskt sett lukrativa järnhandeln.
Den andra betydande gruppen av aktörer var handelsmännen och vågmästaren. Bland
handelsmännen fanns det personer som avancerade i rang till rådmän efter en period, det var Carl
Ahlgren, Sven Johan Cleophas och Pehr Siöstedt. Vågmästaren hade till uppgift att genom sitt
ämbete se till att tullavgifterna kom till förmån för Arboga och var oftast en väl ansedd person.
Det fanns en inre rivalitet mellan vem som hade tolkningsföreträde på vad som var dygdigt och
moraliskt rätt men denna ekonomiska och moraliska rivalitet var främst uteslutande för andra
som verkligen inte tillhörde eliten i staden. Detta visade sig i gåvor till kyrkan.
En grupp som stod i konkurrens mot staden var faktorerna och tillika öfwerdirectörerna från
Jäders bruk; Hellman och Neuman. Faktorerna var kontrakterade av Stockholmsköpmän för att
genskjuta transithandeln och mellanhanden som Arbogaborgarna utgjorde.
Kyrkan var också aktiv i järnhandeln och var representerade av probstgården, prosten Wigelius
och organisten Petter Oxelberg.
118
119
Stadin., K., s. 120
Taxeringlängd och Metallvågsböcker.
44
Den ekonomiska kapaciteten antogs gå att skönja i taxeringen då en högre inkomst speglas i
en högre taxering. Det visade sig att rådmännen hade den starkaste bevillningen av de
presenterade grupperna tätt följt av handelsmännen. Alltså de personer som hade ämbeten i
staden hade en större bevillning än faktorerna som kom utifrån. Det finns alltså en korrelation
mellan hög bevillning (läs: hög inkomst) och ämbete i magistrat eller annat ämbete såsom
postmästare och vågmästare. När det gäller anställda hade rådmännen något fler anställda än
handelsmännen vilket förstärker bilden av att rådmännen hade en ekonomiskt starkare position.
De anställda utgjordes av bokhållare, skrivare, joner, pigor och drängar.
Vad som erfarits med arbetet av taxeringslängderna är att den allmänna ekonomiska
situationen varit av neråtgående trend för Arboga som helhet och för de järnhandlande borgarna
i synnerhet. Olika variabler har visat på att inkomsterna har försämrats för alla borgare och en
nedgång i en sådan viktig bransch som järnet borde ha inverkat negativt på breda lager av
befolkningen, vilket har visats i undersökningen. Orsakerna till detta är först och främst
förlorandet av sina tidigare bergslagsrättigheter till sitt omland då Nora och Lindesberg
etablerades. Inflytelserika stockholmsborgare vill genskjuta mellanhänderna och hade till sin hjälp
faktorer som kunde köpa upp järn för deras räkning. Dessa faktorer var etablerade i Arbogas
järnhandel. Några inflytelserika handelsborgare kunde ta upp konkurrensen på grund av sina goda
ekonomiska möjligheter och blev därmed stora spelare på den lokala arenan. Dessa utgjordes
troligtvis av järnhandelsbedrivande rådmän med goda förgreningar lokalt såväl som nationellt.
Då förhållandet mellan stadens styrelse och de 24 äldsta inte var reglerad kunde den part som
var mest aktiv komma att kontrollera den andre. Eftersom rådmännen och borgmästaren
utgjorde ”lagen” kunde man säkerligen se till att handla för att reglera utomståendes inflytande i
staden och utomståendes inflytande i en reglerad bransch för att överhuvudtaget själva behålla
sina positioner. Detta handlande kunde visserligen inte ha fått de önskvärda konsekvenserna även
om det från rådets synvinkel varit logisk, vilket kan på sikt ha hämmat Arbogas
handelsverksamhet. Detta eftersom den återstående och enda lösningen från utomståendes sida
var att helt försöka genskjuta borgarna eftersom den lokala arenan var kontrollerad av ett fåtal
handlande rådmän.
45
7. Kontakter med bruk, kontakter i Stockholm och ägande av skutor
7.1. Metallvågsböckerna och nätverksbyggande
När vi rör oss i tider när de institutionella ramarna för en marknadsekonomi var svaga, vilket
är uppenbart då det handlar om ett privilegiesamhälle, var det vanligt att köpmännen ingick
sociala kontrakt som var syftade till att bära över lång tid. Detta nätverksbyggande, som Leos
Müller visat på, karaktäriserades av bland annat ingifte i betydelsefulla släkter och erläggandet av
gåvor. Detta för att bygga ett förtroende att ingå i relationer. Gåvor, utbildning, representation,
normer, etcetera var viktiga byggstenar i att skaffa sig socialt och kulturellt kapital för att i
framtiden kunna komma åt reellt kapital, i till exempel form av hemgift. Familjen var den centrala
beståndsdelen i dåtidens företagande då transaktionskostnaderna var lägre inom en familj på
grund av svaga formella ekonomiska institutioner.120
Med detta i åtanke kan man ta en titt på de järnhandlande borgarnas kontakter via
metallvågsböckerna. Genom dessa förteckningar kan vi se med vilka borgarna i Arboga sålde
järnet till i Stockholm via transitohandeln. Således går det att konstatera att kontakterna och
nätverken finns, men man kan inte säga något om deras egentliga kvalitativa aspekt. Detta
eftersom affärsmässig korrespondens mellan parterna, inte studerats. Då familjeföretaget och
byggandet av sociala relationer var en vanliga strategi för handelsmän kan man anta att detta även
gällde i Arboga.121
Vid bearbetningen av data från metallvågsböckerna studerades tidsperioden från år 1770 till
och med år 1773. Vid tillfället var intresset initialt riktat mot vilka som var aktiva i handeln och
syftet var att kartlägga de olika borgarna. Därför gjordes först en daglig detaljstudie för år 1770
där den mest frekventa handeln gick att hitta i april och maj månad. För de resterande åren har
det endast eftersökts nykomlingar i magistratens förteckningar för att fånga upp den eftersökta
populationen. Därför är den mest gedigna förteckningen över handelsförbindelser i april och maj
månad år 1770 och de resterande åren är kompletterande. Detta ses inte som något hinder
eftersom detta inte är huvudmålet för undersökningen i stort. Avsnittet kommer då inte att visa
alla viktiga kontakter som de järnhandlade hade utan att det fanns viktiga kontakter och
inflytelserika sådana.
120
121
Müller, L., s. 35-36.
Metallvågsböcker.
46
Metallvågsböckerna visar från vilket bruk järnet kom, med vilken skeppare det forslades,
vilken som var handlande, när det skedde och till vem i Stockholm det transporterades. Alltså:
"Åhr 1770 den 26 April Börjades Wägning och lastning på fartygen i Arboga Metall Wåg".122
På grund av den tidsbegränsade ramen till våren 1770 för de flesta observationerna är också
informationen om handelskontakterna skild mellan borgarna. För ungefär hälften av dem är
informationen gedigen då de var aktiva i april och maj 1770 (men även senare), medan
informationen är begränsad för den andra hälften. Bristen på tillgängliga data har att göra med att
deras verksamhet initierades tidsmässigt senare, på grund av den ovan framförande bearbetning
av data. Därmed var endast de tillfällen de agerade som handelsmän medtagna för att påvisa vilka
som var handlande med järn.
7.2. Ägande av skutor
Järnet som Arbogaborgarna förmedlade köptes från bergsmän och bruksidkare runt om i
Bergslagen. Transporten till Stockholm ombesörjde Arbogas borgare själva. Enligt stadens
privilegier från 1620 skulle borgerskapet svara för 24 lastskutor, vilka hade till uppgift att
ombesörja frakten av Bergslagens järn från hamnen i Arboga till Stockholm. Fram till Arboga
fraktades järnet på hästforor.123
Om de järnhandlande Arbogaborgarna var inflytelserika på det lokala planet ägde de även
skutor för att kunna med skalfördelar transportera billigare än att hyra ut tjänsten till andra. De
som fraktade järnet över Mälaren var i huvudsak skeppare, som var ett borgerligt yrke och vilka
skeppare som rådmännen och handelsmännen anlitade framgår också av metallvågsböckerna.124
Skepparnas ställning hade försämrats under 1700-talet då flertalet handelsmän börjat äga sina
egna skutor, för att forsla järn. Det resulterade i att flertalet skeppare fick övergå till lönearbete
och därmed se sina inkomster sjunka. Skepparna i uppstäderna hade tidigare ägt sina mälarskutor.
Skepparna i Arboga var organiserade i ett skrå med vilket de agerade gentemot myndigheterna,
men hade i konkurrens med handelsmän, grosshandlare och år 1715 även bruksägare försämrat
sin ekonomiska ställning framförallt genom att bli lönearbetare.125
Från metallvågsböckerna kan man inte se vilken ställning som skepparen hade i relation till de
järnhandlande, det vill säga om skepparen i fråga var anställd eller ägde egna skutor. Dock kanske
taxeringslängderna kan säga något om förhållandena? Om samma utveckling som Kekke Stadin
122
Metallvågsböcker.
Stadin, K., s. 16-17 Fora = (last) vagn.
124
Metallvågsböcker.
125
Jmf. Stadin, K., s. 101-103.
123
47
påtalar, det vill säga att allt fler skeppare karaktäriserades som lönearbetare med sämre inkomster,
än som arbetsgivare och ägande av egna skutor, borde även bevillningen till magistraten vara låg.
Lågt är i detta fall runt 10 daler silvermynt och mindre. Om bevillningen är högre utgår jag från
att det rör sig om en lukrativ rörelse som drivs av en skut-ägande skeppare. Då de under 10 daler
silvermynt inte är med i undersökningen antar jag att de skeppare som inte finns med i
taxeringslängderna beviljar under 10 daler silvermynt. Detta är ett antagande som bygger på att
vanligtvis var borgare tvungna att äga hus i staden, eller rättare sagt inneha jord för att kunna
bedriva borgerlig näring126.
7.3. Anders Lithzberg
För att börja med dem som omfattas av en gedigen tillgång på data och därmed information
börjar vi med rådskassör Anders Lithzberg. Värt att notera att Anders troligtvis också heter
”Henry” då denna benämning figurerar den 15, 17, 23 och 27 till 31 maj (år 1770) i
metallvågsböckerna.127
7.3.1. Bruken
De bruk som Anders Lithzberg hade kontakt med var Marnes, Ullnäs, Finnåker, Frötuna,
Storbo, Berga, Ekeby, Rockhammar, Rockesholms, Hammarby, Finnåns, Arboga, Bockhammar,
Sörby, Garphytte, Stiernfors, och Åhs bruk. Även personer anges som källa för järn, såsom
brukspatron Peter Chifous, ”Cammarbaron” Lagerhjelm, brukspatron Westling från Garphytte
bruk och herr Bornander Stiernfors bruk.128
Finnåkers bruk innehades av Axel von Fersen d.ä.129 Storbo och Rockhammars bruk var ägda
av ”den berömde läkaren och ekonomen David von Schulzenheim”, som främst lade sin tid på
rikspolitiken och förvaltandet av gods.130 Bockhammars bruk var under 1600-talet ägda av Jakob
De la Gardie och hans fru Ebba Brahe som var några av de högadliga som idkade bruksnäring.131
Bockhammar ligger vid Skinnskatteberg i Västmanland. Cammarbaron Lagerhjelm kan ha varit
Pehr Lagerhejlm som Heckscher framställer som en av de ledande bruksmännen i början på
1800-talet.132
126
Stadin, K., s. 27.
Metallvågsböcker.
128
Metallvågsböcker.
129
Hildebrand, K-G., s. 146.
130
Hildebrand, K-G., s. 142.
131
Hildebrand, K-G., s. 138.
132
Heckscher, E. F., s. 255.
127
48
Sammanfattningsvis kan man se att Lithzberg hade många disparata källor för sitt järn. I hans
kontaktnät finns brukspatroner, adel och andra verksamma inom Arboga järnhandel (Sven
Bornander). Att Litzberg hade kontakt med Axel von Fersen och David von Schulznheim samt
Cammarbaron Pehr Lagerhjelm vittnar att han hade betydelsfulla kontakter och var därmed en
betydelsfull person själv. Tydligen idkade rådmannen Sven Bornander även bruksnäring samtidigt
som han för egen del handlade med järn och lät Lithzberg införskaffa järn från Stiernfors. I
Garphyttan byggdes ett vals- och skärverk. Här valsades tunnplåtssmide133.
7.3.2. Skeppare
Rådskassör Lithzberg anlitade flertalet skeppare, nämligen; Pehr ”Petter” Lundgren, Peter
Westerling, Johan Schultz, Jacob Ekström, Anders Åberg, Nils Hastlin, Nils Siöbom, Lars
Haltenberg, Jacob Damin, Carl Lindström, Seman, Anders Lundqvist och Carl Wicksten.134
Om vår hypotes angående den ekonomiska situationen av ägandet av skutor eller lönearbete
på skutor gäller, var det tre skeppare som troligtvis ägde sina egna skutor. Den ena var bagaren
Johan Schultz som också tydligen bedrev sjöfart. Herr Schultz taxerade 68 d.smt. år 1769, 54,16
d.smt. år 1771, 59 d.smt. år 1772 och hade då en jon, två drängar och 1 lärling anställda. År 1775
taxerade han 65,26 d.smt. och hade två drängar, 2 pigor och en lärling anställda.135 Herr Schultz
beviljade därmed i stadens högsta skatteskikt samt att han hade råd med lyxkonsumtionen av
flertalet anställda och var med största sannolikhet inte anställd som skeppare själv. Han ägde
förståss skutor. Den andre var skeppare Anders Åberg som hade följande bevillning i daler
silvermynt; 29,8 (år 1769), 22 (år 1771), 19 (år 1772) och 12,26 (år 1775). Det är ungefär de
högsta 17 procenten de två första redovisade åren.136 Den neråtgående trenden kan visa på högre
konkurrens mellan skeppare och handelsmän eller bruksägare i skeppar branschen, där Åberg i en
hård konkurrens tappar marknadsandelar. Bevillningen ses som en spegel av dennes inkomster.
Den tredje skepparen, Herr Ekström, är inte ett lika säkert kort eftersom dennes bevillning är
enbart 13,1 d.smt. (år 1775). Men, Ekström hade en dräng och en piga anställda som ändock
vittnar om god ekonomi, vilket föranleder oss att tro att han också ägde sina egna skutor.137
De skeppare som fanns i tillgängliga data men på grund av liten bevillning antas vara lönearbetare
är följande, där bevillningens storlek är inom parentes i d.smt.; Westerling (12), Hastlin (12,11),
Lindström (12,2) och Seman. De som ej återfanns i tillgängliga data och som antas bevilja under
133
Hildebrand, K-G., s. 61
Metallvågsböcker
135
Taxeringslängd
136
Jmf diagram 3.1.
137
Taxeringslängd.
134
49
10 d.smt. och såldes var lönearbetare var Pehr Lundgren, Nils Siöbom, Lars Haltenberg, Jacob
Damin, Anders Lundqvist och Carl Wicksten.138
För att summera var en fjärdedel av de skeppare som rådskassör Anders Lithzberg hade
kontakt med ägde sina egna skutor medan de resterande var lönearbetare.
7.3.3. Kontakter i Stockholm
Järnet från uppstaden Arboga hamnade så småningom i stapelstaden Stockholms köpmäns
händer. I metallvågsböckerna redovisas de kontakter Anders Lithzberg hade i Stockholm. Från
undersökningsperioden kan man finna följande handelsmän, köpmän och andra potentater;
Petersen och Bedoire, Olof Engström, fru Hultman och söner, Baron Cronstedt, hyttmästare
Liljeström, Hebbe och Companie, Tottie och Companie, Stephan Kniper, Carl Steen (Stein) och
Thüring, Directör Plomgrens änka och Boman, Hassel och Görges.139
I Leos Müller The Merchant Houses of Stockholm går det att läsa följande om familjen
Petersen, som Lithzberg handlade med. De var en känd handelsfamilj både i Stockholm och
Göteborg. De var bland annat ingifta genom Anna Maria Petersen, dotter till Johan Abraham
Petersen i det Grillska handelshuset.140 Johan Abraham Petersen gick bort 1740 vilket utesluter
honom som aktiv i handeln på 1770-talet. Den Petersen som sökes kan ha varit Herman Petersen
som under slutet av 1750-talet var aktiv i Levanthandeln och var med och startade Kanarieöarna
Kompagniet med inflytelserika borgare såsom Claes Grill, Joachim Schults och Jean Henri
Lefebure.141 Släkten Bedoire som var kompanjon med Petersen var med och byggde upp
skeppsbyggnadskosten och skeppsvarvet Terra Nova i Stockholm under 1700-talet. Här nämns
Fredrik och Jean Bedoire som med bland annat Thomas Plomgren var med och grundade
Svenska sjöförsäkringsbolaget.142 Handel med järn, skeppsbyggeriet och startandet av
försäkringsbolaget tyder på att även Bedoire var framstående samhällsmedlemmar.
Fru Hultman, heter Carolina i förnamn, tog över sin makes grosshandlaraffärer efter hans
bortgång och tillhörde de förmögnare grosshandlarna i Stockholm.143 Hebbe och Compagnie
utgjordes under perioden antagligen av sonen Anders (1744-1825) till den framgångsrike
stockholmsköpmannen Christian Hebbe. De var framförallt bruks- och godsägare. Anders ägde
bland annat Högfors och Engelsbergs bruk.144 Tottie och Compagnie utgjordes av Charles och
138
Taxeringslängd.
Metallvågsböcker.
140
Müller, L., s. 67.
141
Müller, L., s. 139.
142
Müller, L., s. 202 och 207.
143
Paulsson, S., s. 21-23.
144
Hildebrand, K-G., s. 144-145 och Müller, L., s. 266-267.
139
50
William Tottie som var ägare av firman Tottie & Arwedsson. De hade under 1770-talet arbetat
sig upp och dominerade Stockholmsexporten av järn. Under perioden 1770-1820 hade de cirka
20 procent av exporten, vilken främst gick till England. Tottie var en skotsk familj som hade
bosatt sig i Sverige i slutet på 1600-talet.145 De hade därmed komparativa fördelar av sina brittiska
kontakter och handelsmän med lokalkännedom. Eli Heckscher skriver: ”Under den tidigare
Frihetstiden bars den svenska handeln i stor utsträckning upp av inflyttade engelska och skotska
köpmän…”146 Familjen Plomgren var med och kapitaliserade Forsmarks bruk under 1700-talet,
men var även aktieägare i handelsbolaget SEIC. Här går att nämna Anders och Thomas
Plomgren. Thomas var också involverad i salthandeln genom Saltkontoret och de båda hade
privilegierättigheter i den turkiska Levant-handeln. Levant Compagniet exporterade järn och
koppar och importerade i utbyte bland annat bomull och silke.147 Thomas Plomgren var med Jean
och Fredrik Bedoire och grundade det Svenska Sjö Försäkrnings Bolaget.148 Bohman, Hassel och
Görges var betydelsefulla aktörer inom järnhandeln, där järnet var 90 procent av deras
exportintäkter under senare delen av 1700-talet.149
För att sammanfatta hade Arboga rådhusrätts och magistrats rådskassör Anders Litzberg
betydande familjer, grosshandlare och köpmän i sitt kontaktnät. Det är kort och gott Stockholms
och Sveriges handelselit inom järnhantering och järnexport det handlar om. Det är tydligt att för
vissa stora aktörer var inte järnet den enda inkomstkällan, utan det var flertalet engagemang vilka
det krävdes ytterligare privilegium för som till exempel Levant-handeln, skeppsvarvsbyggande
och Svenska Sjö Försäkrings Bolaget.
7.4. Erik Westén
Erik Westén är en av rådmännen i Arbogas magistrat som vi genom metallvågsböckerna vet
en hel del om, hans handelsförbindelser med bruk och köpmän, grosshandlare och adel i
Stockholm. Men vi vet även om han ägde skutor och de anställda skepparnas ekonomiska
position. Rådman Westén var också bruksägare och ägde flertalet bruk, såsom Björka
Dalkarlshytte, Ehlholm, Sörby och Åby bruk150.
7.4.1. Bruken
145
Müller, L., s. 121-123.
Heckscher, E. F., s. 219.
147
Hildebrand, K-G., s. 159 och Muller, L., s. 133, 136-138.
148
Müller, L., s. 202 och 207.
149
Müller, L., s. 121-122.
150
Erik Lindbergs förteckning över svenska bruksägare 1695-1845.
146
51
Erik Westén fick sitt järn ifrån Lassåna, Grönbo, Sörby, Skinnskatteberg och Garphytte bruk.
Även personer redovisas som källor, såsom; probsten Wigelius, Cammarherre C-F. Uggla,
rådman Skogborg, brukspatron Almgren, brukspatron Westling vid Garphytte bruk, H. Ebersten
i Norrköping och Herr räntmästare Hauswollf.151
Lassåna bruk låg i Närke och var grundad av Stockholmaren och tillika rådman Anders
Boij.152. Skinnskatteberg var ägt av greve Fredrik Gyllenborg under Frihetstiden. Gyllenborg var
bland annat president i Bergskollegium153 och en av de stora aktörerna inom bruksnäringen.154 I
Garphyttan byggdes ett vals och skärverk. Här valsades tunnplåtssmide.155 Brukspatronen Eric
Almgren bodde i Arboga, siunnan (söder) om Åhn i Wästra kvarteret och beviljade år 1769, 29
d.smt. och runt 17 d.smt. för resterande år.156 Han är även redovisad i tullslängderna för cirka 17
d.smt. under åren 1770-73.157 Kan det ha varit Carl Fredrik Uggla som stod omnämnd i
metallvågsböckerna: ”Han har gjort sig känd för sina heraldiska, historiska och topografiska
arbeten, bland annat Lefvernesbeskrifning öfver amiralen friherre Claes Johansson Uggla (1777).” Carl
Fredrik Uggla blev kammarherre och dog 1803.158 Carl Fredrik ägde också Lassåna bruk159.
7.4.2. Skeppare
De skeppare som hyrde ut sina tjänster, och som i vissa fall ägde sina egna skutor, som
transporterade Erik Westéns järn var; Carl Lindström, Anders Åberg, Seman, Nils Siöbom,
Lundberg, Erik Wretman, Engström, Björklund, Arberg och Ernst Crona.160
Carl Lindström, Seman och Nils Siöbom arbetade även för Lithzberg och antogs då (se ovan)
på grund av sin låga bevillning, var lönearbetare och arbetade under rådskassörs Lithzbergs tjänst
(det vill säga på hans egna skutor). Förvisso kan det vara så att de, eftersom de arbetar för Herr
Westén, äger sina egna skutor men gör inga stora inkomster. Källan till de små inkomsterna kan
bero på den hårda konkurrens som Kekke Stadin påvisade. Anders Åberg sålde sina tjänster
också till Lithzberg som Westén och han var relativt förmögen bland skepparna. Erik Wretman
hade en god inkomst då han som mest beviljade 27,17 d.smt. år 1775 (kring 20 d.smt. för de
151
Metallvågsböcker
Hildebrand, K-G., s. 138.
153
Bergskollegium, centralt ämbetsverk som fungerade åren 1637-1857 (fram till 1649 under namnet
Generalbergsamtet) med uppgift att leda och kontrollera gruvnäringen och metallförädlingen. Ämbetsverkets
tillkomst var under en period som präglades av merkantilistiska idéer, då staten aktivt stödde exportnäringarna,
och särskilt då bergshanteringen. (http://sv.wikipedia.org)
154
Hildebrand, K-G., s. 140.
155
Hildebrand, K-G., s. 61.
156
Taxeringlängd
157
Tullslängder
158
Släktföreningen Uggla, 2006. (2006-02-13) http://promero.se/uggla/historik.html.
159
Erik Lindbergs förteckning över svenska bruksägare 1695-1845.
160
Metallvågsböcker.
152
52
andra åren) och hade även anställda; 1 dräng år 1772 och 2 drängar och en piga år 1775. För
honom verkar skepparbranschen varit gynnsam.161
Skeppare Engström och Björklund samt rådman Ernst Crona var också verksamma inom
järntransporten. Den som kan tänkas ägt sina egna skutor var Ernst Crona på grund av att han
hade två drängar anställda år 1772 och att han var rådman. Hans bevillning var måttlig med högst
12 d.smt. Engström beviljade 13 d.smt. För Lundberg finns det inga uppgifter och man antar då
att han beviljade under 10 d.smt. och var då säkerligen lönearbetare.162
Erik Westén anlitade främst skeppare med egna skutor såsom Åberg och Wretman. Intressant
nog är en av rådmännen (Ernst Crona) engagerad i transitotransporten. Det fanns även personer
som Lundberg som kan ha arbetat för Westén på hans skuta.
7.4.3. Kontakter i Stockholm
Bland de förnämsta potentater som Litzberg och Westén delade kontakt med var; Olof
Engström, Tottie och Compagnie, Petersen och Bedoire, Hebbe och Scheele samt Bohman,
Hassell och Görges. För mer information om dessa herrar gå tillbaka till avsnittet om Anders
Litzberg ovan. Westen hade också kontakt med Hauswolf, Thom Hedberg, hyttmästare
Hildebrand, H. Hagberg med compagnie, Liljeauder, Henry Jan Schbeo och herr Johan M.
Schön.163
Räntmästare Hauswollf och kammarmästare Uggla var också involverade i
järnframställningen, som vi såg tidigare så köpte Westén järn från deras bruk, samt även
uppköpare av järn i Stockholm. Thomas Hedberg var en förmögen grosshandlare i Stockholm
under slutet av 1700-talet, han försattes bland annat i konkurs år 1789.164 Det fanns ett bruk i
Uppland som hette Skebo som ägdes av Carl Christoffer Arfwedson delägare i det framgångsrika
handelshuset Tottie & Arfwedson. 165 Schön & Co var ett handelshus som bland annat skötte
exporten för den store bruksägaren Joachim Daniel Wahrendorff. Wharendorff var en av de mest
betydande bruksägarna i landet.166
Såsom Lithzberg hade Erik Westén betydande kontakter i Stockholm och delade med
Litzhberg ett brett kontaktnät med Sveriges köpmanselit. Utöver detta hade Westén adel (Uggla),
stora grosshandlare (Hedberg) och handelshus i sitt nätverk (Schön & Co.). Detta speglar även
hans egen roll, då det krävdes ett gott namn och resurser för att bibehålla nätverken.
161
Taxeringslängd.
Taxeringslängd.
163
Metallvågsböcker.
164
Paulsson, S., s. 20 och 22.
165
Hildebrand, K-G., s. 146.
166
Hildebrand, K-G., s. 142 och 144.
162
53
7.5. Sven Bornander
7.5.1. Bruken
Rådmannen Sven Bornander anskaffade sitt järn vid följande bruk; Nyfors, Rödbergs
(Röfors), Stiernfors, Lännafors, Nedre Frövi, Övre Frövi och Fröjderdahl. Personer som rådman
Sven Bornander erhöll järn ifrån; brukspatron Cederborg, fru Dahlman och Stiernborg.167
Nyfors bruk låg i dagens Lindesbergs kommun vid sjön Långvattnets norra ände och
uppfördes år 1683. År 1766 kom Nyfors i släkten Heijkenskjölds ägo. De innehade också Kloten,
Malingsbo och Björsjö bruk och tillsammans med Nyfors bildade de ett stort brukskomplex.
Heijkenskjöld är en tysk släkt, som först adlades 1761 och introducerades på Sveriges riddarhus
1773. 168 Niclas Cederborg född 1747, bortgången 1813 var grosshandlare, brukspatron och
bergsråd. Gift med Anna Margareta von Jacobsson.169 Cederborg var brukspatron i Nora.170
7.5.2. Skeppare
De skeppare som Sven Bornander använde sig av är de flesta kända sedan tidigare då
Lithzberg och Westén köpte deras tjänster också. Skepparna var; rådman Ernst Crona, Anders
Åberg, Engström, Jacob Dahmin, Pehr Lundgren, Seman, Anders Lindbom.171
Lithzberg, Westén och Bornander använder sig alla tre av skepparna Anders Åberg och
Seman. Jag utgick från att Åberg ägde sina egna skutor medan Seman var lönearbetare på grund
av deras bevillning. Anders Lindbom taxerar under 10 d.smt.172 De flesta skeppare förutom
Åberg och Crona (och eventuellt Engström) var lönearbetare i Bornanders tjänst.
7.5.3. Kontakter i Stockholm
Bornander nyttjade nästan samma nätverk som Westén och Bornander, där de stora och
inflytelserika handelshusen, köpmännen och andra potentater var med. De kontakter som
återfanns i metallvågsböckerna var Bohman, Hassell och Görges, Thom Hedberg, Petersen och
Bedoire, Henry Jan Sebon och Johan M Schön.173 Dessa personer är omskrivna ovan.
Metallvågsböcker.
Wikipedia, 2006: Kloten Lindesbergs kommun. (2006-02-13)
http://sv.wikipedia.org/wiki/Kloten,_Lindesbergs_kommun.
169 Tjocka släkten, Antikvariatet på nätet, 2006. (2006-02-13) http://www.tjocka.nu/heritage/i324.htm.
170 Uppsala Universitets Arkiv, (2006-02-13) http://www.uu.se/uua/lillBI.pdf.
171 Metallvågsböcker.
172 Taxeringslängd.
173 Metallvågsböcker.
167
168
54
7.6. Anders Tenggren
Handelsmannen och postmästaren Anders Tenggren var en av de borgare som vi sett
beviljade mest bland handelsmännen som handlade med järn i Arboga.
7.6.1. Bruken
De bruk som postmästaren fick sitt järn ifrån var följande: Hellefors, Österhammar, Bredsjö,
Jerle och Kåfalla bruk.174 I Hellefors bedrevs det manufakturproduktion.175 Österhammar var ett
bruk i Västmanland som drevs av brukspatronen Erik Vilhelm Swedenstjärna.176 Bredsjö bruk
ägdes under andra hälften av 1700-talet av bergsrådet Detlof Heijkensjöld.177 Jerle och Kåfalla
bruk låg i Västmanland.
7.6.2. Skeppare
De skeppare som Tenggren hade i tjänst var; Johan Schultz, Anders Åberg, Anders Lundquist,
Anders Lindbom, Östman, Carl Lindström, Enhdahl, Seman, Lundahl, Lars Biörklund och
rådman Ernst Crona.178 Enhdal, Östman och Lundahl är de skeppare som inte är kända sedan
tidigare, annars nyttjar Tenggren de skeppare som verkar dominera den lokala skepparmarknaden
för transitohandeln. Östman var en förmögen skeppare då han beviljade som mest 37,16 d.smt.
och som minst 22,16 d.smt. Han hade också från och med år 1772 en dräng och en piga
anställd.179 Det var tydligen så att Östman ägde sin egen skuta och var inte lönearbetande. Ingen
lönearbetare hade under hårdare ekonomisk konkurrens råd med anställda och kunde således
uppvisa en sådan god bevillning. Enhdal och Lundahl beviljade med största sannolikhet under 10
d.smt.180 Detta eftersom de antas följa kravet på att äga jord i Arboga och således vara boende i
staden och var beviljande under 10 d.smt.
7.6.3. Kontakter i Stockholm
174
Metallvågsböcker.
Hildebrand, K-G., s. 134.
176
Projekt Runeberg, ”Swedenstierna” (2006-02-13) http://runeberg.org/sbh/b0572.html.
177
Wikipedia 2006: Bredsjö. (2006-02-15) http://sv.wikipedia.org/wiki/Bredsj%C3%B6.
178
Metallvågsböcker.
179
Taxeringslängd.
180
Taxeringslängd.
175
55
I Anders Tenggrens nätverk återfinns; Springer, Stahl och Fallanger, fabrikör Jacob Seman,
Eric Carlsson, Hassell, Bohman och Görges, Jöranson och Anders Berg.181 Seman som ansågs
tidigare ha varit en skeppare på grund av att han antogs bevilja under 10 d.smt. är i själva verket
en fabrikör och köpman i Stockholm som också är i Mälar-skeppsbranschen. Det är grunden till
att han inte var noterad i taxeringslängderna. Hassell, Bohman och Görges är vi redan kända med
och de var ett av 1700-talets stora handelshus.
Handelsmannen Anders Tenggren hade ett litet annorlunda kontaktnät än de redan
genomgångna borgarnas. Visserligen återfinns Hassell, Bohman och Görges och en fabrikör
Jacob Seman som visar på att det fanns även inflytelserika män i dennes nätverk också.
Flertalet namn har inte kunnats återfinnas såsom Springer, Stahl och Fallanger, Eric Carlsson
och Anders Berg. Kan skillnaden i kontakter vara på grund av att Tenggren inte tillhörde
rådmänsgruppen och inte fick tillgång till samma kontakter på grund av att hans kulturella och
sociala kapital inte räckte till?
7.7. Samuel Moberg och Johan Cleophas
För dessa rådmän har jag en mindre mängd tillgängliga data på grund av att studien var mest
detaljerade under en månad år 1770, dock den månad som det mesta järnet transporterades.
Därför presenteras Mobergs och Cleophas aktiviteter sammantaget.
7.7.1. Bruken
Samuel Moberg hade Finnåkers bruk och en rådman Olof Skogborg varifrån han hämtade sitt
järn. Finnåkers bruk, som vi ovan kan läsa om, innehades av Axel von Fersen d.ä.182 Anders
Lithzberg handlade också han med Finnåkers bruk. Olof Skogborg återfinns även i Westéns
nätverk. Det fanns även vissa likheter med Cleophas, nätverk, nämligen; Dalkarlshytte bruk och
herr Behrs.183 Darlkarlshytte låg i Nora socken och förstördes delvis under ett kraftigt oväder år
1769 och var tvungen att restaureras.184
Sammanfattningsvis kan man argumentera för att Samuel Moberg hämtade sitt järn från bruk
som andra Arbogaborgare också gjorde medan Cleophas antagligen hade ett annorlunda
kontaktnät.
181
Metallvågsböcker.
Hildebrand, K-G., s. 146.
183
Metallvågsböcker.
184
Petter Gregorsson, ”Dalkarlshytte”. (2006-02-15)
http://web.telia.com/~u19309656/genealogi/pescheur/petter.html
182
56
7.7.2. Skeppare
De skeppare som Moberg och Cleophas anlitade var de samma som de andra borgarna
använde sig av Johan Schulz, Jacob Dahmin, Jacob Ekström, Anders Lundquist, Lundberg och
Nils Hastelin.185 Fram träder en bild av vilka som var verksamma som skeppare i Arboga, vilka
som var anställda och vilka som ägde egna skutor. Jag kommer att återkomma till detta i slutet av
kapitlet.
7.7.3. Kontakter i Stockholm
Köpmän som Samuel Moberg hade i sitt kontaktnät var Dag Carlbladh, Deysiont, och
Petersen och Bedoire. Rådman Johan Cleophas kontakter; Bohman, Hassell och Görges, Eric
Arberg, Jan Eric Siöberg, Rysell och Wahrendorff.186
Bohman med flera samt Petersen och Bedoire har jag redan funnit att de var framskjutna
handelshus i 1700-talets Stockholm. Historikern Karl-Gustaf Hildebrand skriver om en Joachim
Daniel Wharendorff som var en av de mest burgna köpmännen och bruksägarna i dåtidens
Sverige. Han ägnade sig också åt skeppsrederi och var bland annat delägare i flertalet fartyg.187
Eric Arberg skeppade även järn från Arboga (se ovan Eric Westén) och var därtill handelsman i
Stockholm. Detta var fallet även för Jacob Seman som kombinerade handel och Mälarskeppning
av järn.188 Sammantaget liknar de två nätverken de övriga rådmännens, med undantag för Rysell,
Wharendorff, Eric Arberg och Dag Carlbladh.
185
Metallvågsböcker.
Metallvågsböcker.
187
Hildebrand, K-G., s. 142.
188
Metallvågsböcker.
186
57
7.8. Resterande borgare
För de resterande borgarna vilka det återfinns få data om behandlas gemensamt. De båda
”Öfwerdirectörerna” för Jäders bruk Willhelm Neuman och hans efterträdare Hellman handlade
kanske med järn från sin eget bruk? Deras skeppare var Erik Wretman och rådman Ernst Crona
som både ägde egna skutor och hade goda inkomster, inga lönearbetare här inte. De kontakter
Jäders Öfwerdirectörerna hade, som vi känner till, var herr Stenmark och herr Wagner.
Gustav Borgs änka, Maria Arborelia Borg tog över handeln, då Gustav gick bort av ålderdom
eller sjukdom, och fick järnet från Hågaby och Kåfalla Bruk. Järnet levererades genom Westerling
till den mångfaldige Jacob Seman. Rådman Carl Ahlgren hade en herr Hillersten i Stockholm i sitt
köpmansnätverk och skeppare Carl Lindström forslade järnet till Stockholm.
Handelsmannen Anders Berglund hade J.S. Berg i nätverket och järnet gick med Jacob
Dahmin. Petter Siöstedt, också han handelsman kände köpmännen Jacob Seman och den
framstående handelsfirman Hassell, Bohman och Görges. Järnet gick för honom med Jacob
Semans skutor. Järnet kom från Bofors bruk i Värmland. Rådman Annander; Nyfors bruk, med
skeppare Jacob Ekström och till herr Ivar Nyström i Stockholm. För organisten Oxelberg,
handelsmän Erik Lindberg och Petter Stenberg fattas komplett information och dessa utelämnas
ur studien.189
7.9. Slutsatser och kommentarer
Arbogaborgarna med intressen i den viktiga järnhandeln hade sammantaget många disparata
källor för åtkomst till järn. Det verkar inte heller föreligga någon skillnad mellan handelsmän och
rådmän varifrån man fick järnet. Det kan tänkas att de mera framstående borgarna skulle enklare
kunna ha haft kontakter till större bruk som ingick i brukskomplex ägda av stora och framstående
män. Förvisso hade rådskassör Anders Lithzberg och rådman Erik Westén fler potentater i sina
bruksnätverk, såsom Axel von Fersen, David von Schulzenheim, Cammarbaron Pehr Lagerhjelm,
stockholmsrådmannen Anders Boij, greve Fredrik Gyllenborg och kammarherre Carl Fredrik
Uggla, än vad handelsmannen jämte postmästaren Anders Tenggren hade, där den mest
framstående var bergsrådet Heijkenshöld.
Dock ska vi komma ihåg att rådmannen Sven Bornander även han enbart hade Heijkenshöld i
sitt nätverk. Resultatet hade kanske varit ett annat om man hade haft mer tillgänglighet till de
andra borgarnas brukskontakter? Det som talar för att det inte skulle ha varit fallet, är att
189
Metallvågsböcker.
58
kontakterna med handelsmännen i Stockholm ser generellt sett ut att vara lika för alla
järnhandlande Arbogaborgare, vilkas nätverk synas mer nedan. Betydande kontakter kan väl inte
bara ha existerat i ena änden och inte i den andra gällande tillförseln och försäljning?
Angående skutorna och huruvida Arbogas järnhandlande borgare var skut-ägare eller inte
framstår det från undersökningen att det finns starka incitament att de var det. Det hela hängde
på den hårdare konkurrensen inom skepparyrket där allt fler skeppare tvingats till lönetagande.
Det var tydligen så att de flesta inom skepparyrket var lönetagare då de hade en liten bevillning
kring 10 d.smt. Det fanns dock en liten skara som själva ägde skutor och i den mån var
egenföretagare såsom Anders Åberg, Johan Schultz, Jacob Ekström, Erik Wretman, Ernst Crona
och Östman. Dessa hade alla anställda och vissa av dem beviljad också mycket högt. Dessa
uppräknade borgare kunde knappast ha varit löntagare och anlitat lyxtjänster som flera drängar
och pigor.
Två stockholmsköpmän Eric Arberg, och Jacob Seman visar på att Arbogaskeppningen under
1770-talet inte var förbehållen endast lokala skeppare. Dessa två herrar var även exportörer av
järn då de även arrangerade transport till och export från huvudstaden.
Av en sammanställning i tabellen 2.2. i bilaga 2 framgår det att alla borgare använder sig av de
skut-ägande skepparnas tjänster, stockholmsköpmännens tjänster och lönearbetare. De flesta
Arbogaborgare använder sig av mer lönearbetskraft än inköpta tjänster och de flesta använder sig
också av stockholmsköpmännen. Således ägde troligtvis Arbogaborgarna skutor då de hade flera
anställda lönearbetare och till en mindre del köpte de tjänster av skut-ägande skeppare och
köpmän.
Stockholmsköpmännen var väl etablerade på marknaden då nästan samtliga undersökta
borgare använde sig av dem. Marknaden i Arboga bestod således av några få skutägande
skeppare, rådmän och stockholmsköpmän och ett flertal lönearbetande skeppare. Kekke Stadins
undersökning visade på att konkurrensen hade hårdnat och antal lönearbetande hade blivit allt
vanligare, under 1700-talet.
Genomgående för alla undersökta järnhandlande borgare var att de hade betydelsefulla
kontakter i Stockholm bestående av den yttersta bruksägande handelseliten. För att nämna några:
Petersen och Bedoire, Hultman, Hebbe och Compagnie, Tottie & Arfwedsson, Thomas
Plomgren, Hassell, Bohman och Görges, Wharendorff, Thom Hedberg, cammarherre CarlFredrik Uggla och Johan M. Schön.
Som vi sett var familjföretaget en vanlig organisationsform för tiden och för att bibehålla detta
krävdes att man skänkte gåvor, gifte in sig i släkter och såg till att det sociala och kulturella
kapitalet var uppdaterade. Då dessa nätverk tydligen finns till Stockholms handelselit kan man
59
hypotetiskt se att erläggandet av gåvor och så vidare skulle karaktärisera nätverken om det
undersöktes bland annat i korrespondens.
Summa summarum hade Arbogaborgarna sitt järn levererat från både små och stora bruk i
Arbogas närhet. De ägde skutor enligt 1620 års privilegium och köpte även in tjänster från
skutägande skeppare och Stockholmsköpmän för att transportera järnet till Stockholm. De hade i
Stockholm kontakt med dåtidens bruksägande handelselit. De var därmed personer med
framskjuten (lokal) status.
60
8. Spatial stratifiering i staden – kyrkorummet och bostäder
8.1. Differentiering i kyrkorummet
Eliten i Arboga var medvetna i många sammanhang att manifestera sin status särskilt
gentemot gemene man men även inbördes. Kyrkorummet var, i Gudrun Anderssons
undersökningar, ett exempel på hur särskiljandet av person, makt och status var tydlig. Detta i
form av donationer, var i kyrkan personer satt under gudstjänsten samt vilka gravrum som
köptes. Generellt kan det sägas att det var stadens politiska elit, det vill säga rådmännen och
borgmästare, vilka inte sällan också tillhörde den ekonomiska eliten var de som donerade flest
ting till kyrkan i form av ljusstakar, dopskålar, predikstol, ljuskrona och textilier med mera.
Erläggandet av gåvor kom att avta kraftigt under 1730-talet och kom tillbaka något under 1770talet där gåvorna kom att i större mängder skifta från silverföremål till textilier. Enligt Andersson
var dessa gåvor ett resultat av flera orsaker. De var i någon mån, i moderna ordalag, dåtidens
reklampelare för personer som ville visa på sin ekonomiska förmåga men också sin religiösa dygd.
Gåvorna blev således budbärare av personernas och familjernas status.190
Intressant för vår studie är att några järnhandlande borgare var kyrkans välgörare under 1770talet; rådmännen Petter Siöstedt, Anders Lithzberg och Erik Westén. Petter Siöstedt blev rådman
år 1775 och var för de flesta taxerade år i vår studie handelsman vilket gör att han i denna studie
räknas till handelsmannagruppen.191 Detta visar på att grupperna inte var exklusiva för varandra
då magistraten rekryterade talanger från handelsmannagruppen.
Var i kyrkorummet man satt var också påverkat av personens ståndsmässighet där de äldre
rådmännen och borgmästare i början av sjuttonhundratalet satt längst fram i kyrkan medan
personer med lägre rang satt mer oorganiserat efter de första tre raderna. I kampen mellan den
politiska och ekonomiska makten kom detta i mitten av århundradet att ändras då en
utbrytarfalang som ansåg sig mer renläriga vände på sittordningen och gjorde det mondänt att
sitta längst bak i kyrkan. Detta var initierat av den ekonomiska makten representerat av
handelsmän som tillslut också fick med sig delar av magistraten. Det hela blev en omvänd logik
där det var bättre att ha fler personer framför sig än bakom sig i kyrkan.192
190
Andersson, G., ”Att pränta in sitt namn. Arbogaeliten i kyrkorummet 1650–1750”, i Hembygdsföreningen
Arboga minne, årsbok, s. 10ff.
191
Andersson, G., Offentliga rum, Arboga stadskyrka. (opublicerad uppsats vid Historiska institutionen), s.6 och
Taxeringslängd.
192
Andersson, G., ”Att pränta in sitt namn. Arbogaeliten i kyrkorummet 1650–1750”, i Hembygdsföreningen
Arboga minne, årsbok, s.14 ff.
61
Kyrkan var även indelad i en mans och kvinnosida varpå vilka följde den framlagda logiken
och längre fram i rummet återfanns änkor till Moberg, Westén, Tenggren och på manssidan satt
bland annat Anders Berglund. Bland utbytargrupper återfanns på kvinnosidan Ahlgren och på
manssidan Cleophas och Gahn. Platserna i bakre delen av kyrkan kom att bli populära ur en
statusmarkörssynpunkt där några rådmän kom att byta sina platser i första raderna mot dessa.
Däribland återfinnes de järnhandlade borgarna och tillika rådmännen Carl Ahlgren, Johan
Cleophas och C.P. Anander.193
Ett annat sätt för eliten att reproducera sin makt och sätta sitt namn i pränt var också att
införskaffa exklusiva gravplatser, nära koret. Detta gjorde att de förhöjde sig själva genom att
beständiga sina namn och därmed sina släkter. Vid en närmare titt var de järnhandlande borgarna
väl representerade på denna front där bland annat Erik Westén, Anders Tenggren, Erik Lindberg,
Carl Ahlgren, Sven Bornander, Sven-Johan Cleophas och Anders Berglund hade införskaffat
plats i Heliga Trefaldighetskyrkan.194
8.2. Bostadsmönster och schatteringar
Rummet var en viktig del för eliter, etablerade som nya, att markera sina inbördes roller
genom givandet av gåvor till kyrkan, var i kyrkan man satt och var man begravdes. Detta för att
få tillgång till de exklusiva rummen, knyta kontakter men också att konkurrera med andra
borgare. Visserligen var rivaliteten i vissa fall förödande för den enskilde borgaren men för
grupperna i sig bildade i kontrast till befolkningen i övrigt en enskild grupp av exklusivitet. För att
få vara med och spela i elitens rum var gudfruktiga manifestationer en del i att konkurrera med
den gamla eliten, men också att visa på den världsliga och ekonomiska maktens frukter. Det vill
säga att manifestera sig i kyrkan var säkerligen en medveten strategi att förena sig med den gamla
elitens kyrkliga ideal, medan handlingen i sig visade på den ekonomiska potentialen järnhandeln
gav.
Borgarna tillsammans med de övriga stånden utgjorde stadens menighet, det vill säga att de
förutom sina handelsrättigheter, som i första hand åvilade staden i sig, kunde utföra och ta del av
stadens beslut i magistraten. De borgerliga näringarna kom också att stärkas under Frihetstiden
och den Gustavianska tiden, detta med utformandet av skråordning från 1720 och
handelsordningen från 1734 med att slutligen manifesteras i och med Gustav III:s grundlagskydd
av borgarnas näringar 1789. Borgerskapet kom i och med detta att erhålla samma status av
193
Andersson, G., Offentliga rum, Arboga stadskyrka. (opublicerad uppsats vid Historiska institutionen), s. 17.
Andersson, G., Offentliga rum, Arboga stadskyrka. (opublicerad uppsats vid Historiska institutionen), s. 24,
27-28.
194
62
ståndsprivilegier som tidigare adeln och prästerskapet erhållit.195 Visserligen ligger
grundlagskyddet utanför denna uppsats fokus men är i sammanhanget intressant för den visar på
borgarnas stärkta ställning i förhållandet till de andra stånden. Denna styrkedemonstration borde
även visa sig i erhållna rikedomar, då handeln var förbehållet burskapsägande borgare men även i
fallet med de järnhandlande borgarnas residens. Som Gudrun Andersson framhåller var ståtliga
byggnader viktiga i upprätthållandet av eliters position i samhället. Att vara Greve och inte
residera enligt vad som anstod denne var i praktiken att avsäga sig sin ståndmässighet: ”Utan att
understrykas och bekräftas genom ett ståndsmässigt boende kunde familjen inte upprätthålla sin
status.”196
Under dessa förutsättningar kom Arbogas köpmannaelit också att verka, det vill säga att bygga
sig ett namn i form av byggnader. Gudrun Andersson finner att eliten i Arboga hade sitt
tomtinnehav i rumsligt koncentrat till specifika delar av staden, framförallt till Storroten och
Västra norr. Storroten är den del av staden som de offentliga rummen och stadens mötesplatser
går att hitta: Stora torget, Rådhuset, Järntorget med järnvågen och Heliga Trefaldighetskyrkan.
Gudrun Andersson menar att: ”Torgen bildade naturliga samlingsplatser för handel som
samvaro, rådhuset utgjorde i alla meningar ett maktens centrum och kyrkan fungerade som den
kanske främsta samlingspunkten i hela Arboga.”197
Det skall också sägas att eliternas tomtägande därutöver faktiskt var splittrat och det var
normalt att familjen ägde flera tomter i staden. Detta sammanföll med tomtarnas höga
omsättning och den grad eliterna i staden deltog i denna handel. Däremot fanns det
koncentrationer till vissa områden, som påpekats ovan. I Storroten gick således att finna den
politiska, ekonomiska och religiösa makten. Det var i detta område tillsammans med Västra norr
som eliten gick att finna. Storroten kan därför sägas vara lokaliserad mitt i staden norr om ån och
omgavs av rotarna Västra norr och Vretroten. Söder om ån fanns ytterligare två rotar, Östra och
Västra sunnan. Rotarna låg till grund för mantals- och skatteskrivning och utgjorde därutöver
ansvarsområden för olika uppgifter och skyldigheter som ålåg stadens invånare.198 Som Gudrun
konstaterar: ”Eliten återfanns framför allt i det område som ligger norr om ån men väster om
bäcken som flyter genom staden”199. De som bor i Storroten, som inledningsvis angavs som den
”mest centrala” roten, Denna rot har upptagits under 1700-talet i Wretroten och Västra norr,
vilket framgått genom att de platser som tillhört ”gamla Storroten” upptagits i dessa. Till exempel
195
Lindberg, E., s. 28-34.
Andersson, G., ”Att bygga sig ett namn: Rumsliga hierarkier och strategier hos eliten i Arboga 1650-1770”, i
Med börd, svärd och pengar – Eliters manifestation, maktutövning och reproduktion 1650-1900, s. 17.
197
Andersson, G., ”Att bygga sig ett namn”, s. 21.
198
Andersson, G., ”Att bygga sig ett namn”, s. 22-23.
199
Andersson, G., ”Att bygga sig ett namn”, s. 21 se Karta.
196
63
går det att läsa i Brattströms Gårdar och Godsägare att Helge And nr 1 (tomt nr 215) som ingår i
Västra norr rot, har tidigare ingått i Storroten, eftersom denna också har roten ”gamla nr
Storroten 46”.200 Det betyder att eliten skall sökas till områdena Väster norr, Wretroten och den
gamla Storroten som upptagits i dessa.
Bostadsundersökningen baserar sig på J.E. Brattströms framställning av tomt- och
gårdsinnehav, som publicerades i hembygdsföreningen Arboga Minnes årliga utkomna skrift
mellan åren 1969 och 1975.201 Dessa framställningar är en redigering efter manuskript från 1935
års tidskrifts samlingar. Därmed har inte originalhandlingarna studerats, men eftersom Brattström
inte har tillfört egna åsikter i materialet bör ändock materialet ses som tillförlitligt och ha status
som källa. Eftersom framställningen publicerats är de också öppna för granskning av historiker
och lekmän som är intresserade av Arbogas historia. Historikern Gudrun Andersson som har
undersökt och skrivit om 1700-talets Arboga anser att dokumenten är tillförlitliga och har själv
använt Brattströms förteckningar202.
8.3. De järnhandlande borgarnas residens – schematisk undersökning
Efter kartläggandet av de järnhandlande borgarnas residens, ur J.E. Brattströms
sammanställning av gårdar och godsägare från medeltiden och fram till 1900-talet203, går det att se
följande generella tendenser innan man går på djupet i bostadsundersökningen. Med enkel
matematik, genom att ta antalet tomter i respektive rote som är ägda av de järnhandlande
borgarna dividerat med totalt antal tomter ägda av dessa individer, går det att få ett schematiskt
uttryck för var i staden dessa borgare residerade.
200
Brattström, J.E., ”Gårdar och godsägare. Efter manuskript från 1935 i Arboga Minnes samlingar”, i
Hembygdsföreningen Arboga Minne. Årsbok 1969-1975 (1975), s. 55
201
Brattström, J.E.
202
Andersson, G., ”Att bygga sig ett namn: Rumsliga hierarkier och strategier hos eliten i Arboga 1650-1770”, i
Med börd, svärd och pengar – Eliters manifestation, maktutövning och reproduktion 1650-1900, s. 22.
203
Brattström, J. E.
64
Tabell 8.3.1. Enskilda borgares tomtägande baserat på stadsdel
Borgare
Titel
Tomter totalt Västra norr Wretroten
Västra
Östra
sunnan
sunnan
Ahlgren, Carl
Rådman
15
6
4
0
5
Anander, C.P.
Rådman
5
3
2
0
0
Bornander, Sven
Rådman
4
3
1
0
0
Cleophas, Sven Johan
Rådman
14
4
6
1
3
Lithzberg, Anders
Rådskassör
3
3
0
0
0
Moberg, Samuel
Rådman
7
6
0
1
0
Westén, Erik
Rådman
21
9
5
1
6
Borg, Gustav och Maria Arborelia Vågmästare
10
2
3
2
3
Berglund, Anders
Handelsman
6
0
5
1
0
Lindberg, Erik
Handelsman
6
6
0
0
0
Sjöstedt, Pehr
Handelsman
10
4
1
2
3
Stenberg, Petter
Handelsman
6
5
1
0
0
Tenggren, Anders
Postmästare/handelsman
3
3
0
0
0
Hellman, Axel
Öfwerdirectör Jäders bruk
1
1
0
0
0
Neuman, Willhelm
Öfwerdirectör Jäders bruk
1
1
0
0
0
Oxelberg, Petter
Organist
2
1
1
0
0
Summa
114
57
29
8
20
50,0%
25,4%
7,0%
17,5%
Procent
Källa: J.E. Brattström, ”Gårdar och gårdsägare. Efter manuskript från 1935 i Arboga Minnes
samlingar”, i Hembygdsföreningen Arboga Minne. Årsbok 1969-1975. Se bilaga 3.
Alltså enligt min undersökning av bostadsregistren går det att finna 17,5 % av tomterna ägda
av de järnhandlade borgarna i roten Östra söder (sunnan), 25,4 % i Wretroten, 50,0 % i Västra
norr och 7,0 % av tomterna i Västra söder (sunnan).204 Järnhandelsborgarna äger tomter av denna
utsträckning i de centrala rotarna norr om ån, Västra norr och Wretroten, till 75,7 % kontra de
södra rotarnas fördelning, Västra och Östra sunnan, 24,6 %. Alltså majoriteten av tomter som
ägdes av de järnhandlande borgarna återfinns norr om ån. I dessa rotar återfinns de mest
exklusiva rummen i staden och de järnhandlande hade med en överväldigande majoritet sina
tomtinnehav koncentrerade dit. De som hade det största tomtägandet var rådmännen följt av
handelsmännen. De fem enskilda aktörer med flest tomter var följande, där antal tomter är
redovisade inom parentes: rådman Erik Westén (21), rådman Carl Ahlgren (15), rådman Sven
204
se Tabell 8.3.1.
65
Johan Cleophas (14), vågmästare Gustav Borg (10) och handelsman Petter ”Pehr” Siöstedt (10).
Dessa resultat från den boende och rumsliga undersökningen går även att skönja i tabell 5.1. Om
man jämför hur många tomter som i medel ägdes av olika grupper sticker rådmännen fram med
9,9 tomter per person kontra handelsmännens 6,8 tomter per person. Det är alltså frågan om att
rådmännen är större tomtägare än handelsmännen. Resultatet visar på att ämbetsmännen och
företrädesvis rådmännen var dominanta spelare på den lokala bostadsmarknaden. Men det fanns
även betydande aktörer som företrädde handelsmannagruppen. Den inre rivaliteten inom eliten
kan därmed inte ha varit särskilt förödande utan måste i större mån ha skiljt ut eliten från den
resterande delen av befolkningen, då det fanns ett utbrett ägande hos både rådmän och
handelsmän.
Tabell 8.3.2. Medeltal ägda tomter efter grupptillhörighet
Medeltal ägda tomter
7,1
Medel rådmän
9,9
Medel handelsmän*
6,8
*= inklusive vågmästaren
Källa: J.E. Brattström, ”Gårdar och gårdsägare. Efter manuskript från 1935 i Arboga Minnes
samlingar”, i Hembygdsföreningen Arboga Minne. Årsbok 1969-1975. Se bilaga 3.
Det som dock kan utläsas från den schematiska undersökningen är att de undersökta borgarna
är koncentrerade till Västra norr i synnerhet men även till Wretroten. De är mindre
representerade söder om Arboga ån, det vill säga i Östra och Västra sunnan. Rådmännen ägde
ungefär 75 % av sina tomter norr om ån kontra handelsmännen cirka 73 % och därmed hade
båda grupperna cirka 25 % av sina tomter söder om ån. Handelsmännen hade en balanserad
spridning i de södra rotarna medan rådmännen var mer koncentrerade till den Östra sunnan.
Tabell 8.3.3. Borgarnas spatiala koncentration i respektive rot
Västra norr Wretroten
Västra
Östra
sunnan
sunnan
Summa
Rådmännens koncentration
34
18
3
14
69
Handelsmännens koncentration
20
10
5
6
41
Rådmännens koncentration %
49,3%
26,1%
4,3%
20,3%
100%
Handelsmännens koncentration %
48,8%
24,4%
12,2%
14,6%
100%
66
Källa: J.E. Brattström, ”Gårdar och gårdsägare. Efter manuskript från 1935 i Arboga Minnes
samlingar”, i Hembygdsföreningen Arboga Minne. Årsbok 1969-1975. Se bilaga 3.
Det framgår att de aktörer som beviljade högt också var framträdande aktörer på
bostadsmarknaden, eftersom de ägde många tomter och att de hade flest tomter kring de platser
som var viktiga i eliternas intresse för att manifestera sig spatialt. I jämförelse till befolkningen i
stort, var det vanligt att människor ägde tomter eller våningar?
Studier visar på att endast en minoritet av den svenska stadsbefolkningen ägde fast egendom
under perioden. Stockholm år 1845 hade endast 3394 fastighetsägare utav en befolkning på 88242
personer. Med andra ord endast en liten minoritet (3,8 %) ägde flertalet fastigheter. 205
Bostadsstudien gjordes med åren 1715, 1799 och 1845 som referenser. Då man hade delat in
befolkningen i percentiler efter taxeringsstorlek visade det sig att dessa ägarförhållanden såg
liknande ut för undersökningsåren, vilket tyder på att endast en liten minoritet ägde sina
fastigheter kring år 1770 också.
Stockholm var i relation till Arboga en mycket större stad, med flera och uttalade
bostadsdistrikt och ett differentierat näringsliv, vilket kanske visar på att Arboga inte till fullo
hade samma ägarstruktur. Dock var Arboga en traditionellt viktig stad med stark koppling till den
betydande och reglerade järnhandeln som i sig visar på att det fanns lokala potentater som
urskiljde sig från befolkningens konsumtion i stort. Om cirka fyra procent av befolkningen i
Arboga var de enda fastighetsägarna borde de järnhandlande borgarna ha utgjort en central grupp
av dessa, eftersom de utgjorde två procent av befolkningen i Arboga, som var cirka 750 personer.
Det var även vanligt för välbeställda familjer att ha anställda i sin tjänst och i 1700-talets
Stockholm. I de rikare områdena var det således vanligt att över 30 procent, och i vissa områden
närmare 40 procent, av befolkningen i en stadsdel var anställda. Dessa anställda bodde
tillsammans med familjerna de tjänade.206
Med en återkoppling till den utarbetade teorin, där handelsborgarna förväntades att residera
centralt för sina handelsåtaganden och prestigens skull verkar detta i stort att stämma med den
schematiska undersökningen. Att det existerade en social koherens inom skrået verkar vara fallet,
då borgarna valde att bo i samma rumsliga koncentration som sina affärsmässiga och sociala
205
Söderberg, J. och Jonsson, U., A stagnating metropolis: the economy and demography of Stockholm 17501850, s. 129ff.
206
Söderberg, J. et al., s. 98-99.
67
gemenskaper. Därtill skall sägas att flera av borgarna tituleras rådmän vilket gör dem till
förtroendevalda inom magistraten, ännu en socioekonomisk gemenskap.207
En kommentar till resultatet ovan är att den schematiska undersökningen har brister,
visserligen marginell, genom att tomterna som redovisas inte ägdes under ett och samma år, utan
var inköpta av olika ägare och innehades under olika perioder. Om detta skulle till fullo tas
hänsyn till, skulle visserligen felmarginalen korrigeras men detta vore tidsödande extra arbete.
Eftersom felmarginalen ligger, troligtvis proportionerligt i alla områden ska detta inte vara någon
fara för det resultat som diskuterats ovan. För den detaljerade undersökningen går det att finna
kartor över Arboga stad i bilaga 4, 11.4.1. till 11.4.7.
8.4. Kontextualiserad bostadsundersökning på gatunivå
Den schematiska analysen ger bra fortfäste och riktlinjer för att gå vidare i
bostadsundersökningen. Undersökning fortsätter på kvalitativ grund för att sätta tomterna i ett
sammanhang, för att se vilken bostadsstandard som återfanns i registren. Detta eftersom en
kvalitativ bostadsundersökning berör tomternas skick, det vill säga om tomten var en bod,
kålgård eller våning, och i vilken fastighet eller på vilken plats tomten var placerad i staden.
Kontextualiseringen kommer att fokusera på de borgare som hade de flesta tomterna, se tabell
8.3.1., nämligen rådman Carl Ahlgren, rådman Sven Johan Cleophas, rådman Erik Westén,
vågmästare Gustav Borg och handelsman Pehr Sjöberg. En genomgående forskning kring varje
enskild järnhandlande borgare har genomförts, och för de järnhandlande borgare som utelämnats
ur kapitel 8 återfinns i bilaga 5, i appendix. Denna bilaga är till för dem som har ett intresse av att
veta mer kring varje enskild järnhandlande borgares ägarebild. Detta empiriska arbete är en god
grund för att användas för vidare forskning.
8.4.1. Carl Ahlgren, rådman
Carl Ahlgren, rådmannen med handelsintressen i järn, som redan konstaterats haft en ansenlig
inkomst, hade i sitt tomtägande spritt i näst intill proportionella delar till tre av stadens rotar
Västra norr, Östra sunnan och Wretroten. Detta med ett något större ägoinnehav i Västra norr i
likhet med den generella tendensen hos järnhandelsborgarna.208
Carl Ahlgren ägde fem tomter med ett stenkasts belägenhet från Stora torget, Järntorget med
Järnvågen, Heliga Trefaldighetskyrkan osv. Tomt 182, Som Ahlgren ägde, låg i ett hus vid torget.
207
208
Se Brattström, J.E., och Taxeringslängd.
Brattström, J.E. (1969-75).
68
Gårdsnamnet är Kapellet nr 1 och en fru Elisabeth Åhfelt är också nedtecknad i
bostadsregistren.209 Det var vanligt i Stockholm under perioden att borgarna hade anställda och
desto fler anställda i välbärgade kvarter. De anställda utgjorde som cirka 30 procent av kvarterens
befolkning. Detta kan även vara fallet i Arboga och med fru Åhfelt, det vill säga att hon var en
anställd åt herr Ahlgren. Hon kan också ha varit en änka som fortsatt att bedriva sin makes
verksamheter. Inger Jonsson skriver: ”Som änka efter en hantverksmästare eller köpman tilläts
emellertid en kvinna att vara verksam som borgare, men i praktiken var detta förenat med stora
svårigheter och […] få hantverksänkor kunde fortsätta driva sina mäns verkstäder”210
Kekke Stadin fann i sin undersökning om Arboga att: ”Alla dessa kvinnor var inte verksamma
inom yrkeslivet; somliga var mycket gamla eller orkeslösa och sjuka. Många fortsatte emellertid
sin makes borgerliga verksamhet.”211 Det är troligt att fru Elisabeth Åhfelts livsöde var något av
liknande karaktär som de nyss framförda. Faktumet att denna tomt ligger vid Stora torget styrker
tesen om de rika handelsmännens benägenhet att vara lokaliserade till stadens centrum av
ekonomiska och logistiska skäl. Ytterligare information om denna tomt går också att finna i
bostadsregistret; År 1754 beskrivs denna tomt med dess boningar. Varför detta har tagits fram
framgår ej, men har troligtvis med någon form av besiktning av bonaderna att göra:
”År 1754, byggning åt gatan med salubod i hörnet och 2 bredvid, sahl med gl. Stoftstapeter,
sahlkammare. Söder om porten ännu 1 kammare och 2 bodat med vindar öfver och
nattstugukammare. Ett litet gl. Stenhus med 1 oinredt rum till lider och vind samt et kök och
brygghus med inmurad kopparpanna till Brygg- och Bränn, med löst bröst och hatt. En hvälfd
källare under stenhuset. En liten bod och några små ladgårdshus med skullar öfver.”212
Brännvinspannor var ganska dyra apparater som värderades till 13 daler silvermynt vid mitten
av 1700-talet. Det motsvarade ungefär värdet på en och en halv ko. Dessa var väl utspridda då
cirka 60 procent av Sveriges bondebefolkning på 1750-talet hade tillgång till dessa och på 1770talet hade 80 procent av bondebefolkningen tillgång till kopparpannorna.213 Brännvinspannorna i
borgarnas stugor var på grund av den goda spridningen inom landets jordbruksbefolkning inte
direkt en lyxprodukt. Om den däremot inte fanns i hushållet visade det säkerligen på en liten
resurskapacitet. Tomten ägdes bara ett år av Carl Ahlgren, detta mellan 1762 och 1763.
209
Brattström, J.E., (1972-73), s. 115-116.
Jonsson, I., Linodlare, väverskor och köpmän : linne som handelsvara och försörjningsmöjlighet i det tidiga
1800-talets Hälsingland,.s. 99.
211
Stadin, K., s. 33.
212
Brattström, J.E. (1972-73), s.116.
213
Gadd, C-J., Det svenska jordbrukets historia: Den agrara revolutionen 1700-1870., s. 258.
210
69
Andra intressanta tomter gick att hitta strax bakom den förra tomten, bort från torget sett i
västlig riktning. Nr 182 låg mot Nygatan, denna nr 194 har i stället blickfånget mot Smedjegatan
och Stora torget i viss mån. Gårdsnamnet var Härberget nr 3 och verkar vara ett samägande mellan
Carl Ahlgren, rådman Johan Rospigg och rådman H. J. Heijser, åren 1749 till 1774 och var
tämligen luxuöst byggt i sten med flertalet rum, kakelugnar och gröna tapeter .214 I huset bakom
detta ägde mellan år 1774 och 1778 Riksföreståndaren nr 3, tomt nr 179, som är huset bakom det
förra i samma västliga riktning. Detta betecknades 1754 som ”Stadens förmögnaste hus”, vilket
kanske har att göra med den förrförre ägaren Robert Petre som sålde huset det året. Något som
denna bostad innehöll var: ”Bryggeri- och bränvinspannor af koppar”.215 Två tomter som också
fanns i Ahlgrens ägo ligger nära Stora torget och Järntorget, dock inte lika centralt som de förra
är tomt nr 210, 187 och 131 som ligger i Västra norr respektive Wretroten. Hattmakaren nr 3
(tomt 210) finns beskriven som: ”1773: Byggning, innehållande stufva, kammare och portlider.
Torftak. Väster på gården 2 bodar under torftak. På norra sidan 1 liten kålgård.”216 Tomt nr 187,
Harneskmakaren nr 3 går att finna strax norr om Stora torget och inklämt mellan Stora torget och
Järntorget.217 Tre andra tomter av intresse för Carl Ahlgrens kontakter är intressanta att
skärskåda, nämligen Remsnidaren nr 2 (tomt 355 a), Kolaren nr 3 (tomt 331), Härberget nr 3 (tomt 194),
Sten Sture nr 4 (tomt 9), Hamntorget (tomt 10) och i åtanke has tomt 182 Kapellet nr 1, som vi redan
undersökt där fru Elisabeth Åhfelt figurerade i faggorna. Tomt 194 som är alldeles vid Stora
torget var ett samägande mellan Carl Ahlgren och rådman H. J. Heijser. Remsidaren nr 2 är belägen
i roten Östra sunnan vid Storgatan och där är skräddaren Christoffer Pihlberg nedtecknad, men
här ges också en detaljerad beskrivning: ”Byggnad, innehållande stuga, 2 kamrar och kök,
Brygghus med kopparpanna. Plåtslagareverkstad; Bagarstufa med nattstufa. Källare och 2
bodar”.218 Hade Philberg och Ahlberg ett förhållande av förlagskaraktär219?
Ett stenkast längre ner på Storgatan finner man Kolaren nr 3 och där finner man ett samägande
med fru Christina Pistolsköld.220 Till Wrethornet och Sten Sture nr 4 och där är en Helena
Wahlström är nedtecknad, det skall tilläggas att i samma fastighet äger också Ahlgren Sten Sture nr
2 (tomt nr 5)221. Dessa tomter ligger i bortre delen av Wretroten, öster om stadskärnan. Carl
Ahlgren delar också en kålgård (Hamntorget, tomt nr. 10) tillsammans med assessor C. von
214
Brattström, J.E., (1972-73), s. 113-114.
Brattström, J.E., (1972-73), s. 111.
216
Brattström, J.E., (1972-73), s. 121.
217
Brattström, J.E., (1974), s. 83.
218
Brattström, J.E. (1969), s. 93-94.
219
Jonsson, I., s. 46. I dess renaste form innebar förlagssystemet att en handelsman lämnar ut råvaror till en
producent, vilket kan liknas med ett lån. Förläggaren skapar ett beroendeförhållande om producenten blir
skuldsatt upp över öronen och kan därför diktera förutsättningarna för produktionen.
220
Brattström, J.E., (1969), s. 96.
221
Brattström, J.E., (1974), s. 125.
215
70
Christiersson.222 Denna tomt är kanske inte viktig i sig men visar på att Carl Ahlgren socialiserade
med stadens yppersta elit, som han med all sannolikhet också tillhörde. Detta är grundat på den
information som man hittills känner till om honom. Men dessa kontakter stannade inte endast
vid det socioekonomiska skiktet som Ahlgren själv tillhörde, dock är troligtvis kontakten med
skräddaren mer av förlagskaraktär.
Till Carl Ahlgrens ägor hörde även Garverigården nr 1 (tomt nr 285)223, Fältskäraren nr 2 och 3
(tomt nr 291)224, Långa raden nr 4 (tomt nr 351)225 samtliga i roten Östra sunnan. Men även
Posthornet nr 11 (tomt nr 231)226 i Wretroten och slutligen Giktringen nr 1 (tomt nr 171)227 i Västra
norr. För tomt nr 291 betecknas Carl Ahlgren som brukspatron år 1751 för Skinnskattebergs
bruk.228 En intressant upptäckt eftersom andra delar av materialet inte har pekat på att han var
brukspatron. Pekar detta på att för att bli rådman i Arboga var man initialt tvungen att vara en
viktig person inom branschen? Sammantaget kan det sägas att flertalet tomter var som anats
koncentrerade till stadens centrum och Carl Ahlgren var en av de större tomtägarna bland
Arbogas järnhandlande borgare.
8.4.2. Sven Johan Cleophas, rådman
För handelsmannen och rådmannen Sven Johan Cleophas, som intressant nog också givits titeln
”bergsfogde”229, hade sitt tomtägande koncentrerat till Wretroten, Västra norr och några få
tomter söder om ån i Östra och Västra sunnan. Förhållandet är 10 tomter norr om ån; av detta 6
stycken i Wretroten och 4 i Västra norr, och 4 tomter söder om ån; 3 stycken i Östra sunnan och
den resterande i Västra sunnan. De mest centrala tomterna är följande: tomt nr 179,
Riksföreståndaren nr 3 som låg ett stenkast från Stora torget i Västra norr. Harneskmakaren nr 3,
tomt nr 189 också i Västra norr som en bruksinspektor Erik Almgren också står som tecknad
för.230 Han taxerar i roten ”Siunnan åhn Wästra Kvarteret” alltså Västra sunnan och detta i
taxeringsgrupp ”20 till 30”231. Säkerligen en betydande kontakt, för Cleophas, gällande
järnhandeln och med tanke på Almgrens ämbete som bruksinspektor. Denna tomt ägdes mellan
1758 och 1759 av Cleophas. Och om inte huset byggts ut eller renoverats allt för mycket borde
beskrivningen från år 1772 ge en vink hur tomten var 13 år tidigare: ”14 våningsrum, 3 källare,
222
Brattström, J.E., (1975), s. 53.
Brattström, J.E., (1969), s. 71.
224
Brattström, J.E., (1969), s. 75.
225
Brattström, J.E., (1969), s. 118.
226
Brattström, J.E., (1971), s. 95-96.
227
Brattström, J.E., (1971), s. 82.
228
Brattström, J.E., (1969), s. 118.
229
Brattström, J.E., (1975), s. 77., (1972-73), s. 111 och (1969), s. 94.
230
Brattström, J.E., (1974), s. 83.
231
Se Taxeringslängder.
223
71
visthus, gatubod, drängstufva, brygghus med kopparpanna och 2 jernkittlar. Öfverkammare, 2
tainturer, papperstapeter, 3 dito av väf, 8 kakelugnar. Tegeltak...”232 Går det från denna
beskrivning att dra andra slutsatser än att tomten i fråga var exklusiv, med tanke på hur stor den
var och hur den var inredd.
Strax i huset intill finner man tomt nr 102, Gropgården nr 1233 som Cleophas också ägde, denna
tomt ligger dock i Wretroten men tillsammans med tomt nr 102 är dessa att betrakta som centrala
då de ligger strax norr om Järntorget och kyrkan. Stora torget är inte långt borta. Beskrivningen
från år 1774 av Gropgråden 1:
”Stor byggning under tegeltak… 2:ne salar, 4 kamrar, kök, handelscontoir… 2:ne bodar åt
jerntorgsgatan, sammanslagne till handelsbod och en godsbod mot gården… 7 nattstufvurum
och 3:ne stora spannmålsvindar… Boningsrummen försedda med 3:ne blå och hvita samt 5
gröna kakelugnar. Spisar i den ena salen och köket…”234
I teoretiseringen kring handelsmännens motiv till att söka sina rumsliga verksamheter till
stadens merkantila kärna var det som Vance påpekat, en medveten strategi för att få en närhet till
leveranser och kunder vilket styrks av Gropegårdens beskrivning. Detta var en tomt som
fungerade som kombinerat boende, handels- och godsbod som vidare var en tomt i anslutning till
Järntorget och järnvågen, det vill säga platsen för invägning och avskeppning av järn.
Vi vandrar från dessa tomter söderut mot ån och passerar Järntorget och kyrkan. När vi nått
ån tar vi oss österut på kartan och finner tre tomter som Cleophas ägde strax nere vid ån, dessa är
tomt nr 85, 87 och 88; Strandgatan 1 och 3235 och Skolstugatan nr 3236. Alla tre är belägna i Wretroten.
Tomt nr. 88 är också ägd av bagaren och skepparen Johan Scuhltz, faktiskt en av de allra högst
taxerande borgarna i Arboga237, inga brända bullar i det fallet. Vid korsningen Hamngatan och
Herrgårdsgatan finner vi ytterligare en tomt i Cleophas ägor; Herrgården nr 1238 (Wretroten) och
allra längst bort i kartbilden ägdes tomt nr 8, Sten Sture nr 4 mellan 1784-1792239. De tomter norr
om staden i Västra norr som vi ännu inte har presenterat går att finna strax norr om torget vid
Nygatan inte så långt från den korsande Kapellgatan. Dessa tomter är nr 171 och 151; Giktringen
232
Brattström, J.E., (1974), s. 84.
Brattström, J.E., (1975), s. 87.
234
Brattström, J.E., (1974), s. 88.
235
Brattström, J.E., (1975), s. 67.
236
Brattström, J.E., (1975), s. 70.
237
Taxeringslängd.
238
Brattström, J.E., (1975), s. 77.
239
Brattström, J.E., (1974), s. 125.
233
72
1-5. Dessa tomter är att betrakta som centralt belägna.240 Vi tar oss ner till kvarteren söder om ån
via Kapellgatan och finner strax efter brofästets slut två tomter på vardera sidan om Kapellgatan;
tomt nr 255 och 285, Sämskmakaren nr 4241 och Garverigården nr 1242 (västra respektive östra
sunnan). Med tanke på dessa tomters belägenhet är dessa också att betrakta som näst intill
centrala, med tanke på att de ligger strax på andra sidan ån, med ett mycket kort
promenadavstånd från Stora torget.
Vi svänger österut, på kartan, längs med Storgatan och tar sedan till höger och finner tomt
355b Remsnidaren nr 3 (Östra sunnan) och en Samuel Schmidt som kanske var anställd243. Vi hittar
slutligen till tomt 293, nära ån efter Storgatan den Soopiska gården nr 2. Tydligen köptes den för
2000 daler År 1772.244 Det framgår dock ej om det rör sig om daler kopparmynt eller silvermynt.
Riksföreståndaren nr 3245, tomt nr 179 i Västra norr var år 1774 såld för 5000 daler, och med tanke
på dess centrala läge var 5000 daler för en tomt kanske ett normalpris för tomter under denna tid
i centrala Arboga stad? Sven Johan Cleophas tomt nr 180, Härberget nr 1246 också såldes 1774, och
då för 6000 daler. Denna tomt ligger lite närmre Stora torget än Riksföreståndaren nr 3 och har
då också ett högre värde. Riksföreståndaren nr 3 beskrivs år 1754 som: ”Stadens förmögnaste
hus.” och 1773 års syneprotokoll visar att detta var: ”Ett stort gammalt stenhus med hvalf och
källare under samt tegeltak. En stor trädbyggning af sal och trenne kamrar på undra botten och
3:ne nattstufvurum ofvanpå under tegeltak, alla med eldstäder försedde…”247
Rådmannen och bergsfogden S. J. Cleophas gick att finna i skattegrupp ”30 till 40” men även
”20 till 30”, som antogs vara en avtrappning på karriären vilket resulterade i ett längre skatteuttag
från honom.248 Trots detta hade han tydlig koncentration till stadens mitt och teorin om att
köpmännen gick att återfinnas främst i detta spatiala sammanhang verkar ännu en gång stämma.
Cleophas är an av de järnhandlande borgarna som har flest tomter och många av dessa är
luxuösa.
8.4.3. Erik Westén, rådman
Rådmannen Eric Westén, och senare hans änka, var den borgare som var aktiv i järnhandeln
och som hade det största tomtägandet. Det går att räkna till 21 tomter som innehades av Westén
240
Brattström, J.E., (1971), s. 82-83.
Brattström, J.E., (1970), s. 95.
242
Brattström, J.E., (1969), s. 71.
243
Brattström, J.E., (1969), s. 94.
244
Brattström, J.E., (1969), s. 78.
245
Brattström, J.E., (1972-73), s. 110.
246
Brattström, J.E., (1972-73), s. 72.
247
Brattström, J.E., (1972-73), s. 72.
248
Taxeringslängd.
241
73
tidigast från mitten av 1700-talet fram till de tio första åren av 1800-talet. Tomterna var belägna
enligt följande: 9 stycken i Västra norr, 6 i Östra sunnan, 5 i Wretroten och 1 i Västra sunnan.
Norrotarna kontra söderrotarna blir ett förhållande av 14 till 7, alltså en klar dominans för
stadens centralare delar.
Denna gång börjar undersökningen av tomter i Arboga stad väster om ån i Västra sunnan på
adressen Storgatan i kvarteret Gesällen nr 9 vilket visar sig också varit ägt av rådman H.
Forssten249. Detta verkar vara den tomt som först införskaffades av Eric Westén år 1737. Ett
kvarter efter Storgatan i östlig riktning och i roten Östra sunnan, korsningen Storgatan och
Kapellgatan fanns tomt nr 262, Långa raden nr 15 i Westéns ägo. Vi fortsätter fram till Storgatans
slut och svänger norrut längs Kapellgatan och hittar i korsningen till Trädgårdsgatan tomt nr 343
i Östra sunnan, Menlös nr 4.250 Där var handlanden Ola Ahlberg-Larsson inhyst. I Menlös nr 2, tomt
nr 340 som ligger intill Menlös nr 1 ägdes av Westén under slutet av 1700-talet: ”1769: "Våningsoch uthus, papperstapeter i 2 rum, kakelugnar i 3, kök, brygghus med brännvinspanna af koppar,
lada med loge, hvälfd källare, kryddgård.”251.
Vi fortsätter i samma riktning längs med Trädgårdsgatan och finner på andra sidan vägen snart
Långa raden nr 15252 tomt nr 362. Vi befinner oss nu i höjd med tomt nr 362 dock på Storgatan
och tomt nr 311, Tullnären nr 6253 som var i Westéns ägo. Tomt nr 350 på Trädgårdsgatan, som
inte ligger alldeles för långt bort från tomt nr 343 och 340, Långa raden nr 3254 var enbart en
kålgård, och besvikna viker vi in på Kapellgatan som tar oss till Stora torget. På den västra sidan
av Stora torget finner vi Westéns tomt nr 213, Helge kors nr 3 och vi blir lite avundsjuka på det
centrala läget. Dock hittar vi spännande information om tomten; tydligen bodde konung Fredrik
I här 1751255. Det fanns också en tomtskildring för Helge kors nr 3 redovisad: ”1758: tapeter i 5
rum, inmurade kopparpannor i brygghuset”.256
På andra sidan torget i tomterna norr respektive söder om Rådhuset hade Westén tomt nr 189
Harneskmakaren nr 3257, 223 Kungsgården nr 1258 och 222 Kungsgården nr 2259. Tomt nr 189 var ett
249
Brattström, J.E., (1970), s. 102.
Brattström, J.E., (1969), s. 90.
251
Brattström, J.E., (1969), s. 89.
252
Brattström, J.E., (1969), s. 120.
253
Brattström, J.E., (1969), s. 106.
254
Brattström, J.E., (1969), s. 118.
255
Bergström B., Löwgren A. och Almgren H, Alla tiders historia, s. 186-187 Något som kännetecknade hans
period var att hans makt begränsades och tillslut behövde inte konungen inte närvara utan man nöjde sig med
hans namnstämpel.
256
Brattström, J.E., (1972-73), s. 126.
257
Brattström, J.E., (1974), s. 84.
258
Brattström, J.E., (1975), s. 63.
259
Brattström, J.E., (1975), s. 64.
250
74
samägande mellan bruksinspektor N. Östling, Hällefors, och Westén. Denna tomt var också
mycket innehållsrik med:
”1772: 14 våningsrum, 3 källare, visthus, gatubod, drängstufva, brygghus med kopparpanna och 2
jernkittlar. Öfverkammare, 2 tainturer, papperstapeter, 3 dito af väf, 8 kakelugnar. Tegeltak,
Hvarjehanda uthus, godar, lider, stall, får- och svinhus. Spiltor för 20 hästar.”260
Även tomt nr 223 vid Rådhusgatan finns beskriven:
” 1765: Trevåningsbyggning med rum och kamrar, tapeter och kakelugnar, hvälfda källare,
brygghus med inmurade kärl, 4 byggnader under tegeltak. Den norra utantill rappad; ladugårdsoch andra uthus; västra byggningen handelsbodar att uthyra, i synnerhet vid marknader. 1770
taxerad till 15000 d kmt.”261
Jag hittade ovan tomter med central belägenhet med ett värde omkring 5000-6000 daler i någon
valör. Deras pris kan vara redovisade i daler kopparmynt. Man förstår dock att tomt nr 223 var
dyrbar. Kanske hade tomt nr 189 ett högre värde med tanke på alla rum i denna fastighet? Dessa
tomter innehöll även dyra spritbränningsapparater av koppar papperstapeter, kakelugnar, tapeter
av väv etcetera vilket tyder på en ansenlig rikedom. Troligtvis var handelsborgarnas hus som till
exempel Westéns ägor exklusiva.
Ett kvarter norr om tomt nr 189, vid Nygatan, finner vi tomt nr 109, Svärdfejaren nr 1 och där
var rådman Heins Broms delägare262. Vi rör oss västerut in i roten Västra norr och hittar ett
pärlband av tomter i kvarteret Guldsmeden (nr 8 och nr 11), tomt nr 160, 163, 166, 167 och 168263.
I tomt nr 160 var postmästare C. F. Wahrenberg delägare. Honom har vi stött på tidigare och
han hade delägarskap med Tenggrens änka i tomt nr 215 i Västra norr. Westén ägde också
Godtemplaren nr 3, tomt nr 96 i östra kvarteret söder om ån264. Mellan år 1751 och 1762 ägde
Westén Gambrinus nr 2, tomt nr 237 i kvarteret västra norr.265 Tillbaka i Wretroten nere vid åhn
och lastkajen finner vi att Westén ägde tomt nr 85 och 86 (Strandgatan)266. I tomt nr 85 var
rådman Anders Sjöberg delägare. Gropegården, tomt nr 96, som ligger strax bakom kyrkan i
Wretroten är att betrakta som centralt belägen och innehades av Westéns änka från år 1789 till
260
Brattström (1974), s. 84.
Brattström, J.E., (1975), s. 63.
262
Brattström, J.E., (1971), s. 107.
263
Brattström, J.E., (1971), s. 81.
264
Brattström, J.E., (1969), s. 83.
265
Brattström, J.E., (1972-73), s. 127.
266
Brattström, J.E., (1975), s. 67.
261
75
1802267. Den återstående tomten återfinns i bortre delen av Wretroten och det är tomt nr 3, Sten
Sture nr 1.268 Boktryckaren nr 2, tomt nr. 258 ägdes av Erik Westén och rådman Moberg från år
1749-1753 och var en bostad med nio rum och kök som var dekorerad med stoffstapeter.269
Sammantaget hade Westén många centralt belägna tomter, ibland dem några flådiga och
omfångsrika sådana, och han hade minst sagt många tomter vilket tyder på att hade tillgång till
stora ekonomiska resurser.
8.4.4. Gustav Borg, vågmästare
Vågmästare Gustav Borg var i taxeringslängderna representerad av sin fru eller sagt änkan Maria
Borg i skattegrupp ”20 till 30”.270 Om ni drar er till minnes diskuterade jag om att han troligtvis
med sitt förtroendeämbete vid Järnvågen säkerligen var en förmögen man och familjeförsörjare
vid tiden för sin levnad. Men att detta förändrades i viss mån när änkan Maria tog över affärerna,
vilket berodde som antytts ovan på försämrade villkor för änkors drivande av sina framlidna
makars affärsrörelser.
Gustav Borg och hans änka hade ett spritt tomtägande. Deras innehav gick att spåras till alla
beboliga rotar med tre tomter i Wretroten, tre i Västra sunnan, två i Östra sunnan och en i Västra
norr. Totalt alltså fyra tomter norr såväl som söder om ån. Den mest centrala tomten var tomt nr
98, Gropgården nr 4271, i Wretroten som var belägen i kvarteret strax bakom kyrkan i en nordöstlig
riktning. Denna följt av tomt 137 också i Wretroten, Posthornet nr 5272 vid Ahllöfsgatan samt tomt
nr 235 i Västra norr vid Trädgårdsgatan, Laggaren nr 2273, som förövrigt var en ladugård. I Dragaren
nr 9 (tomt nr 41 i Wretroten) finner man också änkan Elisabeth Andersdotter Hammar274. I
Västra sunnan ägde paret Borg tomt nr 245 och 244 samt 271; Kallstensgården nr 1275,
Grindbergatullen nr 2276 och Gesällen nr 9277. I den sistnämnda residerande också ännu en änka, Anna
Agrell. Tomt nr 244 var förövrigt en ladugård. Vilken relation till dessa änkor Gustav eller Maria
Borg hade är svårt att säga och man får nöja sig med att konstatera att de faktiskt hade en kontakt
med dessa. De resterande två tomterna gick att finna i Östra sunnan långt från centrum, dock vid
267
Brattström, J.E., (1974), s. 92.
Brattström, J.E., (1974), s. 124.
269
Brattström, J.E., (1970), s. 111-112.
270
Taxeringslängd
271
Brattström, J.E., (1974), s. 90.
272
Brattström, J.E., (1971), s. 93.
273
Brattström, J.E., (1972-73), s. 130.
274
Brattström, J.E., (1974), s. 113-114.
275
Brattström, J.E., (1970), s. 83.
276
Brattström, J.E., (1970), s. 98.
277
Brattström, J.E., (1970), s. 102.
268
76
en belägenhet nära ån. Dessa var tomterna 298 och 299, Varvet nr 1. På den sista tomten fanns en
stuga, en bod och en verkstad.278
Sammantaget för Gustav Borg och hans änka går det att säga att deras tomtägande var
avvikande från de övriga undersökta. Hälften av tomtarna i Wretroten och Västra norr och är
ganska centralt belägna, annars återfinnes hälften på andra sidan ån koncentrerade i varsitt hörn
av respektive rot.
8.4.5. Petter Siöstedt, handelsman
Handelsmannen och rådmannen Petter Siöstedt (ibland omnämnd som ”Per”) hade sitt ägande
spritt till varje område i staden dock med en liten större anhopning av tomter i Västra norr med
fyra tomter. Ser man på ägandebilden norr om ån kontra söder om ån står det och väger jämt
mellan dessa skilda rotar. När det rumsliga rastret av tomter är utlagt på kartan döljer sig dock en
annan vy än som skisserades ovan; Petter Sjöstedt hade nämligen 4 tomter som låg mitt i Arboga
stads centrum, det är tomterna nr 193, 194, 180 och i viss mån 176. Kapellet nr 2 (tomt nr 193)
ligger vid Stora torget vid Kapellgatan: ”Boningsrum med uppspikade tapeter, hvälfd källare och
bränvinspanna.”279. I huset mitt emot finner man tomt nr 194 Härberget nr 2280. Här bodde Petter
Sjöstedt mellan åren 1774 och 1778. Den person som hade haft denna tomt i 25 år och sålt denna
vidare till Sjöstedt var en gammal bekant, nämligen rådmannen Carl Ahlgren. Härberget nr 2 var
en mycket luxuös tomt, vilket presenterades i genomgången av Ahlgrens ägor. I samma hus
finner man rådman Sjöstedts tredje tomt nr 180 Härberget nr 1 och även där återfinner man två
gamla bekanta, rådmännen Sven Bornander och Johan Cleophas, som ägde denna tomt innan
den såldes till Sjöstedt år 1774281.
Petter Sjöstedt ägde också en fjärde gård i Västra norr, som gick att finna ett kvarter västerut
på kartan med utgång åt Nygatan, nämligen tomt nr 176 Jacob Petre nr 2282. Där finner vi också en
hantverkare och guldsmeden H. A. Christiernin, kanske ännu en relation av förlagstyp? I
Wretroten två kvarter bort från kyrkan i östlig riktning på kartan finner man tomt nr 66,
Glasmästaren nr 2, i Sjöstedts ägo. Tomten verkar vara relativt enkel: ”1761: Bod och stort stall
med skullar under torfttak, hvälfd källare och kålgård.”283 Vi förflyttar oss ner till området Västra
sunnan och Trädgårdsgatan. Där finner man tomt nr 276 och 278; Klossputten nr 3 och 5284.
278
Brattström, J.E., (1969), s. 85.
Brattström, J.E., (1972-73), s. 115-116.
280
Brattström, J.E., (1972-73), s. 113.
281
Brattström, J.E., (1972-73), s. 112.
282
Brattström, J.E., (1972-73), s. 107.
283
Brattström, J.E., (1974), s. 104.
284
Brattström, J.E., (1970), s. 115.
279
77
Intressant nog finns det en hantverkare med i spelet även på dessa tomter, och det är
gördelmakaren Eric Martens. För att travestera på dennes profession och kontakter till
rådmannen Sjöstedt; är det så att Sjöstedt dragit åt svångremmen för krediter kanske?
Petter Sjöstedt ägde också tre tomter i Östra sunnan; nr 337, 324 och 325; Remsnidaren nr 4 och
Paradiset nr 3 och 4.285 Sammantaget hade hälften av Sjöstedts tomter en central belägenhet kring
Stora torget, medan andra hälften gick att påträffa söder om ån. Det finns inga indicier på när
tomterna köptes in eller under vilken period de ägdes, att de skulle följa någon privat affärscykel
för Sjöstedt. Detta skulle i så fall ha förklarat det delvis spridda ägandet av tomter.
8.5. Slutsatser och kommentarer
Vad Kekke Stadin erfar angående Arboga stads jordfördelning är att handelsmännen är de
största jordägarna, det vill säga att de innehade flest antal tomter samt att de avlade de största
tomtörena286 till staden. Handelsmännen var av den burskapsägande befolkningen de som hade
det största jordinnehavet i Arboga. En tredjedel av de jordägande borgarna i Arboga var därtill
hantverkare och utav dem var skeppare en stor grupp jordinnehavare.287
Dock är det rådmännen som har de flesta tomterna bland de undersökta järnhandlande
borgarna, då de har ett medelinnehav på 9,9 tomter per person gentemot handelsmännens 6,8
tomter per person. Därtill är de tre störst jordinnehavarna rådmän; Carl Ahlgren 15 tomter,
Rådskassör Sven Johan Cleophas (14 tomter), och Erik Westén 21 tomter. I medel innehade de
järnhandlande borgarna 7,1 tomter per person. Det förekom i svenska städer att delar av
stadsjorden togs i anspråk för magistratens ändamål och portionerades ut till stadens
förtroendemän288. Orsakssambandet till varför de järnhandlande borgarna också är det högst
taxerande skiktet, de största jordägarna och som vi skall se med betydande kontakter till
handelshusen i Stockholm är ett komplext sammanhang där relationen mellan hönan och ägget är
svåra att placera. Denna grupp åtnjuter kronans privilegium till järnhandeln genom Arboga stads
uppstadsfunktion.
Gällande en specifik koncentrering till stadens rum visar det sig procentuellt sett att
rådmännen och handelsmännen hade ungefär samma koncentrationer av deras totala antal tomter
i de centrala rotarna norr om ån. Dock hade rådmännen söder om ån en stark koncentration i
285
Brattström, J.E., (1969), s. 101 och 103.
De burskapsägande kunde erhålla brukningsrätt till jorden genom att betala ”tomtöre” till staden. Dock fanns
det också vissa jordar med äganderätt.
287
Stadin, K., s. 78-82.
288
Stadin, K., s. 78.
286
78
Östra sunnan medan handelsmännen hade mer en proportionerlig fördelning mellan de södra
rotarna.
För att summera rådmansgruppen hade de alla flest tomter i de centralaste rotarna Wretroten
och Västra norr även om de ägde tomter i de andra rotarna också. Det är också rådmännen som
har de flesta tomterna i den undersökta populationen då de ägde cirka 60 procent av de
undersökta 114 gårdarna och bland dem fanns de järnhandlande borgare med flest tomter per
person. Rådmännen hade alla tomter vid eller i anslutning till de betydelsefulla institutionerna och
de näst intill ceremoniellt viktiga platserna såsom Rådhuset, Stora Torget, Heliga
Trefaldighetskyrkan, Järntorget och Järnvågen. På tomterna fanns byggnader med som mest 14
rum och tre källare till två rum och kök. I dessa byggnader kunde man då finna lyx såsom stoffoch papperstapeter, kopparpannor och kakelugnar och på vissa byggnader var torvtaket ersatt
med tegel.
Några av rådmännen hade även förmånen att äga den Ahllöfska tomten, som då och än i dag
är en statusmarkör att bli förknippad med. Ahllöf är en av de släkter som varit bland de mest
framstående i Arbogas historia. Erik Westén hade även en centralt belägen tomt som även
Konung Adolf Fredrik år 1751 hade ägt och det borde ses i samma dager som den Ahllöfska
tomten, som en statusmarkör att äga. Några av de presenterade tomterna var ett samägande
mellan flera parter och inte sällan var det framstående personer som var med såsom assessor C.
von Christersson och bruksinspektor Eric Almgren för att nämna några. Rådmansgruppen var
minst sagt dominanta spelare på dåtidens bostadsmarknad med flertalet tomter och lyxiga hus i
stadens prominenta delar.
Handelsmännen hade även de sitt tomtägande koncentrerat till stadens norra delar nära Stora
torget, Rådhuset, Heliga Trefaldighetskyrkan, Järntorget och Järnvågen. De stora tomtägarna av
handelsmännen, det vill säga Gustav Borg och Petter Siöstedt, hade jämfört med de stora
tomtägarna hos rådmännen, procentuellt sett fler tomter söder om ån än norr om ån. Gustav
Borg hade bland annat en ladugård söder om ån och Stenberg en kålgård.
Totalt sett var koncentrationen i de norra roterna i stort sett lika medan handelsmännen söder
om åhn hade en proportionell fördelning. Rådmännen ägde dock fler tomter totalt sett.
Gällande samägande så finns det ingen direkt skillnad då man återfinner hantverkare hos båda
grupperna, i vilka har spekulerats varit föremål för ett lokalt förlagssystem. Men skillnaden ligger i
att rådmansgruppen haft samägande med andra rådmän och en assessor289 vilket inte
handelsmännen hade. Då det var ett fåtal som ägde våningar i staden, kanske enbart 4 procent av
289
Assessor, från latin, bisittare; gammal ämbetsmannatitel. Titeln har också använts för ledamot av kollegialt
organiserade myndigheter, vanligen domstolar. http://sv.wikipedia.org/wiki/Assessor den 20 februari 2006 kl
18:43.
79
stadens befolkning ägde alla tomter och våningar. När materialet har genomgåtts har vi sett att
det var vanligt att järnborgarna stod som ägare över en tomt som andra bodde på om det var
rådmän, handelsmän, änkor, gördelmakare, harneskmakare, guldsmeder med flera.
Då det inte kunnat påvisas att det finns skilda spatiala koncentrationer mellan rådmännen och
handelsmännen kan det vara så att det i en liten stad som Arboga handlade om särskilda hus? Där
kanske samägande visar på att handelsmännen hade något lite mer samägande med hantverkare
än ståndspersoner, medan rådmännen hade en aning tvärtemot koncentration. En indikation kan
vara den Ahllöfska tomten som ägdes av rådmännen Samuel Moberg och Anders Lithzberg men
som inte innehades av någon av handelsmännen. Släkten Ahllöf var en av Arbogas prominenta
namn genom tiderna och var som vi sett intimt förknippat med välstånd. Detta måste varit en
mycket viktig statusmarkör och att ingen utav handelsmännen ägde denna tomt visar säkerligen
på att det finns en liten spatial skillnad i ägande/boende- koncentrationer inom staden, detta från
hus till hus. Även rådman Westéns ägande av Helge Kors där konung Adolf Fredrik hade bott
var exklusivt hans ägande, vilket ytterligare styrker tesen. Rådmännen Carl Ahlgren och Sven
Johan Cleophas var ensamma om att ha Riksföreståndaren nr 3 i sin ägo, som de ägde efter den
framskjutne borgaren Robert Petre. År 1754 ansåg borgarna att detta var; ”Stadens förmögnaste
hus”.290
Sjöbergs modell kan om man ser på hela befolkningen stämma då de fattiga troligtvis bodde i
utkanten av Arboga. Man ska därmed inte glömma att rådmän och handelsmän tillhörde eliten
även om det fanns inomborgerliga skillnader. Det är inte så konstigt att de bodde i centrum av
staden. Vances teori kan som man sett utspela sig på minsta spatiala nivå i staden och detta i
Arboga mellan hus. Både Sjöbergs och Vances teorier har en allmän europeisk stadslig förebild
och med tanke på att Sverige inte hade jämförelsevis stora städer är det inte konstigt att man inte
hittat separata kvarter i staden för handelsmän och rådmän, även om de hade flest tomter i norra
delen av staden.
De övriga, Öfwerdirectörerna Hellman och Neuman samt organisten Oxelberg hade även de
centralt belägna tomter i Wret roten och Västra norr. Hellman hade en tomt som han delade med
en stockholmsköpman mellan Järntorget och Stora torget. Neuman ägde en bod och bodde själv
vid Jäders bruk. Orgelnisten hade två centrala tomter i Västra norr och Wret roten. En av dem
låg intill Stora torget och den andra vid Heliga Trefaldighetskyrkan. De tre övriga uppvisar
liknande bostadsmönster som de andra även om deras ägande är mindre och att de ägde inget
söder om ån.
290
Brattström, J.E., (1972-73), s. 111.
80
För att återkoppla till manifestationen av makt och prakt i Heliga Trefaldighetskyrkan var det
främst rådmän som skänkte gåvor i form av textilier, som blev på modet kring år 1770. Det var
den stora dominanten på bostadsmarknaden Erik Westén med 21 tomter och den nyvalde
rådmannen (år 1775), men i vår studie karaktäriserad som handelsman, Petter Siöstedt med 10
tomter som investerade i dåtidens reklampelare. Även rådskassören Anders Lithzberg erlade
textilier. Lithzberg som ägde vid en tidpunkt den Ahllöfska tomten. Således var det de
prominenta tomtägarna som erlade textilier. Eftersom Siöstedt, Ahlgren och Cleophas initialt var
rådmän visar det på att rådmännen rekryterade framstående medlemmar från handelsmännen.
Dessa herrar hade enligt taxeringslängderna en bevillning kring cirka 35 till 50 daler silvermynt
plus att de var de främsta tomtägarna i staden med 15 tomter (Ahlgren), 14 tomter (Cleophas)
samt 10 tomter (Siöstedt). Den kvalitativa undersökningen understryker detta då Ahlgren ägde
Riksföreståndaren nr 3: ”Stadens förmögnaste hus”, sörjde för bostad åt rådman H. J. Heijser,
skräddare Christoffer Philberg och fru Helena Wahlström. Riksföreståndaren nr 3 ägdes också av
Cleophas som sörjde för bostad åt Samuel Schmidt medan Siöstedt ägde bostäderna för
guldsmeden H.A. Christiernin och gördelmakaren Eric Martens.
Mellan de etablerade eliterna och utbrytarfalangen, som gjorde det mondänt att sitta längst bak
i kyrkan, gick det en skiljelinje inom de järnhandlande borgarna. Längre fram satt Samuel
Moberg, Erik Westén och Anders Tenggren vilka innehade ämbeten som rådmän och
postmästare. De beviljade högt och därtill var de etablerade aktörer då deras ämbete innehades
under hela perioden. De som satt längre bak och hörde till utbrytarfalangen var Carl Ahlgren,
Sven Johan Cleophas och C.P. Anander. Den gemensamma nämnaren var att de var nya i sina
roller på den lokala markanden. Ahlgren och Cleophas blev först rådmän år 1771 och Anander
var inte bosatt i staden förrän år 1791.
81
9. Slutsatser och sammanfattande diskussion
I undersökningen, vilken baserar sig i huvudsak på tre områden, ekonomisk förmåga, boende
och nätverk, har undersökts huruvida de aktiva inom järnhandeln i början till mitten av 1770talets Arboga utgjorde en elit. Som skisserades i inledningen är elitbegreppet föränderligt över tid
eftersom de samhällsinstitutioner i form av seder, normer, organisationer och lagar som
legitimerade eliter var i 1770-talets Sverige olik dagens samhälle.
Förutsättningarna att i sammanhanget vara involverad i järnhandeln var att handel i sig var
reglerad då det krävdes utbildning och medlemskap i ett skrå för att deltaga. Vidare var handeln
en del av stadens privilegier och inte en enskild korporations vilket gjorde det möjligt att den
starkaste aktören på den lokala nivån skulle avnjuta flest frukter att skörda från järnhandels träd.
Därmed kunde ett aktivt borgerskap få inflytande över stadens handel genom att verka för att få
inflytande över stadens styrande organ, magistraten.
Jag fann att det fanns fyra distinkta grupper i samhället som var knutna till järnhandeln, vilka
var rådmän, handelsmän, brukspatroner och kyrkan. Dock tillkommer vågmästaren som inte
tillhörde magistraten utan var tillsatt av kronan vilket gör att han faller mellan kategoriseringarna.
Vågmästaren var en person som staden hyste förtroende för och därmed var det en person av
rang och inflytande som innehade ämbetet. Som myndighetsperson borde Gustav Borg och hans
hustru ha haft sociala kontakter med resten av stadens elit.
Vid den ekonomiska undersökningen visade det sig att rådmännen och handelsmännen slår de
andra två grupperna med hästlängder och där rådmännen är den grupp som har störst ekonomisk
förmåga. Rådmännen hade fler högt taxerande personer och hade i snitt högre bevillning än
handelsmännen. Dessutom är det så att rådmännen hade fler anställda och hade därmed råd att i
större utsträckning lyxkonsumera, vilket stöder resultatet av bevillningen. Att ha lärda i tjänst
såsom bokhållare och skrivare indikerar på en god ekonomisk situation.
Rådmännen och handelsmännen som var involverade i handeln med järn tillhörde i allmänhet
de högre taxerande skikten och rådman Erik Westén är den högst taxerande borgaren under
början till mitten av 1770-talet. Det råder således inga tvivel om att många personer involverade i
handeln av järn tillhörde den ekonomiska eliten och att andra i relation till befolkningen i stort,
var högt taxerande.
Förutom resultaten av den ekonomiska undersökningen går det att finna att det rådde en viss
successionsordning inom borgerskapet då handelsmän med god bevillning blev anförtrodda att
senare bli rådmän. Detta gäller för Sven Johan Cleophas som år (1770 eller) 1771 blev rådman
efter att ha varit handelsman år 1769 och för handelsmannen Pehr Petter Siöstedt. Herr Siöstedt
82
blev rådman år 1775. Det verkar som om när handelsmännen är tillräckligt framgångsrika får de
större tillgång till den politiska makten i magistraten. Är ekonomisk framgång därmed en
förutsättning för vidare inflytande i järnhandeln? Som vi sett finns det en korrelation mellan hög
bevillning, som någorlunda speglar framgången i handeln, och ämbete i magistraten.
Fortsättningsvis är det i rimlig mening, med tanke på de osäkra marknadsförhållandena, så att det
fanns en drivkraft att utjämna konjunkturer genom att också ha ett välavlönat ämbete. De facto
var Arbogas magistrat en av de högst avlönade i landet med hänsyn till stadens storlek.
Arbogajärnhandlandes position gentemot Stockholm och övriga landet kom att förändras
under perioden då det skedde en ”proletaisering” av deras ekonomiska potential. Trenden var att
de lägre skikten utbredde sig, där de järnhandlande och andra borgare år 1775 var ekonomiskt
svagare än år 1769. Detta är tydligast för de järnhandlande. Även den totala kontributionen pekar
på att detta var fallet. Utkomsten verkar trolig i förhållande till den förlorade position till
anläggandet av andra uppstäder som Nora och Lindesberg, men också i konkurrens med
Stockholmsköpmän som gjorde allt för att genskjuta transitohandeln. Man ska inte förglömma att
1736 års ordning där Arboga förlorade sin exklusivitet har förordats av Kekke Stadin att ha varit
dödsstöten för arbogahandelsmännen. Visserligen kan temporära konjunkturella nedgångar ha
visat på sämre grund för bevillning, dock ska det påpekas att hela borgerskapet hade en nedgång
vilket betonar en strukturell försämring. Det vill säga att en viktig inkomst för Arboga såsom
järnhandel, slog säkerligen på flera plan. Då många yrken som var komplementära för
uppehållandet av handel, vägning och skeppning kände också av sämre tider. Man kan bland
annat se i diagrammen på sidorna 40, 41 och 43 en allmän tendens till sämre inkomster. Även om
personliga umbäranden beroende av bland annat ålder, sjukdom etcetera kan ha påverkat utfallet
kan sådana inte ha slagit till mot varenda en av borgarna som var aktiva i järnhandeln och
borgerskapet som helhet.
Kekke Stadin fann att de starkare köpmännen i Arboga stod sig bra i konkurrensen från
externa element på grund av sina nätverk lokalt och nationellt. Detta är ett karaktäristika även för
de undersökta borgarna, men även om andra utmanövrerats är de kvar vid rodret på ett tillsynes
sjunkande skepp. Vad var därmed brukspatronernas roll, det vill säga ”Öfverdirectörerna” från
Jäders bruk, i Arboga? Var det brukspatroner som fått inflytande i magistraten och kom från
kanske Stockholm eller var det Arbogaborgare som tagit kommandot över järnproduktionen?
Bostadsundersökningen visar att båda hade handelsbodar i Arboga och frånfallet i taxeringen
indikerar att de inte bodde i staden. Deras ursprung och förhållande till Arboga kan undersökas
vidare. Erik Westén var rådman och även flertalig bruksägare vilket visar på att bruksintresse och
ämbete knöts samman. Dock visar det inte på om Westén var rådman innan han blev bruksägare
83
eller vice versa. Det finns dock en misstanke om att Westén var en av de lokala borgare som
kunde ta upp konkurrensen med de yttre elementen, som Kekke Stadin skriver om.
En vanlig form av företagandet under perioden var att bygga familjenätverk genom giftemål,
gåvor och utbildning vilket Leos Müller visat i sin avhandling291, vilket berodde på att formella
affärsmässiga institutioner inte existerade och riskspridning blev förbehållet långsiktiga relationer
istället. Relationer där affärer och socialt liv inte hade några direkta gränser. Med detta i åtanke
undersöktes innehållet i metallvågsböckerna, och fann indikationer på att Arbogas järnhandlande
elit (främst rådmän och handelsmän) hade sådana nätverk.
I kontakt med stora brukskomplex och den dåtida, nationella ekonomiska eliten såsom Axel
von Fersen, David von Schulzenheim, Kammarbaron Pehr Lagerhjelm, stockholmsrådmannen
Anders Boij, greve Fredrik Gyllenborg och Kammarherre Carl Fredrik Uggla, hade dock
rådmännen en något bättre representation. Men det fanns även handelsmän, till exempel
Tenggren som hade kontakt med framstående män som bergsrådet Heijkenshöld.
När det gäller nätverket i Stockholm hade alla de undersökta järnborgarna likvärdiga kontakter
i exportstaden Stockholm, bestående av den yttersta bruksägande handelseliten. För att nämna
några potentater: Petersen och Bedoire, Hultman, Hebbe och Compagnie, Tottie & Arfwedsson,
Thomas Plomgren, Hassell, Bohman och Görges, Wharendorff, Thom Hedberg, kammarherre
Uggla och Johan M. Schön. Det är visserligen så att ingen kvalitativ studie gjorts där kontakternas
innehåll har studerats dock anser jag att jag har indicier på att det fanns ett vidsträckt kontaktnät.
I tider av hård konkurrens var det säkerligen så att personer med goda relationer till bruken men
också till export och handelsbolag var de som kunde bibehålla en position på marknaden, även
om denna position i sig var förtynande.
Eftersom Arbogaborgarna var mellanhänder i järnhandeln är det intressant att tänka sig att
några av deras kontakter i Stockholm också var deras konkurrenter som försökte genskjuta deras
position, vilket borde ha borgat för spänningar i relationerna. Detta har jag inget bevis för, men
det kan däremot vara fruktbart att spekulera i händelse av att det skulle gagna en uppföljande
studie. Kekke Stadin fann i sin undersökning att de framstående bland köpmännen hade egna
skutor till förfogande för transitohandeln. Det undersöktes huruvida detta var gällande även för
de järnhandlande och jag fann att det i hög grad gjorde så för rådmännen men också i någon mån
för handelsmännen. Det hade skett en proletarisering inom skepparyrket och flertalet skeppare
hade blivit lönearbetare. Dessa erbjöd sin arbetskraft till de skutägande borgarna. Men det var
även så att de järnhandlande borgarna köpte in tjänster från egenföretagarna bland skepparna,
vilket visar att de köpte sig extra lastutrymme vid behov. Det existerade även stockholmsköpmän
291
Müller, L., kap. 1.
84
och exportörer med sina egna skutor i Arboga, som också sålde sina tjänster. Därmed var
skeppning inte enbart förbehållen de lokala aktörerna.
Att i sammanhanget utgöra elit handlar om att skapa de rätta representationerna där val av
bostad signalerar makt och prakt, det vill säga om en greve inte lever som det anstår honom är
han inte längre greve. I de järnhandlande borgarnas Arboga var det vikigt att residera i närheten
av maktens korridorer vilket i Arboga bestod av Stora torget, Rådhuset, Järntorget med Järnvågen
och Heliga Trefaldighetskyrkan. Dessa centrala rum var symboler för den politiska och
ekonomiska makten, vilka utgjorde rum i Västra Norr och Wretroten. Det var kring dessa
centrala delar som vi fann den största delen av rådmännens och handelsmännens tomtinnehav.
Rådmännen som också hade fler högt taxerande personer hade också fler tomter per person och
därav hade rådman Erik Westén störst tomtinnehav av alla järnhandlande. Därtill hade
rådmännen ett medelinnehav av 9,9 tomter per person mot handelsmännens 6,8. Även om flera
tomter vittnar om luxuösa inredningar såsom kopparpannor, papperstapeter, och kakelugnar var
det inte förvånande att det var bland rådmännen som den största lyxen gick att finna. Rådmännen
hade även förmånen att inneha den famösa Ahllöfska gården som var en symbol för makt och
prakt som också skall som en av de yttersta statusmarkörerna på bostadsmarknaden.
Då Arboga var och är en liten stad i jämförelse med europeiska medeltida städer där teorier
och modeller som Vance och Sjoberg hade sina utgångspunkter från, gav bostadsundersökningen
för vår del inte tydliga utslag vad gäller spatiala schatteringar eller koncentrationer. Visserligen
finns det en koncentration av handelsmännens och rådmännens tomter till rotarna norr om ån,
men de innehar även tomter söder om ån. Så därmed är matchningen mot Sjobergs teori inte
klockren, även om de mindre välbeställda till större del bodde söder om ån. Det visade sig att det
fanns fler kålgårdar och bodar i eliternas ägande söder om ån, kontra de luxuösa våningarna kring
Stora torget vilket pekar på att de utstötta residerade söder om ån. När det gäller koncentrationer
baserat på skråtillhörighet finns det inga entydiga resultat eftersom att staden är ganska liten och
därmed går det inte att urskilja några ”handelsdistrikt” eller ”rådmansdistrikt”. Däremot kan
koncentrationer ha baserat på enskilda byggnader i staden varit föremål av distinktioner. Det
visade sig att den Ahllöfska tomten och en våning där konung Adolf Fredrik levt, ägdes enbart av
rådmännen vilket tyder på att spatiala distinktioner dock fanns på en mikrorumslig nivå.
85
10. Käll- och litteraturförteckning
OTRYCKTA KÄLLOR
Landsarkivet i Uppsala (ULA)
Arbogarådhusrätt och magistrats arkiv
•
Metallvågsböcker år 1770-1772 och 1773, K6B volym 4 och 5.
•
Taxeringslängd över rikets ständers bevillning Arboga stad år 1740-1799, volym 6.
•
Tullslängder, Arboga stad år 1770-1773.
•
Erik Lindbergs förteckning över svenska bruksägare 1695-1845.
TRYCKTA KÄLLOR
Brattström, J.E., ”Gårdar och godsägare. Efter manuskript från 1935 i Arboga Minnes
samlingar”, i Hembygdsföreningen Arboga Minne. Årsbok 1969-1975. Arboga.
LITTERATUR
Andersson, Gudrun, ”Att pränta in sitt namn. Arbogaeliten i kyrkorummet 1650–1750”, i
Hembygdsföreningen Arboga minne, årsbok. Arboga 2003.
Andersson, Gudrun, ”Makt och prakt. Rumsliga arrangemang kring Arbogas politiska elit”, i
Hembygdsföreningen Arboga minne, årsbok. Arboga 2004.
Andersson, Gudrun, ”Att bygga sig ett namn: Rumsliga hierarkier och strategier hos eliten i
Arboga 1650-1770”, i Med börd, svärd och pengar – Eliters manifestation, maktutövning och
reproduktion 1650-1900. Opuscula Historica Upsaliensia 29. 2003.
86
Andersson, Gudrun, Offentliga rum, Arboga stadskyrka. (opublicerad uppsats vid Historiska
institutionen) Uppsala.
Asker, Björn. Rådhusrätts- och magistratarkiv medeltiden-1970. (Stencil) Landsarkivet i Uppsala 1998.
Berglund, Knut-Erland, Stångjärn och marknadsintegration - En studie av den svenska
stångjärnsprisutvecklingen under 1700-talet, i syfte att kartlägga en eventuell globaliseringstendens.
(Opublicerad uppsats vid Ekonomisk-historiska institutionen), Uppsala 2003.
Bergström B., Löwgren A. och Almgren H, Alla tiders historia. 4 uppl. Malmö 1993.
Bergquist, Gunnar, ”Om Lars och Olof Ahllöf och deras donationer”, i Hembygdsföreningen
Arboga Minne. Årsbok. Arboga 1958.
Bergquist, Gunnar, ”Ladstaden och Järnvågen i Arboga”, i Hembygdsföreningen Arboga minne,
årsbok. Arboga 1962.
Corin, Carl-Fredrik, Arboga stads historia: Från 1500-talets mitt till 1718. Arboga 1978.
Florén, Anders, Disciplinering och konflikt: den sociala organisationen av arbete: Jäders bruk 1640-1750.
Uppsala 1987.
Gadd, Carl-Johan, Det svenska jordbrukets historia: Den agrara revolutionen 1700-1870. Stockholm
2000.
Göransson, Anita, ”Kön, släkt och ägande. Borgerliga maktstrategier 1800-1850”, i Historisk
tidskrift nr. 4. Stockholm 1990.
Heckscher, Eli F., Svenskt arbete och liv. 3 uppl. Stockholm 1963.
Herlitz, Nils, Svensk stadsförvaltning på 1830-talet. Stockholm 1924.
Hildebrand, Karl-Gustav, Fagerstabrukens historia – Sexton- och sjuttonhundratalen. Uppsala 1957.
87
Högberg, Staffan, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet. Stockholm 1969.
Jonsson, Inger, Linodlare, väverskor och köpmän : linne som handelsvara och försörjningsmöjlighet i det tidiga
1800-talets Hälsingland. Uppsala 1994.
Knox, Paul, Urban social geography: An introduction. Harlow 2000.
Lindberg, Erik, Borgerskap och burskap. Om näringsprivilegier och borgerskapets institutioner i Stockholm
1820-1846. Uppsala 2001.
Magnusson, Lars, Sveriges ekonomiska historia. 3 uppl. Stockholm 2002.
Magnusson, Thomas, ”En borgarklass i vardande - Göteborgskapitalister 1780 och 1830”, i
Historisk Tidskrift 1988. s. 46-74.
Mankiw, Gregory N., Principles of Economics. Cincinnati 2004.
Montelius, Sigvard, Västerås genom tiderna. Metropol i Mälardalen: Västerås ekonomiska historia 16201860. Västerås 1993.
Müller, Leos, The Merchant Houses of Stockholm c. 1640-1800 – A Comparative Study of Early-Modern
Entrepreneurial Behaviour. Uppsala 1998.
Newbold, P., Carlson, W. L. och Thorne, B., Statistics for Business and Economics. 5 uppl. Englewood
2003.
O’Rourke, Kevin och Jeffrey G. Williamson, Globalization and history. Cambridge Massachusetts
2000.
O’Rourke, Kevin och Jeffrey G. Williamson, ”When did globalization begin?” European review
of Economic History. Vol6, 2002.
88
Paulsson, Susanne, Ekonomiskt omyndig! – synen på kvinnlig egendom inom äktenskapet speglad av
grosshandlarfruars försvar av sina hemgifter. Grosshandlarkonkurser i Stockholm 1781-1799. (Opublicerad
uppsats vid Ekonomisk-historiska institutionen) Uppsala 2004.
Root, Hilton, The fountain of privilege: Political foundation of economic markets in Old Regime France and
England. Berkeley 1994.
Stadin, Kekke, Småstäder, småborgare och stora samhällsförändringar: borgarnas sociala struktur i Arboga,
Enköping och Västervik under perioden efter 1680. Uppsala 1979.
Söderberg, Johan och Jonsson, Ulf, A stagnating metropolis: the economy and demography of Stockholm
1750-1850. Cambridge 1991.
Vance, James E Jr., This scene of man: The role and structure of the city in the geography of western
civilization. New York 1977.
INFORMATION ÖVER NÄTET
Petter Gregorsson, ”Dalkarlshytte”. (2006-02-15)
http://web.telia.com/~u19309656/genealogi/pescheur/petter.html
Projekt Runeberg, ”Swedenstierna” (2006-02-13) http://runeberg.org/sbh/b0572.html
Släktföreningen Uggla, 2006. (2006-02-13) http://promero.se/uggla/historik.html.
Tjocka släkten, Antikvariatet på nätet, 2006. (2006-02-13)
http://www.tjocka.nu/heritage/i324.htm.
Uppsala Universitets Arkiv, (2006-02-13) http://www.uu.se/uua/lillBI.pdf
Wikipedia, 2006: Assessor (2006-02-20) http://sv.wikipedia.org/wiki/Assessor
Wikipedia 2006: Bredsjö. (2006-02-15) http://sv.wikipedia.org/wiki/Bredsj%C3%B6
89
Wikipedia, 2006: Kloten Lindesbergs kommun. (2006-02-13)
http://sv.wikipedia.org/wiki/Kloten,_Lindesbergs_kommun
90
11. Bilagor
11.1. Bilaga 1 – De ekonomiska förutsättningarna
Källa: ULA, Arboga Rådhusrätt och Magistrat, taxeringslängd över rikets ständers bevillning
Arboga stad vol 6, 1740-1799
Det initiala urvalsvillkoret, då en elit eftersöktes, var taxering över 10 daler silvermynt där de
som understigande kravet utelämnades. Klasser (ekonomiska skikt) beräknades efter gängse
statistiska tumregler292. Alla observationerna placerades sedan i skikten för att se frekvensen i
respektive klass. Klasserna över 50 daler silvermynt hade få representanter och dessa slogs ihop
till en klass. Den kumulativa frekvensen beräknades. Denna möjliggör att beskåda hur måna
observationer som en aktuell klass tillsammans med de underliggande har för procentuell
fördelning i materialet. Till exempel om procentsumman för en andra klassen är 83,2 % betyder
detta att den klassens observationer samt den underliggande har tillsammans 83,2 % av det totala
datamaterialet, vilket går att beskåda i tabell 11.1.1.
De 191 observationerna inkluderar borgarnas bevillning under alla undersökta år (år 1769,
1771, 1772 och 1775) därmed är de flest borgare representerade i olika skikt på grund av att jag
inte, i detta enskilda fall, tagit hänsyn till den tidsliga aspekten. Eftersom undersökningen baseras
på samtliga år valdes denna approach.
Tabell 11.1.1.
Klasser Frekvens
10 till 20
119
20 till 30
40
30 till 40
13
40 till 50
10
50 till 60
2
60 till 70
3
70 till 80
1
80 till 90
1
90 till 100
2
Totalt:
191
Klasser
10 till 20
20 till 30
30 till 40
40 till 50
Över 50
Frekvens Kumulativ
119
62,3%
40
83,2%
13
90,1%
10
95,3%
9
100,0%
191
För att undersöka huruvida det gick att skönja en förändring i taxeringen och därmed i den
ekonomiska situationen för Arbogas järnhandlande elit beräknade jag först hur många
292
Newbold et al., s. 15-17.
91
observationer som ingick i skatteskikten under de undersökta åren, vilket resulterade i tabell
11.1.2.
Tabell 11.1.2.
Skatteskikt
10 till 20
20 till 30
30 till 40
40 till 50
Över 50
Summa
År 1769
25
11
5
5
3
49
År 1771
27
10
5
2
2
46
År 1772
28
11
1
1
2
43
År 1775
39
6
4
2
2
53
Summa
119
38
15
10
9
191
Resultaten i tabell 11.1.2. räknades om till procentuella fördelningar och dessa resulterade i
tabell 11.1.3. Tabell 11.1.3. är underlaget för diagram 6.5.1. i kapitlet Ekonomisk förändring för
borgerskapet? För att förtydliga var 51 procent av de totalt antal personer, som enligt grundkravet
taxerade minst över 10 daler silvermynt, vilka taxerade år 1769 tillhörande skiktet 10 till 20 daler
silvermynt.
Tabell 11.1.3.
Skatteskikt
År 1769
10 till 20
20 till 30
30 till 40
40 till 50
Över 50
Summa
51%
22%
10%
10%
6%
100%
År 1771
59%
22%
11%
4%
4%
100%
År 1772
65%
26%
2%
2%
5%
100%
År 1775
74%
11%
8%
4%
4%
100%
För att se förändringar inom den järnhandlande populationen räknades även där fram hur
många personer som tillhörde respektive skikt (tabell 11.4) och hur detta reflekterades från en
procentuell fördelning (tabell 11.5.).
Tabell 11.1.4.
Skatteskikt År 1769
10 till 20
20 till 30
30 till 40
40 till 50
2
2
3
2
År 1771
7
2
2
1
Över 50
Summa
1
10
1
13
1
12
0
7
År 1771
54%
År 1772
58%
År 1775
71%
Tabell 11.1.5.
Skatteskikt År 1769
10 till 20
20%
År 1772
7
4
0
0
År 1775
5
0
2
0
Totalsumma
42
92
20 till 30
30 till 40
40 till 50
Över 50
Summa
20%
30%
20%
10%
100%
15%
15%
8%
8%
100%
33%
0%
0%
8%
100%
0%
29%
0%
0%
100%
Tabell 11.1.6. representerar de övriga högt taxerande borgarna under följande årtal i daler
silvermynt. ”Ä” representerar änka, det vill säga att mannens handelsaktiviteter övertagits av
änkan då denne gått bort. Därmed övertog änkan även bevillningen. Taxeringen i form av daler
silvermynt.
Tabell 11.1.6.
Handlande
Nordström
Ahlberg, Samuel
Schultz, Johan
Norman
Hafrenberg
Hellberg, Carl
Gahn, Nils
Titel
handelsman
rådman
bagare
handelsman
tobaksfabrikör
krögare
doctor medecinae
1769
47,24
72
68
47
39
28
23
1771
45,24
33 (Ä)
54,16
35,16
30
29
23
1772
45,24
27 (Ä)
59
29,16 (Ä)
30
30
23
1775
66,9
17,1 (Ä)
65,26
26 (Ä)
44,16
43,16
31,11
Notering: Ä = änka, * = uppgift saknas, H = handelsman, R = rådman
Tabell 11.1.7 redovisar det totala beloppet på alla borgares bevillning under de undersökta
åren, i daler silvermynt.
Tabell 11.1.7.
Totalt taxeringsuttag (d.smt.)
År 1769
2242
År 1771
1934
År 1772
1726
År 1775
-
Tabell 11.1.8 redovisar antalet anställda råd- och handelsmännen hade under de undersökta åren.
Medeltal anställda; är ett mått på hur många anställda en enskild aktör haft under åren 1769 till
1775. Det vill säga det totala antalet anställda per aktör var dividerat med 4-års perioden, vilket
bildar ett medel för de fyra åren.
Sammanvägt medel; är ett mått på gruppens medel av anställda för hela perioden. Det är alltså
summan av medeltalen dividerat med antal individer i gruppen.
År
Ahlgren, Carl
1769
*
1771
3 drängar
1772
1 dräng
rådman
Medeltal
anställda
93
1775
1 jon och 1 bokhållare
Anander, C.P.
1769
*
1771
*
1772
*
1775
1769
*
1771
*
1772
*
1769
*
1771
2 drängar och 1 skrivare
1772
2 drängar och 1 skrivare
1769
*
1771
*
1772
*
1775
*
Moberg, Samuel
1769
*
1771
1 dräng
1772
*
1775
*
Vesten, Erik
1769
*
1771
2 drängar
1772
3 drängar
1775
*
Borg, Gustav
1769
*
1771
*
1772
*
1775
1 dräng och 2 pigor
Berglund, Anders
1769
*
1771
*
1772
*
1775
*
Lindberg, Erik
1769
*
1771
*
1772
*
1,5
rådskassör
0
rådman
0,25
rådman
1,25
vågmästare
0,75
handelsman
0
handelsman
1 piga
Siöstedt, Pehr
1769
0
rådman
*
Lithzberg, Anders
1775
0
rådman
*
Cleophas, Sven Johan
1775
rådman
*
Bornander, Sven
1775
1,5
0,25
handelsman
*
94
1771
*
1772
2 drängar och 1 skrivare
1775
*
Stennberg, Petter
1769
*
1771
*
1772
*
1775
0,75
handelsman
1 jon, 1 dräng och 2 pigor
Tenggren, Anders
1769
*
1771
*
1772
1 dräng och 1 skrivare
1775
*
OBS! Det finns Inga
uppgifter om anställda
hos brukspatrons- eller
kyrkogruppen.
Sammanvägt medel,
rådmännen
Sammanvägt medel,
handelsmännen
1
postmästare/handelsman
0,5
0,64
0,54
95
11.2. Bilaga 2 – Kontakter och nätverksbyggande
Källor: Arboga rådhusrätt och magistrat, Metallvågsböcker 1770-1772 och 1773 (K6B:4 och 5)
Tabell 11.2.1. är en sammanställning av den information som går att finna i
metallvågsböckerna för Arboga rådhusrätt och magistrat. Dessa redovisar när (”År och datum”)
järnet passerade järnvågen på ladstaden i Arboga, vem som i Arboga var aktiv i transitohandeln
(”Handelsman + ämbete”), var järnet producerats (”Bruk”), vem som i Stockholm köpte upp
järnet (”Till”) samt med vilken skeppare (”Skeppare”) som järnet transporterades.
Tabell 11.2.1.
År och
datum
Handelsman + ämbete
Bruk (från/för)
Till
Skeppare
1770, 26 april
Lithzberg, Anders, Casseur och rådsman
Marnes (Wännes?)
Petterson och Bedoire
Lundgren, Petter/Pehr
1770, 26 april
Lithzberg, Anders, Casseur och rådsman
Ullnes
Engström, Olof
Westerling, Pet.
1770, 26 april
Lithzberg, Anders, Casseur och rådsman
Finåns
Hultman, fru
Lundgren, Petter/Pehr
1770, 26 april
Lithzberg, Anders, Casseur och rådsman
Marnes (Wännes?)
Petterson och Bedoire
Westerling, Pet.
1770, 26 april
Lithzberg, Anders, Casseur och rådsman
Trötuna
Cronstedt, Baron
Lundgren, Petter/Pehr
1770, 26 april
Lithzberg, Anders, Casseur och rådsman
Storbo
Stein, Carl och Türing
Lundgren, Petter/Pehr
1770, 27 april
Lithzberg, Anders, Casseur och rådsman
Berga
Liljeström, hyttmästare
Schultz
1770, 27 april
Lithzberg, Anders, Casseur och rådsman
Ekeby
Hebbe Och Comp.
Schultz
1770, 27 april
Lithzberg, Anders, Casseur och rådsman
Finåkers
Hebb Och Comp.
Ekström, Jac.
1770, 28 april
Lithzberg, Anders, Casseur och rådsman
Chifous, Peter brukspatron
Hebbe och Tottie
Schultz
Kniper, herr stephan
Schultz
1770, 28 april
Lithzberg, Anders, Casseur och rådsman
Lagerhjelm, Kammarbaron
1770, 28 april
Lithzberg, Anders, Casseur och rådsman
Chifous, Peter brukspatron
1770, 4 maj
Lithzberg, Anders, Casseur och rådsman
Stockhammars (Bockhammars?)
1770, 8 maj
Lithzberg, Anders, Casseur och rådsman
1770, 8 maj
Lithzberg, Anders, Casseur och rådsman
1770, 14 maj
1770, 14 maj
1770, 14 maj
Schultz
Steen och Thüring
Åberg, Anders
Ullnes bruk
Engström, Olof
Hastlin, Nils
Rockesholms bruk
Steen, Carl och Thüring
Siöbom, Nils
Lithzberg, Anders, Casseur och rådsman
Rockesholms bruk
Steen och Thüring
Hasetlin, Nils
Lithzberg, Anders, Casseur och rådsman
Warnes (Wännes?) bruk
Peterson och Bederre
Haltenberg, Lars
Lithzberg, Anders, Casseur och rådsman
Hammarby bruk
Plomgrens directör änka
Ahrberg, Lars
1770, 14 maj
Lithzberg, Anders, Casseur och rådsman
Finåhs bruk
Hultman, fru
Haltenberg, Lars
1770, 14 maj
Lithzberg, Anders, Casseur och rådsman
Storbo bruk
Steen och Thüring
Haltenberg, Lars
1770, 14 maj
Lithzberg, Anders, Casseur och rådsman
Arboga bruk
Liljeström, hyttmästare
Haltenberg, Lars
1770, 14 maj
Lithzberg, Anders, Casseur och rådsman
Borkhammars bruk
Steen och Thüring
Haltenberg, Lars
1770, 14 maj
Lithzberg, Anders, Casseur och rådsman
Warnes bruk
Petersen och Bedoire
Haltenberg, Lars
1770, 14 maj
Lithzberg, Anders, Casseur och rådsman
Norrby bruk
Plomgren, directör änka
Westerling, Pet.
1770, 15 maj
Lithzberg, Henry Anders, Casseur och rådsman
Frötuna bruk
Cronstedt, Baron
Westerling, Pet.
1770, 17 maj
Lithzberg, Henry Anders, Casseur och rådsman
Rikhammars bruk
Steen och Thüring
Dahmin, Jaocb
1770, 23 maj
Lithzberg, Henry Anders, Casseur och rådsman
Heuhe, brukspatron
Tottie och Companie
Lindström, Carl
1770, 23 maj
Lithzberg, Henry Anders, Casseur och rådsman
Lagerhjelm, Cammarbaron
Kniper, Stephan
Lindström, Carl
1770, 23 maj
Lithzberg, Henry Anders, Casseur och rådsman
Frötuna bruk
Cronstedt, Baron
Lindström, Carl
1770, 27 maj
Lithzberg, Henry Anders, Casseur och rådsman
Ullnes bruk
Engström, Olof
Siöbom, Nils
1770, 27 maj
Lithzberg, Henry Anders, Casseur och rådsman
Söby och Åhs bruk
Tottie och Companie
Schultz
1770, 28 maj
Lithzberg, Henry Anders, Casseur och rådsman
Arboga bruk
Liljeström, hyttmästare
Seman
96
1770, 28 maj
Lithzberg, Henry Anders, Casseur och rådsman
Hammarby bruk
Hebbe och Comp.
Seman
1770, 29 maj
Lithzberg, Henry Anders, Casseur och rådsman
Hammarby bruk
Hebbe och Söhne
Haltenberg, Lars
1770, 29 maj
Lithzberg, Henry Anders, Casseur och rådsman
Warnes bruk
Petersen och Bedoire
Lindquist, And
1770, 30 maj
Lithzberg, Henry Anders, Casseur och rådsman
Westling, byhhus bruk
Boman och Hasell
Wicksten, Carl (Wiksten)
1770, 30 maj
Lithzberg, Henry Anders, Casseur och rådsman
Storbo bruk
Türing, Steen
Wicksten, Carl (Wiksten)
1770, 30 maj
Lithzberg, Henry Anders, Casseur och rådsman
Heihe, Carl (Löv bruk?)
Tottie och Companie
Wicksten, Carl (Wiksten)
1770, 30 maj
Lithzberg, Henry Anders, Casseur och rådsman
Siöbana bruk?
Cronstedt, Baron
Wicksten, Carl (Wiksten)
1770, 31 maj
Lithzberg, Henry Anders, Casseur och rådsman
Finåhns bruk
Hultman, fru och söhner
Hastlin, Nils
1770, 31 maj
Lithzberg, Henry Anders, Casseur och rådsman
Stiernfors bruk, herr Bornander
Hasell, Boman & Gorges
Lundqvist, Anders
1770, 31 maj
Lithzberg, Henry Anders, Casseur och rådsman
Norrby bruk
Blomgrens, directör, änka och söhner
Lundqvist, Anders
1770, 31 maj
Lithzberg, Henry Anders, Casseur och rådsman
Storbo bruk
Stein, Carl och Türing
Wicksten, Carl (Wiksten)
1770, 31 maj
Lithzberg, Henry Anders, Casseur och rådsman
Rockholms bruk
Stein, Carl och Türing
Lundgren, Petter/Pehr
1770, 27 april
Moberg, Samuel, rådman
Finåkers
Carlblad, Dag
Ekström, Jac.
1770, 15 maj
Moberg, Samuel, rådman
Finåkers bruk
Deysiont
Dahmin, Jaocb
Petersen och Bedoire
Dahmin, Jaocb
Schultz, Pet.
1770, 15 maj
Moberg, Samuel, rådman
Finåkers bruk
1770, 15 maj
Moberg, Samuel, rådman
Skogborg, Olof Rådmans räkning
1770, 30 maj
Moberg, Samuel, rådman
Finåkers bruk
Deysiont
1770, 28 april
Westen Erik, herr
Uggla, E.G.
Stockholm
1770, 4 maj
Westen, herr
Stora Lassåna
Haüswolff
1770, 4 maj
Westen, herr
Stora Lassåna
Uggla, herr Casseur
Lindström
1770, 4 maj
Westen, herr
Stoa Lassåna
Hauswolff
Arberg?
1770, 4 maj
Westen, herr
Grönbo
Engström, Olof
Lindström, Carl
1770, 4 maj
Westen, herr
Sörby
Tottie
Lindström
1770, 5 maj
Westen, herr
Skogborg, Rådman
Hedberg, Thom
Lundberg
1770, 5 maj
Westen, herr
Wigelius, Probsten
Hedberg, Thom
Lundberg
1770, 5 maj
Westen, herr
Stora Lastana? Nora Laståna?
Uggla, herr Casseur
Örberg, Lars
1770, 5 maj
Westen, herr
Sikbergh
Hildebrand, hyttmästare
Wretman, Erik
1770, 5 maj
Westen, herr
Almgren, brukspatron
Tottie
Lundberg
1770, 5 maj
Westen, herr
Sörby
Tottie o Comp. Och Sparles
Lindström
1770, 6 maj
Westen, herr
Westling, Garphytte bruk
Petterson och Bedoire
Wretman, Erik
1770, 8 maj
Westen, herr
egen räkning
Hebbe och Scheele
Wretman, Erik
1770, 19 maj
Westen, herr
Garphytte bruk
Schön, Joh M herr
Engström
1770, 25 maj
Westen, Erik herr
för egen räkning
Hebbe och Comp.
Biörklund, Lars
1770, 25 maj
Westen, Erik herr
Eberstén, H. Norrköping
Hagberg, H med compagnie
Biörklund, Lars
1770, 25 maj
Westén, herr
Hauswollf, herr räntmästare
Tottie och Companie
Seman
1770, 26 maj
Westén, herr
Sahfors bruk
Hildebrand, (hyttmästare)
Crona, E.
1770, 26 maj
Westén, herr
Uggla, E.G. Kammarherre
Lilljeauder
Crona, E.
1770, 26 maj
Westén, herr
Skogsberg, herr rådman
Hedberg, Thom
Seman
1770, 26 maj
Westén, herr
Grönbo bruk
Engström, Olof
Siöbom, Nils
1770, 30 april
Bornander, Sven, herr rådman
Röberg
Hasell, Boman & Gorges
Crona, E.
1770, 30 april
Bornander, Sven, herr rådman
Stiernborg
Hagell och Boman
Crona, E.
1770, 30 april
Bornander, Sven, herr rådman
Lilo, Brukspatron
Hedberg, Thom
Åberg, Anders
1770, 1 maj
Bornander, Sven, herr rådman
Hagell och Boman
Engström
1770, 1 maj
Bornander, Sven, herr rådman
Dahlman, fru
Hagell och Boman
Engström
1770, 15 maj
Bornander, Sven Herr rådman
Nyfors, Skorflogns bruk
Petersen och Bedoire
Engström
97
1770, 16 maj
Bornander, Sven Herr rådman
Nyfors, Borghång bruk
Petersen och Bedoire
Dahmin, Jaocb
1770, 16 maj
Bornander, Sven Herr rådman
Röbergs bruk
Hagell och Boman
Dahmin, Jaocb
1770, 16 maj
Bornander, Sven Herr rådman
Cederborg, fru
Hebbe och Schele
Dahmin, Jaocb
1770, 17 maj
Bornander, Sven Herr rådman
dito brukspatron Cederborg?
Hebbe
Dahmin, Jaocb
1770, 29 maj
Bornander, Sven, herr rådman
Hammaby Nedre Lännafors bruk
Sebon, Henry Jan
Lundgren, Petter/Pehr
1770, 29 maj
Bornander, Sven, herr rådman
Ekeby bruk
Hebbe och Comp.
Seman
1770, 29 maj
Bornander, Sven, herr rådman
Fröjderdahls bruk
Schön, Joh M herr
Lindbom, Anders
1770, 29 maj
Bornander, Sven, herr rådman
Öfvra frövi bruk
Hasell och Bohman
Lindbom, Anders
1770, 29 maj
Bornander, Sven, herr rådman
Stiernfors bruk
Hasell, Boman & Gorges
Lindbom, Anders
1770, 31 maj
Bornander, Sven, herr rådman
Nedra Frövi bruk
Boman och Hagell
Lundqvist, Anders
1770, 31 maj
Bornander, Sven, herr rådman
Lilo brukspatron
Hedberg, Thomas
Lundgren, Petter/Pehr
1770, 1 maj
Tenggren Anders, Herr
Hellefors
1770, 2 maj
Tenggren, Herr
Dräcke
Springer
Åberg, Anders
1770, 2 maj
Tenggren, Herr
Bredsiö
Springer
Lundqvist, Anders
1770, 3 maj
Tenggren, Herr
Österhammars bruk
Seman, Jacob
Lindbom, Anders
1770, 3 maj
Tenggren, Herr
Heuken, Berg Rådet
Springer
Östman
1770, 3 maj
Tenggren, Herr
Österhammars Manufaktur
Carlson, Eric
Schultz, Bel.
1770, 3 maj
Tenggren, Herr
Österhammars bruk
Sehman fabrikör? (Fac.)
Lindström
1770, 4 maj
Tenggren, Herr
Jerle
Hasell, Boman & Gorges
Lindström
1770, 19 maj
Tenggren, Herr
Jerle bruk
Hasell, Boman & Gorges
Lindström, Carl
1770, 23 maj
Tenggren, Herr
Bredsjö bruk
Springer, herr
Enhdahl
1770, 23 maj
Tenggren, Herr
Österhammars bruk
Seman, Jacob, herr
Lindström, Carl
Schultz
1770, 25 maj
Tenggren, Herr
Hellefors bruk
Springer, herr
Seman
1770, 25 maj
Tenggren, Herr
Österhammars bruk
Jöranson, And. Berg, herr
Lundahl
1770, 25 maj
Tenggren, Herr
Bredsjö bruk
Springer och Clongstedt, herrar
Biörklund, Lars
1770, 25 maj
Tenggren, Herr Factoren, And, Jacob
Österhammars bruk
Seman, Jacob, herr
Crona E.
1770, 25 maj
Tenggren, Herr Factoren, And, Jacob
Kåfalla bruk
Seman, Jacob, herr
Biörklund, Lars
1770, 31 maj
Tenggren, herr
Hellefors bruk
Springer, Stahl och Fallanger
Schultz, Pet.
1770, 2 maj
Cleophas, Sven Johan herr rådman
Behrs
Hagell, Boman & Gorges
Lundqvist, Anders
1770, 6 maj
Cleophas, herr rådman
Rakning, Egon
Arberg, Eric
Lundberg
1770, 6 maj
Cleophas, herr rådman
Dalkarshytte bruk
Sjiöberg, Jan Eric
Lundberg
1770, 8 maj
Cleophas, herr rådman
Dalkarshytte bruk
Rysell och Warendorf
Hastelin, Nils
1770, 17 maj
Neuman, Wilhelm herr öfverDirectör
Jeders bruk
Olsaning, Carl Sten
Öhrberg, Lars
1770, 23 juni
Neuman, Wilhelm herr öfverDirectör
för egen räkning Jeders
Stenmark, herr
Crona, E.
1770, 9 nov
Borg, Arborelia, Maria
Hiagby bruk (Hågaby?)
Seman, Jacob
Westerling
1771, 3 juli
Borg, fru Maria
Kåfalla bruk
Seman, Jacob
Westerling
1770, 5 maj
Ahlgren, Carl herr rådman
Hillerstén, herr, Stockholm
Lindström
1770, 6 sep
Berglund, Anders handelsman
för egen räkning
Berg, J.S.
Damin
1771, 4 nov
Siöstedt, Petter handelsman
Bofors (Rofors) bruk
Boman, Hagell
Seman
1772, 4 juni
Hellman, Axel Öfverdirectör
Jäders bruk
Wagner
Wretman
1772, 20 juli
Oxelberg, herr organist
-
Roberg, Eric
Sticebeberg
1772, 21 mai
Lindberg, Erik handelsman
-
1773, 6 Mai
Stenberg, Petter handelsman
Kiellfalls manufaktur Wärk
-
-
-
-
98
1773, 8 mai
Anander, C.P. herr rådman
Nyfors o Karslangen
Nyström, Ivar
Ekström, Jacob
Tabell 11.2.2. Skeppare – lönearbetande eller egenföretagare?
Namn markerade i röd text är rådmän, handelsmän etc. De understående är skeppare.
Skeppare markerad i lila färg är egenföretagare medan de omarkerade är lönearbetare.
Skepparnas bevillning är redovisad för åren 1769 till 1775.
Kriteriet för att vara ”egenföretagare” är en bevillning klart över 10 d.smt. och eventuella
anställda stärker det initiala kriteriet.
Bevilling
Skeppare
1769
1771
1772
1775
Anställda
*
*
*
*
*
13,1
1 dräng och 1 piga
Haltenberg, Lars
*
*
*
*
*
Hastlin, Nils
*
*
*
12,11
*
Lindström, Carl
*
12,2
*
*
*
Lundgren, Petter
*
*
*
*
*
Schultz, Johan
68
54,16
59
65,26
(Rådskassör Anders Lithzberg)
Damin, Jacob
Ekström, Jacob
1 jon, 2 drängar, 1 lärling (År 1772)
2 drängar, 2 pigor 1 lärling (År 1775)
Seman
*
*
*
*
*
Siöbom, Nils
*
*
*
*
*
Westerling, Petter
*
*
*
12
*
Wicksten, Carl
*
*
*
*
*
Åberg, Anders
29,8
22
19
12,26
*
*
*
*
*
*
Lindström, Carl
*
12,2
*
*
*
Åberg, Anders
29,8
22
19
12,26
*
Lundqvist, Anders
Westen, Erik
Seman
*
*
*
*
*
Siöbom, Nils
*
*
*
*
*
Lundberg
*
*
*
*
*
21,16
20,8
19,3
27,7
Wretman, Erik
1 dräng (år 1772)
2 drängar och 1 piga (år 1775)
Engström
13
*
*
*
*
Björklund
*
*
*
10,3
*
Crona, Ernst ( R)
12
10,16
*
*
2 drängar (år 1771)
12
10,16
*
*
2 drängar (år 1771)
Arberg
Sven Bornander
Crona, Ernst ( R)
Åberg, Anders
29,8
22
19
12,26
*
Engström
13
*
*
*
*
Damin, Jacob
*
*
*
*
*
Lundgren, Petter
*
*
*
*
*
99
Seman
*
*
*
10,16
*
Lindbom, Anders
*
*
*
*
*
Anders Tenggren
Schultz, Johan
Åberg, Anders
Lundqvist, Anders
Lindbom, Anders
Östman
33,16
23,16
22,16
37,16 1 dräng och 1 piga(år 1772 och 1775)
Lindström, Carl
Enhdahl
Seman
Lundahl
Björklund, Lars
Crona, Ernst ( R)
Moberg
Ekström, Jacob
Damin, Jacob
Schultz, Johan
Cleophas
Lundqvist, Anders
Lundberg
Hastlin, Nils
Övriga
Öhrberg, Lars
Crona, Ernst ( R)
Westerling, Petter
Lindström, Carl
Damin, Jacob
Seman, Jacob
Wretman, Erik
Sticeberg
Ekström, Jacob
100
11.3. Bilaga 3 – Den rumsliga och spatiala undersökningen.
Borgare
Ahlgren, Carl
Anander, C.P.
Bornander, Sven
Cleophas, Sven Johan
Lithzberg, Anders
Moberg, Samuel
Westén, Erik
Borg, Gustav och Maria Arborelia
Berglund, Anders
Lindberg, Erik
Sjöstedt, Pehr
Stenberg, Petter
Tenggren, Anders
Hellman, Axel
Neuman, Willhelm
Oxelberg, Petter
Titel
Tomter totalt Västra norr Wretroten
Rådman
15
6
4
Rådman
5
3
2
Rådman
4
3
1
Rådman
14
4
6
Rådskassör
3
3
0
Rådman
7
6
0
Rådman
21
9
5
Vågmästare
10
2
3
Handelsman
6
0
5
Handelsman
6
6
0
Handelsman
10
4
1
Handelsman
6
5
1
Postmästare/handelsman
3
3
0
Öfwerdirectör Jäders bruk
1
1
0
Öfwerdirectör Jäders bruk
1
1
0
Organist
2
1
1
Summa
114
57
29
Procent
50,0%
25,4%
Västra
sunnan
0
0
0
1
0
1
1
2
1
0
2
0
0
0
0
0
8
7,0%
Östra
sunnan
5
0
0
3
0
0
6
3
0
0
3
0
0
0
0
0
20
17,5%
Tabell 11.3.1
Tabell 11.3.2
Tabell 11.3.3
Rådmännens koncentration
Handelsmännens koncentration
Rådmännens koncentration %
Handelsmännens koncentration %
Medeltal ägda tomter
Medel rådmän
Medel handelsmän*
*= inklusive vågmästaren
7,1
9,9
6,8
Västra norr Wretroten
34
18
20
10
49,3%
26,1%
48,8%
24,4%
Västra
sunnan
3
5
4,3%
12,2%
Östra
sunnan
14
6
20,3%
14,6%
Summa
69
41
100%
100%
Källa: J.E. Brattström, ”Gårdar och gårdsägare. Efter manuskript från 1935 i Arboga Minnes
samlingar”, i Hembygdsföreningen Arboga Minne. Årsbok 1969-1975.
Tabell 11.3.1. Redovisar de järnhandlande borgarnas innehav av tomtar och gårdar i respektive
”rotar” det vill säga i olika distrikt i staden (Västra Norr, Wretroten osv.). Detta redovisat för
varje borgare men även totalt sett i antal och i procent, i respektive distrikt.
101
Tabell 11.3.2. Visar på hur många tomter som hela populationen i snitt innehade samt grupperna
rådmän och handelsmän medelinnehav.
Tabell 11.3.3. Redogör för grupperna rådmäns och handelsmäns koncentrationer i de olika
rotarna. Detta har beräknats för att kunna skönja om det finns en skillnad i tomtinnehavet
gällande var i staden dessa innehades.
102
11.4. Bilaga 4 – Kartor över Arboga stad
Karta 11.4.1. Arboga centrum år 2006.
Källa: Gula sidorna. www.gulasidorna.se/kartor
103
Karta 11.4.2. Östra kvarteret sunnan ån
Källa: Brattström, J.E., (1969).
Karta 11.4.3. Västra kvarteret sunnan ån.
Källa: Brattström, J.E., (1970).
104
Karta 11.4.4. Kvarteren norr om nygatan.
Källa: Brattström, J.E., (1971).
Karta 11.4.5. Kvarteren norr om ån söder om Nygatan från Jäderstullen till Stora torget.
Källa: Brattström, J.E., (1972-73).
105
Karta 11.4.6. Kvarteren norr om ån söder om Nygatan från Stora torget och västerut, del 1.
Källa: Brattström, J.E., (1974).
Karta 11.4.7. Kvarteren norr om ån söder om Nygatan från Stora torget och västerut, del 2.
Källa: Brattström, J.E., (1975).
106
11.5. Bilaga 5 – Empiriskt material från den kontextualiserade bostadsundersökningen
11.5.1. C. P. Anander, rådman
Handlande C. P. Anander var inte redovisad varken i taxeringslängderna eller i tullslängderna,
men var dokumenterad som handlande med järn i metallvågsböckerna och residerade tydligen i
staden. En varningsklocka ringer till och tankarna går till att han var kanske en av dem som
taxerade under 10 d.smt. och inte blev ett föremål för studien. Om så är fallet är han i den mån
inte någon elit i ekonomiskt hänseende. Dock efter undersökningen av bostadsregistren verkar
detta inte vara fallet. Istället visar Brattströms gedigna bostadsregister att handlanden Anander
inte var bosatt i Arboga tidigast förrän 1791, därmed upptas han också i ett annat
taxeringsområde för de åren 1769 till 1775 som denna studie fokuserats kring293. Enligt Nils
Herlitz, var borgaren en person som i någon stad förvärvat burskap för idkandet av en borgerlig
näring och denne skulle i princip äga hus i staden294. Men detta var enligt Kekke Stadin något
som: ”efterlevdes i skiftande omfattning i landets städer”295. Om man får tro dessa herrar gällde
detta även C. P. Anander, som troligtvis hade burskap men residerade, kanske i stadens närhet,
någon annanstans. Vid undersökningen av C. P. Ananders tomtinnehav finner man att han äger
fem tomter i Västra norr och Wretroten, alla centralt belägna. Farhågorna att han inte skulle
tillhöra stadens elit verkar inte vara besannade.
Anander var granne med Carl Ahlgren såtillvida att han residerade, dock senare i tidsrymden, i
andra änden av fastigheten Härberget nr 2 i tomt nr 181 som låg alldeles vid Stora torget i roten
Västra norr.296 Detta var en luxuös tomt och är beskriven för år 1796 på följande vis:
”Stenhus under tegeltak… Farstuga med dubbla dörrar åt gatan… grön kakelugn… brygghus,
som har spisel med bakugn och inmurad panna… hvalf af tegel med jerndörr… stor kammare
med 2 fenster åt gatan och 1 åt gården… blå och hvita tapeter, kakelugn, fotpanel med lister…
små kamrar… paneling och tapetsering lika med salen, grön kakelugn…”297
Det ska tilläggas att på tomten, Härberget, fanns bland annat ett fähus, en salubod och en
spannmålsbod också. Hans andra fastighetsinnehav av yppersta centrala dignitet gick att finna
vägg i vägg med självaste Rådhuset, nämligen Helge And nr 2, tomt 221 med utgång åt
293
Brattström, J.E., (1975), s. 72.
Herlitz, N., s. 122ff.
295
Stadin, Kekke s. 28
296
Brattström, J.E., (1972-73), s. 112-113.
297
Brattström, J.E., (1972-73), s. 114-115.
294
107
Rådhusgatan, ett stenkast från både Stora torget men även Järntorget med Järnvågen. Detta i
Roten Västra norr.298
Han ägde också Laggaren nr 1 (tomt nr 232)299 i Västra norr vid Västerlånggatan, även denna
boning ligger centralt. Även hans återstående ägor i Wretroten bör anses som centrala; Gropgården
nr 3 (tomt nr 99)300 går att finna i kvarteret strax bakom Järntorget och Heliga
Trefaldighetskyrkan i nordostlig riktning, medan Rospigg (tomt nr 78 a) 301 går att finna i kvarteret
bakom Heliga trefaldighetskyrkan dock i östlig riktning. Gropegården beskrivs år 1795 i en
husesyn som: ”… en träbyggnad med torftak, innehålande stall för 5 hästar, vagnhus, foderlada
och skulle. Åt öster en byggnad under torftak, innehållande 4 inredda bodar – Kålgård.”302
Sammantaget hade handlande C. P. Anander alla sina tomter centralt belägna och det borgar
för att hans ekonomiska potential varit god, i jämförelse med Carl Ahlgren hade han färre tomter
och därmed inte riktigt lika hög ekonomisk potential som rådman Ahlgren, som återfanns i den
högsta skattegruppen. Båda herrarna ägde varsin av de exklusiva tomterna Härberget 2 och 3,
vilket visar på deras samhälleliga status och ekonomiska förmåga.
11.5.2. Sven Bornander, rådman
Rådmannen Sven Bornander hade däremot sitt ägande koncentrerat till Västra norr och
Wretroten. Den tomt som är centralast till Stora torget sett är tomt nr 180, ett stenkast från
Torget sett i Västra norr. Detta är Härberget nr 1 som var samägt med en annan undersökt
rådman, nämligen Johan Cleophas. Denna tomt beskrivs enligt följande: ” 1794: Trädgård vid
Nygatan, plank af bräder och spjälor. Hvälfd källare, timrad brunn, logbyggnad vid Smedjegatan,
med 2 golf, torftak. Bränvinspanna af koppar.”303 Bornanders andra centralt belägna tomt är
Gropegården nr 8 nr 101b strax bakom kyrkan och Järntorget i Wretroten:
” 1789: Vid gatan 2-våningsbyggnad med torftak. På nedre bottenbredvid portliderat 1 kammare
med spisel och 1 fenster, ingång från gården; kök med spisel och bakugn, 1 fenster; därifrån
ingång till 1 kammare med spisel 1 fenster och tapeter: 1 kallrum med tapetert och dörr åt gården,
2 trappor till öfre våningen som består af 3 boningsrum; hvardera med 1 fenster och spisel. Öfver
298
Brattström, J.E., (1975), s. 59.
Brattström, J.E., (1972-73), s. 130.
300
Brattström, J.E., (1974), s. 89.
301
Brattström, J.E., (1975), s. 72.
302
Brattström, J.E., (1974), s. 90.
303
Brattström, J.E., (1972-73), s. 112-114.
299
108
portlidret en skulle. Norr på gården en byggnad under torftak, innehållande 3 bodar och 1 fähus.
På västra sidan 1 lider och svinhus. Åt öster 1 kålgård med staquette af spjälor.”304
De två återstående ägorna gick att finna i Västra norr och med tomt nr 177 och 236. Tomt nr
177, Jacob Petre nr 3305, ligger ett kvarter bakom tomt nr 180 och får räknas som mycket centralt
belägen. Gambrius nr 4, tomt nr 236, går att finna i anknytning till Västerlånggatan nästan lika
centralt och på denna tomt går också att 1764 finna en: ” Brygpanna af koppar”.306
Rådmannen Sven Bornanders tomter ligger koncentrerade i centrum nästan till ett och samma
område och får ses gå i samklang med handelsmännens behov och jakt efter Mammons frukter,
som skisserades i teorin ovan.
11.5.3. Anders Lithzberg, rådskassör
Rådskassören Anders Lithzberg hade sitt ägande koncentrerat till Västra norr med 3 tomter.
Tomt nr 149 B och 150 C är mycket intressanta eftersom där bodde bland annat assessor Olof
Ahllöf en av de mest inflytelserika borgarna.307 Hans bror Lars Ahllöf hade tidigare residerat på
150 C tomt. Lars var Arbogas rikaste borgare år 1715.308 Enligt Gudrun Andersson är de som satt
störst prägel på Arboga stad, Lars och hans brorson Olof Ahllöf, därav namnet på tomten ”den
Ahllöfska tomten”.309 Sedan 1700-talet har tomten varit intimt sammankopplad med det
Ahllöfska namnet, vilket berodde på Lars framgångsrika handelsverksamhet och aktningsvärda
förmögenhet. Därtill innehade Lars även rådmansämbetet under tre decennier och representerade
staden vid flertalet riksdagar. Med en ansenlig förmögenhet kunde Lars investera i sin brorssons
Olof utbildning, som därav förvärvde en juridikutbildning i Uppsala. Olof blev efter sina studier
assessor i Arboga.310 Med tiden skulle namnet Ahllöf som inget annat i Arboga ”ge associationer
till rikedom, välmåga och duglighet”311 Med detta i åtanke var det säkerligen en statusmarkör att
bli förknippad med den magiska auran kring den Ahllöfska tomten och det var säkerligen också
så för herr Lithzberg.
304
Brattström J. E., (1974), s. 96.
Brattström, J.E., (1972-73), s. 107.
306
Brattström J. E., (1972-73), s. 129.
307
Brattström, J.E., (1971), s. 85-86.
308
Stadin, K., s. 72.
309
Andersson, G., ”Att bygga sig ett namn: Rumsliga hierarkier och strategier hos eliten i Arboga 1650-1770”, i
Med börd, svärd och pengar – Eliters manifestation, maktutövning och reproduktion 1650-1900, s. 24.
310
Bergquist, Gunnar, ”Om Lars och Olof Ahllöf och deras donationer”, i Hembygdsföreningen Arboga Minne.
Årsbok.), s. 7-10
311
Corin, C.-F., s. 474.
305
109
I huset på andra sidan gatan Giktringen nr 1 (tomt nr 171) hade han sin andra tomt, denna var
ett samägande mellan honom och rådmannen Samuel Moberg312. Moberg hade också varit
residerande på adressen Olof Ahllöf nr 1, han bodde där innan Lithzberg313. Den tredje i Västra
norr går att finna två kvarter söderut vid Västerlånggatan, tomt nr 237 Gambrinus nr 2.314 Anders
Lithzberg hade alltså sitt ägande koncentrerat till Västra norr och hade genom sitt boende på den
Ahllöfska tomten ett säkerligen mycket viktig statusmarkör för hans egen renommé. Lithzberg
gick att finna i skattegrupp ”20 till 30”.315
11.5.4. Samuel Moberg, rådman
Rådman Samuel Moberg hade i likhet med Anders Lithzberg sitt ägande koncentrerat till Västra
norr med ett undantag för Västra sunnan. Samuel Moberg hade, som jag varit inne på, tidigare ägt
tomt nr 149 B, Olof Ahllöf nr 1 och detta strax innan Lithzberg. Dock ägde Samuel Moberg också
tomt nr 149 A Olof Ahllöf nr 2 också, alltså hade han under en period varit ägare över hela den
Ahllöfska tomten? På kartan finns bara tomt nr 149 utritad. Det skall också deklameras att en
Rospigg hade varit delägare av tomt nr 149 B.316 Han var rådman och hans änka går att återfinna i
1769 års taxeringslängder.317 Det är antagligen så att Samuel blev ensam ägare över tomt nr 149 A
efter herr Rospiggs bortgång. Ett annat intressant tomtinnehav är hans tomt nr 190
Harneskmakaren nr 4 som ligger norr om Rådhusgatan mellan de båda torgen vilket är den mest
centrala delen av staden318. Här återfinns också en annan person nedtecknad nämligen
domprosten Jac. Svedelius från Västerås.
Tre tomter går att finna i anslutning till Västerlånggatan nämligen nr 237, 171 och 201;
Gambrinus nr 2319, Giktringen nr 1320, Jäderstullen nr 7321 och. Jäderstullen nr 7 var en kålgård.
Slutligen finner vi hans sista tomt Boktryckaren nr 2, ett samägande mellan honom och Erik
Westéns änka, nr 258 vid Kapellgatan i Västra sunnan:
312
Brattström, J.E., (1971), s. 82.
Brattström, J.E., (1971), s. 85.
314
Brattström, J.E., (1972-73), s. 127.
315
Taxeringslängd.
316
Brattström, J.E., (1971), s. 85-86.
317
Taxeringslängd.
318
Brattström, J.E., (1974), s. 86.
319
Brattström, J.E., (1972-73), s. 127.
320
Brattström, J.E., (1971), s. 82.
321
Brattström, J.E., (1972-73), s. 120.
313
110
” 1767: Byggning med 9 rum och kök, bygghus med brännvinspanna, 2 hvälfda kälare, ladugård
och andra uthus, bagarstufva och drängstufva, 2 salar och 1 kammare, klädda och lösa
stofftapeter, lada och loge med 2 golf. Torfttak; Trädgård”322
En tillsynes omfattande tomt och detta visar på goda ekonomiska förutsättningar. Detta
instämmer med hans ekonomiska potential, då han placerar sig i skattegrupp ”40 till 50”
respektive högt i skattegrupp ”20 till 30”.323 En gård med nio rum var troligtvis dyrt för en änka
att behålla och det verkar som om Samuel Moberg hjälpte rådmanskollegans änka med
underhållet.
11.5.5. Maria Arborelia Borg
Vidare till fru Borg, som också fanns förtecknad i metallvågsböckerna324 men som saknades i
taxeringsregistret325 då hon är änka efter vågmästaren Gustav Borg. Hon är förtecknad som ägare
till Harneskmakaren nr 2, tomt nr 184 vilken är belägen i kvarteret bakom Rådhuset, ett stenkast
från Stora torget såväl som Järntorget. Hennes tomt är också beskriven: ”1753: Stuga med 2
kamrar åt gatan; nattstuga ofvanpå. Brygghus med brännvinspanna af koppar. Källare med stuga
ofvanpå. Stall, fähus, fårhus. Timrad brunn.” 326 Detta är fru Arborelias samlade ägarbild och det
kan sägas att hon var bosatt på en i synnerhet central plats, dock var hennes totala ägande litet.
Kanske säger denna bild något om hennes ekonomiska potential? I åtanke kanske det som sagts
tidigare om kvinnligt företagande under denna tid bör hållas i minne för att i någon högre mån
försöka förstå hennes situation. Detta till trots borde hon minglat bland de högre sociala skikten,
med tanke på hennes deltagande i järnhandel och hennes centrala bostadssituation.
11.5.6. Anders Berglund, handelsman
Handelsmannen Anders Berglund var när vi sågs sist placerad i skattegrupp ”30 till 40” och hade
en något mindre ekonomisk potential än till exempel rådmannen Carl Ahlgren, dock fortfarande
tillhörande elitskiktet i ett ekonomiskt hänseende.327
Anders Berglund hade sitt ägande koncentrerat till Wretroten och kvarteren kring Järntorget
och Heliga Trefaldighetskyrkan, med ett undantag för tomten som går att hitta på andra sidan ån
322
Brattström, J.E., (1970), s. 111-112.
Taxeringslängd.
324
Metallvågsböcker.
325
Taxeringlängd och tullslängder.
326
Brattström, J.E., (1974), s. 82.
327
Taxeringslängd.
323
111
i Västra sunnan. Denna tomt som det till trots var relativt nära Stora torget på grund av dess
belägenhet vid Kapellgatan som ansluter till torget.
De två tomterna med adressen Kyrkoplan nr 96 och 97 är bland de få tomter som ligger
närmast Järntorget och kyrkan och bör ses som de mest centrala i Berglunds ägande328. Även de
båda tomterna med tomtnummer 107 och 108, Gropgården nr 7 är näst intill lika centralt belägna
och går att finna strax bakom kyrkan329. Skolstugatan nr 4 tomt nr 93 är inte utsatt på kartan dock
tillhör denna tomt Wretroten och bör ses ligga lika centralt som de förra. Kanske finns det något
svar i vad som går att läsa om tomten: ” 1773: lades en del af tomten till Kyrkogården”.330 Den
tomt som avviker från detta minst sagt koncentrerade ägande är Boktryckaren nr 1 (tomt nr 256) i
Västra sunnan331. Anders Berglunds ägande är lika med de förra undersökta borgarna
koncentrerade till stadens centrum.
11.5.7. Erik Lindberg, handelsman
Borgaren Lindberg hade hela sitt tomtägande koncentrerat till Västra norr och dessa går att
finna väster och nordväst om Stora torget. De två närmsta tomterna är nr 227 och 230,
Oxenstierna nr 4 respektive nr 1 som går att finna vid Västerlånggatan strax bortanför stora
torget.332 Följer vi denna gata ett kvarter bort åt väster i kartans riktning finner man tomt nr
202333, 203334 och 238335; Jäderstullen 1 och 4 samt Gambrinus nr 3. I tomt 203 finner man också
harneskmakaren Jonas Berg-Jonsson. Ovan diskuterades huruvida förekomsten av hantverkare
som arbetade på förlag åt handelsmännen var en utbredd verksamhet och kanske var Lindbergs
relation med denne harneskmakare ännu ett exempel på detta? Strax norr om Nygatan,
fortfarande i Västra norr finner man handlande Lindbergs sista tomt, nr 157, Guldsmeden nr 1336.
Denna tomt är på ett kort gångavstånd från de övriga och sammanfattat har Erik Lindberg ett
ytterst koncentrerat tomtägande detta även centralt i staden i nära koppling till Stora torget. Detta
är kanske lite förvånande med tanke på hans bevillning som var av medelmåttlig karaktär, dock
med en stigande trend för var år som är undersökt.
328
Brattström, J.E., (1975), s. 66.
Brattström, J.E., (1974), s. 95.
330
Brattström, J.E., (1975), s. 71.
331
Brattström, J.E., (1970), s. 108.
332
Brattström, J.E., (1972-73), s. 133 och 135.
333
Brattström, J.E., (1972-73), s. 118.
334
Brattström, J.E., (1972-73), s. 118.
335
Brattström, J.E., (1972-73), s. 127.
336
Brattström, J.E., (1971), s. 75.
329
112
11.5.8. Petter Stenberg, handelsman
Petter Stenberg hade sitt ägande i Västra norr och Wretroten. Hans ägande är kanske det som
har den största koncentrationen, då tre av hans tomter ligger i ett och samma kvarter. Det var i
samma kvarter som Rådhuset och den fjärde tomten i huset intill på andra sidan Rådmansgatan
vid Järntorget, den femte tomten ett stenkast där ifrån vid Stora torget och Västerlånggatan och
till sist den närmast centrala tomten vid Hamngatan i Wretroten tomt nr 38. Denna tomt,
Drabanten337 nr 1, återfinns i registren en ”jerndragare” Johan Stenberg.338 Järndragarna arbetade
vid ladustaden och järnvågen med det mödosamma arbetet med att lagra och lasta järnet i
ladustaden och på skutor.339 Var detta en släkting till Petter Stenberg eftersom de hade samma
efternamn? Är denne anställd av handelsmannen?
Oxenstierna nr 5, tomt nr 226, gick att återfinna strax bortanför Stora torget i västlig riktning
efter stadsplanen efter Västerlånggatan340. Vi förflyttar oss snabbt till Rådhuset och finner i
samma kvarter tomt nr 217, 218 och 219 alltså Helge And nr 3 och 4341. Helge And nr. 3 var en
tvåvåningsbyggnad som låg vid torget. Byggnaden var inredd med paperstapeter, tre gröna
kakelugnar och hade åtta inredda kamrar på övervåningen. På andra sidan Rådhusgatan finner
man tomt nr 222, Kungsgården nr 2 som år 1770 köptes för 3500 daler.342
Summa summarum var detta ett mycket koncentrerat ägande till i stort sett ett enda kvarter
och detta mitt i Arboga. Detta kanske är något förvånande när man finner Petter Stenberg i
botten av taxeringsgrupp ”10 till 20”.343 Vid en närmare anblick på vilket år
fastigheterna/tomterna införskaffades kanske detta resultat inte är så förvånande då tomt nr 38 i
Wretroten inköptes före den period som undersöktes i taxeringslängderna, två tomter nr 222 och
226 inköptes år 1770 medan de tre Rådhuskvarterstomterna köptes av Stenberg mycket senare.
Tomterna nr 217 och 218 införskaffades år 1788 och tomt nr 219 så sent som 1797. Detta följer
säkerligen Herr Stenbergs livs- och affärscykel, då tomterna som införskaffades reflekterade det
över åren ackumulerade välståndet i en uppåtgående riktning.
337
Stadin, K., s. 41, Drabant – officerare utan permanent boende i Arboga. Inte alltid mantalsskrivna.
Brattström, J.E., (1975), s. 75.
339
Bergquist, G., ”Ladstaden och Järnvågen i Arboga” Hembygdsf. Arboga minne (1962), s.10.
340
Brattström, J.E., (1972-73), s. 137.
341
Brattström, J.E., (1975), s. 60-61.
342
Brattström, J.E., (1975), s. 64.
343
Taxeringslängd.
338
113
11.5.9. Anders Tenggren, postmästare och handelsman
Postmästaren och handelsmannen Anders Tenggren som setts i taxeringslängderna skattade högt
i utgångsläget (högt i taxeringsgrupp nr 2) och hade sedan en stegvis försämring av sin
ekonomiska potential fram till år 1775, då han hade gått bort.344
Strax intill Rådhuset finner vi tomt nr 215 Helge And nr 1 (om det är 215 b eller c redovisas ej)
som mellan 1760 och 1775 ägdes av Anders Tenggren och en Öfverdirectör Dan Luthman från
Karlsdal bruk345. Denna tomt, var taxerad till 12000 daler kopparmynt år 1770 och, stannar i
Tenggrens ägor då hans änka och postmästare G. Wahrenberg från år 1775 fram till 1777 övertar
tomten. Samägandet mellan Tenggren och senare även hans änka mellan Öfverdirectör och
senare också en Postmästare visar på Tenggrens inflytande och relationer med personer på viktiga
poster. Troligtvis efterträdde G. Wahrenberg Anders Tenggren i postmästarämbetet. Detta efter
Tenggrens presumtiva bortgång år 1775. Detta är intressant i taxeringshänseende och man kan
återvända till resonemanget om Anders Tenggrens ekonomiska nedtrappning. Den ekonomiska
tillbakagången visar troligtvis på en större orkeslöshet fram till dennes bortgång år 1775 vilket
visar sig med en sjunkande bevillning och således fick affärerna lida. När sedan änkan får ta över
affärerna, vilket hon kanske gjort inofficiellt på grund av makens antagna sjukdom, gav den
prekära legala situationen för kvinnor sig påmind. År 1777 fick Änkan Tenggren sälja den centralt
belägna Helge And nr 1.
Anders Tenggren ägde en tomt med två gårdar till och dessa gick att finna strax norr om
Nygatan i Västra norr tomt nr 158 och 153, Guldsmeden nr 4 och 6346. En av dessa gårdar har blivit
beskriven: ”1758: Inmurad bryggkittel af järn, brännvinspanna med hatt och 3:ne pipor af
koppar. Ute på stora gatan en brunn med täckning af bräder på sidorna. Trädgård.”347. Anders
Tenggren hade alla sina gårdar belägna till Västra norr och även centralt vid Stora torget.
11.5.10. Axel Hellman, Öfwerdirectör
”Öfwerdirectören” för Jäders bruk Axel Hellman hade tydligen till antalet inte många tomter
alls, men hans ägande är desto centralare. Man hittar hans enda tomt Harneskmakaren nr 1, (tomt
nr 183) mellan Järntorget och Stora torget. Denna tomt delar han med Lorentz Morien från den
344
Taxeringslängd.
Brattström, J.E., (1975), s. 55.
346
Brattström, J.E., (1971), s. 79.
347
Brattström, J.E., (1971), s. 80.
345
114
kungliga huvudstaden Stockholm.348 Det visar säkerligen att han troligtvis hade en större koppling
till Jäders bruk i fråga om boende.
11.5.11. Willhelm Neuman, Öfwerdirectör
Factorn för Jäders bruk Willhelm Neuman hade en tomt i Wretroten, Kungsgården nr 1, tomt nr 3.
Vilken förefaller vara en bod. Denna bod har mellan 1681 och 1827, kanske även längre,
kopplingar till Jäders bruk. Detta syns tydligt från 1819 då Jädersbruks bolag står som ägare.349
Neuman återfanns inte i taxeringslängderna och ägandet av denna bod visar samma sak att han
troligtvis residerade någon annanstans.
11.5.12. Petter Oxelberg, Orgelnist
Den spännande upptäckten att kyrkan också var inblandad i järnhandeln leder oss till
orgelnisten Petter Oxelbergs tomtägande. Oxelberg hade två centralt belägna tomter. Den ena var
belägen i Västra norr, tomt nr 178 Riksföreståndaren nr 1 vilket gjorde honom granne med rådman
Johan Cleophas350. Den andra gick att finna på Hamngatan öster om kyrkan, tomt nr 74,
Kryddkrämaren nr 5. Det går att läsa följande om denna tomt: ” 1795: Belägen mitt emot östra
kyrkporten. I gården fans bränvinspanna.”351 Med tanke på så många brännvinspannor gjorda av
koppar som hittills har funnits kan det vara intressant att påpeka att dessa var ganska dyra och
hade värdet av en och en halv ko på 1770-talet. Att det fanns sådana apparater berodde på
hembränningen som kom att förbjudas av kronan helt år 1776, Kronobrännerier infördes istället,
på grund av behovet av inkomster till stadskassan.352
348
Brattström, J.E., (1974), s. 81.
Brattström, J.E., (1975), s. 63.
350
Brattström, J.E., (1972-73), s. 109.
351
Brattström, J.E., (1974), s. 102.
352
Gadd, C-J., s. 258-259.
349
115