Biverkningar relaterade till
protetiska material
(inlägg, kronor, broar,
proteser och implantat)
Nationella riktlinjer för vuxentandvård
2011
Innehåll
Innehåll ......................................................................................................... 2
1. Inledning ................................................................................................... 3
Avgränsningar och definitioner......................................................................... 3
2. Slutsatser och sammanfattning ................................................................ 4
Slutsatser ............................................................................................................. 4
Sammanfattning.................................................................................................. 4
Patienter ........................................................................................................................4
Personal ........................................................................................................................4
Allergiframkallande substanser och andra risksubstanser ............................................4
3. Vetenskapligt underlag ............................................................................. 6
Läckage från protetiska material ...................................................................... 6
Patienter .............................................................................................................. 6
Testning av kontaktallergier .........................................................................................6
Korsreaktioner ..............................................................................................................7
Reaktioner på dentala material .....................................................................................7
Legeringar huvudsakligen baserade på ädla metaller ................................... 8
Allmän beskrivning av ädelmetallegeringar .................................................................8
Legeringar huvudsakligen baserade på oädla metaller (basmetaller) ......... 10
Allmän beskrivning av basmetallegeringar ................................................................ 10
Allergiframkallande substanser och andra risksubstanser .......................................... 10
Personal ............................................................................................................. 13
Bilaga 1. Dokumentation av informationssökning .................................... 15
Referenser .................................................................................................... 16
2
1. Inledning
Socialstyrelsen fick i sitt regleringsbrev för 2008 (diarienummer 532359/2008) regeringens uppdrag att utarbeta nationella riktlinjer och indikatorer för vuxentandvård och den del som omfattas av det statliga tandvårdsstödet. Uppdraget bekräftades i och med att riksdagen antog propositionen
Statligt tandvårdsstöd (2007/08:49) i april 2008.
Arbetet syftar till att ge rekommendationer till dem som arbetar med
tandvård i Sverige för att tillgodose att vuxenbefolkningen erbjuds en god
tandvård.
I det heltäckande vetenskapliga underlaget finns ett flertal rekommendationer där materialet (dentala material) är en viktig del i metoden. Detta dokument behandlar de avvikande reaktioner mot dentala material som har
rapporterats, och sammanställningen kompletterar det övriga vetenskapliga
underlaget.
Avgränsningar och definitioner
Med biverkningar avses i denna rapport patienternas avvikande biologiska
reaktioner mot dentala material. Med yrkesrelaterade besvär avses avvikande biologiska reaktioner mot dentala material hos personalen i samband med
behandlingar. Biverkningar som kan relateras till hjälpmaterial för framställning av tandtekniska arbeten har inte beaktats i detta arbete, och inte
heller material för temporära ersättningar och temporära cement.
Till protetiska material räknas legeringar som är baserade på ädla och
oädla metaller (basmetaller), titan, keramer, polymerer och metakrylater
samt cement för definitiv cementering. Med uttrycket basmetallegeringar
avses legeringar som är sammansatta av till exempel kobolt och krom.
Dokumentationen av en utförd informationssökning redovisas i bilaga 1.
3
2. Slutsatser och sammanfattning
Slutsatser
Socialstyrelsen har kommit fram till följande slutsatser:
Protetiska material har potential att frisätta små mängder oorganiska och
organiska substanser. Flera av dessa substanser klassificeras som allergiframkallande. Förekomsten av materialallergi mot protetiska material är
väsentligen okänd. De risker som har rapporterats är möjliga allergiska
eller irritativa reaktioner och lichenoida slemhinneförändringar.
I normalbefolkningen är mellan 2 och 30 procent överkänsliga mot nickel.
Det vetenskapliga underlaget räcker inte för att med säkerhet kunna fastställa eventuella biverkningar som är relaterade till protetiska material.
Sammanfattning
Patienter
Underlaget består i huvudsak av fallrapporter med mycket lågt bevisvärde.
Behandlingar med protetiska material kan i sällsynta fall orsaka allergiska
reaktioner och orala lichenoida slemhinneförändringar hos patienterna. Prevalensen och incidensen kan inte bedömas.
Personal
Hos en mindre grupp (1 procent) av tandvårdspersonalen noterades en förekomst av hudbesvär som relaterades till substanser i de dentala materialen.
Inga rapporter har identifierats avseende riskerna med det kliniska arbetet
med protetiska material.
Allergiframkallande substanser och andra risksubstanser
Beryllium, ingående i dentala legeringar, är en risksubstans för de tandtekniker som hanterar legeringsmaterialet under de tandtekniska processerna,
men inte för den kliniska personalen eller patienterna.
Metalljoner, frisatta som ett resultat av korrosion av dentala gjutlegeringar, kan framkalla allergiska reaktioner, varav erytem och lichenoida slemhinneförändringar är de mest frekventa. Både joner av ädla och oädla metaller kan ge upphov till allergi. Förekomsten av metallallergi har påvisats ge-
4
nom epikutantester, där olika metallsalter läggs mot huden. Omständigheten
att ett metallsalt retar hudens immunsystem så att en hudreaktion uppkommer innebär inte med automatik att personen i fråga lider av en kontaktallergi.
Nickel, palladium, krom, kobolt och guld är några metaller som enligt
epikutantest kan ge upphov till allergiska reaktioner. Vid sidan om epikutanteststudier finns ett antal fallrapporter med rapporterade samband mellan
dentala legeringar och slemhinneförändringar, med eller utan ett positivt
epikutantest. Bevisvärdet hos dessa studier är mycket lågt.
Resinbaserade material innehåller substanser som klassificeras som allergiframkallande och vid vissa redovisade tillstånd finns det misstankar om att
substanser från sådana material har varit en utlösande faktor.
Risken att drabbas av allergi mot någon av de substanser som ingår i protetiska arbeten är mycket liten, men den ska ändå inte uteslutas. Anamnestiska uppgifter om eventuella allergier bör alltid beaktas vid valet av gjutlegeringar och andra material.
5
3. Vetenskapligt underlag
Läckage från protetiska material
Korrosionsstudier (i laboratoriemiljö) med legeringar för fast och avtagbar
protetik visade att krom, kobolt och järn frigjordes från basmetaller, medan
de oädla metallerna löstes ut från legeringar med ett högt innehåll av ädelmetall (Ardlin et al. 2005; Čelebic et al. 2006).
Att legeringarna löstes ur blev speciellt tydligt efter det att de hade oxiderats (Ardlin et al. 2005). En speciellt hög korrosion noterades för en kopparaluminium-nickellegering som också översteg de fastställda gränsvärdena
för dentala legeringar (Ardlin et al. 2009; ISO 22674:2006). Även i neutrala
miljöer frisätts grundämnen från dentala legeringar (Molina et al. 2008; Elshahawy et al. 2009). Även konstruktioner av titan frisätter metall vid exempelvis tandborstning (Lindholm-Sethson & Ardlin, 2008, Molina et al.
2008).
I standarden för resinbaserade protesbasmaterial (ISO 20795-1:2008)
finns angivna gränsvärden för restmonomerinnehållet (< 2,2 viktprocent)
och lösligheten (< 1,6 µg/mm3). Det är emellertid frivilligt för tillverkaren
att följa standardens krav och det är inte heller ett krav att CE-märkta material ska följa standarden.
Studier visar att varmpolymeriserande material inte frigör några mätbara
mängder monomerer medan kallpolymeriserande material frigör monomerer
under de första tolv månaderna efter framställningen (Zissis et al. 2008).
Experimentella fiberförstärkta protesbasmaterial visades ha en större löslighet än standardens krav (Polat et al. 2003). En felaktig framställning, exempelvis polymerisering vid för låg temperatur eller under för kort tid, ökar
restmonomerinnehållet i materialet (Vallittu et al. 1998).
Patienter
Testning av kontaktallergier
Det är oklart i vilken utsträckning allergitestningar på huden kan förklara de
reaktioner som uppstår i munhålan. Det finns påtagliga skillnader mellan
olika testsubstanser som finns representerande i samma metall. Till exempel
kan guld testas med tre olika substanser (salter) och resultera i olika starka
reaktioner.
Likaså har det betydelse i vilken bärare substansen har lösts. Sammanfattningsvis är testsubstanserna avlägsna från de dentala legeringar som används kliniskt, varför relevansen av ett positivt epikutantest alltid kan ifrågasättas. Frågan om kausalitet är också central då individen kan ha sensibiliserats av den misstänkta metallen på ett annat sätt än det antagna. Dessutom
ska man komma ihåg att det finns en risk för sensibilisering i samband med
6
testet, varför en mycket god grund för allergitester måste finnas. En sådan
grund kan vara kliniska symtom med slemhinneförändringar (till exempel
lichenoida förändringar) i direkt kontakt med en metallisk restauration (krona eller fyllning), eller dermatiter som uppstår i samband med tandbehandlingen. Relevansbedömningar av hudtest ska göras i samråd mellan tandläkare och hudläkare.
Korsreaktioner
Samtidiga kontaktallergier mot flera metaller är en inte ovanlig företeelse.
Korsreaktioner är en möjlig förklaringsmodell och innebär att en individ
som har sensibiliserats för ett kontaktallergen senare kan reagera för ett annat kontaktallergen utan någon föregående sensibilisering. Existensen av
sådan korsreaktivitet mellan olika metaller har undersökts i både djurförsök
och kliniska studier.
Mest studerad är sannolikt korsreaktionen mellan palladium och nickel
(
., 2005; Kanerva et al., 1996; Kränke & Aberer,
1996; Orion et al., 2003; Pistoor et al., 1995 Santucci et al., 1996; Wahlberg
& Lidén, 1999), men även den mellan kobolt och nickel har studerats noga
(Garner, 2004; Wahlberg & Lidén, 2000). Av litteraturen framgår att korsreaktivitet som en förklaringsmodell inte är alldeles okontroversiell. En entydig samsyn om dess existens saknas, metodologin (administrationssättets
relevans) är delvis ifrågasatt och mekanismerna på cellbiologisk nivå är inte
fullständigt utredda. Detta innebär att den kliniska relevansen är svårbedömbar.
Reaktioner på dentala material
Av 899 biverkningsrapporter som insändes till biverkningsenheten i Norge
1993–1999 undersöktes 253 patienter kliniskt (Lygre et al. 2003). Lichenoida reaktioner (35 av 253), erytem (32 av 253), ulcerationer (23 av 253),
ödem (8 av 253) och atrofi (4 av 253) registrerades. Man kunde finna ett
troligt samband mellan de dentala materialen och reaktionerna hos 36 av 80
patienter med objektiva fynd. Hos 7 av dessa patienter kunde reaktionerna
relateras till fast protetik. Studien bedöms ha ett lågt bevisvärde då den kliniska underökningen gjordes en lång tid efter biverkningsrapporteringen och
frågan om kausalitet inte säkert kan besvaras. Studien visar ändå en sannolikt låg förekomst av biverkningar från dentala material ingående i protetiska rekonstruktioner.
I ett försök att relatera positiva epikutantest för metaller använda inom
odontologin till kliniska symtom och den kliniska relevansen av dentala
restaurationer undersöktes retrospektivt 206 patienter med en misstänkt kontaktallergi mot de aktuella metallerna (Raap et al. 2009). 28 av 206 patienter
uppvisade ett positivt epikutantest mot metaller använda inom tandvården.
10 av 206 reagerade mot guldnatriumtiosulfat, 10 av 206 mot palladiumklorid, 10 av 206 mot nickelsulfat, följt av amalgam, kvicksilver och ammoniumtetrakloroplatinat (4 av 206). En klinisk relevans för positiva epikutantest
bedömdes finnas för oral lichen planus (7 av 206) samt oral stomatit (7 av
7
206). Rapporten bedömdes ha ett mycket lågt bevisvärde med hänsyn till att
den undersökta gruppen var selekterad, en kontrollgrupp saknades och den
kliniska relevansen av epikutantest är svår att värdera.
I en studie epikutantestades 216 konsekutiva patienter med en misstänkt
kontaktallergi. Positiva reaktioner för palladiumklorid (23 procent) och
nickelsulfat (13 procent) noterades. Vidare konstaterades att 95 procent av
de patienter som reagerade för palladiumklorid också reagerade för nickelsulfat (Orion et al. 2003). Liknande resultat har tidigare visats av Finch et al.
(1999), vilkas motsvarande värden var 21 procent, 9 procent och 91 procent.
51 patienter med känd oral lichen planus eller lichenoida förändringar och
dessutom metalliska restaurationer i munhålan, epikutantestades för en serie
dentala metaller (Scalf et al. 2001). 38 av 51 uppvisade minst en positiv
reaktion för någon av metallerna i serien. Författarna konkluderar att metallöverkänslighet är vanligare hos patienter med oral lichen planus och lichenoida förändringar än hos rutintestade patienter, och anger metallerna
som en möjlig etiologisk eller utlösande faktor för den aktuella typen av
slemhinneförändring. Det utfördes inte någon odontologisk undersökning
för att klarlägga en eventuell topografisk överensstämmelse mellan metalliska restaurationer och slemhinneförändringar, varför kausaliteten kan ifrågasättas. Urvalskriterierna är osäkra, bortfallet redovisas inte, den undersökta gruppen är liten och den kliniska relevansen av epikutantest är svår att
värdera, vilket sammantaget gör att rapporten bedöms ha ett lågt bevisvärde.
Legeringar huvudsakligen baserade på ädla
metaller
Allmän beskrivning av ädelmetallegeringar
Jämfört med basmetallegeringar har ädelmetallegeringar generellt en lägre
korrosionsbenägenhet. Om än på låga nivåer frisätts joner av ädelmetaller i
samband med korrosion och dessa joner tas till viss del upp i vävnaderna. I
en studie relaterades blodkoncentrationen av guld till antalet tandytor som
var restaurerade med guldlegeringar (Ahnlide et al. 2002). Av de 80 personer som epikutantestades uppvisade 57 ett positivt test. Misstanke om allergisk kontaktdermatit var ett inklusionskriterium.
Man fann en statistiskt säkerställd positiv korrelation mellan guldhalterna
i blodet och antalet guldytor, men ingen statistiskt signifikant skillnad vad
avser blodkoncentrationen av guld mellan personerna med eller utan kontaktallergi mot guld. Guld kunde också uppmätas i blodet från personer utan
guld i munnen.
Undersökningsgruppen var selekterad och det går inte att fastställa något
samband mellan koncentrationen av guld i blodet och förekomsten av kontaktallergier. Därför kan kausaliteten ifrågasättas och bevisvärdet bedömdes
som lågt. Dock kan det betraktas som sannolikt att guld som frisätts från
kronor och inlägg tas upp i blodet.
8
Guld och palladium
Korrosion frisätter bara små mängder ädla metaller, som guld och palladium, men förekomsten av metalljoner är sannolikt en tillräcklig grund för
utvecklingen av överkänslighet eller allergi. En vanlig testsubstans för epikutantest av guldallergi är guldnatriumtiosulfat.
I en studie, där misstankar om kontaktallergi var ett inklusionskriterium,
epikutantestades 102 patienter med guldnatriumtiosulfat. Kontaktallergi mot
guld registrerades hos 31 av patienterna. En signifikant korrelation mellan
antalet guldytor i munnen och kontaktallergi mot guld konstaterades. Då
undersökningsgruppen var selekterad och då den kliniska relevansen av epikutantest är osäker bedömdes bevisvärdet vara lågt (Ahlgren et al. 2002).
Patienter som hade sökt för subjektiva orala symtom epikutantestades i en
studie under förutsättning att allergi kunde misstänkas (Räsänen et al. 1996).
Samtliga 52 patienter som uppvisade ett positivt epikutantest för guldnatriumtiosulfat och som alla hade haft eller hade guldrestaurationer i munnen
valdes ut för studien. 10 av dessa patienter hade orala slemhinneförändringar (varav 7 lichenoida reaktioner) som topografiskt kunde relateras till guldrestaurationer. På 6 av de 10 patienterna byttes materialet ut och hos 4 av
dessa erhölls ingen förbättring av slemhinneförändringen efter sex–tolv månader. I studien angavs ett positivt epikutantest som synonymt med en sann
kontaktallergi mot guld, även om allergin i de flesta fall ansågs vara subklinisk. Patientmaterialet var litet, en kontrollgrupp saknades och den kliniska
relevansen av epikutantest är svår att värdera. Därför bedömdes rapporten
ha ett lågt bevisvärde.
En patient med huderytem i ansiktet epikutantestades med en positiv reaktion för palladiumklorid. En kronersättning innehållande palladium byttes
då ut till en temporär plastkrona, varvid hudläsionerna försvann. De palladiumhaltiga kronorna återplacerades och erytemen återkom inom ett dygn.
Sedan erhöll patienten en palladiumfri kronersättning och hudförändringarna återkom inte (Katoh et al. 1999). Fallrapporten har ett lågt bevisvärde,
men intressant är det positiva provokationstestet som stärker hypotesen om
förekomst av överkänslighet mot palladium.
En patient som fick en fast brokonstruktion av en guld-palladiumlegering
insatt i munnen utvecklade kort därefter en svår kontaktmukosit (Garau et
al. 2005). Ett epikutantest visade en positiv reaktion för palladiumklorid.
Efter utbyte av restaurationen till ett palladiumfritt material försvann besvären. Fallrapporten bedömdes ha ett lågt bevisvärde.
Systemiska symtom, förknippade med ett tillstånd som så småningom
diagnosticerades som akut intermittent porfyri, utvecklades efter insättning
av en fast brokonstruktion innehållande en hög halt av palladium (76 viktprocent) och koppar (10 viktprocent). Symtomen försvann sedan de aktuella
restaurationerna hade avlägsnats (Downey, 1992). Någon kausalitet har inte
kunnat visas. Fallrapporten bedöms ha ett lågt bevisvärde.
9
Legeringar huvudsakligen baserade på oädla
metaller (basmetaller)
Allmän beskrivning av basmetallegeringar
Basmetallegeringar kännetecknas av att de ingående metallerna är oädla, det
vill säga inte lika kemiskt stabila som ädelmetallerna. Därmed är förutsättningen för korrosion och frisättning av metalljoner större. Emellertid kan
korrosionsmotståndet förbättras genom en medveten sammansättning av
legeringsmetallerna. Kobolt-kromlegeringar är relativt korrosionsresistenta
då krom i närvaro av syre bildar en stabil oxid, som passiverar legeringen.
De i Sverige använda kobolt-kromlegeringarna innehåller, förutom kobolt
och krom, även molybden, som i sig ytterligare förbättrar korrosionsmotståndet. I regel är våra kobolt-kromlegeringar nickelfria. Eftersom nickel är
ett av våra vanligaste metallallergener kommer överkänslighetsproblematiken kring nickel att tas upp längre fram i dokumentet.
Den frisättning av kobolt och krom som förekommer intraoralt kan i vissa
fall resultera i överkänslighetsreaktioner, men eftersom de aktuella metallerna förekommer i vår miljö utsätts vi också för en intermittent och/eller
kontinuerlig hudkontakt med sensibilisering och utveckling av allergiska
symtom som en möjlig följd.
Allergiframkallande substanser och andra risksubstanser
Beryllium
Beryllium, vars angivna biverkningar gäller tandtekniker som inhalerar beryllium (ånga och/eller damm), har använts i exempelvis USA som en legeringstillsats i nickel-kromlegeringar för att sänka smälttemperaturen och
förbättra gjutbarheten. Legeringar med ett berylliuminnehåll överstigande
0,02 viktprocent uppfyller inte kraven i den gällande standarden för legeringar (ISO 22674:2006). Fall har rapporterats (Vilaplana et al. 1992; Haberman et al. 1993) där orala symtom (kontaktmukosit, gingivit) har satts i
samband med förekomsten av beryllium i den dentala legeringen och där en
full remission erhölls efter avlägsnandet av legeringen ifråga.
Nickel, krom och kobolt
Nickelallergi på grund av exponering av metallen mot huden är välkänd,
medan motsvarande för den orala slemhinnan är mer osäker. Överkänsligheten mot nickel hos allmänheten har i en studie angivits till 4,5 procent (0,8
procent för män och 8 procent för kvinnor) (Peltonen 1979). Ett drygt decennium senare noterades 6,7 procents överkänslighet mot nickel (2,2 procent för män och 11,1 procent för kvinnor), vilket antyder en ökning av
nickelallergi över tid (Nielsen & Menné 1992). Att förekomsten av allergier
varierar över tid visades också i en svensk uppföljningsstudie omfattande
3 680 oselekterade individer. En signifikant högre förekomst av positiva
10
epikutantest för nickel noterades hos kvinnor yngre än 40 år när man jämförde år 2000 med 1991 (33,8 respektive 29,4 procent). För gruppen i stort
var dock förändringen mellan mättillfällena obetydlig, 19,8 procent respektive 21,4 procent (Lindberg et al., 2007).
I ytterligare en svensk studie av nickelallergi hos ungdomar uppgick förekomsten av nickelöverkänslighet som påvisades genom epikutantest till 9,9
procent. Könsskillnaden var signifikant: 13,3 procent hos flickor och 2,4
procent hos pojkar (Fors et al, 2008). En kronologi enligt publiceringsåren
ger alltså följande prevalensuppgifter: 4,5 procent (1972, vuxna); 6,7 procent (1979, vuxna); cirka 20 procent (2007, vuxna) och 9,9 procent (2008,
ungdomar). Förekomsten av nickelallergi har också studerats i selekterade
material. Till exempel visade en retrospektiv studie på 206 patienter som
misstänktes ha kontaktallergi mot dentala metaller en förekomst av positiva
epikutantest mot nickelsulfat hos 4,8 procent av patienterna (Raap et al.
2009).
I ett relativt begränsat patientmaterial (51 patienter) med känd oral, kutan
eller genital lichen planus fann Scalf et al. (2001) positiva epikutantest för
nickel hos 15,7 procent. Hur dessa patienter hade sensibiliserats framgår
inte i någon av dessa två studier, men eftersom nickel förekommer så allmänt är sannolikheten för någon föregående hudexponering betydande.
Vävnadssymtom såsom gingivit, parodontit och intraoral klåda har beskrivits i fyra fallrapporter med endast en patient i varje rapport. I dessa fall
kunde patientens symtom relateras till positiva epikutantest mot nickel,
krom och kobolt (Kedici et al. 1995; Sockanathan et al. 2003; Guimaraens
et al. 1994) samt nickel (Bruce, 1995). Symtomen avklingade efter avlägsnande av de metalliska restaurationerna. Dessa fallrapporter kunde inte påvisa någon kausalitet och bedöms ha ett mycket lågt bevisvärde.
Positiva hudreaktioner vid epikutantest för metaller betyder inte nödvändigtvis att några intraorala reaktioner förekommer. Efter att ha burit en fast
broprotetik innehållande en nickelrik (66 viktprocent nickel) legering kunde
varken några slemhinneförändringar eller reaktioner i huden konstateras hos
16 patienter (Spiechowicz et al. 1999). Samtliga patienter uppvisade vid
försökets början positiva epikutantest för nickel, men intensiteten hos reaktionerna minskade med tiden efter insättningen av broarna. Dessutom försvann hos 80 procent av de undersökta patienterna tidigare existerande hudförändringar och handeksem.
Att munhålans slemhinna är mindre känslig för sensibilisering spekulerades bero på förekomsten av glykoproteinfilmer på det orala epitelet samt
skillnader i distribution och funktion hos de Langerhanska cellerna mellan
huden och slemhinnan (Spiechowicz et al. 1999). Patientmaterialet är litet,
en kontrollgrupp saknas och den kliniska relevansen av epikutantest är svår
att värdera, och därför bedömdes rapporten ha ett lågt bevisvärde.
Titan
I en översikt konstateras att användning av titan i protetiska konstruktioner
kan vara ett bra alternativ för patienter med allergi mot metaller (Ohkubo et
al. 2008). Stöd för detta ges i en fallrapport av Latta et al. (1993) om ett patientfall med uttalade nickelallergiska reaktioner på huden och oralt obehag
11
vid användning av avtagbara proteser. Problemen upphörde när protesen
gjordes om i titan. Ohkubo et al. (2008) beskriver att patienter kan uppleva
en obehaglig smak i munnen som en möjlig biverkning från titanproteser.
I en fallstudie från Japan beskrivs en patient som fick urtikaria i ansiktet
efter det att ett titanimplantat hade installerats i käken (Egusa et al. 2008).
Reaktionen kom en vecka efter installationen och fanns kvar två år fram till
det att patienten sökte vård. Ett lymfocyttransformationstest visade att patienten reagerade på titan. Reaktionen försvann gradvis och var helt borta tio
månader efter det att implantaten hade avlägsnats.
I en studie på 13 patienter av Flatebø et al. (2006) studerades titanets förmåga att initiera inflammatoriska reaktioner i samband med installation av
ett implantat. Biopsier togs från gingivan i den region där implantatet skulle
placeras före operationen. Därefter från togs biopsier från samma region
efter det att implantatet hade installerats, med en månads mellanrum i upp
till sex månader. Det påvisades inte någon ökad inflammatorisk reaktion
från vävnaden men efter sex månader påvisades partiklar i vävnaden som
antogs vara metalliska.
Keramer
Keramer är kemiskt mycket stabila med atomer som är bundna till varandra
med kovalenta bindningar. De metalloxider som keramerna är uppbyggda
av är obenägna att reagera med andra kemiska substanser i omgivningen (i
de temperaturområden som är aktuella för klinisk användning). Därför saknas närmast helt möjligheten för kemiska frisättningar av ämnen som skulle
kunna resultera i någon form av biverkning. Keramiska partiklar lösgörs
dock i samband med slitage från till exempel tandnötning och extensiv
tandborstning. Huruvida dessa partiklar har någon biologisk betydelse är
inte klarlagt.
Den utförda litteratursökningen har inte resulterat i några publikationer
rörande dentala keramers eventuella kliniska biverkningar.
Metakrylater
Det har rapporterats patientfall med så kallad ”burning mouth syndrome”
där patienter testades positivt för substanser i resinbaserade proteser och där
symtomen avklingade när patienterna inte använde protesen under en tid
(van Joost et al.1988). Här redovisades fyra fall med ”burning mouth syndrome” där samtliga patienter undersöktes med lapptest och där även provkroppar från protesbasmaterialet studerades. Två av patienterna reagerade
positivt när de exponerades för samma material som i protesen. En patient
reagerade på protesbasmaterialet och på metylmetakrylat. En annan patient
reagerade på epoxy och bisfenol-A men inte på protesbasmaterialet.
12
Cementer
Ingen litteratur avseende biverkningar av kompositcement har identifierats.
Dessa cement har i princip samma sammansättning som kompositmaterial
och förväntas också ge samma typ av reaktioner som kompositmaterial.
Behandlingar med kompositmaterial kan orsaka allergiska reaktioner och
lichenoida slemhinneförändringar hos patienterna. Prevalensen och
incidensen är okänd. Den yta som patienten exponeras för i samband med
cementeringen måste anses vara långt mindre än den som exponeras i
samband med fyllingsterapier, och risken för biverkningar bedöms därför
som mycket lägre. För mer detaljerad information hänvisas till
Socialstyrelsens webbplats www.socialstyrelsen.se/tandvardsriktlinjer och
dokumentet eller bilagan till Nationella riktlinjer för vuxentandvård
”Biverkningar och yrkesrelaterade besvär relaterade till komposit och
glasjonomer”. I tillstånds- och åtgärdsraderna B20.1, B20.2, H1.1 och H1.2,
finns också en refererens till denna bilaga.
Personal
Inga rapporter har identifierats avseende riskerna vid det kliniska arbetet
med protetiska material. Prevalensen för yrkesrelaterad plastallergi hos
tandvårdspersonalen är okänd, men den kan antas ha ökat som en följd av en
generellt ökad användning av plastmaterial inom tandvården. Risken är högre att utveckla allergi från fyllningsmaterial jämfört med protetiska material,
men det kan också förekomma korsreaktioner mellan de resiner som används i tandfyllningar och de som används i protetiska material (Rubel &
Watchorn, 2000).
I en amerikansk enkätstudie utförd på en grupp tandvårdspersonal som hade
arbetat inom flygvapnet (257 män och 133 kvinnor, varav 131 var tandläkare, 212 tandsköterskor, 13 tandhygienister och 34 tandtekniker) studerades
förekomsten av avvikande hudreaktioner (Hill et al., 1998). 74 stycken av
totalt 490 svarade att de hade handeksem, och av dessa blev 53 testade med
lapptest för 15 allergener som var relevanta för exponering i tandvård. En
tandläkare och en tandsköterska regerade positivt på nickel och en tandtekniker på 2-HEMA (Hydroxietylmetakrylat) och EGDMA
(Etylenglykoldimetakrylat).
Resinbaserat cement har i princip samma kemi som fyllningsmaterial av
komposit. Inga studier har identifierats med mätningar under cementering,
men i en studie av Marquardt (2009) redovisades mätningar av luften från
fyra behandlingsrum där behandlingar med kompositfyllningar utfördes. De
maximala koncentrationerna i luften under tandbehandlingen var 400 µg/m3
för MMA, 45 µg/m3 för HEMA, 13 µg/m3 för EGDMA och 45 µg/m3 för
TEGDMA (Trietylenglykoldimetakrylat).
De uppmätta koncentrationerna utgör inte någon toxikologisk risk (de är
200 gånger lägre än det yrkeshygieniska gränsvärdet) men kan ha betydelse
för risken att utveckla allergi, även för de personer som redan har en diagnostiserad allergi. Hagberg et al (2005) rapporterar i en svensk studie ännu
13
lägre koncentrationer av MMA (Metylmetakrylat) i luften på behandlingsrummen (0,3–0,8 µg/m3 med en maximal korttidskoncentration på 15
µg/m3, men en högre maximal korttidskoncentration för HEMA på 79
µg/m3). I en retrospektiv studie från det finska arbetsmiljöinstitutet noterades att tandläkare och tandsköterskor oftast reagerade på 2-HEMA och BisGMA medan tandtekniker reagerade på MMA och EGDMA (Aalto-Korte et
al. 2007).
Allergisk kontaktdermatit som är orsakad av arbete med kompositmaterial
och relaterade produkter har en prevalens på 1–5 procent. Atopi och ett
långvarigt arbete med akrylat- eller metakrylatbaserade material kan öka
risken för yrkesrelaterade besvär (Jacobsen & Hensten-Pettersen 2003).
14
Bilaga 1. Dokumentation
av informationssökning
Pubmed 2010-03-19
Nickel – korsreaktion palladium
Sökning gjord av Hanna Olofsson på uppdrag av Anders Berglund
Söknr
Termtyp *)
Söktermer
Antal ref. **)
1.
Cross Reactions[MeSH] OR Dermatitis, Allergic
Contact[MeSH] OR Hypersensitivity[MeSH] OR
Skin Diseases/chemically induced[MeSH]
292 971
2.
cross reactions[tiab] OR cross reactivity[tiab] OR
cross-reaction*[tiab] OR cross-reactivity[tiab] OR
cross allergy[tiab]
23 161
3.
1 OR 2
4.
Nickel/adverse effects[MeSH] OR nickel sulfate
[Substance Name] OR Nickel[ti]
8 978
5.
Palladium/adverse effects[MeSH] OR palladium
chloride [Substance Name] OR palladium[ti]
4 503
6.
3 AND 4 AND 5
305 634
37
*)
MeSH = Medical subject headings (fastställda ämnesord i Medline/PubMed).
FT = Fritextterm/er.
SB = PubMeds filter
för systematiska översikter (systematic[sb])
för alla MeSH-indexerade artiklar (medline[sb]).
Tiab= söker i title- och abstractfälten.
Exp = Termen söks inklusive de mer specifika termerna som finns underordnade.
NoExp = Endast den termen söks, de mer specifika, underordnade termerna utesluts.
MAJR = MeSH Major Topic (termen beskriver det huvudsakliga innehållet i artikeln).
15
Referenser
Aalto-Korte K, Alanko K, Kuuliala O, Jolanki R. Methacrylate and acrylate
allergy in dental personnel. Contact Dermatitis 2007;57(5):324–30.
Ahlgren C, Ahnlide I, Björkner B, Bruze M, Liedholm R, Möller H, et al.
Contact allergy to gold is correlated to dental gold. Acta Derm Venereol
2002;82(1);41–4.
Ahnlide I, Ahlgren C, Björkner B, Bruze M, Lundh T, Möller H, et al. Gold
concentration in blood in relation to the number of gold restorations and
contact allergy to gold. Acta Odontol Scand 2002;60(5):301–5.
Ardlin BI, Dahl JE, Tibballs JE. Static immersion and irritation tests of dental metalceramic alloys. Eur J Oral Sci 2005;113(1):83–9.
Ardlin BI, Lindholm-Sethson B, Dahl JE. Corrosion of dental nickelaluminum bronze with a minor gold content-mechanism and biological impact. J Biomed mater Res B Appl Biomater 2009;88(2):465–73.
Bruce GJ, Hall WB. Nickel hypersensitivity-related periodontitis. Compend
Contin Educ Dent 1995;16(2):178, 180–4.
Čelebić AM. Baučić M, Stipetić J, Baučić I, Miko SB. Momčilović B. Ion
release from gold/platinum dental alloy: could release of other elements be
accountable in the contact allergy attributed to the gold? J Mater Sci Mater
Med 2006;17(4):301–5.
Downey D. Porphyria induced by palladium-copper dental prostheses: a
clinical report. J Prosthet Dent 1992;67(1):5–6.
Egusa H, Ko N, Shimazu T, Yatani H. Suspected association of an allergic
reaction with titanium dental implants: a clinical report. J Prosthet Dent
2008;100(5):344–7.
Elshahawy W, Watanabe I, Koike M. Elemental ion release from four different fixed prosthodontic materials. Dent Mat 2009;25(8):976–81.
Finch TM, Prais L, Foulds IS. Palladium allergy in a British patch test clinic
population. Contact Dematitis 1999;41(6):351–2.
Flatebø RS, Johannessen AC, Gronningsaeter AG, Boe OE, Gjerdet NR,
Grung B, et al. Host response to titanium dental implant placement evaluated in a human oral model. J Periodontol 2006;77(7):1201–10.
16
Fors R, Persson M, Bergström E, Stenlund H, Stymne B, Stenberg B. Nickel
allergy – prevalence in a population of Swedish youths from patch test and
questionnaire data. Contact Dermatitis 2008;58(2):80–7.
Garau V, Masala MG, Cortis MC, Pittau R. Contact stomatitis due to palladium in dental alloys: a clinical report. J Prosthet Dent 2005;93(4):318–20.
Garner LA. Contact dermatitis to metals. Dermatol Ther 2004;17(4):321–7.
Guimaraens. D, Gonzalez MA, Conde-Salazar L. Systemic contact dermatitis from dental crowns. Contact Dermatitis 1994;30(2):124–5.
Haberman AL, Pratt M, Storrs FJ. Contact dermatitis from beryllium in dental alloys. Contact Dermatitis 1993;28(3):157–62.
Hagberg S, Ljungkvist G, Andreasson H, Karlsson S, Barregård L. Exposure to volatile methacrylates in dental personnel. J Occup Environ Hyg
2005;2(6):302–6.
Hill JG, Grimwood RE, Hermesch CB, Marks Jr JG. Prevalence of occupationally related hand dermatitis in dental workers. J Am Dent Assoc
1998;129(2):212–7.
Hindsen M, Spiren A, Bruze M. Cross-reactivity between nickel and palladium demonstrated by systemic administration of nickel. Contact Dermatitis
2005;53(1):2–8.
ISO 20795-1:2008: Dentistry - Base polymers - Part 1: Denture base
polymers.
ISO 22674:2006: Dentistry - Metallic materials for fixed and removable
restorations and appliances.
Jacobsen N, Hensten-Pettersen A. Changes in occupational health problems
and adverse patient reactions in orthodontics from 1987 to 2000. Eur J
Orthod 2003; 25(6):591–8.
van Joost T, van Ulsen J, van Loon LAJ. Contact allergy to denture materials in the burning mouth syndrom. Contact Dermatitis 1988;18(2):97–9.
Kanerva L, Kerosuo H, Kullaa A, Kerosuo E. Allergic patch test reactions
to palladium chloride in schoolchildren. Contact Dermatitis 1996;34(1):39–
42.
Katoh N, Hirano S, Kishimoto S, Yasuno H. Dermal contact dermatitis
caused by allergy to palladium. Contact Dermatitis 1999;40(4):226–7.
17
Kedici PS, Memikoglu MM, Kansu G, Isimer A, Gunhan O. Case report:
ionisation tendency of a base metal alloy in the oral environment. Eur J
Prosthodont Restor Dent 1995;3(5):231–4.
Kränke B, Aberer W. Multiple sensitivities to metals. Contact Dermatitis
1996;34(3):225.
Latta Jr GH, McDougal S, Bowles, 3rd WF. Response of known nickelsensitive patient to a removable partial denture with a titanium alloy framework: a clinical report. J Prosthet Dent 1993;70(2):109–10.
Lindberg M, Edman B, Fischer T, Stenberg B. Time trends in Swedish
patch test data from 1992 to 2000. A multi-centre study based on age- and
sex-adjusted results of the Swedish standard series. Contact Dermatitis
2007;56(4):205–10.
Lindholm-Sethson B, Ardlin BI. Effects of pH and fluoride concentration on
the corrosion of titanium. J Biomed Mater Res A 2008;86(1):149–59.
Lygre GB, Gjerdet NR, Grønningsaeter AG, Björkman L. Reporting on adverse reactions to dental materials—intraoral observations at a clinical follow-up. Community Dent Oral Epidemiol 2003;31(3):200–6.
Marquardt W, Seiss M, Hickel R, Reichl FX. Volatile methacrylates in dental practices. J Adhes Dent 2009;11(2):101–7.
Mikai M, Koike M, Fujii H. Quantitative analysis of allergenic ingredients
in eluate extracted from used denture base resin. J Oral Rehabil
2006;33(3):216–20.
Molina C, Nogués LI, Martinez-Gomis J, Peraire M, Salsench J, Sevilla P,
et al. Dental casting alloys behaviour during power toothbrushing with
toothpastes of various abrasivities. Part II: corrosion and ion release. J Mater
Sci Mater Med 2008;19(9):3015–9.
Nielsen NH, Menné T. Allergic contact sensitization in an unselected Danish population. Acta Derm Venereol 1992;72(6):456–60.
Ohkubo C, Hanatani S, Hosoi T. Present status of titanium removable dentures- a review of the literature. J Oral Rehabil 2008;35(9):706–14.
Orion E, Matz H, Wolf R. Palladium allergy in an Israeli contact dermatitis
clinic. Contact Dermatitis 2003;49(4):216–7.
Pistoor FH, Kapsenberg ML, Bos JD, Meinardi MM, von Blomberg ME,
Scheper RJ. Cross-reactivity of human nickel-reactive T-lymphocyte clones
with copper and palladium. J Invest Dermatol 1995;105(1):92–5.
18
Polat TN, Karacaer O, Tezvergil A, Lassila LV, Vallittu PK. Water sorption, solubility and dimensional changes of denture base polymers reinforced with short glass fibers. J Biomater Appl 2003;17(4):321–35.
Peltonen L. Nickel sensitivity in the general population. Contact Dermatitis
1979;5(1):27–32.
Raap U, Stiesch M, Reh H, Kapp A, Werfel T. Investigation of contact allergy to dental metals in 206 patients. Contact Dermatitis 2009;60(6):339–
43.
Rubel DM, Watchorn RB. Allergic contact dermatitis in dentistry. Austral J
Dermatol 2000;41(2):63–71.
Räsänen L, Kalimo K, Laine J, Vainio O, Kotiranta J, Pesola I. Contact allergy to gold in dental patients. Br J Dermatol 1996;134(4):673–7.
Santucci B, Cannistraci C, Cristaudo A, Picardo M. Multiple sensitivities to
transition metals: the nickel palladium reactions. Contact Dermatitis
1996;35(5):283–6.
Scalf LA, Fowler Jr JF, Morgan KW, Looney SW. Dental metal allergy in
patients with oral, cutaneous, and genital lichenoid reactions. Am J Contact
Dermat 2001;12(3):146–50.
Sockanathan S, Setterfield J, Wakelin S. Oral lichenoid reaction due to
chromate/cobalt in dental prosthesis. Contact Dermatitis 2003;48(6):342–3.
Spiechowicz E, Glantz PO, Axell T, Grochowski P. A long-term follow-up
of allergy to nickel among fixed prostheses wearers. Eur J Prosthodont Restor Dent 1999;7(2):41–4.
Vallittu PK, Ruyter IE, Buykuilmaz S. Effect of polymerization temperature
and time on the residual monomer content of denture base polymers. Eur J
Oral Sci 1998;106(1):588–93.
Vilaplana J, Romaguera C, Grimalt F. Occupational and non-occupational
allergic contact dermatitis from beryllium. Contact Dermatitis
1992;26(5):295–8.
Wahlberg JE, Liden C. Cross-reactivity patterns of palladium and nickel
studied by repeated open applications (ROATs) to the skin of guinea pigs.
Contact Dermatitis 1999;41(3):145–9.
Wahlberg JE, Liden C. Cross-reactivity patterns of cobalt and nickel studied
by repeated open applications (ROATs) to the skin of guinea pigs. Am J
Contact Derm 2000;11(1):42–8.
19
Zissis A, Yannikakis S, Polyzois G, Harrison A. A long term study on residual monomer release from denture materials. Eur J Prosthodont Restor
Dent 2008;16(2):81–4.
20
