Romantiken. slutet av 1700-talet - 1800-talet.

Romantiken. slutet av 1700-talet - 1800-talet.
18
18
18
09
-18
18
K
1800
0
AR
L
XII
I
44
KA
RL
XIV
JO
HA
N
1825
Romantiken uppstod som en reaktion mot upplysningen och förnuftets herravälde. Den startade i England
och Frankrike under 1760- och 1770-talet och nådde Sverige på 1780-talet.
Viktiga ledord och namn inom filosofin: idealism, holistiska teorier, hypnos, historieforskning, arkeologi, utvecklingstänkande, Hegel. Inom litteraturen: Sturm und
Drang, William Blake, Goethe med Den unge Werthers lidanden, Adam Oehlenschläger,
Erik Johan Stagnelius, Esaias Tegnér, göticismen och Götiska förbundet, Mary Shelleys
berättelse om Frankensteins monster.
Inom konsten nådde rörelsen sin höjdpunkt under 50 år mellan 1790 och 1840. De viktigaste beståndsdelarna i romantiken var en känsla för naturen, en betoning av den subjektiva sensibiliteten, känslan och fantasin, i motsats till förnuftet, samt ett intresse för det
förgångna, det mystiska och det exotiska.
Inom måleriet började romantiken med John Constables och William Turners verk, som
uppvisar en ny medvetenhet i fråga om landskapet. I Tyskland är Karl Friedrich Schinkels
och Moritz von Schwindz målningar av medeltida städer och Caspar David Friedrichs mystiska landskap typiska romantiska verk. Goya är i Spanien ett unikt exempel på romantik. I
Frankrike fanns Théodore Géricault och Eugène Delacroix.
Romantiken är musikaliskt en mycket lång och rik period. 1803–13 föddes den centrala
romantikergenerationens främsta företrädare: Mendelssohn, Schumann, Chopin, Berlioz,
Liszt och Wagner. De tre första, tidigt bortgångna, bildar en grupp
för vilken den intima musiken spelar en central roll. De tre senare
odlade främst det stora symfoniska idékonstverket (Berlioz och
Liszt) och musikdramer (Wagner). Under 1800-talets senare del
framträder ett folkligt nationalromantiska drag hos Mussorgskij,
Smetana, Grieg, Glinka, Söderman och Sibelius.
Lustslotten
Tre kungliga lustslott från lika många sekel präglar de olika delarna av Nationalstadsparken – med lite god vilja kan man hitta ett fjärde strax utanför dess
gräns, nämligen Fredrik I:s Fredrikshov som av C. F. Adelcrantz byggdes ut
till änkesäte åt drottning Lovisa Ulrika.
Äldst är Ulriksdal, uppfört av fältherren Jacob de la Gardie på 1640-talet
som Jakobsdal. Sedan änkedrottning Hedvig Eleonora köpt in slottet fick det
sitt nuvarande namn efter den snart bortgångne lille sonsonen Ulrik. Renässansslottet inramades som sig bör av en strikt barockträdgård med orangeri,
terrasseringar och lusthus med senare tillägg av en engelsk park. Karl XV gav
med F. W. Scholanders hjälp Ulriksdal en riddarromantisk touche och gjorde
det till mötesplats för konstnärer och ett glatt sällskapsliv. Under Gustav VI
Adolfs långvariga bosättning på slottet inreddes den tidigare riddarsalen till ett
stort vardagsrum i blond Swedish Grace med Malmstensmöbler och raffinerat
konsthantverk. Sedan slottet öppnats har det gamla orangeriet restaurerats
för att bilda omfattning till en viktig del av Nationalmuseets skulptursamling
och landets äldsta slottsteater, Confidencen, återställts till en vacker och livligt
utnyttjad scen.
Till Gamla Hagas anspråkslösa manbyggnad tog Gustav III sin tillflykt
med förtrogna vänner och fäste sig så starkt vid platsen att han snart också
förvärvade granngården Brahelund. Inspirerad av intrycken från den italienska resan 1783-84 planerade kungen en storslagen anläggning, där F. M.
Pipers engelska park med ekotempel, lusthus, grottor och vindlande kanaler
blev det första, viktiga steget. Nära stranden, i intim kontakt med naturen,
uppfördes den lätta och graciösa paviljongen och på höjden ovanför planerades det stora, Versailles-liknande palatset efter L. J. Desprez´ ritningar. Men
bygget avbröts vid kungens död och kom aldrig längre än till grunden. Vid
1800-talets början byggdes Drottningens paviljong eller Haga slott med C.
G. Gjörwell som arkitekt. Det blev bostad för prins Gustav Adolf och hans
familj och alltså uppväxtmiljö för kung Carl XVI Gustav men fungerar numera som statens representationsbyggnad vid toppmöten och som bostad för
gästande statsmän.
Karaktären av sommarviste är särskilt tydlig i Rosendals slott (1827), som
inte ens använts för övernattningar utan bara vid dagbesök och måltider.
Både till format och exteriör är slottet ganska anspråkslöst, i yttre gestalt enligt mångas uppfattning överträffat av det ståtliga stallet på höjden österut.
Men Rosendal rymmer en serie interiörer i sträng och färgstark klassicism,
en passande miljö för kejsartidens fältherre. Lokaliseringen motiverades av
Karl Johans stora militära intresse, i nära anslutning till övningsfältet på Ladugårdsgärde. Kungen kom också att betyda mycket för skötseln av Södra
Djurgården, då han initierade och till stor del bekostade vägar, utdikningar
och röjningar – det blev en allmän uppryckning av området och en mera
ståndsmässig karaktär på livet där, elegantare men inte lika otvungen som
förr. Stockholmarna visade sin uppskattning som tacksamma och vördnadsfulla åskådare till kungafamiljens offentliga spisning på Rosendal. Karl Johans
ättlingar, framför allt Oskar II, fann sig väl tillrätta på platsen, men 1913 förvandlades slottet efter prins Eugens förslag till museum.
Rosendals slott med stall och tillhörande småhus liksom Borgen på Gärdet var några av de anläggningar med vilka Fredrik Blom kom att framstå
som den specielle djurgårdsarkitekten. Han gav karaktär åt flottbasen med
Skeppsholmskyrkan och kastellet som mest remarkabla inslag och ritade den
”kinesiska muren” runt Galärvarvet. Villor och kaserner tog form på hans ritbord, och de flyttbara husen dök upp lite varstans, inte minst på Framnäs nära
Djurgårdsbron, där han uppförde en hel klunga för eget bruk.
29. Ulriksdal. P. Nordqvist, 1793.
Den utsiktspunkt som Pehr Nordqvist valt för sin akvarell över
slottet och Edsviken utgår från en väletablerad kompositionsmetod. Huvudmotivet läggs i bakgrunden bakom en vattenyta, med
ett livfullt figurmotiv i förgrunden samt träd (eller klippor, byggnader) som kulisser på var sida.
16
-18
30. Utsikt över Gustav III:s paviljong i Hagaparken. A. F. Cederholm, 1811.
31. Rosendal. A. Mayer. Litografi som visar slottet vid 1830-talets slut. Bladet ingår i ett franskt
planschverk ”Voyages en Scandinavie”, en av de många reseskildringar av ”voyages pittoresques”,
som kom på modet i Europa bl.a. till följd av nya ångdrivna samfärdsmedel som tåg och ångbåtar.
17
18
44
1825
33. Motiv från Uggleviken.
J. A. Winqvist, 1858.
32. Trädstudier.
A. T. Gellerstedt, 1880-81.
Skog och park
Jaktens avtagande betydelse medförde en förändrad syn på Djurgårdens natur
och nya arbetsuppgifter för Djurgårdsförvaltningen. Det gamla odlingslandskapet hade formats för att tillgodose behovet av bete och foder till husdjur
och högvilt, medan skogspartierna med undantag för de upphuggna jaktplatserna ej hävdades men utnyttjades för omfattande och ganska osystematisk
vedfångst. Nu, vid början av 1800-talet, var tiden kommen för professionell
och framsynt skogs- och parkvård under skicklig ledning. Den som förnyade
synen och arbetssättet på detta område, inte bara på Djurgården utan i hela
landet, var överjägmästaren och djurgårdsintendenten Israel af Ström. Han
höjde kunskapen om växtlighet och djurliv hos sina hovjägare, skapade med
gallring, plantering och förtätning med både lövträd och gran ett omväxlande
skogslandskap mellan de öppna partierna och grundade 1828 Skogsinstitutet
vid Djurgårdsbron som föregångare till Skogshögskolan. Han fick visserligen
-18
59
35. Vinterdag vid Uggleviken.
K. Nordström, 1900/01.
OS
KA
R
1850
I
36. Studie av ek, Djurgården.
Studie av alar vid strand.
G. W. Palm, 1835.
finna sig i att amiralitetet avverkade 888 ekar 1809, men därefter har ekbeståndet ägnats desto större omsorg. 67 jätteekar på Djurgården har ett omfång
av mer än fem meter!
En befryndad själ var den mångsidige och initiativrike Abraham Niclas Edelcrantz, som bland mycket annat grundade Lantbruksakademien 1814. Akademien anlade Experimentalfältet vid Frescati för praktiska försök, och Edelcrantz bosatte sig vid Stora Skuggan. Det åttkantiga huset där, ursprungligen
orangeri, är från hans tid.
Lite senare startade Svenska Trädgårdsföreningen en trädgårdsskola vid Rosendal, och mot seklets slut flyttade Bergianska trädgården ut till Brunnsvikens strand.
1800-talets landskap
Den person som kanske mest satt sin prägel på Djurgårdsnaturen är Israel af Ström. Han kallas den svenska skogshushållningens
fader och var intendent och överjägmästare på Djurgården under
1800-ta lets fem första decennier. Israel af Ströms banbrytande
insatser för natu rens skötsel sammanföll med Karl XIV Johans regeringstid och dennes stora intresse för Djurgården. Rikets skogar
var i ett miserabelt skick. Mycket skog gick åt till kolning för järnbruken. Skötseln av Djur gårdens skogar med bl. a. återplantering
blev ett föredöme för svensk skogsvård.
I och med industrialismens intåg under andra hälften av 1800talet sker en förändring i uppfattningen av landskapet som delvis
står i konfl ikt med den gamla. Detta kan ses som en återgång till
en mer ”nytto betonad” verksamhet om än i helt annan skepnad.
Nu är det inte längre på naturens villkor utan på den nya teknikens.
Delar av parken exploateras för bostäder, vetenskap och industrier. Denna syn påverkade inte bara Norra och Södra Djurgården
utan hela vårt samhälle.
18
34. Del av karta utgiven av Topografiska
corpsen 1861.
På kartan ser man
ett lantligt landskap.
Kullarna är ännu inte
bebyggda och dalgångarna hålls öppna. En
jämförelse med äldre
kartor visar hur landhöjningen påverkat
landskapet. Sjöarnas
utbredning har minskat och många kärr är
utmärkta på kartan.
Vägarna följer topografin och leder slingrande
genom landskapet.
37. Översiktsbild Experimentalfältet 1868. I mitten syns mangården med stora huset och flygeln.
Till vänster ser man Trädgårdsbyggnaden och till höger gasverket och ladugården. I kanten mot
Gubbacken skymtar bagarstugan. I bildens övre del ekonomibyggnaderna, med spannmålsmagasinet ”Gröna hissen”, som snart skulle inredas till arbetarbostäder, och den f.d. ladugården, vilken vid
denna tid tjänade som stall och förvaringsbodar, samt vagnslidret och fårhuset.
Detalj av informationsplansch till det allmänna lantbruksmötet i Stockholm 1868. Motivet är ritat
av ingenjören Mankell och mångfaldigat av litografen J. F. Meyer. (Beskrivning av U. Lange, Experimentalfältet, Kungl. Lantbruksakademiens experiment- och försöksverksamhet på Norra Djurgården 1816-1907)
19
Den industriella revolutionen. 1850 - 1930.
18
1850
72
87
2K
AR
L
XV
Den industriella revolutionen kallas de massiva sociala, ekonomiska och teknologiska förändringar som tog sin början i Storbritannien under senare delen av 1700-talet. Koleldad ångkraft drev maskiner, framförallt inom textilindustrin. Den industriella revolutionens
framsteg fick allt större betydelse när ångdrivna fartyg och järnvägar
blev allt vanligare. Under 1800-talet spreds omvälvningen till Västeuropa, Nordamerika och Japan och senare till resten av världen.
Konsekvensen blev omfattande förflyttningar av befolkningen, från
landsbygden till städernas industrisamhällen som byggdes upp.
Krogar och värdshus
Bellmans närvaro märktes allestädes i Nationalstadsparken, i verkligheten under hans livstid, i minne och myt under alla tider därefter. Portvakterna hade
tillstånd att bränna och utskänka brännvin, och deras boställen blev alltså samtidigt krogar; mest känd och besökt var Lill Jans. Vid torpen utanför tullarna
utspelar sig ett par av skaldens mest sjungna epistlar, ”Liksom en herdinna”
vid Första torpet eller Kräftriket intill Brunnsviken, och ”Ulla, min Ulla” vid
Fiskartorpet. De små krogarna och Våffelbruket vid Ryssviken var det enkla
folkets tillhåll, medan den mera kräsna publiken sökte sig till utvärdshus och
restauranger. Båda typerna var mycket talrika – 1733 förtecknades 32 krogar
på Djurgården. Den förnämsta värdshustraditionen har otvivelaktigt Stallmästaregården, öppnad redan 1652. Ett litet axplock bland de övriga kan
få det att vattnas i munnen: Blå Porten eller Lusthusporten vid Lejonslätten
(1692-1896), Mäster Nilses vid Långa gatan i Djurgårdsstaden (från 1720),
39. Första torpet utom Kattrumpstullen. J.E. Rehn.
När man förr i tiden färdades längs Roslagsvägen stötte man på en rad torp, värdshus och djurvaktarboställen. ”Första Torpet utom Kattrumpstullen” åt väster hette egentligen Cathrineberg,
men vann från slutet av 1780-talet ryktbarhet som Kräftriket, eftersom värdshuset lockade med
stans största och bästa kräftor. Dess utseende före denna glansperiod lär vi känna i en lavering
av Jean Eric Rehn. (Pontus Grate)
20
38. Montagnes russes.
Okänd konstnär, 1830.
Djurgårdsbrunn, gouterad hälsokälla vid 1700-talets mitt och populärt värdshus trekvarts sekel senare, Franska värdshuset vid Djurgårdsvägen 1808, Lidingöbro värdshus 1814 och det ojämförliga Hasselbacken under Wilhelm
Davidsons egid 1853. Flera av dem hade sina egna, av alla kända och uppskattade kulinariska specialiteter.
De enkla nöjena, personifierade av original ur olika generationer som vissångaren Filikromen och den blinda spelmannen Kalle, skulle snart överglänsas av teaterföreställningar, baler och cirkuspresentationer i nya byggnader,
många av dem vid Djurgårdsslätten: Cirkus, Alhambra, Novilla och Diorama. De verkligt stora publikmagneterna med besökssiffror i miljonklassen blev emellertid Artur Hazelius Skansen, öppnat 1891, nöjesfältet Gröna
Lund, grundat 1883 och i attraktivt skick från 1920-talet, och märkligt nog
Vasamuseet (1963, 1990).
40. Kräftriket. J. T. Sergel. Till stamgästerna kring kräftfaten räknades flera av de stora gustavianska konstnärerna vilka efter tjusarkungens bortgång kände sig vilsna under den efterföljande
trångsynta regimen och som här kunde ventilera gamla minnen under ymnig förtäring av mat
och dryck. Elias Martins legendariska glupskhet fick stundom explosiva följder. Sergel har förevigat en sådan malör, då han själv handgripligt bistår stackars Martin medan kumpanerna Desprez,
Lafrensen och Masreliez roade ser på. (Pontus Grate)
41. Ulriksdals slottskapell.
Kapellet är uppfört 1865 efter ritningar
av Scholander. Åren 1860-80 – under
och närmast efter Karl XV – innebar en
intensiv byggnadsverksamhet på Ulriksdal. Det var främst sommarnöjen för
förmögna borgare och hovet närstående
personer. Som exempel kan nämnas
Väntorp, Svalkan och Skogsborg. Även
värdshuset är från denna tid.
Folknöjen
Kungliga jakter, hovliv och militärövningar kunde inte hindra att Djurgården
redan från 1600-talet blev en älskad tillflyktsort för stockholmare ur alla samhällsklasser. Helst for man med båt, lotsad av roddarmadammer, vevslupskullor eller ångslupsskeppare över stadens vatten. För tillträde till den inhägnade
djurparken avkrävdes besökaren ända till 1862 en mindre avgift vid Blå Porten
eller någon av de andra portarna men kunde sedan röra sig fritt.
Man promenerade på de anlagda vägarna eller vandrade på skogsstigarna och
fälten, tog del av de enkla nöjena på slätten eller slog sig ner med matsäckskorgarna i det gröna. De lummiga och tidigt blommande liderna var omtyckta för
vinets och kärlekens nöjen, och mera äventyrliga aktiviteter som dobbel och
spel utövades i Singelbacken eller vid den gamla skumma Rosendals krog.
-19
07
O
SK
AR
II
1875
42. En Bellmansfest den 26 juli. Fritz
von Dardel har målat damer i färgrika
krinoliner och parasoller. Par Bricole
musicerar och efter festen erbjöds förfriskningar på Carlmarks konditori,
sedermera Bellmansro, i närheten av den
ek ”under vars skugga skalden diktat så
mången tjusande idyll”.
Årets största festdag var 1:a maj, då åskådare i tusental kantade kortegevägen
längs Storgatan och ut mot Djurgårdsslätten, när kungafamiljen och deras
uppvaktning till häst och med eleganta ekipage ledde uttåget. Periodvis var
vädret denna dag uruselt, men stockholmarna trotsade kyla och snö och fick
desto större anledning att dricka märg i ben på de talrika traktörställena. Sedan
Byströms monumentala Bellmansbyst 1829 rests i backen ovanför Oakhill
blev Bellmansdagen den 26 juli ännu mera populär som den stora utflyktsdagen. Mera lössläppta förlustelser utspelade sig trefaldighetsnatten vid Ugglevikskällan, men stämningen blev en helt annan sedan den unga arbetarrörelsen
förlagt sina stormöten till Lilljansskogen.
Den Allmänna Konst- och Industriutställningen 1897 på västra delen av
Södra Djurgården blev en lysande manifestation av det nya industrisamhället.
43. Roddartrappan vid Skeppsbron.
M. R Heland efter E. Martin, 1787.
Vid Roddartrappan på Skeppsbron en sommardag år 1787 ses ett sällskap
embarkera en båt, som snart skall styra ut över Stockholms ström för att
med roddarmadammers taktfasta årtag nå det efterlängtade målet - Djurgården. I en akvarellerad konturetsning återges inledningen till fader Movitz
överfart till Djurgården, skildrad av Carl Michael Bellman i Fredmans epistel nr 33. Episteltextens brokiga persongalleri är lätt igenkännligt i folkvimlet på kajen och en nästan utplånad inskrift på bilden anger att den eleganta
damen med parasollet, som just går ombord, är Bellmans hjältinna Ulla
Winblad. Båten läger ut från kajen och överfarten tar sin början…
Stolta stad!
Jag nu glad
förglömmer ditt prål,
ditt buller, larm och skrål,
dina slott och torn.
Mowitz, blås i ditt horn! …
Böljan slår, …
båten går, …
bland jakter och skutor spanjefararn står
segelstinn, …
går snart in …
i Cadix och Dublin. …
(Eva Nordensson)
21
1875
1900
44. Demonstrationståg på Gärdet. E. Jansson, 1898/1901.
1:a majdemonstrationerna började på Gärdet 1890. Eugen Jansson målade sin tolkning av dessa som gåva
till Folkets Hus invigning 1901. Lika målmedvetet och disciplinerat som någonsin de militära förbanden
tidigare, ringlar sig tåget mot det solbelysta Drottningberget och en ljusnande framtid.
Vid sekelskiftet gestaltar alltså Eugen Jansson Djurgårdens radikalt nya innehåll. Gränszonerna mot staden
har mist sina historiska funktioner. Malmgårdarnas mark har övertagits av småföretag och arbetarbostäder,
medan arbetarrörelsens politiska och sällskapliga aktiviteter förlagts till det forna exercisfältet.
Liksom Stockholmsutställningen 1930 vid Källhagenområdet, då funktionalismen slog igenom, samlade den mycket stor publik.
Sommarnöjen och patriciervillor
Många av 1800-talets sommarnöjen och villor byggdes vid stranden, utanför
staketet – denna remsa av växlande bredd hade för övrigt alltid legat utanför
den egentliga djurparken. Efterhand uppläts tomter även vid Djurgårdsslätten, längs Djurgårdsvägen, på Skansenbergets sluttningar och vid kanalen. En
rad stora och representativa villor kom till runt sekelskiftet 1900, ritade av
tidens ledande arkitekter. I Pipers och Bloms efterföljd blev Ferdinand Boberg
nu den mest anlitade, delvis som en följd av hans omfattande engagemang
vid Stockholmsutställningen 1897. Det ledde också till att han ensam fick
ansvaret för 1909 års utställning i Frisens park, ”Den vita staden”. Inte minst
anlitades han av kungliga familjen och andra samhällets toppar. Boberg ritade
således Waldemarsudde (1903-05) åt prins Eugen, Thielska galleriet (190405) åt bankiren Ernest Thiel, Oakhill (1908-10) åt prinsparet Wilhelm och
Maria Pavlovna och byggde om Byströms villa åt prins Carl och prinsessan
Ingeborg, tyvärr ganska okänsligt. För egen räkning byggde han villan Vintra
vid Djurgårdsvägen och sommarstället Ugglebo vid Lilla Värtan.
I fält
Krigiska minnen och militära anläggningar har inte saknats inom Nationalstadsparkens marker. Blockhusudden fick sitt namn av en enkel befästning,
och vid ett av sina försök att inta Stockholm blev Kristian II tillbakaslagen vid
47. Gustav III:s läger på Ladugårdsgärdet 1773. O. Årre.
När Kungsladugården nedlades på 1670-talet övergick det stora
Gärdet i öster till att nyttjas som kampements- och exercisplats.
Om somrarna brukade då stora styrkor dras samman här för att
utföra verklighetstrogna krigsövningar, s.k. simulacrer. Den som
gick av stapeln i maj 1773 omfattade 3000 man, vars läger på
Årres kopparstick förlagts framför skogsbrynet, dekorativt återgivet som bestående av omväxlande barr- och lövträd.
Vädla och Unnarör i augusti 1517. De stora öppna ytorna på Ladugårdsgärde
tjänade som militärt övningsfält från 1672, då en stor övningsskans med bastioner och gravar byggdes nedanför Drottningberget. Inför kungligheter och
annat storfolk utkämpades på hösten en välplanerad strid, som kulminerade
med den våldsamma stormningen av skansen. Garnisonstrupperna fick i fortsättningen träning i fälttjänst på Gärdet, och i orostider drogs även tusentals
soldater från andra regementen samman där.
Under Karl XIV Johans tid röjdes och planerades en större del av Ladugårdsgärde för att även kavalleriet och artilleriet skulle kunna spränga fram
där. Kungen valde sitt sommarkvarter på Rosendal och kunde på en pontonbro över Djurgårdsbrunnsviken ta sig över till lägerplatsen och högkvarteret i
Borgen. Det nuvarande Skansen fick sitt namn av en liten övningsskans som
byggdes på berget för den unge prins Oscar (I).
Storlägren blev alltmer imponerande, och vid den gamle marskalkens sista
truppsammandragning 1843 deltog 13000 man och 1700 hästar. Övningarna fortsatte sedan sporadiskt till seklets slut, men från 1905 fick Järvafältet
ta över. Den militära närvaron märktes tydligare när förläggningen ordnades
i kaserner, för hästgardet och norska gardet vid Storgatan och för Svea garde i
Fredrikshov, innan de väldiga kasernkomplexen vid Valhallavägen, Linnégatan och Lidingövägen uppfördes mot 1800-talets slut. Mer anspråkslösa var
de bastanta kruthusen på uddarna, av vilka det längst ut på Norra Djurgården,
vid Hundudden, ännu står kvar.
August Strindberg
Esplanadsystemet
Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra.
45. Vy över Allmänna Konst- och Industriutställningen 1897. Akvarell, Anna Palm.
Ivar Lo Johansson, ur romanen Författaren från 1957:
” Jag gick och drev längs huvudgatan till den stora Stockholmsutställningen 1930. Det var sommar
och dirrande hett. Det nya decenniets sol sken på min hjässa. En helt ny stad av stål, glas och betong
var rest på slätten där det förut varit ett tomrum. Hus, restauranger och musikläktare liknade fåglar,
som lyfte med stela vingar. Runtom i massan talades det om den nya arkitekturen som skulle föda den
nya livskänslan. Ett dörrhantag, ett perspektivfönster, en saklig möbel skulle på kort tid påverka den
familj som bodde i huset så att dess känslor och tankar blev öppna, genomskinligt klara. Utställningshallarnas blanka maskinlemmar krävde en ny poesi. Den höga stålmasten på utställningsområdet reste
sig som en signal, som en ilning av lycka mot knallblå luft. Den funktionalistiska eran hade blåsts in.
Den nya tidens stil var just avskrapningen av stilar. Dess nakna språk hette fakta. Jag översatte direkt
arkitekturens språk till litteraturens. Jag gick och såg mig omkring efter den nya människan.”
22
46. Stockholmsutställningen 1930. Corson med flaggspel. Presentationsperspektiv, beskuret. Gouache av Max Söderström.
48. Förslag till gatureglering i Stockholm, 1866. ”Lindhagens
stadsplaneförslag” med rätvinkliga kvarter och ett överordnat gatunät med stjärnpunkter och breda trädplanterade esplanader ligger,
med åtskilliga förändringar, till grund för Stockholms utbyggnad.
Planen stämmer väl överens med stormaktstidens rätlinjiga Stockholm, som den i stort lämnar orörd, och blir därför en naturlig
storskalig fortsättning på denna stad.
Och snart i sky
stod damm och boss,
då plank och läkt
de bröto loss.
Från kåk till kåk
man sig beger,
från syll till ås,
allt brytes ner.
Det ruttna trät,
så torrt som snus,
det virvlar om
med kalk och grus.
En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.
Och hackan högg
och stången bröt
och väggen föll
för kraftig stöt.
-”Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?”
-”Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!”
Och skrapan rev
och tången nöp,
att taket föll
och skorsten stöp.
-”Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? -Det är förskräckligt!”
-”Här rivs för att få luft och ljus;
Är kanske inte det tillräckligt?”
Den tidiga industrialismens stad (1870-1910)
Esplanadsystemet formas. De första förorterna byggs.
I Lindhagenplanen från 1866 föreslogs ett esplanadsystem efter europeiskt möns ter som med trädplanterade gator skulle genomkorsa 1600talets rut nät. Under 1880-talet påbörjades genomförandet. Med 1874
års byggnadsstadga och 1876 års byggnadsordning ska pades ett robust
regelverk, med stor betydelse för malmarnas enhetlighet.
Under perioden byggdes ock så banker, teatrar, museer, gasverk och
andra kommunal tek niska anläggningar. Befolkningsök ningen tog fart
med kulmen under 1880-talet. Invånar antalet steg då med hela 47 procent till nära 250 000. Bostadsnöden blev svår och byg gandet på malmarna intensivt. Merparten av innerstadens planlagda kvarter byggdes
ut under denna tid.
Samtidigt gavs stadens omgivningar en ny struktur av järnvägen, och
intill denna byggdes de första industrierna utanför tullarna. Markägare
som för stod järnvägens värde sålde mark för bostadsbebyggelse, bland
annat i Hagalund, Huvudsta och Duvbo. Flera av dessa, ofta vildvuxna,
samhällen blev självständiga municipalsamhällen, med början i Liljeholmen 1898. Mer ordnad utbyggnad i privat regi skedde med villor i bland
annat Solhem och Mälarhöjden och med stenstadsliknande enklaver av
hyreshus i Midsommarkransen, Aspudden och Råsunda.
23
19
07
-19
50
G
1900
0
US
TA
F
1925
V
50. Värtahamnen sent 1800-tal.
Originalteckning för Svea av Rob Haglund.
49. Ingenjörstrupper under övning i broslagning på 1960-talet.
Solna blev, i början av 1900-talet, Sveriges största garnisonsort. 1905 beslutade riksdagen om inrättandet av ett militärt övningsområde som sträckte sig
från Järvabyarna i öster till Stäket i väster. I anslutning till detta köpte man
bland annat Lilla Frösunda, Frösundavik och Annelund för att användas som
förläggningar. Ballongkompaniet, Signalregementet, Svea Ingenjörskår – sedermera Ing 1 – och Svea Livgarde hör till de regementen som har huserat
här. Redan tidigare fanns dessutom officersskolan vid Karlberg.
Till sjöss
Flottans anläggningar satte sin prägel på andra delar av det som skulle bli Nationalstadsparken. På 1640-talet flyttade örlogsflottan till Skeppsholmen och
kom att dominera ön ända till avflyttningen 1969. Mittemot, på djurgårdssidan, fick skärgårdsflottan sin bas på Galärvarvet från 1722. Kort efteråt blommade det Lothsackska varvet eller Djurgårdsvarvet upp intill Båtsmanstomterna och kom under sin första glanstid att bygga fregatter och andra fartyg
åt örlogsflottan. Ute på Beckholmen avlöstes beckbruk och tjärhov vid 1800talets mitt av dockor för fartygsreparationer, och även på Galärvarvet anlades
en docka (1878). Gustav V:s docka kom efter förlängning på 1940-talet till
knappt 200 meters längd nästan att klyva Beckholmen. Under en stor del av
1900-talet har också Fjäderholmarna hört till flottans revir.
Med landhöjningen grundades sund och farleder igen, och passagen mellan Norra och Södra Djurgården pålades dessutom igen på 1640-talet för att
inga lurendrejare obemärkt skulle kunna passera sjötullen. Stora sjötullen på
Blockhusudden med bomläns över farleden kunde då effektivt övervaka sjöfarten österifrån. Platsen fick sin karaktär vid tillkomsten av stadsarkitekten
J. E. Carlbergs tullhus 1727 och den något yngre hamninspektorsbostaden
i backen ovanför. Den inre leden öppnades vid Djurgårdsbrunnskanalens
anläggning på 1830-talet. En annan förändring av sjölederna åstadkom man
1863 genom utsprängningen av Ålkistan, då Brunnsviken som tidigare varit
en insjö med avrinning mot Nybroviken sänktes en dryg meter och fick förbindelse med Värtan.
51. Värtahamnen år 1900.
Konceptkarta till häradskartan. Uppmätning gjord före sekelskiftet.
Hamnar och industri
Om man betraktar idealtillståndet för Nationalstadsparken som ett öppet
och grönt område, har tunga verksamheter och täta bostadszoner inneburit de stora och svåra ingreppen. Tillverkning i mer eller mindre industriell
form har dock gamla anor längs farleden. Örlogsvarvet på Skeppsholmen,
Galärvarvet, Djurgårdsvarvet och dockorna på Beckholmen var viktiga inslag i denna bild. Bortom Djurgårdsstadens mark fanns redan från 1640-talet glasbruk, kimröksbruk och stärkelsebruk. Beckholmen hade beckbruk
och tjärhov, och vid Waldemarsudde etablerades från 1700-talets mitt ol-
jeslageri (den kvarstående oljekvarnen från 1785), puderkvarn, såg och brädgård, verksamheter som upphörde först vid prins Eugens tillträde.
En helt annan storleksordning har exploateringen längs Värtan. 1879 fick
staden tillstånd att anlägga Värtahamnen, senare följd av gasverket, med sin
egen stadsdel Hjorthagen, Elverket, Frihamnen som också utsträcktes över
flyghamnen vid Lindarängsviken och slutligen oljehamnen vid Loudden. Till
detta hamn- och industriområde gränsar Gärdesstaden, som på 30-talet i
praktiken skar av det sammanhängande grönområdet och senare utvidgats
både åt nordost och sydväst.
1900-talets landskap
Redan tidigt under 1900-talet lades grunden till bevarandet av
Djurgår den som naturlig park. Den förändrade synen på kungahuset i för ening med militärens omlokalisering ledde till en konsolidering av sy nen på Djur gården som folkets park.
Runt 1900 deklarerade markägaren staten att man såg Djurgården, från Djurgårdsbrunnsviken och norrut, som en ekonomisk resurs tillgänglig för utförsäljning. Detta fi ck flera debattörer att höja
rösten och for mulera värdet av att bevara naturen och de kulturhistoriska miljöerna för eftervärlden. 1913 lade Karl Starrbäck en
riksdagsmotion om Djurgårdens inrättande som park. Den togs väl
emot men ledde inte omedelbart till något konkret förslag.
På riksdagens uppdrag lade de s. k. Djurgårdssakkunniga, bland
and ra Isak Gustaf Clason, 1917 för första gången fram en konkret
dis posi tionsplan över Djur gården där man uttalat och medvetet reser verade mark som na tur lig park. Huvudprincipen var att stenstaden skulle tillå tas växa över Gärdet fram till Lilla Värtan. Höjderna
– Smeds backen och Drottningberget – samt större delen av Norra
Djur gården skulle läm nas obebyggda.
24
52. Del av Panorama över Stockholm.
Carl Johan Billmark,
1860-talet, färglitografi.
Flottans anläggningar på Skeppsholmen
och Galärvarvet på
Södra Djurgården.
53. Gasklockor och romantik i Värtan.
Gasverket och ångkraftverket i Hjorthagen började byggas runt sekelskiftet 1900 efter ritningar av Ferdinand Boberg. Flera tidiga tegelbyggnader finns kvar och har synnerligen högt kulturhistoriskt värde.
25
Välfärdssamhällets framväxt. 1930-1960.
1925
1950
Välfärdssamhällets framväxt.
54. Stockholms stadion, ligger på Norra Djurgården vid Valhallavägen och byggdes 1910-1912 för
de femte olympiska spelen som hölls i Stockholm år
1912. Arkitekt var Torben Grut.
På idrottens vädjobanor
Hästsporten tillkommer förstlingsrätten som organiserad tävlingsidrott i
stockholmstrakten. Redan vid 1700-talets slut förekom kappkörning på
Brunnsvikens is som uppskattat vinternöje, och från 1830-talet ordnades regelbundet ryttartävlingar. Fältrittklubben öppnade sin ridbana vid Lindarängen 1887, avlöst av Ryttarstadion vid Lidingövägen. Militärövningarna på
Ladugårdsgärde hade civila motsvarigheter i skarpskytterörelsen och skolungdomens skyttetävlingar, som fick skjutbanor vid Stora Skuggan och Kaknäs.
På 1890-talet anlades Idrottsparken vid Valhallavägen, Tennisstadion och den
första hoppbacken vid Fiskartorpet. Med Torben Gruts borgliknande Olympiastadion får den fria idrotten 1912 sin huvudarena, och i samma stråk ligger Gymnastiska Centralinstitutet (numera Idrottshögskolan), Östermalms
idrottsplats, Ryttarstadion och Kungl. Tennisstadion. De båda brunnsvikarna
hyser både roddare och kanotister, och vid många av Nationalstadsparkens
55. Stockholms Fältrittklubbs ridbana
vid Lindarängen. Troligen 1930.
I Sverige, och stora delar av västvärlden, innebar det tidiga 1900-talet införandet
av demokrati och ett allt större samhälleligt ansvar för alla medborgares väl och
ve. Orättvisor och fattigdom som skapades eller kom i dagen under 1800-talets industrialisering och urbanisering gav i det sena 1800-talet upphov till filantropiska
institutioner. Från liberalt håll framfördes idén att ansvaret för hälso- och sjukvård
och drägliga levnadsvillkor för alla var en gemensam angelägenhet som staten
skulle ansvara för. I Sverige satte de stora välfärdsreformerna fart efter det
socialdemokratiska makttillträdet 1932. Framtidstron i en expanderande ekonomi tillsammans med ett starkt politiskt stöd ledde sedan till att alltmer av
trygghetssystem och omsorg kom under det allmännas vingar.
stränder ligger båthamnar och marinor, de största vid Biskopsudden och
Hundudden. Själva djurgårdsnaturen har blivit skådeplats för tävlingar i
massidrottens tecken: Dagbladsstafetten, Tjejmilen och Stockholm maraton
för att nämna några.
Utbildning och kultur
Sedan länge har utbildnings- och kulturinstitutioner varit ett markant inslag
i Nationalstadsparken. Pionjären P. A. Borg lokaliserade sitt dövstuminstitut
till Manilla 1817, och Skogsinstitutet kom alltså till under det följande decenniet. Efter sekelskiftet byggdes både Skogshögskolan och Veterinärhögskolan vid Brunnsviken. De blev grannar med Vetenskapsstaden i Axel Anderbergs tappning, omfattande Vetenskapsakademien och Naturhistoriska
riksmuseet. Samtidigt, på 1910-talet, Tillkom de första delarna av Tekniska
Högskolans stora komplex norr om Valhallavägen efter Erik Lallerstedts ritningar. På Experimentalfältets gamla område skapades i snabb takt från 1960
57. Riksmuseets och Vetenskapsakademiens arkitekt Axel Anderberg hade på 20-talet
långtgående planer på en fortsatt utbyggnad av ”Vetenskapsstaden”.
Spårvägsstad (1910-1945)
Vetenskapsstaden i Nationalstadsparken.
Som ett smalt band genom Nationalstadsparken sträcker sig Vetenskapsstaden. Här ligger
flera av Stockholms viktigaste institutioner, störst är Stockholms Universitet och Tekniska
högskolan. Området är av vitalt intresse som kunskapscentrum och det ligger i ett vackert och värdefullt natur- och kulturlandskap där många av våra främsta arkitekter skapat
byggnader av stort kulturhistoriskt värde.
1885 flyttade Bergianska trädgården ut till Frescati och detta blir upptakten till den fortsatta vetenskapliga expansionen i området, som från sekelskiftet kom att förändra Norra
Djurgårdens karaktär. Stora delar av den lantliga miljön och jordbruksmarken omvandlades till ett vetenskapligt institutionsområde. De höga tomtpriserna och bristen på expansionsyta innanför tullarna ledde till att flera vetenskapliga institutioner och läroanstalter,
som var trångbodda i innerstaden, tvingades utanför stenstadens gränser. Utflyttning till
de vackra, oexploaterade och relativt närliggande ängsmarkerna utmed Roslagsvägen blev
en godtagbar lösning.
Begreppet Vetenskapsstaden formulerades av Naturhistoriska Riksmuseets arkitekt Axel
Anderberg för den fortsatta utbyggnaden under 20-talet.
Stockholms Universitets utflyttning till Frescati inleddes 1968-71 med de sex glasklädda
skivhusen. I Vetenskapsstaden ingår också Wenner-Gren Center och Sveaplans gymnasium. Den senaste stora utbyggnaden är Fysikcentrum i Albano, med arkitekten Henning
Larsens svängda skivhus nedanför Roslagstulls sjukhus.
56. Del av ”Plankarta över Stockholms stad
med omnejd” från 1921.
26
Som en reaktion på stenstadens rätvinklighet och mörka gårdar mjukades
malmarnas rutnät upp när dess sista luckor skulle fyllas. De kvarvarande
områdena fick, under stadsplanedirektör P. O. Hallmans ledning, gator som
följde terrängen. Innanför fasader i nationalromantik och nyklassicism öppnade sig storgårdskvarter, som i Röda Bergen och vid Blecktornsparken.
Flera monumentalbyggnader, däribland Stadshuset, byggdes.
Spårvägarna gjorde det samtidigt möjligt att utnyttja de stora markförvärv staden gjort sedan sekelskiftet för nya förorter. Till en början byggdes
trädgårdsstäder kring hållplatserna, som Enskede (1908-) och Bromma
(1913-). På 30-talet formulerades en ny syn på byggandet. De bostadssociala problemen, tillsammans med inflytandet från funktionalismen efter
Stockholmsutställningen 1930, ledde till ett ökat fl erfamiljshusbyggande.
Man byggde hus i park, fristående hus med ljusa lägenheter, t. ex. i Hammarby och Traneberg, och även på malmarna, som Eriksdal och Fredhäll.
De kommunala bostadsbolagen bildades som ett redskap i utbyggnaden.
Småstugebyggandet tog fart längs spårvägarna under 30-talet. Innerstaden
skulle, efter funktionalistiska ideal, få breddade gator och ljusa gårdar, men
av detta genomfördes endast en mindre del. På trafi kområdet kom ett omfattande byggande att ge staden en rad monumentalverk i den nya tidens
stil, med Västerbron och Slussen som mest framträdande exempel.
58. Del av karta över Stockholm, 1937. Bebyggelsen runt Tessinparken på Gärdet illustrerar en brytningstid i synen på Gärdet och staden. De premierade förslagen i tävlingen om Gärdesbebyggelsen
1929 hade alla en stark monumentalitet med en central axel från Karlaplan upp mot Smedsbacken.
Samtidigt bröt modernismen in i Sverige med idéer om hus i park och öppna stadsrum. Det vinnande
förslaget modifierades. Husen fick en modernistisk prägel och planstrukturen blev öppnare, samtidigt
som axialiteten fanns kvar.
27
Det moderna samhället. 196019
50
1950
-19
73
19
73
GU
STA
F
VI
AD
OL
-C
AR
L
XV
I
F
Gustaf VI Adolf (1882-1973)
När Gustaf Adolf 1950 blev Sveriges kung var det i ett helt annat
land än det han föddes i. Genom sitt värdiga, anspråkslöst folkliga
sätt blev han mycket populär. Man brukar säga att han skapade
”det demokratiska kungadömet”.
Gustaf VI Adolf var hängiven historia och arkeologi och deltog
gärna själv i utgrävningar, i Sverige såväl som i Grekland och
Italien.
GU
1995
STA
F
Carl XVI Gustaf (1946-)
Den 19 maj 1995 invigde kungen Nationalstadsparken. Genom sin uppväxt på Haga slott har han
själv ett nära förhållande till parken. Kungens djupa
engagemang i djur och natur, bland annat utövat som
ordförande i Världsnaturfondens svenska avdelning,
är väl känt.
Det moderna samhället. Oljekrisen 1973 blev slutpunkten för välfärdssamhällets expansion. Naturresursernas ändlighet blev påtaglig för alla. Kvicksilverförgiftad fisk, hormoslyrbesprutade lingon, havererade kärnkraftverk i Harrisburg och Tjernobyl visade en sårbar värld. Till detta kom ett eskalerande kallt
krig med terrorbalans av nukleära massförstörelsevapen. Från välfärdssamhällets
och den expanderande industrialismens gränslösa framtidstro hade västvärlden
plötsligt förflyttats till undergångens brant.
Insikten om den sårbara miljön ledde till strävan efter ett ekologiskt uthålligt samhälle. 1989 föll Berlinmuren. 1991 upplöstes Sovjetunionen. En ny
våg av demokratisering drog över världen. Den postindustriella optimismen
var född.
Universitetet i Frescati.
59. Henning Larsen, första pris i arkitekttävlingen 1960. Universitetsanläggningen är placerad på ett betongdäck högt ovanför
marken, med huvudsakligen låga byggnader och ett högt betonghus. Betongplattan bildade ett ”storslaget artificiellt landskap”
och trafiken hänvisades till det undre planet. Hela anläggningen
skulle ge ett intryck av att sväva på en luftkudde.
60. Henning Larsens perspektiv till betongdäcket, sett
mot söder. I betongdäcket syns stora ursparningar med
trappor ned till Djurgårdslandskapet med dess ekar.
61. Aula, administrationsbyggnad och kårhus
enligt David Helldéns omtävlingsförslag. Denna
byggnadsensemble var tänkt som universitetets
pulserande hjärtpunkt. Den originella aulan utformade Helldén i samarbete med Olle Baertling.
66-67. Moderna museet på Skeppsholmen. Arkitekt Rafael Moneo.
Tunnelbanestad (1945- )
62-64. Programmet för arkitekttävlingen 1960 om ett nytt universitet i Frescati efterlyste helt nya lösningar och radikalt förenklade byggnader. I programmet poängterades även att universitetsanläggningen
skulle samverka med den vackra Djurgårdsnaturen och att trädbestånd och forngravar inom området i möjligaste mån skulle bevaras.
Ett av de mer extrema förslagen förlade hela universitetet i en enda
750 meter lång byggnad (överst). Ett annat förslag inom samma genre
visade en bumerangliknande höghuskropp (i mitten). Många förslag
präglades av monumentalitet och flera av tävlingsprojekten utmärktes, liksom det nedersta, av höga glasklädda skivhus i Mies van der
Rohes efterföljd.
Henning Larsens vinnande förslag (ovan t.v.) till utformning av universitetet var upplyft på ett betongdäck. De skulpturalt solfjäderformade byggnadskropparna knyter nära an till Alvar Aaltos samtida
arkitektur.
65. Stockholms universitet år 2000 med David Helldéns ”Blå husen”
i förgrunden. Längst bort syns Naturhistoriska riksmuseet.
28
Stockholms universitets campus, Där Fredrik Bloms måttfulla hus kringränts
av David Helldéns och Ralph Erskines väldiga anläggningar.
Museitanken var länge privat, och tappra försök att skapa bestående samlingar gjordes på Djurgården av bildhuggaren J. N. Byström och av guldsmeden och storsamlaren Christian Hammer, men förgäves. Det blev Hazelius som lyckades, med Skansen och med Nordiska Museet, färdigt 1907.
Av enskilda konstsamlingar har Thielska galleriet 1925, Prins Eugens Waldemarsudde 1948 och Carl Eldhs ateljé på Bellevue 1963 blivit offentligt
tillgängliga, och 1916 fick Stockholm en förnämlig utställningslokal med
Liljevalchs konsthall, ritad av Carl Bergsten. På 1930-talet uppstod på Norra
Djurgården en museistad med Tekniska museet (Ragnar Hjort), Sjöhistoriska
museet (Ragnar Östberg) och Etnografiska museet (ny byggnad 1977-78, Jan
Gezelius och Gunnar Mattsson). Efter flottans avflyttning har Skeppsholmen
blivit en verklig kulturö, där flaggskeppet, Rafael Moneos Moderna Museet,
sekonderas av Arkitekturmuseet, Östasiatiska museet och Konsthögskolan.
68. Bergshamra. Det moderna Bergshamra är i huvudsak byggt under tre perioder. Runt 1950 enligt Backström Reinius stjärnhusplan.
Centrum med kyrkan och omgivande bostadsbebyggelse enligt Georg
Varhelyis planer runt 1960 och Södra Bergshamra under 1980-talet.
1941 togs beslutet om tunnelbanan, stommen i efterkrigstidens utbyggnad. Förorterna växte i ett pärlband längs dess linjer. I varje stadsdel
fanns offentlig och kom mer siell service och ett blandat bostadsbestånd,
allt grupperat kring ett tyd ligt cent rum vid T-banestationen. Bebyggelsen anpassades till landska pet. Stjärnhus och punkthus gjorde entré.
Med Vällingby föddes den inter na tionellt uppmärksam made ABC-staden – arbete, bostad, centrum – allt fanns i förorten.
I innerstaden inleddes den sedan länge planerade för nyelsen av nedre Norrmalm. Hötorgscitys första del invigdes 1959. Regionplan 1970
inne höll nya järnvägslinjer och tre motorvägsringar runt staden, av vilka
endast en halv byggdes.
1965 beslutade riksdagen att det skulle byggas 100 000 bostäder om
året under tio år för att slutgiltigt utrota bostadsbristen. Kombinationen
av låne regler och byggnormer slog igenom. I och med Skärholmenområdet och Järvastaden ansågs staden i stort sett fullbyggd. Byggandet
fort sat te i grannkommunerna på mark ägd av Stockholms stad.
Motståndet mot rivningarna i innerstaden kulminerade med almstriden 1971. Mot mitten av 1970-talet hejdades rivningsvågen och upprustningen av malmarnas bostäder inleddes med hjälp av samordnad
lagstiftning och fi nansiering.
29
199570.
69-74. Aktiviteter i
Nationalstadsparken.
69.
Hotbild och skydd
Redan Gustav III:s upplåtelser väckte oro och ledde till att en del dispositionsrätter återkallades. Den accelererande byggnadsverksamheten på djurgårdsmark årtiondena kring förra sekelskiftet var av mer permanent och oåterkallelig karaktär. En riksdagsmotion 1913 av K. Starrbäck ”angående Djurgårdens
bevarande som naturlig park” fick ingen påtaglig effekt, utan grönytorna fortsatte att krympa. Först på 1990-talet gav utredningar och ett snabbt växande
opinionstryck utslag. Namnet Ekoparken lanserades av Henrik Waldenström
som ledare för Projekt Ekoparken WWF, och statsrådet Görel Thurdin lyckades med ett hett personligt engagemang få till stånd en komplettering av
naturresurslagen. Den innebär att området Ulriksdal – Haga – Brunnsviken
– Djurgården från 1 januari 1995 åtnjuter lagskydd som nationalstadspark.
Det är ett i hela världen unikt begrepp, och även om exploateringstrycket är
fortsatt högt har erfarenheterna från de första åren visat att omsorgen om Nationalstadsparken och möjligheterna att skydda den blivit väsentligt större.
Björn Hallerdt, 1998.
71.
72.
2000-talets landskap – Nationalstadsparken
1942 lade Sven Markelius fram en plan som följer 1917 års dispositionsplan i omfatt ning, men där i stället det öppna Gärdet lämnas
fritt ända ner till Djur gårdsbrunnsviken, och höjderna bebyggs.
Varken 1917 eller 1942 års planer blev fastställda av riksdagen.
Ändå ser man att de har haft stor betydelse för Djurgårdsmarkens utveckling under 1900-talet. När Stockholm växte i söder och
väster för svagades motiven att exploatera Djurgårdsmarken för
bostads bebyg gelse. Även om det har byggts under 1900-talet kan
man konstatera att stora delar av den mark som både 1917 och
1942 föreslogs för exploa tering har förblivit obebyggd.
Bevarandet har varit vägledande i synen på Djurgården. 1991
inleddes beredningsarbetet inför tillkomsten av det som sedan blev
Nationalstadsparken. Tan ken att bevara Djurgården som naturlig
park under över skådlig fram tid var då redan djupt rotad. Sedan
1995 är området Ulriksdal - Haga - Brunnsviken - Djurgården skyddat genom sär skilda hushållningsbestämmelser i miljöbalken.
Lagskyddet syftar till att områdets huvudstruktur vad gäller natur- och parklandskap res pek tive mer bebyggda delar av området
ska bestå på lång sikt och att områdets värden som ett historiskt
landskap ska bevaras.
30
73.
74.
75. Turistkarta över
Nationalstadsparken.
1997.
31
Litteratur
Bilder
Böcker
Albert Bonniers Förlag, originalteckning för Svea folkkalender, sent
1800-tal: 50
Arkitekturmuséet: 46, 59, 61
Bergström, Per (Stockholms universitets fotoavdelning): 65
Bruun, Francis: 9, 52
Det Kungliga Biblioteket, Köpenhamn: 13
Folkets Hus AB, Stockholm: 44
Generalstabens litografiska anstalt: 58
Jönsson, Anders: 4
Konstakademien: 24, 25
Krigsarkivet: 18
Kungl. Biblioteket: 3, 12, 31, 47
Kungl. Djurgårdens förvaltning: 19, 21
Kungl. Skogs- och lantbruksakademien: 37
Lundevall, Peter på underlag av Göran Dalbäck: 7
Luukonen, Klaus (Stockholms stad TK- arkivet): 1
Nationalmuseum: 16, 22, 26, 29, 33, 36, 39, 40
Nordiska museet: 17, 32
Schantz, Peter: 5, 14, 69, 70, 71, 72, 73, 74
Solna stadsarkiv: 27, 41, 68
Stockholms stadsarkiv: 8, 34
Stockholms stadsbyggnadskontor: 2, 56, 57, 75, 76
Stockholms Stadsmuseum: 20, 28, 30, 38, 42, 45, 53, 55
Stödberg, Nils: 10
Thielska galleriet: 35
Uppsala universitetsbibliotek: 23
Ur SAR:s tävlingsblad: 60
Vitterhetsakademiens bibliotek: 11
Bedoire, Fredrik & Thullberg, Per: Stockholms universitet 1878-1978. Stockholms
universitet. Almqvist & Wiksell, Uppsala 1978.
Eriksson, Eva: Stockholms stränder. Från industri till bostäder. Samfundet S:t Erik.
Stockholm. Fälth & Hässler, Värnamo 2003
Grate, Pontus & Nordenson, Eva: Från Ulriksdal till Bellmansro. Konstnärer i nationalstadsparken under 300 år. Prins Eugens Waldemarsudde, Carlsson Bokförlag,
Trelleborg 1998.
Hall, Thomas, red.: Frescati. Huvudstadsuniversitet och arkitekturpark. Stockholms
universitet, Lund 1998.
Holm, Lennart & Schantz, Peter, red.: Nationalstadsparken – ett experiment i hållbar
utveckling. Formas, Stockholm 2002.
Karling, Sten m.fl.: Fredrik Magnus Piper och den romantiska parken. Utställningskatalog Konstakademien 5 sept-18 okt 1981. Kungl. Akademien för de fria konsterna,
Katrineholm 1981.
Kronologisk världshistoria 6000 år av historia på 5 meter. ©1997 Third Millenium
Trust, Chippenham, England. På svenska Bokförlaget Replik AB, Viken.
Landell, Nils-Erik: Stockholms kartor. Rabén & Sjögren, Italien 1992.
Lange, Ulrich: Experimentalfältet. Kungl. Lantbruksakademiens experiment- och försöksverksamhet på Norra Djurgården i Stockholm 1816-1907. Skogs- och lantbrukshistoriska meddelanden nr 23. Supplement till Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens
Tidskrift, Hållsta 2000.
Lundevall, Peter: Djurgården – kungens och folkets park. Djurgårdsmarkens förändring
sedan medeltiden fram till vår tid. Stockholms stadsbyggnadskontor, Västervik 1997.
Olsson, Nils-Olof: Stockholm fem sekler genom konstnärens öga. Stockholmia Förlag,
Västervik 1997.
Rudberg, Eva: Stockholmsutställningen 1930. Modernismens genombrott i svensk arkitektur. Stockholmia förlag, Borås 1999.
Stahre, Nils-Gustaf Stahre: Stockholms gatunamn. Stockholmia förlag 2005.
von Ajkay, Anna, Lindhagen, Suzanne & Mandén-Örn, Kerstin: Tidernas Stockholm. Kulturmiljöer av riksintresse. Stockholms stadsmuseum, Stockholm 1990.
Rapporter
Malmlöf, Maria. Solna Stad: Kulturmiljöer i Solna. 1998.
Miljö- och planeringsavdelningen, Länsstyrelsen i Stockholms län: Nationalstadsparkens historiska landskap – det immateriella perspektivet. Miljö- och planeringsavdelningen Nr 19 nov 1990.
Stockholms byggnadsordning – ett förhållningssätt till stadens karaktärsdrag. Utdrag ur
Stockholms översiktsplan 1990. Stadsbyggnadskontoret juni 2001.
Värna · Vårda · Visa. Program för Ekoparken 2000. Förbundet för Ekoparken.
Citat
Delar av texten ”Spåren i landskapet” är hämtade ur Djurgården – kungens
och folkets park.
Delar av texten ”Stadens utveckling” är hämtade ur Stockholms byggnadsordning.
Bildtexterna 39, 40 och 43 är hämtade ur Från Ulriksdal till Bellmansro.
Ur följande böcker:
Djurgården - kungens och folkets park: 7, 19
Fredrik Magnus Piper: 25
Från Ulriksdal till Bellmansro: 11, 17, 20, 22, 23, 24, 26, 28, 29,
31, 32, 33, 35, 36, 38, 39, 40, 42, 43, 44, 47
Kulturmiljöer i Solna: 6
Nationalstadsparken – ett experiment i hållbar utveckling: 3, 5, 14,
76
Stockholm fem sekler genom konstnärens öga: 9, 13, 30, 45, 48,
51, 58
Stockholms kartor: 8, 12
Stockholms Universitet: 59-65
Stockholmsutställningen: 46
Bilderna på omslaget är kraftigt beskurna
utsnitt av bilder ur skriften.
Redaktör och idé: Anders Jönsson. Andersson Jönsson Landskapsarkitekter AB
Grafi sk form: Anders Jönsson, Henrik Jonsson Linton och Elisabet Elfström, Andersson Jönsson Landskapsarkitekter AB
Framtagen i samarbete med Stockholms stadsbyggnadskontor och Solna stadsarkitektkontor
Tryckt av Edita Västra Aros AB
© Stockholms stadsbyggnadskontor och Andersson Jönsson Landskapsarkitekter AB
76. Flygfoto av Nationalstadsparken. 2002.
Historiska landskap behandlar landskapet inom Nationalstadsparken Ulriksdal – Haga – Brunnsviken – Djurgården och beskriver
kronologiskt hur detta landskap har nyttjats och förändrats från
medeltiden fram till våra dagar.
Historiska landskap är även en beskrivning av ett landskapshistoriskt skeende där landskapets nyttjande och förändring är satt
i relation till staden och samhällets utveckling i stort.
Maj 2006
SBK 2006:2