Romantiken. slutet av 1700-talet - 1800-talet. 18 18 18 09 -18 18 K 1800 0 AR L XII I 44 KA RL XIV JO HA N 1825 Romantiken uppstod som en reaktion mot upplysningen och förnuftets herravälde. Den startade i England och Frankrike under 1760- och 1770-talet och nådde Sverige på 1780-talet. Viktiga ledord och namn inom filosofin: idealism, holistiska teorier, hypnos, historieforskning, arkeologi, utvecklingstänkande, Hegel. Inom litteraturen: Sturm und Drang, William Blake, Goethe med Den unge Werthers lidanden, Adam Oehlenschläger, Erik Johan Stagnelius, Esaias Tegnér, göticismen och Götiska förbundet, Mary Shelleys berättelse om Frankensteins monster. Inom konsten nådde rörelsen sin höjdpunkt under 50 år mellan 1790 och 1840. De viktigaste beståndsdelarna i romantiken var en känsla för naturen, en betoning av den subjektiva sensibiliteten, känslan och fantasin, i motsats till förnuftet, samt ett intresse för det förgångna, det mystiska och det exotiska. Inom måleriet började romantiken med John Constables och William Turners verk, som uppvisar en ny medvetenhet i fråga om landskapet. I Tyskland är Karl Friedrich Schinkels och Moritz von Schwindz målningar av medeltida städer och Caspar David Friedrichs mystiska landskap typiska romantiska verk. Goya är i Spanien ett unikt exempel på romantik. I Frankrike fanns Théodore Géricault och Eugène Delacroix. Romantiken är musikaliskt en mycket lång och rik period. 1803–13 föddes den centrala romantikergenerationens främsta företrädare: Mendelssohn, Schumann, Chopin, Berlioz, Liszt och Wagner. De tre första, tidigt bortgångna, bildar en grupp för vilken den intima musiken spelar en central roll. De tre senare odlade främst det stora symfoniska idékonstverket (Berlioz och Liszt) och musikdramer (Wagner). Under 1800-talets senare del framträder ett folkligt nationalromantiska drag hos Mussorgskij, Smetana, Grieg, Glinka, Söderman och Sibelius. Lustslotten Tre kungliga lustslott från lika många sekel präglar de olika delarna av Nationalstadsparken – med lite god vilja kan man hitta ett fjärde strax utanför dess gräns, nämligen Fredrik I:s Fredrikshov som av C. F. Adelcrantz byggdes ut till änkesäte åt drottning Lovisa Ulrika. Äldst är Ulriksdal, uppfört av fältherren Jacob de la Gardie på 1640-talet som Jakobsdal. Sedan änkedrottning Hedvig Eleonora köpt in slottet fick det sitt nuvarande namn efter den snart bortgångne lille sonsonen Ulrik. Renässansslottet inramades som sig bör av en strikt barockträdgård med orangeri, terrasseringar och lusthus med senare tillägg av en engelsk park. Karl XV gav med F. W. Scholanders hjälp Ulriksdal en riddarromantisk touche och gjorde det till mötesplats för konstnärer och ett glatt sällskapsliv. Under Gustav VI Adolfs långvariga bosättning på slottet inreddes den tidigare riddarsalen till ett stort vardagsrum i blond Swedish Grace med Malmstensmöbler och raffinerat konsthantverk. Sedan slottet öppnats har det gamla orangeriet restaurerats för att bilda omfattning till en viktig del av Nationalmuseets skulptursamling och landets äldsta slottsteater, Confidencen, återställts till en vacker och livligt utnyttjad scen. Till Gamla Hagas anspråkslösa manbyggnad tog Gustav III sin tillflykt med förtrogna vänner och fäste sig så starkt vid platsen att han snart också förvärvade granngården Brahelund. Inspirerad av intrycken från den italienska resan 1783-84 planerade kungen en storslagen anläggning, där F. M. Pipers engelska park med ekotempel, lusthus, grottor och vindlande kanaler blev det första, viktiga steget. Nära stranden, i intim kontakt med naturen, uppfördes den lätta och graciösa paviljongen och på höjden ovanför planerades det stora, Versailles-liknande palatset efter L. J. Desprez´ ritningar. Men bygget avbröts vid kungens död och kom aldrig längre än till grunden. Vid 1800-talets början byggdes Drottningens paviljong eller Haga slott med C. G. Gjörwell som arkitekt. Det blev bostad för prins Gustav Adolf och hans familj och alltså uppväxtmiljö för kung Carl XVI Gustav men fungerar numera som statens representationsbyggnad vid toppmöten och som bostad för gästande statsmän. Karaktären av sommarviste är särskilt tydlig i Rosendals slott (1827), som inte ens använts för övernattningar utan bara vid dagbesök och måltider. Både till format och exteriör är slottet ganska anspråkslöst, i yttre gestalt enligt mångas uppfattning överträffat av det ståtliga stallet på höjden österut. Men Rosendal rymmer en serie interiörer i sträng och färgstark klassicism, en passande miljö för kejsartidens fältherre. Lokaliseringen motiverades av Karl Johans stora militära intresse, i nära anslutning till övningsfältet på Ladugårdsgärde. Kungen kom också att betyda mycket för skötseln av Södra Djurgården, då han initierade och till stor del bekostade vägar, utdikningar och röjningar – det blev en allmän uppryckning av området och en mera ståndsmässig karaktär på livet där, elegantare men inte lika otvungen som förr. Stockholmarna visade sin uppskattning som tacksamma och vördnadsfulla åskådare till kungafamiljens offentliga spisning på Rosendal. Karl Johans ättlingar, framför allt Oskar II, fann sig väl tillrätta på platsen, men 1913 förvandlades slottet efter prins Eugens förslag till museum. Rosendals slott med stall och tillhörande småhus liksom Borgen på Gärdet var några av de anläggningar med vilka Fredrik Blom kom att framstå som den specielle djurgårdsarkitekten. Han gav karaktär åt flottbasen med Skeppsholmskyrkan och kastellet som mest remarkabla inslag och ritade den ”kinesiska muren” runt Galärvarvet. Villor och kaserner tog form på hans ritbord, och de flyttbara husen dök upp lite varstans, inte minst på Framnäs nära Djurgårdsbron, där han uppförde en hel klunga för eget bruk. 29. Ulriksdal. P. Nordqvist, 1793. Den utsiktspunkt som Pehr Nordqvist valt för sin akvarell över slottet och Edsviken utgår från en väletablerad kompositionsmetod. Huvudmotivet läggs i bakgrunden bakom en vattenyta, med ett livfullt figurmotiv i förgrunden samt träd (eller klippor, byggnader) som kulisser på var sida. 16 -18 30. Utsikt över Gustav III:s paviljong i Hagaparken. A. F. Cederholm, 1811. 31. Rosendal. A. Mayer. Litografi som visar slottet vid 1830-talets slut. Bladet ingår i ett franskt planschverk ”Voyages en Scandinavie”, en av de många reseskildringar av ”voyages pittoresques”, som kom på modet i Europa bl.a. till följd av nya ångdrivna samfärdsmedel som tåg och ångbåtar. 17 18 44 1825 33. Motiv från Uggleviken. J. A. Winqvist, 1858. 32. Trädstudier. A. T. Gellerstedt, 1880-81. Skog och park Jaktens avtagande betydelse medförde en förändrad syn på Djurgårdens natur och nya arbetsuppgifter för Djurgårdsförvaltningen. Det gamla odlingslandskapet hade formats för att tillgodose behovet av bete och foder till husdjur och högvilt, medan skogspartierna med undantag för de upphuggna jaktplatserna ej hävdades men utnyttjades för omfattande och ganska osystematisk vedfångst. Nu, vid början av 1800-talet, var tiden kommen för professionell och framsynt skogs- och parkvård under skicklig ledning. Den som förnyade synen och arbetssättet på detta område, inte bara på Djurgården utan i hela landet, var överjägmästaren och djurgårdsintendenten Israel af Ström. Han höjde kunskapen om växtlighet och djurliv hos sina hovjägare, skapade med gallring, plantering och förtätning med både lövträd och gran ett omväxlande skogslandskap mellan de öppna partierna och grundade 1828 Skogsinstitutet vid Djurgårdsbron som föregångare till Skogshögskolan. Han fick visserligen -18 59 35. Vinterdag vid Uggleviken. K. Nordström, 1900/01. OS KA R 1850 I 36. Studie av ek, Djurgården. Studie av alar vid strand. G. W. Palm, 1835. finna sig i att amiralitetet avverkade 888 ekar 1809, men därefter har ekbeståndet ägnats desto större omsorg. 67 jätteekar på Djurgården har ett omfång av mer än fem meter! En befryndad själ var den mångsidige och initiativrike Abraham Niclas Edelcrantz, som bland mycket annat grundade Lantbruksakademien 1814. Akademien anlade Experimentalfältet vid Frescati för praktiska försök, och Edelcrantz bosatte sig vid Stora Skuggan. Det åttkantiga huset där, ursprungligen orangeri, är från hans tid. Lite senare startade Svenska Trädgårdsföreningen en trädgårdsskola vid Rosendal, och mot seklets slut flyttade Bergianska trädgården ut till Brunnsvikens strand. 1800-talets landskap Den person som kanske mest satt sin prägel på Djurgårdsnaturen är Israel af Ström. Han kallas den svenska skogshushållningens fader och var intendent och överjägmästare på Djurgården under 1800-ta lets fem första decennier. Israel af Ströms banbrytande insatser för natu rens skötsel sammanföll med Karl XIV Johans regeringstid och dennes stora intresse för Djurgården. Rikets skogar var i ett miserabelt skick. Mycket skog gick åt till kolning för järnbruken. Skötseln av Djur gårdens skogar med bl. a. återplantering blev ett föredöme för svensk skogsvård. I och med industrialismens intåg under andra hälften av 1800talet sker en förändring i uppfattningen av landskapet som delvis står i konfl ikt med den gamla. Detta kan ses som en återgång till en mer ”nytto betonad” verksamhet om än i helt annan skepnad. Nu är det inte längre på naturens villkor utan på den nya teknikens. Delar av parken exploateras för bostäder, vetenskap och industrier. Denna syn påverkade inte bara Norra och Södra Djurgården utan hela vårt samhälle. 18 34. Del av karta utgiven av Topografiska corpsen 1861. På kartan ser man ett lantligt landskap. Kullarna är ännu inte bebyggda och dalgångarna hålls öppna. En jämförelse med äldre kartor visar hur landhöjningen påverkat landskapet. Sjöarnas utbredning har minskat och många kärr är utmärkta på kartan. Vägarna följer topografin och leder slingrande genom landskapet. 37. Översiktsbild Experimentalfältet 1868. I mitten syns mangården med stora huset och flygeln. Till vänster ser man Trädgårdsbyggnaden och till höger gasverket och ladugården. I kanten mot Gubbacken skymtar bagarstugan. I bildens övre del ekonomibyggnaderna, med spannmålsmagasinet ”Gröna hissen”, som snart skulle inredas till arbetarbostäder, och den f.d. ladugården, vilken vid denna tid tjänade som stall och förvaringsbodar, samt vagnslidret och fårhuset. Detalj av informationsplansch till det allmänna lantbruksmötet i Stockholm 1868. Motivet är ritat av ingenjören Mankell och mångfaldigat av litografen J. F. Meyer. (Beskrivning av U. Lange, Experimentalfältet, Kungl. Lantbruksakademiens experiment- och försöksverksamhet på Norra Djurgården 1816-1907) 19 Den industriella revolutionen. 1850 - 1930. 18 1850 72 87 2K AR L XV Den industriella revolutionen kallas de massiva sociala, ekonomiska och teknologiska förändringar som tog sin början i Storbritannien under senare delen av 1700-talet. Koleldad ångkraft drev maskiner, framförallt inom textilindustrin. Den industriella revolutionens framsteg fick allt större betydelse när ångdrivna fartyg och järnvägar blev allt vanligare. Under 1800-talet spreds omvälvningen till Västeuropa, Nordamerika och Japan och senare till resten av världen. Konsekvensen blev omfattande förflyttningar av befolkningen, från landsbygden till städernas industrisamhällen som byggdes upp. Krogar och värdshus Bellmans närvaro märktes allestädes i Nationalstadsparken, i verkligheten under hans livstid, i minne och myt under alla tider därefter. Portvakterna hade tillstånd att bränna och utskänka brännvin, och deras boställen blev alltså samtidigt krogar; mest känd och besökt var Lill Jans. Vid torpen utanför tullarna utspelar sig ett par av skaldens mest sjungna epistlar, ”Liksom en herdinna” vid Första torpet eller Kräftriket intill Brunnsviken, och ”Ulla, min Ulla” vid Fiskartorpet. De små krogarna och Våffelbruket vid Ryssviken var det enkla folkets tillhåll, medan den mera kräsna publiken sökte sig till utvärdshus och restauranger. Båda typerna var mycket talrika – 1733 förtecknades 32 krogar på Djurgården. Den förnämsta värdshustraditionen har otvivelaktigt Stallmästaregården, öppnad redan 1652. Ett litet axplock bland de övriga kan få det att vattnas i munnen: Blå Porten eller Lusthusporten vid Lejonslätten (1692-1896), Mäster Nilses vid Långa gatan i Djurgårdsstaden (från 1720), 39. Första torpet utom Kattrumpstullen. J.E. Rehn. När man förr i tiden färdades längs Roslagsvägen stötte man på en rad torp, värdshus och djurvaktarboställen. ”Första Torpet utom Kattrumpstullen” åt väster hette egentligen Cathrineberg, men vann från slutet av 1780-talet ryktbarhet som Kräftriket, eftersom värdshuset lockade med stans största och bästa kräftor. Dess utseende före denna glansperiod lär vi känna i en lavering av Jean Eric Rehn. (Pontus Grate) 20 38. Montagnes russes. Okänd konstnär, 1830. Djurgårdsbrunn, gouterad hälsokälla vid 1700-talets mitt och populärt värdshus trekvarts sekel senare, Franska värdshuset vid Djurgårdsvägen 1808, Lidingöbro värdshus 1814 och det ojämförliga Hasselbacken under Wilhelm Davidsons egid 1853. Flera av dem hade sina egna, av alla kända och uppskattade kulinariska specialiteter. De enkla nöjena, personifierade av original ur olika generationer som vissångaren Filikromen och den blinda spelmannen Kalle, skulle snart överglänsas av teaterföreställningar, baler och cirkuspresentationer i nya byggnader, många av dem vid Djurgårdsslätten: Cirkus, Alhambra, Novilla och Diorama. De verkligt stora publikmagneterna med besökssiffror i miljonklassen blev emellertid Artur Hazelius Skansen, öppnat 1891, nöjesfältet Gröna Lund, grundat 1883 och i attraktivt skick från 1920-talet, och märkligt nog Vasamuseet (1963, 1990). 40. Kräftriket. J. T. Sergel. Till stamgästerna kring kräftfaten räknades flera av de stora gustavianska konstnärerna vilka efter tjusarkungens bortgång kände sig vilsna under den efterföljande trångsynta regimen och som här kunde ventilera gamla minnen under ymnig förtäring av mat och dryck. Elias Martins legendariska glupskhet fick stundom explosiva följder. Sergel har förevigat en sådan malör, då han själv handgripligt bistår stackars Martin medan kumpanerna Desprez, Lafrensen och Masreliez roade ser på. (Pontus Grate) 41. Ulriksdals slottskapell. Kapellet är uppfört 1865 efter ritningar av Scholander. Åren 1860-80 – under och närmast efter Karl XV – innebar en intensiv byggnadsverksamhet på Ulriksdal. Det var främst sommarnöjen för förmögna borgare och hovet närstående personer. Som exempel kan nämnas Väntorp, Svalkan och Skogsborg. Även värdshuset är från denna tid. Folknöjen Kungliga jakter, hovliv och militärövningar kunde inte hindra att Djurgården redan från 1600-talet blev en älskad tillflyktsort för stockholmare ur alla samhällsklasser. Helst for man med båt, lotsad av roddarmadammer, vevslupskullor eller ångslupsskeppare över stadens vatten. För tillträde till den inhägnade djurparken avkrävdes besökaren ända till 1862 en mindre avgift vid Blå Porten eller någon av de andra portarna men kunde sedan röra sig fritt. Man promenerade på de anlagda vägarna eller vandrade på skogsstigarna och fälten, tog del av de enkla nöjena på slätten eller slog sig ner med matsäckskorgarna i det gröna. De lummiga och tidigt blommande liderna var omtyckta för vinets och kärlekens nöjen, och mera äventyrliga aktiviteter som dobbel och spel utövades i Singelbacken eller vid den gamla skumma Rosendals krog. -19 07 O SK AR II 1875 42. En Bellmansfest den 26 juli. Fritz von Dardel har målat damer i färgrika krinoliner och parasoller. Par Bricole musicerar och efter festen erbjöds förfriskningar på Carlmarks konditori, sedermera Bellmansro, i närheten av den ek ”under vars skugga skalden diktat så mången tjusande idyll”. Årets största festdag var 1:a maj, då åskådare i tusental kantade kortegevägen längs Storgatan och ut mot Djurgårdsslätten, när kungafamiljen och deras uppvaktning till häst och med eleganta ekipage ledde uttåget. Periodvis var vädret denna dag uruselt, men stockholmarna trotsade kyla och snö och fick desto större anledning att dricka märg i ben på de talrika traktörställena. Sedan Byströms monumentala Bellmansbyst 1829 rests i backen ovanför Oakhill blev Bellmansdagen den 26 juli ännu mera populär som den stora utflyktsdagen. Mera lössläppta förlustelser utspelade sig trefaldighetsnatten vid Ugglevikskällan, men stämningen blev en helt annan sedan den unga arbetarrörelsen förlagt sina stormöten till Lilljansskogen. Den Allmänna Konst- och Industriutställningen 1897 på västra delen av Södra Djurgården blev en lysande manifestation av det nya industrisamhället. 43. Roddartrappan vid Skeppsbron. M. R Heland efter E. Martin, 1787. Vid Roddartrappan på Skeppsbron en sommardag år 1787 ses ett sällskap embarkera en båt, som snart skall styra ut över Stockholms ström för att med roddarmadammers taktfasta årtag nå det efterlängtade målet - Djurgården. I en akvarellerad konturetsning återges inledningen till fader Movitz överfart till Djurgården, skildrad av Carl Michael Bellman i Fredmans epistel nr 33. Episteltextens brokiga persongalleri är lätt igenkännligt i folkvimlet på kajen och en nästan utplånad inskrift på bilden anger att den eleganta damen med parasollet, som just går ombord, är Bellmans hjältinna Ulla Winblad. Båten läger ut från kajen och överfarten tar sin början… Stolta stad! Jag nu glad förglömmer ditt prål, ditt buller, larm och skrål, dina slott och torn. Mowitz, blås i ditt horn! … Böljan slår, … båten går, … bland jakter och skutor spanjefararn står segelstinn, … går snart in … i Cadix och Dublin. … (Eva Nordensson) 21 1875 1900 44. Demonstrationståg på Gärdet. E. Jansson, 1898/1901. 1:a majdemonstrationerna började på Gärdet 1890. Eugen Jansson målade sin tolkning av dessa som gåva till Folkets Hus invigning 1901. Lika målmedvetet och disciplinerat som någonsin de militära förbanden tidigare, ringlar sig tåget mot det solbelysta Drottningberget och en ljusnande framtid. Vid sekelskiftet gestaltar alltså Eugen Jansson Djurgårdens radikalt nya innehåll. Gränszonerna mot staden har mist sina historiska funktioner. Malmgårdarnas mark har övertagits av småföretag och arbetarbostäder, medan arbetarrörelsens politiska och sällskapliga aktiviteter förlagts till det forna exercisfältet. Liksom Stockholmsutställningen 1930 vid Källhagenområdet, då funktionalismen slog igenom, samlade den mycket stor publik. Sommarnöjen och patriciervillor Många av 1800-talets sommarnöjen och villor byggdes vid stranden, utanför staketet – denna remsa av växlande bredd hade för övrigt alltid legat utanför den egentliga djurparken. Efterhand uppläts tomter även vid Djurgårdsslätten, längs Djurgårdsvägen, på Skansenbergets sluttningar och vid kanalen. En rad stora och representativa villor kom till runt sekelskiftet 1900, ritade av tidens ledande arkitekter. I Pipers och Bloms efterföljd blev Ferdinand Boberg nu den mest anlitade, delvis som en följd av hans omfattande engagemang vid Stockholmsutställningen 1897. Det ledde också till att han ensam fick ansvaret för 1909 års utställning i Frisens park, ”Den vita staden”. Inte minst anlitades han av kungliga familjen och andra samhällets toppar. Boberg ritade således Waldemarsudde (1903-05) åt prins Eugen, Thielska galleriet (190405) åt bankiren Ernest Thiel, Oakhill (1908-10) åt prinsparet Wilhelm och Maria Pavlovna och byggde om Byströms villa åt prins Carl och prinsessan Ingeborg, tyvärr ganska okänsligt. För egen räkning byggde han villan Vintra vid Djurgårdsvägen och sommarstället Ugglebo vid Lilla Värtan. I fält Krigiska minnen och militära anläggningar har inte saknats inom Nationalstadsparkens marker. Blockhusudden fick sitt namn av en enkel befästning, och vid ett av sina försök att inta Stockholm blev Kristian II tillbakaslagen vid 47. Gustav III:s läger på Ladugårdsgärdet 1773. O. Årre. När Kungsladugården nedlades på 1670-talet övergick det stora Gärdet i öster till att nyttjas som kampements- och exercisplats. Om somrarna brukade då stora styrkor dras samman här för att utföra verklighetstrogna krigsövningar, s.k. simulacrer. Den som gick av stapeln i maj 1773 omfattade 3000 man, vars läger på Årres kopparstick förlagts framför skogsbrynet, dekorativt återgivet som bestående av omväxlande barr- och lövträd. Vädla och Unnarör i augusti 1517. De stora öppna ytorna på Ladugårdsgärde tjänade som militärt övningsfält från 1672, då en stor övningsskans med bastioner och gravar byggdes nedanför Drottningberget. Inför kungligheter och annat storfolk utkämpades på hösten en välplanerad strid, som kulminerade med den våldsamma stormningen av skansen. Garnisonstrupperna fick i fortsättningen träning i fälttjänst på Gärdet, och i orostider drogs även tusentals soldater från andra regementen samman där. Under Karl XIV Johans tid röjdes och planerades en större del av Ladugårdsgärde för att även kavalleriet och artilleriet skulle kunna spränga fram där. Kungen valde sitt sommarkvarter på Rosendal och kunde på en pontonbro över Djurgårdsbrunnsviken ta sig över till lägerplatsen och högkvarteret i Borgen. Det nuvarande Skansen fick sitt namn av en liten övningsskans som byggdes på berget för den unge prins Oscar (I). Storlägren blev alltmer imponerande, och vid den gamle marskalkens sista truppsammandragning 1843 deltog 13000 man och 1700 hästar. Övningarna fortsatte sedan sporadiskt till seklets slut, men från 1905 fick Järvafältet ta över. Den militära närvaron märktes tydligare när förläggningen ordnades i kaserner, för hästgardet och norska gardet vid Storgatan och för Svea garde i Fredrikshov, innan de väldiga kasernkomplexen vid Valhallavägen, Linnégatan och Lidingövägen uppfördes mot 1800-talets slut. Mer anspråkslösa var de bastanta kruthusen på uddarna, av vilka det längst ut på Norra Djurgården, vid Hundudden, ännu står kvar. August Strindberg Esplanadsystemet Där gamla kåkar stodo tätt och skymde ljuset för varandra, dit sågs en dag med stång och spett en skara ungfolk muntert vandra. 45. Vy över Allmänna Konst- och Industriutställningen 1897. Akvarell, Anna Palm. Ivar Lo Johansson, ur romanen Författaren från 1957: ” Jag gick och drev längs huvudgatan till den stora Stockholmsutställningen 1930. Det var sommar och dirrande hett. Det nya decenniets sol sken på min hjässa. En helt ny stad av stål, glas och betong var rest på slätten där det förut varit ett tomrum. Hus, restauranger och musikläktare liknade fåglar, som lyfte med stela vingar. Runtom i massan talades det om den nya arkitekturen som skulle föda den nya livskänslan. Ett dörrhantag, ett perspektivfönster, en saklig möbel skulle på kort tid påverka den familj som bodde i huset så att dess känslor och tankar blev öppna, genomskinligt klara. Utställningshallarnas blanka maskinlemmar krävde en ny poesi. Den höga stålmasten på utställningsområdet reste sig som en signal, som en ilning av lycka mot knallblå luft. Den funktionalistiska eran hade blåsts in. Den nya tidens stil var just avskrapningen av stilar. Dess nakna språk hette fakta. Jag översatte direkt arkitekturens språk till litteraturens. Jag gick och såg mig omkring efter den nya människan.” 22 46. Stockholmsutställningen 1930. Corson med flaggspel. Presentationsperspektiv, beskuret. Gouache av Max Söderström. 48. Förslag till gatureglering i Stockholm, 1866. ”Lindhagens stadsplaneförslag” med rätvinkliga kvarter och ett överordnat gatunät med stjärnpunkter och breda trädplanterade esplanader ligger, med åtskilliga förändringar, till grund för Stockholms utbyggnad. Planen stämmer väl överens med stormaktstidens rätlinjiga Stockholm, som den i stort lämnar orörd, och blir därför en naturlig storskalig fortsättning på denna stad. Och snart i sky stod damm och boss, då plank och läkt de bröto loss. Från kåk till kåk man sig beger, från syll till ås, allt brytes ner. Det ruttna trät, så torrt som snus, det virvlar om med kalk och grus. En gammal man går där förbi och ser med häpnad hur man river. Han stannar; tyckes ledsen bli, när bland ruinerna han kliver. Och hackan högg och stången bröt och väggen föll för kraftig stöt. -”Vad skall ni bygga här, min vän? Skall här bli nya Villastaden?” -”Här skall ej byggas upp igen! Här röjes blott för Esplanaden!” Och skrapan rev och tången nöp, att taket föll och skorsten stöp. -”Ha! Tidens sed: att riva hus! Men bygga upp? -Det är förskräckligt!” -”Här rivs för att få luft och ljus; Är kanske inte det tillräckligt?” Den tidiga industrialismens stad (1870-1910) Esplanadsystemet formas. De första förorterna byggs. I Lindhagenplanen från 1866 föreslogs ett esplanadsystem efter europeiskt möns ter som med trädplanterade gator skulle genomkorsa 1600talets rut nät. Under 1880-talet påbörjades genomförandet. Med 1874 års byggnadsstadga och 1876 års byggnadsordning ska pades ett robust regelverk, med stor betydelse för malmarnas enhetlighet. Under perioden byggdes ock så banker, teatrar, museer, gasverk och andra kommunal tek niska anläggningar. Befolkningsök ningen tog fart med kulmen under 1880-talet. Invånar antalet steg då med hela 47 procent till nära 250 000. Bostadsnöden blev svår och byg gandet på malmarna intensivt. Merparten av innerstadens planlagda kvarter byggdes ut under denna tid. Samtidigt gavs stadens omgivningar en ny struktur av järnvägen, och intill denna byggdes de första industrierna utanför tullarna. Markägare som för stod järnvägens värde sålde mark för bostadsbebyggelse, bland annat i Hagalund, Huvudsta och Duvbo. Flera av dessa, ofta vildvuxna, samhällen blev självständiga municipalsamhällen, med början i Liljeholmen 1898. Mer ordnad utbyggnad i privat regi skedde med villor i bland annat Solhem och Mälarhöjden och med stenstadsliknande enklaver av hyreshus i Midsommarkransen, Aspudden och Råsunda. 23 19 07 -19 50 G 1900 0 US TA F 1925 V 50. Värtahamnen sent 1800-tal. Originalteckning för Svea av Rob Haglund. 49. Ingenjörstrupper under övning i broslagning på 1960-talet. Solna blev, i början av 1900-talet, Sveriges största garnisonsort. 1905 beslutade riksdagen om inrättandet av ett militärt övningsområde som sträckte sig från Järvabyarna i öster till Stäket i väster. I anslutning till detta köpte man bland annat Lilla Frösunda, Frösundavik och Annelund för att användas som förläggningar. Ballongkompaniet, Signalregementet, Svea Ingenjörskår – sedermera Ing 1 – och Svea Livgarde hör till de regementen som har huserat här. Redan tidigare fanns dessutom officersskolan vid Karlberg. Till sjöss Flottans anläggningar satte sin prägel på andra delar av det som skulle bli Nationalstadsparken. På 1640-talet flyttade örlogsflottan till Skeppsholmen och kom att dominera ön ända till avflyttningen 1969. Mittemot, på djurgårdssidan, fick skärgårdsflottan sin bas på Galärvarvet från 1722. Kort efteråt blommade det Lothsackska varvet eller Djurgårdsvarvet upp intill Båtsmanstomterna och kom under sin första glanstid att bygga fregatter och andra fartyg åt örlogsflottan. Ute på Beckholmen avlöstes beckbruk och tjärhov vid 1800talets mitt av dockor för fartygsreparationer, och även på Galärvarvet anlades en docka (1878). Gustav V:s docka kom efter förlängning på 1940-talet till knappt 200 meters längd nästan att klyva Beckholmen. Under en stor del av 1900-talet har också Fjäderholmarna hört till flottans revir. Med landhöjningen grundades sund och farleder igen, och passagen mellan Norra och Södra Djurgården pålades dessutom igen på 1640-talet för att inga lurendrejare obemärkt skulle kunna passera sjötullen. Stora sjötullen på Blockhusudden med bomläns över farleden kunde då effektivt övervaka sjöfarten österifrån. Platsen fick sin karaktär vid tillkomsten av stadsarkitekten J. E. Carlbergs tullhus 1727 och den något yngre hamninspektorsbostaden i backen ovanför. Den inre leden öppnades vid Djurgårdsbrunnskanalens anläggning på 1830-talet. En annan förändring av sjölederna åstadkom man 1863 genom utsprängningen av Ålkistan, då Brunnsviken som tidigare varit en insjö med avrinning mot Nybroviken sänktes en dryg meter och fick förbindelse med Värtan. 51. Värtahamnen år 1900. Konceptkarta till häradskartan. Uppmätning gjord före sekelskiftet. Hamnar och industri Om man betraktar idealtillståndet för Nationalstadsparken som ett öppet och grönt område, har tunga verksamheter och täta bostadszoner inneburit de stora och svåra ingreppen. Tillverkning i mer eller mindre industriell form har dock gamla anor längs farleden. Örlogsvarvet på Skeppsholmen, Galärvarvet, Djurgårdsvarvet och dockorna på Beckholmen var viktiga inslag i denna bild. Bortom Djurgårdsstadens mark fanns redan från 1640-talet glasbruk, kimröksbruk och stärkelsebruk. Beckholmen hade beckbruk och tjärhov, och vid Waldemarsudde etablerades från 1700-talets mitt ol- jeslageri (den kvarstående oljekvarnen från 1785), puderkvarn, såg och brädgård, verksamheter som upphörde först vid prins Eugens tillträde. En helt annan storleksordning har exploateringen längs Värtan. 1879 fick staden tillstånd att anlägga Värtahamnen, senare följd av gasverket, med sin egen stadsdel Hjorthagen, Elverket, Frihamnen som också utsträcktes över flyghamnen vid Lindarängsviken och slutligen oljehamnen vid Loudden. Till detta hamn- och industriområde gränsar Gärdesstaden, som på 30-talet i praktiken skar av det sammanhängande grönområdet och senare utvidgats både åt nordost och sydväst. 1900-talets landskap Redan tidigt under 1900-talet lades grunden till bevarandet av Djurgår den som naturlig park. Den förändrade synen på kungahuset i för ening med militärens omlokalisering ledde till en konsolidering av sy nen på Djur gården som folkets park. Runt 1900 deklarerade markägaren staten att man såg Djurgården, från Djurgårdsbrunnsviken och norrut, som en ekonomisk resurs tillgänglig för utförsäljning. Detta fi ck flera debattörer att höja rösten och for mulera värdet av att bevara naturen och de kulturhistoriska miljöerna för eftervärlden. 1913 lade Karl Starrbäck en riksdagsmotion om Djurgårdens inrättande som park. Den togs väl emot men ledde inte omedelbart till något konkret förslag. På riksdagens uppdrag lade de s. k. Djurgårdssakkunniga, bland and ra Isak Gustaf Clason, 1917 för första gången fram en konkret dis posi tionsplan över Djur gården där man uttalat och medvetet reser verade mark som na tur lig park. Huvudprincipen var att stenstaden skulle tillå tas växa över Gärdet fram till Lilla Värtan. Höjderna – Smeds backen och Drottningberget – samt större delen av Norra Djur gården skulle läm nas obebyggda. 24 52. Del av Panorama över Stockholm. Carl Johan Billmark, 1860-talet, färglitografi. Flottans anläggningar på Skeppsholmen och Galärvarvet på Södra Djurgården. 53. Gasklockor och romantik i Värtan. Gasverket och ångkraftverket i Hjorthagen började byggas runt sekelskiftet 1900 efter ritningar av Ferdinand Boberg. Flera tidiga tegelbyggnader finns kvar och har synnerligen högt kulturhistoriskt värde. 25 Välfärdssamhällets framväxt. 1930-1960. 1925 1950 Välfärdssamhällets framväxt. 54. Stockholms stadion, ligger på Norra Djurgården vid Valhallavägen och byggdes 1910-1912 för de femte olympiska spelen som hölls i Stockholm år 1912. Arkitekt var Torben Grut. På idrottens vädjobanor Hästsporten tillkommer förstlingsrätten som organiserad tävlingsidrott i stockholmstrakten. Redan vid 1700-talets slut förekom kappkörning på Brunnsvikens is som uppskattat vinternöje, och från 1830-talet ordnades regelbundet ryttartävlingar. Fältrittklubben öppnade sin ridbana vid Lindarängen 1887, avlöst av Ryttarstadion vid Lidingövägen. Militärövningarna på Ladugårdsgärde hade civila motsvarigheter i skarpskytterörelsen och skolungdomens skyttetävlingar, som fick skjutbanor vid Stora Skuggan och Kaknäs. På 1890-talet anlades Idrottsparken vid Valhallavägen, Tennisstadion och den första hoppbacken vid Fiskartorpet. Med Torben Gruts borgliknande Olympiastadion får den fria idrotten 1912 sin huvudarena, och i samma stråk ligger Gymnastiska Centralinstitutet (numera Idrottshögskolan), Östermalms idrottsplats, Ryttarstadion och Kungl. Tennisstadion. De båda brunnsvikarna hyser både roddare och kanotister, och vid många av Nationalstadsparkens 55. Stockholms Fältrittklubbs ridbana vid Lindarängen. Troligen 1930. I Sverige, och stora delar av västvärlden, innebar det tidiga 1900-talet införandet av demokrati och ett allt större samhälleligt ansvar för alla medborgares väl och ve. Orättvisor och fattigdom som skapades eller kom i dagen under 1800-talets industrialisering och urbanisering gav i det sena 1800-talet upphov till filantropiska institutioner. Från liberalt håll framfördes idén att ansvaret för hälso- och sjukvård och drägliga levnadsvillkor för alla var en gemensam angelägenhet som staten skulle ansvara för. I Sverige satte de stora välfärdsreformerna fart efter det socialdemokratiska makttillträdet 1932. Framtidstron i en expanderande ekonomi tillsammans med ett starkt politiskt stöd ledde sedan till att alltmer av trygghetssystem och omsorg kom under det allmännas vingar. stränder ligger båthamnar och marinor, de största vid Biskopsudden och Hundudden. Själva djurgårdsnaturen har blivit skådeplats för tävlingar i massidrottens tecken: Dagbladsstafetten, Tjejmilen och Stockholm maraton för att nämna några. Utbildning och kultur Sedan länge har utbildnings- och kulturinstitutioner varit ett markant inslag i Nationalstadsparken. Pionjären P. A. Borg lokaliserade sitt dövstuminstitut till Manilla 1817, och Skogsinstitutet kom alltså till under det följande decenniet. Efter sekelskiftet byggdes både Skogshögskolan och Veterinärhögskolan vid Brunnsviken. De blev grannar med Vetenskapsstaden i Axel Anderbergs tappning, omfattande Vetenskapsakademien och Naturhistoriska riksmuseet. Samtidigt, på 1910-talet, Tillkom de första delarna av Tekniska Högskolans stora komplex norr om Valhallavägen efter Erik Lallerstedts ritningar. På Experimentalfältets gamla område skapades i snabb takt från 1960 57. Riksmuseets och Vetenskapsakademiens arkitekt Axel Anderberg hade på 20-talet långtgående planer på en fortsatt utbyggnad av ”Vetenskapsstaden”. Spårvägsstad (1910-1945) Vetenskapsstaden i Nationalstadsparken. Som ett smalt band genom Nationalstadsparken sträcker sig Vetenskapsstaden. Här ligger flera av Stockholms viktigaste institutioner, störst är Stockholms Universitet och Tekniska högskolan. Området är av vitalt intresse som kunskapscentrum och det ligger i ett vackert och värdefullt natur- och kulturlandskap där många av våra främsta arkitekter skapat byggnader av stort kulturhistoriskt värde. 1885 flyttade Bergianska trädgården ut till Frescati och detta blir upptakten till den fortsatta vetenskapliga expansionen i området, som från sekelskiftet kom att förändra Norra Djurgårdens karaktär. Stora delar av den lantliga miljön och jordbruksmarken omvandlades till ett vetenskapligt institutionsområde. De höga tomtpriserna och bristen på expansionsyta innanför tullarna ledde till att flera vetenskapliga institutioner och läroanstalter, som var trångbodda i innerstaden, tvingades utanför stenstadens gränser. Utflyttning till de vackra, oexploaterade och relativt närliggande ängsmarkerna utmed Roslagsvägen blev en godtagbar lösning. Begreppet Vetenskapsstaden formulerades av Naturhistoriska Riksmuseets arkitekt Axel Anderberg för den fortsatta utbyggnaden under 20-talet. Stockholms Universitets utflyttning till Frescati inleddes 1968-71 med de sex glasklädda skivhusen. I Vetenskapsstaden ingår också Wenner-Gren Center och Sveaplans gymnasium. Den senaste stora utbyggnaden är Fysikcentrum i Albano, med arkitekten Henning Larsens svängda skivhus nedanför Roslagstulls sjukhus. 56. Del av ”Plankarta över Stockholms stad med omnejd” från 1921. 26 Som en reaktion på stenstadens rätvinklighet och mörka gårdar mjukades malmarnas rutnät upp när dess sista luckor skulle fyllas. De kvarvarande områdena fick, under stadsplanedirektör P. O. Hallmans ledning, gator som följde terrängen. Innanför fasader i nationalromantik och nyklassicism öppnade sig storgårdskvarter, som i Röda Bergen och vid Blecktornsparken. Flera monumentalbyggnader, däribland Stadshuset, byggdes. Spårvägarna gjorde det samtidigt möjligt att utnyttja de stora markförvärv staden gjort sedan sekelskiftet för nya förorter. Till en början byggdes trädgårdsstäder kring hållplatserna, som Enskede (1908-) och Bromma (1913-). På 30-talet formulerades en ny syn på byggandet. De bostadssociala problemen, tillsammans med inflytandet från funktionalismen efter Stockholmsutställningen 1930, ledde till ett ökat fl erfamiljshusbyggande. Man byggde hus i park, fristående hus med ljusa lägenheter, t. ex. i Hammarby och Traneberg, och även på malmarna, som Eriksdal och Fredhäll. De kommunala bostadsbolagen bildades som ett redskap i utbyggnaden. Småstugebyggandet tog fart längs spårvägarna under 30-talet. Innerstaden skulle, efter funktionalistiska ideal, få breddade gator och ljusa gårdar, men av detta genomfördes endast en mindre del. På trafi kområdet kom ett omfattande byggande att ge staden en rad monumentalverk i den nya tidens stil, med Västerbron och Slussen som mest framträdande exempel. 58. Del av karta över Stockholm, 1937. Bebyggelsen runt Tessinparken på Gärdet illustrerar en brytningstid i synen på Gärdet och staden. De premierade förslagen i tävlingen om Gärdesbebyggelsen 1929 hade alla en stark monumentalitet med en central axel från Karlaplan upp mot Smedsbacken. Samtidigt bröt modernismen in i Sverige med idéer om hus i park och öppna stadsrum. Det vinnande förslaget modifierades. Husen fick en modernistisk prägel och planstrukturen blev öppnare, samtidigt som axialiteten fanns kvar. 27 Det moderna samhället. 196019 50 1950 -19 73 19 73 GU STA F VI AD OL -C AR L XV I F Gustaf VI Adolf (1882-1973) När Gustaf Adolf 1950 blev Sveriges kung var det i ett helt annat land än det han föddes i. Genom sitt värdiga, anspråkslöst folkliga sätt blev han mycket populär. Man brukar säga att han skapade ”det demokratiska kungadömet”. Gustaf VI Adolf var hängiven historia och arkeologi och deltog gärna själv i utgrävningar, i Sverige såväl som i Grekland och Italien. GU 1995 STA F Carl XVI Gustaf (1946-) Den 19 maj 1995 invigde kungen Nationalstadsparken. Genom sin uppväxt på Haga slott har han själv ett nära förhållande till parken. Kungens djupa engagemang i djur och natur, bland annat utövat som ordförande i Världsnaturfondens svenska avdelning, är väl känt. Det moderna samhället. Oljekrisen 1973 blev slutpunkten för välfärdssamhällets expansion. Naturresursernas ändlighet blev påtaglig för alla. Kvicksilverförgiftad fisk, hormoslyrbesprutade lingon, havererade kärnkraftverk i Harrisburg och Tjernobyl visade en sårbar värld. Till detta kom ett eskalerande kallt krig med terrorbalans av nukleära massförstörelsevapen. Från välfärdssamhällets och den expanderande industrialismens gränslösa framtidstro hade västvärlden plötsligt förflyttats till undergångens brant. Insikten om den sårbara miljön ledde till strävan efter ett ekologiskt uthålligt samhälle. 1989 föll Berlinmuren. 1991 upplöstes Sovjetunionen. En ny våg av demokratisering drog över världen. Den postindustriella optimismen var född. Universitetet i Frescati. 59. Henning Larsen, första pris i arkitekttävlingen 1960. Universitetsanläggningen är placerad på ett betongdäck högt ovanför marken, med huvudsakligen låga byggnader och ett högt betonghus. Betongplattan bildade ett ”storslaget artificiellt landskap” och trafiken hänvisades till det undre planet. Hela anläggningen skulle ge ett intryck av att sväva på en luftkudde. 60. Henning Larsens perspektiv till betongdäcket, sett mot söder. I betongdäcket syns stora ursparningar med trappor ned till Djurgårdslandskapet med dess ekar. 61. Aula, administrationsbyggnad och kårhus enligt David Helldéns omtävlingsförslag. Denna byggnadsensemble var tänkt som universitetets pulserande hjärtpunkt. Den originella aulan utformade Helldén i samarbete med Olle Baertling. 66-67. Moderna museet på Skeppsholmen. Arkitekt Rafael Moneo. Tunnelbanestad (1945- ) 62-64. Programmet för arkitekttävlingen 1960 om ett nytt universitet i Frescati efterlyste helt nya lösningar och radikalt förenklade byggnader. I programmet poängterades även att universitetsanläggningen skulle samverka med den vackra Djurgårdsnaturen och att trädbestånd och forngravar inom området i möjligaste mån skulle bevaras. Ett av de mer extrema förslagen förlade hela universitetet i en enda 750 meter lång byggnad (överst). Ett annat förslag inom samma genre visade en bumerangliknande höghuskropp (i mitten). Många förslag präglades av monumentalitet och flera av tävlingsprojekten utmärktes, liksom det nedersta, av höga glasklädda skivhus i Mies van der Rohes efterföljd. Henning Larsens vinnande förslag (ovan t.v.) till utformning av universitetet var upplyft på ett betongdäck. De skulpturalt solfjäderformade byggnadskropparna knyter nära an till Alvar Aaltos samtida arkitektur. 65. Stockholms universitet år 2000 med David Helldéns ”Blå husen” i förgrunden. Längst bort syns Naturhistoriska riksmuseet. 28 Stockholms universitets campus, Där Fredrik Bloms måttfulla hus kringränts av David Helldéns och Ralph Erskines väldiga anläggningar. Museitanken var länge privat, och tappra försök att skapa bestående samlingar gjordes på Djurgården av bildhuggaren J. N. Byström och av guldsmeden och storsamlaren Christian Hammer, men förgäves. Det blev Hazelius som lyckades, med Skansen och med Nordiska Museet, färdigt 1907. Av enskilda konstsamlingar har Thielska galleriet 1925, Prins Eugens Waldemarsudde 1948 och Carl Eldhs ateljé på Bellevue 1963 blivit offentligt tillgängliga, och 1916 fick Stockholm en förnämlig utställningslokal med Liljevalchs konsthall, ritad av Carl Bergsten. På 1930-talet uppstod på Norra Djurgården en museistad med Tekniska museet (Ragnar Hjort), Sjöhistoriska museet (Ragnar Östberg) och Etnografiska museet (ny byggnad 1977-78, Jan Gezelius och Gunnar Mattsson). Efter flottans avflyttning har Skeppsholmen blivit en verklig kulturö, där flaggskeppet, Rafael Moneos Moderna Museet, sekonderas av Arkitekturmuseet, Östasiatiska museet och Konsthögskolan. 68. Bergshamra. Det moderna Bergshamra är i huvudsak byggt under tre perioder. Runt 1950 enligt Backström Reinius stjärnhusplan. Centrum med kyrkan och omgivande bostadsbebyggelse enligt Georg Varhelyis planer runt 1960 och Södra Bergshamra under 1980-talet. 1941 togs beslutet om tunnelbanan, stommen i efterkrigstidens utbyggnad. Förorterna växte i ett pärlband längs dess linjer. I varje stadsdel fanns offentlig och kom mer siell service och ett blandat bostadsbestånd, allt grupperat kring ett tyd ligt cent rum vid T-banestationen. Bebyggelsen anpassades till landska pet. Stjärnhus och punkthus gjorde entré. Med Vällingby föddes den inter na tionellt uppmärksam made ABC-staden – arbete, bostad, centrum – allt fanns i förorten. I innerstaden inleddes den sedan länge planerade för nyelsen av nedre Norrmalm. Hötorgscitys första del invigdes 1959. Regionplan 1970 inne höll nya järnvägslinjer och tre motorvägsringar runt staden, av vilka endast en halv byggdes. 1965 beslutade riksdagen att det skulle byggas 100 000 bostäder om året under tio år för att slutgiltigt utrota bostadsbristen. Kombinationen av låne regler och byggnormer slog igenom. I och med Skärholmenområdet och Järvastaden ansågs staden i stort sett fullbyggd. Byggandet fort sat te i grannkommunerna på mark ägd av Stockholms stad. Motståndet mot rivningarna i innerstaden kulminerade med almstriden 1971. Mot mitten av 1970-talet hejdades rivningsvågen och upprustningen av malmarnas bostäder inleddes med hjälp av samordnad lagstiftning och fi nansiering. 29 199570. 69-74. Aktiviteter i Nationalstadsparken. 69. Hotbild och skydd Redan Gustav III:s upplåtelser väckte oro och ledde till att en del dispositionsrätter återkallades. Den accelererande byggnadsverksamheten på djurgårdsmark årtiondena kring förra sekelskiftet var av mer permanent och oåterkallelig karaktär. En riksdagsmotion 1913 av K. Starrbäck ”angående Djurgårdens bevarande som naturlig park” fick ingen påtaglig effekt, utan grönytorna fortsatte att krympa. Först på 1990-talet gav utredningar och ett snabbt växande opinionstryck utslag. Namnet Ekoparken lanserades av Henrik Waldenström som ledare för Projekt Ekoparken WWF, och statsrådet Görel Thurdin lyckades med ett hett personligt engagemang få till stånd en komplettering av naturresurslagen. Den innebär att området Ulriksdal – Haga – Brunnsviken – Djurgården från 1 januari 1995 åtnjuter lagskydd som nationalstadspark. Det är ett i hela världen unikt begrepp, och även om exploateringstrycket är fortsatt högt har erfarenheterna från de första åren visat att omsorgen om Nationalstadsparken och möjligheterna att skydda den blivit väsentligt större. Björn Hallerdt, 1998. 71. 72. 2000-talets landskap – Nationalstadsparken 1942 lade Sven Markelius fram en plan som följer 1917 års dispositionsplan i omfatt ning, men där i stället det öppna Gärdet lämnas fritt ända ner till Djur gårdsbrunnsviken, och höjderna bebyggs. Varken 1917 eller 1942 års planer blev fastställda av riksdagen. Ändå ser man att de har haft stor betydelse för Djurgårdsmarkens utveckling under 1900-talet. När Stockholm växte i söder och väster för svagades motiven att exploatera Djurgårdsmarken för bostads bebyg gelse. Även om det har byggts under 1900-talet kan man konstatera att stora delar av den mark som både 1917 och 1942 föreslogs för exploa tering har förblivit obebyggd. Bevarandet har varit vägledande i synen på Djurgården. 1991 inleddes beredningsarbetet inför tillkomsten av det som sedan blev Nationalstadsparken. Tan ken att bevara Djurgården som naturlig park under över skådlig fram tid var då redan djupt rotad. Sedan 1995 är området Ulriksdal - Haga - Brunnsviken - Djurgården skyddat genom sär skilda hushållningsbestämmelser i miljöbalken. Lagskyddet syftar till att områdets huvudstruktur vad gäller natur- och parklandskap res pek tive mer bebyggda delar av området ska bestå på lång sikt och att områdets värden som ett historiskt landskap ska bevaras. 30 73. 74. 75. Turistkarta över Nationalstadsparken. 1997. 31 Litteratur Bilder Böcker Albert Bonniers Förlag, originalteckning för Svea folkkalender, sent 1800-tal: 50 Arkitekturmuséet: 46, 59, 61 Bergström, Per (Stockholms universitets fotoavdelning): 65 Bruun, Francis: 9, 52 Det Kungliga Biblioteket, Köpenhamn: 13 Folkets Hus AB, Stockholm: 44 Generalstabens litografiska anstalt: 58 Jönsson, Anders: 4 Konstakademien: 24, 25 Krigsarkivet: 18 Kungl. Biblioteket: 3, 12, 31, 47 Kungl. Djurgårdens förvaltning: 19, 21 Kungl. Skogs- och lantbruksakademien: 37 Lundevall, Peter på underlag av Göran Dalbäck: 7 Luukonen, Klaus (Stockholms stad TK- arkivet): 1 Nationalmuseum: 16, 22, 26, 29, 33, 36, 39, 40 Nordiska museet: 17, 32 Schantz, Peter: 5, 14, 69, 70, 71, 72, 73, 74 Solna stadsarkiv: 27, 41, 68 Stockholms stadsarkiv: 8, 34 Stockholms stadsbyggnadskontor: 2, 56, 57, 75, 76 Stockholms Stadsmuseum: 20, 28, 30, 38, 42, 45, 53, 55 Stödberg, Nils: 10 Thielska galleriet: 35 Uppsala universitetsbibliotek: 23 Ur SAR:s tävlingsblad: 60 Vitterhetsakademiens bibliotek: 11 Bedoire, Fredrik & Thullberg, Per: Stockholms universitet 1878-1978. Stockholms universitet. Almqvist & Wiksell, Uppsala 1978. Eriksson, Eva: Stockholms stränder. Från industri till bostäder. Samfundet S:t Erik. Stockholm. Fälth & Hässler, Värnamo 2003 Grate, Pontus & Nordenson, Eva: Från Ulriksdal till Bellmansro. Konstnärer i nationalstadsparken under 300 år. Prins Eugens Waldemarsudde, Carlsson Bokförlag, Trelleborg 1998. Hall, Thomas, red.: Frescati. Huvudstadsuniversitet och arkitekturpark. Stockholms universitet, Lund 1998. Holm, Lennart & Schantz, Peter, red.: Nationalstadsparken – ett experiment i hållbar utveckling. Formas, Stockholm 2002. Karling, Sten m.fl.: Fredrik Magnus Piper och den romantiska parken. Utställningskatalog Konstakademien 5 sept-18 okt 1981. Kungl. Akademien för de fria konsterna, Katrineholm 1981. Kronologisk världshistoria 6000 år av historia på 5 meter. ©1997 Third Millenium Trust, Chippenham, England. På svenska Bokförlaget Replik AB, Viken. Landell, Nils-Erik: Stockholms kartor. Rabén & Sjögren, Italien 1992. Lange, Ulrich: Experimentalfältet. Kungl. Lantbruksakademiens experiment- och försöksverksamhet på Norra Djurgården i Stockholm 1816-1907. Skogs- och lantbrukshistoriska meddelanden nr 23. Supplement till Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens Tidskrift, Hållsta 2000. Lundevall, Peter: Djurgården – kungens och folkets park. Djurgårdsmarkens förändring sedan medeltiden fram till vår tid. Stockholms stadsbyggnadskontor, Västervik 1997. Olsson, Nils-Olof: Stockholm fem sekler genom konstnärens öga. Stockholmia Förlag, Västervik 1997. Rudberg, Eva: Stockholmsutställningen 1930. Modernismens genombrott i svensk arkitektur. Stockholmia förlag, Borås 1999. Stahre, Nils-Gustaf Stahre: Stockholms gatunamn. Stockholmia förlag 2005. von Ajkay, Anna, Lindhagen, Suzanne & Mandén-Örn, Kerstin: Tidernas Stockholm. Kulturmiljöer av riksintresse. Stockholms stadsmuseum, Stockholm 1990. Rapporter Malmlöf, Maria. Solna Stad: Kulturmiljöer i Solna. 1998. Miljö- och planeringsavdelningen, Länsstyrelsen i Stockholms län: Nationalstadsparkens historiska landskap – det immateriella perspektivet. Miljö- och planeringsavdelningen Nr 19 nov 1990. Stockholms byggnadsordning – ett förhållningssätt till stadens karaktärsdrag. Utdrag ur Stockholms översiktsplan 1990. Stadsbyggnadskontoret juni 2001. Värna · Vårda · Visa. Program för Ekoparken 2000. Förbundet för Ekoparken. Citat Delar av texten ”Spåren i landskapet” är hämtade ur Djurgården – kungens och folkets park. Delar av texten ”Stadens utveckling” är hämtade ur Stockholms byggnadsordning. Bildtexterna 39, 40 och 43 är hämtade ur Från Ulriksdal till Bellmansro. Ur följande böcker: Djurgården - kungens och folkets park: 7, 19 Fredrik Magnus Piper: 25 Från Ulriksdal till Bellmansro: 11, 17, 20, 22, 23, 24, 26, 28, 29, 31, 32, 33, 35, 36, 38, 39, 40, 42, 43, 44, 47 Kulturmiljöer i Solna: 6 Nationalstadsparken – ett experiment i hållbar utveckling: 3, 5, 14, 76 Stockholm fem sekler genom konstnärens öga: 9, 13, 30, 45, 48, 51, 58 Stockholms kartor: 8, 12 Stockholms Universitet: 59-65 Stockholmsutställningen: 46 Bilderna på omslaget är kraftigt beskurna utsnitt av bilder ur skriften. Redaktör och idé: Anders Jönsson. Andersson Jönsson Landskapsarkitekter AB Grafi sk form: Anders Jönsson, Henrik Jonsson Linton och Elisabet Elfström, Andersson Jönsson Landskapsarkitekter AB Framtagen i samarbete med Stockholms stadsbyggnadskontor och Solna stadsarkitektkontor Tryckt av Edita Västra Aros AB © Stockholms stadsbyggnadskontor och Andersson Jönsson Landskapsarkitekter AB 76. Flygfoto av Nationalstadsparken. 2002. Historiska landskap behandlar landskapet inom Nationalstadsparken Ulriksdal – Haga – Brunnsviken – Djurgården och beskriver kronologiskt hur detta landskap har nyttjats och förändrats från medeltiden fram till våra dagar. Historiska landskap är även en beskrivning av ett landskapshistoriskt skeende där landskapets nyttjande och förändring är satt i relation till staden och samhällets utveckling i stort. Maj 2006 SBK 2006:2