Geologi och geografi
Hammarö kommun omfattar omkring 5 000 hektar landareal fördelade på Hammarön, Vidön samt
en mängd mindre skärgårdsöar. Kommunen åtskiljs i norr från Karlstad genom Hammarösjön och
Dingelsundsådran, en av Klarälvens västra älvgrenar. I övrigt omges Hammarö av Vänern.
Ytmässigt hör kommunen till de minsta i landet. Invånarantalet uppgår 2014 till omkring 15 256
personer.
Naturförhållandena karaktäriseras av en utomordentligt flack topografi med endast mycket
begränsade områden belägna mer än 15 meter över nuvarande vänernivå. Kommunens högsta punkt
återfinns på Rävön, 75 meter över havet. De lösa jordlagren är normalt mycket tunna och
växtligheten är därför genomgående förhållandevis mager. Mer sammanhängande jordbruksytor
finns på Hammaröns norra del medan gles skogsmark dominerar öns södra partier.
Geologiskt tillhör Hammarö den stora sydvästsvenska järngnejsformationen, som täcker en stor del
av västra och sydvästra Sverige. Denna, som här utgörs av en närmast jämn yta, ett så kallat
peneplan, räknas till landets äldsta berggrund med en uppskattad ålder av omkring 1800 miljoner år.
Bland bergarterna i den speciella Hammaröformationen märks förutom förgnejsade graniter också
amfibolit, hyperit, kvartsiter och vulkaniska bergarter. En utpräglad bandstruktur kännetecknar
berggrunden och vissa amfibolitband kan följas mycket långa sträckor. Särskilt tydligt framträder de
vid Bonäsudden-Rägårdsviken och söderut mot Hammarö sydspets.
Vänern bildades efter den senaste istiden. Söder om den avsmältande isranden var Sverige för
omkring 11 000 år sedan täckt av en längsgående vattenmassa som skapade en förbindelse mellan
Kattegatt och Bottenhavet. Den pågående landhöjningen gjorde att sjöar som Vänern och Vättern
för omkring 10 000 år sedan skars av från havet. Den större yta Vänern då täckte kallas för
Storvänern.
Inlandsisen och Storvänern har haft stor inverkan på Hammarös geologi. De grova dragen i
landskapet är formade genom erosion och förkastningar. Ytformerna har sedan finslipats i samband
med istiderna. Infruset och osorterat stenmaterial avlastades vid avsmältningen som ett moräntäcke
av varierande tjocklek. Den så kallade Snarkstenen vid Tye är ett exempel på större moränblock
som isen avsatte. Roterande stenar i isälvarna svarvade ut jättegrytor som S:t Olofs gryta i Skoghall.
Hela Hammarös yta var vid senaste isavsmältningen täckt av vatten. När ön successivt höjde sig ur
havet utövade bränningar och strandströmmar en stark påverkan på de lösa jordlagren. Moränen
förekommer huvudsakligen som tunna lager eller utfyllningar i berggrundssvackor. På flera håll går
berget i dagen. Socken- och kommunnamnet anses höra samman med naturförhållandena och
hammar, med grundbetydelsen "sten", har tolkats som antingen utskjutande klippudde eller
grusbacke.
Med tanke på att Hammarö, liksom Vänerns övriga omgivningar, har ett tämligen flackt landskap
med få höjder över 60 m ö h, så förstår man att Hammarö som en sammanhängande ö är en relativt
sen företeelse. Hela området har snarare utgjort en skärgård med uppstickande kobbar och skär
långt fram i tiden.
Vågornas bearbetning resulterade i utspolning och omlagring av stora mängder ler-, sand- och
gruspartiklar. Karaktäristiskt för Hammarön är att vänerleran avsattes i långa smala stråk som följer
sprickor i den underliggande berggrunden. Dessa stråk har senare kommit att utgöra öns
huvudsakliga odlingsytor. Genom landhöjningen har fastmarksarealen fortlöpande ökats. Höjningen
på Hammarö är idag 0,35 cm/år i förhållande till havet. Sedan Vänern avsnördes från västerhavet är
den reella landhöjningen i förhållande till vänerytan 0,10 cm/år vilket utgör skillnaden mellan
landhöjningen för sjöns norra och södra del. Härutöver har det allt längre söderut förflyttade
Klarälvsdeltat för med sig betydande mängder sand som grundat upp och påverkat framförallt
kommunens nordligaste del.
I nordiskt västgeografiskt sammanhang hör Hammarö till den södra barrskogsregionen men den
naturliga vegetationen är kraftigt kulturpåverkad av senare tiders odlings- och
bebyggelseutveckling. Det är främst i strandzonerna i anslutning till renspolade hällmarker, i smärre
barrskogspartier och vissa våtmarksområden som naturliga växtsamhällen idag återfinns. Mer eller
mindre avsnörda vänervikar på Hammaröns östsida och Klarälvens sedimentområden med
översvämningsmark i norr uppvisar en klart avvikande och frodigare vegetation än vad som finns på
andra håll på Hammarö. Innan alträd och videbuskage tog överhanden utgjorde sankängsslåttern här
ett betygelsefullt inslag i öns agrara verksamhet. I dagens jordbruksmiljöer är den nuvarande
vegetationen i allt väsentligt ett resultat av människans och betesdjurens markpåverkan.
Källor:
SGU kartgenerator (http://maps2.sgu.se/kartgenerator/maporder_sv.html)
