Partnerskap
Partnerskapets historia går tillbaka till 1973, det var då frågan om homosexuella rättigheters
för första gången behandlades mer ingående i riksdagen. Det accepterades att samlevnad
mellan två personer av samma kön var en fullt möjlig samlevnadsform trots dess
sjukdomsklassning. 1978 tillsatte regeringen en kommitté för att undanröja den sista
kvarvarande diskriminering mot homosexuella. Sex år senare presenteras ”Homosexuella och
samhället” (SOU: 1984:63). Tanken om homoäktenskap avvisades med motiveringen att
äktenskapet var en institution för familjebildning mellan man och kvinna. 1987 presenterar
regeringen en proposition om en lag om homosexuella sambor som antas 1 januari 1988. En
rad lagar och bestämmelser genomdrevs men gav inte samma skydd som äktenskapsbalkens
regelsystem. 1989 införde Danmark som första land i världen en lag om partnerskap för
homosexuella. Mellan 1989 och 1999 behandlade den svenska riksdagen flera motioner där
man yrkade på motsvarande lag men där samtliga avslogs. 1990 Lämnar socialstyrelsen fram
ett förslag till en svensk partnerskapslag för att åstadkomma rättslikhet mellan homo och
heterosexuella parförhållanden med undantag för adoption och internationell giltighet
(Westerholm, 2000). Dåvarande partiledare för kristdemokraterna Alf Svensson uttalade
följande:
Homoäktenskap slår sönder grunden för hela familjerätten…Har man väl accepterat
homosexäktenskap återstår inte längre några rationella skäl att inte tillåta månggifte – polygami
(Westerholm, 2000:245).
Utöver det bemöttes inte socialstyrelsen med någon allvarligare kritik men en ny kommitté
tillsattes för att se över och utvärdera rapporten mer ingående i relation till registrerat
partnerskap. Betänkandet resulterade i ”Partnerskap” (SOU 1993:98) med förslag om införandet
av två nya lagar: en lag om partnerskap och en lag om sambor av samma kön. Förslagen
jämställde partner med äkta makar och homosexuella sambor med heterosexuella sambor med
undantag för konstlad befruktning och adoption. Frågan om en ny sambolag sköts på framtiden
medan förslaget om registrerat partnerskap skickades till lagrådet som gav uttryck för farhågor
att överblicka dess juridiska konsekvenser och eventuella komplikationer med relationerna till
andra länder. Den 7 juni 1994 beslöt riksdagen efter närmare sex timmars debatt att från och med
1995 skulle homosexuella kunna ingå registrerat partnerskap. Lagen innebar att registrerat
partnerskap fick samma rättsliga verkan som äktenskap då det gäller regler om namn, ömsesidig
försörjningsplikt, bodelning om partnerskapet upplöses och rätt att ärva från den andra partnern
vid dödsfall. Registrerade partner skulle nu behandlas som gifta när det gällde pensionsvillkor,
olika bidragsformer och efterlevnadspension. Undantagen utgjordes främst av adoption, vårdnad
om barn och insemination (Westerholm, 2000). Lagen om registrerat partnerskap avskaffades
den 1 maj 2009, samkönade par kan nu ingå äktenskap. Den 1 november 2009 blev det
möjligt att få sin vigsel förrättad i Svenska kyrkan. Följande länder accepterar
könsneutralt äktenskap: Nederländerna (2001), Belgien (2003), Spanien (2005), Kanada
(2005), Sydafrika (2006), Norge (2009, Portugal (2010), Island (2010), Argentina (2010). Även
vissa delstater i USA och även i Mexico City (2010). I flera länder är partnerskapet aktivt
(RFSL, 2012:A).
Adoption
2003 genomfördes en lagförändring som möjliggjorde för samkönade par att prövas som
adoptivföräldrar (SFS 1994:1117). Detta innebar att sam- och olikkönade par likställs
juridiskt både vid gemensam och närståendeadoption. Innan detta beslut togs, i samband med
att SOU 2001:10 gick ut på remiss vände sig flera tunga remissinstanser mot förslaget om att
låta registrerade partner gemensamt prövas som adoptivföräldrar. Detta beslut skapade stor
debatt från kritiska remissinstanser så som: Sveriges Psykologförbund, Svenska
läkarsällskapet, Socialstyrelsen, Barnombudsmannen, BRIS, Statens nämnd för internationella
adoptioner, Adoptivcentrum och Svenska kyrkan. Positiva till lagförslaget var bland annat
Folkhälsoinstitutet, HomO, RFSL och RFSU (Malmquist & Zetterqvist Nelson, 2008). 2004
var det en av sex auktoriserade adoptionsorganisationer som arbetade för ett hitta, övertyga och
samarbeta med länder som accepterade samkönade par som adoptivföräldrar (Stenholm &
Strömberg, 2004). Följande länder adopterar till samkönade par: Sverige, Sydafrika, Andorra,
Argentina, Belgien, Brasilien, Danmark, Island, Holland, Norge, Spanien, Storbritannien,
Uruguay, Australien, Kanada och flera delstater i USA (Ajneståhl & Karlström, 2010). I
Sverige finns det ca 20 barn per år som behöver adoptivfamilj och dessa förmedlas via
respektive kommun i samverkan med socialtjänsten. 2012 har ännu inga lesbiska eller manligt
samkönat par beviljats att adoptera barn via nationell eller internationell adoption (Josefson,
2010), (MIA, 2012). Sedan lagandringen 2003 har en handfull män ansökt om adoption av sin
partners biologiska eller tidigare adopterade barn. Över 150 lesbiska kvinnor har
närståendeadopterat sin partners biologiska barn i samband med insemination och är därmed även
juridisk förälder (Malmquist, kommande). De hinder som består är att de delvis skattefinansierade
adoptionsorganisationerna inte prioriterar homoadoption och historiskt vänt sig emot dem
(Monke
Ajneståhl
&
Steele
Karlström,
2010).
Tidigare
argumenterade
adoptionsorganisationerna
utifrån
en
naturlig
mamma-pappa-barn
uppsättning
medan
argumentationen idag utgår ifrån att man arbetar för barns rätt till familj, inte vuxnas rätt till barn
(Unia, 2010).
Insemination
Mycket har förändrats i frågan om assisterad befruktning de senaste årtiondena, 1984
regleras spermieinsemination trots att denna behandling varit möjlig på svenska sjukhus sedan
1834 (SOU, 1984:1144). Men lagändringen säkrade även det juridiska föräldraskapet, tidigare
ansågs dessa barn vara födda utanför äktenskapet vilket kunde leda till ifrågasättande av
pappan men även att fäder själva kunde avsäga sig föräldraskapet. Det fastslås även att barnet
i myndig ålder har rätt att få veta vem donatorn är (det s.k. barnperspektivet). Lagen gällde
heterosexuella par med infertila svårigheter. Ensamstående kvinnor samt lesbiska kvinnor fick
inte ta del av denna möjlighet med förevändningen att barnet behöver både en moder- och
fadersgestalt. Då man först började med inseminationen användes s.k. makeinsemination, dvs:
endast den blivande moderns mans sperma var tillåten. På 1920-talet blev det tillåtet med
givarinnsemination, sperma som donerats av en utomstående man (Ek, 1996). Mellan 70 och 90
talet ökade tvillingfödslar då man satte in flera befruktade ägg med hjälp av provrörsbefruktning
(IVF). Sedan 2002 har rekommendationerna ändrats och nu uppmanas ett befruktat ägg åt gången
vilket har minskat antalet tvillinggraviditeter (Socialstyrelsen, 2009). Kvinnor som lever utan
partner (oavsett sexuell preferens) får inte lov att inseminera i Sverige. 2005 ändrades
juridiken så att lesbiska par fick med hjälp av landstingets fertilitetsprogram möjlighet till
assisterad befruktning. Villkoren för assisterad befruktning kan variera mellan olikkönade och
samkönade par, detta beror på vilket landsting man tillhör. De flesta län har två – sex försök
per par. Tidigare regler har överförts och gäller nu även lesbiska par. Detta medför att
försöken kan komma att gälla en av mammorna, på flera håll kan man inte föra över försök
till den andra potentiellt blivande mamman (Ungdomsstyrelsen, 2010). Vid närmare
granskning av de allmänna reglerna har det visat sig att det är generellt sämre villkor för
lesbiska gentemot heterosexuella kvinnor i landet. För de samkönade paren i Västernorrland
och Västerbotten kostar det upp till tolvtusen kronor per försök. Av alla län är det endast i
Östergötland som lesbiska kvinnor erbjuds lika många försök som heterosexuella par.
Samkönade par betalar ettusen femhundra kronor per gång medan olikkönade par betalar
standarsavgift för patientbesök. Denna olikhet motiveras med att det inte föregår några
medicinska skäl för barnlösheten hos lesbiska par. I de heterosexuella paren är det inte
självklart att det är just kvinnan som har medicinska hinder att bli biologisk förälder.
Heterosexuella par ges alltid tillgång till subventionerad assisterad befruktning utan att just
kvinnan behöver uppvisa medicinska skäl. I 14 av 21 län erbjuds endast den ena kvinnan i
samkönade relationer behandling och paren kan inte dela på försöken. Offentliga kliniker
erbjuder insemination för kvinnor upp till åren 37-41 oavsett sexuell preferens (RFSL, 2011).
På privata kliniker erbjuds det för kvinnor upp till 45 år, detta gäller även internationellt
oavsett sexuell preferens där lesbiska tillåts inseminera (Storklinik, 2012). 2005’s lagändring
innebär att samkönade par fått ett rättsligt erkännande även i praktiken – vilket idag regleras
enligt lagen om genetisk integritet m.m (SFS 2006:351). Homosexuella män och lesbiska
kvinnor har i o m detta kunnat dela föräldraskapet och vårdnaden om sina barn då de nu även
juridiskt är föräldrar. I Sverige har över 400 lesbiska par genomgått behandling på
fertilitetskliniker sedan lagändringen. I Sverige blir lesbiska kvinnor i parrelationer som är
registrerad partner eller kvinnlig make (se nedan) automatiskt juridiska föräldrar till de barn
som tillkommer i samband med insemination. Blivande mödrar fortsätter besöka våra
grannländer, framförallt Danmark och Finland men även Belgien, Nederländerna,
Storbritannien och USA. Ett förekommande alternativ är även att inseminera sig i hemmet
med en privat donator. För en privat donator upphör inte ansvaret automatiskt i samband med
att donationen är avslutad, han kan komma att hävda juridiska rättigheter som genetisk
förälder (Malmquist, kommande). Alla par som lever i samborelation och alltså inte gifta
måste ansöka om fastställande av faderskap (heterosexuella par) och föräldraskap (lesbiska
par) hos Socialstyrelsen. För lesbiska par gäller följande: 1). Moderns kvinnliga make, partner
eller sambo har samtyckt till behandlingen 2). Behandlingen har skett enligt lagen om
genetisk integritet och – 3). Det är troligt att barnet kom till vid det tillfället. Utifrån det och
med mödrarnas två underskrifter blir den anhöriga mamman som adopterar ”moderns
kvinnliga make” (Socialstyrelsen, 2005). I Sverige har barnet rätt att veta sin donator i
myndig ålder men denna möjlighet gäller inte per automatik de barn som inseminerats
utomlands då dessa går under respektives land regelverk (Socialstyrelsen, 2005). Som
resultat av de 13 000 provrörsbehandlingar (IVF) som genomfördes 2006, föddes 3355 barn.
Ägg- och spermadonation
I Sverige förbjöds äggdonation i samband med SOU, 1984:1144 men spermadonation var
fortfarande lagligt. 2003 tilläts äggdonation igen genom en revidering, då möjliggjordes även
IVF med donerad sperma vilket tidigare varit förbjudet. 2005 uppdaterades Lagen om
befruktning ytterligare och kom nu att inkludera även lesbiska par. Alla dessa lagar upphörde,
eller snarare bytte juridisk skepnad 2006 då de hamnade under Lagen om genetisk integritet i
kapitel sju (2006:351). I kapitel sju betonas att den som donerar ägg eller sperma inte är
förälder till kommande barn. För ägg- och spermadonatorn upphör allt ansvar i samband med
den enskilda donationen. Ägg- och spermadonatorn kan dock tvingas att ställa upp vid
genetisk utredning och då t.ex lämna blod. Ägg- och spermadonation är inte tillåtet under
samma graviditet enligt Svensk lag. På grund av brist på äggdonatorer ges äggdonation enbart
till de kvinnor som inte kan erbjudas provrörsbefruktning med eget ägg. Äggdonation ges
t.ex. till kvinnor som i samband cancer-operationer skadat sin livmoder. Kvinnan som tar
emot äggdonation ska vara under 40 år vid varje behandlingstillfälle och hennes kvinnliga
eller manliga partner under 56 år. Paret får inte rätt att veta vem Ägg-eller spermadonatorn är
men barnet har rätt att få veta vem donatorn är när barnet når myndig ålder.
Donationsinformation sparas i minst 70 år. Ägg- och spermadonatorer vet inte vilken familj
som får donationen men får veta om donationen resulterar i ett fött barn (Karolinska, 2012),
Vårdguiden, 2012), (RFSL, 2011). Då andelen äggdonationer är låg, och innefattar en del
påfrestande och inte garanterat säkra förberedelser har t.ex. Skånes län höjt ersättningen till
äggdonatorer från tretusen kronor till elvatusen kronor från och med 1 juni 2012.
Spermadonationens ersättning ligger kvar på den symboliska summan på tretusen kronor.
Höjningen av ersättningen för äggdonation iscensätter gamla diskussioner om att en
organhandel håller på att växa fram i Sverige (DN, 2012). Eventuella ägg som blir över vid en
IVF-behandling fryses ner och sparas i fem år för att paret ska kunna skaffa syskon till barnet.
Om paret som tar emot ägg- eller spermadonation inte vill skaffa fler syskon förstörs de
befruktade äggen. I andra länder kan befruktade ägg gå vidare till andra kvinnor och kallas då
embryodonation (Vårdguiden, 2012), (RFSL, 2011). Ägg-och spermadonation får endast
utföras på allmänna sjukhus i Sverige och varje donator får ge upphov till sex barn och
eventuella syskon. Totalt under 2005 genomfördes 148 äggdonationer (färska och frysta)
vilket resulterade i 87 barn. Med hjälp av spermadonation gjordes det 2006 inseminationer i
över 500 cykler, detta resulterade i 95 barn (Socialstyrelsen, 2009).
Surrogatmödraskap
I relativ liten och obemärkt skala dök annonser upp i amerikanska tidningar på 70-talet, män
vars fruar var infertila som sökte surrogatmödrar mot betalning. Kvinnorna inseminerades och
männen adopterade sina egna barn. Advokaten Noel Keane startade senare en agentur vars
affärsidé var att koppla ihop kvinnor med barnlösa par. I slutet av 70-talet fanns det i USA
flertalet agenturer. En uppmärksammad vårdnadstvist med en surrogatmoder som vägrade
lämna ifrån sig barnet ledde till att flera delstater förbjöd kommersiellt surrogatmödraskap. I
samband med embryotransplantation - dvs. att implantera en kvinnas befruktade ägg i en
annan kvinnas livmoder blev lagligt svängde debatten. Gestationell surrogatmödraskap var nu
möjligt. Gestationellt surrogatmödraskap innebär att en kvinnas befruktade ägg implanteras i
en annan kvinnas livmoder. Gestationellt surrogatmödraskap kan beskrivas som en
äggdonation med ett redan befruktat ägg. Detta skapade en situation då mörkhyade kvinnor i
t.ex. Indien kunde bära vita barn. En global industri växte sig starka då internationell
gestationellt surrogatmödraskap nu kostade en tredjedel av priset i USA. Idag är
embryotransplantation lagligt i: USA, Indien, Ukraina, Ungern, Korea, Sydafrika, Israel,
Nederländerna och diskuteras i flertalet länder. Det finns både heterosexuella och
homosexuella par i Sverige som beställt barn i USA och i tredje världen genom
surrogatmödraskap. Från år 2000 finns det statistik som visar att det gjordes 1210 försök med
gestationellt surrogatmödraskap i USA, men inte hur många som resulterade i barn. Få länder
för statistik över surrogatmödraskap och ingen kan därför säga hur många barn som fötts eller
hur många barn i Sverige som har denna bakgrund (Ekman, 2010). Tio procent av Sveriges
heterosexuella par har problem med barnlöshet (Eriksson, 2011). För lesbiska kvinnor finns
insemination men för homosexuella män är gestationellt surrogatmödraskap en av de få vägar
att gå för att bilda barnfamilj med endast två vuxna inblandade. I Sverige och internationellt
har de flesta homosexuella fäderna fått barn i tidigare heterosexuella relationer. Andra sätt är
att bilda fyrklöversfamiljer tillsammans med ett lesbiskt par -med hjälp av insemination och
delat vårdnadskap har man tillsammans bildat flerföräldrafamilj. Internationellt finns det även
beskrivningar av adoptivpappor, medpappa eller som adoptivförälder (Barret & Tasker 2001).
I och med Lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall (1972:119) var Sverige först i
världen att tydligt reglera en juridisk väg åt trans- och intersexuella personer. Denna milstolpe
har idag hamnat i blåsväder på grund av ny sexualpolitisk kamp men även i ljuset av
surrogatmödraskap. Då det svenska regelverket bl.a. kräver sterilisering för att
könskorrigering ska iscensättas blir surrogatmödraskap här en av de få praktiska
möjligheterna som finns kvar då adoptionssituationen består (RFSL, 2012:B)
Referenser
Barret, Helen & Tasker, Fiona (2001). Growing up with gay parents. I: Educational and child
psychology (2001.vol 18 (1).
Ek, Simone (1996). Inledning i, Barnlöshet och barnets bästa – Teknik och etik. Falun: Rädda
barnen.
Ekman, Ekis Kajsa (2010). Varat och varan. Stockholm: Leopard förlag.
Eriksson, Niklas (2011). Är det en mänsklig rättighet att få barn? I: Soma (2011). Stockholm:
Malmquist, Anna (kommande) En ny generation regnbågsfamiljer – homosexuellas
föräldraskap i en tid av rättsligt erkännande (preliminär titel). Linköpings universitet:
akademisk avhandling.
Malmquist, Anna & Karin Zetterqvist Nelson (2008) Diskursiv diskriminering av
regnbågsfamiljer. I: Socialvetenskaplig tidskrift (2008:3-4). Umeå: Institutionen för socialt
arbete.
SFS 2006:351.
SFS 1994:1117.
SFS 1972:119.
Socialstyrelsen (2009). Graviditeter, förlossningar och nyfödda barn. Stockholm:
Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen (2005). Att fastställa faderskap, handbok med konceptionstidssnurra.
Stockholm: Socialstyrelsen.
SOU 2001:10.
SOU 1993:98.
SOU: 1984:63.
SOU, 1984:1144.
Stenholm, Sara & Strömberg, Cecilia. (2004). Homofamiljer. Stockholm: Walhlström &
Widstrand.
Storklinik (2012). Information inför insemination. Danmark: Storklinik.
Westerholm, Barbro (2000) Partnerskapets tillkomst. I: Homo i folkhemmet (2000). Göteborg:
Anamma Förlag.
Internetkällor
RFSL (2010). Äktenskap / registrerat partnerskap [Online]
Tillgänglig < http://www.rfsl.se/?p=420>. Hämtad 20 mars 2012.
Josefson, Margret (2010). Börja med de nationella adoptionerna. [Online]
Tillgänglig <http://www.qx.se/samhalle/debatt/15032/borja-med-de-nationella-adoptionerna>.
Hämtad 29 februari 2012.
Karoliniska (2012). Spermadonator. [Online]
Tillgänglig < http://www.karolinska.se/Verksamheternas/Kliniker-enheter/Kvinnokliniken/Fertilitetsenheten/Spermadonator/>. Hämtad 29 februari 2012.
Monke Ajneståhl Anna & Steele Karlström Seved (2010). Homosexuella diskrimineras
fortsatt i adoptionsfrågan!. [Online]
Tillgänglig <http://www.qx.se/samhalle/debatt/15024/homosexuella-diskriminerasfortsatt--i-adoptionsfragan>. Hämtad 29 februari 2012.
MIA (2012). Myndighet för Internationell adoption. [Online]
RFSL – Projektet Barn i regnbågsfamiljer (2011). Projektet ”Barn i regnbågsfamiljer”.
[Online] Tillgänglig <http://www.rfsl.se/?p=5397>. Hämtad 20 mars 2012
RFSL (2012:A). Äktenskap / registrerat partnerskap. [Online]
Tillgänglig <http://www.rfsl.se/?p=420>. Hämtad 29 februari 2012.
RFSL (2012:B). Surrogatmödraskap. [Online]
Tillgänglig <http://www.rfsl.se/?p=4414>. Hämtad 29 februari 2012.
Tillgänglig < http://www.mia.eu/>. Hämtad 29 februari 2012.
Vårdguiden (2012) Äggdnonation. [Online]
Tillgänglig <http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-ochrad/Omraden/Behandlingar/Aggdonation/>. Hämtad 29 februari 2012
Ungdomsstyrelsen (2010) Vem är familjen?. [Online]
Tillgänglig < http://foff.wikispaces.com/file/view/vemarfamiljen_web.pdf>. Hämtad 29 februari
2012.
