med andra ord
tidskrift om litterär översättning ■ nr 68, september 2011 ■ 40 kr
➤ Mårten Westö om
den finlandssvenska
nationalitetstransvestismen
❙ mao:s litterära agent i
Danmark är författaren
Lars Frost ❙ Uwe Tellkamps
1000-sidiga roman Tornet:
intervju med översättaren
Aimée Delblanc ❥ mao:s
shibboleth
LEDARE
Nr 68/11
med andra ord
ISSN 1104-4462
[email protected]
08-556 048 40 (tel och fax)
Redaktör:
Viktoria Jäderling
Redaktionsråd:
John Swedenmark
Anders Bodegård
Jeana Jarlsbo
Niclas Nilsson
Prenumeration (4 nr):
privatpersoner 150 kr/år,
företag 225 kr/år
plusgiro 82 04 19-0 (öc)
Lösnummer: 40 kr
❦
Nästa nummer
kommer i december 2011.
Sista manusdag
2 november
Redaktionen ansvarar ej för
obeställt material.
❦
Med andra ord
är medlemstidskrift för
Översättarcentrum
Södermannagatan 38
116 40 Stockholm
En del kanske höjde på ögonbrynen när Bok & Bibliotek annonserade
att man tänkte viga årets mässa åt de tyskspråkiga länderna: Tyskland,
Österrike och Schweiz. Efter att ha bjudits på exotisk kost i form av (exempelvis) afrikansk, estnisk och litauisk litteratur känns ett fokus på den
tyskspråkiga litteraturen som att slå in en öppen dörr. Eller?
De kulturella relationerna mellan framför allt Tyskland och Sverige har
gamla anor. För att inte tala om de ekonomiska (Tyskland är vår största
handelspartner inom EU.) Men inget är som bekant beständigt. Under i
stort sett hela efterkrigstiden har svenskarnas intresse för vad som publiceras inom de tyska språkområdet stadigt minskat, en konsekvens av
de svenska förlagens bristande intresse för denna del av världen. När
vi stundom klagar på bokbranschens ointresse för den översatta litteraturen handlar det ofta om svårigheterna att slå igenom för litteratur på
språk som kinsesiska, rumänska eller arabiska. Det är lätt att glömma
bort att även stora språkområden hamnar i strykklass när bokbranschen
marknadsanpassas. Men kanske är en strömkantring på väg. En rad
små, oberoende förlag gör ett sisyfosarbete med att introducera ny tyskspråkig litteratur, och en del tyder på att även de större förlagen sent om
sider vaknat. Inte en dag för sent. Litteraturen är det lackmustest som
speglar samhällstillståndet på djupet. Utan den förblir vi okunniga och
händelsestyrda i mötet med andra kulturer. Även sådana som befinner
sig 10 mil från Sveriges sydliga landgräns.
08-556 048 40 (kansli)
Telefontid:
måndag och onsdag 9–13
www.oversattarcentrum.se
2 ■ nr 68, september 2011 ■ med andra ord
ANDERS OLOFSSON
INNEHÅLL/NOTISER
Innehåll
133 texter
om översättning
på nätet
International Association of
Scandinavian Studies (IASS) höll
sin 28:e studiekonferens i Lund
3–7 augusti 2010. Rubriken för
de närmare 200 föreläsningarna
var ”Översättning – adaption, interpretation, transformation”. En
konferensvolym i nätform med
133 texter av skandinavister från
hela världen, redigerad av ClaesGöran Holmberg och Per Erik
Ljung, finns nu tillgänglig via Lund
University Open Access:
http://nile.lub.lu.se/ojs/index.php/
IASS2010
Gå in och läs om olika former
av transformation mellan språk,
genrer, konstarter, medier och kulturer. ”Vi frågade efter vad översättning – i ett brett perspektiv
– är, vilken roll den spelar i litteraturhistorien, och efter hur importen av litteratur och andra medier
går till, liksom det omvända: vad
sker av export, ud af huset, från
de skandinaviska länderna?” skriver Per Erik Ljung i en inledande
essä om mönster och möjligheter
i det litteraturvetenskapliga studiet
av översättning. Essän gör det
också möjligt att orientera sig i
det väldiga materialet som är en
riktig guldgruva!
Modersmålets tvång
Essä av Mårten Westö
4
Inte ett rött cent
8
Krönika av Alva Dahl
MAO:s litterära agent: Danmark10
Lars Frost
Ett torn av Annantid
Intervju med Aimée Delblanc
12
Klingande materia
16
Jeana Jarlsbo om Yves Bonnefoy
In memoriam
18
MAO:s shibboleth
19
Tre översättare har gått ur tiden
Jenny Högström
VIKTORIA JÄDERLING
med andra ord ■ nr 68, september 2011 ■ 3
Modersmålets tvång
Samma språk, skilda kulturer. En finlandssvensk
översättare ställs inför många problem. Att knyta
tätare språkliga band till Sverige är enda utvägen
för att svenskan i Finland ska bestå. Men det är
lättare sagt än gjort, skriver Mårten Westö.
J
ag började översätta vid sidan av mitt eget
skrivande. Först handlade det om artiklar på
diverse tidningsredaktioner. Så småningom övergick jag till längre texter, reportage, essäer, pjäser.
När jag kommit så långt kändes tanken att översätta en hel bok inte längre lika avskräckande.
Dessutom var jag nyfiken. Jag ville lära mig att
översätta texter snabbt och effektivt. Jag ville prova olika genrer. Och så drevs jag tidigt av en vilja
att slå vakt om både det finska och det svenska,
vilket delvis berodde på att mitt umgänge under
uppväxten varit rätt tvåspråkigt.
Incitamentet kom från en äldre författarkollega som tipsade om att det kunde vara bra att
göra översättningar mellan egna böcker för att,
som han uttryckte saken, ”sopa rent i vindskontoret”. Att översätta andras texter skulle följaktligen vara ett slags sinekur mellan andra, mer krävande skrivuppdrag.
I dag, tjugo år senare, vet jag att det är precis
tvärtom. Översättning kräver inlevelseförmåga,
uthållighet och språklig precision. Energin man
som översättare investerar i texten måste dessutom vara nästan lika stor som författarens, annars
blir det sällan bra. Men det var inget jag förstod
då. Hade jag gjort det, är det möjligt att jag aldrig
skulle ha vågat börja.
V
arför börjar man då översätta? Utöver
de gängse svaren (att man är passionerat
intresserad av ett visst språk eller kultur,
4 ■ nr 68, september 2011 ■ med andra ord
brinner för en särskild litteratur eller författare,
älskar att knåpa med ord eller annars bara tycker
om att sitta och uggla) finns det förstås även mer
dunkla bevekelsegrunder. Själv hittade jag en förklaring i en bok jag översatte för några år sedan.
Miika Nousiainens roman Hallonbåtsflyktingen (Brombergs 2009) handlar om en finne som
hela livet upplevt sig som svensk. Mikko Virtanen hör till den sällsynta finska manstypen som är
så absorberad av den svenska socialdemokratiska folkhemsmodellen att han anser att Per Albin
Hanssons eller Olof Palmes födelsedagar borde
vara allmänna helg- och flaggningsdagar även i
Finland. Dessutom irriterar han sig över finska
manliga teve-meteorologer, som med sina breda
axlar och bakdelar skymmer hela den svenska delen av kartan så att han inte kan se vad det blir för
väder i Blekinge i morgon, trots att han själv bor i
mellersta Finland.
Boken är fylld av träffande iakttagelser av skillnaderna mellan de två länderna. I en strävan att
överbrygga den här till synes omöjliga klyftan,
uppfinner Virtanen en ny term för att beskrivna sitt
predikament: han är en nationalitetstransvestit.
Det där resonemanget tror jag de flesta översättare kan identifiera sig med. Vid närmare eftertanke började jag antagligen själv översätta av snarlika orsaker. Vad annat har jag gjort de senaste
tjugo åren än ömsom strävat efter att vara finne,
ömsom rikssvensk eller finlandssvensk – med varierande resultat?
MÅRTEN WESTÖ
Att med regelbundna intervaller ägna mig åt
översättning har blivit ett legitimt sätt att odla den
här sortens schizofreni, och samtidigt med gott
samvete pendla mellan olika språkliga läger.
Att översätta handlar ju inte bara om att överföra ord och meningar till ett annat språk, utan
lika mycket om överbrygga kulturklyftor. Den
franske översättaren Jacques Outin talar träffande om översättaren som en färjkarl, som inte bara
översätter författarens tankar, utan snarare flyter
i dem och flyttar över dem till den andra stranden.
Det tycker jag är en vacker bild.
A
tt översätta är att flytta en fisk från ett vattendrag till ett annat, skrev den finske poeten och översättaren Pentti Saarikoski
sent i sitt liv.
Jag har alltid tilltalats av den liknelsen.
Det medför sina komplikationer. Ibland kanske
fisken är så hal att den slinker en ur händerna.
Ibland ynglar den av sig och blir någonting alldeles annat. Ibland kanske den sprattlar på strandklippan och kippar efter andan. Vill det sig riktigt
illa stryker den med; då är det vanligtvis översättaren som får skulden, fastän det svåraste som finns
är att återuppliva en halvdöd fisk.
Som finlandssvensk översättare på den svenska
bokmarknaden är man ofrånkomligt under lupp.
Man har kanske putsat sin text ren från allt som
luktar finlandismer, men löper ändå risken att i
recensioner få höra den klassiska invändningen:
Vissa otympligheter vidlåder den svenska språkdräkten.
I sådana situationer kan man trösta sig med att
man inte är ensam. Redan 1868 anmärkte a.o.
Freudenthal apropå svenska översättningar från
finskan:
”På senare tider har knappt något mera betydande svenskt arbete här utgifvits, mot hvars
svenska icke grundade anmärkningar blifvit gjorda i recensioner i Sverige, och af språkkännare
med grundligare insigter, än man hos mången af
dessa recensenter kan förutsätta, skulle anmärkningarne utan möda kunna mångdubblas.”
Femtio år senare ägnade sig Hugo Bergroth åt
snarlikt självgissel: ”Vi mottaga genom litteraturen rika andliga skatter från Sverige”, skriver han
i inledningen till Finlandssvenska, ”men av det lilla vi kunna ge svenskarna i gengäld blir mycket
avvisat därför att man i Sverige stötes av våra talrika språkliga egenheter.”
Efter kriget blev det bara värre. I början av
1950–talet hade det gått så långt att svenska litteratörer öppet uppmanade svenska förlag att inte
anlita finlandssvenska översättare eftersom dessa i
regel använde ett uppstyltat och antikverat språk.
(För de oinvigda bör här kanske inflikas att vi
haft lysande finlandssvenska översättare också,
vissa av dem har har rent av utfört litterära stordåd. Thomas Warburton, Lorenz von Numers
och Nils-Börje Stormbom är självskrivna namn i
sammanhanget. Det finns många fler.)
Vad annat har jag gjort
de senaste tjugo åren än
ömsom strävat efter att
vara finne, ömsom rikssvensk eller finlandssvensk – med varierande
resultat?
A
tt höra till en dömd minoritet är särskilt
tungt för en författare som i språket haft sitt
sista avgörande fäste och nu ser ett gapande
hål öppna sig i stället för den levande framtid han
en gång trodde på”, skriver den finlandssvenske essäisten Johannes Salminen uppgivet i en dagboksanteckning i Skuggan på Kiasmas vägg (2005). Det
är en karaktäristisk reaktion hos många svenskspråkiga, professionella skribenter i Finland i dag,
ett land där ryskan är på god väg att bli det näst
största språket, åtminstone i Helsingfors. Samma
språkliga defaitism är utbredd på många håll inom
det finlandssvenska kulturskiktet.
Svenskar på besök i Finland i dag brukar
med andra ord ■ nr 68, september 2011 ■ 5
MODERSMÅLETS TVÅNG
berätta hur lätt det var att använda svenska i
Helsingfors och Åbo ännu för tjugo år sedan. I dag
är situationen en annan. Vill du beställa ett bord
på svenska på den anrika kulturkrogen Kosmos
i Helsingfors? Knappast möjligt. Få betjäning på
svenska på Tallink? Tveksamt. Se svensk barnfilm i Åbo? Ingen chans. När Sveriges och Finlands statsministrar träffas i dag sker meningsutbytet inte sällan på – engelska. Det återspeglar på
ett ungefär den språkliga utvecklingen i landet.
För några år sen skrev jag en essä om språk i
Hufvudstadsbladet. I korthet var min tes att om
vi vill att svenskan ska överleva i Finland så måste
vi knyta starkare språkliga band till Sverige. Att
försöka skapa ett eget finlandssvenskt språk med
en egen norm, eller nåtslags språkliga ghetton, har
alltid framstått som en konstig tanke i mina öron.
Till saken hör att jag sällan fått så mycket respons som den gången. Vilket bevisar att språkfrågan och Sverigekontakten ligger finlandssvenskarna varmt om hjärtat. Om nu någon tvivlade på
den saken.
Framgången för nya svenska invandrarförfattare har fått somliga hos oss att förfäkta tanken
Framgången för nya
svenska invandrarförfattare har fått somliga hos
oss att förfäkta tanken
att vi måste framhärda
med våra finlandismer, i
hopp om att svenskarna
en vacker dag skall
acceptera våra provinsialismer på samma villkor
som ny miljonsvenska.
6 ■ nr 68, september 2011 ■ med andra ord
att vi måste framhärda med våra finlandismer, i
hopp om att svenskarna en vacker dag skall acceptera våra provinsialismer på samma villkor som
ny miljonsvenska.
Det är en vacker tanke, men rent praktiskt har
jag svårt att se hur det skulle fungera.
Redan nu ter det sig nästan omöjligt att hänga
med i den språkliga utvecklingen i Sverige, utan
att själv bo i landet. Som finlandssvensk handlar det ju inte bara om språket, utan också om
att överbrygga klyftan mellan två olika kulturer.
Man må skriva en grammatikaliskt sett hur felfri svenska som helst, men riskerar ändå att stupa
på okunnigheten om mer tidsbundna ord och uttryck.
Mötet med den rikssvenska förlagsvärlden har
ändå fått mig att inta en mer osentimental hållning till min finlandssvenska.
Visst, jag kan känna ett stygn av vemod när jag
studerar den utomordentliga Finlandssvensk ordbok och tvingas ta farväl av vedertagna finlandssvenska begrepp som att ”lyfta katten på bordet”
eller ”ha sin egen ko i diket”. Men i övrigt har jag
blivit pragmatiker.
Men. Och det finns finns också ett men i allt
detta.
Man må vara hur luttrad som helst på hemmaplan – för de flesta finlandssvenska skribenter ger
de första kontakterna med det skrivande Sverige
upphov till skrämselhicka.
Det kan, kort sagt, vara svårt att behålla sin
värdighet när ens språk för första gången sedan
skoltiden naggas i kanterna och förses med röda
krux i marginalen.
”Vi har förstått att våra författare är i olika hög
grad mottagliga för språkliga påpekanden”, heter
det diplomatiskt i den Finlandssvenska Språkbyråns förslag till handlingsplan. ”Vi har såväl mimosor som tar illa upp som tuffare sorter som tål
kommentarer. Det är förmodligen ändå bättre att
råka ut för språkliga påpekanden hemma än att
bli t.o.m. hårdhänt behandlad av ett förlag i Sverige.”
Det skriver jag under alla gånger.
Å andra sidan framstår svenskarnas panikartade skräck för varje ord som ens tillnärmelsevis
luktar gammalt ur vårt perspektiv närmast som
hysterisk. Hävdar man att det faktiskt kan finnas
MÅRTEN WESTÖ
Betydligt mer oroväckande var spåren arbetet avsatte i mitt eget
skrivande... Efterhand
märkte jag att jag
under arbetet med diverse översättningar så till
den grad omfattat stockholmska förlagsredaktörers stilistiska preferenser att mitt eget språk på
kuppen hade förvandlats
till något slags hybrid.
ett värde i att bevara gamla ord, ja, att de faktiskt
berikar vårt språk, betraktas man som en blåst
gammal dinosaurie. Ens påpekanden om att flertalet finlandssvenska uttryck faktiskt funnit sin
permanenta hemvist i Svenska Akademiens ordlista klingar för lika döva öron.
På den punkten krävs det mod och erfarenhet
att våga stå på sig.
R
ollen som översättare på deltid återspeglar sig givetvis även i annat man gör.
Och då syftar jag inte på tendensen att förvandlas till en vandrande ordbok som riskerar att
reta gallfeber på familj och vänner (”hörrudu, det
heter faktiskt inte väglag och sjukförsäkringskort
utan vägsamfällighet och försäkringsbesked”).
Betydligt mer oroväckande var spåren arbetet
avsatte i mitt eget skrivande. I mitt ”eget” språk.
Efterhand märkte jag att jag under arbetet med
diverse översättningar så till den grad omfattat
stockholmska förlagsredaktörers stilistiska preferenser att mitt eget språk på kuppen hade förvandlats till något slags hybrid. Jag var lite som huvudpersonen i Hallonbåtsflyktingen, som befinner sig
på drift mellan Sverige och Finland utan att riktigt
kunna förankra sig i någotdera land. När min novellsamling En sorts värme kom ut 2005 upplyste
några indignerade läsare mig om att ingen helsingforsare skulle säga kom igen då, va eller tagga ner,
vetja. Själv tyckte jag det lät fullkomligt naturligt.
När jag sedan tillsammans med min finske översättare gick igenom den finska versionen av boken, fick jag en ny aha-upplevelse. När jag kommenterade översättningen insåg jag att jag rätt
långt hade tänkt personernas repliker på finska,
trots att jag skrev på svenska. Den själsligt sargade
mannen i spårvagnen i en av novellerna säger således inte åh men det känns skitjobbigt just nu asså,
utan yttrar sig snarare mer koncist, med hjälp av
diverse raffinerade finska svordomar. Det blev liksom fel tågordning, där en del av boken översattes
tillbaka till ett ursprungsspråk den inte är skriven
på, utan som bara finns s.a.s. mellan raderna.
Låter det krångligt? Javisst. Men det är inget
nytt problem i finlandssvensk litteratur, snarare
tvärtom.
D
en finlandssvenske poeten Rabbe Enckell
myntade en gång tesen om de fyra ensamheterna.
Vad han syftade på var den finlandssvenska författarens predikament: mitt emellan Sverige och det
finska Finland tvingas han genomleva sitt liv inte
bara med den ensamhet alla människor har gemensam, utan också yrkesmässigt ensam i förhållande
till svenskarna, vars språk han delar, ensam i förhållande till sina finskspråkiga landsmän samt – paradoxalt nog – ofta ensam och utstött av sina finlandssvenska bröder och systrar.
Att översätta, att agera brobyggare har för mig
blivit ett sätt att motarbeta denna dystra och ödesmättade framtidsutsikt. Och även den sortens självömkan den lätt kan ge upphov till.
Det har också blivit ett tillstånd, ett ibland lite
rotlöst liv, pendlande mellan två fiktiva språkliga
orter jag valt att kalla för Stockfors och Helsingmed andra ord ■ nr 68, september 2011 ■ 7
holm, ett slags nationalitetstransvestism som jag,
med all respekt för andra sorters transvestiter, lite
motvilligt har börjat acceptera kommer att vara
livet ut.
Alva Dahl:
MÅRTEN WESTÖ
Mårten Westö (f. 1967) är författare, översättare och
kulturjournalist, bosatt i Helsingfors
Översättningar (urval):
Johannes Salminen / Jaan Kaplinski: Mörka nätter
och ljusa (Söderströms/Atlantis 2002)
Hanif Kureishi: Gabriels gåva (Norstedts 2002)
Pekka Tarkka: Pentti Saarikoski. Åren 1937–1966
(Söderströms/Atlantis 2002)
Ranya Paasonen: Där solen står högst (Norstedts
2004)
Pekka Tarkka: Pentti Saarikoski. Åren 1966–1983
(Söderströms/Atlantis 2004)
Alexander McCall Smith: Himmelska förbindelser och
andra kärleksäventyr (Lind & Co 2007)
Tommy Hellsten: Förändring (Cordia 2007)
Jari Järvelä: Romeo och Julia (Finlands kandidat för
Nordiska Rådets litteraturpris 2009)
Miika Nousiainen: Hallonbåtsflyktingen (Brombergs
2009)
Miika Nousiainen: I långa loppet (Brombergs 2010)
Marko Leino: Fälla (Telegram Förlag 2011)
❦
8 ■ nr 68, september 2011 ■ med andra ord
U
nder den gångna sommaren träffades
fyra översättare fyra gånger för att diskutera svårigheter i våra pågående projekt –
litterära översättningar från engelska respektive
tyska till svenska. Vi stämde träff på en uteservering i Uppsala eftersom vi visste att kreativiteten
främjas av samtalet; de andra kan se lösningar jag
själv blivit blind för men också bekräfta att jo, sådär kan man säga, det låter okej, eller: det där är
lika konstigt i källtexten.
Andra gånger kommer man inte vidare, men
får åtminstone medömkan. Nej, en studentförening är verkligen inte samma sak som en fraternity,
men en fraternitet vore å andra sidan ännu mer
missvisande. Nej, det går faktiskt inte att säga poliskvinna på svenska, och kvinnlig polis blir bara
konstigt i det här sammanhanget, även om det är
lite synd att informationen går förlorad. Nej, den
och den ordvitsen finns det ingen svensk motsvarighet till. Hopplösa fall, vi går vidare.
Ett mer principiellt problem som kommer upp
efter en stund, när vi ätit vår lunch och gått vidare till kaffet, är det ljugande man ständigt måste
hänge sig åt när man översätter. Man påstår utan
att blinka att klockan i Chicago är 19:11 och inte
7.11 PM, till exempel. Ett mer försonande sätt att
tala om det vi upplever som lögn vore kanske att
hävda att översättaren ger berättelsen ytterligare
ett fiktivt lager, som är en form av fantasivärld.
Det är en värld där amerikaner använder metersystemet, där en brittisk teatertant går ut och ser
Som ni vill ha det och inte As You Like It och där
tyskar svär åt varandra på svenska. Ja, alla talar
KRÖNIKA
”Som översättare står vi och balanserar på gränsen
till det alltför otroliga, till det som blir så uppenbart
inkongruent att illusionen spricker.”
svenska – men en underlig svenska, där man titulerar varandra på utländska och niar varandra i
situationer där det hade varit direkt olämpligt på
svenska, även före du-reformen. Är man inte översättare reflekterar man kanske inte så ofta över
den här världen och dess underlighet, men man
blir garanterat uppmärksam på fenomenet när
man råkar på en översättning av något svenskt –
som när hela Wallanderkonceptet översattes, och
engelsmän rände runt på kullerstenarna i Ystad
och löste skånska brott.
om översättare står vi och balanserar på
gränsen till det alltför otroliga, till det som
blir så uppenbart inkongruent att illusionen
spricker. Gränsen är förhandlingsbar men ingår
i det vid en given punkt gällande kontraktet med
läsaren. Också det vi ”inte översätter” hamnar
i denna särskilda översättningsvärld – en Pabst
Blue Ribbon, i källtexten ett vanligt, lokalbryggt
och uramerikanskt öl, ter sig i översättningsvärlden som något annorlunda, främmande, rentav
exotiskt. En Pripps blå vore dock ännu mer otänkbar där; den skulle bryta kontraktet och spräcka
illusionen. Det är en underlig värld denna översättningsvärld, och en där vi både trivs och vantrivs.
Sådär har vi suttit i middagssolen, jag med
tjocka luntor som jag skrivit ut i smyg på mitt
andra jobb, de andra med sina laptops, och vägt
fram och tillbaka. Vi skulle aldrig skriva ett pris i
kronor och ören, där är vi överens, men vågar vi
tala bildligt om dem: ”inte ett rött öre”? Där går
S
åsikterna isär. Så fort vi befinner oss på områden
som är det minsta kulturspecifika – och vad i språket är inte också kultur? – rör vi oss runt i den surrealistiska översättningsvärlden.
Tänker man på det där för länge blir man kanske knäpp. Häromveckan läste jag ett abstract till
en engelsk artikel skriven av en svensk samtalsforskare, som handlade om ”the verb feel”, trots
att jag visste att det är bruket av det svenska ordet känna som hennes forskning bygger på. I detta
sammanhang var detta verkligen mindre viktigt:
ordets form var inte relevant, enbart funktionen.
Ändå kände jag mig på något vis lurad, utan att
jag kunde se någon lösning på problemet. Och det
får mig att tänka på de stackars facköversättarna, på biografiöversättarna. För oss som handskas
med redan fiktiva texter ter det sig ändå som ett
mindre allvarligt brott att föra in dem i mer surrealistiska rum. Men när det handlar om historiskt
riktiga händelser? Man kan väl ändå inte påstå att
Shakespeare skrev Som ni vill ha det – det gjorde
ju Göran O Eriksson? Har man börjat tänka såhär
är det kanske bäst att dra sig tillbaka in från det
skarpa ljuset till arbetsrummets dunkel och, som
det heter, ”get on with it”.
Alva Dahl är doktorand i nordiska språk och i färd
med att översätta David Foster Wallace postuma och
ofullbordade roman The Pale King, (kommer i april
2012 på Natur & Kultur).
med andra ord ■ nr 68, september 2011 ■ 9
MAO:s litterära agent: Lars Fro
mao anlitade den danske författaren Lars Frost för en in
i Danmark just nu. Vi fick tre sköna tips. Lystra, dansköv
♥ hans otto jørgensen
Romantrilogi: Hestenes øjne 2008, The Factory
2009, Sæt Asta fri 2010 (Gyldendal)
Hans Otto Jørgensen debuterede i 1989, 35 år
gammel, og siden har han været ustoppelig. Han
har udgivet mere end 20 titler siden debuten.
Han har mindst to forfatterskaber. Der er de
små viltre, flossede digt- og kortprosasamlinger.
Og der er romanerne.
Som forfatter og rektor på Forfatterskolen i København (2002–2009) har han haft stærk indflydelse på en lang række yngre danske forfattere.
Josefine Klougarts debut Stigninger og fald, som
var indstillet til Nordisk Råds litteraturpris sidste år, har tydelige stilistiske træk tilfælles med ét
af Jørgensens stillejer. Det er de lange svævende,
famlende billeddannelser, der med gentagelser og
forskydninger forsøger at grave sig ind i følelsen
eller det konkrete.
Trilogien tager, som flere af Jørgensens romaner, udgangspunkt i landbokulturens afvikling.
Det er et drama om en mand med begge støvler
fæstet i sin fædrene jord, hans forsøg på at frigøre sig fra faderens forventninger og forsøg på at
komme overens med en dyb kærlighed til moderen – og endelig forsøget på at blive forfatter. Det
er også en historie om gården og slægten gennem
tre generationer – fra tiden omkring den tyske besættelse og frem. Bøgerne giver et personligt, men
nuanceret, billede af de sidste tres års Danmarkshistorie. Det er udviklingen fra bondesamfund til
noget andet. Udviklingen fra et mennesker (vi)
bestemt af sit tilhørsforhold til jorden og slægten
– til et nyt og friere, men måske også mere usikkert og udsat menneske (jeg), og dette menneskes
søgen efter et nyt ’vi’.
10 ■ nr 68, september 2011 ■ med andra ord
I Sæt Asta fri trækker Jørgensen på alle sine
hamle, alle tricks og stemmer. Han har en stor viden om landbrug, hans ordforråd bliver for mig,
der intet ved, eksotisk og magisk. Her er opremsninger af køernes foderplaner, der er smukke, følelsesfulde karakteristikker af familiemedlemmer,
rejsedagbøger, tragiske nedslag i en lang række
skæbner fra egnen omkring slægtsgården. Fiskere
og bønder, der bliver ofre for Udviklingen? Måske.
♥ jens blendstrup
Gud taler ud (2010 Samleren)
I midten af halvfemserne begyndte en forfattergruppe at lave om på det hele i Danmark. De
kaldte sig øk, Øverste kirurgiske. De ændrede måden, man lavede oplæsninger, tidsskrifter, forlag.
Nu måtte man gerne grine til oplæsningerne, deres
tidsskrift var fjollet og improviseret, deres bogudgivelser sære. Der blev løsnet på slipset.
Deres tekster var inspireret af en lang række
af århundredets avantgardebevægelser; oulipo,
dada + en hel del absurd teater og god gammeldags dansk revy-tradition.
Jens Blendstrup var (og er) medlem af øk. Oftest skriver han groteske rutiner – selvynglende
ranker af ord og tankeindfald. I ”Gud taler ud”
lykkes det ham at ramme en balance mellem den
groteske humor og det dybt alvorlige og meget
vedkommende. Og det meget personlige. Der
gemmer sig en biografi i bogen. Det er forfatterens
far (og hans familie), der portrætteres.
Det er en familie i en forstad til Århus. Patriarken
kaldes i bogen Gud. Under sig har han sin stilfærdige svenske kone, Gerd Lillian, og de tre sønner.
AGENT NR 68
ost
nitierad rapport om den bästa litteraturen
versättare och förlag!
Gud er manisk, Gud er hjertelig, Gud er dæmonisk, Gud er deprimeret. Gud bliver syg og går i
stykker alt imens resten af familien og Guds venner kredser om Gud.
Det er rørende at følge familien, OG det er
grusomt morsomt. Det lykkes Blendstrup at skrive
det dybt tragiske, det mørke i faderens sjæl frem
med en mørk humør.
♥ rené jean jensen
Jeg har planlagt at dagdrømme, (2010 Gyldendal)
(Om april, i maj, 2010 Lædersvinets Kulturbibliotek 3, Redaktion Ildfisken.)
René Jean Jensen debuterede med to bøger i 2010.
En genreløs prosasamling ”Om april, i maj” og
digtsamlingen ”Jeg har planlagt at dagdrømme”.
Jensen har i mere end ti år været en del af redaktionen på forlaget Basilisk - en gruppe unge forfattere der har vist en stærk interesse for amerikansk
poesi, Language-poesien og ny school. Men Jensen har også oversat Robert Walser, blandt andet
et udvalg af hans mikrogrammer. Måske er det
kun fordi jeg ved det, at jeg ser inspirationen. Man
kunne også have nævnt Per Højholt.
Uanset hvad skriver Jensen med en stærkt personlig stemme, helt ny i dansk litteratur (– hvad
så ellers den slags floskler skal betyde). Flosklernes betydning er en af mange ting, der interesserer
Jensen.
Han dyrker den skæve sætning, det skæve sammenfald, den skæve betragtning og den skæve opdagelse. Det er tænksomt, syntaktisk langsomt,
tæt. Springende mellem sprog- og bevidsthedsniveauer.
Den/De talende er i frit fald, pivåben, en hyper-
sensitiv størrelse – én eller flere? Det er ikke det
væsentlige. Nu er stemmen temperamentsfuld, nu
nærmest ligeglad tilsyneladende. Det væsentlige
er, at det er (sprogligt) stærkt følt og stærkt sanset. Som alle slags drømme velsagtens – også dagdrømmen.
(ps. Alt dette kunne også siges om Om april, i
maj)
Et kort citat fra bogens første lange digt ”Korte
ophold”:
”Så kan I håbe i den ene hånd/ og skide i den
anden. Er det et sidste/ godt råd mod helvedesild?
Ordsproget,/ fx, er det bedste middel mod at åbne/
døren til kælderen og falde ned/ fordi der ingen
trappe er/ ’Den har aldrig været der.’”
LARS FROST
Lars Frost (1973) debuterade 2000 med novellsamlingen ”Og så af sted til Wien”. Han har precis gett ut
tre böcker om danskarna och välfärdsstaten: ”Smukke biler efter krigen” (2004), ”Ubevidst rødgang”
(2008) och ”Skønvirke” (2011). Alle tre på forlaget
Gyldendal.
Ordförklaringar:
viltre–flyktig; flossede–nött; tilfælles–gemensamt;
skæbner–öden; halvfemserne–nittiotalet; bevægelser–
rörelser; opdagelse–upptäckt; bevidsthetsniveauer–
medvetandenivåer; pivåben–vidöppen; størrelse–storlek/format/mängd; ligeglad–likgiltig; tilsyneladende–
tydligen; velsagtens–utan tvekan
med andra ord ■ nr 68, september 2011 ■ 11
Ett torn av Annantid
och presens particip
I våras utkom Aimée Delblancs översättning
av Uwe Tellkamps tusensidiga roman Tornet på
Albert Bonniers förlag. Översättaren och poeten
Cecilia Hansson fick en mailintervju.
C
ecilia Hansson: Du har gjort ett verkligt
mastodontarbete med den här översättningen. Uwe Tellkamps roman Der Turm,
som är en skildring av DDR åren 1982–1989, har
ju minst sagt ett ganska kompakt språk, och omfattar nästan 1000 sidor. Hur lyckades du göra
en så tät och omfattande text tillgänglig och läsbar på svenska?
Aimée Delblanc: Ja, hur ska jag svara på den
frågan! Arbete, arbete, arbete. All text kräver ju
en otrolig närläsning. Det är klart att man får ta
reda på en fruktansvärd massa fakta, allt från olika exotiska fjärilar till förhållandena inom det
militära i ddr, både termer och soldatjargong.
Så tillkommer förstås alla olika stilnivåer som förekommer i romanen. Om jag har lyckats göra
texten tillgänglig, och det är väl meningen med
all översättning, så beror det kanske främst på
att jag har tyskan som ett andra modersmål, skulle man nästan kunna säga, eftersom jag har levt i
Tyskland och i Västberlin så länge och dessutom
ägnat mig en hel del åt just kultur och politik i
ddr. Det har jag haft en ofantlig nytta av. På vilket sätt hade du ägnat dig åt kultur och
politik i DDR tidigare?
När jag flyttade till Västberlin i början på 70–
talet studerade jag faktiskt ddr-litteratur och
även ddr:s historia, vilket inkluderade Tysklands
delning och framväxten av de två tyska staterna.
12 ■ nr 68, september 2011 ■ med andra ord
ddr-litteraturen skulle ju stå i ”folkets tjänst”,
vilket betydde att böckerna skulle ha den rätta politiska linjen. Därför blev det också mycket socialrealism, ”Hur stålet skulle härdas”, till exempel.
Författarna skulle skriva i enlighet med partiets
målsättning, alltså det som Socialistiska Enhetspartiet tyckte var uppbyggligt för arbetar- och
bondestaten. På ett ställe i Tornet, under söndagsfrukosten, låter Uwe Tellkamp Meno, en av
huvudpersonerna, driva med den sortens ”partitrogna” litteratur och utbrista i ”ett ode till ett
brötchen”. Det tyckte jag var kul att översätta.
Du är ju en erfaren översättare som bl a översatt Elfriede Jelinek. Det känns alltså inte som
om du väjer för svåra texter. Men jag måste ändå
fråga: Tvekade du någonsin att ta dig an den här
romanen?
Nej, egentligen inte. Jag var nämligen i Berlin
på stipendium just när Uwe Tellkamp fick tyska
bokpriset för romanen hösten 2008 och då frågade jag Bonniers om de hade planer på att ge ut
boken. Och det kändes bra att jag sedan fick översättningsuppdraget. Men det är klart, boken var
stor och tjock och jag var glad att jag fick gott om
tid. Ändå kändes det ibland övermäktigt. I Norge
skulle översättningen vara klar till den 9 november 2009, 20-årsdagen efter murens fall. Det var
kämpigt för den norska översättaren, det vet jag
för vi hade kontakt efter en workshop med förfat-
INTERVJU / AIMÉE DELBLANC
taren i Straelen, i Nordrhein-Westfalen.
Ja, boken översattes ju samtidigt till många
språk. Tillförde kontakten med de andra översättarna något till ditt arbete?
Tyvärr så hade vi inte så mycket tid att fråga de
andra som hade hunnit längre i processen. Men
under den workshop vi hade med författaren hösten ddr så kunde man ställa frågor till författaren
och även till dem som hunnit längre i översättningsarbetet. De som översatte till bulgariska, ungerska
eller något annat språk från före detta Sovjetunionen hade en hel del gratis i och med att de haft liknande politiska förhållanden i respektive land.
Hade du även kontakt med, eller hjälp av, författaren under arbetet? Som sagt så träffade jag Uwe Tellkamp första
gången hösten 2009. Sedan sågs vi i Dresden i februari 2010 då jag hade ett stipendium och kunde
arbeta på ort och ställe, så att säga. Då guidade
författaren mig uppe i de kvarter, Weißer Hirsch,
som i boken är ”Tornet”. Det var helt fantastiskt,
så levande och detaljrikt. Jag önskar jag hade haft
en bandspelare. Det finns också på film som man
kan se på nätet, ja, inte vår vandring, men hur
Uwe Tellkamp berättar om de olika husen och om
miljön som stått modell för bokens kvarter.
Det låter väldigt privilegierat. Brukar du ha så
mycket kontakt med de författare du översätter?
Det beror lite på vad det är för slags bok. Jag
har översatt flera böcker där jag inte alls har tagit kontakt med författaren, men det är naturligtvis fantastiskt att få ställa frågor om det behövs.
Elfriede Jelinek, till exempel, har varit oerhört
hjälpsam och svarat på frågor. Och eftersom hon
själv översatt en hel del vet hon precis vilka slags
frågor som översättare ställer, sådana där underliga detaljpetfrågor som man bara måste ställa.
Och hon svarar så exakt att det är en ren fröjd.
Kan du ge några exempel på svårigheter som
uppstått under arbetet med Tornet?
Romanen är uppbyggd som en opera, har alltså
också en ouvertyr. Hela ouvertyren på fem sidor
är en enda mening och den innehåller också en
massa presens particip som jag brukar vilja ”förbjuda” i kurserna på Södertörn för att det låter
så stelt på svenska. Det var ett knådande att få
till den delen så att svenskan kändes naturlig och
vacker. Och, det måste jag tillägga, det finns en hel
Romanen är uppbyggd
som en opera, har alltså
också en ouvertyr. Hela
ouvertyren på fem sidor
är en enda mening och
den innehåller också
en massa presens particip som jag brukar vilja
”förbjuda” i kurserna
på Södertörn för att det
låter så stelt på svenska.
Det var ett knådande
att få till den delen så att
svenskan kändes naturlig och vacker. Och, det
måste jag tillägga, det
finns en hel del presens
particip kvar i det avsnittet, medvetet valda.
del presens particip kvar i det avsnittet, medvetet
valda. Jag kan citera en passage ur ”Ouvertyren”:
”Och jag minns staden, landet, öarna som av
broar är sammanbundna till den socialistiska unionen, en kontinent Laurasia, där tiden kapslats in
till en drus, försluten till Annantid, och musiken
ljöd från grammofonerna, knastrande under ljudarmarna i det böljande vinylsvarta, ljusknippen in
mot den gula etiketten från Deutsche Grammopmed andra ord ■ nr 68, september 2011 ■ 13
INTERVJU
hon, pulserande mot Eterna- och Melodia-påskriften, medan vintern utanför frös in landet, tornade
upp skruvstäd av is på stränderna som pressade
in floden i sina tänger, precis som visarnas gång
på klockorna bromsades tills de stod stilla... men
klockorna slog, som vore det än idag hör jag...”
Nu kändes det inte så farligt med presens particip. Kanske att jag uppfattade det som oöverstigligt i början. Det är snarare hela meningsbyggnaden som var svår att få ”att flyta” på svenska,
eftersom allt var en enda lång mening.
Så krävdes det ju otroligt mycket faktasökande när det gällde gamla hantverk, till exempel.
Ett helt kapitel handlar om hur man tvättade och
manglade förr i ddr och där finns det hur många
fackuttryck som helst som inte är gångbara idag.
Dessutom finns/fanns det en ddr-diktion, en tyska som i många avseenden skilde sig från språket
i Väst. Men även de stora kapitlen om huvudpersonens tid inom Nationella folkarmén krävde
mycket research. Det handlar om gamla stridsvagnsmodeller och vapen, klädedräkten och livet
på luckan och som sagt en massa soldatjargong.
Hur gick du till väga för att få tag i all information om DDR, t ex om Nationella folkarmén?
Mycket av all information har jag fått via nätet. Det finns så otroligt många sidor om allt som
har med det militära att göra. Det som var lite
knepigt är en del militära grader som bara fanns
inom östblocket, särskilt då i Sovjetunionen, vilka ddr hade övertagit. Det var svårt att hitta en
svensk motsvarighet till det ursprungligen sovjetiska ”Stabsoberfähnrich”, till exempel. Det fick
bli ”stabsfänrik”. Kan du ge några exempel ur DDR-diktionen?
Exempel på hur staten utövade sin makt finns i
alla de kapitel som tar upp huvudpersonen Christians straffprocess inom det militära. Så finns det ju
exempel på statligt förtryck och de språkliga medel som åskådliggör detta i de scener där personerna
möter byråkratin, alla köer de måste stå i för att få
utresetillstånd till exempel, men också på sjukhuset
och på många andra ställen. Ren ddr-diktion finns
snarare i Christa Wolfs bok Stadt der Engel oder
The Overcoat of Dr. Freud som jag just översatt.
Känner du dig nöjd med översättningen?
Det är en svår fråga att svara på eftersom man
aldrig blir helt nöjd. Men när jag läste ouvertyren,
14 ■ nr 68, september 2011 ■ med andra ord
Ett helt kapitel handlar
om hur man tvättade
och manglade förr i
DDR och där finns det
hur många fackuttryck
som helst som inte är
gångbara idag. Dessutom finns/fanns det en
DDR-diktion, en tyska
som i många avseenden
skilde sig från språket i
Väst. Men även de stora
kapitlen om huvudpersonens tid inom Nationella folkarmén krävde
mycket research.
när den hade fått ligga till sig, så tyckte jag att den
fungerade bra på svenska. Roligt var det också att
översätta alla möjliga verser och texter, och då
menar jag inte citat av Goethe eller Shakespeare,
där man måste leta fram de etablerade översättningarna om de nu är av Britt G. Hallqvist eller
C.A Hagberg, för att nämna några av de stora.
Vad är du särskilt nöjd med?
Det finns ett omkväde i boken där författaren
kommenterar människornas längtan efter en försjunken värld, hur de går in i ett slags inre exil
och då står det så här i originalet: ”Dresden... In
den Musennestern / wohnt die süße Krankheit
gestern.” Att längta efter igår, det förgångna, blir
som en sjukdom. Och då blev jag så glad när jag
AIMÉE DELBLANC
kom på att jag kunde använda det lite äldre, eller
dialektala uttrycket ”i fjor”. För det rimmar på
bor. Så min lösning fick bli: ”Dresden... I musernas reden där bor / den ljuva sjukan i fjor.” Finns det passager eller formuleringar som du
känner dig missnöjd med, som du tycker att du
inte ”fått till”?
Missnöjd vet jag inte om jag kan säga. Men det
finns ju svårigheter i texten som man inte alltid
kan återge. Dit hör till exempel den saxiska dialekten. På vissa ställen har jag markerat i stavningen, med dubbelkonsonanter till exempel. Ibland
kan dialekten låta som om man var lite på lyran
för att konsonanterna mjukas upp. K låter som g,
till exempel. Som om man skulle sluddra lite.
Så finns det förstås ordlekar eller uttryck som
bara inte går att översätta helt ekvivalent. Ett sådant exempel är när postmästaren sitter med sin
stämpeldyna, modell äldre, och stämplar alla
frimärkena. På tyska använder man ordet ”entwerten” som betyder stämpla ett frimärke. Men
det kan också betyda göra ogiltig, göra värdelös. Och Tellkamp leker med den dubbeltydigheten. Han säger att postmästaren aldrig har kunnat se det som entwerten när han stämplar. Och
jag fick hitta på något liknande, men det finns ju
ingen direkt motsvarighet på svenska. Det fick
bli: ”griper efter stämpeln och låter det smälla två gånger: ta-teng, först i det mättat svarta
på en förkrigs-Pelikan-stämpeldyna, sedan med
fröjd på det jungfruliga frimärket, en procedur
som postmästare Gutzsch aldrig upplevt som att
’bara stämpla’.”
Apropå att du precis har översatt Christa Wolfs
Stadt der Engel oder The Overcoat of Dr. Freud
– hade du någon hjälp av arbetet med Tellkamp
när du översatte Wolf?
Nej, egentligen inte för de två författarna är
så diametralt olika i sin hållning till staten ddr.
Christa Wolf tillhör ju en helt annan generation.
Hon har levt och verkat under den tid då ddr
verkligen var en kommunistisk, diktatorisk stat.
Hon var en förebild för många andra författare
och kulturpersonligheter i ddr. Hon var också
något av ett flaggskepp för staten ddr, hade privilegier och fick till exempel resa till västliga länder. Uwe Tellkamp är född 1968 och gick i skolan
och gjorde militärtjänst i tre år under ddr-regimen. Men han upplevde också hur ddr mer eller
mindre imploderade, föll sönder inifrån, och det
mycket tack vare processen av glasnost och perestrojka i Sovjetunionen. Tellkamps bok börjar när
Brezjnev precis har dött och slutar den 9 november 1989 när muren faller. Christa Wolf var ju inte införstådd med Tysklands återförening. I sin bok tar hon upp sin egen
roll under ddr-tiden och varför hon snarare sörjer att den stat hon och hennes generation velat
bygga upp föll sönder. Hon rannsakar också sig
själv och sin egen roll i staten. Försöker komma
tillrätta med att hon skulle ha varit im, informell
medarbetare, till Stasi. Men det minns hon inte,
och hennes minnesarbete är en viktig del av boken.
Har du lust att översätta fler författare som
skriver om sina erfarenheter från DDR i framtiden?
Jag tycker att det är intressant och givande att
översätta bra böcker, oberoende av varifrån de
kommer.
CECILIA HANSSON & AIMÉE DELBLANC
AUGUSTI 2011
❧
med andra ord ■ nr 68, september 2011 ■ 15
Klingande materia
Poeten och essäisten Yves Bonnefoy är en av
Frankrikes betydande kulturpersonligheter.
Han har sedan mitten av 50–talet också varit en
entusiastisk översättare. Genom hans försorg har
Shakespeare, Yeats, Keats och Leopardi fått en
fransk språkdräkt.
D
et går inte att ta miste på att översättning ligger Bonnefoy varmt om hjärtat, i
synnerhet som han själv under de senaste
decennierna i ett flertal essäer och förord har betonat betydelsen av att översätta poesi. I anföranden
och intervjuer samlade i volymen La communauté des traducteurs (2000, ”Översättargemenskapen”) begrundar han olika aspekter av konsten att
översätta och tar även upp mer specifika frågor
kring Shakespeares och Leopardis alster.
Vad utmärker en bra översättning av poesi?
Vad är översättarens uppgift? Hur stora friheter
kan hon/han ta sig i förhållande till originaltexten? Är översättandet självständigt skapande? Det
är några av de frågor som Bonnefoy berör i sina
vackra men bitvis svårgreppade texter, som dock
inte har ett översättningsteoretiskt ramverk (Walter Benjamin och Antoine Berman nämns förvisso
inledningsvis, men fler teoretiska referenser finns i
stort sett inte i boken).
Genom ordens musik förmedlar poesin en annorlunda erfarenhet av världen, präglad av intensitet, fullhet, omedelbarhet, påpekar Bonnefoy.
För en översättare är det väsentligt att spåra denna intensitet i en dikt, att vara lyhörd för diktens
inre sanning. Genom att lägga örat mot rytmen
och musiken i dikten, mot ”hänförelsen hos den
klingande materian” kan översättaren höra vad
diktaren har att säga och fånga dennes världs16 ■ nr 68, september 2011 ■ med andra ord
bild. Bonnefoy menar att översättarens uppgift
skiljer sig från kritikerns. Denne kan inte sällan
ägna uppmärksamhet åt diktens betydelseskikt eller dess tolkningsmöjligheter, leka med texten och
exempelvis läsa den ur ett historiskt, psykoanalytiskt eller sociologiskt perspektiv.
I Bonnefoys ögon är det rytmen som är omistlig i översättningen av en dikt – för att finna den
får, och bör, översättaren ta sig stora friheter
vad gäller prosodi, ordval och/eller syntax. För
övrigt spelar det mindre roll om rytmen på målspråket blir annorlunda än på källspråket. I detta
sammanhang nämner Bonnefoy Mallarmés enligt
honom föredömliga tolkning av Poes ”hypermusikaliska” dikter, vilka på franska blev ett slags
prosa. Att till varje pris försöka efterbilda originaltextens form kväver översättarens spontanitet,
anser han.
Vid läsningen av Bonnefoys texter, präglade av
ett poetiskt, stundtals metaforiskt språk, kan man
bli villrådig om hur somliga bilder ska tolkas. Vid
flera tillfällen återkommer han till associationer
till musikinstrument, men de kan te sig en aning
motsägelsefulla. Exempelvis skriver han att dikten och dess översättning påminner om två skilda
instrument i en orkester som spelar samma musik
men på olika sätt. På ett annat ställe menar han att
dikten också är en röst, ett musikinstrument med
utmärkande klang, med egna potentiella rytmer
YVES BONNEFOY
och känslosträngar. En violin skiljer sig från en
oboe: den förra uttrycker lidelse, den senare visdom. Och ett diktverk kan vara än violin, än oboe
eller båda två tillsammans med andra instrument i
en orkestersvit som utgör ”verkets oefterhärmliga
rum, platsen för det som finns bortom klangen – vi
kan kalla det diktens själ.” Att misslyckas med att
intuitivt identifiera dessa komponenter i en dikt
kan få katastrofala följder för en översättning.
Bonnefoys associationer till musikinstrument för
tankarna till den tjeckiske forskaren Jirí Lévy,
som ser på översättandet som ”en interpretativ
konst”, jämförbar med musikerns eller skådespelarens. (Lars Kleberg, ”Översättaren som skådespelare”, i Dialoger 17/91)
För Bonnefoy är översättningsakten inte sällan
förknippad med en rumslig metafor: översättaren
kan liknas vid en resenär som konfronteras med
den främmande textens gåtfullhet. Hon/han har
framför sig ett oändligt vidsträckt område – det
andra språkets rikedomar. Under sin grumliga yta
och trots sina utnötta vardagsord och abstrakta
begrepp är ett språk i sig ett magnifikt landskap
på havsbottnen, där ens inre väsen kan vila och
får lättare att andas. (Bonnefoy berättar att det är
i sina trötta stunder som han främst känner behov
av att sätta sig vid översättarbordet.) Trots alla
mödor tycks översättandet kunna vara en källa till
stillhet och harmoni. Sedd ur detta perspektiv är
språkförbistringen kanske en nåd. En gåva.
Kan en översättning vara likvärdig med originalet? Givetvis, svarar Bonnefoy. I vissa fall kan
en översättning till och med överträffa originalet
– det sker när somliga frukter, fortfarande gröna
i källspråkstexten, mognar på målspråket. Men,
konstaterar han, somliga litterära verk kommer
alltid att överglänsa sina översättningar, vilket
delvis beror på att deras ordstoff i viss mån saknar
motsvarighet på andra språk.
Måste en översättare av poesi själv vara poet?
Självfallet, anser Bonnefoy. Och tillägger: men
alla människor är potentiella poeter. Ett diktverk
som man översätter kan ge en poetiska impulser,
sporra ens litterära skapande. Då blir översättaren
i sin tur poet. Det är dock viktigt att endast översätta poeter som man förstår och tycker mycket
om. Översättaren måste kunna återuppleva deras
känslor och erfarenheter, åtminstone på det imaginära planet. Med andra ord är denna �����������
”����������
instinktiva tillgivenhet�����������������������������������
”����������������������������������
en förutsättning för en god översättning.
Att översätta innebär ett inre sökande genom
den andres ord, ett samspel mellan sig själv och
den andre, en dialog som inte nödvändigtvis tar
slut när översättningen väl är fullbordad. Fortsättningsvis kan poeten vara ett slags vägvisare för översättaren som i sin tur skapar litterära
verk. I grund och botten, påpekar Bonnefoy, har
poesin i alla tider varit ett samtal som förts genom
århundradena: Dante ledsagades av Vergilius, och
Yeats själv lyssnade till Blakes poetröst.
Uppenbarligen ser Bonnefoy på översättandet
som självständigt skapande, jämförbart med diktarens, men samtidigt är han mån om att understryka att det innebär respekt och lyhördhet för
den andre. Att på en och samma gång vara trogen diktens inre sanning och fritt skapa dess nya
språkdräkt är en utmaning för en översättare. Det
krävs onekligen stort mod för att översätta poesi.
JEANA JARLSBO
Yves Bonnefoy, La communauté des traducteurs,
Presses Universitaires de Strasbourg, 2000.
➤
med andra ord ■ nr 68, september 2011 ■ 17
In memoriam
Öjevind Lång (1948–2011) var en av de första
medarbetarna i Med andra ord.
La dernière translation
När en gammal översättare dör,
vad händer med hans själ, soul, alma, anima, âme, Seele,
nu fri från sitt vanskliga värv
att tolka?
Går den raka vägen till de stora traditori
i himlen, in heaven, no céu, en el cielo,
dans le ciel, im Himmel,
eller i helvetet, infierno, enfer, Hölle, hell?
Eller räknas översättaren
i den stränga himmelska – divine, céleste, himmlisch – ordningen
varken som fisk eller vatten, ni poisson ni l’eau,
nem peixe nem agua, neither fish nor water, nichts, assolutamente niente?
Vilka sanningar kommer denne enkla förmedlare av innebörder,
mellanhand i det universella Babel, att upptäcka?
Fullkomlig kommunikation, utan ord?
Än en gång det första Ordet?
Får han till sist veta
om HAN talar hebreiska
eller latin?
Eller får han i oändlighet sväva
i oändlighet
tills han hör det största mysteriets
röst, voice, voz, voix, voce, Stimme, vox,
som kommer från det okända
och flyger som en fågelbirdpássarouccellopájarovogel
och tilltalar honom på …
och till sist meddelar honom
översättningen av amen?
Översättning av Thomas Grundberg från Clifford E. Landers engelska
version av Millôr Fernandes brasiliansk-portugisiska original.
18 ■ nr 68, september 2011 ■ med andra ord
Birgitta Hammar
(1912–2011)
maos shibboleth [hebr.
Birgitta Hammar är främst känd för sina översättningar av P.G. Wodehouses romaner, men har också
översatt verk av så vitt skilda författare som Winston
S. Churchill, Katherine Mansfield, T.S. Eliot, C.S.
Lewis, Romain Gary och Vicki Baum. 1939 gjorde
hon en provöversättning för Bonniers bokförlag. Utfallet ledde omgående till två uppdrag. Året därpå
hann hon med fyra böcker och innan karriären var till
ända hade hon översatt omkring 170 verk, de flesta
från engelska, men också från franska, tyska, danska och norska. 98 är vuxenböcker, 62 barn- och
ungdomsböcker, bland dem en rad av C.S. Lewis
Narniaböcker, och tio pjäser.
Förutom att hon gjorde sig känd för att översätta
humorister som Jerome K. Jerome, James Thurber,
Richard Gordon, översatte hon J.D. Salingers Räddaren i nöden (1953 på svenska), om vilken hon har
sagt i en intervju att arbetet med den var roligast av
alla. Hammar fick flera översättarpriser och var under
50- och 60-talet medlem i Svenska översättarförbundets styrelse.
Jenny Högström väljer
A-M VINDE & VJ
Augustin Mannerheim
(1915–2011)
Augustin Mannerheim var poet, recitatör, musiker
och versteoretiker. Så sent som i våras kom hans
Goethetolkningar, Livskälla ur döden sprungen, på
Ellerströms förlag. I MAO:s förra nummer (nr 67)
skrev Annika Bäckström om en vårkväll på stadsbiblioteket i Linköping ägnad denna volym: ”Kulmen av
kvällen nåddes vid Mannerheims egen läsning. Stödd
av sönerna reste han sig ur sin rullstol och fattade
om pulpeten. Man undrade ett ögonblick: skall han
hålla? Med armarna framsträckta och den fasta
blicken vädjande, inträngande riktad mot publiken
bjöd han oss sina frukter. /.../ Med känslan av att
ha fått ta del av ett konststycke på svindlande nivå,
kvintessensen av ett långt livs lärdomar och erfarenheter, steg vi efteråt ut i den regnvåta marskvällen.”
”ax”, innebörd: lösenord,
igenkänningstecken, prövosten]
felhörning ❥
Motivering: Ordet finns inte i ordböckerna ännu,
men nog vet vi alla vad det betyder. Eller? En felhörning kan vara ett missförstånd, ett fantasins
språng mellan det hörda och det sagda, det förväntade, fattbara eller möjliga – och det förmodat
faktiska. Men felhörningen och dess inre meningsbyggnad är inte bara en freudiansk läckerbit. Den
suggererar också något mer. Själv tänker jag mig
det som en slags auditiv motsvarighet till hur poesi både skrivs och läses; hur man menar och hur
man förstår. Hur språket i sig producerar ett slags
överflöd, något som gör ordet felhörning kongenialt.
Men helst tänker jag mig felhörningen som en
geometrisk figur, som hämtad ur någon serie av
Joakim Pirinen eller som Eric Ericsons mystiska
spelkort i ”Brev till samhället”. En enigmatisk och
bångstyrig figur med x antal hörn – hur många?
hur få? Tja, jag vet inte, det är det som är den
springande punkten. Och fel blir det hur man än
har tänkt sig – om man nu har tänkt sig att det
ska vara rätt.
Jenny Högström är fransköversättare, kritiker och
litteraturredaktör på Helsingborgs Dagblad. Hon
är aktuell med sin översättning av Valérie Mréjens
”Tre berättelser; tre män” (Modernista, 2011) och
har tidigare översatt Leslie Kaplans ”Överflödet –
fabriken” (Modernista, 2005).
med andra ord ■ nr 68, september 2011 ■ 19
B
föreningsbrev
sverige
porto betalt
port payé
översättarcentrum södermannagatan 38 116 40 stockholm
Välkommen till ÖC:s
seminarium på årets
bokmässa i Göteborg
Tysk–svensk litterär roulette?
Torsdag den 22 september kl 12.00–12.45
Kod: to1200.4
Litteraturutbytet mellan Sverige och de tyskspråkiga länderna har en lång tradition. Men
vad är det egentligen som översätts och förmedlas mellan språkområdena – och vad är det
som väljs bort? Vem är det ytterst som bestämmer, och vilka trender i utgivningen kan man
urskilja? Deltagare: Jens Christian Brandt (litteraturkritiker), Svante Weyler (förläggare),
Gudrun Hebel (litterär agent) och Kristina Maidt-Zinke (journalist/översättare).
Seminariet är ett samarbete mellan Översättarcentrum och Goethe-Institut Schweden.
