Havets hjärta
av
Andreas Ingo
2012-12-21
Version 1
[email protected]
1
Mötet
Internet är en fantastisk uppfinning. Man sitter och surfar runt, på dagarna, ibland på nätterna och
det är som att ett helt nytt universum öppnas. Plötsligt kan man få kontakt med folk på andra sidan
jordklotet. Man kan upptäcka andra kulturer och fördjupa sig i sina intressen. Eller man kan göra som
jag gör: Slumpsurfa. Man bara testar skriva slumpmässiga sökord på olika sökmotorer och trycker
Enter, surfar in på vad som helst, oavsett om man är intresserad av det eller inte. Det var så jag
upptäckte Christopher.
Det var på ett forum för fridykare. Jag visste inte ens att jag var intresserad av dykning.
Men jag började läsa olika inlägg. Ägnade det en hel eftermiddag tills jag kände att jag fått grepp om
ämnet. Jag blev chockad! Fridykning är inte bara ett intresse, det är en helt egen värld som följer sina
egna lagar. Det handlar om utmaningar, spirituella upplevelser och äventyrslusta. Jag skrev ett litet
inlägg där jag förklarade situationen: Här kommer jag, en total nybörjare och känner att jag hittat
något extraordinärt. Vad gör jag?
För att göra en lång historia kort tog mitt liv en ny vändning. Jag visste nu vad jag
skulle ägna mitt liv åt: Marinbiologi. Jag ville förstå havet, dess kretslopp. De djur och fiskar som lever
där, hur allting hänger samman och hur man kan bevara det vid liv.
På högskolan träffade jag ett roligt gäng. Det var en krets nyandliga meditatörer som
studerade transpersonell psykologi och gjorde astralresor. Jag var en outsider. Mera vetenskapligt
skolad, kanske främst på grund av min uppväxt i en intellektuell familj, trodde jag inte det låg något i
det. Jag hade fel. Vi ägnade helgerna åt olika retreats ute på landet, där vi hade seanser och rökte på.
Det var otroligt lärorikt. Tyvärr spårade allting ur och jag hamnade slutligen på en ny skola, där jag
tog tag i studierna på allvar. Jag ville något med livet, något mer än vad ”flummarna” gjorde. För dem
handlade allting om att sitta still och meditera.
***
Här sitter jag på flyget till mina drömmars plats: Nordöstra Australien! Någonstans på jordklotet, just
nu, färdas Christopher till samma plats. Vi har beslutat oss för att dyka i stora barriärrevet. Vi vill gå
till botten med saken! Vi vill finna havets hjärta!
Flyget saktar in och jag hör det hummande ljudet av jetmotorerna som går ner i varv.
Jag tittar ut på vingen och förvånas över hur denna avsmalnande design förmår att alstra lyftkraft till
hela ekipaget. Jag biter mig i läppen och känner mig exalterad, men på samma gång nervös över
mötet med min internetpolare. Glömde att säga det, jag är en tjej, en 21-årig tjej vid namn Beatrice
som ska träffa en kille hon aldrig sett förut. Så vitt jag vet kanske ”Christopher” är en 55-årig
snuskgubbe som försöker utnyttja mig. Skit samma!
Jag står stilla i flygplatsens huvudbyggnad och känner värmen i luften. Fläktarna har
kommit igång. Det är inte som i New York därifrån jag kommer. Vilsen, udda, kanske något av ett
energiknippe, är jag förlorad i nuet, i portalen till undret och vetenskapen.
Så kommer han gående.
Jag förstår direkt att det är Christopher: Rastaflätor, solbränd, lediga kläder. Kanske en
kille man skulle kunna träffa på Venice Beach, Kalifornien, en solig eftermiddag. Jag ler inte, spänner
mig istället och första kommentaren blir ”Hur var resan?”
Vi tar en taxi norrut, något österut mot kusten och tar in på ett hotell. Jag fascineras av
omgivningarna. När vi går ut på området får jag syn på en grön orm som ringlar sig i gräset. Redan
här blir det bekymmersamt: Killen ifråga är lika nervös som mig. Det är det största som hänt i våra liv
men vi vet inte vad vi ska göra av situationen. Så vi går neråt stranden, längs kusten, och pratar om
det vi är här för.
”Jag vill inte inkräkta på ditt privatliv.” får han ur sig, ”men det är kul att vi är här
åtminstone. Första dagen på kontinenten…”
”Mmm…” säger jag.
Kvällen kommer och jag tar in dofterna i restaurangen. Någon har satt parfym i
konditioneringsanläggningen, kanske mynta, ett oväntat inslag som jag aldrig vetat att jag betalat för.
Christopher håller sig utomhus vid poolen. Han har satt på sig dykarutrustningen och provar att allt
fungerar. Visserligen nödvändigt men jag tror han liksom jag, försöker undkomma den pinsamma
situationen.
På natten drömmer jag om dagen som aldrig kommer: Om korallrev, om hajar, om
fiskar som simmar runt omkring mig medan jag försöker få i mig något av syrgasen. Bara
misslyckanden. Men snart är det bara jag och två andra individer ute på havet. I motorbåten. Vi gör
oss färdiga för det första dyket…
***
Havet är salt. Motorbåtens guppande på vågorna har nästan gjort mig sjösjuk. Jag darrar något i
benen, men döljer det och hoppar i.
Jag kommer till en utomjordisk plats. Här är det en bit från korallrevet. Någon liten fisk
simmar förbi långt ute i synfältet. Jag försöker få ordning på koordinationen. Ett simtag med vänster
och höger arm, sprattel med benen. Jag trevar mig fram i vattnet som en sjuk säl. Snart ser jag en
gestalt göra mig sällskap i havet på den andra planeten: Det är Christopher. En erfaren dykare, men
också ovanlig: Jag undrar om hans konstnärliga sida och välutvecklade medialitet kan hjälpa oss att
komma över de första hindren. Han gör tecken åt mig. Jag vet vad som krävs och dyker djupare.
Det stora barriärrevet tornar upp sig framför mig som en ljusblå mur: Det är
färgsprakande. Det man sett är de klassiska bilderna från TV. Hajarna, rockorna, muränorna som
gömmer sig i ihåligheterna. Det är inte likadant här. Bara havsanemoner och fiskar.
Christopher viker av åt ett annat håll medan jag fortsätter mot hägringen: Det är
korallformationer till höger om mig. Maneter. De är vita till formen, vita spöken från en annan värld.
Jag känner mig lite tryggare tills jag börjar oroa mig för syrenivåerna. Har jag redan gått för djupt och
behöver ta mig upp till ytan? Samtidigt vet jag att Christopher finns någonstans i närheten. Kan inte
vika undan nu. Det gäller att göra allt som krävs av situationen.
Vi sitter senare i båten och fipplar med dykarutrustningen. Christopher undrar vad
som hände där långt nere i djupet. Jag är vit i ansiktet och kan knappt svara på frågan. ”Du glömde
att dekomprimera!” säger han bryskt och jag inser direkt att jag begått mitt livs misstag. ”Vi tar en
paus nu så får du vila ut på hotellet.”
Jag mår inte bra men är inte under dödshot heller. Det är som en slags illamående,
darrningar i händer och skakningar i benen. Jag ligger stilla på sängen och försöker andas. Febriga
tankar sköljer över mig. Jag undrar varför jag alls begav mig till Australien. Varför jag missade det
enda jag inte fick missa under dyket. Och vad ska nu Christopher se mig som? En amatör på fel plats,
vid fel tidpunkt? Knappast en värdig motståndare i havet! Som tur är försvinner snart dykarsjukan
och vi ger oss av till det lilla samhället en bit bort från hotellet.
***
Nästa dyk är inte lättare. Minnena av mina misstag har präglat mig alltför mycket. Jag är nu extremt
noga med att inte rusa in i något jag inte behärskar. Christopher simmar bakom mig och håller koll på
min minsta rörelse. ”Vad gör jag här?” tänker jag. Något närmar sig ovanifrån. Jag övermannas av
känslor av att något gått fel i våra beräkningar. Är det en valhaj? En vithaj eller en späckhuggare? Jag
cirklar runt i panik och konfronterar min motståndare. Jag gör tecken men Christopher reagerar inte,
förstår inte vad som händer. Då inser jag att det är motorbåten som startats och satts i rörelse!
Vi kommer snart till en ovanlig formation. En liten ihålighet eller grotta. Vi försöker
simma in, men ingången är för liten och vi ger upp.
Efteråt sitter vi i restaurangen, nu väldigt besvikna och det är svårt att finna orden.
”Jag tror jag fått något svårsmält i mig.” säger jag och tittar varken i ögonen på min
internetpolare, inte heller ner i golvet.
”Jag känner lite av samma sak.” säger han plötsligt, och sedan är det något som lättar.
Vi lägger undan vad som finns kvar på faten. Något vegetariskt svårsmält eller kanske
något utmärkt och att det är nervositeten som fått våra magar att säga stopp.
”Jag beger mig tillbaka till Barcelona imorgon.” säger Christopher, ”tror inte det är
någon mening med att fortsätta dyken.”
”Jag är ledsen att jag är så oerfaren.”
”Nej, nej,” säger han, ”jag tror snarare det är så att vi är för olika.”
”Vad menar du?”
”Att du strävar i en annan riktning. För dig tycks allt handla om att prestera. Att vara
först ner på bottnen och sådana saker.”
Jag blir paff. Jag blir sittande där och ser in i hans klarblåa ögon.
”Jag trodde du…”
”Nej.”
”Okej.” säger jag.
***
Det är morgon och Christopher ska resa hem. Jag säger att jag fått ut en del av dyken. ”Vi kanske inte
fann havets hjärta men jag gillade utmaningen.” Han är avvaktande och säger sedan att vi kan höras
längre fram, på nätet.
Han tar upp utrustningen från marken, ger sig av mot en taxi, går in i bilen, taxin kör
iväg och jag lämnas ensam på området.
Senare är jag själv på hotellrummet och undrar vad som egentligen hände. Är jag kall
när jag försöker göra något extraordinärt av situationen? Gillade han inte mina klartänkta
vetenskapliga formuleringar? Jag drar in lukten av mynta, somnar in och sedan är allt över.
2
Studierna
Det är början på våren och jag är nära en hägrande examen. Istället för att deppa ihop beslutar jag
mig för att lägga ner all energi på ett examensarbete. Det är en C-uppsats om havet. Jag säger att det
är en sak att läsa om det, en annan sak att uppleva det i första person. Jag undrar vad mina lärare ska
tycka. Jag håller mig till strikt vetenskapliga studier men försöker ingjuta en viss känsla av
äventyrlighet. Min vinkling: Om vi ska rädda haven måste vi rädda oss själva. Fattigdom, okunskap
och andra brister i de mänskliga förehavandena hotar världshaven och därigenom våra egna liv.
Min familj är inne i societeten. Jag får gå på fester ibland som anordnas av den
intellektuella eliten. På en av dessa fester träffar jag Angelo. Angelo driver ett zoo i den amerikanska
huvudstadens utkanter. Jag berättar om mitt examensarbete och han säger att han tycker om
ambitionen men att jag behöver vara mer saklig. Det enda som kan rädda vår värld är kunskap. Vi
måste förstå allvaret och hur vi rent konkret kan ta tag i situationen. Makthavarna måste vakna upp
till den bittra realiteten.
Vi går ut på den stora balkongen som vetter mot staden.
”Om du någonsin har undrat hur det ser ut i världshaven,” säger Angelo lite smått
ironiskt, ”borde du besöka vårt zoo!”
”Ja.” säger jag utan att tänka efter.
Angelo synar mig.
”Vi har många arter där, undervattensliv, olika ekosystem från alla världens
kontinenter.”
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag övermannas på nytt av tankar, i något slags försök att
närma mig problemets kärna.
”Jag kanske kommer på besök någon gång framåt sommaren…” säger jag, ”Just nu är
det för mycket jobb med uppsatsen.”
Angelo ser min oförmåga att koncentrera mig och ger sig in i folkhavet.
Efter mötet är det jag som tar upp mina papper igen. Jag läser igenom allt och kommer
till samma insikt: Jag har inte tillräckligt mycket substans i det jag skriver. För mycket entusiasm och
för lite hård vetenskap. Vad säger experterna? Vilka *är* experterna? Jag försöker sålla bland
informationen och blir smått tokig.
En kväll är jag ute med min lillebror Kennedy och åker moped längs stadens gator. Ett
gatlopp har startats här. Det finns färgstarka karaktärer från New Yorks övre medelklass. Ungarna har
allt de behöver men har inget att göra av sin tid.
Vi ställer upp oss på en rad utanför ett shoppingcenter långt från Brooklyn. Inga
poliser syns till. Vissa av ungdomarna har inte ens fyllt femton men ingen bryr sig. Jag håller stadigt i
min chaufför. Känner den pulsiga täckjackan mellan mina fingrar och fylls av liv. Startskottet går och
vi rusar stadigt, först sakta, sedan långt över hastighetsgränsen. Jag undrar om min lillebror vet vad
han gör. Mätaren visar nära åttio, vi rusar mot segern men min lillebror saktar plötsligt in och
inväntar de andra. Någon passerar över mållinjen, vi kommer efter. Av någon anledning handlar inte
detta om att vinna! Jag är den kalle beräknande vetenskapsmannen, bara jag.
***
Det är snart sommar. Allt går mycket bättre än vad jag trott. Min uppsats blir en kombination av hårt
arbete och högre vetande. Lärarna flockas kring mig. Hur har jag kunnat bli så klartänkt, så lysande?
Jag berättar att all information finns där ute, det är bara att sålla bland allt.
Jag blir bjuden på bal. Jag dansar med unga studenter som är sugna på samhällets
grädda. På rikedomen, på charmen i mitt väsen och hela mitt liv! Jag knullar runt, oförsiktig, alltför
glad över mina prestationer för att kunna se vad jag ställer till med.
Så kommer dagen när jag ska hämta ut min examen. Jag får lysande betyg. Jag går
lyrisk längs med New Yorks gator och kommer till en viadukt. Där stannar jag upp, lyssnar på bilarna
som passerar ovanför och tänker att livet är underbart. Jag har glömt vad jag tidigare varit med om.
Jag har glömt andligheten, havet och allt liv. När jag kommer hem öppnar jag ett nyanlänt kuvert som
berättar att jag har chans på ett nytt jobb. Angelo gillar min uppsats och säger att jag blivit bättre än
förut. Nu är jag välkommen till New Yorks bästa zoo, ”men bara om jag uppför mig” säger han för att
retas.
3
Arbete
Jag var den lysande studenten, jag var den vackra flickan från New Yorks intellektuella elit. Jag
hamnar i universums medelpunkt: Allting som finns och existerar sammanstrålar på den här platsen.
Det är inte bara djur. Det finns observatörer som kommer från olika håll på jorden för att lära sig om
världen vi lever i och helhetens symbios.
Angelo introducerar mig till de anställda: Niko är en av ovanligheterna. En riktig nörd,
komplett med stora framtänder och en avvikande attityd. Han har fått jobbet för att han är bäst. En
annan är Anna. En medelålders kvinna med humor. Om Niko stoltserar med kompetens är det Anna
som håller samman sällskapet.
Jag blir visad runt i undervattensobservatoriet. Här finns allt man kan önska sig:
Havssköldpaddor, sälar, giftiga undervattensormar och darrålar. Jag blir slagen av den biologiska
mångfalden. Aldrig hade jag trott att ett zoo kunde vara så vackert. Den naturliga miljön framhävs,
man kan gå nära intill upplysta montrar eller vandra över broar. Det finns äkta palmer som planterats
för besökarnas skull.
Mina arbetsuppgifter är inte repetitiva. Jag får ägna mig åt formalia och praktiska
detaljer ute i parken. Jag lär mig snart älska människorna och miljön som jag befinner mig i.
Niko lär mig att vad jag lärt mig om naturen stämmer, men bara till en viss del. Till
exempel har jag misstagit mig om darrålar. De är inte alls farliga, om man hanterar dem på rätt sätt.
Han tar på sig en speciell sorts dräkt och dyker ner i vattnet. Där kelar han med djuren som om han
inte gjort något annat förut. Elmätaren gör stora utslag. Jag skrattar och inser att det där med
nördstämpeln kanske stämmer, men bara om man ser det på rätt sätt.
Tiden går utan att jag hinner tänka efter. Det är mycket att sätta sig in i och jag blir
behandlad som en i gänget.
Men i femte veckan är det något som sker.
Jag har i uppgift att rengöra ett gigantiskt akvarium. Det är kväll och jag är ensam på
avdelningen. Jag lyfter handen mot glaset och sprutar på rengöringsmedel. Jag står där och skrubbar
när en känsla kommer över mig. Jag vet inte vad känslan beror på. Det känns som om allting går för
bra. Som att jag lever i en dröm men att jag inte kan komma ur den. Första gången det sker är det
inte så farligt. Men detta händer igen och igen under en fyraveckorsperiod. Till sist är jag alldeles
utom mig av rädsla. Rädsla för att förlora mitt jobb. Rädsla för att förlora kontakten med de anställda
och Angelo.
En kväll blir jag utbjuden av Angelo på ett fik i närheten av parken. Jag försöker
koncentrera mig på vad som sägs men lyckas inte. Till sist är det som att Angelo genomskådar mig.
”Vad är det med dig?”
”Jag vet inte.”
”Du har alla förutsättningar för att lyckas men du försvinner bort ibland, vad beror det
på?”
”Jag vet inte.” säger jag igen, ”Kanske är det att jag har det perfekta jobbet. Att jag är
rädd för att förlora det. Att allting här är precis som det borde vara, på planetens bästa zoo.”
Angelos blick är påträngande. Det är som att han vet mera än mig. Mörka ögon som
ser varje bortom varje tanke, varje känsla, varje andetag.
”Du längtar bort.” säger han.
”Hur så?”
”För att jag känner igen ditt sökande. Du är precis som du var, i det där första utkastet
av uppsatsen.”
Jag har slut på ord.
”Jag har genomlevt samma sak. Jag älskar havet. Men jag har insett att det finns
viktigare saker än äventyr. Det finns sällsynta djurarter som måste räddas och jag är rätt man för den
uppgiften. Förresten, så trivs jag med New Yorks uteliv.”
”Men om jag anstränger mig…”
”Det går inte. Du måste ändra din syn på det hela. Det handlar inte om personlig
tillfredsställelse. Det handlar om att se den bittra verkligheten och göra något åt saken.”
Jag jobbar en vecka till, anstränger mig till bristningsgränsen för att passa in. Men
känslan blir bara starkare. Till sist får jag sparken.
Jag sitter i timtal framför datorn på helgerna medan uppsägningstiden går ut. Jag
försöker se meningen med alltihopa. Jag tänker flyktigt på Christopher men känner att jag utnyttjat
honom. Han behöver någon bättre än mig. Någon som bara kan hänge sig åt dykningen och lämna
allt intellektuellt liv.
När månaden lider mot sitt slut är jag desperat. Jag tänker precis ringa upp
Christopher när han oväntat ringer upp mig. Han har skapat ett eget produktionsbolag för naturfilm
och är ute och filmar blåhajar i det fria. Nu vill han ha mig som ansiktet utåt. Någon som kan prata
seriöst om havet och har den rätta kvalifikationen. Jag tackar ja.
4
Tillbaka i det fria
Det är ett lastfartyg i närheten av Antarktis. Fartyget puttrar på, de enorma dieselmotorerna bolmar
svart rök. Ibland sitter vi på däck och undrar om vi kommit till en bensinmack! Och så ser vi den
spegelblanka ytan, fåglarna och känner lugnet ute till havs.
En av besättningsmännen fångar räkor med egentillverkade burar. Vi äter
läckerheterna, trots vårt dåliga samvete.
Egentligen är fartyget inte gjort för undervattensexpeditioner. Det är på väg till Afrika
med en last av möbler till en gigantisk möbelfirma. Christopher är så listig att han erbjudit
fraktbolaget en extra bonus om de tar en liten omväg mot Antarktis. Okej, inte precis vid Antarktis
för att vara exakt. Detta är ute vid några öar en bra bit därifrån, där det finns gott om småfisk och
blåhajar som patrullerar i närheten.
Vi äter vid ett bord under däck. Den ordinarie besättningen låter oss vara ifred och
planera vårt kommande arbete. Jag introduceras till Christophers medarbetare: Vi har flickan Lynn,
en blyg försiktig tjej som inte har så mycket att säga. Jag misstänker starkt att hon är intresserad av
Christopher och har hängt med bara av den anledningen. Sedan har vi George. Skäggig, motsträvig,
klädd i en färgglad T-shirt. Den äldsta i gänget. Om man någonsin behöver prata ut går man till
George. Han är den enda vuxna i sällskapet. Till sist har vi Enrique. En sydamerikansk globetrotter
som sett det mesta och har funnit frid.
Christopher lägger fram generalplanen och den är som följer: Vi fångar småfisk och
lägger ut dem på olika linor. Detta drar till sig hajarna som ska filmas utan burar, i dagsljus, med äkta
3D-kameror. Det gäller att göra det till ett äventyr. Även vi själva ska finnas med. Vi försöker skapa
mötet. Att närma sig hajarna som en skötare på en djurpark. Går detta att förverkliga i realiteten?
Filmerna ska distribueras för IMAX-3D biografer runt om i hela världen. Det viktiga är de laddade
ögonblicken. Vad som egentligen händer när blåhaj och människa förenas.
Christopher och jag står ute på däck och tittar ut över oceanen. Snart tornar öarna upp
sig i fjärran.
”Inte som vi från början hade planerat…” säger Christopher kortfattat, ”men nu är vi
igång igen.”
”Jag trodde aldrig vi skulle ses på nytt.”
Christopher står stilla, något otålig, tar upp en kikare och tittar på klippformationerna
som växer på avstånd.
”Min vinkling på detta är kanske lite förvånande.” säger jag.
”Hur så?”
”Jo, jag vill inte framstå som någon ny David Attenborough eller något. Jag är tjej, ung,
kan inte säga att jag vet allt om saken.”
”Vad vill du göra då?”
”Jag vill att vi ska framstå som unga entusiaster, äventyrare. Som om vi möter hajarna
på egna villkor, för första gången.”
”Så är det ju också”.
”Sant.”
Vi går ner i förrådsutrymmet och kollar in utrustningen. Kamerorna är nya och lånade
för sponsorpengar. Christopher har koll på att allt finns kvar. Rädd för att besättningen ska sno de
dyra kamerorna och dykarutrustningen.
***
Redan vid första försöket är det något som går snett. Någon har glömt att agna betet för småfisken,
så vi står där utan motiv att filma och tiden går. Vi har bara ett par dagar på oss att få de perfekta
bilderna, sedan drar fartyget vidare mot Afrika.
Jag går iväg till Lynn, den ansvariga och undrar vad som hände. Hon säger att hon
glömde bort tiden, men ska återgå till uppgiften. Snart är fisken här.
Christopher håller på att gå upp i limningen. Hans drömprojekt håller på att
förverkligas och så händer detta! Jag säger att han kan ta ut ilskan på mig istället. Det hjälper inte att
skälla på Lynn just nu.
Vi har tur också. Fisktillgången kring de klippiga öarna är god. Det är en slags silvriga
pilar som rör sig i stora stim. Ibland kan man se grupper av dessa hoppa i mängder över ytan. Är
hajarna redan här? I så fall har vi tur.
Första dyket sker med kamera. Christopher vill sätta stämningen redan på
förmiddagen. Han och jag dyker ner, simmar iväg och presenterar oss själva framför det stora
stimmet. George håller i kameran. Han agerar regissör och dirigerar oss rätt i bild. Stimmen med
silverpilar rör sig precis som vi hoppats. Det liknar ett levande väsen, komplett med en inre kropp och
spiralarmar. Plötsligt dyker något oväntat upp från havets botten: En skugga från urminnes tider!
Något vi aldrig planerat att fånga på bild. En tigerhaj!
George får frispel och fångar mötet. Han ser i sökaren hur hajen cirklar runt stimmet
och hur den simmar fram till oss, tänker attackera men försvinner sedan ner mot havets botten. Vi
förstår ingenting.
”Fick du med det!” skriker Christopher upphetsat när vi kommit upp på däck.
”Precis allt!” säger han.
Det finns inget mer att säga.
Nästa dyk sker nästan omgående. Fisken är fångad nu, vi simmar med de blodiga
kvarlevorna bort från fiskstimmen. Var finns blåhajarna? Jag agerar den modiga dykarentusiasten
från New Yorks utkanter. Vi lägger ut fisken på linan, George filmar, Enrique simmar på avstånd för
produktionsvärde. Hajarna dyker upp fortare än kvickt. Det är stora blåhajar. Snart har ett stort stim
samlats kring oss och jag blir rädd. Christopher tittar på mig, manar mig att släppa linan och simma
bort. Vi får inte riskera filmen för klant i planeringen. Mitt liv då? Jag har fortfarande mycket kvar att
leva för.
Jag släpper linan. George cirklar runt, försöker fånga varje haj på bild. Det är ett stim
på minst trettio individer. Hajarna cirklar kring bytet. Blodet blandas i vattnet och jag blir yr. Plötsligt
går någon till attack. När den första slukat bytet och inget hänt blir de andra modigare. Fiskarna
försvinner snabbt i ett virrvarr av primalt liv. Efteråt är det som att blodtörsten gjort hajarna vildare
och de attackerar varandra. Christopher tittar på George. Livrädd att kameran stängts av eller något
annat fruktansvärt. Ljusförhållandena är bra. Nu är det dags för oss att visa styva linan. Att förenas
med våra fiender i ett moln av blod!
Jag simmar mot molnet. Ger mig inte in där, i rädsla för att bli biten själv. Istället
försöker jag simma runt det. Närma mig hajarna på ett säkert sätt. I bakgrunden ser jag Lynn, nu ny i
vattnet. Hon måste bevittna skådespelet. Det bästa i hennes liv. Som tur är har hon en kamera med
sig. Det blir en ny vinkel.
Då händer det.
En haj rusar framåt ur mörkret. Denna är mycket större än de andra. En vit demon från
havets undre regioner. Jag hinner inte tänka. Hinner inte formulera orden. Istället känner jag hur
något hugger tag i mina ben. Blodet sprutar. Jag försöker sprattla men kan inte. George ger sig av.
Lynn försvinner. Christopher simmar fram till mig och försöker trycka in ögat på vithajen men inget
går. Till sist är det som att monstret tröttnar, släpper mig och simmar iväg i mörkret. Jag blir
hängande i vattnet. Bortbogserad av en förtvivlad man i jakt på rikedomen. Vi hamnar på däck där
det upptäcks att mina ben fått enorma skärsår. Jag känner ingenting. Benen är kvar men jag håller på
att förlora medvetandet. Lynn kommer med bandage. Hela besättningen har samlas på däck och ser
katastrofen. Så det blir ingen film. Istället blir jag liggande i en afrikansk hamnstad och hamnar på
centrallasarettet.
5
Tillfrisknande
Sjukhuset är ingen dålig plats. Till en början får jag regelbundna besök av mina före detta
arbetskamrater men med tiden måste de ge sig av. Det är varmt. Jag ligger och lyssnar på de tama
aporna som kivas i träden utanför fönstret. Christopher ger inte upp filmandet. Han inser bara att
mera planering behövs för att lyckas. Man måste vara minutiös med alla detaljer. Allt som kan gå fel
går fel i filmen och mer därtill. Det är förövrigt alla filmskapares insikt.
Överraskande nog kommer Enrique på besök en dag, något senare. Han säger att han
märkt att något är på tok med mig, inte bara med benen.
”Vad då?” undrar jag överraskad. Jag går nu på smärtstillande och får till ett leende.
”Det är som att du söker något mer med livet. Men du bara tramsar på. Det ena
misslyckandet efter det andra.”
”Hur du pratat med Christopher?”
”Nej. Jag har insett det själv. Vi har inte pratat mycket.”
Jag iakttar den unge mannens form. Han är som från en helt annan värld. Lugn,
sansad, i topptrim rent fysiskt. Det är som att han funnit livets hemlighet men tystnat.
”Ni försöker göra något Christopher och du men ni försöker inte på riktigt. Bara testar
det ni först kommer på.”
”Varför följde du med på resan då?”
”För Christopher är min vän och han behövde någon som ställde upp när det gällde.
Ingen kunde veta att det skulle finnas så många hajar på platsen. Inte så här.”
Jag kniper ihop pekfingret och tummen och försöker få tillbaka känseln. Det är som att
fingrarna blivit som pinnar. Drogerna gör mig alldeles yr.
”Åk iväg på en riktig resa! Till något annat land. Lär känna varandra på riktigt. Jag vet
att ni har något på gång och det är inte vanlig kärlek.”
”Vad är det då?”
”Vet inte. Och även om jag visste skulle jag inte säga någonting.”
Dagarna efter ligger jag yr i min säng. Den manlige sjuksköterskan med alldeles brun
hy gör soppor åt mig. Enkelt att äta när man går på värkmedicin. De har sytt mina sår, jag läker
alldeles utomordentligt. Tror inte heller jag dragit på mig något afrikanskt virus. Ringer hem men får
inget svar. Jag börjar undra om det här med äventyrandet är något för mig. Att riskera livet hör till
men är inte vad jag är ute efter. Jag vill flöda ut. Känna att jag lever. Upptäcka en plats som ingen sett
förut och lära mig något om mig själv och livet. Jag glömmer bort att jag är upplyst. Att jag redan på
den första högskolan upptäckte att jag var ett med allt och att det finns ett högre medvetande som
är Jaget i ren form, ofördärvat av livet och alla upplevelser. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Nästa
månad är det jag som sticker till Saudiarabien.
6
I öknen
Det enda jag hade i huvudet innan resan var filmen ”Lawrence of Arabia”. Detta mästerverk tagit till
oanade proportioner. Att vara ensam i öknen. Att se solen, att känna törsten och faran för sitt liv. Att
starta ett rättfärdigt krig. Att bli tokig av allt dödande och till sist åka hem, kanske besviken.
Jag ser mig själv ridande på en Kamel. Min guide Hassan rider bakom mig på en
Dromedar. Vi har varit på vandring nu i några dagar och jag vet inte hur jag ska fortsätta mitt liv. Jag
tänker på filmen ”Titanic”, ser Bill Paxton jagandes efter Havets hjärta. Det var bara ett smycke då.
Men någonstans där kommer jag in. I handlingen. Mitt liv är inte normalt, snarare en slags galen
thriller, med en utomjording i huvudrollen.
Hassan vill vila. Vi ställer upp de stolta djuren vid en oas. En rik stad kan ses i fjärran.
Livnärda på dyr mat och oljepengar finns där allt innevånarna kan önska sig. Nästan.
Jag använder min fickkniv för att karva upp konservburken med bönor. Trots att jag
inte behöver oroa mig för pengar äter jag snålt. Jag gör det för *saken*.
Plötsligt föreslår Hassan att vi gör något annat.
”Varför inte ta en tur till havet och dyka lite? I Dahab har de bra
snorklingsmöjligheter.”
Jag ser honom i ögonen och tackar nej.
Snart är vi inne i staden och går runt bland basarerna. Folk försöker kränga varor. Jag
ser en Royce-Royce passera förbi. En ficktjuv försvinner med en turists väska på en bakgata. Hur jag
än försöker kan jag inte tränga bort Christopher och havet. Jag blir masserad av en kvinna i en
övervåning med air-condition, utan behag.
Grunden till allt: Orsaken till mitt liv! Att det finns något jag måste upptäcka. Inget som
gör mig till en bättre människa. Jag vet att allt är kärlek och att det inte finns något annat liv. Vad det
handlar om är finna detta något som är ämnat för *mig*. Det man inte anar någonsin, förutom som
en viskning. Som en vindpust i öknen. Något obestämt något som är mitt öde.
Vad jag behöver är att rycka upp mig! Att sluta se så komplicerat på allt. Varför inte bli
som Enrique, en människa som sett allt och gått före mig?
Jag förenas med Hassan och går iväg till båthamnen. Där sitter vi i solskenet och tar en
glass. Ingen lider, det finns inget ont att säga om den här platsen. Bara det att alla är rika av fel
anledning och vi borde satsa på alternativa energikällor. Jag tar upp mobiltelefonen och ringer ett
samtal. Christopher svarar. Jag säger att det måste ske på riktigt den här gången. Inget arbete, inga
turistfällor, bara ut mot någon undervattensgrotta utanför Sydamerikas kust där ingen människa
någonsin simmat.
”Är du tokig?” säger Christopher oroligt.
”Inte alls.” säger jag, ”Det handlar om det ultimata äventyret eller hur? Låt oss vara väl
förberedda den här gången.”
Ingen kommentar.
7
Cap Horn
Öppningen till undervattensgrottan är inte bredare än några meter. Vi letar oss in i mynningen, väl
förberedda med rep och extra syretankar om något skulle gå snett. Någonstans där ute på havet,
intill de mörka klipporna, guppar en motorbåt på havsytan. Det är en lugn kväll. Vi har redan tänt
sökarljusen.
Vi väjer för en väldig formation rakt framför oss. Detta är en slags grå pelare, som ett
fornminne i en glömd stad. Jag undersöker pelaren. Det finns havsanemoner som lever i skrevorna.
En blå fisk med silvrig rygg väjer undan innan jag hinner fånga den i handen. Christopher söker sig
uppåt, mot havsytan, men upptäcker att grottans tak ligger under havsytan. Jag undersöker grottans
golv. Här simmar en darrål, ungefär likadan som den jag såg på Angelos zoo, men denna är mörkare
och har en ljusgul rand längs kroppen. Jag låter bli att röra den.
Plötsligt slocknar ett av sökarljusen.
Christopher, nu van vid våra missöden, tar upp ett bloss ur fickan, tänder det och letar
sig längre in i grottan. Här kommer vi till en passage som leder till en mindre sal. Det finns här
fyrkantiga stenblock. Som radade på varandra ser det nästan onaturligt ut. Vi ser att vi kan fortsätta
uppåt, och nu, denna gång, kommer vi till en platå ovanför vattenytan.
Vi kravlar oss upp på stenhällen, ser oss omgivna av olika musslor som bildar mönster
på ovansidan. Blosset slocknar. Bara ett av sökarljusen ger oss det ljus vi behöver. Jag letar i fickan
och tar upp ett nytt bloss. Jag tänder det och sedan lyssnar vi på tystnaden. Ett ljud kan höras av
vattendroppar som faller ner i poolen.
”Så, vad är havets hemlighet?” säger Christopher.
”Det viktiga är att vi inte slätar över det.” säger jag, ”Det räcker inte med några
minuter i grottan. Inte ens några timmar. Vi ska spendera dagar här nere tills vi blir alldeles
utmattade och inte kan protestera längre.”
Vi blir sittande på stenhällen ett tag, sedan dyker vi ner i vattnet.
***
Vi kommer till öppningen på grottan. Vi är tvungna att simma efter livsmedel i båten. Då upptäcker vi
att något har kilat sig fast i grottöppningen! Vi tror inte att det är sant. Här lyser vi omkring oss och
upptäcker att det vi tittar på är främre partiet på en blåvalsunge! Vi simmar runt och försöker
försäkra oss om att vi inte drömmer. Nej, det är faktiskt sant. Där ser vi de snälla ögonen på blåvalen,
ännu inte visa, men omöjliga att nonchalera.
Jag vänder mig om och tittar på Christopher. Han lyser på mig med det kritvita
sökarljuset. Det är som att se sig själv, som att se Guds ansikte och förändras. Jag vänder om. Jag
letar mig runt grottöppningen för att se om det finns en väg ut. Jag hittar ingen. Christopher förenas
med mig i sökandet. Jag vinkar åt Christopher, vi letar oss in i grottan igen. Finner en andra utgång
och lyckas. Snart är vi uppe i båten och famlar med repen. Vi ska dra loss blåvalsungen med repen,
om det så blir det sista vi gör.
Vi är nere nu, under ytan. Morgonen börjar gry. De första solstrålarna tittar ner till oss
och allt blir vitt. Vi fäster repet i blåvalsungens stjärtfena. Han viftar lite på den. Förstår han vad han
betyder för oss? Förstår han vad han gör?
Vi är uppe i båten igen. Christopher startar motorn och ser till att repet inte snärjs in i
propellern. Vi gör en yvig sväng, saktar ner och så sträcks repet. Soluppgången har färgat landskapet
rosa och gult. Det är vindstilla, faktiskt avtagande. Christopher sätter i växeln, kör sakta framåt och så
sakta, bit för bit, märker vi hur båten rör sig framåt. När vi åkt ett par meter, sätter Christopher ur
växeln och jag dyker i.
Vad jag ser är inte bara en blåvalsunge. Det finns en större där också i närheten.
Gammal, något sårig, kanske ett resultat av en attack från en vithaj i yngre år? Jag förenas med
Christopher någon minut senare. Vi simmar runt, iakttar det väldiga paret. Vi känner oss små,
oförenliga men samtidigt som syskon.
Ett rus av förnimmelser kommer över oss:
Vi ser att vi färdats genom kosmos för att utvecklas genom motsatser. För att
upptäcka oss själva och kärleken. Någonstans under resan upptäcker vi varandra, ser att det som den
förste har är något som den andra behöver utveckla. Vi sammansmälter. Av någon anledning blir vi
en gruppsjäl men egentligen är vi inte olika. Det är upplevelserna i livet och de skiljda
omständigheterna som gör att vi drar åt olika håll. Och det var just därför vi återvände.
