Urinnevånare och kulturbärare
Arne, Ture J.
Fornvännen 1943(38), s. 133-145
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1943_133
Ingår i: samla.raa.se
URINNEVÅNARE OCH KULTURBÄRARE
AV
T. .T. A R N E
ör omkring 100 år sedan uttalades för första gången den satsen, att »hos ett folk finnas alltid flera raser företrädda, och
därför gäller det att ur denna blandning leta fram de rena rastyperna». Man har emellertid inte kunnat bevisa, att det under
de senaste 5 å 6 tusen åren funnits några »rena» raser inom den
europeisk-främreasiatiska världen. I det enskilda fallet är det ofta
svårt att avgöra, om en för längesedan avliden individ tillhört den
eller den s. k. rasen, ty variationsbredden kan vara rätt betydande,
och det är likaledes svårt att uppställa slutna grupper, om man inte
kan visa, att ett flertal fysiska egenskaper följas åt.
Att från ett skelett och dess kranium sluta sig till individens själiska egenskaper erbjuder naturligtvis stora svårigheter, så mycket
mera, som man inte ens av den l e v a n d e personens yttre utseende
utan vidare kan draga några tillförlitliga slutsatser om hans karaktär och intelligens: Emellertid äro ju dylika bestämningar mycket populära särskilt i Tyskland, där man är högst benägen att i en viss
rastyp, den s. k. nordiska människan, som också fått det något vilseledande namnet »homo europaeus» (den europeiska människan), se
kulturbäraren par préférence. Man har konstruerat upp en hel rad
av olika rastyper i Europa (och främre Asien) och vid deras uppställande har, som professor Gunnar Dahlberg framhållit, estetiska synpunkter spelat en framträdande roll. »I den otaliga mängd arbeten,
där man .talar om nordisk ras, söker man förgäves efter en verkligt
ful människa bland de illustrationer som lämnas.»
Antropologerna äro ingalunda ense om huru många rastyper som
kunna uppställas inom det europeiskt-främreasiatiska området, och
inte ens i fråga om definitionerna eller de kännemärken, som skola
F
134
T. J .
ARNE
vara utmärkande för en viss rastyp är man enig. Tidigt nog urskildes emellertid 3 europeiska »huvudraser» nämligen i det nordligare
Europa de högvuxna, blonda, blåögda, långskalliga med ljust rosafärgad hy försedda germanerna ( h o m o e u r o p a e u s eller n o r d i c u s ) , i Mellaneuropa (södra och mellersta Frankrike, Schweiz,
Sydtyskland, Sachsen, delar av Österrike och nordligaste Italien) den
lågvuxna, svarthåriga, brunögda och kortskalliga människoras med
gulbrun hy, som kallats h o m o a l p i n u s , och slutligen längre söderut, t. ex. i Spanien och Syditalien, en småvuxen, brunett, brunögd,
långskallig ras, den s. k. h o m o m e d i t e r r a n e u s . Sistnämnda
ras — m e d e l h a v s r a s e n — föredrar den bekante tyske rasantropologen Hans Gunther att kalla »v ä s t i s k», emedan den också
uppträder i Irland, Södra England och kanske också i sydvästra
Norge.
Den a l p i n a m ä n n i s k a n kallas av Gunther den o s t i s k a
rasen (av andra t u r a n i s k m. m.).
Till dessa tre raser lägger Gunther en fjärde ras, som kallas d e n
d i n a r i s k a . Den omfattar högväxta, kortskalliga människor med
rakt tillplattat, vertikalt bakhuvud och kraftigt framträdande näsa,
brunt eller svart hår, bruna ögon och brunaktig hy. De finnas på
Balkanhalvön och i det forna Österrike med ett centrum i de Dinariska alperna.
En femte europeisk ras, som tillfogats av vissa antropologer är den
blonda kortskalliga och relativt kortvuxna, sora vanligen kallas öfltb a l t i s k eller ö s t e u r o p i d . Den finns utbredd i Finland, Ostbalticum, Nord- och Centralryssland men känns även från Sverige.
Till dessa 5 raser har man under inflationstiden i Tyskland tillfogat en s j ä t t e , som man döpt till den d a 1 i s k a eller f ä 1 i s k a
eftersom den särskilt är koncentrerad till Westfalen. Alla blonda
högväxta människor i Tyskland äro inte tydligt långskalliga eller
smalansiktiga och för dem tycks denna beteckning ha tillkommit
Det har sitt intresse att höra vilka egenskaper denna fäliska ras, som
Bismarck och Hindenburg tycks ha tillhört, besitter. Det är stora,
breda gestalter med runt huvud och runt ansikte, ljust hår och relativt
små gråblå ögon inbäddade i mjukdelar, mestadels över 175 cm långa.
Huvudet sitter på en kort hals över vågrätt löpande skuldror, höfterna äro breda, hand- och fotleder kraftiga, näsan mestadels liten,
rak, trubbig och köttig, munnen ofta smal (en s. k. sparbössemun);
URINNEVÅNARE
OCH
KU L T U R B Ä R A R E
135
käkarna äro kraftiga, hakan ej starkt utpräglad. Hyn är ljust rosafärgad, håret blont, stötande i rött, mestadels slätt och tjockt.
Denna människotyp har också vissa bestämda andliga egenskaper,
som man tydligen tror sammanhänga med kroppsformen. Den fäliska
människan är sluten och envis med ringa böjelse att sätta sig in i
andra människors väsen. Hon är icke musikaliskt begåvad, men har
böjelse för arkitektur och bildande konster. Hon är vänlig utan nyfikenhet, känner sig lätt tillbakasatt, men sällan överlägsen andra. Hon
visar en välvillig strävhet, parad med torr humor. Hon är mera ståndaktig än rörlig, mera böjd för försvar än angrepp, mera gedigen
än mångsidig, mera betänksam än djärv, mera frihetsälskande än
härsklysten, mera böjd för det bestående än för skapande verksamhet. Jämförd med den nordiska människan saknar hon ledarehåg
(Fiihrerdrang), men hon är obetingat tillförlitlig och fast, icke som
den nordiska människan lättsinnig, övermodig och dumdristig. Hon
fördrager lättare orätt än den nordiska människan, hon är varmare
och hjärtligare än denna.
Den nordiska rasen är enligt Gunther slank och högvuxen, 1,76—
1,80 h. lång. När Retzius och Furst för några och 40 år sedan mätte
längden på 40 000 värnpliktiga svenskar, räknade de till rent nordisk
ras personer, som hade en kroppslängd av över 170 cm, ljusa ögon,
blont hår och en skalle, vars bredd var mindre än 75 % av längden.
Svenskarnas medellängd har emellertid på 100 år ökats med 9 cm, så
att även i Sverige är man nog hågad att skruva upp anspråken på
längd. Under förhistorisk tid var längden ännu mindre. Vid århundradets början var det endast omkring 10 % av de uppmätta, som motsvarade de samlade anspråken på nordisk människotyp. Går man 100
år tillbaka i tiden var det endast 6,5 % av Sveriges befolkning sora
enligt Fiirst-Retzius' gränsdragning tillhörde den rena nordiska rasen, och av vår stenåldersbefolkning fyllde inte mer än 3,8 % de
fordringar på nordisk ras, som uppställts av Retzius och Furst.
Även i fråga om kranieindex befinner man sig på glid. Vid en jämförelse mellan Retzius' och Fursts mätningar 1902 och Lundborgs
och Linders 1926 finner man, att den genomsnittliga långskalligheten ökats med 0,67 enheter, från 78,28 till 77,61. Gunther anser längd
— breddindexens medelvärde vara 74, alltså helt nära gränsen 75, och
andra forskare gå upp till 77,9; d. v. s. mesokefali är betecknande
för det nordiska kraniet. Det är också det troliga. En del negerstam-
136
T. J .
ARNE
mar och eskimåer äro långt mera långskalliga och verklig långskallighet är i själva verket ett primitivt drag, eftersom den äldsta kända
mänskliga kranietypen, nämligen Neandertalmänniskan på något undantag när (i Krapina) är långskallig.
Emellertid är det långskalligheten som ofta betecknas som ett särskilt konstitutivt drag hos den enligt de flesta tyska antropologers
mening främsta av alla s. k. raser, nämligen den nordiska, homo europaeus, stundom även kallad den germanska Jag har redan omtalat
hans yttre kännemärken — här följer en förteckning över hans andliga egenskaper enligt tyska källor: hög intelligens, otvetydig skapande och organisatorisk begåvning, stor dådkraft, vilja, målmedvetenhet, en typiskt aktiv ras, som äger mera förmåga att härska än
att underordna sig, vidare utmärkes den av en större psykisk differentiering, stor variabilitet hos de andliga krafterna, själisk vidd och
djup, håg att själv bestämma sitt eget öde, böjelse för disciplin, hårdhet, skärpa, strävande efter ideal och självuppoffring för dessa, ett
rikt utvecklat känsloliv, innerlighet, böjelse för grubbel, överdriven
individualism, egocentricitet, ovanligt hög procentsats av högtbegåvade och genier. »Såsom historien bevisar, har denna ras ofta lidit
skada genom sin alltför stora rättfärdighetskänsla.» Jfr F. Biichler,
Rassenkunde im Rahmen der Familienforschung (Westfalen, Mitteilungen des Landesmuseums, 1933.)
Om den »o s t i s k a» rasen (homo alpinus) får man veta, att den är
fredlig och anspråkslös, har förvärvssinne och älskar behaglig gemytlighet. Dessa människors väsenskärna består i arbetsamhet och snålhet. »Det ädla, d. v. s. det storvulna, högtsträvande, slösaktiga, hjältemodiga, lättsinne och storsinthet det är egentligen icke-ostiska egenskaper» (Gunther). »Das französische Rentnergluck ist ein vorwiegend ostischer Wunsch.» En fransk antropolog de Lapouge säger om
denna ostalpina typ i Frankrike: »inom statslivet hyser han blott e n
förhoppning: h j ä l p a v s t a t e n , och han har bara e n strävan, att l i k r i k t a a l l t u p p å t s t r ä v a n d e utan att känna
behovet att själv höja sig.» I vilken ställning han än befinner sig är
han den typiska brackan. Vad den m e d i t e r r a n a e l l e r v ä s t i s k a r a s e n beträffar, så lägger man framför allt märke till dess
lidelsefullhet och andliga rörlighet, egenskaper karakteristiska för
spanjorer, syditalienare och fransmän vid medelhavskusten. Den är
starkt sinnlig, vilket också tar sig uttryck i konst, diktning och
URINNEVÅNARE
OCH KULTU R B Ä R A R E
137
kvickhet. Dessa människor äro begåvade som talare, älska den stora
gesten och skrytet, men skapande begåvning, organisatorisk talang,
dådkraft och idealism äro hos dem sällsynta.
Den d i n a r i s k a m ä n n i s k a n är pålitlig, tapper, stolt, ärekär, hem- och fosterlandstrogen, avgjort krigisk, har ett glatt temperament, är kvick, lätt upprörd, uppbrusande och musikbegåvad, men
rasen saknar kanske den egentliga skaparkraften och organisationstalangen.
Tyskland har alltså den lyckan att äga en ledarras, den nordiska
homo europaeus, visserligen icke synnerligen talrik — den utgör
säkerligen en mindre procentsats än i Sverige, där som vi minnas
Retzius och Furst kunde uppleta 10 % -1 Den mera talrika ostiska
eller alpina rasen är den, som älskar arbete och sparsamhet och som
lyder — »der Unterthan» som Heinrich Mann skildrat en viss
tysk typ.
Stadighet och pålitlighet kännetecknar den fäliska rastypen och
pålitlig är även dinaren, därtill tapper och krigisk, alltså en förträfflig vapenbroder, som bara behöver organiseras av homo europaeus. Denna art är den egentlige k u l t u r b ä r a r e n .
Låt oss nu kasta en blick på Främre Asiens befolkningsförhållanden. Några särdeles omfattande undersökningar äro ännu icko
verkställda, ehuru turkarna fattat ett livligt intresse för antropologisk forskning. Vi kan emellertid till en början lyssna till vad en av
våra egna antropologer, professor Gaston Backman har att säga om
den nutida befolkningssammansättningen i Främre Asien. (Människoraserna och moderna rasproblem, 1934). Han räknar med 4
mera betydande rasgrupper inom vad han kallar de europida raskretsen i motsats till den mongolida. Två av dessa grupper äro långskalliga, nämligen o r i e n t a l i d e r och i n d i d e r . Med o r i e n t a l i d e r menar han en östlig medelhavsras, omfattande särskilt de
semitiska araberna i Arabien, Mesopotamien, Syrien, Nordafrika samt
en del element i Indien och Persien. »Orientaliderna utgöra den
centrala gruppen av de sydeuropeiska långskalliga europiderna. vars
västliga utlöpare äro de egentliga mediterranerna (hcmo mediterraneus) och vars östliga utlöpare äro de indogermanska indierna eller
i n d i d e r n a . » De senare ha växlande kroppslängd, hos brahmaner
1
Enligt G. Backman uppgår procenten långskallar i Tyskland endast till
4,3 °/o, medelskallar till 33,8 »/« och kortskallar till 61,9 •/».
138
T. J.
ARNE
162—165, hos sikherna 171,6 cm, hos lägre kaster 156 cm. Hudfärgen
är ljust eller mörkt brun, håret lätt vågigt, svart, ögonfärgen ljustill mörkbrun. Hos orientaliderna äro ansiktets mjukdelar karakteristiska, den mandelformiga ögonspringan, de fylliga läpparna, den
lätt nedhängande, ofta konvexa näsan. Huvudformen är långskallig
till medellång. Kroppslängden växlar mellan 163 och 170 cm, hudfärgen är brunaktig, håret ofta lockigt och svartbrunt, ögonen mörkbruna. Näsformen beror icke sällan på inblandning med armenoida
element. De två kortskalliga rasgrupperna äro de a r m e n o i d a
och de t u r a n i d a. Den förra rasen uppställdes först av den tyske
antropologen von Luschan (1911 och tidigare) och är identisk med den
anatoliska eller främreasiatiska rasen. Den är främst representerad
genom armenierna men anträffas också bland judar och kaukasier
och även bland turkar. Karakteristiska för rasen äro det korta, liksom
starkt tillplattade bakhuvudet och den stora, krokiga näsan, kroppslängden är i medeltal 165—167 cm, håret lockigt och mörkbrunt.
Till denna ras anses de forntida hettitema ha hört.
A r m e n o i d e r n a anses som östliga utlöpare av europida, kortskalliga element och erinra vad kranieformen beträffar om den dinariska rasgruppen.
T u r a n i d e r n a eller som de också kallas, turki eller turko-tatarer, uppfattas åtminstone av turkarna som nära besläktade med
homo alpinus i Europa. De mongoloida drag, som Backman anser
att turaniderna mer eller mindre förete och som förnekas av turkarna, anses bero på tidiga rasinblandningar från någon mongolisk
stamras. Kroppslängden är i medeltal 167,5 cm, hudfärgen ljusbrun,
hårfärgen mörkbrun. Det kortskalliga kraniet har ett mera utpräglat,
rundat bakhuvud. Turaniderna finnas i sydvästra Sibirien, Kirgisistan och Turkestan, men enligt de turkiska antropologerna hör
också massan av de anatoliska turkarna dit.
Den tyska teorien företrädd av antropologer som H. Giinther och
O. Reche och arkeologer som G. Kossinna är nu den, att Europa
med utgångspunkt från Nordeuropa så småningom indogermaniserades, ja inte endast Europa utan även Främre Asien fram till Indien. Gunther yttrar »Mit ihren Gesittungen, mit ihrem Blut haben
die nordrassischen Einzelstämme uber Europa und dariiber hinaus
ihre Sprachen, die sogen. indogermanischen (indoeuropäischen, fruher auch »arisch» genannten) Sprachen verbreitet, haben Sie den
URINNEVÅNARE
O C II K U L T U R B Ä R A R E
139
unterworfenen Völkern aufgezwungen, all den Völkern dieses weiten
Erdgebiets, deren nichtnordische Volksbestandteile seither die ihnen
artfremden indogermanischen Sprachen sprechen miissen. Hier tut
sich der Zusammenhang zwischen Sprache und Rasse auf. Die nordische Rasse konnte schliesslich — z u e r a p f e h l e n i s t e s
a b e r d u r c h a u s n i c h t ! — die indogermanische Rasse genannt
werden.» Han tillägger: Det framgår klart av alla förhistoriska och
historiska fakta, att den nordiska rasens utbredning sedan yngre
stenåldern ingenstädes berott på ett långsamt insipprande såsom i
fråga om den ostiska (alpina) rasen; den har överallt varit e r ö v r i n g , den skedde överallt »i tung rustning» och visar en »historieskapande gestaltningskraft som är utan like i hela historien».
Denna romantiska syn på den nordiska rasens utbredning under
yngre sten- och tidigare bronsålder spårar man utan svårighet även
i de senare decenniernas tyska politik. Man kan jämföra den med den
götiska tradition och ideologi, som eldade svenska »fiihrer» och folk
under vår stormaktstid.
Utan att bekymra sig om någon vidare bevisföring förklara Gunther och Reche, att de mesopotamiska sumererna voro ett folk med
nordiskt överskikt och ett rundhuvat, trubbnäsigt underskikt. Det
skapande överskiktet hos sumererna har frambragt kilskriften, astronomi, mått, vikt etc. Det utgjorde en av de tidigare nordiska folkvågorna, och detta överskikts undergång medförde den sumeriska kulturens förfall och uppgående i den semitisk-babyloniska,
v. Luschan och efter honom andra forskare såsom Gilnther ha betraktat hettiterna i Anatolien som tillhörande den armenoida rasgruppen.
V. Christian tror, att de hettiter, som kännetecknas av ett indoouropeiskt språk — ty sådana språkrester finnas — anlände e:a 2 000
f. Kr. från Balkanhalvön till Anatolien, att de voro släkt med grekerna och bildade ett indogermanskt herreskikt. De hettitiska stenreliefer, som visa armenoida särdrag, äro enl. Christian så sena som
från 1200- och 1300-talet f. Kr. och framställa inga egentliga hettiter. Reche drar i alla händelser den slutsatsen, att även hos hettiterna det politiskt och kulturellt ledande och skapande skiktet tillhörde den nordiska rasen. Det var den, som c:a 1900 f. Kr. skapade
det hettitiska riket och utvidgade det under djärva krigiska företag.
»Die eigentlichen Volksgenossen aber natiirlich nicht die andersrassigen unterworfenen Eingeborenen — gehörten zur Nordischen Rasse.»
140
T. J .
ARNE
De forntida perserna, så som de först omtalas i förra hälften av
första årtusendet före Kr., skildras såsom tillhörande nordfolkens
iranska grupp, vilken liksom indierna vid en ännu obestämd tidpunkt invandrat norr ifrån och underkuvat de tidigare innevånarna.
Slutresultatet är överallt, att sedan utvandrare från Norden bragt
kultur till ett otal länder och folk genom sina erövringar hade de
småningom blivit »entnordet». Därmed inträder kulturens nedgång
och rikenas förfall. »Uberblickt man all die Untergänge der grossen
Reiche und der schöpferischen Gesittungen von Indien bis fibers
Abendland hin: immer erscheint dies klar ersichtlich, dass jeder
Untergang eines Volkes indogermanischer Sprache bedingt ist
durch das Versiegen des Blutes der schöpferischen Rasse, der
Nordrasse.»
Det är nu av stort intresse att se, till vilket resultat de senaste
årens forskningar kommit ifråga om de forntida befolkningsförhållandena i Främre Asien. Vilka element utgöra urbefolkningen och
vilka äro invandrarna och kulturbärarna?
I den turkiska tidskriften Belleten 1941 har en yngre antropolog
M. S. Renyiirek skrivit en uppsats med titeln: E n k r a n i o l o g i s k
s t u d i e ö v e r k o p p a r ål d e m o c h d e n h e t t i t i s k a bef o l k n i n g e n i A n a t o l i e n . Denna är baserad på kraniefynd
från nio olika fyndplatser (Hissarlik, Babaköy, Kusura, Ahlatlibel,
Alicar, Alacahöyiik, Arslantepé, Tilkitepé och Diindertepé), som
mestadels under de senaste åren varit föremål för systematiska utgrävningar.
Kronologiskt tillhör materialet två olika epoker:
1) Stenålderns slut och kopparäldern.
2) Bronsålder och hettitisk tid.
Till den äldre epoken höra 32 kranier. Av dessa äro 84 % dolichocller mesokefala och 16 % brachykefala (kortskalliga). Författaren
redogör ingående för kranieindex och ansiktshöjd, för öröppningens
och näsans form m. m. och kommer till det resultatet, att l å n g s k a l l a r n a uppvisa två olika typer, av vilka majoriteten överensstämmer
med m e d e l h a v s r a s e n , under det att de långskalliga kranierna
från Tilkitep^ jch Balaköy tillhöra den e u r a f r i k a n s k a ras e n , en primitivare typ med starka ögonbrynsbågar, tillbakalutande
panna, skafoid (insänkt) skalle och kraftiga muskelfästen.
U R I N N E V Å N A R E
OCH
K U L T U R B Ä R A R E
141
Engelsmannen Buxton har i Kish i Mesopotamien funnit samma
två typer av långskallighet jämte en tredje kortskallig med plattat
bakhuvud, d. v. s. armenoid (inalles 26 kranier 18 (—71), 6 (—79),
2 (80—).
Engelsmannen Keith påträffade i Al "Ubaid och Ur 18 kranier, a*
vilka 14 voro dolichokefala, mest eurafrikanska, 3 mesokefala och 1
brachykefalt. Det var i Alaca-höyiik som tre brachykefala skållat
anträffades; resten voro dolicho- eller mesokefaler liknande dem man
äger från andra tidiga anatoliska fyndplatser. Härav drager den turkiske författaren den slutsatsen, att de tillhörde den infödda kopparåldersbefolkningen, medan de brachykefala skallarna från denna
fyndort sannolikt representera d e e r ö v r a n d e
aristokraterna.
Vi se, att den turkiske författaren drar slutsatser stick i stäv mot
dem som en tysk författare gärna skulle dra. Onekligen passar det
bättre, att herrefolket är fåtaligt och de tjänande, underkuvade bröderna talrika!
Går man så över till materialet från bronsålder och hettitisk tid,
finner man, att kortskallarna ökats till 50 %, medan långskallarna
något modifierats genom tillförseln av nytt blod. Härav sluter författaren ännu en gång, att hettiterna voro brachykefala invandrare,
som icke tillintetgjorde Anatoliens tidigare befolkning utan tvärtom
sökte assimilera denna med sig.
Den kortskalliga typen är, försäkrar författaren i c k e a r m e n o i d utan a l p i n . Man kan icke bevisa, att den armenoida rasen
har sitt ursprung i Anatolien. Alla förhistoriska och hettitiska kortskallar (from the old times) i Anatolien är modererat brachykefala.
Bakhuvudet är rundat och det finns ingen avplattning av detsamma.
Att döma av fynden i Tilkitepé ser det ut, som om denna ras inte
heller skulle ha sitt ursprung i Östra Anatolien. Man måste troligen
gå längre öster ut för att söka dess ursprung. Den fanns även på
andra håll i 3:e och 2:e årtusendet, t. ex. på Cypern (2000—1500
f. Kr.) i Kish (4 ex. c:a 3000), i Tepe Djamshidi och Bad Hora i
Västiran (c:a 2000), i Harappa (Indien) 2 exemplar. Den äldsta befolkningen i Anatolien var alltså långskallig, därefter invandrade
kortskallar av alpin ras och ännu senare armenoida kortskallar.
Låt oss nu gå över till Iran. På franskt initiativ undersöktes 1933
—1937 vid Sialk nära Kashan (mellan Teheran och Isfahan) ett par
142
T. J .
ARNE
tepéer eller högar jämte två stora gravfält. De äldsta fynden gå tillbaka till c:a 4000 eller mer före Kr. f., de yngsta till c:a 1000 eller
något senare. De tillvaratagna och undersökta kraniernas antal uppgår till 39. De ha fördelats på 6 perioder. Fem av individerna voro
barn, 28 vuxna (14 män och 14 kvinnor) och 6 ålderstigna.
Längd-bredd-indexen har kunnat bestämmas hos 38 kranier. Härvid visade det sig att de äldsta kranierna från perioderna I—III voro
starkt långskalliga (hyperdolichokefala) med en index från 65—70;
en andra serie svagare långskallig med index från 71—76,9 fanns
företrädd under alla perioder men med ett avbrott under per. IV.
Slutligen fanns en tredje brachykefal grupp med 2 underavdelningar,
en svagt brachykefal (index upp till 84) från perioderna II—IV och
en yngre grupp från per. VI med kortskallar, som stundom nådde en
index av över 90, d. v. s. voro nästan lika breda som långa.
Beträffande den äldsta hyperdolichokefala typen från Tepé Sialk
jämföres denna med den e u r a f r i k a n s k a typ, som Buxton funnit i Kish och som jag nyss omtalat. Fem kranier tillhörande den
äldsta perioden i Tepé Hissar vid Damghan, en iransk boplats från
4—3 årtusendet som undersökts av en amerikansk expedition, räknas
också hit. Likaså några förhistoriska kranier (c:a 2500 f. Kr.) från
Mohenjo Daro i Indien. Typen är mycket primitiv men ännu en smula
svår att definiera och har fått namnet p r o t o i r a n s k h y p e r dolichokefal.
Den yngre långskalliga, långansiktiga gruppen återfinnes i det förhistoriska Egypten (4500—3500 f. Kr.), i Syrien, i Palestina, i Mesopotamien, i Anatolien, Iran, Västturkestan (Anau), Beludjistan och
Indien. Den överensstämmer närmast med den nutida mediterrana
rasen, men är grövre och primitivare. Den bör kanske kallas p r o t om e d i t e r r a n . Den har av en författare kallats K a s p i s k , emedan den är grupperad kring Kaspiska havet.
Den yngre kortskalliga gruppen är utan tvivel a r m e n o i d , den
äldre kan i brist på tillräckligt gott kraniematerial blott provisoriskt
bestämmas såsom tillhörande den a l p i n a rasen.
Det här omtalade materialet har publicerats av professor Vallois
i Toulouse i volym II av det genom Ghirshman utgivna arbetet
F o u i l l e s d e S i a l k (1939). Han framhåller i sina kommentarer, att v. Luschan 1911 gjorde gällande, att hela Västasien ursprungligen beboddes av en homogen, mörklagd, starkt kortskallig ras. Se-
U R I N N E V Å N A R E
OCH
KU LTU
R B Ä R A R E
143
dan skulle två invasioner ha kommit, den första av 1 å n g s k a 1l i g a » s e m i t e r » ( m e d i t e r r a n e r ) från sydöst i 4:e årtusendet, den andra av l j u s a , (no r d i s k a ) l å n g s k a l l a r från
nordväst i 2:a årtusendet. I Iran skulle den ursprungliga typen ha
hållit sig bättre än i Turkiet, där den uppblandats med nykomlingarna.
Amerikanen Dixon och engelsmannen Haddon ha formulerat liknande idéer om Irans äldsta befolkning. Kassiterna, som i 2:a årtusendet erövrade Babylon liksom senare meder och perser utgjordes
enligt dessa författare i större eller mindre grad av nordiska långskallar, som ledde erövringstågen: alltså en grundstock av armenoida
urinnevånare och därefter invandringar av nordisk ras från stepperna kring Kaspiska havet, och mediterrana eller protomediterrana
element från Mesopotamien.
Dessa teorier äro emellertid icke grundade på något osteologiskt
material. Sådant är dock numera känt i relativt stor utsträckning från Iran. Förutom från Tepé Sialk äger man dylikt från Tepé
Hissar vid Damghan, från Shah Tepé nära Asterabad, från Hasanlu
och Dinkha i nordvästra Persien och från Luristan.
Av kranierna från Tepé Hissar ha 177 blivit uppmätta. De tillhöra 3 på varandra följande perioder: I (4000—3500), II (3500—
3000), III (3000—2000). Index varierar mellan 60 och 75, med tyngdpunkten kring 70,8 för männen och 72,8 för kvinnorna. Antropologerna Krogman och Kappers räknar flertalet till den s. k. kaspiska
eller protomediterrana rasen, medan blott 6 kranier från period III
betraktas som nordiska. De äro mesokefala med index växlande mellan 78 och 80.
Mina undersökningar vid Shah Tepé lämnade ett rätt stort skelettmaterial men ofta i så defekt tillstånd, att prof. Fiirst blott kunde
bestämma 13 st. Dessa äro dolichokefala och mesokefala med något
högre index än den vi känna från Tepé Hissar.
Från Hasanlu och Dinkha nära Urmia-sjön (Rezayeh) hemfördes
av Sir Aurel Stein 7 kranier, dolichokefala och mesokefala.
Luristan-kraniema, 5 till antalet och delvis defekta äro lång- eller
mellanskalliga (ett av dem hyperdolichokefalt).
Av ovanstående framgår, att långskallarna äro övervägande i Irans
äldsta perioder och utgöra den ursprungligaste befolkningen, såvitt vi
känna den. Först senare (tidigast i 3:e årtusendet) uppträda kort-
144
T. J. ARNE
skallar. U r i n n e v å n a r n e tillhörde väsentligen den m e d i t e r r a n a
eller p r o t o m e d i t e r r a n a rasen. D e n n a r a s h a r sedan kopparålderns början sträckt sig över hela F r ä m r e Asien från Medelhavets
kuster till Indusfloden, från Kaspiska havet till P e r s i s k a viken.
I P a l e s t i n a g å r denna r a s t y p under namnet n a t u f i e r tillbaka
till raellan-stenåldern och den torde h a invaderat I r a n vid samma tid.
De primitiva brachykefalerna tillhörde icke som v. L u s c h a n trodde
den armenoida typen utan den alpina rasen. D e n n a h a r troligen
kommit österifrån. F ö r s t c:a 1000 f. Kr. intränger den armenoida
rasen i I r a n .
Den n o r d i s k a rasen ä r i detta land svagt representerad (6 k r a n i e r
i Tepé H i s s a r ) och anlände senare än den mediterrana och eurafrikanska. B ä r a r n a av k o p p a r å l d e r n s förhistoriska civilisation i F r ä m r e
Asien tillhörde alltså medelhavsrasen eller dess föregångare, protomediterranerna och icke den stolta nordiska e r ö v r a r r a s e n . Om de talade indoeuropeiskt eller proto-indoeuropeiskt språk ä r oss icke
bekant. Den frågan ä r ä n n u icke utredd.
SUMMARY
T. J . A R N E : E a r l i e s t inhabitants (autochtons) a n d culture-bearers.
The author gives a short survey of the different races of mankind in the
greater part of Europé and Hither Asia, and sets out the characteristic
distinctions, both physical and psychic, which have been indicated by German anthropologists, especially in the matter of the so-called Northern race.
A current German theory maintains that during the Låter Stone Age and
the Bronze Age, with North Europé as a starting point. Europé was gradually indogermanized, nay, not only Europé but also Hither Asia as far
even as to India. The Northern race penetrated cverywhere as conquerors
and constituted a leading culture-creating upper dass among the conquered
peoples. The set-back came when this leading dass mixed with the conquered
pooples and contaminated their Northern blood. According to this theory
culture extended to Hither Asia, Mesopotamia and Iran through this Northern race. Even the inventors of cuneiform characters, the Sumerians, are
dedared to have been of Northern origin. Is has not been possible to support this theory with satisfactory ostoological material, however. During the
last few years, however, new material has become available and has been
dealt with by, inter alia, the Turkish anthropologist M. S. Senyiirek in the
periodical »Belleten» 1941, and by Professor Vallois of Toulouse in the
work »Fouilles de Sialk I (1939), published by R. Ghirshman.
URINNEVÅNARE
OCH
KULTURBÄRARE
145
Senyiirek maintains that of 32 preserved Anatolian skulls from the Stone
and Copper Ages, 84 °/o are dolichocephalic or mesocephalic and only 16 °/o
brachycephalic. Tho dolichocephalic belong partly to tho Mediterranean race,
partly to the Eurafrican, but not to the Northern. During the Bronze Age,
which corresponds to the Hittite epoch, the brachycephalic increaso to 50 °/o.
According to Senyiirek these brachycephalic represent a conquering culturebearing aristocracy, not of the Armenoid but of the Alpine type. The conquerors did not annihilate their predecossors but mixed with them.
A comprehensive material from Tepé Sialk, Tepé Hissar, Shah Tepé, and
other places in Iran shows that, even in that country, the oldest types (4th
and beginning of 3rd millennium) are dolichocephalic, partly of Eurafrican
type, partly of proto-Mediterranean type. The younger brachycephalic are
rather of Alpine type, while the Armenoid type appears fairly late. In the
large material the Northern race is only represented by 6 skulls from Tepé
Hissar, and this race arrived låter tban the Mediterranean one, which represents (he original inhabitants. The bearers of the prehistoric civilization,
which was already of a high order in many respects, of Hither Asia during
the Copper Age thus belonged to the Mediterranean races or their predecessors, the proto-Mediterraneans, and not lo the proud Northern conquering races. It is not known whether these earliest inhabitants of Iran
and Anatolia spöke an Indoeuropean language or not.
10 — Fornvännen 1943.
