GÖTEBORGS UNIVERSITET
PSYKOLOGISKA INSTITUTIONEN
Bilingualism i psykoterapi
- ett patientperspektiv
Marian Cabrejas
Examensarbete 12 poäng
Psykoterapeutprogrammet
HT 2011
Handledare: Kjerstin Almqvist
Bilingualism i psykoterapi – ett patientperspektiv
Marian Cabrejas
Sammanfattning. Syftet med denna intervjustudie var att undersöka hur sju
personer som går eller har gått i psykoterapi på annat språk än sitt
modersmål uppfattar att språket påverkat den psykoterapeutiska
behandlingen. Analys skedde med induktiv tematisk metod. Tre
huvudkategorier kunde identifieras i materialet. Interpersonell dimension
inbegrep fenomen som tydde på att relationen till terapeuten, dennes
professionalitet och kulturkompetens var viktig för patientens förmåga att
kommunicera sin belägenhet. Den lingvistiska dimensionen innefattade
fenomen där fokus riktades på språket och dess funktionella användning som
brist på ord samt översättningssvårigheter. Den strukturella/ kontextuella
dimensionen inkluderade språkets funktion som markör för individens
upplevelse av främlingskap, underlägsenhet och skillnad i förhållande till
terapeuten och övriga samhället. Undersökningen visade att användningen
av ett sekundärt språk i psykoterapi tycks vara av underordnad betydelse om
än inte oviktigt för den terapeutiska processen. Det nya språket kan upplevas
både som ett hinder och som ett kreativt kommunikativt instrument och kan
ge individen tillträde till nya arenor både inom och utanför sig själv och
bidra till ökad integration i samhället.
I dagens Sverige är det mer regel än undantag att inom hälso- och sjukvården möta
patienter som har ett annat modersmål än svenska. Även antalet utländska och
tvåspråkiga eller bilinguala behandlare har ökat i snabb takt, och användning av tolk
inom vården är idag en vanlig företeelse. Det är en vanlig föreställning att det optimala
för en psykoterapeutisk behandling är att patienten och terapeuten talar ett gemensamt
språk, företrädesvis modersmålet. Frågan om på vilket språk en behandling skall ske
inställer sig alltid när en psykoterapeut möter en patient med en annan språkbakgrund.
Men vad har språket i dessa kulturöverskridande möten för betydelse?
Några begreppsdefinitioner
Begreppet bilingualism kan definieras på olika sätt och utifrån olika parametrar.
Bilingualism kan inbegripa olika nivåer av språkkunnande och olika grader av
skicklighet vad det gäller språkets olika modaliteter: tal, skrift och läsfärdighet.
Tidpunkt i livet och omständigheterna kring förvärvandet av språket är också en
dimension som påverkar den enskilde personens bilingualism. Om språkinlärningen
sker genom strukturerad och formell utbildning eller i en informell miljö påverkar
bilingualismen likaväl som om språket lärs in i tidig eller i vuxen ålder.
En del författare (Altarriba, 2002; Skulik, 2007; Caldwell Harris, 2009) talar om
funktionell bilingualism när människor behärskar ett annat språk än modersmålet inom
ett begränsat ämnesområde, t. ex ett visst arbete. I detta fall handlar det om specifika
1
språkkunskaper. Samtidig tvåspråkighet (också kallad sammansatt bilingualism eller
multilingualism) innebär att individen förvärvat de två språken samtidigt och före 11 års
ålder. Koordinerad bilingualism (också kallad sekventiell bilingualism eller
polyglotism) innebär att det sekundära språket förvärvas efter modersmålet och i skilda
miljöer. Polylingualism inkluderar båda typerna av språkfärdigheter.
I detta arbete kommer jag att fokusera på det som enligt ovannämnda definitioner
definieras som koordinerad bilingualism.
Bakgrund
Det talade ordet har alltid haft en viktig plats inom psykoterapeutisk teori och praktik.
Att kunna kommunicera sin belägenhet, formulera tankar, inre upplevelser, historia och
lidande för en annan människa, och genom detta försöka få hjälp med sina problem, bli
förstådd, och förstå sig själv, är centralt i den psykoterapeutiska processen. Orden,
oavsett språk, kan dock många gånger upplevas som trubbiga, otillräckliga, stumma och
tomma. De lyckas bara till viss del förmedla det som avses och bli en förbindelselänk
människor emellan. Ord kan överraska, täcka över eller avslöja något annat än det som
talaren själv är medveten om, och dess budskap går ibland bortom det som lyssnaren
kan begripa
”The Talking Cure” eller talkuren är ett begrepp som introducerades av Breuer i
samband med hans arbete med patienten Anna O. (refererad i Freud, 1895) för att
beskriva det som kom att bli psykoanalysens grundläggande teknik. Det talade ordet har
och har alltid haft en betydande position inom psykoanalysen och fortfarande är idag ett
viktigt redskap i de flesta psykoterapiformer. Sigmund Freud ägnade en del av sitt
arbete åt att reflektera över språket, ordlekens, vitsens och metaforens mekanismer, och
dess relation till omedvetna processer (Freud, 1905). Han arbetade själv över
språkgränser, t. ex i sitt berömda fall med Vargmannen, (Freud, 1918), men han
fördjupade sig dock aldrig teoretiskt i frågan om bilingualism.
Psykoanalysen har en mångkulturell historia och blev på mindre än två decennier en
transnationell disciplin (Damousi & Plotkin, 2009). Andra världskriget tvingade många
av den första generationens psykoanalytiker i exil och de utövade psykoanalysen på
främmande språk. Anmärkningsvärt är dock att trots att dessa pionjärer ofta arbetade på
annat språk än modersmålet och att det kulturella och språkliga utbytet var så intensivt
under denna tidsepok, är det inte många som har skrivit och teoretiserat kring ämnet.
Sandor Ferenczi var den ende bland första generationens psykoanalytiker som lämnade
något viktigt teoretiskt bidrag vad gäller frågan om bilingualism inom psykoanalysen.
(Amati-Mehler, 2002). Han behandlade i sin text ”On obscene words” från 1911
användningen av obscena ord hos tvåspråkiga patienter i psykoanalys. Enligt Ferenczi
är obscena ord uttalade på modersmålet bemängda med infantil sexuell innebörd och de
betecknar konkreta sexuella objekt och kroppsliga organ. Dessa ord har därför en
förmåga att väcka till liv minnen som är sammankopplade med en tidig
utvecklingsperiod. Ord och ting relaterar enligt Ferenczi, till varandra i en primitiv
2
symbolisk ekvation och har en tendens att aktivera regressiva fenomen. Ferenczi ansåg
att vissa ord som lärs in under barndomen för att beskriva och beteckna kroppen och
dess funktioner framtvingar starka affektiva rörelser och därför kan aktivera olika
försvarsmekanismer.
Moderna studier som belyser förhållandet mellan bilingualism, språk och affekter
beskriver modersmålet som det språk som oftast associeras till intimitet, närhet, humör,
och som används mest för att kunna uttrycka emotioner (Burck, 2004; Canestri &
Reppen, 2000). Förvärvandet av ett språk, både modersmålet och det sekundära språket,
sker i relation till andra människor som, i en specifik kontext och i samband med olika
interpersonella erfarenheter, bidrar med ord för att symbolisera och benämna olika både
externa och interna ting, upplevelser och jagerfarenheter. Förvärvandet av ett språk sker
i begynnelsen även i ett odifferentierat ljud- och språkuniversum som individen rör sig i
och relaterar till. Modersmålets prosodi, d.v.s. melodi, rytm, sonoritet, relateras till
känslor av autenticitet och tillhörighet och bär en symbolisk laddning knuten till
hemlandet och ursprunget. Enligt ”The mother tongue hypothesis” eller ”The
detachment effect hypothesis” som beskrivs av Altarriba (2002), borde en individ kunna
minnas barndomsupplevelser och erfarenheter med större detaljrikedom och starkare
emotionell laddning om han använder sig av modersmålet. I studier av Kitayama och
Markus (refererade i Altarriba 2002) framkommer det att känslor och sättet man
uttrycker dem varierar mellan olika kulturer och att sociala miljöer har en stark
påverkan i detta avseende. Att kunna formulera språkliga benämningar både möjliggör
och organiserar upplevelsen av olika emotionella tillstånd. I vissa kulturer, t.ex. den
kinesiska, är utlevelse och uttryck för aggressivitet undertryckt och inte socialt
accepterad, och det förefaller som att den känslorepertoaren därför inte är representerad
i psyket i lika stor utsträckning. Antropologer (Doi, refererad i Altarriba, 2002) har
kategoriserat och gett namn åt en del emotioner som de kallar ”indigenous emotions”,
som inte har motsvarighet i västliga kulturer och där det inte finns ord för att beskriva
dem i västvärlden.
Till skillnad från modersmålet, beskrivs det sekundära språket som mera formellt
präglat (Burck, 2004). Det sammankopplas med en känslomässig distans som i vissa fall
kan möjliggöra en större frihetskänsla (Ferenczi, 1911; Kristeva, 1992). Det nya språket
förefaller kunna ge individen möjlighet att omdefiniera sig själv och kunna ge utrymme
till ökad självreflektion. Den distans som det sekundära språket sägs ha, kan fungera
som skydd och vara av betydelse för att kunna benämna bl.a. traumatiska erfarenheter,
eller tabubelagda ämnen som annars hade förblivit stumma (Perez Foster, 1996; AmatiMehler, 2002; Altarriba, 2002).
I sin bok Främlingar för oss själva utforskar Kristeva (1988), den invandrade
människans (”främlingens”) predikament, självupplevelse och hennes förhållande till
modersmålet. Hon förknippar, i likhet med Ferenczi (1911), det moderliga språket med
kroppen och sinnenas välde. Exilen, förlusten av modersmålet och separationen från
familjen och ens hemland, beskrivs som en ”explosion av kroppen” (Kristeva, 1988, s
3
43). Enligt Kristeva erbjuder det nya landet den invandrade människan, frigörelse från
sexuella tabun, förbud och familjeband. Gamla relationer bryts och även språkliga
hinder kan försvinna. I främmande land går det att överskrida nya gränser på ett sätt
som tidigare inte var möjligt och språket är där inget undantag.
Burck (2004) undersöker frågan om identitet och självupplevelse hos bilinguala
människor. Hon studerar hur människor som lever i en bilingual miljö subjektivt
upplever sig själva och sina relationer beroende på vilket språk de använder sig av. Hon
fördjupar sig vidare i hur sociopolitiska förutsättningar och språkhierarkier påverkar
dessa upplevelser. Burck visar i sitt arbete att en bilingual miljö har viktiga
implikationer för identitetsuppfattning och formandet av den egna subjektiviteten och
att detta påverkas av minoritetskulturens plats och status inom den hegemoniska
kulturen.
”Language acquieres socio-political meanings in relation to differences in
power and status in the wider context.” (Burck, 2004, s 324)
Burck talar i sin artikel om dubbelhet och hybridisering (”dubbleness and
hybridization”, min översättning, Burck, 2004, s 330) för att beskriva olika lösningar
som bilinguala individer använder sig av för att finna någon sorts inre koherens. Genom
att definiera sin identitet som antingen/eller, eller som både/och kan individen delvis
lösa sina inre motsättningar. Den dubbla identiteten möjliggör enligt Burck en inre
sammanhållning, samtidigt som erkännande av inre olikheter tillåts. Den hybrida
identifikationen i sin tur möjliggör trots inre motsättningar större flexibilitet och skapar
det hon med Bhabhas ord beskriver som ett tredje utrymme (”third space”, min
översättning, Burck, 2004, s 332) där polariseringen inte får samma spelrum utan
mångfald blir möjligt.
Gränserna mellan olika språk ter sig inte alltid knivskarp. Det är inte ovanligt att
bilinguala människor växlar eller blandar språk när de talar. Språkväxlingar eller ”code
switching” (Amati-Mehler, 2002; Skulik, 2007) som detta kallas, är ett väl studerat
fenomen främst vad det gäller dess påverkan på de processer som är involverade i hur
man återkallar minnen, men även i dess funktion som försvarsmekanism. ”Code
switching” föreslås stå i förträngnings- och förnekandets tjänst och fungera som
ångestreducerande, men beskrivs även som ett sätt att manifestera olika upplevelse av
själv (Buxbaum, 1949; Perez Foster, 1992). Det sekundära språkets förmodade
distanserande effekt sammankopplas med en intellektuell funktion, och mekanismen
bedöms av Altarriba (2002) och Buxbaum (1949) kunna användas aktivt i terapeutiskt
syfte.
Inom neuropsykologin har man studerat det så kallade ”bilingual mind” och en
hypotes som framhävs bland forskare (Albert & Obler; Paradis, refererade i Perez
Foster, 1992) är att språkets kognitiva organisation hos tvåspråkiga individer skiljer sig
åt vad det gäller den neuronala organisationen, d.v.s. att olika hjärnområden kopplas
samman till de olika språksystemen. Det tycks som om tvåspråkiga individer har
4
förmågan att utveckla parallella språksystem där material som är kodat eller
representerat i det ena språket inte blir tillgängligt för medvetande i det andra språket.
Dessa olika språksystem skulle enligt denna teori behålla parallella associativa banor
både vad det gäller ord och idérepresentationer. När två olika språk används i
psykoterapin kan, enligt Perez Foster (1992), eventuella språkbyten väcka till liv olika
överföringsfenomen relaterade till tidigare språkliga erfarenheter. Språket bär med sig
eller aktiverar olika objektrelationer. Idén om att det finns två oberoende
språkuniversum som refererar till olika typer av objektrelaterande, har enligt Perez
Foster som följd, att intrapsykiskt material kodat eller representerat i det ena språket blir
otillgängligt för psykologisk bearbetning i det andra språket, och olika
överföringsrelationer aktualiseras i samband med olika språkanvändning.
Frågan kring översättning är högst relevant när man skall studera bilingualismens
påverkan på den psykoterapeutiska processen. Ord är inte alltid genomskinliga. Deras
betydelse förändras och varierar utifrån deras kontext och tidsram. Även inom varje
människa får ord sin egen pregnans. Detta gör översättande till en problematisk
verksamhet. Hoffman (1989) beskriver i sin bok Lost in translation omständigheterna
kring översättningsprocessen och hävdar att det är omöjligt för ett tecken i ett språk att
inta samma plats i ett annat språk. Det sker alltid en förflyttning av betydelse när man
växlar mellan olika lingvistiska system. Denna förflyttning sker enligt Hoffman (1989)
under inflytande av omedvetna processer, eftersom det inom ett lingvistiskt system
finns flera olika tillåtna alternativ som gynnas särskilt av personliga skäl. De olika
alternativen finns alltid där i bakgrunden för att antingen tystas ner eller inta en
framträdande plats i diskursen. Hoffmans beskrivning av översättningsprocessen är väl i
linje med Lacans (1966) syn på språk och det omedvetna. Lacan betonar den verbala
dimensionen i människans varande och ser det språkliga kommunikationen som central
i det psykoterapeutiska arbetet. Enligt Lacan är språket någonting som föregår
individen. Det finns där när människan föds och är något som hon måste tillägna sig.
Språket, genom sina befintliga kategorier, strukturerar vår uppfattning om världen.
Individen är därför fången i sitt språk och meningen i det som sägs skapas i själva
talakten och i relation till en annan (Lacan, 1966; Wahlgren, 1998 ).
”…När ni gratulerar er till att ha mött någon som talar samma språk som
ni, menar ni väl inte att ni möter honom i en var mans diskurs, utan att ni
förenas med honom i ett särskilt slags tal /…/. Slutligen är det i
intersubjektiviteten i det ”vi” som förutsätts (i språket) som man kan mäta
detta språks värde som tal.” (Lacan,1966, s131)
Lacan lånar från Saussure (1916/1945) tanken om att de språkliga tecknen är
godtyckliga och att innebörden i det som sägs alltid kan glida och förflyta sig. I språket
är varje symbol, varje betecknande element förbundet med varje annan i en betecknande
kedja. Ordet står inte i direkt förhållandet till tinget. Det får sin innebörd beroende av
den position det har i förhållande till övriga symboler, i ordföljden och kan enbart
5
förstås i denna symboliska struktur. Lacan lyfter fram språkets flexibilitet och ser just i
denna mångfald dess fulla värde.
Sammanfattningsvis kan åter upprepas att språkets och ordens betydelse och funktion
i den psykoterapeutiska processen hos bilinguala patienter inte är ett så beforskat
forskningsfält. De studier som jag funnit och som redogörs för ovan är främst
genomförda ur psykoterapeutens perspektiv eller har ett teoretiskt anslag. Därför är det
av intresse att belysa och undersöka patientens egna erfarenheter av en så intrikat
process.
Syftet
Syftet med denna studie är att undersöka hur människor som går i psykoanalytisk/
psykodynamisk psykoterapi på annat språk än sitt modersmål uppfattar att språket
påverkar den psykoterapeutiska processen. Arbetet avser också att undersöka patientens
uppfattningar och upplevelser av hur det sekundära språket påverkar deras relation till
psykoterapeuten, den kommunikativa processen och den emotionella kontakten till
honom.
Metod
Denna studie genomfördes med hjälp av en kvalitativ vetenskaplig ansats som har sin
grund i den fenomenologiska traditionen. Ambitionen har varit att undersöka
frågeställningen genom att nyfiket tillåta mig ledas av andras erfarenheter och
berättelser och låta informanternas ord generera idéer och begrepp. Detta innebär att
metoden främst har varit av induktiv karaktär – d.v.s. strävat efter att formulera
hypoteser utifrån specifika data och inte varit hypotesprövande. Med detta inte sagt att
det inte finns ett subjektivt raster i arbetet och en psykoanalytisk/ psykodynamisk
förståelse av materialet. Denna studie försöker främst öka förståelsen och kunskapen
inom ett inte så beforskat område och bidra till nya perspektiv i det kliniska arbetet.
Insamling av material (urval samt intervjuer) skedde enligt Grounded Theory metoden
(Thusesiu & Barfod & Ekström & Håkansson, 2004), medan analysen av det insamlade
materialet skedde med den induktiva tematiska analysmetod som framställts av Hayes
(2000).
Grounded Theory är både en vetenskaplig ansats och en analysmetod och har som
ambition att generera beskrivningar, teoretiska begrepp och modeller utan att förlora
närheten till det empiriska materialet. Metoden använder sig av berättelser och skrivna
texter som grunddata (Kvale, 1997; Barker, 2002) och har som mål främst att organisera
de idéer som genereras av insamlade data. Inom Grounded Theory är man dock inte
begränsad till formella intervjudata, utan allt som kommer i forskarens väg då denne
undersöker ämnet, kan användas i analysen. Grounded Theory gör inte anspråk på att
vara fakta utan är en samling hypoteser baserade på argument med högre eller lägre
grad av sannolikhet (Thulesius, Barfod, Ekstrom & Håkansson, 2004).
6
Genom den induktiva metoden härleds sannolika slutsatser ur empiriska erfarenheter.
Den tematiska induktiva analysmetoden som beskrivs av Hayes (2000) innefattar olika
arbetsmoment, bestående av transkribering, genomläsning av intervjumaterial, sortering
av olika teman, undersökning av teman och definiering av dessa teman. Därefter vidtas
ny genomsökning av alla intervjuprotokoll efter ytterligare information till varje tema,
bestämning av varje temas helhet med namn, definition och tillhörande data och
slutligen val av relevanta och illustrativa data (citat) för att rapportera temata.
Informanter
Deltagarna i studien valdes ut genom ett strategiskt urval d.v.s. inte slumpmässigt. Vid
strategiska urval strävar man efter att upptäcka fler kvaliteter i ett fenomen och få
förståelse för skeenden och problem genom att välja informanter som man bedömer kan
belysa frågor som uppstått under föregående intervju. Urvalets storlek bestäms inte
alltid från början utan man samlar data tills man anser att ytterligare intervjuer inte
bidrar med mer kunskap och materialet bedöms som mättat. Frågan om materialets
mättnad är svår att avgöra inom ramen för en liten studie som denna. Jag bedömde dock
efter sju intervjuer att materialet utkristalliserat relevant information som lät sig
inordnas i ett tydligt fenomenologisk mönster.
Inklusionskriterier i denna undersökning:
Deltagarna har gått minst sex månader i psykoanalytisk/psykodynamisk
orienterad psykoterapi antingen inom offentlig eller privat verksamhet.
Deltagarna har talat svenska med sin psykoterapeut.
Deltagarna har lärt sig det nya språket (svenska) efter 17 års ålder.
Deltagarna har bott minst 3 år i Sverige.
Intervjupersonerna valdes ut bland patienter från Kris - och traumaenheten i Göteborg
samt genom kolleger och bekanta. Alla intervjupersonerna delgavs information om
undersökningen (se Bilaga 1) och visade sig positiva till att delta i den innan de
kontaktades telefonledes av mig.
Tillvägagångssätt
Resultatet baseras på sju öppna intervjuer där informanternas tankar och reflektioner
kring huvudfrågan belystes. I ett öppet samtal lyftes olika hypotetiska kliniska
situationer från det psykoterapeutiska mötet fram, för att undersöka frågeställningen.
Intervjuerna var cirka 45 minuter långa. Samtalen spelades in med informanternas
samtycke för att sedan skrivas ut ordagrant (transkriberas). Efter analysarbetet har allt
intervjumaterial förstörts och redogörelsen av resultaten anonymiserats, så att uppgifter
i resultaten inte skall kunna härledas till någon särskild person. Fem intervjuer ägde rum
på Kris - och traumaenheten i Göteborg, en på Psykologiska Institutionen och en i ett
café. Intervjuerna genomfördes på svenska.
7
Insamlade data analyserades under processens gång och varvades med intervjuandet,
så att undersökningen kunde stödjas och fördjupas. Materialet organiserades enligt den
tematiska analysmetoden, där forskaren söker efter mönster och teman i den insamlade
materialet. Varje intervju transkriberades och lästes igenom flera gånger och
analyserades därefter. Texten etiketterades så noggrant som möjligt. Ord eller stycken
som belyste frågeställningen markerades och nyckelord med tillhörande citat
antecknades i textens marginal. Därefter organiserades dessa koder i olika tema som
representerar eventuella kategorier eller mönster i materialet. Följande intervju
fördjupade utforskandet av frågeställningen och analysen fortsatte på liknande sätt
genom provisorisk kodning, tematisering och kategorisering av data tills ett tydlig
fenomenologiskt mönster utkristalliserats.
Genomgående i resultatdelen korrigerades språkliga felaktigheter i citaten, enbart i de
fall intervjupersonernas språkförvrängningar försvårade förståelse av innebörden av
materialet. I annat fall lämnades intervjupersonernas egna ord, med sin särprägel, att
belysa och illustrera de fenomen som beskrivs i arbetet.
Etiska ställningstaganden
Alla deltagare i undersökningen fick både muntligt och skriftligt veta att
undersökningen inte skulle beröra den personliga problematiken. De fick information
om undersökningens bakgrund, syfte och studiens upplägg samt om hur
intervjumaterialet skulle behandlas. Deltagarna fick även information (se bilaga 1) om
på vilket sätt jag fått tillgång till personens uppgifter och varför hon/han tillfrågades.
Frivilligheten i deltagandet understryktes. Med tanke på att fokus på undersökningen
inte berörde informantens personliga problematik utan han/hennes förhållande till
språket i den psykoterapeutiska processen, bedömdes det som osannolikt att intervjun
skulle kunna innebära några risker eller skulle kunna framkalla några förutsägbara
negativa känslomässiga effekter. Beredskap fanns för att, om det visade sig att
intervjupersonen önskade en psykoterapeutisk kontakt, hänvisa personen till lämplig
vårdgivare. Inga sådana problem uppstod i undersökningen.
Resultat
Efter analysen av alla sju intervjuerna identifierades tre primära dimensioner eller
kärnvariabler som bedömdes viktiga för att belysa upplevelsen av det sekundära
språkets betydelse i samtalet med en psykoterapeut.
Den första dimensionen kallar jag den interpersonella dimensionen, där mötet och
relationen med terapeuten, är av centralt betydelse.
Den andra dimensionen kallar jag den lingvistiska dimensionen, där fokus är riktat på
själva språket och dess funktionella användning.
8
Den tredje dimensionen kallar jag den strukturella, kontextuella dimensionen, som
inbegriper fenomen som både har att göra med den terapeutiska situationens struktur,
språkets position i samhället och kulturen, samt individens plats i det nya landet.
Var och en av dessa tre dimensioner inbegriper i sin tur olika tema som belyser
frågeställningen ur olika perspektiv.
Den interpersonella dimensionen
”Det var viktigare för mig att hitta rätt person än att hitta rätt språk”
Mötet med en psykoterapeut beskrevs av alla informanter som ett laddat ögonblick
fyllt med förväntningar och farhågor. Vem denne andre som talar och lyssnar är, och
hur individen uppfattar inte enbart det han säger, utan även hur han bemöter patienten,
och hur han relaterar och förhåller sig till henne, upplevdes som avgörande för
individens uppfattning av den kommunikativa processen. Denna dimension av den
psykoterapeutiska processen lyftes fram som ett avgörande element i mötet med den
andre och upplevdes av betydelse för patientens tillgång till ord, tal och det egna
språket.
Terapeutens kunskap om psykologi och kultur
Psykoterapeuten i sin roll som professionell yrkesutövare tillskrevs och förväntades ha
en viss kunskap.
”Om du kan ditt jobb, bryr jag mig inte från vilket land du kommer ifrån!”
”Rätt person är en person man känner sig bekväm med, som man kan lita på
p.g.a. dess kompetens”
”Det här, om jag kommer till en svensk, jag vet, jag förstår att yrken tas på
allvar.”
”/… / det andra (kulturen) måste nå terapeuten dels via någonting objektivt,
men dels via mig, han måste vara öppet för min dimension av den xx
kulturen.”
Den kunskap som refererades till, rörde både psykologiska aspekter och en
svårdefinierad så kallad kulturkompetens. Främst var det terapeutens kunnande och
skicklighet inom sin profession som betonades, men språkkunnighet samt en
allmänbildning om patientens land och kultur upplevdes som en positiv faktor som
bidrog till ökat förtroende och i sin tur ökad frihet att tala. Terapeutens kunskap om
patientens kulturella bakgrund kunde dock vara ett känsligt ämne. Allmänna och
schablonmässiga föreställningar om kultur kunde fungera som en referensram eller
bakgrundskuliss att relatera till, men beskrevs också kunna eliminera subjektiviteten och
individens unicitet. Kulturen beskrevs som en produkt av levande subjekt och inte som
ett statiskt begrepp.
9
Tillit – Det affektiva bandet
Behovet av att känna tillit till terapeuten betonades genomgående av alla informanter.
Tillit karakteriserades som någonting som inte främst refererade till det som sades utan
till en affektiv dimension som informanterna inte direkt kopplade samman med det
talade ordet. Man benämnde detta genom att hänvisa till ”kemin”, en känslomässig och
ordlös upplevelse av att bli respekterad. Upplevelsen av att bli sedd och älskad av sin
terapeut uttrycktes som ett måste för att överhuvudtaget kunna uttrycka sig verbalt.
”Med en person som jag känner tillit för och jag känner mig bemött med
respekt, den här skammen för språket försvinner”
” När man inte trivs med den, det blir jätte svårt att du lyssnar på mig, oavsett
hur mycket jag är duktig, jag är svenska eller utländsk, det här är viktigaste
för, det är halva behandlingen”
”Kemin är viktigt för mig, om man skall prata om såna saker om liv och
leverne, ja, så intima saker /… / mycket själsligt intima saker, då måste man
ha två saker, kemi och förtroende , funkar inte dessa två då kan vi båda två
var svenska akademilärare det skulle gå åt fanders ändå”
Informanternas upplevelse av att terapeuten gjorde en aktiv och arbetskrävande
ansträngning för att vilja förstå lyftes fram som avgörande för ens förmåga att tala.
”Nu kan hon ta till (sitt hemspråk) om hon vill och jag kan prata engelska
om jag vill, men om man har tillit och förtroende det gör inte så mycket hur
språkligt begåvad eller obegåvad man är, för att man förstå, för att man Vill
förstå den andra.”
Psykoterapeuten beskrevs inte i instrumentella termer så som någon som tog emot det
som sades så som en tolkmaskin skulle göra. Terapeuten är någon som man förväntade
sig ett visst bemötande ett särskilt sorts lyssnande av. Terapeutens receptiva förmåga
och kapacitet att varsebli någonting nytt och unikt i det som sägs i rummet och
returnera, ge tillbaka det, hjälpte individen att vidga kontakten med nya affektiva
dimensioner i sig själv och detta i sin tur vidgade förmågan att uttrycka sig. Denna
affektiva, ordlösa band, som en av informanterna kallade ”ett kärleksband”, sades kunna
överbrygga språkets otillräcklighet.
Den lingvistiska dimensionen
Alla informanter beskrev sig ha reflekterat över språket och dess betydelse för själva
terapiprocessen inför valet av terapeut. Språket betraktades i detta fall i ett lingvistiskt
perspektiv, i sin funktion som kommunikativt instrument och sammanlänkat till en
kulturell erfarenhet.
10
Brist på ord
Ett fenomen som informanterna genomgående lyfte fram var de svårigheter som
upplevdes i samband med att man under terapin kom i kontakt med starka affekter och
orden inte räckte till eller språkets förmåga att fånga den upplevda erfarenheten blev
begränsad. Upplevelsen återkom i intervjuerna av att de ord man uttalade inte alltid
speglade och fångade det man försökte kommunicera men ännu inte själv formulerat
språkligt, varken för sig själv eller för en annan person, återkom i intervjuerna. Det både
medvetna och omedvetna psykiska arbete som krävs för att länka samman ord med en
känsla eller mening under själva talakten, innebar för individen ett hårt arbete som ofta
skapade stark frustration.
”Att prata känslor är inte heller min styrka men om det bero på språket eller
något annat som begränsade mig vet jag inte.”
”/… / även om jag kan prata, men inifrån är det tyst”
De informanter som också hade provat psykoterapi på modersmålet, uppfattade att
ordlösheten inte alltid var sammankopplad till språksvårigheter. Svårigheter att
symbolisera och finna ord för inre upplevelser kunde relateras till ett känslomässigt
avstånd och en osäkerhet som förknippades med det sekundära språket.
Tolkning och översättning
I materialet framkom det att det skedde ett visst tolknings- och översättningsarbete i
patientens inre från känslor och inre representationer till språkliga formationer. Detta
arbete beskrevs ibland som en medveten vandring genom modersmålet, men ibland
påverkad av andra okända faktorer. Rädslan för att missförstånd skall uppstå ur denna
process föreföll vara mycket stor hos dessa individer.
”Ofta det blir jätte svårt, vi tolkar för oss själva, ord, när vi tolkar, sen vi
uttrycker detta på svenska, ofta vi tror att det vi säger är rätt, men jag tror
inte det blir exakt som man vill, när man tolkar detta. Det är därför det blir
lite fel.”
En av informanterna beskrev detta översättningsarbete med hjälp av en metaforisk
beskrivning som jag uppfattar som mycket talande:
”/…/ Jag vet inte när man tolkar för sig själv (det man vill säga) och ta ut
det…den här mitt i mellan, i den här situationen, den här känslan, den blir
svalare och svalare. men om jag skall säga att jag, jag vill säga att jag satt
på fängelse, jag blivit torterad på så sätt, Först så måste jag hämta bilden
framför mig, och sen jag skall tolka exakt, översätta detta på mitt språk till
svenska språket, så den här känslan kommer ut och (jag kan) säga det till
terapeuten. Men i mitt språk du behöver den här bilden, när jag säger direkt
kommer den fram /…/ Det blir svårt för terapin, för att det här att gå runt
och jag översätter för att ta ut detta, på ett sätt är som att förbereda maten.
Jag kommer att dela med mig när jag vill laga maten, du står med mig och
skall hjälpa mig på någonting för att förstå, om det är direkt, finns alla
11
ingredienser framför för båda två, så det blir inte svårt att ta ut de
ingrediensen som förstår direkt efter vad jag vill, för det här maten jag vill
laga, men jag måste laga maten själv och lägga fram för terapeuten att
förstå, smaka det för att förstå hur den smakar, eller vad finns för
ingredienser. Det här tar lång tid. Det viktigaste är att jag måste säga allt,
vad är det, vad är det, vad är det ,alla ingredienser ,till sist lägger jag allt
framför dig så du skall smaka det, för att du skall förstå vilka ingredienser.”
Informanten beskrev ovan både det översättningsarbete som han själv upplevde sig
göra, samtidigt som han hänvisade till en dialektisk process där terapeuten blev delaktig
i översättningsarbetet. Terapeutens kunskap och dennes eget bidrag i arbetet förefaller
vara avgörande för individens förmåga att kunna genomföra sitt tolkningsarbete.
Översättningen skedde i relation till terapeuten och tillsammans med terapeuten.
Ordspråk och kulturella uttryck
Ett aktivt kommunikativt arbete med terapeuten beskrevs också i samband med
användningen av ordspråk eller kulturbundna uttryck som tycks kräva en språklig och
kulturell kontext för att bli förstådda. Användningen av denna typ av språkliga uttryck i
psykoterapi beskrevs kunna öppna en klyfta mellan patient och terapeut som
informanterna upplevde behövdes överbryggas och förklaras. Ord har ”en andlig
dimension” som en informant uttryckte det, och denna dimension måste göras explicit
för att bli förstådd. Patienten tycktes låna terapeutens ord och vice versa och i denna
process växte meningen i det som sades fram.
”Man kan säga vissa saker, ord /… / som man säger någonting på svenska
men menar nåt helt annat”
”Om vi säger på engelska, och du kan nybörja engelska , oh, its raining cats
and dogs, och du börjar: ok, det regnar /…/ (översätter ord för ord), vad
menar hon? /... / vissa saker, det är nyanser i språket, och man måste veta
det /… / hur det är använder sarkasm, hur du använder ironi, hur du
använder ”raining cats and dogs” för att förstå vad jag menar.”
”Och det är tvärtom, med engelska om jag skall säga, the snow is so pure, I
feel a sense of tranquility. Tugga på det du! Ja, ren is clean, I dont mean
clean, i mean pure /… /.
Språkets befrielse eller befrielse genom språket
Det sekundära språket beskrevs kunna vara en tillgång i terapin. Det nya språket sades
kunna möjliggöra nya associativa banor och skapa referenser till nya erfarenheter.
Orden sades i det sekundära språket kunna erövra nya betydelser som refererar till en ny
upplevd erfarenhet i en helt annorlunda kontext. Hemspråket kunde också få nya
innebörder och bli berikat genom patientens ökade tillgång till djupare känslomässiga
och tidigare omedvetna dimensioner.
” Svenskan har utbrett mina möjligheter att uttrycka mig.”
12
”Jag känner till exempel ordet trygghet det hade jag inte på (modersmålet) i
den bemärkelse som innebär här, och det ett ord som jag älskar. Jag kan
inte översätta den riktigt på (modersmålet) för då har jag inte de
konnotationer som jag har på svenska /… / för jag tror att det har med hur
samhället har utvecklas här och hur tryggheten i samhället har utvecklats
/… / för det här ordet, har en plats i samhället i en viss struktur och det är
det som uttrycker innebörden av det. Men samma ord på (modersmålet)
betyder inte samma sak som här, för strukturen i samhället där är
annorlunda”
”Det finns ord som jag tycker mycket mer om nu när jag tänker de på
svenska, exempelvis ”ångest”, jag älskar ”ångest” på svenska.”
Det nya språket tedde sig kunna få en befriande funktion. Ämnen som p.g.a. kulturella
eller personliga skäl förknippades med skam eller som har censurerats tidigare, t.ex.
traumatiska erfarenheter eller tankar av sexuellt karaktär, sades vara lättare att benämna
på det sekundära språket. Hemligheter eller tankar som inte fick tänkas tidigare blev
lättare tillgängliga. De tilläts bli erkända och sades kunna på detta sätt få en plats i
individens inre.
Det nya språket förefaller tillåta individen att beträda nya arenor både inom och
utanför sig själv.
”/… / det har tagit tid för mig att kunna plocka fram det som hade locket
på.”
”I min uppväxt var sex tabu, allt som har med sex att göra är oerhört privat
/…/det var skamligt för mig, och det är det även på svenska måste jag säga.
Det är en tabu som finns i min kultur eller som fanns på min tid. Jag kan inte
säga nu, det var då, eller i min uppfostran. Det är liiite lättare på svenska.
Men det klart, det är inte helt lätt och det har med kulturen att göra.”
Att gå omkring i sitt eget språkliga universum
Genomgående i materialet framkom det att talets ”etnicitet” föreföll vara mindre
relevant för kommunikationen än själva önskan att komma igenom med sitt budskap. I
ögonblick då det svenska språket visade sig vara otillräckligt, använde sig de flesta
informanterna av all sin språkliga och kommunikativa repertoar för att försöka sätta ord
på sin belägenhet.
”När, jag blir riktigt arg, eller ledsen eller glad /… / då kommer båda
språken vet du (lite förvånad).”
”I bland hittade jag inget ord för det jag ville säga och jag sade det på
engelska om jag hittade ordet på engelska. Någon gång var det att jag bara
sade det på (mitt språk), ifall det hjälpte något”
”/…/ när jag inte hitta ordet brukar jag gå omkring /… / jajaja, för att kunna
beskriva det utan att behöva ordet.”
13
Man sade sig leta, gå omkring orden, zickzacka mellan begrepp och använda ”händer
och fötter” eller andra kommunikativa redskap som t.ex. att rita och skriva, utan att
stanna och bli censurerad eller bromsad. Informanterna beskrev hur de kunde låta talet
glida mellan orden medan terapeuten tålmodigt väntade tills de hade uttryckt sig färdigt
och terapeuten kunde förstå. De talar om hur de kunde blanda språk, finna nya ord och
genom detta handskas med språkliga begränsningar och skapa ett eget sätt att prata, ett
eget personligt idiom som kunde förstås av terapeuten. Orden sades bli pregnanta,
subjektivt förankrade och starkt betydelsebärande. I dessa fall föreföll det som att det
svenska språkets mera ytliga förankring hos individen kunde ge en högre frihetsgrad
och blev ett kreativt kommunikativt instrument.
Legering, integrering av språken
Deltagarna i studien talade om att det under den psykoterapeutiska processen även
skedde ett översättningsarbete från någonting som beskrevs som ett barnspråk till ett
vuxet språk, från ett omoget språk till ett mognare språk.
”Det här med att behöva gå ner i den där skrymslet inte för att behöva
plocka upp språket, men för att plocka något annat gör ju att det plötsligt
vaknar till liv och att det skapar någon sorts medvetenhet av vad jag kallade
saker då och vad jag kallar saker nu och plötsligt har jag alla begrepp
närvarande samtidigt.
” /… / ibland blir det till och med bättre, mycket av det som har förpassats
till glömskan har kanske inte riktigt varit benämnt med ord, men nu när jag
har plockat det så blir det på nåt sätt ny benämning på båda språken / … /
för jag måste också meddela det till någon annan.”
Psykoterapin sades också innebära ett interaktivt, reciprokt utbyte mellan
modersmålet och det nya språket, där dessa i någon mån legerades med varandra. Själva
den psykoterapeutiska processen föreföll ha en direkt effekt på informanternas
förhållande till det sekundära språket. Att gå i psykoterapi förändrade individens syn på
sig själv och med detta även dennes sätt att tala och förhålla sig till sina språk, både
modersmålet och svenskan. Man skulle kunna säga att man har ett språk när man börjar
terapin och ett annat när man lämnar terapin. Någonting särskilt händer också med
språket under denna process. Det svenska språket förefaller kunna få en djupare och
mera förankrad plats hos individen.
” Det var som att jag tror att innan jag började i psykoterapi på svenska så
hade jag ett vuxet språk på svenska och ett helt annat på (mitt hemspråk) /…
/ att gå i psykoterapi på svenska var en oerhört befrielse på så sätt att de här
två språken gick ihop.”
14
Den strukturella, kontextuella dimensionen
Ord och uttryck, som refererar till den position man upplever att ens språk och ens
kultur har både i samhället och i terapirummet, återkom i materialet. Detta i sin tur
föreföll påverka individens förmåga att tala.
Att vara i underläge
”Det är så att på något sätt har jag känt mig i underläge hela tiden i
Sverige, och den här synen på invandrare, på utlänningar, med mycket
förakt att man pratar om invandrarna som en grå påse, detta har jag tagit
in, jag har känt mig i underläge.”
”…att inte kunna hitta orden som uttrycker mina känslor har det känts
väldigt svårt och jag har känt mig ”underlagt” (i underläget).
Den sociala position som patienten de facto har eller sade sig ha i det svenska
samhället beskrevs påverka mötet med terapeuten. Att inte till hundra procent kunna
behärska majoritetens språk kan sägas fungera som en symbol, en markör för den
ställning som individen upplever sig ha i samhället och i relation till terapeuten.
Samhällsklimatet och den diskurs om patientens kultur som finns i det nya landet, bärs
in i terapirummet som ett filter som färgar mötet med terapeuten. Det förefaller som att
hemspråkets och den ursprungliga kulturens status i det nya landet påverkade mötet och
manifesterades i att patienten blev extra uppmärksam på tecken som kunde bekräfta
eller motsäga dessa strukturella betingelser.
”Det krävs också att terapeuten ger mig klara tydliga signaler att hon
respekterar mig och inte ser ner på mig för att jag inte är svensk och inte
talar perfekt svenska.”
”…språket som man pratar hör ihop med hur man känner sig i samhället
och hur man blir bemött av terapeuten.”
Att handskas med underlägsenhet
Att inte förstå eller inte kunna uttrycka sig, väckte ofta känslor av skam hos
deltagarna. Upplevelsen av att vara dum och okunnig ökade känslan av underlägsenhet
och detta i sin tur ökade upplevelsen av infantilisering. Deltagarna handskades med
detta genom att ”låtsas förstå” eller genom att gömma sin oförmåga. Dessa situationer
skapade dock ett avstånd mellan patienten och terapeuten som ofta hindrade en god
allians och minskade patientens förmåga att tala fritt.
”Under en lång tid när jag inte förstod något var det så pinsamt att säga i
början, att säga jag inte förstod, att kanske hängde jag leende och nickade
(skratt), men jag inte visste vad det handlade om”
” I vissa sammanhang kunde jag fråga men i andra låtsades jag förstå, men
här inne kändes det fruktansvärt pinsamt, för det är en situation där man är i
underläge.”
15
”Även om jag förstå / … / men / … / allt möjligt / … / det känns väldigt
pinsamt att inte kunna uttrycka mig som vuxen, som jag kan göra på mitt
språk.”
En annan strategi som beskrevs för att handskas med dessa situationer var att växla
språk till engelska, som är ett universellt språk, ett lingua franca som är etablerat i det
svenska samhället. Genom att kliva ur stumheten försökte man återerövra upplevelsen
av kontroll och självrespekt.
”… det är bra att jag pratar engelska som är ett språk som de flesta
behärskar”
Att uppleva skillnad eller likhet med terapeuten
Språk, kultur och identitet är begrepp som tangerar, befruktar men samtidigt skiljer sig
ifrån varandra. Att ställa sig frågan om vilket språk man skall tala själv i terapin är på ett
sätt naturligt om man utgår från att den andre antas vara svensk och tala svenska.
Terapeutens kulturella, etniska eller nationella identitet blir dock inte automatisk en
fråga för den som söker vård i Sverige, om inte detta av någon anledning blir aktuellt.
Detta verkar dock vara betydelsefullt inte främst i förhållande till språkfrågan utan i
relation till upplevelsen av att vara någon annanstans ifrån, att vara invandrare, att vara
annorlunda, främmande.
”Jag är lite stel när jag pratar med ”riktiga svenskar” måste jag säga /… /
när jag pratar med folk som har ju invandrad från andra länder är jag mer
fri /… / och jag får inte den känslan när jag talar med utlänningar även om
de kan kanon svenska.”
”Du kan var väldig tillmötesgående, öppen som svensk, men du har inte
upplevd skillnaden.”
”Det hade varit mycket enklare, bekvämare eller enklare att ha den där
dubbelsidiga /… / kulturell kunskap, för känslans skull, kunna känna den här
person fattar vad jag pratar om, om inte kulturellt kunskap, det här med att
vara invandrare, det har inte varit ett så stort problem för mig att vara
invandrare egentligen men, visst, det är /… /”
”Med en utländsk terapeut skulle jag beröra områden som jag inte kan prata
med min svensk terapeut, jag tänkte, nej det blir svårt, hon kommer inte att
kunna förstå.”
Att kunna dela erfarenheten av att vara främling i den nya kulturen med terapeuten
upplevdes ha större betydelse än att dela samma kulturella bakgrund eller språk.
Språket som ankare för inre och yttre integration
Bättre förankring i språket samt integration och delaktighet i samhället beskrevs som
en effekt av den terapeutiska processen. Denna effekt relaterades till flera faktorer men
främst till användningen av det svenska språket samt terapeutens etablerade plats i ”den
16
svenska kulturen”. Det svenska språket betraktades av flera av deltagarna som en länk
till den värld som fanns utanför terapirummet.
”Jag talar inte bättre svenska idag än när jag började i terapin men jag
vågar vara mig själv och prata som jag gör och vara mycket mer ute i
samhället nu.”
”Det är som Sverige inte blev mitt hemland för jag var och förbli av det
ursprung som jag är, men det förankrade mig här, det gav en ankare.”
”På ett omedveten plan så tror jag att jag vände mig till en terapeut som
talar svenska, som talar just majoritetens språk /… / till någon som tillhör
någonting större, det var just min önskan att bli bättre förankrad.”
”Att ha en terapeut från mitt eget hemland skulle vara som att gå tillbaka till
den begravda dimensionen utan att den får leva, tror jag.”
”Jag vill inte reducera det till något så banalt som att lära mig språket, utan
jag behöver den kanalen, jag behövde skapa Sverige inom mig”.
Diskussion
Är det nu möjligt att utifrån denna begränsade undersökning dra några slutsatser som
kan vägleda oss psykoterapeuter i vårt arbete med bilinguala patienter?
Denna undersökning visar att utifrån ett patientperspektiv är användningen av ett
sekundärt språk i psykoterapin hos bilinguala patienter av underordnad betydelse om än
inte oviktig för den terapeutiska processen. De tre dimensioner som beskrivs i arbetet:
den interpersonella, den lingvistiska och den strukturella/ kontextuella dimensionen,
tycks vara variabler som påverkar patientens tillgång till sitt språk och sitt tal i
psykoterapin. Föreställningen om att det optimala för en psykoterapeutisk behandling är
att patienten och terapeuten talar ett gemensamt språk, företrädesvis modersmålet
kommer dock i min undersökning på skam. Valet av behandlingsspråk verkar vara
underordnat andra variabler, bland annat förmågan att skapa en fungerande allians,
patientens förhållande till sina olika språk samt andra kontextuella faktorer utanför
terapirummet.
Den interpersonella dimensionen berör en grundläggande aspekt i allt
psykoterapeutiskt arbete: relationen mellan terapeut och patient, den så kallade
alliansen. Denna allians påverkas av ickeverbala, verbala, imaginära och strukturella
aspekter av kommunikationen som inverkar på patientens upplevelse om vad en god
terapeut är. Det som terapeuten säger, gör och förmedlar förstås och införlivas i
patientens inre som kommande ur någon som placeras i en särskild position. Terapeuten
tillskrivs olika förmodade eller faktiska egenskaper som bidrar till (eller hindrar) en god
kontakt och den grundläggande tryggheten som behövs för det förtroendefulla mötet
och det fria samtalet. När psykoterapeuten installeras i denna position, minskar känslan
av osäkerhet och skam över de egna språkliga tillkortakommandena. Talet, oavsett
17
språk, kan därför röra sig friare. Detta förefaller vara en förutsättning för att kunna
etablera en sann dialog med terapeuten överhuvudtaget.
Den kompetens och det kunnande som terapeuten förväntas eller antas ha, associeras i
vissa fall till svenskheten och det förtroende som tillskrivs det svenska systemets
reglerande effekt över yrkesutövningen. Det kan vara ett exempel där det som i denna
studie kallas för den kontextuella dimensionen, kliver in i terapirummet och strukturerar
den konkreta terapeutiska relationen. Terapeuten som verksam inom det svenska
samhällets system tycks blir en representant för svenskheten och dess värderingar och
det svenska språket blir dess budbärare. Denna aspekt av språket är viktig att beakta för
oss psykoterapeuter. Det språk vi talar placerar oss in i en relation till patienten som inte
kan suddas bort bara genom att ta in en tolk i rummet. Den bidrar till att konstituera
platsen utifrån vi talar och relaterar till patienten. Detta tycks kunna ha både en positiv
och en negativ inverkan på behandlingen beroende på vad ”svenskheten” representerar
för varje patient. I detta sammanhang vill jag lyfta fram en aspekt som berör
psykoterapeutens eget förhållande till ”det svenska” och ”det främmande”. Så som
författaren Julia Kristeva skriver (1988) är främlingen ur ett psykologiskt perspektiv en
projektion av det främlingskap man känner inför sig själv som människa, och det
viktigaste motgiftet mot denna upplevelse inför en annan, är att acceptera sin egen
annanhet. I sitt arbete berör hon bland annat främlingens relation till samhället och
främlingskapets predikament inom oss själva. Hon frågar sig vad det är att vara
främling och lyfter fram en ontologisk upplevelse av att känna sig annorlunda, ensam
och skild från andra, som ett betydelsefullt kännetecken för detta tillstånd. Upplevelsen
av att vara främmande är någonting som ingår i upplevelsen av att vara människa och
därför ett tillstånd som alla mer eller mindre kan identifiera inom sig. Om Kristevas tes
är korrekt hänger inte denna personliga upplevelse av annanhet samman med ett faktiskt
utanförskap eller främlingskap utan är ett existentiellt predikament hos människan. Kan
det vara så att enbart de terapeuter som har kontakt med sin annanhet, är de som lyckas
möta och svara på patientens egen stumhet och upplevelse av utanförskap eller
främlingskap? Ur detta resonemang kan man argumentera för att det inte är nödvändigt
för polylinguala patienter att gå till polylinguala terapeuter eller behandlas av utländska
terapeuter, utan det viktigaste är att psykoterapeuten i något mån har tillgång till sin
egen annanhet och har befattat sig med sin egen existentiella ensamhet.
En annan faktor av betydelse för alliansen med terapeuten som lyfts i denna studie är
det som informanterna beskriver som terapeutens ansträngningar, engagemang och vilja
att förstå det patienten försöker förmedla. En äkta nyfikenhet på patienten som unik
individ. Detta tyder på att å ena sidan önskar patienten att terapeuten skall kunna saker
om henne och förstår henne utifrån en förmodad kunskap, å andra sidan önskar hon en
terapeut som lyssnar som om han inte vet och förstår någonting i förväg, och har en
önskan att veta och förstå vad just denna patient har att säga. Här syftar jag till både
medvetna och omedvetna processer, som inte direkt kan förstås utifrån materialet i
denna studie, men det förefaller som om patientens subjektiva upplevelse och pendling
18
mellan en position av underordning och en position av like med terapeuten är av
betydelse för tillgången till hans tal och uttryck.
I det psykoterapeutiska samtalet berörs ofta djupa känslomässiga nivåer. Förnekade,
bortträngda och infantila dimensioner aktiveras i denna specifika form av relation.
Dessa erfarenheter kan vara svåra känslomässiga upplevelser knutna till en tid då det
svenska språket inte existerade i patientens värld och har ibland inte ens kunnat
benämnas på modersmålet. Själva processen av att finna ord för inre tillstånd och
föreställningar beskrivs av informanterna i min studie som en arbetsam aktivitet både
intellektuellt och emotionellt. Det psykoterapeutiska arbetet inbegriper ett djupdykande
i en värld som aktiverar minnen och erfarenheter som inte alltid har en färdig språkdräkt
att bara gripa tag i och förmedla till den andre. Men att vara ordlös, betyder inte att vara
språklös. Det tycks finnas en grundläggande skillnad mellan ickesymboliserat material bortträngt och omedvetet material - och medvetet eller förmedvetet material som
individen inte finner ord för i det sekundära språket. En svårighet som inställer sig när
man som psykoterapeut lyssnar på tvåspråkiga patienter som har svårigheter att
förmedla sig, är just att kunna differentiera mellan dessa olika typer av manifest
stumhet. Att hänvisa till kulturella eller språkliga skillnader och svårigheter kan bli en
förenklad förklaringsmodell som troligen stänger vägen till annan potentiell förståelse
av materialet och nya språkliga associativa länkar.
Ett av psykoterapins syften är att hjälpa patienten att ge mening åt och begripa sig på
sitt eget tal, sina egna handlingar och sitt eget liv, för att kunna åstadkomma en
förändring och minska sitt lidande. Det som patienten säger i terapin kan många gånger
te sig meningslöst och obegripligt. När det gäller bilinguala patienter behöver orden
betraktas både ur rent språkligt/lingvistisk perspektiv och som del i en omedveten
kommunikation. Detta kräver av terapeuten lyhördhet och uppmärksamhet på olika
parallella processer. Tillsynes betydelse-lösa ord, kan i det psykoterapeutiska arbetet
betraktas som ord med lös-betydelse som söker sin mening. Ord som antingen patienten
eller terapeuten inte förstår, kan göras begripliga i det intersubjektiva psykoterapeutiska
samtalet och därför bör terapeuten hjälpa den bilinguala patienten i denna
meningssökande process. Med det menar jag oavsett om det är spanska, svenska,
kurdiska eller ett språk som är unikt för patientens egen värld.
Studien bekräftar tidigare undersökningar (Burck, 2004; Canestri & Reppen, 2000;
Kristeva, 1988; Ferenczi, 1911) beträffande det sekundära språkets potentiella förmåga
att kunna användas för att benämna tidigare censurerade eller tabubelagda ämnen av
sexuellt eller traumatiskt innehåll. Det sekundära språket ger möjlighet att närma sig
smärtsamt psykiskt material, som sedan kan bearbetas vidare emotionellt i den
psykoterapeutiska processen. Det sekundära språket kan både begränsa och befria
patientens tal och därför bör flexibilitet, frihet och språklig rörlighet uppmuntras och
aktivt stödjas i behandlingen. Rent faktisk kan det innebära att t.ex. föreslå patienter
som har en begränsad tillgång till det svenska språket och använder tolk i terapin att vid
några tillfällen prova att tala svenska och undersöka vad som sker i den kommunikativa
19
processen och i alliansen med terapeuten. Detta bör självklart ske i samförstånd med
patienten och utifrån en adekvat klinisk bedömning och skall inte förstås som en
generell rekommendation att inte använda tolk i samtal med bilinguala patienter.
Patienten träder in i den terapeutiska relationen utifrån sin position som
hjälpbehövande. Hon behöver hjälp för sitt psykiska lidande och för att förmedla sin
belägenhet på ett språk som hon inte behärskar till fullo. Detta innebär att patienten är
dubbelt behövande och detta påverkar den egna upplevelsen av underlägsenhet inför
terapeuten. Den redan existerande ojämlikhet som finns inbyggd i en psykoterapeutisk
relation, förstärks på grund av språkliga brister och det som denna brist representerar i
form av ett eventuellt främlingskap eller utanförskap i samhället. Modersmålets plats
och status i samhället påverkar individens förhållande till både sitt eget språk och det
svenska språket. Så som Burck uttrycker det: ”Språket har socio-politisk betydelse i
förhållande till skillnader i makt och status i ett större sammanhang” (Burck, 2004, s
324, min översättning). Att kunna tala fritt utifrån en undanskuffad plats eller en
upplevelse av att inte ha rätt att ha en egen röst, är i sig en svårighet. Det terapeutiska
samtalet kan i detta sammanhang få nästintill politiska konnotationer. Det kan bli
platsen där patienten återerövrar sin rätt att tala och uttrycka sig. Platsen där man blir
lyssnad till och hörd av någon som hör till den nya kulturen och ger tillträde till en ny
språklig och kulturell gemenskap. Det nya språket kan ge individen tillträde till nya
arenor både inom och utanför sig själv och kan därmed bidra till ökad integration i
samhället.
Att uppmärksamma den sociopolitiska och organisatoriska kontexten där den
psykoterapeutiska behandlingen med bilinguala patienter sker, är av betydelse för
arbetet. Hur patienten använder sig av sitt modersmål och sitt sekundära språk i och
utanför terapirummet kan ge betydelsefull information för den psykoterapeutiska
processen.
Kommentar kring undersökningen
Ambitionen i detta arbete har varit att lyfta fram och sätta fokus på erfarenheten av
bilingualism i psykoterapin utifrån patientperspektivet. Studiet har inte beaktat
informanternas språknivå utan utgått från antagandet att om man väljer att tala sitt
sekundära språk i en psykoterapeutisk behandling förmodas man kunna behärska
språket på en någorlunda rimlig nivå. Det har inte heller beaktats om de terapeuter som
varit involverade i arbetet själva varit invandrare eller behärskat flera språk. Dessa
aspekter kan ha haft betydelse för resultatet i materialet, men ambitionen har dock varit
att fokusera på patientens subjektiva upplevelse av språkanvändningen och dennes
reflektioner kring dess betydelse för terapin.
Vidare forskning
Många frågor kring bilingualism inom psykoterapin kvarstår att besvaras efter denna
undersökning. Kontextuella/ kulturella faktorer som är nära sammanbundna med
språket bör utforskas vidare. Ett möjligt forskningsupplägg skulle kunna vara att med
20
samma frågeställning som den i denna studie, intervjua patienter som har gått i
psykoterapi på ett sekundärt språk i sitt eget hemland och på detta sätt utesluta den
dimension som hör samman med exilproblematiken. Genom att även studera patienter
som har gått i psykoterapi på modersmålet i ett främmande land och jämföra dessa
grupper skulle man på ett mer renodlat sätt belysa språkets betydelse i det
psykoterapeutiska samtalet.
Att spela in och systematisk och under en längre tidsram studera, narrationen och det
språkliga utbytet mellan bilinguala patienter och terapeuter i psykoterapi, skulle vara
mycket intressant. Att kunna följa det narrativa flödet, med sina brott, zikzakande,
felsägningar och omskrivningar, och därmed mer ingående studera de lingvistiska och
psykologiska mekanismerna involverade i dessa processer, torde ge oss fler svar på
frågor som berör relationen mellan språk, bilingualism, omedvetna processer och
psykoterapin.
Referenser
Altarriba, J. (2002). Bilingualism: Language, memory and applied issues. Readings in
Psychology and culture, Unit IV, Chapter 4, [elektronisk version]. International
Association for cross-cultural psychology.
Amati-Mehler, J. & Argentiere, S. & Canestri, J. (1993). The Babel of the unconscious,
mother tongue and foreign languages in the psychoanalytic dimension. Connecticut,
International Universities press, Inc.
Barker, C. & Pistrang, N. & Elliott, R. (2002). Research methods in clinical psychology.
England, John Wiley & Sons, Ltd.
Bibel. (2000). Genesis 11: 5-8. Babels torn och språkförbistringen. Stockholm:
Verbum.
Burck, C. (2004). Living in several languages: implications for therapy. Journal of
family therapy. 26: 314-339.
Buxbaum, E. (1949). The role of a second language in the formation of ego and
superego. Psychoanalytic Quaterly,18, 279-289.
Caldwell-Harris, C. & Aycicegi-Dinn, A. (2009). Emotion and lying in non-native
language. International Journal of Psychophysiology, 71, 193-204.
Canestri, J. & Reppen, J. (2000). Development of affect in bilingual patients.
International Journal of Psycho-Analysis, 81,153-155.
Damousi, J. & Plotkin, M. B. (ed). (2009). The transnational unconscious. Essays in the
history of psicoanalisis and transnationalism. New York, Palgrave Macmillan
Transnational History series.
21
Ferenczi, S. (1011/1916). On obscene words i Contributions to psycho-analysis, (pp.
112-130). [elektronisk version]. Toronto, Canada. Richard G. Badger.
Freud, S. (1895/1981). Estudios sobre la histeria. Obras completas. Tomo I. Madrid.
Biblioteca Nueva.
Freud, S. (1905/ 1981). El chiste y su relacion con lo inconsciente. Tomo I. Madrid.
Biblioteca Nueva.
Freud, S. (1918/ 1981). Historia de una neurosis infantile. Tomo II- Madrid. Biblioteca
Nueva.
Hoffman, E. (1989). Lost in translation: A life in a new language. New York, E.P.
Dutton.
Kristeva, J. (1988/ 1992). Främlingar för oss själva. Lund. Natur och Kultur.
Kvale, S. (1992). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund. Studentlitteratur.
Lacan, J. (1966 / 1996). Ecrits. Spegelstadiet och andra skrifter. Stockholm. Natur och
Kultur.
Perez Foster, R.M. (1996). The bilingual self: Duet in two voices. Psychoanalytic
Dialogues. 6, 99-121.
Perez Foster, R.M. (1992). Psychoanalysis and the bilingual patient: Some observations
on the influence of language choice on the transference. Psychoanalytic psychology,
9, 61-76.
Pizarro, C. (2004). La emocion en los pacientes bilingues: El fenomeno de la resonancia
emocional disminuida. Terapia psicologica. Vol 22. 1, 17-23.
Saussure, F. (1916/1945). Curso de linguistica general. Buenos Aires. Editorial Losada.
Skulic, T. (2007). Languages of Psychotherapy: The therapist’s bilingualism in the
psychotherapeutic process. Department of Psychotherapy Auckland University of
Technology.
Thusesius, H., Barfod, T., Ekström & H. Håkansson, A. (2004). Grundad teori utvecklar
läkekonsten. Populär beteendevetenskaplig forskningsmetod kan finna nya samband.
Läkartidningen, 101, 306-3010.
Wahlgren, J. (1998). En introduktion till den Lacanska praktiken. Opublicerad uppsats
10p. Göteborgs Universitet. Psykologiska Institutionen.
22
Bilaga 1
Informationen för Dig som funderar på att delta i undersökning kring tvåspråkighet och
psykoterapi.
Mitt namn är Marian Cabrejas och jag är legitimerad psykolog från Göteborgs
Universitet. Jag har arbetat sedan 1999 som klinisk psykolog inom offentlig vård främst
med människor som ursprungligen har en annan kulturell och språklig hemvist än det
svenska. Jag vidareutbildar mig nu till psykoterapeut på Göteborgs Universitet och
inom ramen för utbildningen skall jag skriva ett examensarbete.
Min egen erfarenhet av att arbeta både med tolk och utan tolk i psykoterapi med
människor som har som modersmål ett annat språk än det svenska språket har fått mig
att vilja lyfta fram i ljuset och utforska närmare tvåspråkighetens betydelse för det
psykoterapeutiska arbetet. Att kunna kommunicera sin belägenhet, formulera sina
tankar, inre upplevelser, historia och lidandet för en annan människa och genom detta
försöka få hjälp med sina problem, bli förstådd samt förstå sig själv, är centralt i alla
psykoterapeutiska processer.
Syftet med uppsatsen är att undersöka hur människor som går i psykoterapi på annat
språk än sitt modersmål uppfattar att det sekundära språket påverkar deras möjlighet att
uttrycka sig, kommunicera sina tankar, känslor och erfarenheter och på detta sätt bli
hjälpt i sin belägenhet. Min avsikt med arbetet är också att undersöka patientens
uppfattningar/ subjektiva upplevelser av hur det sekundära språket påverkar deras
relation till psykoterapeuten, den kommunikativa processen och den emotionella
kontakten.
I min undersökning kommer jag att intervjua ett antal människor som är uppväxta i ett
annat land, bott minst tre år i Sverige och går eller har gått i psykoterapi med
svensktalande psykoterapeut.
Intervjuerna kommer att vara cirka 45 minuter långa. Under intervjun kommer jag att
vilja samtala kring dina erfarenheter och tankar om att tala svenska och inte ditt
modersmål i psykoterapin och ta del om dina reflektioner om den eventuella påverkan
detta kan ha haft för din relation till psykoterapeuten. Jag kommer inte att fråga specifik
kring din personliga problematik.
Samtalen kommer att spelas in för att sedan kunna skrivas ut och analyseras. Ingen
annan än jag och min handledare Kjerstin Almqvist, kommer att ha tillgång till
materialet som kommer att förvaras så att ingen obehörig kan ta del av det innan det
förstörs. Resultaten av studien kommer att anonymiseras, d v s uppgifterna kommer inte
att kunna härledas till dig personligen. Intervjuerna kommer att vara på svenska och
deltagandet är självklart frivilligt. Du har när som helst och utan att motivera detta välja
att avbryta intervjun och ditt deltagande i studien.
23
Om du vill delta i min studie kommer jag att ta kontakt med dig telefonledes inom kort
och komma överens om plats och tidpunkt för intervjun.
Om du har frågor kan du nå mig på tel. 0733 343242, eller marian.cabrejas hotmail.com
Med vänlig hälsning
Marian Cabrejas, Leg psykolog
24
