22 oktober 2016
Akut läge för Demokraterna – trots
Trumps sammanbrott
Farsen Donald Trump har skapat ett framgångsrus hos Clinton och
hennes anhängare – men Demokraterna har all anledning att i stället
ägna sig åt självrannsakan, skriver historieprofessor Lars Trägårdh i en
debattartikel.
Demokraternas presidentkandidat Hillary Clinton. Foto: Andrew Harnik/AP
Kulturdebatt
Donald Trump har lyckats skänka ny mening till Marx klassiska kommentar rörande den
första store populisten, Louis Bonaparte, senare Napoleon III: att historier upprepar sig, först
som grandios tragedi, sedan som pinsam fars. I Marx tappning handlade det om rörelsen från
den förste, store Napoleon till hans patetiska brorson, men i Trumps fall har förloppet
snabbats på och rört en och samma person.
Om Anne Applebaum tidigare i år kunde måla fram Trump som en nyckelfigur i en
världshistorisk tragedi, ”the end of the Western world as we know it” som hon skrev, framstår
Trump i dag, några veckor före det amerikanska presidentvalet den 8 november, alltmer som
en självparodi. Bokstavligen: elaka kommentatorer pekar på att han nu tycks imitera Alec
Balwins satiriska imitation av honom i Saturday Night Live i sitt alltmer självdestruktiva och
paranoida debatterande och twittrande.
Detta sammanbrott får Demokraterna att se möjligheter som för bara ett par veckor sedan
framstod som fria fantasier: att vinna traditionellt ”röda” delstater som Texas; att ta över inte
bara Senaten utan även Representanthuset; att kontrollera Högsta domstolen.
Men detta febrila rus kan lätt fördunkla mer bistra insikter som egentligen borde
sysselsätta Demokraterna och deras anhängare i medierna. Clinton hade troligen hade
förlorat valet mot en mer sansad, sympatisk och trovärdig republikansk kandidat.
För att förstå hur illa ställt det är med Demokraterna får man gå tillbaka till den förre
Clinton, Bill, som var arkitekten bakom den ”ideologi” som torgfördes under täckmanteln
”the new Democrats.” I samma anda som Tony Blair och för den delen svensk
socialdemokrati omfamnade han en luddigt definierad ”tredje väg” och begreppet
”triangulering”. Efter åtta år under republikanen Ronald Reagan, följt av demokraten
Michael Dukakis katastrofval 1988, var tanken att vaccinera partiet mot risken att bli
anklagad för att fortsatt lida av den ”liberala” sjukan, det vill säga i amerikanska termer en
förkärlek för statliga regleringar och dyra välfärdsprogram. I stället blev målet att ta över så
mycket som möjligt av motståndarnas eget program.
Parallellt med denna rörelse mot mitten sökte Demokraterna att framställa Republikanerna
som dominerade av en extrem, religiös höger, besatt av kontroversiella frågor som
abortförbud, skolbön, återupprättandet av den traditionella familjen och unken dygd i alla
dess anti-moderna former. Samtidigt underlät man att föra en kamp om ekonomiska
förutsättningar och sociala investeringar och utmana den då populära tesen om "historiens
slut" och marknadsliberalismens slutgiltiga seger.
I valkampanjerna 1996 och 1998 bar denna strategi frukt, men faran för Demokraterna
med denna strategi har nu blivit uppenbar. Man kapitulerade på den ekonomiska fronten och
anslöt sig till ”the Washington consenus” för att i stället nästan helt förlita sig på ett stöd från
kvinnor, etniska och sexuella minoriteter, och dessutom mer på retoriska och moraliserande
grunder än utifrån en ekonomisk politik med fokus på social rörlighet.
Denna reträtt vad gäller såväl statens roll som den ekonomiska politiken banade väg för
Republikanerna som sedan länge rymt två fraktioner, dels den socialkonservativa falangen
med den religiösa högern i spetsen, dels den riktning som journalisten Thomas Frank har
kallat "marknadspopulism". Denna utgör i grunden en radikal vision av ekonomisk
demokrati, där marknaden uppfattas som betydligt mycket mer demokratisk än den ordinära
politiska demokratin, med makten delegerad till en "representativ" elit. I det
marknadspopulistiska perspektivet är vänsterns kritik av företagen och den fria marknaden
en form av förakt för "vanligt folk" vars val på marknaden ses som uttryck för dålig smak och
"falskt medvetande".
Denna syn på marknaden som ”vox populi” möjliggjorde en allians mellan mindre affärsmän,
storföretag, plutokrater och wanna-be-entrepenörer. Bill Gates, världens rikaste man, men
samtidigt, med sin förkärlek för McDonalds hamburgare, igenkännbar som den förfinade
östkustelitens sociala och kulturella motsats, har paradoxalt nog blivit den lille mannens
främsta symbol. Även i detta avseende kan Trump ses som fas två i form av en fars, en
sorglig, konkursbenägen variant på den amerikanska drömmen.
Hillary Clinton har tvingats utkämpa ett tvåfrontskrig mot två former av populism. Dels
mot Trump, dels mot Bernie Sanders vänsterpopulism och Elizabeth Warrens mer
sofistikerade ekonomiska kritik. Problemet i denna strid har inte bara varit att hon på många
sätt uppfattats som opålitlig – hennes eposthantering, hennes moraliskt tvivelaktiga stöd till
sin trolösa make – utan kanske främst att hon personifierar Demokraternas allians med Wall
Street å ena sidan och, å andra sidan, partiets överinvestering i föreställningen om ett
”kulturkrig” med en extremreligiös höger.
För att vara rättvis bör man tillägga att Hillary Clinton, mot bakgrund av Sanders och
Warrens popularitet, nu försöker att frigöra sig från de nära relationerna till storkapitalet och
att formulera en mer klassisk socialpolitik, inte minst med betoning på en familjepolitik som
skulle kunna främja en bättre balans mellan arbete och familj.
Men dagens USA kännetecknas av en så stor misstro gentemot staten att det är svårt att se
en möjlig väg tillbaka till en mer konstruktiv balans mellan marknad och politik. Dessutom
har Clinton likt många europeiska vänsterpolitiker en tendens att hellre tala i termer av
mänskliga rättigheter än medborgarskap. Som Larissa MacFarquar noterar i en artikel i The
New Yorker om hur man ska förstå varför så många stödjer Trump, så skiljer sig Clinton här
på ett intressant sätt från Obama. Där den senare gärna talade om Amerika och gränsernas
legitimitet och uttryckte förståelse för mångas oro för att invandrare fick gratis inträde till
den amerikanska drömmen, så betonar Hillary istället mänskligheten i stort och ”allas”
rättigheter. En fatal politisk tondövhet i en era av social oro, hög arbetslöshet och minskad
social rörlighet.
Den 9 november kommer världen kanske att kunna andas ut, men även om Clinton vinner så
har arbetet med att formulera morgondagens politik bara börjat för Demokraterna.
Lars Trägårdh
Professor i historia och civilsamhälleskunskap, Ersta Sköndal högskola
