Se bidraget

Foto: AFP PHOTO/Gabriel Bouys
52
Homies. Vapen. Knark. Inget jobb. Ingen
­utbildning. Bilden av den svarte amerikanen är
­präglad av populärkulturella och historiska myter.
­Verkligheten liknar mer familjen Cosby.
Av Roland Poirier Martinsson
Filosof och författare
et var en av Daves första kvällar i Kalamazoo. Han befann sig på ett möte med
en svart kompis. Plötsligt förklarade en
annan svart mötesdeltagare att han var
tvungen att gå ett ärende.
En stund senare ringde det på dörren
hemma hos Daves kompis. Äldsta dottern öppnade.
”Hej, din pappa bad mig hämta hans
stereo till mötet.”
Flickan misstänkte inget. Stereon
såg de inte mer. Tjuven slutade gå på
mötena.
Några dagar senare satt Dave i sin bil
vid ett rödljus. Plötsligt rusade unga
svarta män ut ur bilen bredvid och började sparka och slå på hans bil.
En vecka senare satte han upp en
strålkastare utanför ytterdörren. Medan
han skruvade skrek en svart man från
andra sidan gatan:
”Det är bra. Den skrämmer bort alla
tjuvaktiga niggers.”
Välkommen till gettot.
David DeGroot är vit, kristen och
republikan. I den avgörande frågan
om det afrikanamerikanska problemet
i USA – extern diskriminering eller
interna attitydproblem? – är han tydlig.
Sjukdomen består i de svartas brist på
moral, deras offermentalitet och förakt
för whitey. Jag frågar vad man bör göra.
Han säger: ”Ingenting. Skicka in nunnorna och låt dem driva skolorna, det
är allt.”
Så långt finns det ingen anledning att
lyssna på Dave. Inte på grund av vad han
säger utan därför att han är för enkel att
kategorisera. Vit högerrepublikan säger
till de svarta: skärpning. Knappast grogrund för en fördjupad diskussion om
rasrelationer i USA.
Men Daves personliga historia
bringar fördomarna på skam. År 1986,
efter ett år som biståndsarbetare i
Kenya, flyttade Dave med fru och barn
in i det svarta gettot i Kalamazoo, Michigan, en stad där var femte invånare är
svart och i regel befinner sig under den
53
gängse gränsen för fattigdom. Där kvarter efter kvarter i alla väderstreck inte
ser andra människor än afrikanamerikaner med lågavlönade jobb eller inga
jobb alls, slog han sig ner med sitt vita
skinn. Planen var vag.
”Jag hoppades att jag kunde göra
något bättre.”
Han flyttade dit som vänsterdemokrat, men genomgick en politisk metamorfos i slummen. Efter att 1988 ha röstat på Jesse Jackson i demokraternas
primärval kallade han sig i november
samma år för reaganite.
Den utlösande faktorn var när till
synes oprovocerade unga, arga, svarta
män i ett utbrott av blint våld välte en
turistort upp och ner. Reaktionen från
NAACP, medborgarrättsrörelsens flaggskepp, var – i realtid medan svarta fortfarande slogs på gatorna – att ungdomarna hetsats av polisbrutalitet.
”De visste på förhand vad de skulle
tycka. Efter det kunde jag inte ta NAACP
på allvar, man brydde sig mera om sin
egen politiska agenda än att lösa de
verkliga problemen.”
Dave lämnade in sitt medlemskort i
NAACP och slutade gå på mötena (där
han ofta varit ensam vit). Men hans
rörelse högerut betydde inte att engagemanget svalnade. Han stannade i
slummen. Tog emot en liberiansk flyktingfamilj som bodde hos honom i fyra
54
år. Det dröjde ytterligare fem år innan
skottlossningarna och påhoppen till sist
blev för många. Hans barn lekte ute allt
mer. Det blev viktigare att bo i ett tryggt
grannskap. Till skillnad från sina grannar hade han ett val.
Sju bortkastade år i gettot? Inte
säkert. Grannfamiljen i gettot hade två
pojkar. Dave brukade inskärpa hos dem
vikten av att tänka på framtiden. För
några månader sedan ringde en av bröderna, tjugoåtta år med fru, barn och
jobb, precis som hans lillebror – och
därmed statistiskt sett en osannolik
framgång. Dave undrar om hans närvaro haft någon betydelse.
”Vi ska träffas i sommar, då tänker jag
fråga. I sådana fall tycker jag att vi uppnådde mycket.”
Det är möjligt att inte hålla med Dave
om hans politiska slutsatser. Att avfärda
honom är befängt. Han bär på en unik
erfarenhet och har förtjänat rätten att
säga vad han tycker utan att behöva stå
ut med att kallas rasist eller bigott.
Även om hans slutsats gör att jag
skruvar på mig: att de svarta är sitt eget
största problem.
Motbilden till Daves skildring är att
afrikanamerikaner hålls på plats av de
vitas rasism, dåliga vanor och girighet. Ledtrådarna är uppenbara. Mät
det amerikanska folkets välfärd. Människor ur samma sociala sammanhang
styrs mot olika sorters utbildning. Män-
niskor med samma utbildning får olika
jobb. Människor med samma jobb får
olika lön. Människor som begår samma
brott döms till olika straff. Människor
med samma sjukdom lider olika mycket.
Och det säkraste sättet att förutsäga
vem som drar det korta strået är alltid
att sortera efter hudfärg.
Men Dave skiljer skarpt på de svarta
i gettot och resten. Gör man den skillnaden blir en sak tydlig. Att USA inte är
västvärldens medelpunkt för svart misär.
Tvärtom, det är landet dit varje rationell
svart människa väljer att flytta om han
vill ta sin hudfärg ur ekvationen.
När slaveriet upphörde var det USA
och England som drev fram opinionen.
I södern fanns en stark folkmening för
fortsatt slaveri, men motrörelsen vann
kriget. Unionen är byggd på den triumfen. Sedan 1865 har USA varit det bästa
landet att leva i för en svart minoritet.
Sakförhållandet har förstärkts med
tiden och efter medborgarrättsrörelsens segrar på 1960-talet har utvecklingen för USA:s svarta exploderat.
Enligt den amerikanska statistikmyndigheten US Census Bureau har landets
ekonomi växt sig åtta gånger så stark på
hundra år – och relativt sett mer av tillväxten har gått till afrikanamerikaner.
Åtta av tio svarta i gruppen tjugofem
år och äldre har minst gymnasieutbildning, för sextio år sedan var det en av
tio. Av dessa tar nästan var fjärde kandidatexamen. En av arton har ännu högre
akademisk examen. 2,5 miljoner svarta
går på universitet. Det finns 44 000
svarta läkare, 80 000 svarta lärare på
högre nivåer, 45 000 svarta advokater
och 50 000 svarta direktörer. Vartannat
svart hushåll äger sitt hem och har en
medianinkomst på över tvåhundratusen kronor. Ur denna svarta, välmående
medelklass har vuxit en svart elit som
inte äger motstycke någon annanstans.
Omsättningen för företag som ägs av
svarta är omkring 800 miljarder, fördelat på nästan en och en halv miljon företag. Tusen av dessa företag har fler än
hundra anställda.
Lyft ut alla svarta i USA och gör
dem till ett eget land. Det blir världens
artonde rikaste nation vars medborgare
skulle ha en köpkraft jämförbar med
Medelsvenssons.
Hudfärgens avdramatisering har
fått konsekvenser också i människors
umgänge. Nästan sju av tio har haft
en relation med någon av annan färg.
­Nittiofem procent tycker att det är helt
i sin ordning. I dag finns det åtta gånger
så många svartvita äktenskap som på
1960-talet.
Den afrikanamerikanske författaren
John McWhorter påstår att det ”… finns
så många goda nyheter i dagens svarta
Amerika att om vi kunde flytta en svart
amerikan till vår tid från så sent som
1960-talet skulle han tro att någon drev
med honom”.
Rasismen har utrotats i USA, förutom
som ett stinkande men futtigt randfenomen. Svart hud är inte ett väsentligt hinder på vägen mot ekonomisk och social
framgång.
Problemet i Kalamazoo är något
annat.
På Bob Marleys sista skiva sjöng den
svarte ikonen: ”Emancipate yourselves
from mental slavery/None but ourselves can free our minds”. Orden lägger
ansvaret på de svarta att spränga sina
bojor. Häromåret talade komikern och
doktorn i pedagogik, Bill Cosby, om att
svarta måste sluta skylla ifrån sig.
Något hade hänt mellan Marley och
Cosby. Medan ingen lyssnade på Marleys uppmaning svepte Cosbys kommentarer genom medierna som en prärieeld. Trenden i USA är tydlig – inte
minst bland svarta opinionsbildare. De
svarta i gettot har möjligheter, men tar
inte vara på dem.
Dave säger just det. Roten till problemet finner han i den svarte mannens
makabra självbild. Nigga sitter i portgången med sina homies, fast i drogmissbruk, utan jobb och utbildning,
av dessa skäl: han är lat, promiskuös
och vägrar ta ansvar. Han kommer att
hamna i fängelse eftersom han reagerar som ett barn med omedelbart våld
på förolämpningar. Respect! Han är stolt
över detta fjantiga beteende. Att försöka
lämna skiten bemöts med hån av dem
som inte vill se en brother förvandlas
till en Oreo cookie: mörk på utsidan och
vit på insidan.
Att vara svart blir då att vara en förlorare. Slit sönder de mentala bojorna och
du är vit, doppad i choklad.
Motsatsen finns också. White trash
utan större möjligheter att lyfta ur sina
Jerry Springer-liv än den genomsnittliga gettobon. Och man kan vara vit och
svart på ytterligare sätt. När Bill ­Clinton
utnämndes till den förste svarte presidenten av kongressens afrikanam­erikanska
sällskap var det inte för att retas.
Men det är inte okomplicerat att kalla
Clinton svart. Toni Morrison skrev 1998
i tidskriften The New Yorker att Clinton
var ”svartare än någon faktiskt svart
person som någonsin skulle kunna bli
vald till president i våra barns livstid­…”.
Påståendet brännmärkte inte bara Colin
Powell, Condoleezza Rice och Barack
Obama. Hennes motivering till Clintons svarthet sade också något om hennes syn på svarta i allmänhet:
”Clinton visar, trots allt, upp nästan alla svarta kännetecken – barn till
ensamstående förälder, född fattig,
arbetarklass, saxofonspelande, McDonalds- och skräpmatsälskande pojke
från Arkansas.”
55
Artikeln gav upphov till våldsam
debatt. ”Föreställningen att det finns ett
svart uppförande som skiljer sig från ett
vitt uppförande tycks alltid placera oss
på förlorarnas sida”, skrev afrikanamerikanen Ellis Cose, författare och redaktör för Newsweek.
Dave nämnde det bråket. Han trodde
att många svarta uppfattade Clinton
som en av dem av ett annat skäl. Kvinnoaffärerna. Clinton visade upp samma
brist på moral som finns i gettona. Tonårsflickor som går från säng till säng,
aningslösa eller tvingade, och unga,
kåta män vars lojalitet tillhör gänget.
Att ta ansvar om ett ligg blir med barn
är knappast aktuellt. Clinton passar i en
sådan beskrivning, mannen med makt
som utnyttjar lågstatuskvinnor för en
stunds avspänning.
I innerstäderna lever svarta genom
sådana klichéer, som utnyttjas av allt
från cyniska gangstarappare som spikar
fast sina fans vid samhällets källargolv,
till krassa politiker som använder fördomarna i sin retorik för att befästa sina
maktpositioner.
Slagordet i gettot är keeping it real.
I en välvillig tolkning betyder det att
svarta har rätten att växa i samhället
på sina egna villkor. I praktiken innebär det ett rättfärdigande av drogmissbruk, våldsbrott och allmänt destruktivt
leverne. Om kravet är att bli en choklad-
56
överdragen kaka, då är priset för högt.
Och man undrar. Vad är väsentligen
vitt med att sköta sig och ta ansvar? Hur
kunde hudfärgen bli irrelevant för vem
som är svart?
Ellis Cose skriver: ”Vi vältrar oss i stereotyper och kallar det ’keeping it real’.
Och vi gör det helt utan ironi, utan att
fatta att mycket av den verklighet som
vi klänger oss fast vid (att svarta män är
besatta av sex, stöddiga machodynamitgubbar, fyllda med gatuvisdom, saknar
intellektualitet, drivna av begär) inte är
något annat än en tragisk myt vars rötter står att finna i en tid då vita amerikaner behövde tro att vi var farliga, motbjudande, omänskligt märkliga, så att
de därmed kunde vara mer belåtna med
sig själva.”
Stanna. Tag ett djupt andetag. Vi är
farligt nära det vanligaste och farligaste
felslutet. Om problemet består i de attityder som frodas i gettot. Om vägen till
en bättre framtid bara kan röjas av fattiga svarta. Då följer det att det är deras
eget fel att de befinner sig på samhällets
botten.
Tankefiguren är förrädisk. För ingen
väljer att födas i gettot.
Lite migrationshistoria kan vara
på sin plats. När södern befolkades på
1700-talet kom sydstatsaristokratin från
södra England. Resten kom från gränslandet mellan England och Skottland
och från Irland. De bar med sig en kultur som uppmärksammats långt innan
sydstaterna fanns på kartan. De var, med
historieprofessor David Hacket Fishers ord, ”de mest oregerliga invånarna
i ett djupt stört land” och blev de första
generationerna i en grupp som skulle
komma att förknippas med södern ända
intill våra dagar: rednecks.
Enligt Stanfordforskaren och afrikanamerikanen Thomas Sowell lever
denna redneck-kultur nu kvar i gettona. Han sammanfattar sin tes i Black
Rednecks and White Liberals (Encounter Books, 2005), där han med hjälp av
antropologiska studier påstår, stundtals
mycket övertygande, att gårdagens rednecks i sydstaterna kännetecknades av
just de drag som i dag för tankarna till
den svarta innerstadsslummen.
Rednecks hade en patologisk fixering vid begreppet ”respekt”. Vid
misstanken att grannen tittat snett på
honom var våld den enda lösningen.
Den som slagit ihjäl den som ”förolämpat” honom kunde därefter räkna med
– just respekt. Utomäktenskapliga barn,
shotgun weddings och tidig sexdebut var
vanligt. Unga flickor klädde sig sexuellt
utmanande. Ekonomiskt befann sig sydstaterna långt efter resten av USA. Uppfinningar gjordes i norr. Industrier startades i norr. Råvaror stod outnyttjade.
Ofta ägde södern långt mer än majoriteten av naturtillgångar utan att förmå
57
utvinna och förädla dem.
Med andra ord: rednecks var lata,
promiskuösa och våldsamma.
När inbördeskriget tog slut levde
nio av tio svarta bland dessa rednecks.
Deras eget kulturarv hade bokstavligen
piskats ur dem. De blev lätta offer för
de destruktiva attityderna och vanorna
runt omkring dem.
Räkna bort de svarta i Södern. Då
var det en bra tid i USA. Förkämpen
för svartas rättigheter, W.E.B. Du Bois,
skrev 1899 om ”en växande liberal anda
gentemot negrer i Philadelphia”. Utan
att överdriva finns det mycket som ger
stöd åt hans observation. När inbördeskriget tog slut var nitton av tjugo svarta
analfabeter. När första världskriget startade läste och skrev sju av tio. Vid första
världskriget hade också svarta i nordstaterna samma övertag i förhållande
till vita i södern. En skillnad var att de
svarta i nordstaterna kom från Karibien.
De tyngdes inte av en påtvingad kulturell barlast.
Sedan var det dags för den stora folkvandringen. I Chicago bodde 30 000
svarta år 1900, 1940 var de mer än en
kvarts miljon. I Detroit gick antalet
svarta från 4 000 till 150 000 under
samma period. I New York från 60 000
till en halv miljon. Effekten spåddes av
historikern Carter G Woodson: ”Orättfärdigheterna mot de svarta kommer att
58
spridas nationellt med denna exodus.”
Han fick rätt.
Men livet går vidare. Sydstaterna har
nått långt på vägen från att vara fattig bakgård till en av USA:s mest dynamiska regioner. Instängda kulturer är
dock seglivade, oavsett om det handlar om berg eller sociala murar. När de
svarta rednecksen kom till de sofistikerade städerna i norr samlades de i getton – och hölls kvar där. Destruktiviteten levde vidare.
Så långt ser vi två orsaker till de svartas utanförskap. Slaveriet, som rånade
dem på deras etnicitet och fyllde tomrummet med en förlorarkultur. Och den
rasism som frodades i städerna i norr
när de belamrades med slavättlingar
under de första decennierna av 1900talet.
Men det förklarar inte vår tid. Attityderna mot svarta har förändrats på
djupet. Möjligheterna att skaffa sig ett
liv har revolutionerats. Ändå sitter den
svarte rednecken kvar på trottoarkanten i gettot efter fyrtio år. Varför?
Mem är beteckningen på en notoriskt luddig tankefigur som står för en
isolerad enhet av kulturell information. Bellmanvitsar, politiska ideologier, beteenden, rykten och uttryck är
memer. Likt gener fortplantas och förändras de i en process som bestäms av
slagkraft och anpassningsförmåga.
John McWhorter har försökt förklara att den svarta slummen är så
seglivad med hjälp av 1960-talets mest
populära mem: ”uppror mot etablissemanget”. När de vita medelklassungarnas revolt dog ut stannade memen
kvar där den kunde överleva, bland fattiga svarta utan meningsfulla livsmål,
där den evolverade till ”motstånd som
identitet”.
Något ligger det i en sådan spekulation. Att fly det svarta utanförskapet
omöjliggörs eftersom varje anpassning
tolkas som en eftergift till det som ska
bekämpas: man blir vit. Problemet med
McWhorters tes är att begreppet mem
är för luddigt för att äga förklaringsvärde.
Men McWhorter säger ytterligare en
sak. I boken Winning the Race (Gotham,
2005) gör han en inträngande analys
av hur Indianapolis svarta delar förfallit från fattig, eländig slum till något
mycket värre, ett våldsbemängt knarkhelvete tömt på gemenskap och moral.
Han finner ytterligare en medskyldig.
Socialbidragen.
Korrelation är inte orsak och
verkan. Men faktum är att svarta som
stått utanför bidragsprogrammen har
förbättrat sin situation i mycket högre
grad än de som haft socialbidrag som
försörjning.
På 1950-talet var den typiske social-
bidragstagaren vit. Från 1960 till 1975
nästan fyrdubblades bidragen. När
1990-talet började var sju av tio långtidsmottagare av socialbidrag svarta,
medan de utgjorde tolv procent av
befolkningen.
Bidragen i höjden. Andelen svarta
bidragstagare i höjden. För de svarta
bidragsmottagarna: allt annat nedåt.
Socialhjälpen från 1960-talet och
framåt var konstruerad så att utsatta
kvinnor och familjer tjänade på att
skaffa barn. Författaren Star Parker, en
gång själv svart, ensamstående mamma
med socialhjälp, minns möjligheten:
”Du menar att allt jag behöver göra är
att behålla mitt barn och så länge jag
inte har något bankkonto, skaffar ett
jobb eller gifter mig så får jag socialhjälp? Var skriver jag på?”
Socialbidrag utan tidsbegränsning
och krav på motprestation sägs leda
till bidragsberoende: passivitet, dålig
ansvarskänsla, brist på arbetsetik. Jag
har aldrig sett en trovärdig framställning av detta psykologiska fenomen. I
den utsträckning symptomen förekommer i gettot (och det gör de) är skälen
nog andra än bidragen. Parkers erfarenhet för snarare tankarna till den rationelle ekonomiske agenten.
Men den rationelle agenten är lättlurad. Konsekvenserna av bidrag i stil med
AFDC (Aid to Families with Dependent
Children) är i efterhand tragiskt uppenbara. Många barn, trasiga familjer, gott
om ihjälslagen tid i destruktiva miljöer.
Torsdagen den 22 augusti 1996 skrev
president Bill Clinton under Personal
Responsibility and Work Opportunity
Act för att ”upphöra med socialhjälp
som vi känner den”. Lagen tillät inte
socialhjälp i mer än tjugo månader i
följd och högst sextio månader under
en livstid. Krav ställdes på motprestationer. Klumpsummor gavs till delstaterna som inom givna ramar fick sköta
­hela apparaten. Det skulle skapa kreativitet och sparsamhet på regional och
lokal nivå.
Kritiken var järnhård. Delstaterna
skulle tävla i snålhet mot lidande.
Svarta barn skulle sova på varmluftsgaller. Tjänstemän avgick i protest. En
framstående tankesmedja spådde en
miljon fler fattiga barn.
Så blev det inte. Inkomsten för de
fyrtio procent fattigaste familjerna
fördubblades på fem år. Antalet fattiga
barn sjönk med tjugofem procent. När
lagen tillkom fick mer än tre miljoner
svarta familjer i USA socialbidrag. I
dag är de färre än en miljon och deras
andel av totalen sjunker. De som lämnat bidragslivet klarar sig typiskt på sin
lön. Tonårsgraviditeter har minskat i
antal. Sysselsättningen för ensamstående kvinnor har ökat stort.
Mer bidrag, fler fattiga. Mindre
bidrag, färre fattiga. Korrelation eller
orsakssamband? Några säger att tillväxten i USA bör ges äran, inte socialreformen. Men man hade tillväxt också
på 1960-talet.
I dag är dessa två fenomen de mest
iögonfallande i det svarta USA: att så
många lämnat fattigdom och rasism
bakom sig – och att en avsevärd minoritet inte gör det. Miljoner svarta lever
fortfarande i vedervärdig slum i världens rikaste land. Frågan kvarstår. Vad
håller dem kvar?
Det finns ingen anledning att rabbla
slutsatser. Bara en sak. De vitas politik
och fördomar skapade de svarta gettona. Många sydstatsrasister var sorgligt nog motiverade av pervers omtanke
om den svarta befolkningen – det var
”för deras eget bästa” – och de menade
nog allvar. Blindheten var total. Ideologi förvred verkligheten till oigenkännlighet.
Det vore höjden av cynism att upprepa det misstaget. ”För deras eget
bästa” – nu från ett nytt perspektiv.
Dave berättade om en ung svart
flicka i Kalamazoo med drömmar som
nådde långt bortom gettots gränser. En
dag när de satt och pratade började hon
plötsligt att gråta. Hon sa: ”Jag är så
fruktansvärt trött på att kallas Oreo.”
Frågan är: hur hjälper vi henne?
59