Kulturmiljöanalys av Tätortsbandet i Ekerö kommun 2008

Kulturmiljöanalys av Tätortsbandet i Ekerö kommun
PROJEKTGRUPP FÖR KULTURMILJÖANALYS AV TÄTORTSBANDET I EKERÖ KOMMUN
2
Elisabeth Lunde och Eva Mill, Ekerö kommun
Emily Wade, Landskapslaget AB
Vicki Wenander, Wenanders låda
Layout: Sabina Björk
Framsidans foto: E.Wade
November 2008
Illustration E.Wade
KULTURMILJÖANALYS AV TÄTORTSBANDET I EKERÖ KOMMUN
INNEHÅLL
Inledning
4
Värdefulla karaktärsdrag inom Tätortsbandet
8
Naturlandskapet
17
Människans avtryck
18
Tätortsbandets karaktärsområden
23
SÖDRA FÄRINGSÖ
23
STENHAMRA - STOCKBY
30
LINDÖN
34
ÖSTRA EKERÖ
39
EKERÖ CENTRUM - TAPPSTRÖM
45
Källor
49
Bilaga 1
49
Skyddade miljöer
Bilaga 2
49
Värdefulla karaktärsdrag för Stenhuggarsamhället
3
Inledning
Inledning
BAKGRUND
Ekerö kommun har en rik och varierad kulturhistoria, som
sträcker sig från stenåldern och fram till vår egen tid. Behovet
av en övergripande kulturmiljöanalys har därför tydliggjorts i
samband med kommunens planer på att ytterligare bebygga och
utveckla den del av kommunen som kallas för Tätortsbandet.1
Kulturmiljöanalysen är upprättad på uppdrag av Ekerö kommun och har tagits fram av Landskapslaget, i samarbete med
Wenanders låda. Upprättandet av kulturmiljöanalysen har skett
under våren 2008, parallellt med att kommunen inlett detaljplanearbetet för Ekerö centrum och Stenhamra.
4
1 Tätortsbandet definieras i Ekerö kommuns översiktsplan, antagen 13 december 2005.
Karaktärsområden
BERGHÄLL
STENBYGGARBYN
STOCKBY
SÅNGA SLÄTTEN
VÄSBY
STENHAMRA
TUNA
SKÅKYRKA
LÖVHAGEN
SKÅ SLÄTTEN
MÖRBY
BERGA
S Ö D R A FÄ R I N G S Ö S
ODLINGSLANDSKAP
TÖRNBY
SVANHAGEN
S T ENHAM R A
S T O CK BY
ERIKSBERG
SÖDERBERGA
SÄBY
TROXHAMMAR
ENEBY
SKÅ SLÄTTEN
HAMMARGÅRDEN
LINDÖN
LANDHOLMEN
ENLUNDA
STJÄRTNÄS
LULLEHOV
EKERÖ CENTRUM
VÄSTERÄNG
MALMVIK
LINDÖ
NÄRLUNDA
TAPPSTRÖM
ÄLVNÄS
BRYGGA
EKEBYHOV
UPPSALA ÅSEN
MALMEN
GÄLLSTA Ö
BRUNNA
KNALLEBORG
TRÄKVISTA
JUNGFRUSUNDSÅSEN
JUNGFRUSUND
SANDUDDEN
LUNDHAGEN
SKÄRVIK
ERIKSTEN
RÖDSTEN
ÖSTRA EKERÖ
Ö
Karta över
TätortsbandetsÄ karaktärsområden. Grundkarta från Ekerö kommun/Lantmäteriet
5
Inledning
SYFTE OCH ANVÄNDNINGSOMRÅDE
Framtagandet av kulturmiljöanalysen för Tätortsbandet sker i
linje med Ekerö kommuns kulturstrategi, där man framhåller
betydelsen av att värna Ekerös rika kulturarv. Kulturmiljön ska
ses som en tillgång och den ska vara en resurs att bygga vidare
på.
Syftet med kulturmiljöanalysen är att, i enlighet med kommunens
kulturstrategi, belysa och beskriva Tätortsbandets kulturvärden
och karaktärsdrag. Den ska fungera som en del av kunskapsunderlaget vid planeringen av ny bebyggelse och nya verksamheter inom Tätortsbandet. Med kulturmiljöanalysen tydliggörs
sammanhanget mellan de naturgivna förutsättningarna och kulturmiljöns utveckling, samtidigt som kulturmiljöernas viktigaste
beståndsdelar beskrivs.
Kulturmiljöanalysen är ett övergripande verktyg, vars detaljeringsgrad kan jämföras med Plan- och Bygglagens översiktsplaneinstrument. Vid projektering av specifika områden eller
platser kommer därför kulturhistoriska djupstudier, till exempel i form av kulturhistoriska karaktärsbeskrivningar och/eller
landskapsanalyser att behöva upprättas, gärna i tidiga skeden
av planeringsprocessen.
Älvnäs lyfts fram som ett välbevarat fritidsområde i kommunens bevarandeprogram ”Mälarölarna - Kulturhistoriska miljöer” upprättat 1988. I själva verket är
Älvnäs idag kraftit förändrat genom att fritidshusen ersatts med stora permanentbostäder.
OMFATTNING OCH AVGRÄNSNINGAR
Tätortsbandet sträcker sig över tre av kommunens öar och består av Färingsös södra del och Ekeröns östra del samt den däremellan liggande Lindön.
Kulturmiljöanalysen beskriver Tätortsbandets natur- och kulturhistoriska karaktärsdrag, det vill säga egenskaper som präglar
området, och som kan upplevas när man rör sig i området. Det
skiljer analysen från kommunens kulturminnesvårdsprogram
”Mälaröarna – kulturhistoriska miljöer”, som i huvudsak är en
historisk beskrivning.
Lindös herrgårdslandskap med Wallenbergs gravplats. Gällstaö reser sig i fonden.
6
Livslängden för kulturmiljöanalysen är till vissa delar begränsad, vilket är viktigt att framhålla redan i samband med att dokumentet upprättas. Successiva förändringar av bebyggelsemiljöerna, oftast mycket små men kontinuerliga, gör att avvikelser
mellan dokumentet och verkliga fakta kommer att uppstå. Därför kan en översyn och en eventuell uppdatering att behöva göras
i framtiden.
Inledning
UPPLÄGG OCH DISPOSITION
Kulturmiljöanalysens andra kapitel Värdefulla karaktärsdrag
inom Tätortsbandet innehåller övergripande riktlinjer för hur
kulturmiljöerna inom Tätortsbandet bör värnas och vårdas, både
vid planering av större bebyggelseområden och vid reguljära
bygglovsförfaranden. Detta kapitel innehåller därmed kulturmiljöanalysens konklusioner i stort. Fördjupningar och förklaringar
återfinns i efterföljande kapitel.
Det tredje kapitlet Naturlandskapet tecknar en bild av naturförutsättningarna inom Tätortsbandet, liksom hur dessa inverkat
på kulturmiljöns utveckling. De naturgivna förutsättningarna
har haft stor betydelse för bebyggelsemiljöernas placering och
utformning.
I det fjärde kapitlet Människans avtryck beskrivs hur människan
präglat landskapet och skapat intressanta och värdefulla kulturmiljöer. Några kulturmiljöer är äldre och har funnits länge,
medan andra har skapats under vår egen tid.
Därefter följer det femte kapitlet Tätortsbandets karaktärsområden, där respektive ö beskrivs var för sig med texter och illustrationer av naturlandskapet, väg- och transportnäten och bebyggelsen. Delkapitlen avslutas med riktlinjer för hur kulturmiljöerna
fortsättningsvis ska visas och vårdas. Till kulturmiljöanalysen
finns också två bilagor. I den första beskrivs det lagskydd som
finns för speciellt utpekade natur- och kulturmiljöer inom Tätortsbandet. Den andra bilagan utgör en kulturhistorisk värdebeskrivning för stenhuggarsamhället Stenhamra.
7
Värdefulla karaktärsdrag inom tätortsbandet
Värdefulla karaktärsdrag inom Tätortsbandet
Vi vill ta dig med på en historieberättelse. Landskapet omkring
oss bär på vårt kulturarv och i vissa miljöer kan vi tydligt uppleva
historiska skeenden. Allt omkring oss, från naturlandskapets förutsättningar till moderna företeelser såsom idrottsanläggningar,
är en del av kulturarvet. Landskapets karaktärsdrag är en metod att beskriva vilka processer som format vår fysiska miljö, en
beskrivning av vad landskapet omkring oss berättar. I detta kapitel beskrivs de sammanfattande karaktärsdragen för dagens
Tätortsband som bör beaktas när nya områden för bostäder och
näringar planeras och uppförs. En fördjupning i de olika delområdena illustreras i kapitlet Tätortsbandets karaktärsområden.
NATURLANDSKAPET
Naturlandskapet inom Tätortsbandet karakteriseras av höjder
som Uppsalaåsen och andra bergformationer, oftast bevuxna med
barrträd, samt de sluttande lerslätterna ner mot Mälaren. Naturlandskapet har under mycket lång tid varit förutsättning för
människans överlevnad på Mälaröarna, varför det har ett kulturhistoriskt värde. Med industrisamhällets uttag av naturresurser
ur marken och det moderna byggandet har detta landskap delvis
förändrats. Framöver bör större ingrepp, såsom sprängning och
utfyllnad av landskapet undvikas, bland annat för att värna karaktäristiska berghällar och sluttningar mot Mälaren, men även
för att bibehålla förståelsen och läsbarheten av odlingslandskapet
med dess åkerholmar, bryn och dalgångar.
LERSLÄTTEN
BERGET
FORNLÄMNINGARNA
Fasta fornlämningar består av lämningar efter människors verksamhet, tillkomna genom äldre tiders bruk. Lämningarna kan
finnas ovan eller under jord och i vattnet. För att betecknas som
fornlämning måste lämningen vara varaktigt övergiven, det vill
säga att det inte längre är i bruk. En fast fornlämning kan till
exempel vara en boplats eller en arbetsplats, en gravplats eller en
minnesvård, en fornborg eller en ruin, en bro eller en vägsträckning, ett sjömärke eller en hamn. Det kan till och med vara en
naturbildning, till exempel ett berg eller en plats, till vilken det
finns en sägen eller ett historiskt minne kopplat. Fornminnena
måste skyddas och vårdas i enlighet med Kulturminneslagens
andra kapitel. Det innebär bland annat att man i samband med
förändrad markanvändning måste försäkra sig om att det inte
finns några fornlämningar på platsen.
LERSLÄTTEN
RULLSTENSÅSEN
MÄLAREN
Naturlandskapets struktur - En sektion
8
FÄRINGSÖN
EKERÖN
Värdefulla karaktärsdrag inom tätortsbandet
ODLINGSLANDSKAPET
Det öppna odlingslandskapet är ett påtagligt karaktärsdrag som
präglat Tätortsbandet under mer än tusen år. Därför bör de vidsträckta vyerna i landskapet, från vägar och bebyggelse bibehållas, vilket gör kulturlandskapet lättförståeligt och tillgängligt.
Om odlingslandskapets öppna struktur bryts upp och fragmenteras, kommer dessa kvalitéer att gå förlorade. Kartan på nästa
sida visar vilka odlingslandskap som finns inom Tätortsbandet
idag och hur dom bör hanteras framöver.
Samma sak gäller för befintliga landskapsstrukturer och landskapselement. Det rör sig bland annat om bebyggelsens placering i landskapet, ägogränser, alléer, stengärdesgårdar och
åkerholmar, som är markörer för markanvändningen och för de
samhällsstrukturer som präglat området under lång tid. Därför
bör även landskapets struktur och element värnas och vårdas.
Herrgårdslandskapet är ett odlingslandskap med formella inslag såsom alléer.
Här Ekebyhovsallén. Foto V. Wenander
En del av odlingslandskapet är herrgårdslandskapet som urskiljer sig från övrig jordbruksbygd genom större sammanhängande
ägor, innefattande formella landskapselement som till exempel
parkanläggningar, alléer och monument. Dessa utgör en viktig karaktär inom Tätortsbandets södra delar genom sin skala,
struktur och historia.
Herrgårdslandskapet bör värnas och vårdas, så att dess storskalighet och tidigare betydelse som maktcentrum alltjämt kan upplevas.
Det obrutna odlingslandskapet på Södra Färingsö har 1000-åriga anor. Långsträckta vyer är ett värdefullt karaktärsdrag. Källa Stockholms läns muséum
9
Värdefulla karaktärsdrag inom tätortsbandet
1 Sånga - Skåslätten
Öppen struktur med vidsträckta vyer mot
kyrkor och gårdar. Åkerholmar med vegetation och bebyggelse. Ett intakt landskap
med lång kontinuitet. Se upp med fragmentisering, långa siktlinjer är betydelsefullt.
2 Eriksberg – Säby
Ett band av trädgårdsodling med planterade sydsluttningar mot Mälaren. Småskalighet som genomgår successiv förändring
då odlingar försvinner. Bevara de öppna
vyerna mot vattnet från vägen.
3 Eneby – Landholmen – Enlunda
Sammanhängande sydvända fält längs
vattnet. Storskaligt landskap där långa
vyer över åkrar och mot vattnet är betydelsefulla.
4 Troxhammar - Ekeby
Omvandlad odlingsmark. Gestaltad
golfbana med träd och konstgjorda kullar.
Ett påverkat landskap där en öppenhet bör
fortsätta finnas framöver.
5 Malmvik - Lindö
Vidsträckt herrgårdslandskap med fria
vyer mot vattnet. De formstarka landskapselementen är av stor betydelse för upplevelsen av ön. Vägens tydliga placering i brynet
bör bibehållas. De obrutna vyerna över
odlingslandskapet mot Ekerö är betydelsefulla.
6 Ekebyhov
Herrgårdslandskap i öppen dalgång. Fria
vyer mot Jungfrusundsåsen och Ekebyhovs
slott. Den brukade marken och alléerna är
betydelsefulla karaktärer som bör värnas.
Vyer från dalkanterna och tystnaden är
viktiga för upplevelsen.
7 Älvnäs – Brunna
Igenväxande öppenmark som tappat odlingslandskapets kvaliteter. Dålig tillgänglighet och skötsel. Området bör hävdas eller
omvandlas till park, då bebyggelsen kan
läkas ihop längs åsens släntfot.
10
På Häradskartan från1901 framträder vägar och bebyggelse.
Värdefulla karaktärsdrag inom tätortsbandet
Svanhagen är en av korsningspunkterna som etablerades vid 1800-talets slut. Här har läget gett underlag till butiker, post, bensinstation, idrottsanläggning, dagis mm.
Foto E. Wade
VÄGNÄTET
Vägar som följer terrängen har ofta gamla anor, ibland sedan
medeltiden. Gamla sträckningar bör beaktas även om trafikbehoven förändras, i synnerhet bör gamla huvudvägar fortsättningsvis vara farbara och synliga i landskapet. Vägarna som
följer terrängen är inte bara ett karaktärsdrag med höga kulturvärden utan de ger också positiva upplevelsevärden. Därför bör
karaktären hos vägar och vägsträckningar bibehållas, och nya
vägdragningar utformas enligt samma principer. Ett varsamt
förhållningssätt bör även iakttas i samband med förändringar
av områdena intill vägarna, eftersom närområdet är en del av
vägarnas integration i landskapet.
Inom Tätortsbandet finns en rad småvägar från olika tidsepoker
som tycks sluta i tomma intet men som tidigare har lett fram till
idag i rivna torp, ångbåtsbryggor och angöringsplatser, odlingar, industrier mm Eftersom vägsträckningarna berättar om hur
man tidigare rört sig i området, bör man sträva efter att vägarnas
sträckning kvarstår, gärna t
med ett nytt mål vid deras slut.
Vägkorsningarna har blivit noder, där samlingspunkter och service uppstått. Ytterligare servicefunktioner bör därför vidareutvecklas i etablerade vägkorsningar. När nya vägar planeras, bör
korsningspunkterna analyseras utifrån sin potential att bli tillskott till kulturmiljön, men också hur de eventuellt kan inverka
på befintliga noder och deras roll som kulturbärare.
Vägen över Sångaslätten från Sånga kyrka mot Stenhamra ligger lågt i landskapet. Sträckningen är troligen den samma sedan medeltiden. Foto E. Wade
11
Värdefulla karaktärsdrag inom tätortsbandet
BEBYGGELSEMÖNSTREN
Bebyggelsen är ett mycket viktigt karaktärsdrag som påtagligt
präglar landskapet, både genom bebyggelsens placering och utformning. Inom Tätortsbandet finns bebyggelse som spänner
från 1600-talet och fram till vår egen tid. Det finns både ensamliggande byggnader och samhällsbildningar, bestående av
flera byggnader. Utöver den moderna bebyggelsen, tillkommen
under 1900-talet andra hälft, präglas Ekerön av herrgårdslandskapet, medan Södra Färingsö i första hand karaktäriseras av
jordbrukssamhällets byar och enskilda gårdar. Lindön, å andra
sidan, har inte genomgått lika stora förändringar de senaste 100
åren och har ett landskap med godskaraktär med få moderna
inslag.
Byarna och gårdarna är ett mycket viktigt karaktärsdrag i odlingslandskapet, eftersom det visar hur människan bosatt sig och
brukat området under de första 1000 åren, fram till det moderna
samhällets inträde. I odlingslandskapet bör därför ny bebyggelse
placeras i anslutning till befintlig bebyggelse eller i skogsbrynen,
med träden i bakgrunden och odlingsmarken framför.
En småskalig bebyggelse med 1-2 våningar är ett starkt karaktärsdrag inom tätortsbandet. Vy över Lövhagen, Stenhamra. Foto V.Wenander
Hela Tätortsbandet präglas av en småskalig bebyggelse, där de
största husen, historiskt sett, har varit herrgårdarnas huvudbyggnader och vissa ekonomibyggnader. Denna småskalighet,
både vad det gäller bebyggelsens täthet och de enskilda byggnadernas storlek är ett identitetsskapande och starkt karaktärsdrag
att bygga vidare på. Vid förtätning och planering av nya bostadsområden, bör därför ny bebyggelse anpassas till omgivningens karaktär, både vad gäller storlek, utformning och placering.
Färingsö präglas av byar i övergången mellan skog och åker. Bilden visar Skå
kyrka med Skå skola, gul på fotot, till vänster. Bilden är tagen från Väsby sent
1800-tal. Källa: Ekerö bildarkiv
12
Merparten av bebyggelsestrukturerna inom Tätortsbandet härstammar trots allt från 1900-talet. Här finns områden med de tidiga sommarnöjena, med sportstugorna, med egnahemmen samt
tätorterna med servicefunktioner, flerfamiljshus och bostadsenklaver. Denna bebyggelse, med en mängd olika karaktärer besitter ett högt kulturhistoriskt värde, eftersom de berättar om
samhällets utveckling och förändring under 1900-talet samt hur
den enskilda människan valt att gestalta och organisera sin tillvaro. 1900-talets bebyggelsearv, med sina olika värden och inneboende kvalitéer, bör belysas och utvärderas innan de eventuellt
Värdefulla karaktärsdrag inom tätortsbandet
BEBYGGELSEMILJÖER MED SÄRSKILDA VÄRDEN
Inom Tätortbandet finns ett flertal bebyggelsemiljöer, som utmärker sig till sin karaktär och utformning. De har uppstått genom resursstarka initiativ, och är ofta kopplade till en specifik
verksamhet som bedrivits på platsen. Exempel på sådana områden är skolmiljön vid Skå kyrka, högreståndsmiljöerna vid Ekebyhov och Malmvik, sommarhusområdet Solsidan på Gällstaö,
Ekerö Centrum, stenhuggarsamhället i Stenhamra och en del
andra småskaliga industriområden kopplade till de karaktäristiska näringsfången på Mälaröarna. Bebyggelsemiljöerna besitter höga kulturvärden, ofta skyddade enligt lag. De har också
stor betydelse för identiteten hos invånarna i kommunen, eftersom deras kulturhistoriska värde är förankrat hos allmänheten.
I dessa bebyggelsemiljöer är det därför särskilt viktigt att karaktärsdragen värnas och vårdas med extra stor omsorg. Det gäller
såväl helhet som detaljer.
Bilden visar en sportstuga från mitten av 1900-talet. Sportstugeområden placerades varsamt in på berghällar med närhet till vattnet. När permanenthus ersätter
den ursprungliga bebyggelsen riskerar naturlandskapet att förlora sin karaktär
vid sprängningar och utfyllnader. Foto E.Wade
byggs om, rivs eller förändras. (För en mer utförlig beskrivning
av respektive område, läs vidare i kapitlet Tätortsbandets karaktärsområden.)
Trots Tätortsbandets belägenhet, mitt i Mälaren, har vattenkontakten under lång tid varit begränsad för Tätortsbandets
invånare, eftersom jordbruket varit grunden för försörjningen.
Med ångbåtstrafiken på 1800-talet etablerades dock områden
vid strandlinjerna, där land- och vattenvägarna möttes vid ångbåtsbryggorna. Sedan 1900-talets inledning värderas vattenutsikt och strandtomter högt, vilket bidragit till en privatisering av
strandzonerna. Framöver bör ytterligare privatisering av stranden undvikas och lägena för ångbåtsbryggor vårdas och framhävas, för att återigen bli allmänt tillgängliga platser.
Industriminnet Stenhamra. Stenhuggarsamhället tillhör en av de värdefulla
bebyggelsemiljöerna som är en unik kulturmiljö. Foto V.Wenander
13
Värdefulla karaktärsdrag inom tätortsbandet
DET MODERNA SAMHÄLLETS TILLÄGG
Med anledning av uppbyggnaden av Välfärdssverige, under 1900talets andra hälft, uppfördes flera byggnader och anläggningar
för samhällsservice, kommunikation, fritid och turism inom Tätortsbandet. Bebyggelsen, ofta av god arkitektonisk kvalitet, är
betydelsefulla avtryck från den tidens samhällsbygge. Många av
Välfärdssveriges bebyggelsemiljöer är starka identitetsbärare och
bör därför bevaras till sin arkitektur och fortsätta inrymma samhällsservice till medborgarna.
Ekerö centrum uppfört på 1980-talet, utmärker sig som ett småskaligt och bilfritt centrum där samhället utformats med stor omsorg och där klimatskydd med goda lägen, grönska och vyer mot
vattnet var centrala för utformningen. Genom sin planläggning,
omhändertagandet av platsens förutsättningar, byggnadernas
varierade utformning, den medvetna behandlingen av växtligheten och dess upphovsman, innehar området höga kulturvärden. I
Tappström har haft vattenkontakt sedan ångbåtsbryggorna byggdes i mitten av
1800-talet. Kafébryggan vid Ekerö centrum är ett bra exempel på hur man kan
nyttja ångbåtsbryggornas läge för allmän rekreation istället för att privatiseras.
Foto R. Ahmad
Ekerö centrum är det därför särskilt viktigt att karaktärsdragen
värnas och vårdas med extra stor omsorg. Det gäller såväl helhet
som detaljer.
Under de senaste 30 åren har odlingslandskapet bitvis omvandlats med anledning av efterfrågan på fritidsysselsättningar, vilket har gett upphov till bland annat golfbanor och hästnäringar.
Detta har inom Tätortbandet tagit sig uttryck på både Södra
Färingsö och Östra Ekerö. Dessa påtagliga förändringar av landskapet är en del av vår tids tillägg till kulturmiljön. Eftersom de
kan tänkas få ett kulturhistoriskt värde i framtiden, bör de förvaltas med eftertanke.
14
Ekerö centrum är en särskld bebyggelsemiljö. Ett modernt tillskott av småskalig
samhällsbildning. Foto R. Ahmad
08:220 EKERÖ KARAKTÄRSANALYS
Värdefulla karaktärsdrag
BERGHÄLL
BÅLBERGET
SKÅ-EDEBY
STENBYGGARBYN
VÄSBY
STENHAMRA
LÖVHAGEN
TUNA
MÖRBY
SKÅ KYRKA
BERGA
SKÅ
TÖRNBY
FESTPLATS
SVANHAGEN
SKOGBY
SÖDERBERGA
TROXHAMMAR
ENEBY
EKEBY
SÄBY
HAMMARGÅRDEN
BOENDE NÖJE SAMHÄLLSSERVICE NÄRING TRANSPORT
LANDHOLMEN
ENLUNDA
LULLEHOV
STJÄRTNÄS
KNUTPUNKTER FÖR ÅNGBÅTSTRAFIK
ALLÉER
MALMVIK
VARV
VÄSTERÄNG
TROLIGA VIKINGATIDA VATTENLEDER
LINDÖ
BEVARAD GAMMAL VÄGSTRÄCKNING ENL. 1901 GENERALSTABSKARTA
SMÅINDUSTRIER
EKERÖ
CENTRUM
INDUSTRI MINNEN
NARLUNDA
FRUKT OCH TRÄDGÅRDSODLING
TAPPSTRÖMS
SKOLA
ÄLVNÄS
EKEBYHOV
MODERNA SAMHÄLLETS SERVICEFUNKTIONER
BRUNNA
GÄLLSTA Ö
TRÄKVISTA IP
KYRKA
TRÄKVISTA TORG
JUNGFRUSUND
FORNBORGAR
FESTPLATS/DANSPLATS
SOMMARNÖJEN FRÅN FÖRRA SEKELSKIFTET
GODSMILJÖ MED PARK OCH SKOG
LUNDHAGEN
SKÄRVIK
SLAGSTA FÄRJAN
FANTHOLMEN
VARV
SAMMANHÅLLNA BEBYGGELSEGRUPPER VID
GÅRDAR OCH ÄLDRE BYAR
GRAVFÄLT
Karta© över
värdefulla
karaktärsområden
Ekerö Kommun/Lantmäteriet .
EKERÖ
KOMMUN/LANTMÄTERIET
SKALAfrån
1:40 000
15
Värdefulla karaktärsdrag inom tätortsbandet
TRÄDGÅRDSODLINGAR OCH KULTURVÄXTER
Frukt- och trädgårdsnäringen har varit betydelsefull för Mälaröarna och präglat kulturlandskapet sedan mitten av 1800talet. Ett viktigt karaktärsdrag inom Tätortsbandet är därför
fruktodlingarna, som återfinns både som industriodlingar och
som enskilda odlingar i villaträdgårdar. Odlingarna är ofta lokaliserade i sluttningar med gynnsamma klimatlägen ner mot
Mälaren. Fruktodlingarnas belägenhet, sättet att plantera, bebyggelsens placering samt form liksom spännvidden av frukt och
grönsaksorter har varit karaktäristiskt för området som tidigare
kallades Stockholms skafferi. Därför bör deras karaktärsdrag
fortsättningsvis respekteras och värnas. Trädgårdsnäringen bör
ges en tydlig roll som en del områdets kulturarv. Ekebyhov som
tidigare varit en stor producent av fruktträd bör fortsätta att vara
centrum för trädgårdskunskapen på Mälaröarna
Kulturväxter såsom ädellövträd, frukt och prydnadsträd, trädgårds- och bärbuskar samt perenna växter och lökar vid äldre
bebyggelsemiljöer, vittnar om en gammal trädgårdskultur. Vid
försvunna bosättningar finns ofta kulturväxterna kvar som läs-
Den högra trädraden står fortfarande kvar vid Lundhagens brygga. I bilden
från sent 1800-tal skymtar ångbåtsbryggans väntkur till höger. Källa: Ekerö
bildarkiv
bara spår från mänsklig påverkan. För att bibehålla och förstärka Tätortsbandets trädgårds- och odlingskaraktär, bör man
stärka den lokala medvetenheten om kulturväxter i samband nyplantering och föryngring av befintliga växter vid både befintlig
bebyggelse och nyproduktion.
Alléer har sedan minst 400 år planterats längs vägar och för att
markera entréer till bebyggelsemiljöer med en central roll i samhället, till exempel större gods och kyrkor. Även längs vägarna
som ledde till ångbåtsbryggorna, planterades ofta trädrader
på ömse sidor av vägen. Två träd framför gårdsplanen, har på
samma sätt bildat en ståndsmässig portal till jordbrukets byggnader. Dessa strukturer innehar förutom samhällshistoriska och
pedagogiska värden, även upplevelsevärden som alla bör värnas
och vårdas framöver och vid behov.
En av handelsträdgårdarna i Lundhagen, Träkvista på 1930-talet. De många
handelstädgårdarna gav upphov till namnet Stockholms skafferi i folkmun.
Källa: Ekerö bildarkiv
16
Naturlandskapet
Naturlandskapet
Mälaröarna ligger i ett sprickdalslandskap som åtskiljs av djupa
fjärdar som uppkommit genom förkastningar och fornälvar, vilka
har omformat bergrunden av granit och gnejs. Inlandsisen som
täckte området under lång tid pressade ner marken och efterlämnade, när den drog sig tillbaka, rullstensåsar, ändmoräner och
flyttblock. Uppsalaåsen och Jungfrusundsåsen är rullstensåsar
som skapades av det stenmaterial som isälvarna drog med sig
under ismassorna. Efter issmältningen reste sig landet under
flera hundra år, och när de första människorna kom till regionen
via vattnet, var Mälaröarna ett utpräglat skärgårdslandskap
med kobbar och skär. Landhöjningen har successivt format allt
färre och större öar med bördiga lerslätter, vilket varit en förutsättning för människans bosättning och näringsfång.
På östra Färingsö och södra Lindön samt vid Lundhagen och
Tranholmen på Ekerö, är strandlinjen till största del flack mot
söder, med alridåer och vassbälten. De södervända sluttningarna ger, tillsammans med belägenheten bredvid Mälaren, ett milt
klimat motsvarande zon 2, som skapar gynnsamma odlingsförutsättningar med ett naturligt inslag av lövträd.
I den västra delen av Tätortsbandet, på Ekerö, stupar Uppsalaåsen ner i Mälaren åt norr, medan Jungfrusundsåsen vetter
åt söder. Åsarna och bergknallarna har stort inslag av barrträd.
Det av naturen skapade landskapet, har delvis omformats genom
människans uttag av naturresurser. Tydligast är det på platser
som Sandudden och Stenhamra, där grustäkter och stenbrott urholkat höjderna.
17
Människans avtryck
Människans avtryck
MÄNNISKAN I LANDSKAPET
Det gynnsamma klimatet och de bördiga jordarna har sedan
forntiden präglat människans liv i det område som idag kallas
för Tätortsbandet. Inledningsvis, det vill säga ett par hundra år
före vår tideräknings början, inverkade också Mälarens höga vattenstånd på hur människan nyttjade marken. Då låg nämligen
stora delar av dagens Tätortsband under vattenlinjen. De första
människorna i området vistades därför i ett utpräglat skärgårdslandskap och spåren av människan från denna tid begränsas till
enstaka arkeologiska fynd, bestående av verktyg och gravplatser. Efterhand kom människan att bli bofast på öarna, men eftersom vattenlinjen fortfarande var högre än idag, återfinns de
tidigaste bosättningar på högt belägna platser i landskapet. På
de allra högsta punkterna, vid strategiska lägen utmed vattenfarlederna, uppfördes vid samma tid fornborgar.
Från och med de första fasta bosättningarna och under mycket
lång tid framöver var jordbruket det dominerade näringsfånget inom Tätortsbandet. Det omgivande vattnet har i huvudsak
fungerat som transportled för människor och varor. Bebyggelsen
har lokaliserats till den mark som var minst gynnsam att bruka,
det vill säga till övergångszonen mellan bete (hagmark och skog)
och odling (åker och ängar) eller på andra ytor som inte kunnat
användas för överlevnaden. Eftersom vattnet fungerade som den
mest betydelsefulla transportleden (vägnätets utsträckning var
länge begränsat) bestod kopplingen mellan land och vatten i huvudsak av ett begränsat antal angöringsplatser.
Även efter industrialismens intåg vid 1800-talets slut var försörjningen för de bofasta i huvudsak kopplad till jorden och marken. Förutom att många fortsatte med jordbruksverksamheten,
försörjde man sig nu också genom odling av frukt och grönsaker samt genom uttag av naturresurser som lera (råvaran till
tegel), sten och grus. Orsaken var närheten till det expanderande Stockholm och dess skriande behov av mat och byggnadsmaterial. Nu förlades verksamheter, som fruktodling, stenbrott,
18
grustäkter och tegelbruk i närheten av Mälaren, dels beroende på
att råmaterialet fanns just där, men också för att man skulle ha
nära tillgång till vattenlederna, än så länge den mest självklara
transportvägen, speciellt för tunga transporter. Kopplat till dessa
verksamheter förlades bostäder för ägarna och ibland även för de
anställda, men i övrigt fanns det fortfarande mycket lite bebyggelse utmed Mälarens vatten.
Först vid förra sekelskiftet och efterfrågan på sommarnöjen för
de övre samhällskikten, kom bostadsbebyggelse att mer konsekvent uppföras nära vattenbrynen, och då gärna i närheten av
de befintliga ångbåtsbryggorna, där ångbåtstrafiken regelbundet
lade till. Det berodde bland annat på sommargästernas önskan
om naturupplevelser och vackra vyer, men också på närheten till
det nya nöjet, att bada. Ytterligare en orsak till sommarnöjenas
vattennära placering var att det snabbaste och mest bekväma
transportsättet fortfarande var att resa via vattnet, antingen med
den nu väletablerade ångbåtstrafiken eller med egen båt.
Ett par decennier in på 1900-talet kom även bergshöjderna inom
Tätortsbandet att tas i anspråk för uppförande av sportstugor
och fritidsbostäder. Att så skedde, berodde dels på förbättrade
levnadsförhållanden, med bland annat kortare arbetsveckor och
lagstadgad semester, dels på att vägnätet nu förbättrats, framförallt hade fler broar uppförts mellan öarna. Därmed blev det
tidigare otillgängliga inlandet mer åtkomligt för sommargästerna, samtidigt som de bofasta bönderna, som ändå inte kunde använda bergshöjderna för sin utkomst, istället kunde sälja
marken och få in intäkter. Med industrisamhällets framväxt
och etablering i början av 1900-talet ökade kraven på bättre
transportmöjligheter mellan Mälaröarna och Stockholm och behovet av ett väl fungerande vägtransportsystem blev påtagligt.
Förbättringarna skedde successivt och under mitten av 1900talet kom väg- och vattenlederna att fungera som två parallella
transportsystem. Med broarna möjliggjordes även en regelbunden busstrafik, både inom öarna och som en länk till omvärlden.
Människans avtryck
SEKTION ÖVER MÄNNISKANS AVTRYCK I LANDSKAPET INOM TÄTORTSBANDET
1880-1970
1850-1950
1830-1970
1830-1930
1900-2000-TAL
1980-TAL
1940-2000
MEDELTID
JÄRNÅLDER
STENÅLDER
1900-TAL
TIDSÅLDER
BERG OCH ÅSAR
STRÄNDER
LERSLÄTTER
BERGKNALLAR OCH ÅKERHOLMAR
GRUSTAG STENBROTT
TRÄDGÅRDSODLING
BROAR
ÅNGBÅTSBRYGGOR
LANDSVÄG
EKERÖCENTRUM
ODLINGSMARK
VILLAOMRÅDEN TEX LÖVHAGEN
OCH NÄRLUNDA
KYRKOR
GÅRDAR OCH BYAR I BRYNET
FYNDPLATSER
FRITIDSHUS
MARKANVÄNDNING,
BEBYGGELSE
19
Människans avtryck
De äldsta bebyggelsestrukturerna, där gårdar ligger på holmar i odlingslandskapet, Säterier och gods härstammar från 1600-talet. Ekerön och Lindön bär en tydlig
är synligast på Färingsö. Bilden visar en del av husen på Tuna gård. Foto E.Wade
prägel av detta herrgårdslandskap. Foto E.Wade
Verksamheten på 1800-talet präglade Mälaröarna med naturresursuttag, ångbåtsbryggor, broar, omfattande trädgårdodling och sommarbostäder nära vatten. Ovan
en bild på sandutlastningen vid Sanduddens grustag. Källa: Ekerö bildarkiv
20
Sent 1800-tal och full aktivitet nära Mälartorget i Stockholm, där mjölk, frukt och
grönsaker transporterades från Mälaröarna och såldes varje dag. Källa: Ekerö
bildarkiv
Människans avtryck
Med det förbättrade vägnätet och den allt vanligare personbilen,
kom nya bebyggelsemönster att uppstå. Vägkorsningar, nya som
gamla, där det tidigare inte funnits någon bebyggelse blev nu
intressanta för olika typer av näringsverksamhet. Där uppstod
bland annat matvaruaffärer och/eller bensinmackar och småskaliga industrier, gärna även med en bostad för näringsidkaren. Efterhand har några av dessa korsningar att utvecklats till större
handelsplatser eller rekreationsområden, ibland med platser för
natur- och kulturturism.
På samma sätt som det förbättrade vägnätet gav upphov till nya
typer av bebyggelse i nya lägen, kom kommunsammanslagningarna att leda till en motsvarande utveckling. Det var nu inte
längre självklart att kyrkbyn var den givna platsen för utökad
samhällsservice. Vid kommunsammanslagningarna, de första på
1950-talet och den sista i början av 1970-talet, ville man undvika
att favorisera ett av flera tidigare kommuncentra i de nybildade
kommunerna, när samhällsservicen skulle byggas ut med funktioner som kommunhus, skolor och läkarstationer. Därmed valdes ibland helt nya och neutrala lägen för samhällsfunktionerna,
ofta med strategiska placeringar i förhållande till vägnätet. Det
sistnämnda berodde på det minskade användandet av vattenlederna, till förmån för vägarna, vilket förändrat tyngdpunkterna
på Mälaröarna. Därmed lades grunden för nya samhällen, att
bygga vidare på i framtiden.
Samtidigt som biltätheten ökade så ökade också antalet permanentboende med arbetsplatser utanför kommungränsen. För dessa öbor, som fick sitt levebröd på annat sätt än via jordbruk eller
uttag av lokala naturresurser, avgjordes valet av bostadsplats av
andra kriterier än för tidigare generationer. Närheten till utkomsten var fortfarande betydelsefull, men då utifrån ett pendlarperspektiv, där ett välfungerande transportnät är betydelsefullt.
Därmed kom istället kriterier som närhet till vatten, liksom till
fritids- och servicemöjligheter att prägla placeringen av det sena
1900-talets bebyggelse, både vid uppförandet av större bostadsområden och vid byggandet av enskilda hus. Bostäder i strandnära lägen har därmed blivit allt vanligare och allt mer efterfrågad, en utveckling som fortsatt in på 2000-talet. Den förändring
som påbörjades redan under 1900-talets första decennier, genom
uppförandet av enstaka sommarnöjen, har under de senaste 50
åren påtagligt förändrat bebyggelsestrukturen på Mälaröarna,
framför allt i närheten av och utmed transportvägnätet in till
Stockholm.
Med det förbättrade vägnätet ökade således kontakten mellan
stad och land. Närheten till huvudstaden fortsatte att under resten av 1900-talet prägla och förändra livet på öarna och därmed
även bebyggelsen och kulturlandskapet. Trafiken på vägarna
mellan Mälaröarna och Stockholm intensifierades kontinuerligt,
framförallt när möjligheterna att inneha egen bil ökade för det
stora mertalet invånare. De befintliga vägarna kom ibland att
anses för smala och även för slingriga, varför några av dem breddades och fick nya dragningar, något som i vissa fall förändrade
kulturlandskapet påtagligt. Under samma period kom även ett
flertal äldre broar att ersättas av nya, ofta både bredare och högre än sina föregångare.
21
Tätortsbandets karaktärsområden
Södra Färingsö
SÖDRA FÄRINGSÖ
SKÅ FLYGFÄLT
BERGHÄLL
SOCKARBY
BÅLBERGET
S Ö D R A FÄ R I N G S Ö S
ODLINGSLANDSKAP
SKÅ-EDEBY
STENHUGGARBYN
STOCKBY
STENHAMRA
SÅNGA SLÄTTEN
VÄSBY
KLEVBERGET
TUNA
SKÅ KYRKA
SKÅ SLÄTTEN
BERGA
LÖVHAGEN
SJÖHÄLL
TÖRNBY
MÖRBY
SVANHAGEN
FOGELÄNGEN
STENHAMRA
STOCKBY
ERIKSBERG
SKOGBY
SÖDERBERGA
TROXHAMMAR
TUREHOLM
ENEBY
SÄBY
SKÅ SLÄTTEN
HAMMARGÅRDEN
LANDHOLMEN
ENLUNDA
STJÄRTNÄS
Karta över delområdet Södra Färingsö. Grundkarta från Ekerö kommun/Lantmäteriet.
22
LULLEHOV
Tätortsbandets karaktärsområden
Södra Färingsö
Tätortsbandets karaktärsområden
SÖDRA FÄRINGSÖ
NATURLANDSKAPET
Landskapet på Södra Färingsö karaktäriseras av sin småbrutenhet med låglänta marker, omgivna av kuperad skogsterräng2.
Sånga- och Skåslätten ligger på de centrala delarna av Södra
Färingsö. Körsbär, ask, asp, slånbär och nyponros är typiska inslag i de många bryn som omger de öppna markerna. Höjderna
är till stor del bevuxna med barrträd. Från Skå kyrka sluttar
marken mot söder och öster ner till Mälaren. Mot Törnbyviken,
Långtarmen och Lullehov ligger låglänta sluttningar med milda
klimatbetingelser. En av de tydligaste bergformationerna är det
höga Bålberget3 i Stenhamra där det tidigare legat en fornborg
och senare även Stenbrottet.
VÄGSTRUKTURER OCH TRANSPORTNÄT
Fornborgarna på bergsknallarna är de äldsta synliga lämningarna av infrastruktur. Borgarna visar var de viktiga segellederna
gick under vikingatiden. De har också fungerat som landmärken
för sjöfararna. På Bålberget i Stenhamra och strax norr därom
ligger rester av fornborgar.
Det interna vägnätet uppkom till att börja med mellan gårdar,
byar och kyrkorna, exempel på detta är vägen mellan Stockby
(dagens Stenhamra) och Sånga kyrka samt den slingrande vägen
mellan Landholmen och Söderberga. Möjligheterna att omforma
landskapet var begränsad för dåtidens människor och därför
förlades vägarna oftast i ägogränser och följde terrängen. Utmed äldre vägar finns ibland milstenar och en sådan står utmed
vägen, strax öster om Svanhagen. De äldsta vägarna på Södra
Färingsö härstammar troligen från medeltiden och flera delar av
detta vägnät är fortfarande i bruk (se häradskarta sid 10).
2 Beskrivning från Ekerökilen, RTK skrift om upplevelsevärden i Stockholms gröna kilar.
3 Namnet Bålberget omnämns i boken Stenhamra minnen från sekelskiftet, S. Låås 1959
Från mitten av 1800-talet, och cirka 100 år framåt, spelade ångbåtstrafiken en viktig roll för kommunikationen mellan Mälaröarna och Stockholm. På Södra Färingsö fanns ångbåtsbryggor
vid Stenhamra, Stockby, Ekenslund, Eriksberg, Marieberg, SkåSäby, Stjärtnäs, Hagaberg, Lullehovsbron, Fogelängen, Mörby.4
Dessutom hade Stenbrottet en egen brygga för lastning. Ångbåtsbryggorna var dåtidens busshållplatser och samlingspunkter. Mellan bryggorna och bebyggelsen inne på ön ledde vägar
som en viktig förbindelse dem emellan.
Parallellt med ångbåtstrafiken utvecklades även landförbindelsen, bland annat genom byggandet av broar. Vid Lullehov byggdes den första flottbron 1830. Den ersattes 1929 av en träbro och
på 1970-talet byggdes den nuvarande betongbron. På så sätt fick
landsvägen mot Ekerö och Stockholm en större betydelse och
började trafikeras med busstrafik under 1920-talet. Bussgaraget
på Färingsö byggdes 19235 vid Korslöt/Vifärna (utanför Tätortsbandet).
4 Ångbåtsbryggornas läge enligt Fritzes ångbåts- och turistkarta öfver Stockholms omgifningar
(1907-1908)
5 Källa: www.arleborg.com/moab
Ångbåtsbryggorna blev trafiknoder och mötesplatser. Under nära 100 år från
mitten av 1800-talet gick transporter av människor och varor via vattnet.
Källa: www.arleborg.com/moab
23
Tätortsbandets karaktärsområden
Södra Färingsö
När nya bostäder tillkom i t.ex. Stenhamra på 1950-talet ökade
trafikantunderlaget och Svanhagen blev en nod med service såsom post, affär och bensinmack i korsningspunkten mellan tre
vägar. Detta vägnät finns idag så gott som intakt.
BEBYGGELSESTRUKTUREN
Bebyggelsen på Södra Färingsö är än idag starkt präglad av jordbrukssamhällets förutsättningar, vilket innebär att bebyggelsen
i huvudsak är lokaliserad till lägen som inte hotade försörjningsmöjligheterna, till exempel på platser där förutsättningarna för
odling var dåliga, mot höjdryggar i landskapet eller i övergångszonen mellan skog och odlingsmark. Tydliga exempel på jordbrukssamhällets bebyggelsestruktur är byarna Troxhammar, Berga,
Söderberga och Väsby intill Skå kyrka. Till denna bebyggelsekategori hör också enskilda jordbruksenheter och torp, som Landholmen, Eneby, Törnby och Lilla Stockby. Stenhuggarsamhället
Stenhamra är ett uttryck för hur icke odlingsbar mark, som miljön på och invid granitberget, kommit att användas för andra ändamål. (Se vidare i avsnittet om Stenhamra-Stockby samt i dokumentet Värdebeskrivning för Stenhamra stenhuggarsamhälle.)
Skå kyrka anlades under sent 1100-tal, troligen som gårdskyrka till Tuna gård.
Vid Tuna ligger Färingsös största gravfält från yngre järnåldern, vilket tyder på
gårdens centrala betydelse för Södra Färingsö. Kyrkskolan, Skå skola har tillsammans med kyrkan haft en central roll för samhället i Skå socken. Foto E.Wade
Till jordbruksverksamheten hör också trädgårdsodlingarna, med
tillhörande bebyggelse, där man odlat frukt, grönsaker och blommor för avsalu. Några av dessa är Eriksberg, Törnbyviken och
Stockmos fruktindustri, den sistnämnda i Stenhamra. Ett betydelsefullt uttryck för jordbruksamhällets organisation är Skå
kyrka och det i Mörby belägna prästbostället, två miljöer som
varit samlingsplatser och haft en central roll för informationsspridningen, samtidigt som de var symboler för den överordnade
makten i samhället.
24
Exempel på jordbrukslandskapets äldre bebyggelsestruktur är Landholmen.
Foto E.Wade
Utöver denna äldre bebyggelse, formad av jordbrukssamhällets förutsättningar, finns även ett flertal bebyggelsemiljöer från
andra halvan av 1900-talet och början av 2000-talet, vars utformning och placering valts oberoende av bondesamhällets villkor. Placeringen av dessa bostads- och verksamhetsområden har
i huvudsak styrts av nya transportsystem och försörjningssätt,
men även välfärdssamhällets nya livsmönster har inverkat på
Tätortsbandets karaktärsområden
Södra Färingsö
Golfbanan i Troxhammar ligger på gammal odlingsmark. Foto E.Wade
Stockmos fruktindustri i Stenhamra Foto V.Wenander
placering och utformning. Exempel på detta är den koncentration
av samhällsservice, bestående av bland annat post och mataffär
som under mitten 1900-talet uppstod i vägnoden Svanhagen.
Andra exempel är golfbanan och butiksbyn i Troxhammar.
Villa- och radhusbebyggelsen, som uppstod först under 1900-talet,
finns dels som samlade bebyggelseområden med permanentbostäder eller sportstugor, dels som enskilda element i landskapet.
Det förstnämnda finns bland annat i Stenhamra och Svanhagen,
medan de enskilda villorna finns utspridda över hela området,
dock till övervägande del i anslutning till Mälaren eller vid befintliga äldre byar.
Nu (år 2008) pågår en, för vår tid tidstypisk och genomgripande
förändring av 1900-talets fritidshusområden, där befintliga sportstugor och fritidshus rivs och ersätts med större enfamiljsvillor.
För att de stora villorna ska kunna få plats i den, för sportstugorna så karaktäristiska och kuperade bergsterrängen genomförs
ibland omfattande plansprängningar som radiakalt omformar
landskapet. Exempel på sådana områden är Berghäll i Stenhamra och Mörby och Stjärtnäs i Skå.
Stenhamra skola är del av det moderna centrum som började byggas i Stenhamra på 60-talet. Foto E.Wade
25
Tätortsbandets karaktärsområden
Södra Färingsö
SVÅRLÄSTA KULTURMILJÖER
Nedergården i Stenhamra är det enda bostadshus som återstår från byn Stockby.
På lagaskiftes kartan från 1853 ligger fyra gårdar med drygt 30st hus längs
denna gata. Foto V.Wenander
1900-talets omvälvande samhällsutveckling, med nya funktionsbehov och nya typer av bebyggelse har i vissa fall medfört radikala förändringar av det befintliga kulturlandskapet, i andra
fall har förändringarna varit mindre. En betydelsefull och identitetsbärande bebyggelsemiljö som blivit svår att läsa på Södra
Färingsö, är den före detta byn Stockby. Den låg i anslutning
till den vägkorsning som idag fungerar som tätorten Stenhamras
centrum. Här låg byn Stockby, bestående av fyra gårdar, fram
till slutet av 1960-talet. Då revs merparten av bostadshusen och
ekonomibyggnaderna, för att istället ge plats åt moderna servicefunktioner för de människor som efterhand kommit att bosätta
sig i området tack vare verksamheten vid stenbrottet. Delar av
den före detta byn Stockby finns kvar, men kan vara svår att
identifiera. I stora drag kvarstår ett bostadshus och ett par ekonomibyggnader samt spridda kulturväxter och vägsträckningar.
Detta gör att ägogränser och strukturella indelningar fortfarande går att upptäcka.
Några av bebyggelsemiljöerna på Södra Färingsö har uppstått
tack vare de unika förutsättningarna hos respektive plats, i kombination med människor som uppmärksammat platsernas möjligheter. Exempel på sådana miljöer är stenhuggarverksamheten i
Stenhamra, båtvarvet i Stjärtnäs, industrianläggningen i Stockmos och Svanhagens IP. På Färingsö finns också verksamheter
som på sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, av olika skäl förlades
på, vad man ansåg var lämpligt avstånd från huvudstaden. Det
rör sig om olika typer av anstalter och av dessa ligger Hammargården inom Tätortsbandet.
Stjärtnäs varv Foto E.Wade
26
Tätortsbandets karaktärsområden
Södra Färingsö
Under de senaste 30 åren har odlingslandskapet bitvis omvandlats, dels med anledning av den ökade efterfrågan på fritidsysselsättningar, dels på grund av den ökade efterfrågan på bostäder. Anläggandet av golfbanan i Troxhammar och etablerandet
av hästnäringar i bland annat Eknäs och Eneby har inneburit
större förändringar av det tidigare jordbrukslandskapet. På samma sätt har uppförandet av bostadsenklaver, framför allt i Stenhamra, medfört att odlingslandskapet på dessa platser nästan
utraderats.
VÄRDEFULLA KARAKTÄRSDRAG PÅ SÖDRA FÄRINGSÖ
Odlingslandskapet med Sånga- och Skåslätten är karaktäristiskt för Södra Färingsö, eftersom det vittnar om en markanvändning som är ca 1000 år gammal. Människans sätt att bruka
och bebo landskapet är en viktig identitet för Södra Färingsö.
Den öppna slätten norr om Svanhagen och Stenhamravägen bör
fortsätta att brukas för jordbruk och hästnäring. Likaså bör de
öppna och vidsträckta vyerna som sträcker sig från Hammargården, via Troxhammars golfbana ner mot Landholmen och Säby
bibehållas.
EW 2008
Hästnäringen håller landskapet öppet och skapar nya strukturer i både odlingslandskapet och i skogen. Hästarna närvaro är en levande del av Tätortsbandet
men deras anspråk behöver planeras för att skydda både landskapet och djuren.
Illustration av Emily Wade
EW 2008
Hästnäringen finns numera på ett flertal platser på Södra
Färingsö, till exempel vid Eneby, Berga, Skå kyrkby och Stenhamra, både som ridanläggningar vid gamla gårdar och som nyetablerade hästgårdar. Hästgårdarna är en samtida anpassning
av jordbruket till dagens förutsättningar och är därför ett av vår
tids tillägg till kulturarvet. Det är därför troligt att hästnäring
kommer att tillskrivas ett kulturhistoriskt värde i framtiden och
dess avtryck i kulturmiljön bör därför förvaltas med eftertanke.
Bebyggelsens samlade placering i odlingslandskapets bryn är
ett viktigt karaktärsdrag för Södra Färingsö. Till odlingslandskapet hör också de medeltida kyrkorna Skå och Sånga, som är väl
synliga från slätten. Samma typ av bebyggelseplacering bör även
fortsättningsvis eftersträvas i till exempel Söderberga, Törnby,
Landholmen, Troxhammar, Berga och Sockarby. Det innebär
att nya hus bör läggas intill befintliga tomter och att den öppna
marken framför och den trädbevuxna höjden bakom ska synas.
Policydokument för ny bebyggelse inom befintliga byar som Söderberga och nya bebyggelsegrupper bör tas fram. Dokument bör
kortfattat rekommendera höjd och storlek på hus, växter längs vägar, gatubredd och avstånd från hus till gata.
Söderberga är ett fint exempel på by där nya hus bör hålla befintliga husens
skala och placeras i brynet mot fria åkrar. Illustration av Emily Wade
27
Tätortsbandets karaktärsområden
Södra Färingsö
Frukt- och trädgårdsnäringen har varit oerhört betydelsefull
för Mälaröarna och präglat kulturlandskapet sedan mitten av
1800-talet. Ett viktigt karaktärsdrag inom Tätortsbandet är därför fruktodlingarna, som återfinns såväl som industriodlingar och
i villaträdgårdar. Odlingarna är ofta lokaliserade i sluttningar
med gynnsamma klimatlägen ner mot Mälaren. Fruktodlingarnas belägenhet, sättet att plantera, byggnadernas verksamhetsanpassade form samt variationen av frukt och grönsaksorter har
varit karaktärsdanande för området. Därför bör detta arv fortsättningsvis värnas och visas inom bland annat Tätortsbandet.
Kulturväxter såsom ask, ek, alm, lind, bok, plommon och syrén
vid äldre bebyggelsemiljöer, vittnar om en gammal trädgårdskultur. Vid försvunna bosättningar finns ofta kulturväxterna kvar
som läsbara spår från mänsklig påverkan. För att bibehålla och
förstärka Tätortsbandets trädgårds- och odlingskaraktär, föreslås
att kunskapen om dessa kulturväxter sprids, och att nyplantering
och föryngring av befintliga växter uppmuntras vid ny bebyggelse
samt vid befintlig.
Skå Kyrka och Skå skola utgör en unik och värdefull helhetsmiljö med stora kulturhistoriska värden för sin kontinuerliga skolanvändning. Skolträdgården har kvar sina strukturer och visar
prov på en mönsterträdgård, ritad av J A Strandberg, beskriven i
boken Handbok i skolträdgårdsskötsel 1902.6
EW 2008
Vidsträckt vy mot Skåslätten mellan trädgårdar fulla av fruktträd.
Illustration av Emily Wade
6 Skå skolträdgård, historisk dokumentation och inventering, Å S Modeus, Land
skapslaget och Ekerökommun, 2003
EW 2008
Stjärtnäs är en av de ångbåtsplatser där det går att nå vattnet och där verksamheten fortfarande är vattenanknuten. Illustration av Emily Wade
28
Tätortsbandets karaktärsområden
Södra Färingsö
Landskapet omkring ska fortsättningsvis skyddas från förändrat
utseende. Byggnader med direkt koppling till skolverksamheten
kan komplettera miljön så länge trädgårdshistoriska värden inte
äventyras. Vårdprogram för skolans miljö bör tas fram för att säkerhetsställa att dess framtida värde behålls.
Skyddvärda biotoper bör vara kända och värnas. De är av intresse både för natur- och kulturmiljövården. Förslagsvis bör en
inventering av stenmurar, alléer och åkerholmar utföras.
Bryggorna och färjelägena är historiskt viktiga platser för
transportväsendet och kontakten mellan land och vatten på
Södra Färingsö. Vattenkontakten bör stärkas vid brofästen och
de ångbåtslägen, som inte är privatiserade, stärkas i sin roll som
allmänt tillgängliga platser. Likaså bör verksamheter som har
koppling till vattnet uppmuntras, t.ex badplatser, bryggor, badhus och varv
Vägnätet På Södra Färingsö är till stora delar mycket gammalt
och följer terrängen och gamla ägogränser. Då de innehar höga
kulturvärden bör deras karaktär bibehållas, och nya vägsträckningar bör utformas enligt samma principer. Genom Stenhamra
bör den gamla bygatans sträckning förtydligas och utgöra stomme vid utbyggnad av samhället.
De gamla vägkorsningarna har blivit samlingspunkter där
handel och service uppstått. Med fördel kan områdena kring
Svanhagen, Troxhammar, Skå kyrkby och Enlundavägen stärkas med bebyggelseutveckling. När nya vägar dras, bör korsningspunkterna analyseras utifrån sin utvecklingspotential, men
också hur de eventuellt påverkar befintliga vägkorsningar.
De särskilda bebyggelsemiljöer som finns på Södra Färingsö
har fått sin form från verksamheten som bedrivits i byggnaderna. Exempel på detta är t.ex Skolmiljön kring Skå kyrka, ungdomsvårdsområdet Hammargården och Skå barnby (som ligger
strax utanför området). Andra exempel är Stjärtnäs båtvarv och
växthusområden som präglas av glashus och öppna fält. Nya
verksamheter i särskilda bebyggelsemiljöer bör verka utan att den
ursprungliga karaktären försvinner.
EW 2008
Hammargården är en av institutionsmiljöerna på Södra Färingsö.
Illustration av Emily wade
Stenhamra stenhuggarsamhälle besitter mycket stora värden som beskrivs närmare i Kulturhistorisk värdebeskrivning
för Stenhuggarsamhället Stenhamra. Utdrag från denna finns
i bilaga 2.
Områden för nöje och fritid återfinns i Stenhamra som idrottplatser, i Svanhagen som bollplaner och sportanläggning, på
badplatser som Mörbybadet och Stockbybadet, i de gamla dansbanorna och i Skå festplats. Dessa bör fortsättningsvis vara en
levande del av tätorten, i anslutning till tillgängliga grönytor.
Fornborgar och platser för vårdkasar finns i Stenhamra på
Bålberget och strax norr därom. De är synliga rester från äldre
samhällen och bör synligöras genom att förstärkas som rekreationspunkter, som utsiktsplatser.
29
Tätortsbandets karaktärsområden
Stenhamra-Stockby
STENHAMRA - STOCKBY
NATURLANDSKAPET
Stenhamra utgörs till stor del av skogsbevuxna berg som avgränsar låglänta öppna marker. De branta klipporna, som är
väl synliga från Mälaren, är på flera ställen ett karaktäristiskt
drag för Stenhamra. I samhällets västra del ligger Bålberget och
Berghäll, men bergsformationer återfinns även öster om Lövhagen, vid Stockby hällar och norr om Stockmos. Däremellan ligger
böljande fält som har lämpat sig för jordbruk och fruktodling,
men idag är stora delar av den öppna marken bebyggd. Utanför
bebyggelsen breder Sångaslättens leror ut sig. Strandzonen är
till största del brant sluttande mot söder. Området kring Sjöhäll
är bevuxet med strandskog med inslag av ek.
VÄGSTRUKTURER OCH TRANSPORTNÄT
I Stenhamra ligger rester av två fornborgar, som är de äldsta
synliga lämningarna av infrastruktur. En är belägen vid Andersberg och den andra på Bålberget, som i stora delar försvann under Stenbrottets verksamhetsperiod.
De äldsta vägarna i Stenhamra är troligen Stockby bygata, nuvarande Stenhamravägen, Vallviksvägen, Gnejsvägen och Solbackavägen mot Sockarby och Sundby. Dessa härstammar från
tiden då dagens centrum i Stenhamra bestod av den oskiftade
byn Stockby, alltså från 1600-talet och fram till mitten av 1800talet.
Ångbåtstrafiken som spelade en viktig roll för kommunikationen
mellan Mälaröarna och Stockholm, beskrivs under kapitlet Människans avtryck. I Stenhamra fanns två ångbåtsbryggor, en vid
stenhuggarsamhället Stenhamra och en nedanför byn Stockby.7
Dessutom hade stenbrottet en egen brygga, för lastning av sten.
Ångbåtsbryggorna var en av dåtidens mötesplatser för människor, men också för olika transportmedel. Stockbybryggan, invid
dagens badplats, hade förbindelse med Stockby via Gnejsvägen
och Vallviksvägen.
Med den förbättrade broförbindelsen vid Lullehov 1929 underlättades vägtransporterna till Ekerön och fastlandet. Busstrafiken
kom igång på allvar på 1930-talet. I takt med den ökande befolkningsmängden i Stenhamra, med start efter Andra världskriget, har buss- och bilpendlingen mellan Stockholm och Södra
Färingsö ökat påtagligt på den gamla vägen till Svanhagen och
vidare in mot Stockholm.
Inne i samhället Stenhamra har vägnätet utvecklats och kompletterats i takt med tätortens expansion. I de mer organiskt
framvuxna bebyggelseområdena har vägarna fått en mer fri
sträckning, medan vägnätet i de senaste årtiondenas bebyggelseenklaver kännetecknas av ett styrt vägnät med återvändsgator.
Ett separat system av gångvägar, delvis spontant uppkomna förbinder de olika bostadskvarteren och grönytorna med varandra.
Ekbacken vid Sjöhäll är en tätortsnära skog mellan Stockbybadet och Sjöhäll.
Foto E.Wade
30
7 Ångbåtsbryggornas läge enligt Fritzes ångbåts- och turistkarta öfver Stockholms omgifningar
(1907-1908)
Tätortsbandets karaktärsområden
Stenhamra-Stockby
BEBYGGELSESTRUKTUR
Tätorten Stenhamra uppstod i början av 1900-talet och har sitt
ursprung i den stenbrottsverksamhet som 1884 startade i de
nordvästra delarna av dagens samhälle. I det område som idag
fungerar som Stenhamras centrum, låg då sedan lång tid tillbaka, byn Stockby, som bestod av fyra gårdar omgivna av byns
odlingsmarker. Bostadshusen till Nedergården, Nästgården,
Mellangården och Oppgården låg längs dagens Stenhamraväg/
Vallviksväg och till varje fastighet hörde fem till tio byggnader.
Invid Solbackavägen, infarten från nordost, finns ett gravfält
från järnåldern. Det indikerar att här funnits en by sedan järnåldern, däremot kan läget för den bosättningen ha legat närmare
gravfältet än Stockby.8
Utöver bebyggelsen i Stockby och den så kallade stenhuggarbyn,
uppfördes Stenhamras äldsta bostadsområden runt förra sekelskiftet när Stenhuggarbyn inte längre rymde alla anställda.
Därefter har ny bebyggelse vuxit fram organiskt, genom att nya
markområden successivt tagits i anspråk. Den kronologiska ordningen för de hur olika bostadsområdena tillkommit och åt vilka
håll Stenhamra expanderat, kan tydligt avläsas genom byggnadernas ålder inom respektive område. De äldsta husen ligger i
anslutning till stenbrottet och därifrån har nya områden anlagts
och bebyggts mot öster, inåt landet. På 1960-talet hade bebyggelsen nått fram till Stockby och runt 1970 revs merparten av
husen i Stockby, för att istället ge plats åt för samhällsservice.
På Nedergårdens plats förlades ett dagis, på Nästgårdens tomt,
en bensinmack, på Mellangårdens tomt uppfördes Konsum och
Uppgårdsskolan och på Oppgården blev det öppen förskola. Kvar
av den gamla byn finns idag ett bostadshus, ett par ekonomibyggnader, några husgrunder och en del kulturväxter. Under samma
period bebyggdes också stora markområden nord- och sydost om
centrum.
Denna bebyggelse har i huvudsak uppförts som separata enklaver, en princip för byggnation som även använts vid uppförandet
av fler bostadsområden under det sena 1900-talet.
Även placeringen av Stenhamras konsumbutik berättar om
8
Sven Burell
Karta över Stenhamras årsringar. Landskapslaget AB. Ortofoto från Ekerö kommun
samhällets utveckling och hur dess hjärta förskjutits från
Stenhuggarbyn och upp till platsen för Stockbys tidigare bykärna. Under lång tid låg Konsum nere i Stenhuggarbyn, men flyttades i början av 1950-talet till Vallviksvägen 13, för att 20 år
senare etableras på Mellangårdens tomt i dagens centrum.
Bebyggelsen i Stenhamra består till övervägande del av bostadshus, i form av villor, radhus, kedjehus, atriumhus och ett begränsat antal flerfamiljshus. Tack vare Stenhamras kontinuerliga och
successiva expansion uppvisar Stenhamra idag ett brett och pedagogiskt tvärsnitt av det svenska 1900-talets bebyggelsetyper,
inklusive trädgårdar och vägsystem.
31
Tätortsbandets karaktärsområden
Stenhamra-Stockby
Parallellt med uppförandet av hus för permanentboende, har området Berghäll, i norra delen av Stenhamra, bebyggts med sportstugor och fritidshus under mitten av 1900-talet. Under 2000-talet har en mängd av dessa fritidsbostäder rivits och ersatts med
större enfamiljsvillor, vilket medfört att den kuperade terrängen
plansprängts.
SVÅRLÄSTA KULTURMILJÖER
I Stenhamra finns två kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsemiljöer som har stor betydelse för den lokala identiteten, men som
är svåra att läsa. Den ena är Stockby bykärna, vars bebyggelse
är nästan helt utraderad (läs mer om Stockby ovan). Ägogränser,
vägnät och kulturväxter gör dock att det fortfarande är möjligt att
uttolka hur bykärnan en gång varit organiserad. Den andra, i dagsläget svårtolkade bebyggelsemiljön är den forna stenbrytningsverksamheten vid stenbrottet. (Mer om stenhuggarverksamheten
kan läsas i Kulturhistorisk värdebeskrivning för Stenhamra
Stenhuggarsamhälle.) Området för själva stenindustrin har bitvis utsatts för påtaglig åverkan, bland annat i samband med
hämtning av stenkross under 1900-talet. Det före detta industriområdet är idag kraftigt slybevuxet, vilket ytterligare försvårar
förståelsen av det tidigare karga och välorganiserade industrilandskapet.
Vid 1900-talets början fanns en tydlig gräns mellan jordbrukssamhället Stockby och stenhuggarsamhället Stenhamra. Gränsen markeras än idag av en stenmur som nu ligger inne i tätorten
Stenhamra.9 Muren har sin början vid Vallviksvägen och följer
Kartöverlagring mellan dagens Stenhamra och lagaskifteskartan över Stockby
från 1853. Landskapslaget AB. Ortofoto från Ekerö kommun
9 Sven Burell
32
Det första konsum låg nere i Stenhuggarbyn. På 50-talet flyttades verksamheten till Vallviksvägen. På 60-talet-talet brände man ner den föfallna Mellangården för att
bygga den äffär som ligger där idag. Päronträdet på gaveln stod bredvid det gamla boningshuset. Foto V. Wenander samt arkivbild från 100 års jubulemsskriften
Tätortsbandets karaktärsområden
Stenhamra-Stockby
Klyvarestigen norrut. Den ligger väl synlig, men idag tycks få
personer ha kännedom om dess existens och betydelse.
I Stenhamra finns något så ovanligt som lämningar efter två
fornborgar, både belägna i Stenhamras nordvästra del. Den ena
ligger på det granitberg där materialet till stenindustrin hämtades. Därför är denna fornborg relativt kraftigt skadad, men den
är fortfarande möjlig att förnimma. Området är dock slybevuxet
och svårtillgängligt.
Den tidigare så betydelsefulla kopplingen mellan landet och
vattenvägarna är idag inte längre självklar i Stenhamra. Dessa
övergångszoner och kontaktpunkter mellan den välkända hemmiljön och den utanförliggande omvärlden symboliseras av lastoch ångbåtbryggorna. Lägena för bryggorna är ännu läsbara,
genom vägsträckningar och stenfundament, men inte så tydligt
läsbara som man skulle kunna önska.
VÄRDEFULLA KARAKTÄRSDRAG I STENHAMRA - STOCKBY
Idag karaktäriseras samhället Stenhamra av småhusområden,
byggda i enklaver från 1950-talet och framåt. Centrum som
ligger på samma plats som den gamla radbyn Stockby, följer till
stor del de gamla ägogränserna, men präglas idag av vidsträckta
asfaltsytor intill stora hus med slutna fasader, långt ifrån det
täta gytter av byggnader som en gång utgjorde Stockby.
Bryggor och ångbåtslägen är historiskt viktiga platser för
vattenkontakt i Stenhamra. Fortfarande är Stockbybadet en betydelsefull samlingsplats vid vattnet. Fortsättningsvis bör vattenkontakten utvecklas, vilket är särskilt intressant ur ett kulturhistoriskt perspektiv, vid ångbåtslägena.
Stockmos omfattande fruktodlingar kan fortfarande skönjas
vid Apelvägen och är tillsammans med villatomternas många
fruktträd, fortfarande en präglande karaktär för Stenhamra.
Närvaron av fruktträd bör vara en del av Stenhamras identitet
framöver.
Stenhuggarbyn utgör ett för Stockholm unikt industriminne
som varit grunden för det moderna Stenhamras framväxt som
centralort på Färingsö. Den särskilda bebyggelsemiljön med
kringområden som beskrivs i Kulturhistorisk värdebeskrivning
för Stenhamra stenhuggarsamhälle bör stärkas som en del av
Stenhamras identitet framöver. Se utdrag av värdebeskrivningen
i bilaga 2.
1900-talets årsringar är en värdefull karaktär av Stenhamra.
Respektera respektive bebyggelseenklavs karaktärsdrag och låt
dem genomsyra renoveringar, ombyggnader och eventuell förtätningar. För att bygga vidare på bostadskaraktärer vid nya bostadsområden, kan man fortsätt skapa ”årsringar” av samtida
bebyggelse som adderas till befintlig bebyggelse.
Gränsen mellan Stockby och Stenhamra går fortfarande att uttolka i muren bredvid Stockbygården på Vallviksvägen. Foto E.Wade
Infarterna till Stenhamra, före detta Stockby följer fortfarande
gamla vägsträckningar och ägogränser, liksom tomterna i centrum följer de fyra gårdsindelningarna i Stockby. Vallviksvägen,
Stenhamravägen, Gnejsvägen och Solbackavägen är exempel på
äldre vägstrukturer. En stor del av samhällets identitet kan stärkas genom att dessa strukturer förstärks i befintlig och ny bebyggelse. Bibehåll även den böljande karaktären hos samhällets två
infartsvägar.
33
Tätortsbandets karaktärsområden
Lindön
LINDÖ
LINDÖN
LULLEHOV
KAVLEBERGET
VÄSTERÄNG
BETHLEHEM
LINDÖBRO
MALMVIK
LINDÖ
TAPPSUND
GRAVKULLEN
Karta över delområdet Lindö . Grundkarta från Ekerö komun/ Lantmäteriet
LINDÖ
NATURLANDSKAPET
landskapet fram till Malmvik, den före detta ångbåtsbryggan vid
Långtarmen, till Wallenbergs begravningsplats och till Lindö.
Den idag privatiserade Malmviks sjöväg leder förbi trädgårdsmästeriet vidare mot Malmviks interna vägnäte. Strax sydväst
om Malmviks trädgård står en milsten.
Den nya Ekerövägen tillkom på 1990-talet med det ökade behovet av större väg. Den förlades nedanför den gamla landsvägen,
som är kantad av lindar. Vägens fick en sträckning som anpassades till landskapet10 utformades av landskapsarkitekt Arne
Segerros. Vägen fick hedersomnämnande i Vackra vägars pris
1998.
Vid samma tillfälle tillkom tunneln genom berget vid Nedre
Lindö. Den gamla vägsträckningen är trots detta lätt att identifiera och den används idag bland annat som cykelväg. Även vägen mellan Bethlehem och Lullehovsbron har dragits om under
senare tid, men den äldre vägsträckningen finns bevarad även
här.
10 Efter protest från Ralph Erskine mot en dragning i rak linje över ön.
Landskapet på Lindön karaktäriseras av de skogsbevuxna
höjdryggarna och de låglänta markerna ner mot Långtarmen
och Malmvikssjön De flacka stränderna närmast Långtarmen
översvämmas på vårarna. De tydligaste höjderna är Kavleberg,
höjdryggen som sträcker sig österut från Malmvik till bergknallen
söder om Lindö.
Lindön sitter idag ihop med Lovön vid Lindöbro, men skiljs från
Ekerön av Tappsundet och från Färingsö av Lullehovssundet.
Både öns storlek och strandlinje har ökat i takt med landhöjningen. Den kulle där Wallenbergs begravningsplats ligger består, liksom delar av den nordliga höjdryggen, av isälvsavlagringar med
inslag av klapperstensfält.
VÄGSTRUKTUR OCH TRANSPORTNÄT
34
Vägstrukturen på Lindön är lättöverskådlig och utgörs i huvudsak av Ekerövägen i östvästlig riktning och Färentunavägen som
löper från Tappström till Färingsö via Lullehov. Den gamla allén
ligger parallellt Ekerövägen och används idag som cykelväg. Från
dessa vägar löper trädkantade mindre vägar genom herrgårds-
Dagens Ekeröväg anlades på 1990-talet. Den äldre allén, som idag är cykelväg,
går parallellt med åsen. Foto E. Wade
Tätortsbandets karaktärsområden
Lindön
Nuvarande broar (och deras föregångare) som förbinder Lindön
med omgivande öar, har efter broarnas tillkomst haft stor betydelse för öns funktion som passage mellan Mälaröarna och
Stockholm. De första broarna uppfördes under det tidiga 1800talet och har sedan dess hunnit ersättas med bredare och stabilare broar. Den klaffbro som byggdes 1828 mellan Lindön och
Tappström, ersattes på 1880-talet med en öppningsbar träbro,
bekostad av O.A. Wallenberg, Malmviks ägare. De efterföljande
broarna byggdes 1930 och 1970. Familjen Wallenberg var också initiativtagare till bildandet av Mälaröarnas Omnibuss AB
(MOAB) 1930, en transportform som gynnades av det då kompletta brosystemet.
Tappströmsundet har under lång tid varit hårt trafikerat, både
av material- och persontransporter. Ångbåtstrafiken hade en
hållplats vid Malmviks brygga och vägen ner till den bryggan
kantas fortfarande av åldrande pil och alträd. Det fanns även
en ångtrafikled norr om Lindön, med en tillhörande brygga mot
Malmvikssjön, men denna linje var glesare trafikerad.
BEBYGGELSESTRUKTUR
Lindön har, liksom övriga öar i Tätortsbandet nyttjats av människan under lång tid och på öns östra delar, vid Lindö, finns
flera fornlämningar, bland annat i form av stensättningar och
gravplatser. Den östra delen har också varit klostermark.
Större delen av Lindön hör till gården Malmvik, som stammar
från 1600-talets stormaktstid då stora jordegendomar delades ut
till adeln. Malmviks Säteri har anor från 1300-talet som Kungsgård. Då byggherren Erik Larsson (von der Linde) förvärvade
marken på 1600-talet inköptes även Lindö Gård på den östra
delen av ön. Malmvik hade till en början säterirättigheter, något som fortfarande är läsbart genom öns utpräglade herrgårdslandskap, bestående av stora och öppna odlingsmarker och några
torp och gårdar som lytt under Malmvik. Herrgårdskaraktären
förstärks av att betydelsefulla platser och byggnader på ön betonas genom trädkantade vägar.
Merparten av bebyggelsen på ön är koncentrerad till området
runt Malmviks huvudbyggnad, men det finns även hus vid Västeräng, Nytorp, Lullehov, Lindöbro och Lindö. På ön finns det
Milsten vid Malmvik . I bakgrunden syns trädgårdsmästeriet och den allé som
leder ner till huvusbyggnaden. Foto E.Wade
iögonfallande och väl synliga landmärket Wallenbergs begravningsplats, placerat på en naturlig höjd som planterats med lövträd och ytterligare markerats genom att vägen dit är kantad av
en tujaallé. Familjen och senare stiftelsen Wallenberg har ägt
Malvik sedan 1867.
SVÅRLÄSTA KULTURMILJÖER
Bebyggelsen vid Malmviks gård och Lindö gård, de gårdar som
under mycket lång tid präglat kulturlandskapet på ön, är relativt
dolda från de större vägarna.
Liksom för övriga delar av Tätortsbandet, är lägena för de före
detta ångbåtsbryggorna något svåra att identifiera, vilket dels
innebär att tidigare livsmönster i området blir otydliga, dels att
de tidigare så betydelsefulla vattenvägarna inte framhålls.
35
Tätortsbandets karaktärsområden
Lindön
VÄRDEFULLA KARAKTÄRSDRAG PÅ LINDÖ
Herrgårdslandskapet är karaktärsdraget för hela Lindön, bestående av de böljande åkrarna, de formella landskapselementen med alléer, Wallenbergs begravningsplats och större solitära
träd.
Hela ön uppvisar en mark- och ägostruktur som präglades under
tiden som säteri och är därmed typisk för stora delar av landskapet på Mälaröarna. Landskapet har samma struktur sedan
flera hundra år och bör därför fortsättningsvis vårdas så att dessa
samband är läsbara.
Bebyggelsemiljön vid Malmvik består av flera bostadshus och
ekonomibyggnader i en sammanhållen färgskala även om anläggningen fått tillbyggnader och ändrat färg i omgångar. Till-
36
sammans visar de på den variation av byggnader som krävs för
ett större lantbruk som tillhör en högreståndsmiljö och bör därför
fortsätta att vårdas som en godsmiljö.
Vägnätet över Lindön har spelat en central roll som ”förmedlande länk” för landtransporter av människor och gods mellan
Stockholm och öarna ute i Mälaren. Fortsättningsvis bör vägnätet präglas av samma höga ambitionsnivå med god anpassning i
landskapet.
Ångbåtsbryggorna var en betydelsefull del av det transportnät
på vattnet, som under större delen av 1800- och 1900-talen haft
stor betydelse för Tätortsbandet överlevnad och utveckling. Därför bör bryggornas lägen fortsättningsvis vara synliga och gärna
tillgängliga för att nå vattnet.
Wallenbergs begravningsplats har använts som begravingsplats även innan godset kom i familjen Wallenbergs ägo. Monumentet är anlagd på en isälvsavlagring och
är ett landmärke med sin formella tujaallé och träden som förstärker höjden. Foto E. Wade
Tätortsbandets karaktärsområden
Lindön
GAMLA VÄGEN I BRYNET + ALLÉ
NYA VÄGEN PÅ KANTEN
ARTIFICIELLA BRYN MELLAN
GAMMAL OCH NY VÄG
Nya Ekerövägen, sektion. Vägen har förankrats i släntfoten, utan att landskapets
karaktär förvanskats. Illustration Landskapslaget AB
37
Tätortsbandets karaktärsområden
Östra Ekerö
ÖSTRA EKERÖ
NÄRLUNDA
ÄLVNÄS
EKERÖ CENTRUM
TAPPSTRÖM
SYLTA
UPPSALA ÅSEN
BRYGGA
EKEBYHOV
MALMEN
BRUNNA
GÄLLSTA Ö
TRÄKVISTA IP
GRÄSÅKER
TRÄKVISTA
JUNGFRUSUNDSÅSEN
JUNGFRUSUND
SANDUDDEN
SKÄRVIK
LUNDHAGEN
ERIKSTEN
RÖDSTEN
FANTHOLMEN
ÖSTRA EKERÖ
Karta över delområdet Östra Ekerö Grundkarta från Ekerö kommun/ Lantmäteriet
38
Tätortsbandets karaktärsområden
Östra Ekerö
ÖSTRA EKERÖ
NATURLANDSKAPET
Landskapet på Östra Ekerö karaktäriseras av Jungfrusund- och
Uppsalaåsens höjder som delvis följer förkastningsbranterna
i nordvästlig-sydostlig sträckning. Mellan höjderna breder dalgångar och låglänta marker ut sig, något som är särskilt tydligt i
det öppna landskapet runt Ekebyhov och Brunna gärde. Höjderna är till stor del skogsbeklädda med bland- och barrskog. Unikt
för naturmiljön är bokskogen kring Ekebyhovs slott, en skog som
planterades vid 1800-talets början och som idag är självföryngrade.
Vid Lundhagen, Jungfrusund, Tranholmen, Ekebyhov och Tappström finns låglänta sluttningar ner mot Mälarens vatten. Vid
Älvnäs, Gällstaö, Rödsten och väster om Tappströmsbron dyker
istället berget brant ner i vattnet.
På ett par platser har 1800- och 1900-talens uttag av naturresurser, som framför allt använts för uppbyggnaden av Stockholm,
inneburit förändringar som påtagligt omformat naturlandskapet, synligt bland annat vid Sandudden. Uttaget av grus och sand
från åsarna har delvis förändrat deras form, och tegelbruket i
Tappström har genom användandet av den tunga isälvsleran
efterlämnat stora lergropar på platsen. Groparna är synliga på
tomten för den större industrifastigheten (f.d. Barnängen), alldeles öster om Ekerö centrum.
VÄGSTRUKTURER OCH TRANSPORTNÄT
Rester av fornborgar finns i närheten av Jungfruhamn (nuvarande Jungfrusund). Fornborgarna, som troligtvis fungerat för rådsmöten för besökande kungar och biskopar under 1400-talet, vittnar om de sjöleder som tidigt uppstod på ömse sidor om Ekerön.
Huvudnerven för vägnätet på Östra Ekerö löpte under lång tid
från Tappström, genom Träkvista och vidare mot Ekeröns västra del. Från denna genomfartsled löpte mindre förbindelsevägar
ut till områdets gårdar, till exempel Gällsta, Närlunda, Brygga
och Ekerbyhov, tidigare Hof och Ekeby. Andra äldre vägsträck-
Bokskogen och arboretumet vid Ekebyhovsslott, planterades på 1800-talet under
familjen Ihres ägo. Idag är boken självföryngrande. Foto E.Wade
ningar är Ekerövägen, vägen över Malmen och Björkuddsvägen,
den sistnämnda övergår längre fram i Ekebyhovsallén. Vägarna
i herrgårdslandskapet, fram till huvudbyggnaden på Ekebyhov,
har sedan gammalt kantats av lindalléer.
Idag finns ett tätmaskigt vägnät över delar av Östra Ekerö. Detta
vägnät är föranlett av och sammansmält med den villabebyggelse
som tillkommet under andra halvan av 1900-talet. I takt med förbättrad levnadsstandard och ökade avstånd till arbetsplatserna,
har även belastningen på vägarna ökat och de utgör idag barriärer i landskapet.
Inom området finns även helt isolerade vägstrukturer, som den
på Solsidan, planlagda och tillkomna vid uppförandet av sommarnöjen under det tidiga 1900-talet. Vid denna tid skedde dock
de flesta persontransporter med ångbåt. Ångbåtstrafiken pågick
under nära 100 år och båtarna lade till vid för ändamålet speciellt avsedda bryggor, vid bland annat Tappström (två stycken),
Lundhagen, Eriksten, Rödsten/Skärvik, Jungfrusund och Älvnäs.
Liksom i Stenhamra används idag platsen för ångbåtsbryggan vid
Lundhagen som badplats. För att hantera de stora grustransporterna fanns det även en särskild utlastningsbrygga från Sanduddens grustag.
39
Tätortsbandets karaktärsområden
Östra Ekerö
Vägarna i de bostadskvarter som tillkommit under 1960-talet och
framåt, karaktäriseras av interna vägslingor som på strategiska
platser ansluter till de större transportsvägarna. Under samma
tidsperiod har även ett separat gång- och cykelvägnät anlagts i
de mest tätbebyggda delarna av området. Detta system förbinder
de enskilda bostadsenklaverna med varandra på ett effektivare
sätt än bilvägnätet.
Över Jungfrusundsåsen och Ekebyhovs slotts ägor finns även ett
utbrett system av gångstigar, motionsspår och ridvägar, ett uttryck för den moderna människans behov av rekreation och fritidsaktiviteter.
Ekerö centrum, planlagt och uppfört under 1980-talet, har en
helt bilfri kärna med ett utifrånmatat trafiksystem, där parkeringsplatserna förlagts utanför bebyggelsen. Denna trafikseparering med bilfria bostadskvarter är ett starkt karaktärsdrag som
präglar Ekerö centrum.
Den tunga leran har lämpat sig för tegelbränning. På bilden syns Tappströms
tegelbruk som lade ner verksamheten på 60-talet. Källa: Ekerö bildarkiv
BEBYGGELSESTRUKTUR
Innan Östra Ekerö blev en plats för sommarnöjen och senare även
för arbetspendlande permanentboende, karaktäriserades området av herrgårdsmiljön runt Ekebyhov och i övrigt av ett småskaligt bondesamhälle, där Träkvista by var gemensam knutpunkt.
Här levde bönder och torpare på att bruka marken, att hålla
djur och att odla frukt och grönsaker för avsalu i Stockholm. När
längre pendlingsavstånd möjliggjordes, kom förutsättningarna
att förändras, och boendet frikopplades från markanvändningen.
Idag hålls de östra delarna av Ekebyhovs dalgång fortfarande
öppen, genom jordbruk och hästnäring. Däremot håller de västra
delarna av dalgången på att förlora sin karaktär som en del av
jordbruksnäringen, eftersom området inte brukas.
40
Runt förra sekelskiftet uppfördes flera sommarnöjen, framför all
utmed vattenlinjen mot Rödstensfjärden, vid Eriksten, Skärvik
och vid Jungfrusund mot Vårbyfjärden, där utsikten lockade och
det fanns ångbåtsangöring i närheten. Ett annat, betydelsefullt
bebyggelseområde från denna tid är Gällstaö, till vilket en terränganpassad plan upprättade år 1915. Planen, som ritades av
Göteborgs 1:e stadsingenjör Albert Lilienberg består av slingrande vägnät med formgivna mötesplatser och oregelbundna tomter. Bebyggelse började uppföras i början av 1920-talet. Liksom i
flera andra, tidiga bostadsområden inom Tätortsbandet har flera
byggnader här, på senare tid, ersatts av betydligt större hus.
Under efterkrigstiden styckades bergiga tomter av, för uppförande av sportstugor och fritidshus. Även ett antal kolonistugor uppfördes, och då ingick odlingsbar mark. Karaktäristiskt för sportstugorna är att de vilar på plintar som försiktigt ställts på den
bergiga terrängen. Ett av de områden, där sportstugor uppfördes
är på bergshöjderna vid Älvnäs gård. Området är idag påtagligt
förändrat och de små stugorna är till stor del ersatta av villor för
permanentboende, vilket även inneburit sprängning och schaktning som förändrat naturlandskapet.
Ekebyhovs slottsmiljö, anlagd på 1600-talet, präglar givetvis
sin närmaste omgivning genom själva slottsbyggnaden och den
Tätortsbandets karaktärsområden
Östra Ekerö
omgivande parkanläggningen, men den präglar även ett vidare
omland. Ägorna, i huvudsak lokaliserade till dalgången, var ursprungligen stora och nyttjades för odling. Under 1900-talets
första hälft bedrevs här en handelsträdgård och trädplantskola, framför allt med inriktning på fruktträd. Antalet fruktträd
i plantskolan uppgick till över 60000 plantor, men man odlade
också grönsaker i stora växthus. Verksamheten på Ekebyhov var
under denna period därmed intimt förbunden med livsvillkoren
för många andra av Ekerös bofasta, som livnärde sig på fruktodling. Dagens herrgårdsmiljö uppvisar rester av såväl den äldre
högreståndsmiljön (till exempel huvudbyggnaden, alléerna och
landskapsparken), som av 1900-talets handelsträdgård (personalbostäder och odlingselement i landskapet). Även om påtagligt
stora delar av odlingsmarken idag är bebyggd, ger vägstrukturerna, ekonomibyggnaderna, den öppna dalgången, alléerna och
de andra elementen i landskapet tillsammans en god bild av hur
Ekebyhovs herrgård tidigare präglat området.
Flygfoto över Träkvista som var den självklara centralpunkten på Östra Ekerö
fram till 1960-talet. Källa: Birgitta Berglund
Från mitten av 1900-talet har antalet småhusområden stadigt
ökat, framför allt med stora befolkningstillskott under 1960- och
1970-talen. Det har inneburit att Ekerö tätort, som sträcker sig
från Närlunda/Tappström i norr till Träkvista i söder, bebyggts
med bostadsenklaver på den gamla åkermarken. Det tidigare
jordbrukslandskapet har därmed förändrats till ett relativt tätbebyggt område med villakvarter.
decenniers diskussioner och utredningar beslutades på 1980-talet
att man skulle anlägga en ny centralort på före detta jordbruksoch industrimark i Tappström. Där byggdes ett nytt centrum för
Ekerö kommun, som nu slagits samman med Färingsö kommun.
Den nya kommunhuvudorten invigdes 1991.
Servicefunktioner och kommunal administration har allt mer
koncentrerats till Tappström, framför allt efter uppförandet av
Ekerö centrum. (Läs mer om Ekerö centrum nedan, under Ekerö
centrum – Tappström.) Träkvista var fram till 1970-talet centralort för Ekerön. Här fanns butiker, konditori, Folkets hus, bollplan,
dansbanor, taxistation och ett torg. Träkvistas roll som centralort föll sig naturlig, med tanke på placeringen av gårdsstrukturer och näringsfång i det tidigare bondesamhället. På 1950-talet,
när Lovö, Ekerö, Munsö och Adelsö kommuner slog ihop förlades
det nya kommunhuset till Tappström, ett centralt läge i den nya
kommunen. Redan några år dessförinnan hade MOAB (Mälaröarnas Omnibuss AB) uppfört ett bussgarage i Tappström. Detta var
början till dagens läge för kommunens centralort och efter flera
Med Stockholms snabba utveckling under 1800-talets andra hälft
ökade efterfrågan på byggnadsmaterial. På Östra Ekerön utvanns
då naturresurser ur grusåsar och lertäkter startades för tegelproduktion. Grus hämtades i såväl Uppsalaåsen vid Sandudden, som
vid Älvnäs, medan lera för tegelbränning hämtades invid det före
detta tegelbruket i Tappström. Under mitten av 1900-talets förlades ett flertal industrier vid Tappström, granne med tegelbruket,
bland annat en trävaruhandel och Barnängens industri, nuvarande Oriflame. Delar av denna industrimark har idag övergått till
att bli bostadsmark och på platsen för ett av sandtagen, där sanden skeppades ut med pråmar på Mälaren, ligger idag bostadsområdet Sandudden. Även den nedlagda sågen i Jungfrusund är ett
uttryck för efterfrågan på byggnadsmaterial från Stockholm.
41
Tätortsbandets karaktärsområden
Östra Ekerö
Till skillnad från Södra Färingsö, där befintlig bebyggelse karaktäriseras av att fler byggnader adderats till redan befintliga, har
förändringen av kulturmiljön på Östra Ekerön varit mer genomgripande, men också skett mer stötvis och på mindre ytor i taget.
Därför finns det idag avtryck och lämningar från alla tidsepoker
och ovan beskrivna företeelser bevarade, ofta är de inflätade i
varandra. Fastighetsgränser följer äldre ägogränser och vägdragningar, äldre byggnader ”ligger kvar” insprängda i den moderna
bebyggelsen, bevarad odlingsmark och äldre fruktträdgårdar berättar om tidigare bebyggelse och näringsfång, något som också
gäller för en del äldre industribyggnader. Med kunskap om Östra
Ekerös utvecklingshistoria, går det att utläsa avtryck från såväl
jordbrukssamhället, som från den tidiga sommarnöjesperioden.
Blandningen och sammanflätningen av kulturhistoriska avtryck
och bebyggelsekaraktärer från olika tider är ett starkt karaktärsdrag för Östra Ekerö.
SVÅRLÄSTA KULTURMILJÖER
På Östra Ekerö är ortsnamnen i några fall den enda kvarlevan
från byar, gårdar och torp som sedan länge är försvunna. Godset Ekebyhov bildades under 1620-talet genom sammanslagning
av gårdarna Ekeby och Hovgården. I godset införlivades också
byn Gällsta, som tidigare varit en stor markägare men som senare reducerades till ett torp och till slut revs vid uppförandet
av äldreboendet Ekgården. Torp, som Gräsåker, Humlevreten
och Knalleborg låg under godset Ekebyhov eller bildades vid
avstyckningar från byn Träkvista på 1800-talet. Gårdarna Tappström (idag riven), Närlunda, Sylta, Brygga, Älvnäs och Brunna
är och var gårdar, där i stort sett enbart huvudbyggnaderna består och deras namn återkommer i gatunamn och områdesnamn.
Äldre plats- och gårdsnamn är viktiga kulturbärare och bör även
fortsättningsvis få leva kvar vid anläggande av ny bebyggelse.
På Ekerön är arvet från industriepoken på 1800-talet och fram
till 1900-talets mitt idag svårtolkat. Av Tappsunds tegelbruk,
beläget vid Långtarmen, finns idag endast ett fåtal spår kvar.
Tegelbruket omfattade stora torklador och lertäkter, varav man
fortfarande kan skönja de senare vid industrifastigheten strax
öster om Ekerö centrum. Vid Jungfrusund låg ett sågverk och
för att försörja sågen med energi fanns kolmilor på Gällstaö. Vid
Sandudden låg fram till slutet av 1900-talet ett stort grustag med
utlastning mot Kyrkfjärden. Även den stora fruktträdskolan och
handelsträdgården vid Ekebyhov var en form av industri, som är
svår att utläsa på Östra Ekerö idag.
Ekebyhov slott med park, trädgård och odlingar. Bild Ahrenbergs flyg 1936. Stockholms läns museum.
42
Liksom i övriga Tätortsbandet är ångbåtbryggorna och därmed
den tidigare naturliga kopplingen mellan land och vatten svår att
identifiera. Förståelsen för vattenvägarnas betydelse för livsbetingelserna på Östra Ekerö, från de första människorna och ända
fram till bilens inträde, blir därmed svårtolkad. Ett exempel på
detta är den raka och långa allén, som leder från Mälarens strand
och upp till Ekebyhovs slott. Allén, som idag korsas av Bryggavägen och dessutom är avstängd med tvärställda betongsuggor,
markerar den tidigare så betydelsefulla vattenentrén till slottet. Nere vid vattenbrynet är vägens sista del så gott som helt
utraderad, till förmån för vägdragningen till reningsverket. Det
är således mycket svårt att alls kunna skapa sig en bild av den ti-
Tätortsbandets karaktärsområden
Östra Ekerö
omväxlande brant och flack strandkant. Naturlandskapets karaktäristiska variationer bör även fortsättningsvis understödjas,
bland annat genom landskapsvård, och användas som ett gestaltande element vid framtida planarbeten.
Herrgårdslandskapet, med öppna odlingsmarker, allékantade
vägar, bokskog, park med arboretum och genbank för fruktträd
samt bebyggelse bestående av såväl högreståndsbyggnader, som
mindre ekonomibyggnader och torp är en betydelsefullt och värdefullt del av Östra Ekerö. Herrgårdslandskapet, med alla dess
element, bör vårdas och fortsätta vara ett tillgängligt besöksmål
samt återkopplas till Mälaren via allén ner till vattnet.
Från Sandudden utvanns enorma mängder grus för att bygga Stockholm. Verksamheten har förändrat rullstensåsens form. Idag har Sandudden omvandlats till
bostadsområde. Foto E.Wade
Frukt- och trädgårdsodlingarna, som bestått av både mindre
planteringar och odlingar för avsalu i mindre skala och av storskaliga trädgårdsmästerier för grönsaker och blommor samt av
den omfattande trädplantskolan på Ekebyhov, har varit en betydelsefull del av näringsfånget på Östra Ekerö och är i någon mån
fortfarande ett värdefullt element i kulturlandskapet.
I Brygga finns fortfarande äldre och moderna växthus samt en
del fruktträd, båda delar av det trädgårdsarv som varit ett betydande näringsfång för Mälaröarna. Trädgårdsnäringen bör vara
digare, troligtvis omsorgsfullt utformade angöringen för de båtar
som lade till vid slottets ägor.
Rester av den tidigare odlingsmarken har på flera platser övergått
till att bli ”outnyttjade impediment” i villastrukturen och skogsmarken brukas inte längre, så som tidigare. Områdena förändras
långsamt och växer igen, varför det blir allt svårare att uttolka
hur de tidigare varit en betydelsefull del av människans näringsfång.
VÄRDEFULLA KARAKTÄRSDRAG FÖR ÖSTRA EKERÖ
Naturlandskapet, bestående av Uppsalaåsen och Jungfrusundsåsen, Ekebyhovs dalgång, Brunna gärde och strandbrynen med
Spåren av den tidigare markanvändningen som industri- och odlingsmark är
svår att utläsa i Ekerö centrum. Foto E.Wade
43
Tätortsbandets karaktärsområden
Östra Ekerö
en synlig del av Östra Ekerö, då den fortfarande spelar en stor
roll för områdets identitet. Kvarvarande fruktträd från tidigare
odlingar bör lyftas fram och vårdas. Vid nyplantering av träd föreslås att de för Östra Ekerö så karaktäristiska och identitetsskapande fruktträden väljs.
Sommarhusområdena som uppstod efter förra sekelskiftet,
några av dem strängt planerade, som Solsidan på Gällstaö, medan andra, som Älvnäs, Lundhagen och Skärvik vuxit ut mer organiskt, i takt med efterfrågan. Respektive område besitter olika
värden och kvalitéer, men berättar alla om hur Östra Ekerö förändrades under 1900-talet. För att värna om sommarhusområdena föreslås att karaktärsdragen hos respektive område identifieras och att karaktärsdragen därefter får prägla hur områdena
utvecklas framöver.
Jungfrusund, vars strategiska läge utmed vattenvägen, i kombination med en bra hamn, har gjort att platsen under mycket
lång tid haft en central roll, trots skiftande samhällstrukturer. I
Jungfrusund finns många historiska skikt. Det tidigare namnet
Jungfruhamn berättar att här funnits en hednisk plats, fornborgen berättar om rådslag under medeltiden, det tidigare sågverket
berättar om industriepoken, marinan och restaurangverksamhet
är karaktäristiskt för dagens småindustriverksamhet och det
nyetablerade färjeläget berättar om förändrade transportbehov.
Jungfrusunds strategiska läge och historiska kontinuitet är betydelsefull för Östra Ekerös identitet.
Träkvista, eftersom byn under större delen av 1900-talet hade
rollen som centralort för Ekerö. Runt denna plats var merparten av samhällsservicen och kommersen centrerad fram till anläggandet av Ekerö centrum. Träkvistas tidigare roll som Östra
Ekerös ”naturliga mittpunkt” är en intressant del av Tätortsbandets historia och föreslås få en större plats i historieskrivningen.
Ekerö centrum, eftersom området efter flera decenniers utredning och diskussion uppfördes för att ersätta Träkvista som huvudort i kommunen. Under det sena 1900-talet har mycket få
44
Sågen vid Jungfrusund troligen från början av 1900-talet. Källa Ekerö bildarkiv
nya städer anlagts, och detta kan vara början till en sådan. (Se vidare under Ekerö centrum – Tappström, nedan.) Historiskt sett är
Ekerö centrum fortfarande nästintill nybyggt, och det är svårt att
tolka dess roll i framtidens historieböcker, liksom dess kulturhistoriska värde. Detta är dock anledning nog att behandla området
med största varsamhet.
Industriarvet i Sandudden, Tappsund, Jungfrusund och Ekebyhov. I en mellanperiod, innan jordbrukssamhället på Östra Ekerö
på allvar minskat i omfattning och innan denna del av Ekerö övergått till dagens utpräglade bostadskaraktär, fanns här olika typer av tillverkningsindustri, i första hand avsedd för att försörja
Stockholm. De kvarvarande delarna av Östra Ekerös industriarv,
vars uppgift en gång var att försörja Stockholm med efterfrågade varor, föreslås lyftas fram och uppmärksammas på respektive
plats.
Tätortsbandets karaktärsområden
Östra Ekerö
Vid byggandet av det moderna samhället har nya byggnadstyper och anläggningar uppförts. Dessa byggnader fungerar som
symboler för den nya tiden. En av dessa byggnader är kommunhusanläggningen i Tappström. Andra exempel är bussgaraget i
Tappström, Tappströmskolan, Träkvista skola, Närlundaskolan,
rekreationsanläggningen på Jungfrusundsåsen, men också de
många moderna bostadsområdena är uttryck för det nya samhället. Östra Ekerö har de senaste 50 åren genomgått påtagligt
förändringar. Dessa avtryck är en del av framtidens kulturarv
och bör därför behandlas med omsorg redan idag.
Dalgången som tidigare hållts öppen med jordbruk och bete på
Ekebyhov, Brunna och Älvnäs ägor, genomgår idag en långsam
igenväxning och byggs delvis igen. Då området på Brunna gärde
förslyas blir den historiska användningen otydlig. Bristen på skötsel försämrar tillgängligheten och attraktiviteten till området idag,
varför en omvandling till park eller hävd genom bete bör prövas.
Längs dalgången tvärs över ön, löper gång- och cykelvägar, som är
en del av det moderna samhällets struktur.
Vy från Ekebyhovsparken mot Ekebyhovsbacken. Jungfrusundsåsen hyser bland
annat elljusspår, skidspår och utförsåkning. Tillsammans med häst och sportanläggningar i Ekebyhovs dalgång är de ett betydelsefullt avtryck från moderna
livsmönster. Foto E.Wade
I Brygga är blomsterodlingen fortfarande en aktiv näring. Bilden visar Fredriksstrands växthus, en äldre anläggning som ligger bredvid det storskaliga Alvebäcks
tulpaner. Foto E. Wade
45
Tätortsbandets karaktärsområden
Ekerö centrum-Tappström
EKERÖ CENTRUM - TAPPSTRÖM
NATURLANDSKAPET
Naturlandskapet vid Ekerö centrum - Tappström karaktäriseras
av sin flacka sluttning mot norr, ner mot Långtarmens vatten.
Marken är som högst på bergknallarna vid Kullen och Ekebyhovsskogen.
VÄGSTRUKTURER OCH TRANSPORTNÄT
Vägarna i och runt själva Ekerö centrum anlades till stor del i
samband med byggandet av området på 1980-talet, men Ekerövägen har betydligt äldre anor och härrör från tiden då broförbindelsen anlades vid Tappström. Det övriga vägnätet har successivt
utvecklats och utvidgats, i takt med att ny bostadsbebyggelse
uppförts. Särskilt intressant är Ekerö centrums bilfria kärna
från 1980-talet, en betydelsefull del av områdets karaktär.
Dagens Bryggaväg var inledningsvis endast infart till det på
1940-talet uppförda bussgaraget för Moab. Den tidigare vägen
till Brygga gård gick så sent som på 1960-talet via Sylta gård,
men därefter kom vägen från MOAB garage att förlängas fram
till Brygga industriområde och till reningsverket. Vid anläggandet av färjeläget vid Jungfrusund på 1990-talet, förlängdes Bryggavägen ytterligare och drogs förbi Gällstaö, som därmed fick en
mer direkt koppling till Ekerö centrum.
BEBYGGELSESTRUKTUR
Ekerö centrum är ett av landets yngsta kommuncentra. Mycket
få, eller ens något annan ny kommunhuvudort anlades och uppfördes i Sverige under slutet av 1900-talet. Det finns perioder i
historien då nyanläggandet av städer präglat landet, till exempel under 1600-talets stormaktstid och i samband med järnvägsnätets anläggande på 1800-talet, men slutet av 1900-talet var
inte en sådan period.
Ekerö centrum uppfördes på 1980-talet, men redan på 1940-talet
började området vid brofästet mot Lindön att tas i bruk för samhällsservice. Då uppfördes, öster om Ekerövägen, MOABs bussgarage. På 1950-talet uppfördes, väster om Ekerövägen, strax
söder om bostadshuset för gården Tappström, ett kombinerat
kommunhus och läkarmottagning. Byggnaderna i anläggningen
ritades av S. Klasén, medan markanläggningen formgavs av Åke
Steen. (De hade båda med koppling till Ekerö.) Öster om Moabs
bussgarage fanns då ett bostadshus, ungefär vid läget för dagens
brygga vid kanalen och ännu längre österut fanns, sedan flera
decennier tillbaka, Tappsunds tegelbruk. I övrigt bestod området
av trädgårds- och åkermark, med mellanliggande ängsmark och
impediment. Gården Tappström, vars ägor låg öster om Ekerövägen, hade då funnits på platsen i flera hundra år.
Nedre torget på den bilfria bygatan i Ekeröcentrum. Torget omges av kulturhus
med bibliotek, systembolag, restauranger och lägenheter. Foto V.Wenander
46
I mitten av 1900-talet fungerade Träkvista fortfarande som
Ekerös centralort och flytten av kommunens centrumfunktioner
till Tappström föregicks av flera decenniers utredande. Redan på
1950-talet diskuterades att förlägga ett nytt kommuncentra till
Tappström, men tanken på att förlägga centrat öster om Ekerövägen förhindrades då av att kommunen inte fick tillgång till
Tätortsbandets karaktärsområden
Ekerö centrum-Tappström
marken. Vid samma tid donerade familjen Ihre på Ekebyhov ett
stycke mark väster om Ekerövägen, och på den platsen förlades
det nya kommunhuset. Därefter pågick utredandet i ytterligare
30 år och 1983 beslutade kommunfullmäktige att uppföra Ekerö
centrum på den plats som diskuterats redan på 1950-talet. Området, som formgavs av arkitekt Ralph Erskine, var den dittills
största bostadssatsningen i kommunen och uppfördes i rask takt,
med invigning 1990.
Ekerö centrum är en väl sammanhållen enhet med en särpräglad karaktär, gestaltad av arkitekt Ralph Erskine. Bebyggelsen
betecknades av sin samtid som ”djärv”. De upp till fyra våningar
höga byggnaderna uppfördes av billiga material, med ett formspråk som var varierat och medvetet icke-imiterande. Erskine
ville skapa en stad vid Mälaren, där han satte människan i cen-
trum. Området skulle vara för de boende, inte för glassiga arkitekturtidningar. Det skulle vara ett samhälle, och inte bara bestå
av bostäder. Därför förlades butiker i bottenplanet och bodstäder i de övriga planen. Erskine eftersträvade småstadsatmosfär
och därför byggdes bland annat relativt slutna, klimatskyddade
gårdar mellan husen, där de boende får en privat livsmiljö som
ändå är tillgänglig för andra. Vyerna är riktade mot vattnet och
vegetationen spelar en viktig roll för livet mellan husen och för
att skapa intimitet och klimatutjämning. Ekerö centrum har en
trafikplanering, intern struktur, vegetationsgestaltning och bebyggelse som, tillsammans med att området uppförts som en av
få nya kommunhuvudorter under det sena 1900-talet, som gör det
till en mycket kulturhistoriskt värdefull bebyggelsemiljö.
SVÅRLÄSTA KULTURMILJÖER
Den tidigare tegelbruks- och odlingsverksamheten på platsen för
Ekerö centrum är idag svårt att uppleva, även om det fortfarande
finns rester av dem i området.
Även jordbruksfastigheterna Sylta och Tappström och den verksamhet som fanns kopplad till dem är svår att utläsa inom dagens Ekerö centrum. Till gårdarna fanns, förutom bostadshus och
ekonomibyggnader, även trädgårdsodlingar.
VÄRDEFULLA KARAKTÄRSDRAG I EKERÖ CENTRUM–
TAPPSTRÖM
Den tidigaste centrumbildningen i Tappström, bussgaraget och
kommunhuset, var ett embryo för den centrumbildning som kom
att uppföras utvecklas först långt senare. Byggnaderna berättar
om en satsning på kollektivtrafik och samhällsservice, baserad
på förändrade livsmönster och på den kommunsammanslagningen som genomfördes på 1950-talet. Bussgaraget (1940-tal),
kommunhuset (1950-tal) och även Tappströmsskolan (1960-tal)
innehar därför ett samhällshistoriskt värde. Dessa byggnader är
en del av det moderna Välfärdssverige och bör därför vårdas och
brukas för samhällsfunktioner även framöver.
Gaveln på MOAB (Mälaröarnas omnibuss AB) är ett betydelsefullt avtryck från
det moderna Sverige. Det byggdes i slutet av 1940-talet för att förse de pendlande
Ekeröborna med bussar. Foto E. Wade
47
Tätortsbandets karaktärsområden
Ekerö centrum-Tappström
Områdesplan för Ekerö centrum 1981. Ralph Erskines kontor modifierade planen, men i sin helhet är
Ekerö centrum uppbyggt som ovan.
Ekerö centrum är ett av få svenska, nyanlagda kommuncentra
från slutet av 1900-talet. Området har en för arkitekt Ralph
Erskine karaktäristisk utformning och gestaltning, där människans behov och perspektiv satts i centrum. Ekerö centrum är
en väl sammanhållen arkitektonisk skapelse, gestaltad av en av
samtidens mest erkända arkitekter. Bebyggelsen kan också vara
början till en ny stad, vilket dock kommer att visa sig först om
kanske 100 år. Därför bör dagens Ekerö centrum vårdas och utvecklas med omsorg.
Tappström, och senare även Ekerö centrum, har med sitt läge vid
Långtarmen alltid haft en nära vattenkontakt. Passagen genom
48
kanalen har alltid varit en betydande kommunikationsnod till
Stockholm och den har använts av såväl privat båttrafik som av
ångbåtstrafik. Tappström hade länge två ångbåtsbryggor, vilket
betonar dess historiska betydelse som knutpunkt för vattentrafiken och idag vänder sig Ekerö centrum sig mot vattnet. Kontakten med vattnet och vattenvägarna bör behållas och ytterligare
förstärkas genom att Långtarmen synlig- och tillgängliggörs från
båda sidorna av vattnet, något som dock inte behöver innebära
att området bebyggs ytterligare.
Läs även om värdefulla karaktärsdrag för Östra Ekerö, tidigare i
texten. Flera av de karaktärsdrag som beskrivs där, gäller också
för Ekerö centrum - Tappström.
Källor
Källor
MUNTLIGA KÄLLOR
Birgitta Berglund, om Träkvista och östra Ekerö. Telefonsamtal
och möte maj 2008
Sven Burell, om Stockby och om Stenhamras tidiga utveckling.
Telefonsamtal och möte under mars och april 2008
Nils-Erik Häggberg, om ångbåtstrafiken i Mälaren. Möte mars
2008
Anita Sjögren och Siv Ljungberg, om Svanhagen, Dansbanor och
butiker på Färingsö, Möte september 2008
OTRYCKTA KÄLLOR
Låås, Sigfrid Stenhamraminnen från sekelskiftet – Liv och arbetet vid Stockholms Stads stenhuggeri på Svartsölandet Stockholm: Rabén & Sjögren, 1959
Mälarbladet, centern på Mälaröarna, artiklar från 50, 70 och 80talet, lån från Birgitta Berglund Påhlman, Axel, Stenhamra konsumtionsförening 1884-1934
Regionplane- och trafikkontoret Ekerökilen, Upplevelsevärden i
Stockholms gröna kilar 9:2004.
Roeck Hansen, Birgitta, Från by till tätort – Träkvista och Skärvik på Ekerö från 1700-talet till idag Skärvik: Författarens eget
förlag, 2003
S. Modeus, Åsa, Skå skolträdgård, historisk dokumentation och
inventering, Landskapslaget, Ekerö kommun 2003
Stenhamra Konsum 100 år, jubileumsskrift utgiven 1984.
Tidskriften Arkitektur, artikel om Ekerö centrum
Ekerö kommuns arkiv och dess separat placerade bildarkiv
Larsson Peter, Malmviksgård, verksamhet och historia: Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs minnesfond 2006, lån från
Sven-Erik Höglund Malmvik
Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister: http://www.bebyggelseregistret.raa.se
Buss och transporthistoria på Mälaröarna, www.arleborg.com/
moab
TRYCKTA KÄLLOR
Ambrosiani, Björn, Mälaröarna – Från fornkungar till Folkungar
Stockholm: Paniba HB, 2002
Ambrosiani, Björn och Burell, Sven, Medeltida jordägare och aktörer på Mälaröarna: Paniba 2006
Bratt, Peter, Mälaröarna kulturhistoriska miljöer, Stockholm:
Stiftelsens Stockholms Läns Museum och Ekerö kommun, 1994
Cramér, Margareta Stenhamra – Stockholms stenhuggaresamhälle Stockholm: Gotab, 1984
Ekerö kommun, Liv på Ekerö, unga och gamla berättar om sina
liv: Ekerö kommun 1987
Ekerö – förr och nu, sockenhistorisk årsskrift, del 3 Stockholm:
Gotab, 1987
Ekerö översiktsplan antagen 2005
Hallström, Gunnar. Mälaröarnas historia – en bok om forntid och
medeltid
49
Källor/Bilagor
Bilaga 1
Skyddade miljöer
RIKSINTRESSEN FÖR KULTURMILJÖVÅRDEN
Det finns tre riksintresseområden för kulturmiljön utpekade
inom Tätortsbandet. Ett av dem, Stenhamra, ligger i sin helhet
inom Tätortsbandet, medan det två andra, Skå och Lovö, endast
delvis ligger inom området. För Skå gäller att del A (se nedan)
ligger del inom Tätortsområdet och för Lovö gäller att endast en
mindre del, Lindön/Lindön, ligger inom området. Se vidare nedan, i själva riksintressebeskrivningarna.
Särskild vikt läggs i dennakulturmiljöanalys på beskrivningen av
riksintresset Stenhamra. Det beror på att stenhuggarsamhället
tidigare saknat en kulturhistorisk värdebeskrivning, något som
kommunen vid flera tillfällen varit i behov av. Till kulturmiljöanalysen finns därför, som en bilaga, en kulturhistorisk värdebeskrivning för stenhuggarsamhället Stenhamra.
Riksintressebeskrivningar för Stenhamra, Skå och Lovö lyder enligt följande:
Stenhamra [AB 28] (Sånga socken), 6581/1606
Motivering: Industrimiljö som i stenbrott, andra industrianläggningar och det samhälle detta gav upphov till visar hur ett välordnat industrisamhälle kunde organiseras och byggas upp vid
1800-talets slut. Industrin har sin förklaring i det stora behovet
av gatsten i samband med utbyggnaden av Stockholms innerstad.
Uttryck för riksintresset: Lämningar av det nära nog komplett och
i ursprungligt skick bevarade stenhuggarsamhället och den verksamhet som pågick under perioden 1884 till 1937. Omfattande
dagbrott och andra lämningar av den industriella verksamheten.
Samhället med dess prägel av det sena 1800-talet i planering,
arbetarkaserner med uthus, ingenjörsbostad med kontor och
gemensamma anläggningar som konsumbutik och skola. Egnahemsbebyggelse från början av 1900-talet.
Skå [AB 29] (Skå socken), 6581/1611
Motivering: A) Skå sockencentrum med rötter i yngre järnålder
och flera generationers skolbyggnader som visar landsbygdsskolornas utveckling från folkskolestadgans tillkomst fram till idag.
50
B) Institutionsmiljö med Skå-Edeby barnby från 1947, präglad av
nya, epokgörande behandlingsmetoder, där helhetsmiljön för barnen varit en viktig utgångspunkt och som har fått stor socialhistorisk betydelse.
Uttryck för riksintresset: A) Om bygdens centrala betydelse under yngre järnålder och tidig medeltid vittnar bl.a. Tunagravfältet
med en av socknens storhögar och Skå kyrka med äldsta delar
från 1100-talet. Kyrkskolan med fyra olika byggnader från skilda
tider, en av dem tidigare även klockarboställe, och lärarbostad.
Det omgivande flacka slättlandskapet. B) Den ursprungliga herrgårdsanläggningen från sekelskiftet 1800, förläggningshus, skola,
personalbostäder och den yttre miljön som skapats runt detta.
Lovö [AB 30] (Lovö socken), 6580/1618
Motivering: A) Kunglig slottsmiljö som huvudsakligen speglar
1600- och 1700-talen och de av kungligt markinnehav och närheten till slottet präglade Lovön och Lindön. B) Odlingslandskap
med förhistorisk bruknings- och bosättningskontinuitet sedan
bronsåldern.
Uttryck för riksintresset: A) Drottningholms slott, påbörjat på
1660-talet efter ritningar av Nicodemus Tessin d.ä. och med tilloch ombyggnader från 1700-talet. Parken med barockanläggning
och engelsk park och en lång rad byggnader för olika ändamål, bl
a teatern, bostadsflyglar, Kina lustslott, koppartält och Götiska
tornet. Manufakturmiljön Kanton från 1700-talet och servicesamhället Malmen med slottets förvaltningsbyggnader och ett till stora delar självvuxet hantverkarsamhälle. Färjeläge och gästgiveri
med anor sedan 1600-talet samt andra uttryck för rekreationsmiljön. Lovöns storskaliga jordbrukslandskap med karaktären av
herrgårdslandskap, med stora åkrar, alléer och små herrgårdsanläggningar. Lovö medeltida sockenkyrka med huvudsaklig prägel
av 1600- och 1700-talens ombyggnader. B) Resterna av två boplatser från yngre stenåldern, en komplex bronsåldersmiljö med
gravar och flera boplatser samt många gårdsgravfält från järnåldern.
I området ingår även: Wallenbergfamiljens Malmviks herrgård på
Lindö samt familjens begravningsplats. Sommarvillor.
Frågor rörande riksintressena och deras lagskydd handläggs av
länsstyrelsens kulturmiljöenhet.
Källor/Bilagor
ENSKILDA BYGGNADSMINNEN
Det enskilda byggnadsminnet Ekebyhov ligger inom Tätortsbandet. Byggnadsminnet omfattar två byggnader: Ekebyhovs
herrgård och drängstugan Citadellet. Herrgården började byggas
år 1674, men färdigställdes först 1729. Drängstugan uppfördes i
mitten av 1800-talet. Ekebyhov byggnadsminnesförklarades 1970
och dess skyddsföreskrifter lyder enligt följande:
1. Huvudbyggnaden må ej utan riksantikvariens samtycke
rivas, flyttas eller till sitt yttre ombyggas eller repareras.
2. Åtgärder inom huvudbyggnadens inre skall vidtagas i
samråd med riksantikvarien.
3. ”Citadellet” beläget väster om huvudbyggnaden må ej
utan riksantikvariens samtycke till sitt yttre ombyggas
eller förändras.
4. Ett område kring byggnaderna, vilket på den till dessa
föreskrifter hörande kartan markerats med streckad begränsningslinje, må ej utan riksantikvariens samtycke ytterligare bebyggas eller bliva föremål för annan väsentlig
förändring.
5. De i punkt 1 och 3 nämnda byggnaderna skall ägnas för
deras bestånd erforderligt löpande underhåll och det i
punkt 4 nämnda området hållas i vårdat skick.
Skyddsområdet som nämns ovan, under punkt 4, omfattar i huvudsak trädgårdsanläggningen runt huvudbyggnaden och Citadellet.
Byggnadsminnen skyddas enligt kulturminneslagen och handläggs av länsstyrelsens kulturmiljöenhet.
Kyrkliga kulturminnen
Skå kyrka, belägen alldeles i norra delen av Tätortsbandet, omfattas av Kulturminneslagens 4:e kapitel och betecknas därmed som
ett kyrkligt kulturminne. Även dessa handläggs av länsstyrelsens
kulturmiljöenhet. Kyrkan ligger även inom riksintresset Skå [AB
29] (se ovan).
Enligt länsmuseets kyrkokaraktäriseringsprojekt uppfördes Skå
kyrka under 1170-1180-talet och har satts i samband med ”Kol de
sco” som hade sitt säte här och som på 1180-talet uppträdde som
motkonung mot sin svåger kung Knut Eriksson. Skå kyrka kan
möjligen ha varit Kols gårdskyrka. Ursprungligen hade kyrkan
ett kort långhus med ett kvadratiskt, troligen absidförsett kor,
en plan som är utmärkande för den vanligaste romanska kyrko-
typen. Ett ovanligt drag var det runda torn som anslöt till långhusets västra del. (Tornet kan möjligen ursprungligen ha varit en
fristående kastal.) Under 1300-talet förlängdes kyrkans kor och
en sakristia byggdes till. Ett vapenhus tillfogades i söder under
1400-talet. Det runda tornet revs troligen under 1600-talet, för att
ersättas av ett kvadratiskt. Efter en brand 1695 revs vapenhuset
och kyrkan förlängdes till en salskyrka med polygonalt kor och
en tvärarm tillfogades i söder. 1858 byggdes ett nytt torn efter
ritningar av arkitekten Ludvig Hawerman.
SKYDDAD NATUR
Endast ett fåtal av kommunens natur- och friluftsområden är
formellt skyddade. I ”Naturinventering Ekerö kommun 2002”, redovisas områden med naturvärden som bedömts vara viktiga för
kommunen och dess invånare.11
Inom Tätortsbandet finns naturreservatet Djurgård. Det ligger ca
1km nordost om Stenhamra på Färingsö och omfattar två större
skogsbevuxna åkerholmar med stor betydelse för vilt och fågelliv.12 I Ekerökommun finns åtta naturminnen varav flera stora
ekar står på Gällstaö och nära Ekebyhovs slott.
Mindre områden som utgör livsmiljö för hotade djur- eller växtarter eller som annars är särskilt skyddsvärda kan förklaras som
biotopskyddsområden.13 Inom Tätortsbandet är det i första
hand alléer, odlingsrösen och stenmurar i jordbruksmark samt
åkerholmar som är aktuella skyddsobjekt. De senare gäller i synnerhet på Södra Färingsö.
Alléer förekommer bl.a. vid Ekebyhov, Malmvik, Enlunda, Gamla
Ekerövägen. Åkerholmar förekommer i bl.a. i Skå och på Lindön.
Stenmurar och odlingsrösen i jordbrukslandskapet är synliga vid
t.ex. Söderberga och Stockby/Stenhamra.
12
13
Länsstyrelsen Stockholms län
Länsstyrelsen Stockholms län
51
Bilaga 2
Kulturhistoriskt värdefulla karaktärsdrag för
stenhuggarsamhället.
UTDRAG FÅRN KULTURHISTORISK VÄRDEBESKRIVNING FÖR
STENHUGGARSAMHÄLLET I STENHA
Vid framtida ändringar av kulturmiljön stenhuggarsamhället
Stenhamra bör följande karaktärsdrag värnas och beaktas. I annat fall riskerar den täta, men ömtåliga väven av kulturvärden
att skadas eller i värsta fall, till och med, gå förlorad.
•
Den karga och steniga miljön - naturligtvis i stenbrottet,
men även där naturberget går i dagen i bostadsbebyggelsen och
när den brutna stenen använts i husgrunder, terrasseringar och
murar. Den steniga karaktären har betydelse för förståelsen för
varför man valde att an-lägga ett stenbrott just här, liksom för
hur stenen präglat bebyggelse-miljön och levnadsförhållandena.
•
Den till synes ostrukturerade uppdelningen av ytorna mellan bostadshusen som gör att vissa delar är allmänna medan andra delar är mer privata, dock utan några formella avgränsningar.
Behovet av egna små täppor och avskilda ytor i ett markområde
som egentligen är gemensamt, har lett till en ”balanserad och socialt kontrollerad” in-delning av marken. Karaktäristiskt är att
markytorna formellt sett nyttjas av alla, men att det samtidigt
finns en intern, tyst uppdelning av området, där man som ett
första led delat upp ytan mellan de olika husen, och i ett andra
led delat upp den ytan mellan hyresgästerna i respektive hus.
•
Konsumbutiken, med tillhörande uthus har en särställning i området. Den är en av landets allra första konsumtionsbutiker och delar av lokalerna är fortfarande intakta.
•
Även övriga servicebyggnader till bostadsbebyggelsen, till
exempel bykhuset, torrdassen, mangelbyggnaden och stenkällar•
Det interna vägnätet, gångstråken och vattenvägarna som na har en särställning. Denna typ av byggnader är sällan så välberättar om det interna rörelsemönstret i bostadsområdet, liksom bevarade som i stenhuggarbyn och samtidigt samlade på samma
mellan stenhuggarbyn och själva stenindustrin samt hur man tog fastighet. Dessutom är fler av dessa byggnader fortfarande funksig till och från världen utanför.
tionsdugliga.
•
Stenhuggarsamhällets bryggor, bestående av en person- •
Gränserna mellan stenhuggarsamhället och omvärlden,
och varu-transportbrygga nedanför stenhuggarbyn och en lastkaj några av dem mycket tydliga medan andra är vaga och mer
nedanför stenindustrin.
svårtolkade. Sam-tidigt som gränserna för den yta som formellt
tillhörde stenhuggarbyn är betydelsefulla, har också den villabe•
Spår och lämningar av stenindustrin i landskapet, med det byggelse som uppstod strax utanför området, kulturhistorisk betillhörande stenbrottet och dess koppling till bostadsbebyggelsen. tydelse. Gränsen för det kultur-historiska värdet är därmed inte
Det ena hade inte funnits utan det andra och endast tillsammans självklart synonym med den ur-sprungliga fastighetsgränsen.
blir berättelsen om stenhuggarsamhället begriplig.
•
Konglomeratet av byggnader, bestående dels av bostadshus, dels av servicebyggnader och ett stort antal uthus. Mängden
av och variation¬en av byggnader (såväl deras olika funktioner
som deras respektive gestaltning) är betydelsefull för områdets
kulturhistoriska värde.
52
•
Respektive byggnads arkitektoniska och byggtekniska utformning är mycket betydelsefull. Materialvalen, liksom mängden orna¬ment och utsmyckningar berättar om respektive byggnads status och funktion. Oljefärgsmålade fasader, istället för
slamfärgsmålade dito berättat till exempel om en byggnadens
särfunktion och brukarnas högre sociala status. Samtidigt som
bebyggelsen kan tyckas påver, bland annat på grund av materialvalen, finns hos bebyggelsen en sofis¬tikerad fasadartikulering
som är viktig att bibehålla. Variationer i fasadpaneler, smäckra
snickeridetaljer och noga avvägda proportioner berättar om en
hög omsorg och höga arkitektoniska ambitioner.
•
Byggnadernas planlösningar, som berättar om trångboddhet, men också om hur bostäder planerades och organiserades
runt förra sekelskiftet. Av samma anledning är ytskikt, fast inredning och äldre tekniska installationer av intresse.
53