Kulturgeografiska Institutionen, Uppsala universitet
Geografi B, Miljö och landskap, ht 2014
Från allvar till alvar
En undersökning av Lansaområdet på Fårö
Erik S. Plantinger
Jonathan F. Robinson
Ludvig G. Riedel
1. INLEDNING ........................................................................................................................ 2
1.1 Disposition...................................................................................................................... 3
1.2 Syfte och frågeställningar ............................................................................................... 3
2. BAKGRUND ....................................................................................................................... 3
2.1 Berggrund ....................................................................................................................... 3
2.2 Postglaciala processer ..................................................................................................... 4
2.3 Erosion och vittring ........................................................................................................ 5
2.4 Sedimenär transport och deposition ............................................................................... 5
2.5 Mänsklig inverkan .......................................................................................................... 7
3. METOD .............................................................................................................................. 11
3.1 Förstudie ....................................................................................................................... 11
3.2 Datainsamling ............................................................................................................... 12
3.3 Klassificering av landskapet ......................................................................................... 13
3.4 Analys och bedömning ................................................................................................. 13
4. RESULTAT OCH ANALYS ............................................................................................. 14
4.1 Tvärprofil...................................................................................................................... 14
4.2 Berggrund ..................................................................................................................... 15
4.3 Postglaciala processer................................................................................................... 18
18
4.5 Sedimentär transport och deposition ............................................................................ 19
4.6 Mänsklig inverkan ........................................................................................................ 19
5. SLUTSATS ........................................................................................................................ 24
Käll- & Litteraturförteckning.................................................................................................. 27
Litteratur ............................................................................................................................. 27
Internetkällor ...................................................................................................................... 27
Intervju ............................................................................................................................... 28
BILAGA 1
Tvärprofil ........................................................................................................ 29
Omslagsbild: Betande får på vall i Lansaområdet i oktober 2014.
Handledare: Karin Nibon och Mikael Wingård
1
1. INLEDNING
På den sydvästra spetsen av Fårö ligger Lansa (se figur 1). Området i sin helhet sträcker
sig från klapperstensfyllda strandlinjer ända in till skogsbeklädda kullar. Med anledning
av detta varierar landskapet beroende på vilken del av Lansaområdet som väljs att
studera. Namnet Lansa är en förkortning av ”Landsnäsa”, som troligtvis kommer från
områdets form. Området har länge figurerat i Fårös historia och de ursprungliga
gårdarna i Lansa byggdes redan under sent 1600-tal (Hamberg, 2014-10-04). I denna
rapport har vi valt att studera det område som utgör Lansas kulturgeografiska hjärta,
nämligen området kring Lansa Gård. Området blev ett naturligt val då det tidigt i
arbetets gång kunde fastställas att Lansa Gård historiskt verkat som en samlingsplats för
det boende på sydvästra Fårö. Här finns den mesta bebyggelsen, de flesta åkermarkerna,
samt spår av andra mänskliga aktiviteter.
Figur 1. Kartan visar var Lansa är beläget på Fårö. Den förstorade bilden är ett flygfoto
över området vi valt att jobba i.
Kartmaterial: Översiktskarta och ortofoto©Lantmäteriet i2014/00601.
Utöver de kulturgeografiska delarna är Lansa ett karaktäristiskt naturlandskap på grund
av dess mångfald av jordarter och skiftande vegetation. Tallskogar, alvar, öppna
beteslandskap, samt en del mindre klintar och raukformationer är några av de
naturfenomen som bildats sedan Fårö först stack upp över havsytan för flera tusen år sen.
2
Ett landskap är i ständig rörelse och förändring över tid och rum. För att förstå dess
komplexa delar är det nödvändigt att studera dess helhet (Swanwick, 2002, s. 2). Vi
vill i denna rapport ge en beskrivande bild av Lansaområdets utveckling från uppkomst
ur havet till nutid samt dess geologiska uppbyggnad. Vilka är egentligen de processer
som ligger bakom de branta klintarna, och varför är det så många får som fritt får beta
omkring? Rapporten ämnar genom geografiska metoder beskriva allt detta och mycket
mer för att slutligen ge en egen analys av det insamlade materialet.
1.1 Disposition
Rapporten är strukturerad i tre huvuddelar. Den första har vi valt att kalla Bakgrund. I
detta avsnitt redogör vi för teoretiska begrepp och resonemang genom att använda
vetenskapliga böcker och texter för att förklara dessa. I Metoddelen visar vi vilka
geografiska metoder som använts under arbetets gång. I avsnittet Resultat och Analys
lyfter vi och analyserar våra resultat. Här går vi igenom egna slutsatsdragningar med stöd
i den teori som beskrivs i bakgrunden. Vi avslutar stycket med en sammanfattning där
vi också spekulerar om framtiden för Lansaområdet. I slutet återfinns bilagor med allt
material och de kartor vi använt i rapportskrivandet. I följande stycke beskriver vi
närmare rapportens syfte och frågeställning.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med detta projekt är att genom landskapsanalys få en överblick av Lansas landskap
och förstå hur naturliga processer och mänsklig aktivitet format och omformar landskapet.
För att ha möjlighet att besvara detta syfte används följande frågeställningar:
- Vilka rumsliga förhållanden finns det mellan topografi, landhöjning, bergarter
och mänsklig aktivitet?
- Historiskt sett, hur har topografin, landhöjningen och jordartsfördelningen
påverkat jordbrukets utseende och placering?
- Hur används dagens jordbrukslandskap i förhållande till historisk aktivitet?
- Vad finns det för möjligheter för framtida jordbrukslandskapsutveckling?
2. BAKGRUND
2.1 Berggrund
Berggrunden på Fårö och Gotland bildades under silurperioden för 400-440 miljoner år
sedan. Då var omgivningarna runt Gotland ett grunt, varmt och syrerikt hav vid ekvatorn
där Gotland figurerade som korallrev. Växter och djur som dog i korallrevet föll till
botten och deras skelett och skal bildade organiska lager med kalcium på botten. Denna
pålagring varade i ungefär 40 miljoner år. Under pålagringen blandades skalrester,
skelett och sediment som under stort tryck och lång tid bildat kalksten och märgelsten
(Martinsson, 2001, s. 17, 20; Eliason, 2010, s. 6). Berggrunden på Fårö består av olika
hårda delar såsom revkalksten, lagrad kalksten och märgelsten (Martinsson, 2001, s. 21).
Kalksten får som minst bestå av 50 % kalciumkarbonat; kalcium, kol och syre (CaCO3)
och märgelsten minst 35 % (ne.se sökord: kalksten, märgelsten).
Fårö och Gotland vilar på en siluriska klinten som sträcker sig från innanför Öland
till Hiiumaa utanför Estland. Denna stora klint bildades av trycket från kontinentalplattor i
3
utkanten av den konvergenszon som idag är bäst illustrerad av bergskedjan Skanderna.
Till följd av att kalksten bildats av gamla skelett går det att finna fossil i kalksten.
Djupare i berggrunden finns berg från ordovicium (Eliason, 2010, s.6-8).
Figur 2. Bilden ger ett tidsperspektiv av berggrunden på Öland, Gotland och Hiiumaa
genom ett tvärsnitt av siluriska klinten. Gotland och Hiiumaa utgörs av berggrund från
silur medan Öland består av berggrund från ordovicium. Det lila lagret representerar
berggrund från kambrium och det rosa representerar urberget.
Bildkälla: Eliason, Sara (red.) (2010). Geotourism highlights of Gotland. Tallinn
sid. 8: NGO GEOGuide Baltoscandia
2.2 Postglaciala processer
Senaste istiden försvann från Norden för ungefär 10 000 år sedan. Då hade den
kilometertjocka isen pressat ned marken under dryga 100 000 år (SGU 1, 2014-10-13).
Sedan dess sker en landhöjning i hela Sverige utom Skåne. Den isostatiska effekten är i
norr större än i söder då isen var tjockare på ena sidan. Detta resulterar i en större
landhöjning i norr än i söder. Som utläses i figur 3 har norra Gotland och Fårö höjts
1,75 mm/år. Förutsatt att Lantmäteriets uppskattning av den isostatiska effekten stämmer
skulle det innebära att under de senaste 10 000 åren har landhöjningen på Fårö varit
17,5 m.
Figur 3. Bilden visar inlandsisens utbredning och illustrerar den
isostatiska effekten efter isen smält. Bildkälla: Lantmäteriet, 2014-10-13.
4
Under tiden då isen smälte bröts stora isberg och isblock loss från inlandsisen. I dessa
isblock fanns det fastfrusna stenblock och sediment av olika bergarter. Allt eftersom isen
smälte lossnade dessa block och kom att hamna bland annat på Fårö. Detta resulterade i att
det nu finns moränjordarter på Fårö, där material avlagrats i olika former och storlekar
(Martinsson, 2001, s. 18).
2.3 Erosion och vittring
2.3.1 Klintar
Kalksten har egenskapen att från sidan är den lätteroderad men betydligt mer svåreroderad
uppifrån. Kalkstenen skiljer sig från många andra bergarter både i sin hårdhet och med sin
förmåga att lösas i vatten. Eftersom att berggrunden lutar i sydostlig riktning på Fårö har
stora delar av sand och mer finkorniga sediment hamnat på Fårös östra kust, i form av strand
eller tjockare jordlager. På den västra sidan slår havet mot den blottade berggrunden och
eroderar den från sidan. Detta skapar stora platåer av blottad berggrund, så kallade klintar
(Martinsson, 2001, s. 18, 20).
2.3.2 Raukar
Som nämndes tidigare, under rubriken berg, är berggrunden skapad av olika hårda bergarter
exempelvis kalksten och märgelsten. De mjukare bergarterna eroderas lättare bort och i en
kombination med landhöjning skjuter hårda stammar av hårda bergarter upp i luften, dessa
kallas raukar (SGU, 2).
2.3.3 Vätar
Då kalksten inte enkelt eroderas uppifrån av vatten blir det i flacka områden stora
vattenansamlignar. På vissa ställen runt Fårö finns det inga naturliga avrinningsområden och
det enda sättet för vattnet att försvinna är genom dunstning. Detta ger upphov till vätar som
blir torrare på sommaren och är våta under höst och vår. Dessa vätar ligger på låga höjder
och får tillförsel av vatten och viss näring från högre liggande områden (Martinsson, 2001, s.
30).
2.4 Sedimenär transport och deposition
2.4.1 Strandvallar
Vågor kan transportera material och kraften på vågorna avgör hur stora material som kan
transporteras. När vågor slår in mot stranden deponeras materialet i sorterade kullar eller
vallar av sand och klapper. Vallarna sköljs över med vågor som svallar ut den mer
lättransporterade sanden och kvar blir klapper, dessa kallas för strandvallar. I en kombination
av landhöjningen så blir dessa vallar kvar på land medan strandlinjen flyttas utåt. Det bildas
även nya strandvallar när landet stiger ur havet och skapar på så sätt parallella vallar som
vittnar om tidigare kustlinjer (Getis, 2011, s. 74).
2.4.2 Moränmärgel
På vissa håll på Fårö finns det moränjordar. Moränjordarten bildas av de material som av
isen avlagrats på Gotland. Den är osorterad och kan därför ta form av lera med inslag av
5
större materialbitar (Heijkenskjöld, 2001, s. 46). På Gotland har kalk och märgel blandats ut
med moränleran och bildat moränmärgel som i torra perioder blir hård och under våtare
perioder blir den trög och fast. Moränmarkerna runt Lansa gård utgörs, som man kan se i
figur 4 nedan, av moränmärgel (Martinsson, 2001, s. 18-19).
Figur 4. Kartan visar de olika jordarterna i Lansa. Kartmaterial: Jordartskarta, © SGU, i2014/00601
6
2.4.3 Alvar
Öns flacka områden utgjorde när de låg vid kustlinjen pallkanter och vikar. Dessa svallades
och sediment försvann. Därför har dessa områden nu tunna jordlager. På dessa tunna
jordlager går berggrunden i dagen och det finns vittringsgrus (Martinsson, 2001, s. 19; Getis,
2011, s. 74). Här består vegetationen av enbuskar och gräs. Dessa områden kallas för alvar
och är typisk och utmärkande för Fårös landskapsbild (Martinsson, 2001, s. 40).
2.5 Mänsklig inverkan
När Fårö befolkades under bronsåldern var det ett nytt landskap som på grund av den
isostiska effekten efter istiden reste sig ur Litorinahavet som var dåtidens Östersjön
(Martinsson, 2001, s.18). Sedan dess har öns landskap präglats av människans sätt att bruka
markerna. Alvarmark, tunna jordlager och andra näringsfattiga marker förhindrar att hela
marken används som åker. Därför har djurskötseln blivit en viktig del för Fåröböndernas
överlevnad. Framförallt fåren har haft inverkan på landskapet då de klarar av att beta över
hela ön och äter både mindre enbuskar och tallskott som lett till att Fårö är så öppet som det
är idag (Martinsson, 2001, s. 36). Den historiska användningen av betesmarker samt
djurhållningen på Fårö har påverkat landskapets utseende idag och gett det sina
karakteristiska drag.
2.5.1 Jordbrukets uppbyggnad
Jordbruket på Fårö på 1700-talet skiljde sig från det på fastlandet. På fastlandet arbetade och
bodde bönderna i byar om fem till sex gårdar som samarbetade och marken var uppdelad i
tegar. De bestämde tillsammans vilka grödor som skulle skördas på åkrarna, detta ledde till
att valfriheten för den enskilda bonden var begränsad. Det odlades enbart för eget bruk
(Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin 1, 2014). På Fårö fanns inte denna byindelning.
Gårdarna låg utspridda på grund av att de marker som lämpade sig för odling var små till
ytan och utspridda på ön. På Fårö var det istället kvalitén på marken som var begränsande.
Efter den agrara revolutionen och det laga skiftet 1827 splittrades bondebyarna på fastlandet
och även det gamla synsättet på gemensamt jordbruk och uppdelningen av tegar försvann.
Bönder kunde under denna period exportera sina grödor och på så sätt tjäna pengar och
skapa vinst. Det introducerades dessutom nya grödor som det kunde experimenteras med när
bönderna nu själv bestämde över sin mark. Potatisen är en gröda som kom i och med den
agrara revolutionen (Hägerstrand, s. 28-31). På Fårö skedde inte denna bysplittring utan där
märktes laga skiftet och den agrara revolutionen främst genom att bönderna ville utvidga
sina åkermarker för att öka inkomsterna. De gamla ängarna omvandlades till åkermark och
olika utdikningsprojekt för att öka åkerarealen genomfördes på ön (Ohlsson, 2001, s. 90-91).
2.5.3 Åkermarker och ängar
Redan då markerna började brukas var jordarna tunna och näringsfattiga. Åkrarna bestod
till stor del av klapper och gör så än idag och ser för blotta ögat obrukbara ut. Dessa typer
av åkrar begränsade valet av gröda och avkastningen var låg. Klapperstensåkrarna har
trots det en fördel i att bestå av mycket sten då stenarna lätt värms upp och tillför åkern
värme vilket förlänger odlingssäsongen (Ohlsson, 2001, s. 81).
7
De näringsfattiga åkrarna var beroende av gödsel för att ge avkastning. Här fyllde
djuren en viktig funktion. Mängden djur som kunde hållas på gården avgjordes av hur stora
ängar som ägdes och hur mycket hö dessa gav till vinterfoder. Hur många djur och hur
mycket gödsel man fick av dem avgjorde sen hur stora åkrar man kunde odla. Förutom
traditionellt gödsel vlades släke (tång) på åkrarna som samlats upp under sommaren i högar
för att torka under vintern. Mycket av den mylla som idag finns mellan klapperstenarna på
åkrarna har sitt ursprung från gödsling av släke (Ohlsson, 2001, s. 81-86).
Figur 5. Typisk klapperstensåker vid Lansa. Åkern i bilden är den åker som ligger
längst söderut i området (se bilaga 4). Fotograf: Erik Plantinger. 2014-10-7.
På åkrarna odlades främst gotlandsråg. Gotlandsrågen är en lokal rågsort som klarar sig bra i
de steniga, magra jordarna på Fårö (Ohlsson, 2001, s. 88). Ängsmarkerna var det
dominerande inslaget i landskapet innan laga skifte. Där hämtades det foder som gavs till
djuren på vintern. Efter skiftesreformerna förändrades synsättet på hur markerna skulle
brukas och många ängar gjordes om till åkrar. På 100 år försvann 90 % av ängarna, idag
finns bara ett fåtal ängar som inte odlats upp kvar på Fårö (Ohlsson, 2001, s. 90-91).
Figur 6. En av de bäst bevarade ängarna är Michelsänget intill klinten strax söder om
Lansa gård. Marken är ej i bruk och har en blandning av oxel, avarönn och tallar på
tjockare jordlagar.
Fotograf: Erik Plantinger. 2014-10-07
8
2.5.4 Djuren och betesmarken
Historiskt sett var hästar de viktigaste djuren på gården och var en statussymbol för bonden.
De var helt avgörande för jordbruket som dragdjur och fick därför det bästa höet på vintern.
Det hölls även nötkreatur, varje gård hade en handfull mjölkkor och några dragoxar. Det
fanns inte något mejeri på ön utan bönderna fick själv ta vara på mjölken. Det som inte
dracks upp gjordes det grädde av eller kärnades till smör. Allt var för eget bruk, eventuellt
till försäljning till de på ön som inte hade egna mjölkkor. Kalvarna slaktades men det
sparades 2-3 stycken till att bli mjölkkor och även några tjurar som kastrerades och användes
som dragdjur. Det hö som blev över efter att hästarna fodrats blandades ut med halm under
vintern och gavs till korna. Det var inte ovanligt att djuren blev undernärda under
vinterhalvåret för att sedan få äta upp sig under sommarbetet (Ohlsson, 2001, s. 92).
De vanligast förekommande husdjuren var och är fåret, eller lambe som de kallas på ön, som
haft stor inverkan på jordbrukslandskapet. Fåren kunde ströva fritt över ön och klarade av att
livnära sig på den näringsfattiga vegetationen på ön. Fårens betande höll markerna öppna då
de tuggade i sig mindre enbuskar och tallskott. De nyfödda lammen öronmärktes innan de
släpptes ut på bete för att inte blanda ihop dem med de andra gårdarnas får. Fåren fick en
viktig roll på 1920-talet då det blev mode med fårpälsar och plötsligt gavs det mer betalt för
pälsen än köttet på fåret. Innan dess var alla fåren på ön så kallade Gutefår, hornbeklädda
och motståndskraftiga mot kyla och hunger men med en fulare päls i de nya konsumenternas
ögon. Detta ledde till att lamm med finare ull avlades fram och de gamla gutefåren motades
bort och hade helt dött ut om inte några trogna Fåröbor hade räddat rasen (Ohlsson, 2001, s.
92-95).
2.5.5 Bisysslor till jordbruket
Jordbruket räckte inte till för att livnära sig på utan bönerna var beroende av olika bisysslor.
Fisket blev ett viktigt tillskott för de boende på ön, tack vare närheten till havet. Det var
männen som skötte fisket både sommar- och vintertid medans kvinnorna blev kvar på gården
och skötte om åkrar, ängar och djuren. Andra typer av bisysslor som det finns spår av i
Lansa är kalkbränning och framställning av tjära, något som var typiskt för hela
Fåröregionen (Ohlsson, 2001, s. 81; Nyström, 2001, s. 173).
Kalkugnar och kalkbrott
De renare varianterna av Fårös kalkstensberggrund har varit viktiga för öns näringsliv.
Det har exporterats både obearbetad kalksten och bränd (förädlad) kalksten. När stenen
bränns blir produkten osläckt kalk som kallas packsten. När den osläckta kalken blandas ut
med vatten kallas den istället släckt kalk. Det som sker när kalken bränns är att
ursprungsämnet kalciumkarbonat (CaCO2) avger kolsyra (CO2) och kvar blir osläckt kalk
(CaO). När den osläckta kalken blandas ut med vatten (H2O) övergår den under stark
värmeutveckling och volymökning till kalciumhydroxid (Ca(OH)2) eller släckt kalk. Kalken
användes i murbruk, fasadputs och senare exporterades den till fastlandet och till nordtyska
och danska hamnar. Kraftigast var exporten under 1600-talets andra hälft. Det är inte helt
säkert när bränning av kalk började på Fårö men det finns ugnar som dateras till 1200-talet.
Kalken hämtades i brott som låg placerade i närheten av ugnarna för att förenkla transporten
(Nyström, 2001, s. 173- 174).
9
Tjärdalar
Redan i mitten av 1300-talet har det producerats och exporterats tjära från Gotland
(Upplandsmuseet, 2014-10-10). På 1600-talet var det en av de största inkomstkällorna på
ön. Ända fram till slutet på 1800-talet fortsatte exporten och bönderna kunde betala sin
skatt i tjära. Exporten gick till båtvarv runt om Östersjön (Gotlandsmuseum, 2014-10-10).
För att producera tjära ur trä krävs gammalt virke som innehåller mycket kåda, så
kallad tjärved. Vanligast var att använda sig av tall men även ek och björknäver fungerade
(Upplandsmuseet, 2014-10-10). Träden på Fårö stämmer mycket bra in på den
beskrivningen. Tallarna växer glest och har stor konkurens om näringen i marken av de
många betesdjuren som betat på ön (Martinsson, 2001, s. 46). Detta leder till att de växer
långsammare än tallar på fastlandet och innehåller därför mer tjära och är av hög kvalitet
(Gotlandsmuseum, 2014-10-10).
Tjäran framställdes i tjärdalar (kallas sojde på ön) som än idag finns kvar utspridda
på ön. Tjärdalarna placerades oftast i en slänt samt i områden med tillgång till lämplig
skog då transport av virket var komplicerat. Först grävdes en cirkulär grop som täcktes
med näver och takspån för att tjäran skulle rinna ner mot tjärdalens mitt där det fanns ett
hål. Under hålet placerades en ränna i trä som ledde ut från tjärdalen och ner i
förvaringskärlen. Sen staplades tjärveden i lager ovanpå varandra i form av en solfjäder
och täcktes över med torv för att kunna kontrollera tillförseln av syre (se figur 7).
Därefter tändes det yttre lagret av ved på och värmen gjorde så att de inre lagren bröts
ner i olika fasta, flytande och gasformiga ämnen. Vissa av dessa kunde tas till vara som
tjära. (Upplandsmuseet, 2014-10-10).
Figur 7. Profil över en klassisk tjärdals uppbyggnad. Bildkälla: Smaland check in 1, 2014-10-14
10
3. METOD
För att kunna särskilja vad som karaktäriserar ett visst landskap från ett annat behövdes
det göras en geografisk bedömning. Denna bedömning kräver ett tydligt
tillvägagångssätt, en modell över vilka metoder och tekniker som ska användas för att
ge en samlad bedömning över ett visst område (Swanwick, 2002, s. 6). Vi har i detta
projekt valt att strukturera vårt arbete efter Swanwicks modell ur Landscape Character
Assessment Guidebook (2002, s. 13). Modellen är sen anpassad dels efter den tid och det
utrymme vi haft i projektet, och dels för att passa Fårö.
Vår modell bygger på tre olika faser som sedan är uppdelade i steg. Varje fas har var för
sig bidragit till projektets slutprodukt, som är denna rapport:
Fas 1 – Förstudie
- Skrivbordsstudie (teori- och litteraturstudie)
- Skapandet av preliminära kartor
- Syftesformulering
Fas 2 – Datainsamling
- Fältarbete
- Intervju
- Klassificering av landskapet
Fas 3 – Analys och bedömning
- Omarbetande av kartor
- Sammanställande av material
- Rapportskrivning
Under metodavsnittet redogörs steg för steg redogöra för hur vi har gått tillväga vid varje
fas.
3.1 Förstudie
Det första vi gjorde efter att ha blivit tilldelade Lansaområdet var att skaffa oss
tillräcklig information för att kunna få en överblickbar bild av området. Detta gjordes
genom att studera flygbilder och ortofoton. Att göra så är effektiv då det med blotta
ögat lätt kan uppfatta element i landskapet så som vegetation, byggnader, vägar och
vattendrag (Trimble, 2008, s. 14-15). Flygbilder och ortofoton har dock sina begränsningar.
Beroende på bildkvalitet och upplösning, och det faktum att bilderna blir tvådimensionella,
är det svårt att med precision identifiera detaljer och särdrag.
För att göra detta använde vi oss i nästa steg av material från Lantmäteriet och
SGU. Med hjälp av informationen ur materialet skapades digitala kartor i Geografiskt
Informationssystem (GIS). I rapporten visar dessa på höjdskillnader, jordarter och
markanvändning. Parallellt med att skapa dessa ”preliminära kartor” över Lansaområdet
söktes information via böcker, artiklar och dokument. Tidigare forskning kring
naturgeografiska processer bidrog till förståelsen hur landskapet formats, samtidigt som
gamla dokument åskådliggjorde historiska namn och ägare till gården i Lansa (Swanwick,
2002, s. 14; Trimble, 2008, s. 18).
Ett syfte med projektet arbetades slutligen fram mot bakgrund av de förkunskaper vi
skaffat oss. Syftet blev kärnan i projektet då ett tydligt syfte hjälpte att definiera vad som
11
var av vikt i den geografiska bedömningen. Syftet kan jämföras med vad Swanwick (2002,
s. 14) menar är defining the scope. Vårt syfte har med andra ord bestämt de
avgränsningar som gjorts och inom vilket omfång vår geografiska bedömning gjorts.
3.2 Datainsamling
Det huvudsakliga materialet vi använder för att besvara våra frågeställningar har
införskaffats genom arbete i fält. Fältarbetet har i vårt fall bestått av observationer och
intervjuer på plats i Lansaområdet. De kartor och litteratur vi använt oss av i vår förstudie
gav oss en översiktlig uppfattning av områdets fysiska förutsättningar, det vill säga vilka
naturliga processer som skapat förutsättningar för människorna som lever på Fårö. Trots
detta gick det inte på förhand att veta exakt vilka egenskaper landskapet har samt vad som
är, och har varit, av relevans för de som bor och lever i Lansaområdet. Då vårt område varit
relativt lätt att ta sig igenom till fots har fältarbete varit ett effektivt sätt att identifiera
nyckeldrag i landskapet (Swanwick, 2002, s. 30). De observationer som gjorts har hjälpt oss
klassificera samt korrigera eventuella fel som uppstått när vi gjort vår förstudie.
3.2.1 Intervju
Som en del av vår datainsamling, och komplement till de observationer vi gjorde, valde vi att
utföra en samtalsintervju med Christoffer Hamberg, bonden som arrenderar markerna kring
Lansa Gård. Han är inte själv ägare av markerna men hans familj har ägt gården sedan den
uppfördes under sent 1600-tal (Hamberg, 2014-10-04).
Esaiasson m.fl. (2010, s. 283-285) beskriver samtalsintervjuer som en god metod för att
synliggöra detaljer i ett outforskat fält, samt att få djupare förståelse för dessa. De svar som
den intervjuade ger kan därför komplettera och styrka det vi redan vet, samtidigt som de
öppnar för nya infallsvinklar som vi på förhand inte kunnat förutse. Då syftet med denna
rapport är att få en överblick av Lansas landskap blir en samtalsintervju med personer som är
bekanta med området ett användbart verktyg för att få reda på dels hur naturliga förhållanden
ser ut, men också hur den mänskliga aktiviteten påverkats av detta.
För att hitta en intervjuperson valde vi ute i fält att söka upp de boende på Lansa Gård,
den gård vi genom observationer på plats bedömde hade mest med vårt område att göra. Vi
hade inte tagit kontakt innan vi kom till området. Planen var istället att introducera oss på
plats för att hitta ”centralt placerade källor”, det vill säga personer med direkt anknytning till
det vi valt att studera (Esaiasson m.fl., 2010, s. 291).
3.2.2 Intervjuguide
Det finns många olika sätt att göra intervjuer. Hur en intervju väljs att utföras blir direkt
avgörande för vilka svar som ges. En intervjuguide med ett fast frågeschema där frågorna
har hög grad av strukturering ger begränsat utrymme för intervjupersonen att ta ut svängarna
och uttrycka sig nyanserat. En helt ostrukturerad intervju ger dock intervjupersonen helt fria
händer vilket kan leda till att intervjun svävar ifrån det ursprungliga syftet (Teorell &
Svensson, 2012, s. 89).
Vi har valt att göra en intervjuguide som bygger på tematiska frågor, det vill säga att vi ställt
öppna frågor utifrån teman som berör vårt syfte och våra frågeställningar. Intervjupersonen
har då haft möjlighet att svara så utförligt som möjligt samtidigt som han hållit sig inom
12
ramarna får vår studie (Esaiasson, 2010, s. 298). Denna metod gav också möjlighet att ställa
uppföljningsfrågor som dök upp under intervjuns gång.
3.3 Klassificering av landskapet
En central och ständigt återkommande uppgift i en landskapsbedömning är att gruppera
områden av liknande karaktär tillsammans. Att till exempel dela in ett område dominerat av
tallar och klassificera det som tallskog, hjälper till att dra större slutsatser om vilka
förhållanden som råder i landskapet (Swanwick, 2002, s. 37).
I de landskapskartor som återfinns i rapporten har en rad olika klassificeringar gjorts.
Klassificeringen är indelad i två kategorier: landskapsenheter och landskapselement.
- Landskapsenheterna är i sig uppdelade i klasser som beskriver typ av berggrund, jordart
och topografi med underklasserna vegetation och markanvändning. Klasserna visas som
ytor markerat i olika färger och har namnen alvar och enbuskmarker, agrarlandskap på
tunna jordarter, agrarlandskap i topografiska sänkor samt agrarlandskap i topografisk
höga områden.
- Landskapselement markerar antropogena former så som fornlämningar, infrastruktur,
bebyggelse etc. De markerar också topografiska, hydrologiska och geomorfologiska
former som till exempel väter och klintar, dock inte som ytor utan i form av linjer eller
punkter.
Samtliga klassificeringar har skapats i GIS med material från Lantmäteriet och SGU.
3.4 Analys och bedömning
Den tredje och avslutande fasen i vårt projektarbete skiljer sig ifrån de två tidigare. Det är
i denna fas allt material från förstudier och datainsamling sammanställs och analyseras för
att möjliggöra en geografisk bedömning och besvara det syfte som rapporten har. Arbetet
här är alltså inte att objektivt strukturera och klassificera information, utan snarare att ta
ställning och dra slutsatser utifrån vad som framkommit (Swanwick, 2002, s. 52).
Med stöd av våra observationer och intervjuer från fältarbetet har de preliminära kartor
som skapades i förstudien omarbetats i GIS. Slutprodukten har resulterat i tre huvudsakliga
kartor:
Landhöjningskarta (se figur 9 och 10) med information som visar i vilken takt
landhöjningen har skett i Lansaområdet. Något som bör noteras med denna karta är att
landhöjningen ses som endast en effekt av isostasin från inlandsisen. Efter observationer på
plats kunde vi konstatera att så inte är fallet eftersom exempelvis svallsediment bidrar till
att skapa landhöjningar som inte nödvändigtvis följer en viss takt. Med det i åtanke så är
ändå kartan en värdefull fingervisning över landhöjningen.
Jordartskarta (se bilaga 4) som visar vilka typer av jordarter som dominerar området.
Denna karta bygger nästan uteslutande på information från SGU då vi inte haft
möjlighet att närmare studera jordarterna.
Landskapsklassificeringskarta (se figur 13) som i relation till de två andra är den
mest uttömmande. Här förenas naturliga och mänskliga processer i en överblickbar karta
vilket gör det lättare att se hur de båda förhåller sig till varandra.
13
Med hjälp av dessa kartor samt information ur intervjun och de gjorda observationerna
bygger vi följande analysavsnitt. Samtliga kartor finns bifogade under rubriken bilagor
i slutet av rapporten.
4. RESULTAT OCH ANALYS
4.1 Tvärprofil
Vi gjorde en tvärprofil för att illustrera en övergripande bild av området. Profilen är dragen
genom den högsta punkten ner till den lägsta (se figur 9). Linjen går genom samtliga
landskapstyper och ger därför en bra bild av hur jordart och topografi spelar in på
växtligheten samt användningen av marken. Profilen är dragen från höger till vänster och
ska därför läsas på samma sätt.
Figur 8. Tvärprofil genom representativa delar av Lansa, höjdskillnaderna är
överdrivna för att påvisa områdets topografiska variation. Underlag: Lantmäteriet,
höjddata, SGU jordartskartan i2014/00601 samt fältobservationer
Den första punkten är tagen precis innan det högsta läget, därifrån upp på höjden syns
tydliga strandvallar som består av klappersten. De vittnar om hur de tidigare strandlinjerna
gått. Mellan varje strandvall finns en mindre sänka med mossa som huvudsaklig
växtlighet. Mossan vittnar om att det mellan vallarna avlagrats finare sediment samt att
det där är fuktigare. Strandvallarna är inte täckta av någon växtlighet förutom enstaka
enbuskar och tallar. Väl uppe på högsta punkten gick vi i en sänka som gick längs
med profillinjen, precis som i de mindre sänkorna mellan strandvallarna var det en tydlig
skillnad på växtligheten jämfört med strandvallarna på båda sidor. I sänkan fanns det
14
enstaka träd men hela sänkan var täckt med mossa, uppe på vallarna växte tallar och
klappret gick i dagen. I slutet av sänkan fann vi en raukformation av revkalksten (se figur
11) som inte eroderats bort av vattnet.
Från höjden ner till alvarområdet är det återigen tydliga strandvallsformationer. De är
fler än på andra sidan, om än i mindre storlek. Men samma mönster med sänkor mellan
och växtlighet som vittnar om lite tjockare jordlager och våtare förhållanden än uppe på
vallarna. Alvarmarken ligger på en platå som sluttar väldigt lite. Här syns flertalet vätar och
bergrunden går i dagen på flera ställen. Här är jordlagret väldigt tunt och växtligheten
sparsam, ändå används området som betesmark.
Efter alvaret kommer en del husbebyggelse och ett område med lite tjockare
jordlager. Vid tomtgränsernas slut löper en gammal stentun av kalkstenar i blandad form.
Efter det sluttar det lätt utför vilket betyder att det återigen syns strandvallar, skillnaden
här nere är att det är en tätare skog än uppe på höjden. Det är även betesmark vilket ger
det för Fårö typiska landskap med lite växtlighet på marken mellan träden. Betesmarken
bryts av ett staket innan vägen, staketet är relativt nytt. Innan Christoffer Hamberg satte
upp det gick fåren fritt på hans marker, vägen inkluderat. Nu har han valt att hålla fåren
borta från vägen för att de inte ska bli påkörda av turister på väg ner till stranden vid
Norra gattet (Hamberg, 2014-10-04).
Nedanför vägen ligger gårdarna till höger om vår profil. Efter stentunen valde vi att
flytta profilens linje ca 20 m söder ut för att få med klinten samt den myren som kallas
Michelsmyr. Klinten går i dagen på flera ställen och det går att följa dess väg under
marken på höjdkartan (se figur 10). Hela det änget mellan klinten och åkermarken är det
som kallas Michelsänget som vi skriver om i bakgrunden. Här finns diken som vittnar om
försök att dika ur området tidigare.
Efter nästa stentun kommer en åker som när vi var där tjänade som betesmark för får.
Åkern är typisk för Lansaområdet, den ligger på en liten höjning gentemot närområdet och
ligger bredvid ett våtområde (Michelsmyr). Den består liksom de andra åkrarna av
stenklapper. Åkermarken ser ut att ligga på en strandvall. Området efter består av
moränmärgel och fungerar som betesmark. Vi la märke till att det skövlats skog då det
var många stubbar på området, vi tror att det är ett tilltag för att hålla området öppet
och på så sätt få EU-stöd och våra tankar delas med Christoffer Hamberg. I det här
området finns en del mindre strandvallar och några vätar.
4.2 Berggrund
I området runt Lansa finns det två stora klintar. Detta vittnar om en process där
landhöjningen är större än vad vågabrasionen på berggrunden är. Annars skulle vågorna
med sin erosion forma klinten till raukar. Klintarna ligger 800 m från varandra. Under
närmare studier av landhöjningskartan uppmärksammade vi att dessa två klintar verkar ligga
på samma höjd. Det pekar på att de olika klintarna egentligen är samma klint som går i
dagen på olika ställen. Om vi tittar på områdena nedanför klintarna utgjordes de för
4000 år sedan av vikar. Detta visar att berggrunden i vikområdena varit utsatt för
vågabrasion under en längre tid än exempelvis området mellan klintarna, som troligtvis
varit en udde. Om hypotesen att detta är samma klint stämmer, har berggrunden vid
udden skyddats från vågornas eroderande kraft och därför inte formats till en klint.
15
Figur 9. Landhöjningskarta. Det röda strecket i bilden visar var tvärprofilen är dragen.
Kartunderlag: Höjddata © Lantmäteriet,i2014/00601.
16
Figur 10. Heldragen röd linje illustrerar blottad klint och streckade visar höjdlinjen som
binder de två klintarna samman.
Kartunderlag: Höjddata © Lantmäteriet,i2014/00601.
Vid högsta punkten i området går berggrunden i dagen (se figur 11 på nästa sida). Det syns
på landhöjningskartan att berggrunden här sträcker sig norrut. Precis öster om denna
utsträckning av berggrunden finns ett område som är fuktigare och klassat som torv. Torv är
en jordart som består av lagrat organiskt material. (Jänes, 1996, s. 88-89).
Denna utsträckning av berggrunden skulle för 7000 år sedan kunnat stoppat kraftiga
vågor och lämnat bakom sig en vik där växter kunde leva. När dessa växter dog lagrades de
och nu utgörs den gamla viken av jordarten torv. Berggrunden går i dagen här och syns i
form av en rauk.
17
Figur 11. Liten raukformation på högsta punkten i Lansa. Fotagraf: Erik Plantinger, 2014-10-13.
4.3 Postglaciala processer
Den isostatiska effekten är, som det står om under bakgrundsavsnittet om postglaciala
processer, närvarande på Fårö. Detta blir tydligt med de parallella strandvallar som finns
både 10 och 27 meter över havet. Strandvallarnas storlek beror troligtvis på isostasins
hastighet och topografiska skillnader. I brantare områden bildas många små strandvallar
medan de flackare områdena skapar förutsättningar för större strandvallar.
Figur 12. Bilden visar en strandvall med höjden till vänster och sänkan till
höger. Ett tecken på att detta är en strandvall är de karaktäristiska
klapperstenarna som syns till vänster i bilden. Personen i bilden är 188cm
lång. Fotograf: Erik Plantinger
18
4.4 Vittring och erosion
I området runt Lansa gård går berggrunden i dagen på olika ställen. Delvis i de områden
klassade som alvar och delvis vid de utmärkta klintarna. Eftersom kalksten inte eroderas lika
lätt ovanifrån som från sidan kan vi förmoda att de flacka alvarmarkerna som ligger ovanpå
kalkstensgrunden inte förändrats sen de steg ur vattnet. Med samma resonemang på de
ställen där berggrunden går i dagen i from av en klint kan det förmodas att vågornas
abrasionskraft eroderat berggrunden från sidan och på så vis flyttat eller omformat klinten.
Vid observation av klinten är den något vågformad i ett vertikalt läge vilket tyder på att
delar av den mjukare bergarten eroderats bort. De eroderade materialet kan ha transporteras
bort från klinten i form av sediment och bildat en pallkant. Dessa före detta pallkanter finns i
form av flacka områden nedanför båda klintarna i Lansaområdet, se landhöjnings- och
landskapsklassificeringskartan (bilaga 2 och 4).
4.5 Sedimentär transport och deposition
Under vårt fältarbete på Fårö konstaterade vi att alla åkermarker i Lansaområdet ligger i
topografiska högområden. Åkrarna på Fårö består av klappersten. Dessa håller inte vatten
lika bra som mer finkorninga jordarter. På så sätt kan placeringen av åkermarkerna förklaras
av de naturliga dräneringsförhållanden som råder i klapperstensåkrarna.
De topografiska högområden som åkrarna är placerade på utgörs förmodligen av stora
strandvallar med vågsorterat klapper. De mer finkorniga sediment som i sorteringen svallas
bort från åkermakernas strandvallar kommer förmodligen hamna i de topografiska sänkor
som finns runt de topografiska högområdena. Detta på grund av att vattnets bärkraft blir
större ju högre hastighet det har och hastigheten blir större i en sluttning. Detta skulle kunna
förklara de topografiska sänkornas relativt rika partier av lövträd, se skog i topografisk sänka
på landskapsklassificeringskartan (bilaga 4).
De stora strandvallar som utgör grunden för åkermarkerna skapades i flackare områden
där vågorna kunde arbeta under längre tid och inte behövde transportera material lika högt
utan kunde skapa desto bredare vallar.
4.6 Mänsklig inverkan
Landskapsklassificeringskartan (figur 13) visar människans ingrepp på landskapet i
Lansaområdet. Vi valde det här området för att det innehåller en för Fårö stor
höjdskillnad, samt mycket gårdsbebyggelse och jordbruksmark. Vi delar in vårt område i
fem olika landskapsenheter: Alvar och enbuskmarker, Agrarlandskap på tunna jordarter,
Agrarlandskap i topografiska sänkor, Agrarlandskap i topografiskt höga områden och
Akvatiska miljöer. Vi har sen fyra underkategorier: Betesmark, Odlingsmark, Skog och
Inte i bruk. Sen har vi markerat ut olika typer av landskapselement såsom vägar, hus,
klintar, historiska fornlämningar som en kalkugnsruin och en tjärdal.
19
Figur 13. Landskapsklassificeringskarta över Lansa. Kartunderlag: Fastighetskartan © Lantmäteriet
i2014/00601 samt fältobservationer
20
4.6.1 Åkermarker och ängar
Vi har klassat alla våra åkerområden som agrarlandskap i topografiskt höga områden fast
det skiljer 15 höjdmeter mellan den lägst liggande och den högst belägna åkern. Detta beror
på att åkrarna ligger på höjder jämfört med marken runtomkring. Klassificeringen har alltså
inte med meter över havet att göra. Detta framgick inte under förstudien utan upptäcktes
under fältarbetet. Figur 14 nedan visar vår första klassificeringskarta där åkerområdena
är klassade i både topografiska sänkor samt på topografiska höjder, och vår andra som vi
skapade efter fältstudierna där samtliga är klassade på topografiska höjder.
Figur14. Kartan till vänster visar landskapsklassificeringen i förstudien. Kartan till
höger visar den bearbetade klassificeringskartan.
Kartunderlag:,fastighetskartan. Lantmäteriet © i2014/00601 Lantmäteriet samt
fältobservationer
Vanligt för vårt område är att det intill åkrarna ligger vätar eller annan typ av
våtmark. Anledningen till att det är så är troligtvis för att åkermarkens avrinningsområde
inkluderar de närliggande våtmarker som är för blöta för att odla på.
Precis som på övriga Fårö består åkrarna på Lansa av klapper. Vid första anblicken ser
dessa åkrar obrukbara ut. Klapperstenarna har dock en fördel, de värms upp och håller
värme vilket förlänger odlingssäsongen. Åkermarkerna har historiskt sett legat på
samma ställen vilket vittnar om att marken lämpar sig bra för jordbruk (se figur 15).
Historiskt har det framförallt odlats gotlandsråg på Lansa gård men man har även provat
att odla vete. Den väderkvarn som finns på området talar för spannmålsförädling. Idag odlas
det enbart vall på åkrarna då de andra grödorna inte ger tillräcklig avkastning och vinst.
Vallen ges till fåren som vinterfoder (Hamberg, 2014-10-04).
Ängsmarkerna är idag inte speciellt utspridda på Fårö. Många försvann efter laga skiftet
när de gjordes om till åkermark. En äng som är oförändrat är Michels-änget i Lansa. Namnet
kommer från bonden som en gång ägde marken.
21
Figur 15. Den röda markeringen i kartan till vänster visar åkermarken 1940. Den röda
markeringen i kartan till höger visar samma område 1978. I kartan till höger är en del av
åkern inte längre i bruk. Figur 19 längre fram i rapporten visar en framtidsbild av samma
område baserad på Christoffer Hambergs planer att utvidga åkerarealen.
Kartunderlag: Lantmäteriets historiska kartor
Idag är marken inte i bruk men sköts om så den inte växer igen. Här växer en del lövträd som
avarönn och oxel. Ängen ligger i en topografisk sänka och i ängen finns en myr (Michelsmyr). Myren är intressant då det ser ut som att det har gjorts försök för att dika ur den.
Dikena går i raka sträck och bildar små rutor i myren. Christoffer Hamberg tror också att så
är fallet och att det kanske har gjorts försökt att få till odling där.
4.6.2 Betesmarker
Åkrarna används som betesmark för fåren efter att man skördat vallen. Detta görs för att det
vanliga sommarbetet i skogarna och på alvarmarkerna är näringsfattigt. På det här sättet
används all vall på åkrarna och det snabbar på lammens tillväxt. Lansa gård håller endast får
idag, dels för att de klarar sig på de näringsfattiga betesmarkerna men också för att
Christoffers Hamberg föredrar att jobba med får. Historiskt har det funnits kor, hästar och
grisar i Lansa. En av gårdarna har fortfarande hästar, men idag används de endast för nöjes
skull (Hamberg, 2014-10-04).
Fåren har historiskt sett varit viktiga för att landskapet på Lansa ser ut som det gör idag
och har idag en viktig roll för att bevara det landskap som är typiskt för Fårö. För att kunna
hålla landskapet öppet och förhindra att det växer igen med enar och tallar krävs klassisk
djurhållning. Fåren måste ströva fritt i större utsträckning och bönderna får stöd från EU för
att fortsatt hålla betesdjuren på det här sättet. För många av bönderna är det idag en av fler
extrainkomster som håller ekonomin flytande.
För Christoffer Hamberg står EU-stödet för hälften av gårdens inkomster. Av den
anledningen tycker han att han skulle kunna kalla sig för hälften bonde, hälften naturvårdare.
Andra vanliga extrainkomster är uthyrning av turistboenden och försäljning av fårskinn. En
anledning till skövlingen, som vi tar upp i stycke 4.1 tvärprofil, i område 3a (se bilaga 1)
22
skulle kunna vara de EU-stöd som ges ut för att hålla området öppet. Även Christoffer
Hamberg delar våra tankar (Hamberg, 2012-10-04). I det här området finns en del mindre
strandvallar och några vätar.
4.6.3 Bebyggelse
Bebyggelsen i området är till större delen placerad på områden där marken består av
klapper, grus eller på fast berggrund (se bilaga 3) som utgör gynnsamma förhållanden när
man bygger på grund av stabilitet och dränering. Anmärkningsvärt är att husbyggnationen
i Lansaområdet också följer berggrundens topografi (se bilaga 2). Detsamma gäller hur
vägarna är dragna.
Några hus sticker ut då de är byggda på moränmark som borde vara mjukare och
ostadigare. De husen har tillkommit under senare år. Anledningen skulle kunna vara att
man har andra kunskaper inom husbyggande idag och har mindre begränsningar och
därför kan bygga på ostadigare gund.
Väderkvarnen är byggd på en höjd för att kunna fånga upp maximalt med vind. I
Intervjun med Christoffer Hamberg fick vi reda på att väderkvarnen delades mellan de
fyra gårdar som ligger tätt ihop på Lansa. Detta kan bekräftas med placeringen av
kvarnen, den är placerad centralt mellan de olika åkerområdena (se figur 13). Placeringen
av kvarnen stämmer överens med delar av Webers lokaliseringsteori (Getis, s. 301-303,
2008).
Kalkugnen som nu är en ruin är som brukligt byggd i en brant för att underlätta
arbetet. Kalkstenstäkten är placerat uppe på branten i en strandvall i närheten av ugnen.
Härifrån hämtades sten som lades i den övre delen av ugnen. Detta var tungt arbete, därför
var det en fördel att de låg i sluttningar. Underifrån skötte man elden.
Figur 16. Kalkstenstäkt vid Lansa, Fotograf: Ludvig Riedel. 2014-10-07.
23
Tjärdalen på Lansa är i gott skick och finns bland annat på bild i boken Fårö, den
egensinniga ön (Martinsson, 2001, s. 37). Tjärdalen är placerad i en mindre sluttning i ett
område med mycket tallskog. Precis som med kalkugnarna placerades tjärdalarna nära
råvaran och i en sluttning för att underlätta arbetet. Uppe på höjden fyllde man på med ved
och det var här eldningen skedde. I tjärdalen utnyttjades lutningen för att få tjäran att flyta
ner i förvaringskärlen.
Figur 17. Tjärdalslämning på Lansa, fotograf: Erik Plantinger. 2014-10-07
5. SLUTSATS
Gotlands ekvatoriella ursprung samt påverkan av kontinentaldriften står till grund för
de
bergartsförhållanden som utgör Gotland och Fårö. Den gotländska
kalkstensberggrundens lätteroderande egenskaper kopplat till den isostatiska effekten, till
följd av inlandsisens smältning, har format landskapet som idag finns i Lansa såväl som på
hela Fårö.
Landhöjning och sedimenttransport har tillsammans skapat de topografiska höjder
som återfinns runt om i det karterade området. Den varierande topografin med höjder och
sänkor har skapat den mångfald av jordarter och vegetation som formar Lansas
24
karaktäristiska utseende. Höjderna blev en förutsättning för mänsklig aktivitet då dessa
platser varit, och fortfarande är de mest gynnsamma att bygga och odla på.
Även erosion i form av vågabrasion har spelat stor roll i formgivningen av landskapet sen
ön steg ur havet. Klintar, raukar och strandvallar hör till de fenomen som skapats av
kraften i vågorna.
På grund av dessa naturliga förhållanden har bönderna på Fårö alltid haft svårt att få
jordbruket att räcka. Fiske var en bisyssla för att producera mat när avkastningen från
jordbruket inte räckte till. Kalkbränning och framställning av tjära har under
århundraden varit en ekonomisk bisyssla för att hålla gårdens ekonomi flytande. I Lansa
finns tecken på att samtliga ovannämnda bisysslor varit i bruk. De landskapselement som
finns i området står ofta i direkt koppling till hur människor nyttjat naturen. Tjärdalen och
kalkugnen är fornlämningar och under intervjun framgick att gården har en fiskebod
nere vid havet i Norra Gattetområdet. Från kalktäkten har det brutits sten för bränning i
den närliggande kalkugnen men troligen också för att bygga stentun runt gårdens marker.
Det finns flertalet välbevarade stentun i Lansa.
Idag är det andra bisysslor som håller Lansabornas inkomster flytande. Allt eftersom
fårhållningen minskat på grund av sjunkande köttpriser och konkurens från företag
med storskalig produktion, har vissa områden på ön växt igen där fåren tidigare betat. Det
visar hur fåren utgjort en stor del av Fårös jordbrukslandskap och har haft betydelse i dess
utformning, idag och historiskt. Det EU-stöd bönderna idag får för att bevara
kulturlandskapet har blivit en viktig extra inkomstkälla, samtidigt som det hjälper att hålla
Fårös traditionella öppna landskap från att växa igen.
Lansa består till större delen fortfarande av det typiska landskap som gjort Fårö
känt och Christoffer Hamberg jobbar aktivt för Fårölandskapets fortsatta bevaring. Planen
är att flera områden som tidigare brukats av människorna på Lansa gård ska öppnas upp
och brukas igen (Se figur 19 på nästa sida). Dels för att få ökade EU-stöd men också för att
kunna dubbla antalet djur. Idag håller han cirka 300 djur på gården. På grund av ovan
nämnda faktorer ser vi en hoppfull framtid för landskapsutvecklingen i det vackra Lansa.
För att slutligen visa hur markerna kring Lansa kan komma att utvecklas inom de
närmsta åren har vi i figur 19 skapat en karta utifrån den information som vi fick i
intervjun med Christoffer Hamberg. Vi har här fokuserat på den nedre delen av kartan då
detta är hans marker.
25
Figur 18. Bilden till vänster visar dagens klassificering. Det markerade området i
bilden till höger visar Christoffer Hambergs utvecklingsplan (Hamberg, 2014-10-04).
Kartunderlag: Lantmäteriet, fastighetskarta samt fältobservationer och intervjumatrial. Skala
1:8 000, © i2014/00601.
26
Käll- & Litteraturförteckning
Litteratur
Eliason, Sara (red.) (2010). Geotourism highlights of Gotland. Tallinn: NGO
GEOGuide Baltoscandia
Esaiasson, Peter (2007). Metodpraktikan: konsten att studera samhälle, individ och
marknad. 3., [rev.] uppl. Stockholm: Norstedts juridik
Fellman, Jerome Donald, Getis, Arthur & Getis, Judith (2008). Human geography:
Landscapes of human activities. 10th ed., Boston: Mcgraw-Hill Education.
Getis, Arthur, Getis, Judith & Fellmann, Jerome Donald (2011). Introduction to
geography. 13., rev. ed. (Int. student ed.) Boston: McGraw-Hill Education
Heijkenskjöld, Richard (2001). Landskapsutveckling i Uppsalatrakten. Uppsala:
Naturkonsulten
Jänes, Heino (1996). Naturen: dess existens och förändring. [Uppsala]: [H. Jänes]
Martinsson, Magnus (2001). ”Naturen på Fårö”, Fårö del 1, den egensinniga ön. [Fårösund]:
Fårö hembygdsfören:s förl.
Nyström, Osborne (2001). ”Kalkugnar och stenbrott”, Fårö del 1, den egensinniga ön.
[Fårösund]: Fårö hembygdsfören:s förl.
Ohlsson, Erik W (2001) ”Lantbruket”, Fårö del 1, den egensinniga ön. [Fårösund]: Fårö
hembygdsfören:s förl.
Swanwick, Carys (2002). Landscape character assessment: guide for England and
Scotland. Department of Landscape, University of Sheffield.
Teorell, Jan & Svensson, Torsten (2007). Att fråga och att svara: samhällsvetenskaplig
metod. 1. uppl. Stockholm: Liber
Trimble, W. Stanley (2008). Progress in physical geography, “The use of historical
data and artifacts in geomorphology”. Department of Geography, University of
California, Los Angeles.
Internetkällor
SGU 1, sgu.se/om-geologi/jord/fran-istid-till-nutid/ 2014-10-13
SGU 2 http://www.sgu.se/om-geologi/jord/fran-istid-till-nutid/erosion-ochigenvaxning/erosion/ 2014-10-13
Lantmäteriet ©i2012/921
www.lantmateriet.se
Lantmäteriet, 2014-10-13
http://www.lantmateriet.se/Kartor-och-geografisk-information/GPS-ochgeodetisk- matning/Referenssystem/Landhojning/
Lantmäteriet, 07958 7J5i Lansa.
www.lantmateriet.se
Upplandsmuseet,
http://www.upplandsmuseet.se/upload/646/Rapport%202005_02.pdf 2014-10-10
27
Gotlandsmuseum, http://www.gotlandsmuseum.se/historiskaspar/tjardal.html 2014-1010
Smaland check in, http://www.smaland-check-in.se/checkin2/svenska/aktiviteter/sevardheter/E07_tjardal.htm 2014-10-14
Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin 1, band 3, agrara revolutionen - s. 22 - (2014-10-16)
http://www.ksla.se/anh/amnessokning/allmant/fembandsverket/
Intervju
Hamberg, Christoffer (2014-10-04). Bonden som arrenderar markerna vid Lansa gård.
28
BILAGA 1 Tvärprofil
29
