FILOSOFI & PSYKOLOGI
Bo Lindberg
Låt stå!!!
Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg | 154s |
Isbn 9789198042009
Fredrik Agell
Glömskan
Värd att minnas
Vad är glömskan annat än ett vilande minne av något upplevt? Jag bläddrar på måfå
i ett familjealbum och plötsligt överväldigas jag av hur jag som treåring vandrar över
den smalspåriga järnvägsövergången under lövverket en sommarsolig dag. Jag håller
mamma i handen och berättar sånt som treåringar tycker är viktigt – alltså något
livsviktigt – och också om jag inte ser hennes ansikte känner jag i hela kroppen
förnöjsamheten över att få ha henne för mig själv. Mitt vuxna jag är ett lätt offer för den
hastigt frambrytande känslan och helt utan förvarning gråter jag som ett litet barn, när
nuet förbinds med det förgångna och mamma, död sedan snart 15 år, plötsligt står så
levande bredvid mig.
Jag läser en klargörande text av psykologiprofessorn Pär Anders Granhag och förstår att
jag ovetande ägnat mig åt vad den kognitiva vittnespsykologin kallar för en mental
återetablering av en svunnen situation – det avsiktslösa bläddrandet i fotoalbumet
försätter mig i samma loja stämning som treåringen vid järnvägen, och associativt hittar
jag tillbaka till treåringens sedan länge bortglömda upplevelse, lagrad någonstans i
hjärnbarkens ofantliga minnesbank. Granhags text återfinns i en vacker liten antologi
utgiven av Kungliga Vetenskapssamhället i Göteborg, med titeln Glömskan – värd att
minnas.
Många av de tretton framstående akademikerna i volymen hänvisar pliktskyldigt till
Nietzsches berömda äreräddning av den ”aktiva” glömskan. Men bidragen i volymen
handlar ändå framför allt om glömskans prominenta antagonist, minnet. Tre
sammanhängande bidrag i bokens mitt utgör bokens tyngdpunkt. Klas-Göran Karlsson,
Eva Österberg och Ljubisa Rajic diskuterar ur historikerns perspektiv minnet av det
mest fruktansvärda, av krigsförbrytelser, folkmord, etnisk rensning, inräknat Gulag och
Förintelsen men också inbördeskriget i Jugoslavien och flera andra av 1900-talets
trauman.
Har vi en moralisk skyldighet att minnas? Och vilka är ”vi”? Det är lätt att förstå att ett
offer av ren självbevarelsedrift vill glömma, andra däremot till gagn för kommande
generationer vill minnas och vittna. Historieskrivningen har förvisso ofta stått i
propagandans och maktens tjänst, exempelvis på Balkan under och efter inbördeskriget
i Jugoslavien, där läromedlen i skolorna ännu i dag är svårartat skruvade. Men
alltsedan Ranke i Tyskland och bröderna Weibull i Sverige har historikerna utan tvivel
den vetenskapliga uppgiften att i görligaste mån ge en objektiv och allsidig bild av det
som hänt. Men det kollektiva minnet kan också befästa trauman och i freudianska
termer tvångsmässigt låsa den lidande vid det förgångna. Å andra sidan är också ur
offrets synvinkel tystnadens och glömskans tabu ännu mer förödande: det som
bortträngts länge nog har en förmåga att spöklikt återkomma i form av depression,
självmordstankar, självhat.
Bo Lindberg har skrivit en utomordentlig liten begreppshistoriskt introducerande
uppsats som inte säger för mycket om volymens vitt skilda bidrag utan i stället väcker
nyfikenhet. Och i sanning får man sig här en uppsjö korsbefruktande perspektiv till livs,
utöver ovannämnda också lokalhistoriska, histologiska, arkivariska, ekonomi- och
kyrkohistoriska psykoanalytiska,– och litterära, i det avslutande prosalyriska bidraget
av Lars Huldén, som mediterar sålunda:
En afton stod vi alla tysta på en udde
Solen gick ned i havet. Och allt var glömt …
Fredrik Agell är fil. dr i filosofi.
- PUBL. I RESPONS 4/2013
Powered by TCPDF (www.tcpdf.org)
