Symphoricarpos albus v. laevigatus – snöbär
(S. rivularis)
Växtbeskrivning av Tomas Lagerström
Publicerad i Gröna Fakta B11/1992, Växter för framtiden I. Movium/SLU.
Kan rekvireras från Movium tel. 040-41 50 00.
Medelhög, robust och brett upprättväxande buske typisk för sina
kvarsittande vita bär på vintern. Mycket tålig.
•
Härkomst
Snöbär härstammar från västra Nordamerika, där den förekommer
utbredningsområde från Kalifornien till Alaska. Mycket variabel.
•
i ett
stort
Beskrivning
Snöbär har ett grenverk som är tätt smågrenigt, uppburet av rikligt med rel. styva
huvudskott från basen. Arten är starkt rotskottsbildande och formar täta snår. Kala skott
med små runda vinterknoppar, parvis motsatta.
Bladen är brett äggformade, upp till 5-6 cm långa. Blad på unga starkväxande skott är
flikiga. De blågrågröna, kala bladen fälls svagt gultfärgade i början av oktober.
Små rosa klockblommor i klaseliknande ställningar i skottspetsarna från juni-juli till långt
in på hösten. Den fullt utvecklade frukten är rund och upp emot 1,5 cm, rent vit. Riklig
fruktsättning. De länge, rent vita, kvarsittande frukterna på graciöst, hängande grenar,
har ett stort dekorativt värde.
•
Ståndort/Användning
Snöbär är en robust buskageväxt i såväl soliga, som skuggiga lägen. Det är mycket en
tålig buske, som föredrar frisk till fuktig mark, men har i övrigt små markkrav. Snöbäret
är härdig till zon 5-6. Lämpliga plantkvaliteter är häck- och buskplantor.
Etableringsbeskärning.
•
Sortegenskaper
Snöbär förökas lätt med frö, som stratifieras 5-6 månader och sedan sås tidigt på våren.
Förökas också med ört- eller vedartade sticklingar. E-material från Uppsala, som blir ca
1,8 m. I Öjebyn har hittills inga skador konstaterats. I dagens plantskolesortiment
förekommer ibland namnet S. rivularis, vilket är på utgående.
•
Litteratur
Bean, W.J., Trees & Shrubs in the British isles. Vol 1-4, eight edition 1976-1980 +
Supplement 1988.
Bärtels, A., Gehölzvermehrung 1982.
Krussman, G., Handbuch der Laubgehölze Band 1-3. 2. Auflege.
